Min seriesamling stals vid ett källarinbrott för sådär tjugo år sedan. Sedan dess återställer jag delar av samlingen. Nu senast skaffade jag de tre första årgångarna (1984-86) av Epix, som var min favoritserietidning på 1980-talet. Jag har inte läst tidningarna sedan dess, och det är med aningen blandade känslor jag läser om dem. En del i dem är fortfarande jättebra; det som gjordes av serieskapare som fortfarande är favoriter, en del är dåligt, och en hel del har jag helt och hållet glömt bort.
Det stormade en hel del om Epix och Pox när det begav sig. Moralens väktare ansåg att det var snusk, mög och pornografi. Men nu när jag läser om tidningarna undrar jag om det nog inte skulle storma ännu mer om dem idag - mycket skulle man nog inte kunna ge ut alls så här trettio år senare. På 80-talet var det främst min föräldrageneration; 40-talisterna, som opponerade sig. Idag är det främst den yngre generationen; ungdomar som skulle kunna vara mina barn, som blir upprörda. Och dessa unga människor upprörs av allt. Allt det min generation kämpade för på 80-talet, vill de sätta stopp för igen. Märkligt.
Gotlib tillhör de serietecknare i Epix jag inte glömt bort, men som jag - med undantag för en pocket med Sigge Scout jag köpte förra året - inte har läst sedan det begav sig. På 80-talet var han en stor favorit, jag älskade framför allt hans tuschiga tuschlinje. Igår dog han, 82 år gammal.
Jag minns när jag första gången såg Gotlibs teckningar. 1978 kom albumet "Allt om Lucky Luke", och i detta fanns en tre sidor lång, blodig parodi på spaghettiwesterns av Gotlib. Jag hade då aldrig sett någon spaghettiwestern, så jag hade ingen aning om vad Gotlib parodierade.
1980 såg jag en annons för Seriefrämjandet i någon tidning. Man kunde skicka efter mer information och ett gratis provnummer av Bild & Bubbla. Detta gjorde jag. Jag fick B&B nr 3/1979. Detta nummer innehöll en artikel om franska vuxenserier, ett för mig helt okänt område. Och en av illustrationerna var av Gotlib - en man och en kvinna förvandlas till könsorgan. Som den lille gosse jag var, rodnade jag. Hela serien publicerades i Epix 1984.
Pappa Pervers.
Gotlib föddes som Marcel Gotlieb i Paris 1934. Han inledde sin karriär med att texta serier. Snart hamnade han på tidningen Vaillant, för vilken han ritade sina första serier. 1965 dök han upp i Pilote, för vilken han ritade serier med manus av René Goscinny. När Goscinny efter ett tag inte längre hade tid att skriva åt honom, skrev Gotlib sina egna manus.
1972 lämnade Gotlib Pilote. Istället startade han tillsammans med några andra serietecknare tidningen L'Écho des savanes. Det här var en serietidning som riktade sig till vuxna, och det var i denna Gotlib började den typ av serier han är känd för. Okej, jag ska kanske inte skriva att det var en serietidning; tidningen finns av allt att döma fortfarande.
Sigge Scout och hans vargungar.
Efter ett tag sålde Gotlib och hans vänner L'Écho des savanes för att 1975 starta humortidningen Fluide Glacial, även denna tidning finns fortfarande. Många av de serier som publicerades i Epix var hämtade ur Fluide Glacial, inte bara Gotlibs grejor, utan även den bisarre Édika och Franquins "Svarta idéer", med flera. "Reklam är kul" med manus av Gotlib och teckningar av Alexis gick i Fluide Glacial och Epix även den.
Gotlibs mest kända figurer torde vara ovannämnde Sigge Scout, Pappa Pervers; båda på temat "snusk", och Superdupont. Den sistnämnde är en fransk superpatriotisk superhjälte som besitter alla franska klichéer man kan tänka sig. Sigge Scout påminner en del om farbror Bosse i TV-programmet "Lorry" på 80-talet. Med tanke på att jag nuförtiden sett folk uppröras av farbror Bosse och undra hur det fick sändas för trettio år sedan, undrar jag verkligen vad de skulle säga om Gotlibs betydligt grövre varianter.
1991 mottog Gotlib Angoulêmes seriefestivals stora pris.
DYLAN DOG "SIRENENS SÅNG" av Pasquale Ruju och Daniele Bigliardo "MIN VÄN VAMPYREN" av Tiziano Sclavi och Giuseppe Ferrandino "REFLEKTIONER" av Tiziano Sclavi och Corrado Roi Ades Media
Sedan Ades Media för några år sedan började ge ut den italienska, i hemlandet ohemult populära, skräckserien Dylan Dog, har jag recenserat några av albumen - och jag har väl varit ganska återhållsam med berömmet. Ett par av de album jag inte skrivit om, har dock varit riktigt bra.
Men det är ju så med serier som funnits en längre tid. Allt är inte - kan inte - vara bra. Även om jag gillar Fantomen, tycker jag att majoriteten av de äventyr som publicerats sedan 1936 är mindre bra, många är direkt dåliga. Det är de bra äventyren (vilka det också finns många av) som gör att jag gillar serien.
Härommånaden släppte Ades Media inte bara ett, utan två Dylan Dog-album samtidigt, plus ett tunt häfte man får om man beställer albumen från förlaget. Och den här gången får jag nog säga att jag gillade samtliga album.
"Sirenens sång" är från 1996 och handlar om en illasinnad - eller bara missförstådd? - sjöjungfru. I en berättelse som känns kraftigt Lovecraft-inspirerad, anlitas Dylan Dog av en gammal fransk sjökapten och dokumentärfilmare, som är på jakt efter den sjöjungfru han träffade som ung man under kriget. De åker till en liten ö utanför Englands kust, och där, i en gömd grotta, hävdar kaptenen att sjöjungfrun; titelns siren, finns. Vad som också finns där, är ett ondskefullt företag som dumpar sitt avfall i havet, vilket därmed förgiftas.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Daniele Bigliardos teckningar; de är lite murriga, men bitvis blir det väldigt stämningsfullt. Den lilla fiskebyn på ön påminner kraftigt om Lovecrafts fiktiva by Innsmouth.
Positivt är också att Dylans vapendragare Groucho medverkar ganska lite i serien. Den ständigt skämtande Groucho är en lika irriterande som onödig gestalt, som oftast drar ner helhetsintrycket av Dylans äventyr.
Grouchos medverkan är minimal även i "Min vän vampyren". Detta äventyr är från 1987, och har tidigare publicerats på svenska ett nummer av Seriemagasinet från 1994. Själv har jag inte läst det tidigare.
Den här gången handlar det, förstås, om vampyrer som härjar i London. I en story som för tankarna till 1950-talets amerikanska science fiction-filmer om rymdvarelser (kommunister) som ersätter landets befolkning med kopior, kontaktas Dylan av en kvinna som påstår att hon inte längre känner igen sin man - han har nämligen börjat bete sig märkligt. Som om han ersatts av en kopia. Mannen i fråga är vampyr. Men märkliga dödsfall fortsätter att inträffa även efter att mannen försvunnit ur handlingen. Det hela leder fram till en twist som är extremt ologisk, men samtidigt lite fräck.
Giuseppe Ferrandino tecknar lite stelt, ibland lite slarvigt, men bilderna gör sitt jobb. Faktum är att jag hajade till när jag läste vissa sekvenser i serien - berättarmässigt påminner det ibland kraftigt om den filmiska stil jag själv använde i mitt och Mikael Tomasics seriealbum "Giallo" från 1994! Till saken hör alltså att jag då inte läst "Min vän vampyren" och blivit inspirerad - och jag skrev mitt manus redan 1992.
Alldeles i början av Lamberto Bavas film A BLADE IN THE DARK från 1983, finns en scen där lille Giovanni Frezza tvingas gå ner i en mörk källare. Hans elaka kompisar retar honom och skanderar i den engelska dubbningen "You are a female! You are a female!", vilket låter rätt festligt. Serien "Reflektioner" inleds med att en liten blond gosse går ner i en mörk källare, vilket får mig att tänka på nyss nämnda scen. Bakom en lucka i källaren verkar något gömma sig, något som dunkar och vill komma ut.
"Reflektioner"; en Lovecrafthyllning även den, är bara tolv sidor lång, men det är en stämningsfull och riktigt smart serie, med ett minst sagt överraskande slut. Faktum är att detta är den bästa Dylan Dog-historia jag läst.
Nej, nu måste Bruce Willis verkligen skärpa sig. Vad håller karln på med? Även om hans stjärnstatus inte längre är vad det har varit (och den har väl inte varit något på 25 år), behöver han väl inte låna sig till vad som helst, bara pengarna är de rätta? Karln håller långsamt på att bli en ny Steven Seagal. Med den skillnaden att Willis aldrig ens överväger att medverka i några actionscener.
Den kanadensiska produktionen PRECIOUS CARGO är den tredje direkt-på-DVD-filmen med Willis som Scanbox släppt på förhållandevis kort tid - de övriga två är VICE och EXTRACTION. Jag ser att ytterligare ett gäng filmer redan är inspelade och släpps under året som kommer.
PRECIOUS CARGO, i regi av Max Adams, som även var med och skrev manus, är en lågbudgetfilm - rättare sagt, budgeten är förhållandevis låg, den var på 10,5 miljoner dollar. Antagligen har större delen av kakan gått till Bruce Willis. Filmen fick pliktskyldigast biopremiär i USA och England, och sågs av ... i stort sett ingen alls. Enligt IMDb spelade filmen in 89 pund (!) i England. Sammanlagt. På fem dukar.
Jag borde redogöra lite för vad filmen handlar om - men det kan jag inte. Jag förstod aldrig vad skiten handlar om. Mark-Paul Gosselaar spelar Jack, som är någon sorts godhjärtad skurk. En kupp går fel. Gangstern Eddie (Willis) tvingar Jack och dennes gäng att stjäla ett lass diamanter. Claire Forlani gör Jacks ex, som också är skurk och dyker upp och lägger sig i och har sig. Jacks nya flickvän, som är veterinär, blir sur när folk börjar skjuta på varandra. Hon vill inte se Jack något mer. Fast på slutet köper han en liten hund, så då smälter veterinärens hjärta. Med sig har Jack alltid en väldigt ung, ständigt svärande och kedjerökande tjej. Hon är krypskytt och skjuter ihjäl lite folk när detta behövs.
Det jagas och pangas, men Max Adams har ingen aning om hur man berättar en historia, så jag hängde inte med för fem öre.
Det är en väldig massa action i filmen, och dessa scener är egentligen inte dåligt gjorda. Gamle schweiziske B-filmshjälten Daniel Bernhardt spelar Eddies högra hand och leder jakten på Jack. Jag gillar Bernhardt. Om detta vore en film med honom i huvudrollen, och om film haft ett vettigt manus, hade det här kunnat bli helt okej - ungefär som 1990-talets direkt-på-video-actionfilmer. Men nu är inte detta en sådan film; filmskaparna verkar tro att de gör en "stor" film.
Filmens försök till humor funkar inte alls. Humorn består i att folk svär och pratar om sex.
Och Bruce Willis, då? Han medverkar i ganska få scener, vilka dock är utspridda över hela filmen. Jag gissar att han spelade in alla scener som utspelar sig dagtid på en och samma dag, och alla nattscener på en och samma kväll. I de flesta av sina scener gör han inget annat än pratar i telefon. Och han oftast i ett och samma rum.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar. På skivan finns en fjorton minuter lång Making of-film. Alla inblandade talar sig varma för filmen. Bruce Willis medverkar inte alls.
Jag brukar ofta klaga på att filmer är alldeles för långa. Två timmar, två och en halv timme, tre timmar; oftast är de långa utan större anledning. Den franska actionfilmen RÅNARNA lider av det motsatta problemet: den är på tok för kort.
Julien Leclercq heter killen som gjort RÅNARNA, han har tidigare gjort ett par actionfilmer varav jag tror jag sett en, men jag är inte helt säker. Originaltiteln på den här är BRAQUEURS, och det vore onekligen roligare om den fått den svenska titeln BRAKARNA. Även om det vore missvisande.
I centrum står en liten rånarliga i Paris. De är experter på att kapa värdetransporter. Under sina kupper har de aldrig dödat någon, och de har alltid undkommit polisen. Men när ledarens lillebror klantar sig, måste de ta till vissa åtgärder. De ska nu göra en kupp mot ett knarksyndikat. Rånare vs langare, som det står på omslaget.
RÅNARNA är inte ännu en sådan där superglassig fransk actionrulle med välkoreograferade stridsscener, modell Luc Besson-produktioner. Det dröjer en bra stund innan actionscenerna brakar igång, och dessa håller en mer realistisk ton. Det blir en massa pangande, men inga hopp i slowmotion, inga tuffa poser, ingen skjuter utan att sikta.
Någonstans känns Leclerqs film som en fransk HEAT - fast alldeles för kort. Efter åttio korta minuter har de långa eftertexterna rullat klart. Det blir lite rumphugget. Jag hade gärna sett att filmskaparna utvecklat det hela, berättat mer om rollfigurerna. Större delen av de första 45 minuterna är ett drama, men vi hinner ändå aldrig riktigt lära känna de här typerna.
Sedan är det förstås, som alltid, svårt att göra en film om ett gäng i grunden osympatiska typer. De är rånare, de är kriminella. Varför ska vi sympatisera med dem?
Nå. Filmen är rappt berättad, det är inget hastverk, actionscenerna är bra, och det funkar som en stunds underhållning. Med ett köttigare manus hade det kunnat bli mer än underhållning för stunden.
Äntligen är den här: filmatiseringen av ABBA:s gamla album "Arrival"!
... Det ska man inte inbilla sig när man köper biljett till den här filmen. Nej, det här är en science fiction-thriller av Denis Villeneuve, som senast gjorde den lite överskattade SICARIO (kom igen, så spännande och unik var den väl ändå inte?). ARRIVAL är film som till större delen, eller åtminstone till hälften, är riktigt bra.
Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden. De hovrar över marken, och ingen vet vad de vill och varifrån de kommer.
Forest Whitaker gör en överste som bryskt låter hämta Louise - hon behövs för att försöka översätta utomjordingarnas språk. Militären har nämligen lyckats ta sig in i en farkost och där mött två bläckfiskliknande varelser som gömmer sig bakom en glasskiva. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas.
Filmens inledning och det som närmast därpå följer är faktiskt riktigt spännande. Det är lågmält berättat, närmast ödesmättat, det går förhållandevis långsamt framåt, vilket innebär att vi i publiken - åtminstone jag - upplever händelserna som lika spännande som Louise gör det. Vad finns inne i skeppet? Vad kommer vi att få se? Huvudpersonerna hissas långsamt upp mot en öppning i farkosten, de fortsätter genom en lång korridor, vi känner nackhåren resa sig i nacken när de närmar sig varelserna.
ARRIVAL är såpass välgjord att den känns realistisk - och det är väl detta som gör filmen spännande.
Tyvärr tycker jag inte riktigt att det håller hela vägen. Filmens dramatik avtar. Kina förklarar krig mot utomjordingarna, några amerikanska soldater vill ta saken i egna händer, men det görs inte mycket av detta. Istället blir det lite för mycket metafysiskt flum, ibland känns det nästan kvasireligiöst, och anslaget börjar bli pretentiöst. Jóhann Jóhanssons musik pendlar mellan att vara dyster och effektiv, och, tja, kvasireligiös den med. Det hela andas andlighet och new age.
Louise Banks och Ian Donnelly är allt ena hejare på att förstå främmande språk. Jag begrep inte alls hur de gör för att tolka rymdspråket, jag har ingen aning om om det är så här det går till när man översätter obegripligheter, jag vet inte om manusförfattaren, eller författaren till romanen filmen bygger på, gör det heller. Fast förklaringen är säkert att Louise och Ian är ohyggligt smarta och begåvade.
Mina invändningar till trots är ARRIVAL en bra och intressant film. Fast jag vet inte om jag kommer att se om den.
Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Clownskräcken är över oss igen. Den här filmen såg jag på Malmö Filmdagar i somras. Då hette den fortfarande CHOCOLAT, vilket är den franska originaltiteln. Uppenbarligen var Noble Entertainment rädda att den skulle förväxlas med ett par andra filmer med samma titel, så nu har man lagt till ett "monsieur". En svensk titel; "Herr Choklad", vore nog mindre passande.
Clowner är det väl förhoppningsvis ingen som gillar. Jag hyser ingen större clownskräck - däremot tycker jag att clowner är mördande tråkiga. Av den här filmen att döma var clowner ännu tråkigare i slutet av 1800-talet.
MONSIEUR CHOCOLAT, i regi av Roschdy Zem (OMAR DÖDADE MIG), bygger på sanna händelser. Omar Sy spelar Rafael Padilla, den första svarta clownen i Frankrike. James Thierrée gör den populäre clownen Footit, vars karriär börjar peka neråt. På cirkusen där Footit uppträder jobbar och bor den fattige Rafael. Av en slump blir Rafael Footits sidekick. Han förses med namnet Chocolat, och hans uppgift är främst att bli sparkad i baken. Parets akt är förnedrande för Rafael, men upptågen går hem hos publiken.
Den oväntade succén leder till att duon anlitas av en cirkus i Paris. Framgångarna blir stora, plötsligt tjänar Rafael hinkvis med pengar - pengar han spenderar på sprit, kvinnor och kortspel. Han står fortfarande i skuggan av Footit, akten går fortfarande främst ut på att Rafael ska åka på stryk och förnedras, medan publiken kiknar av skratt.
Det gick senare inte så bra i livet för Rafael, och så snart karriären som clown var över, glömdes han bort. Han har i princip varit bortglömd fram till nu, då den här filmen kom. Det finns en bevarad filmsnutt med Footit och Chocolat, denna visas sist i Zems film.
MONSIEUR CHOCOLAT är en film helt utan överraskningar - det här är precis vad man tror det ska vara. En biografi över Rafaels liv; storyn går från A till Ö. Framgångar och motgångar. Applåder, pengar, rasism och förnedring.
Påkostat är det, skådespelarinsatserna är bra, filmen är inte tråkig - men jag tycker ingenting om det här. Det är lite bra - och så är det lite dåligt också. Lite för traditionellt och ointressant som film betraktat. Men, som man brukar säga, den är väl okej. MONSIEUR CHOCOLAT gör sig nog bäst på TV en kväll när inget intressantare visas.
DESIERTO - BORDER SNIPER är den "svenska" titeln på denna mexikansk-franska thriller. I original heter den bara DESIERTO, det vill säga "öken" på spanska.
... Och det är mycket öken i den här filmen, vilken regisserats av Jonás Cuarón, som skrev manuset till GRAVITY. Öken, öken, öken.
Gael García Bernal spelar en man som, tillsammans med en grupp mexikaner, ska fly över gränsen till USA. Mitt i öknen brakar lastbilen de åker i ihop. Gruppen fortsätter till fots.
Vägen är farlig, och farligare blir den, eftersom en ensam knäppgök (Jeffrey Dean Morgan) och hans hund är ute och jagar i trakten. Den ensamme, hatiske, rasistiske galningen, som kör en bil prydd med sydstatsflaggan, upptäcker de mexikanska flyktingarna - och han gör ingen skillnad på kaniner och mexikaner. Han skjuter ihjäl flyktingarna en efter en.
Detta är hela handlingen. DESIERTO vara bara 84 minuter, men den känns betydligt längre. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, så det är svårt att känna något för dem. Dialogen är minimal. I stort sett hela filmen består av att Jeffrey Dean Morgan jagar, och Gael García Bernal flyr.
Det är mycket öken för pengarna. Filmfotot är snyggt, miljöerna är pampiga. Visst kan man läsa in en politisk kommentar i filmen, men vad gör det när det inte är spännande? Det här är bara utdraget och tråkigt.
Jaha, det här blev en kort recension - jag kommer helt enkelt inte på mer att skriva om den här filmen.
"Ruggero Deodato presenterar" står det på omslaget till den här filmen. Det är lite missvisande; det enda Deodato har gjort, är i princip att låna ut sitt namn.
På baksidan till denna crowdfundade mexikanska film jämförs den med CANNIBAL HOLOCAUST. MARTYRS, A SERBIAN FILM och HENRY: EN MASSMÖRDARE, vilket också är lite missvisande. Nämnda filmer må vara råa, brutala och kontroversiella, men de är alla förhållandevis lättillgängliga - i betydelsen att det är välgjorda filmer med tydliga rollfigurer och narrativ.
Lex Ortegas låg-lågbudgetrulle ATROZ är en film av ett helt annat slag. Det här är extremt rått, skitigt, brutalt och in your face. Men det är inte så mycket mer. Det här är verkligen inte en skräckfilm för vem som helst, och den är lite svår att recensera.
ATROZ inleds med att en kvinna blivit påkörd av en bil och omkommit. De två killarna i bilen grips, och i bilen hittar en polis en videokamera. Polisen tittar på filmen, och det han får se är vad vi får se: de två gripna killarna torterar och mördar en prostituerad de plockat upp. Varför de två filmar sin gärning framgår förstås inte riktigt; det gör det sällan i sådana här filmer.
Därefter torterar den kallhamrade polisen sina två fångar för att få dem att prata. Detta leder till att ytterligare en film hittas; denna gång ett gömt VHS-band. Polisen tittar på filmen, och återigen får vi se vad han ser. Denna gång är det en gammal film från den ene förövarens ungdom. Förnedrande och våldsamma bilder, vilka eventuellt förklarar varför han blev den han är. Vad som inte förklaras är varför allt videofilmades.
Enligt uppgift kostade ATROZ $7 000:- att göra. Dessa pengar har nog främst gått till specialeffektgänget. Filmen varar ungefär en timme och en kvart, och värst mycket dialog och handling hinns inte med. Lejonparten av filmen består av tortyr, mord, och lite bajskladdande.
Lex Ortega själv spelar en av gärningsmännen. Det fula, dokumentära filmfotot gör att det hela ser realistiskt ut. Den första tredjedelen, kanske till och med den första halvan av filmen tyckte jag var hemsk - i betydelsen dålig. En massa vidrigt våld för våldets skull. Jag associerade till den usla, japanska filmen GROTESQUE, som bestod av 70 minuter tortyrporr utan handling.
Men någonstans i mitten av filmen började jag tycka att det blev ... lite bra. Lite intressant. Ortega och hans medförfattare har tänkt till lite. ATROZ är fortfarande bara en film för de mest härdade - för de som vill se allt; det värsta av det värsta. I slutänden är det bara ännu en chockfilm. Men - den är lite bättre än det mesta av konkurrensen.
Jag råkade plocka ut fel skiva ur denna "2-disc edition", och såg därför DVD-versionen av misstag - men jag antar att det inte är någon större skillnad på Blu-ray-versionen. Det är grått och smutsigt.
Det finns en hel del extramaterial på skivan. I en rad korta filmer (det vore bättre om de klippts ihop till en längre dokumentär) intervjuas producenten, specialeffektkillarna, och snubben som står för musiken. Producenten pratar om hur svårt det var att få tag skådespelare som ville medverka. Jo, det kan jag verkligen förstå! ATROZ är liksom inget man visar upp för släkten och säger "Kolla vad jag har gjort!". Vi får även hela soundtracket (50+ minuter), samt den ursprungliga kortfilmen. Denna kortfilm ingår i långfilmen; det är bara filmens första mord, det på den prostituerade, och inget mer.
Jag vet verkligen inte vad jag ska sätta för betyg på detta, men den kan väl få en trea - med brasklappen att de som inte gillar denna typ av våldsfilm bör gå omvägar kring ATROZ.
Förra året tog jag mig i kragen och såg José Ramón Larraz' VAMPYRES från 1974; en film jag länge hört talas om, läst om, och sett bilder ur, men som jag av någon anledning aldrig fått tummen ur att skaffa och se. Jag blev allt lite besviken när jag såg Larraz' film. Regissören må vara spanjor, men filmen är en brittisk produktion. Jag hade förväntat mig något åt Jess Franco- eller kanske Jean Rollin-hållet, men fick istället något som känns som en osedvanligt billig Hammerfilm. Vissa försonande drag har dock filmen.
När jag såg 1974 års VAMPYRES, hade jag ingen aning om att man gjort - eller kanske fortfarande höll på att göra - en ny version. Denna nya version initierades av José Ramón Larraz själv innan han dog 2013. Filmen har 2014 som copyrightår i eftertexterna, enligt IMDb är den från 2015, medan en del källor hävdar att den släpptes först i år; 2016.
Denna gång är det en spansk produktion rakt igenom. Regissören heter Víctor Matellano, filmen är inspelad i Spanien, medan skådespelarna kommer från diverse europeiska länder - flera av dem verkar dubbade.
Denna nya VAMPYRES har fått rätt dålig kritik, många tycker att den är riktigt usel. Själv tyckte jag att det inte alls var så farligt. Antagligen beroende på att det den här gången faktiskt ser ut som en Jess Franco-film. Visst lider filmen av att det inte längre är 1970-tal, men det är det ju svårt att göra något åt.
Handlingen är i princip densamma som förra gången, några scener och bildvinklar är nästan identiska. På vad som antagligen ska vara den engelska landsbygden ligger ett hotell, och i närheten av detta ett mystiskt hus. En ensam man tar in på hotellet, som drivs av en hemlighetsfull kvinna, spelad av den gamla Hammerstjärnan och Bondbruden Caroline Munro. Mannen träffar två osedvanligt mystiska kvinnor, som bor i det skumma huset. De förför mannen - och de visar sig vara titelns vampyrer.
Till trakten kommer även tre käcka campare, som slår upp sitt tält i närheten av det skumma huset. Märkliga saker sker, folk försvinner. VAMPYRES innehåller en hel del sex och sadomasochism - och rikligt med blod. Jag blev lite överraskad när jag konstaterade att specialeffekterna är ganska bra och kreativa; jag hade förväntat mig det billigaste alternativet - blod som stänker, men inget annat. Uppenbarligen hade filmen inte alltför låg budget - man anlitade Colin Arthur, som gjort make up-effekter till mängder av filmer, däribland DEN OÄNDLIGA HISTORIEN, CONAN - BARBAREN, GUDARNAS KRIG, ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR, och den ursprungliga VAMPYRES från 1974.
I filmens förtexter står Antonio Mayans' namn med stora bokstäver, men denna gamla B-filmsskådis från otaliga eurotrash-filmer är närmast en statist - han går omkring med en lie över axeln i två korta scener. Amerikanskan May Heatherly, som bodde i Spanien och som vi känner igen från CANNIBAL APOCALYPSE och PIECES, dyker upp alldeles på slutet; detta blev hennes sista roll. I denna scen medverkar även Conrado San Martín från KOLOSSEN PÅ RHODOS, HARMONICA - EN HÄMNARE, DUCKA SKITSTÖVEL, Lucio Fulcis CONQUEST, och Jess Francos THE AWFUL DR. ORLOF. Även Hilda Fuchs syns i scenen, hon var med i PIECES hon med, samt i HUNDRA -BARBARKVINNAN.
Bland extramaterialet finns en lite för kort, men rätt trevlig Making of-film, som har den gamle B-filmshjälten och Jess Franco-stjärnan Jack Taylor som berättare. Synd att inte också han var med i VAMPYRES.
I oktober förra året recenserade jag den första volymen i Cobolts bokserie med utvalda nummer av serietidningen Illustrerade Klassiker; recensionen finns HÄR. I den texten redogör jag grundligt för min relation till denna klassiska tidning.
Nu har volym två kommit. Istället för att publicera tidningarna kronologiskt, har alltså Cobolt valt att att samla äventyr på olika teman. Här får vi således serieversioner av fyra minst sagt berömda och välkända äventyrsromaner - romaner jag själv har ganska stor nostalgisk relation till.
"Ivanhoe" av sir Walter Scott fanns hemma hos mormor och morfar; en gammal gulnad utgåva. Som barn fascinerades jag av omslaget, som visade upp de dramatiska tornérspelen. Jag försökte läsa boken, men den var alldeles för träigt skriven för en liten gosse på 1970-talet. Däremot visades filmen från 1952 på TV ett par gånger, och den tyckte jag var tuff och spännande.
"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas d.ä. fanns hemma hos farmor och farfar, även den gammal och gulnad. Omslaget var spännande, och boken var försedd med lika spännande illustrationer. Ibland övertalade jag farfar att läsa högt ur den för mig. Han hade ett eget, ganska speciellt sätt att läsa högt ur böcker - han läste bara lite här och där. Jag begrep halvsju. Tack och lov visades även olika filmatiseringar på TV - den med Gene Kelly tyckte jag var bäst. Jag minns också en fransk version, som hade riktigt feta ljudeffekter när snytingar delades ut.
"Den siste mohikanen" av James Fenimore Cooper fanns även den hemma hos farmor och farfar - förkortad och på engelska. Tydligen hade farfar en gång tagit en korrespondenskurs i engelska och då fått boken. Jag kunde inte läsa den, eftersom jag inte kunde engelska. Det kunde inte farfar heller.
"Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson ägde jag själv som barn - i Carlsen/if:s kraftigt förkortade-, och lika rikt som flott illustrerade utgåva. Inspirerad av det enda nummer av Illustrerade Klassiker jag hade; Illustrerade Klassiker dubbelnummer 5; "Vägen mot vilda västern", började jag att göra en egen serieversion av "Skattkammarön". Eftersom jag inte riktigt begrep att man måste bearbeta och omarbeta en bok när man gör serie av den, satt jag och skrev av all text i boken. Med kulspetspenna. När jag gjort en sida fick jag nog och lade ner projektet.
Serieversioner av dessa romaner finns det otaliga. Jag läste de sex nummer av Illustrerade Klassiker - De stora äventyren som kom ut i slutet av 1970-talet; i dessa fanns Marvel Comics versioner. 1978-1979 gav Atlantic Förlag ut en kortlivad, svartvit tidning i mindre format, som hette Mina klassiker. Jag läste "De tre musketörerna" i den versionen, och minns den som rätt slarvig. När jag nu googlade fram- och tittade på omslagen, ser de smått intressanta ut. Jag undrar om de var så dåliga som jag minns dem.
De ursprungliga serieversionerna från 1950-talets Illustrerade Klassiker har jag inte läst - förrän nu. De fyra klassikerna i denna bok är tecknade av Norman Nodel, George Evans, John Severin (med flera andra) och Alex Blum. De gamla EC Comics-tecknarna Evans och Severin är jag välbekant med; Evans ritade även Agent Corrigan och en hel del åt DC Comics, men om jag inte visste att det var de som hållit i pennan, hade jag aldrig gissat det.
George Evans' "De tre musketörerna" är lite bättre tecknad än de tre andra serierna i boken, men som helhet är det stelt och träigt - i synnerhet Norman Nodels skeva tolkning av "Ivanhoe".
Dock är denna bok, trots de dammiga serierna, högintressant ändå - tack vare de gedigna artiklarna. Liksom i förra volymen, har Olle Dahllöf och Anders Andersson skrivit fylliga texter om Illustrerade Klassiker, dess historia och dess tecknare. De initierade artiklarna om romanernas författare är osignerade, men jag antar att det är Coboltbossen Peter Sparring som skrivit dem, eftersom han listas som en av artikelförfattarna. Förordet är författat av Ulf Granberg, som även sitter i redaktionen.
Norman Nodels inte allför rafflande seriekonst.
George Evans betydligt mer rafflande seriekonst.
Vad som är lite kul, är att det skrivs en hel del om den engelska TV-filmen om Ivanhoe från 1982; den där som visas på svensk TV varje nyårsdag. En lite märklig tradition - den här filmen är nog bara ihågkommen i Sverige och möjligtvis Norge. Med andra ord: precis som FAMILJEN MACAHAN.
Artiklarna är rikligt illustrerade, det bjuds på en del fakta jag inte kände till, och bokens formgivning är tjusig. Målgruppen är nog främst nostalgiker - men detta är en stor och köpstark grupp.
Liksom förra veckans NOCTURNAL ANIMALS, bjuder ALLIED på två filmer i en - varav den ena är betydligt bättre än den andra.
Det är 1942 och den kanadensiske agenten Max (Brad Pitt) anländer till Casablanca. Där ska han möta en kvinna han aldrig träffat; den franska spionen Marianne (Marion Cotillard). De två ska föreställa ett gift par; Max låtsas vara från Paris, men Marianne anmärker på hans brytning. Tillsammans ska de utföra ett viktigt uppdrag för de allierade, och de får förstås inte bli förälskade i varandra. Självklart blir de störtförälskade i varandra och har sex i en bil i öknen under en sandstorm. Sedan går de ut och pangar tyskar.
Det här är fantastiskt tjusigt. Scenografin är enastående, filmfotot är elegant, Brad Pitt och Marion Cotillard är stiliga; han i tropikkostymer och hatt, hon i diverse klänningar. Bortsett från en del sex och våld, är detta trevligt gammaldags. Som en klassisk Hollywoodfilm. Traditionellt, lite romantiskt, lite spännande, mycket underhållande.
Tyvärr slutar detta ökendrama efter en dryg tredjedel av filmens spellängd. Därefter förflyttas vi till London. Ett år har gått och nu är Max och Marianne gifta, och har en liten dotter. De flotta miljöerna i Casablanca är utbytta mot ett grått London. Fula hem. Fula tapeter. Bleka, glåmiga människor.
Plötsligt kallas Max till sin boss (Jared Harris). Det visar sig att man misstänker att Marianne egentligen är tysk spion. Om så är fallet blir det Max' uppgift att avrätta henne. Vägrar han och hjälper henne, kommer även han att avrättas. Nu tänker förstås Max göra allt för att bevisa att kvinnan han älskar inte alls spionerar för fienden.
Denna del av filmen; den största delen, är mycket, mycket sämre än den första. Ibland är det lite märkligt också. Max' syster (Lizzy Caplan) lever öppet i ett lesbiskt förhållande i London - i ett land där homosexualitet var förbjudet fram till förhållandevis nyligen. På en vild fest börjar plötsligt strikta officerare snorta kokain - det gjorde de kanske under kriget, vad vet jag, men det ser allt lite märkligt ut. En tysk spion, som under hela filmen pratat engelska, pratar plötsligt tyska när Max stormar in med sin picka.
När filmen går mot sitt slut blir det plötsligt lite klassisk Guys on a Mission-film under tio-femton minuter - Max tar sig till Frankrike, där han tillsammans med motståndsrörelsen ska ta sig in i ett fängelse för at förhöra en fånge. De franska kämparna bär basker och jag väntade bara på att de skulle presentera sig som Du Quois, Déjà Vu och Chocolat Mousse.
Det är Robert Zemeckis som har gjort ALLIED. En kille som hade en fin karriär på 1980-talet med DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-trilogin, och som peakade 1994 med FORREST GUMP. Sedan dess har han inte gjort sådär jättemycket, och det han gjort har inte varit alltför minnesvärt. ALLIED är inte heller minnesvärd.
Om jag tycker att Casablancadelen är värd en fyra i betyg, medan resten förtjänar en tvåa, hamnar slutbetyget på en trea. Men det är en svag sådan.
Foton copyright (c) Scanbox
Någon amerikansk branschtidning, det kan ha varit Variety, kallade HELL OR HIGH WATER "the best reviewed movie of the year". Jag har inte tagit mig tid att läsa speciellt många utländska recensioner, men bra är den här filmen - om än inte bäst i år.
Detta kriminaldrama är en modern western. Filmen skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en renodlad western, med banditer, sheriffer och uppbåd ridande på häst mellan små dammiga hålor i Texas.
Ben Foster och Chris Pine spelar bröderna Tanner och Toby Howard. Den tidigare laglydige Toby är frånskild, och i ett desperat försök att rädda familjens ranch och betala sin bortgångna mors skulder, tar Toby hjälp av sin halvgalne fängelsekund till bror för att råna banker i små hålor i Texas. Snart får de den gamle Texas Rangern Marcus Hamilton (Jeff Bridges) och dennes kollega Alberto (Gil Birmingham) efter sig. Bröderna Howard klantar sig, poliserna knappar in, och eftersom de befinner sig på vischan i Texas, är lokalbefolkningen ofta beväpnad - vilket leder till ett regelrätt uppbåd.
HELL OR HIGH WATER innehåller som sig bör en del actionscener, då det handlar om bankrånare, men i grunden är detta ett karaktärsdrivet, ganska lågmält drama.
Foster, Pine och övriga skådespelare gör bra ifrån sig i rollerna - men Jeff Bridges fullkomligt lyser som sheriffen som bara har några veckor kvar till pensionen. Han är en stark personlighet och han älskar att kärleksfullt retas med sin kollega, som är indian-mexikan - Ranger Hamilton bränner av alla sura indianskämt han kan komma på, och när dessa är slut tänker han börja med sina mexikanskämt.
Många scener är riktigt roliga - som när poliserna besöker en skabbig sylta och serveras av en vresig kärring som jobbat där i 48 år.
Den engelske regissören David Mackenzies förra film, var det brutala fängelsedramat BLODSBAND - en film jag inte kom ihåg att jag sett förrän jag noterade att jag recenserat den. HELL OR HIGH WATER är betydligt bättre.
Mycket känns igen från andra, liknande filmer. BADLANDS, BONNIE & CLYDE, LONE STAR, NO COUNTRY FOR OLD MEN, för att nämna fyra. Dessutom går det att likna filmen vid åtskilliga westerns. Fast detta är självklart inget som stör. Tvärtom. Western är en av de bästa genrerna, kanske den bästa, vid sidan av skräckfilm, karatefilm, tyrolerfilm och dansk gladporr.
Till detta kommer att Mackenzies film tillhör en typ av film jag tycker att vi ser alldeles för lite av idag - amerikansk kriminalfilm med tydligt vuxen målgrupp. Skottlossning och biljakter, javisst, men främst är detta en karaktärsstudie med utmärkta dialoger och miljöskildringar.
HELL OR HIGH WATER är inte årets bästa film, men den är bättre än det mesta jag ser på bio.
Enligt en kompis och kollega gick Terry Zwigoffs BAD SANTA från 2003 aldrig upp på bio i Malmö. Det är mycket möjligt - jag såg den på DVD. Jag har inte sett om den sedan den släpptes, men jag vill minnas den som väldigt rolig.
När man nu tretton år senare gjort en uppföljare, har Mark Waters (FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR, POPPERS PINGVINER) tagit över regin, och även manusförfattarna är nya. Resultatet är något av det tröttaste, mest genant o-roliga jag sett på bra länge. Nästan samtliga medverkande ser fullkomligt ointresserade ut, ibland framstår de nästan som generade.
Billy Bob Thornton är tillbaka som den småkriminelle alkisen Willie. Alldeles i början av filmen får han sparken från sitt jobb. Han tycker att allting suger och försöker ta livet av sig. Han misslyckas förstås, och det dröjer inte länge innan han befinner sig i Chicago, där han tillsammans med den lika kriminelle Marcus (Tony Cox); den kortvuxne som försökte döda Willie i första filmen, tänker råna en välgörenhetsorganisation.
En tredje person är inblandad i kuppen - den väldigt gravt kriminella Sunny (Kathy Bates), som visar sig vara Willies morsa. Willie hatar Sunny, Sunny hatar Willie, båda hatar Marcus, Marcus hatar alla.
Kuppen går ut på att de ska jobba för välgörenhetsorganisationen, klä ut sig till tomtar och samla in pengar på stan, och sedan bryta upp kassaskåpet där de insamlade pengarna förvaras. Problem uppstår, förstås. Dessutom dyker den korkade killen Thurman Merman (Brett Kelly), som var gosse i förra filmen, upp och ställer till det.
I princip ingenting är roligt i BAD SANTA 2; ingenting alls. Så tillvida man inte tycker att det räcker med en oändlig massa supande, kopiöst mycket grovt språk, och mängder med lama, pinsamma sexskämt för att det ska bli jättekul. De medverkande är alldeles för gamla och för bra för att ägna sig åt den här typen av pueril tonårshumor.
Stämningen är närmast deprimerande, Billie Bob Thorntons rollfigur ska förvisso vara blasé på allt, men han behåller ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom, och ser mest ut att vilja vara någon annanstans. Allting är oinspirerat. DUM & DUMMARE 2 framstår nästan som bra vid jämförelse. BAD SANTA 2 är 92 minuter utfyllnad.
En märklig detalj är att Kathy Bates, som alltså ska föreställa Billy Bob Thorntons morsa, bara är sju år äldre än Thornton. Filmskaparna hittade väl ingen 80-åring som ville vara med i det här.
Se om den första BAD SANTA istället. Om du nu inte är 16 och tycker att det är fräckt när folk säger "fuck" och "pussy" i varannan mening.
Journalist, kritiker och författare. Har recenserat film sedan 1993. Skriver manus till flera tecknade serier, däribland 91:an, Åsa-Nisse, Uti vår hage och Fantomen. Ledamot av Svenska Serieakademin sedan 2007. Startade TOPPRAFFEL! 2008.
Domän och en del annat kostar förstås pengar. Du som gillar TOPPRAFFEL! är välkommen att skänka en liten slant, om du har lust. Skanna QR-koden med PayPals app.
En 177 sidor tjock samling med mina gamla kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar/Landskrona Posten. Går endast att beställa från Amazon. Välj det land som är billigast!
På spaning efter det mög som flytt
Över 320 sidor TOPPRAFFEL! En väldig massa inlägg från den här bloggen - allt som inte är filmrecensioner och YouTube-klipp, ungefär. Humor & vardagsbetraktelser, garanterat fri från illustrationer. FÖRORD AV JAN SIGURD.
The Horror Movie Book
THE HORROR MOVIE BOOK - 269 sidor skräckfilmsrecensioner på engelska. FÖRORD AV BRIAN YUZNA.
Inlägg
