fredag 11 november 2016

Serier: Spirou - Nicke gifter sig

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke: "Nicke gifter sig"
av Benoît Feroumont
Cobolt
Med tanke på antalet album som utkommer på svenska, skulle man kunna tro att Spirou är den populäraste seriefiguren i Sverige just nu. Så är förstås inte fallet; Kallle Anka, Bamse och Hälge, med flera, regerar än, men uppenbarligen finns det efterfrågan, då olika albumsviter om Spirou ges ut på tre olika förlag. Här kommer årets andra album i Cobolts svit med extraordinära - det vill säga alternativa - äventyr med Spirou och Nicke.
"Nicke gifter sig" är inte en fortsättning på de två senaste extraordinära albumen; "Operation fladdermus" och "Leopardkvinnan". Upphovsman den här gången är belgaren Benoît Feroumont, och med undantag för en kort prolog, utspelas hans berättelse i nutid.
Under andra världskriget försöker en kvinna och hennes dotter undkomma nazisterna med hjälp av ett magiskt halsband, som rätt använt fungerar som en föryngringskur - bokstavligt talat. Dottern förvandlas till en liten flicka och kommer undan, men det går värre för hennes mor, som grips innan hon hunnit rabbla trollformeln.
I nutid har halsbandet styckats upp i tre delar, som finns på tre olika platser, och en mystisk, kvinnlig tjuv är på jakt efter delarna. Samtidigt låter Nicke meddela att han ska gifta sig. Han har blivit störtförälskad i dottern till en otäck dam som äger ett damtidningsimperium. Eftersom Spirou nu inte har någon att ta med sig på sina äventyr, dyker Sickan - känd från ett par tidigare Spirou-album - upp och vill bli Spirous nya partner. Spirou tycker inte att han kan samarbeta med en tjej; tjejer är ju inte lika tuffa och starka som killar, men efter att Sickan bevisat sin överlägsenhet, flyttar hon in i Nickes rum i Spirous stora hus. Sickan kallar Spirou "herr Femtital"; han är scoutaktig, gammaldags, och hans hem är inrett som om det vore 1950-tal.
Eftersom halsbandstjuven slår till på damtidningsimperiets kontor medan Spirou och Sickan är där, ger sig den nybildade duon ut på äventyr, den här gången i modebranschen - medan Nicke planerar sitt bröllop och lyckas ställa till det för sig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Benoît Feroumonts teckningar. Feroumont har tidigare jobbat en hel del med animerad film; bland annat var han inblandad i TRILLINGARNA FRÅN BELLEVILLE. Han har tecknat några serier efter manus av Fabien Vehlmann, som är manusförfattare till den ordinarie Spirouserien som Egmont ger ut. Feroumonts figurer är tecknade i en stil som inte riktigt tilltalar mig; de får mig att tänka på en viss typ av barnboksillustrationer. Linjerna är stelare än brukligt i Spirou; en serie som är känd för sina livliga bilder.
Berättarmässigt är dock "Nicke gifter sig" alldeles utmärkt. Det är en charmig historia, dialogen är bra, och det är bra driv i det hela. Feroumont vet hur man komponerar bilder och hur man disponerar en berättelse. Dessutom skänker Christelle Coopmans fina färläggning liv i bilderna. Per A J Anderssons översättning går inte att anmärka på.
Även om jag alltså föredrar till exempel Olivier Schwartz' teckningar i de tidigare extraordinära albumen, ger jag "Nicke gifter sig" med beröm godkänt. Det här är så pass trevligt att jag gärna läser mer Spirou av Benoît Feroumont - om han nu gör fler album.




-->

torsdag 10 november 2016

Bio: Flykten till framtiden



Foton: Johan Bergmark © 2016 BOB FILM SWEDEN AB. All rights reserved.

Senast Ulf Malmros var i farten på landets biodukar, var det med dramat MIN SÅ KALLADE PAPPA. Den var väl ganska okej, men definitivt inget jag vill se en gång till - och om det inte vore för att det var Malmros som låg bakom, hade jag aldrig sett när den gick upp på bio för två år sedan. Efter att under förra året gjort TV-serien ACK, VÄRMLAND; en ganska ojämn komedierie, är Malmros nu tillbaka på bio med den genre han behärskar bäst: en komedi.

Det är lika bra att ha det sagt på en gång: FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är den trevligaste svenska film jag sett på bra länge. Ulf Malmros har gjort bättre filmer, han har gjort roligare filmer, och det finns förstås filmer av andra svenska filmskapare som är både bättre och roligare - men FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är makalöst trivsam. Det här är en film som torde tilltala den breda publiken.
Ulf Malmros står för manus, regijobbet har han delat med Jaana Fomin, som var med och skrev ACK, VÄRMLAND, men som annars mest jobbat med kläder på främst Malmros' filmer. Riktigt varför Malmros inte regisserat helt på egen hand vet jag inte, men kanske var Fomins öga för kläder viktigt i den här filmen.

Året är 1973, och i Stockholm (som egentligen är Trollhättan, vad annars?) jobbar den 22-årige Svante (Elias Palin) i en skivbutik ägd av den ofta pårökte proggmusikern Bengan (Henrik Dorsin). Svante hänger med sina polare, varav ett par är kriminella, hans föräldrar tycker att han ska skaffa sig en flickvän, och själv vill han bli delägare i skivbutiken. Dock är Svante inte frisk - han lider av en hjärtsjukdom, som inte går att operera 1973. Hans läkare hävdar att man i framtiden kommer att kunna bota åkomman, men då är det försent.

En kväll när Svante sitter och väntar på sista tunnelbanetåget hem, och känner sig extra frustrerad, kommer ett tåg från 2016 inrullande på perrongen. Svante noterar inte att tåget är av en futuristisk modell, kliver på - och stegar sedan ut i Stockholm anno 2016. Total förvirring uppstår förstås, och när han letar upp sin lägenhet, upptäcker han att den bebos av den jämnåriga Elsa (Victoria Dyrstad). Hon tror att Svante är en knäppgök, eller spelar teater och driver med henne.

Som tur är, går det även att resa tilbaka i tiden, eftersom ett grönt tåg från 1973 - och som bara Svante kan se - dyker upp när Svante försöker återvända. Svante fortsätter att resa fram och tillbaka i tiden. Dels vill han bevisa för Elsa att han inte är knäpp, men även för att lista ut ett sätt att bota sin sjukdom - han har nämligen råkat få veta att han bara har några dagar kvar i livet. Att bara gå till ett sjukhus går förstås inte, eftersom hans körkort inte bara är utgånget med 40 år; hans personnummer tillhör en kille som dog 1973.
Eftersom detta är en tidresekomedi med några gemensammma drag med TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, uppstår förstås en del vurpor i tiden, när Svante och Elsa råkar ändra på något - och nya problem måste lösas. Det är ganska snillrikt.

Scenerna från 70-talet är betydligt bättre än de i nutid. 70-talet är kärleksfullt återgivet, och rekvisitörer och kostymörer har verkligen vältrat sig i den tidens heminredning och mode, medan Ulf Malmros i sitt manus göttat till det med tidstypisk jargong och tidstypiska åsikter. Det ser verkligen ut som en gammal svensk film från 70-talet, och rollfigurerna pratar som man gjorde i dessa filmer; lite släpigt. Jag konstaterar att dagens jargong - i framför allt Stockholm - är betydligt mer irriterande, och Elsa framstår inte som lika sympatisk som 70-talsflummarna.

De komiska inslagen består mest i kulturkrockar. Svante förstår sig inte på modern teknik, och när den tatuerade genusvetaren Elsa följer med till 1973, skäller hon ut Svantes mansgrisige farsa (Johan Ulveson) och tycker att Svantes morsa (Ia Langhammer), som är hemmafru, bör uppsöka Grupp 8. Men Svante och Elsa är inte speciellt roliga som rollfigurer.
Henrik Dorsin, däremot! Han är fullkomligt fantastisk som Bengan! Han är makalöst rolig - ge karln en guldbagge. Han har spelat in en singel om ett gråtande kalfjäll, han far omkring i sin butik och spelar tvärflöjt, han hatar ABBA, han fäller obetalbara repliker. Ja, jösses! Bengan lär bli en klassisk gestalt i svensk film. Han är urtypen för en skön 70-talssnubbe.

Även om jag alltså vekligen gillar FLYKTEN TILL FRAMTIDEN, blir betyget bara en trea. Om än en stark sådan. Jag hade gärna sett ännu fler festliga gestalter, och jag är nog inte helt nöjd med slutet.
Notera att Kjell Bergqvist inte medverkar!









(Biopremiär 11/11)

onsdag 9 november 2016

Bio: Kvinnan på tåget


Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.
Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.
Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.









(Biopremiär 9/11)

torsdag 3 november 2016

Bio: The Accountant

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ben Affleck. First, he was Batman ... now, he's Rain Man!

"Revisorn". Vad är det för jävla titel? Skulle du gå och se en actionthriller som hette "Revisorn"? Den svenska distributören tänkte nog att du inte skulle göra det, och behöll originaltiteln.

I vilket fall: THE ACCOUNTANT är en liten överraskning. Jag tycker att den här är riktigt bra. Och framför allt är det här en unik film. Ben Affleck spelar nämligen en actionhjälte med autism!

Gavin O'Connor (PRIDE AND GLORY) har regisserat denna historia om den mystiske revisorn Christian Wolff, som har FBI efter sig. Wolff har tvättat pengar åt maffian. Inte nog med det, han har även dödat ett helt gäng skurkar.

Att redogöra för handlingen i THE ACCOUNTANT är svårt. Detta är nämligen en minst sagt rörig och komplicerad film. Det gäller att koncentrera sig när man tittar - och även om man gör det, är det svårt att hänga med i alla turer.

John Lithgow spelar en man som driver ett företag som tillverkar mekaniska proteser, och som anlitar Wolff för att se över räkenskaperna. På företaget träffar Wolff den unga och ambitiösa Dana (Anna Kendrick), som assisterar honom. Hon tycker förstås att Wolff är konstigt - han har som sagt autism. Han är en rackare på huvudräkning, men har mängder med egenheter för sig, och har svårt att vara social.
Plötsligt börjar folk på företaget dö, och inte av sig själva. Jon Bernthal (Punisher i DAREDEVIL på Netflix) spelar en hårdför karl, som leder ett gäng lika hårdföra män, vilka letar upp och avrättar folk. De ska även ta kål på Dana och Wolff, men eftersom Wolff är en rackare på närstrid och skjutvapen, lyckas han rädda Dana. Skurkarna jagar Wolff och Dana, Wolff jagar skurkarna. Samtidigt jagar alltså FBI Wolff. Och samtidigt verkar Wolff vara ute på uppdrag, vägledd av en kvinna vi aldrig får se.
Vem är Wolff? Vem jobbar han för? Vad går allt ut på?

Jag vet inte om jag kan besvara dessa frågor. Men faktum är att jag i det här fallet har överseende med den bitvis extrema rörigheten, eftersom detta är så bra gjort. THE ACCOUNTANT är en förhållandevis lågmäld film, men med stenhårda actionscener. Dessutom är Ben Affleck riktigt bra i huvudrollen. Han brukar ju vara rätt stel och uttryckslös, men i den här rollen ska han vara stel och uttryckslös. Christian Wolff är en intressant och fascinerande gestalt.
JK Simmons spelar den trötte agenten som jagar Wolff, och Simmons är ju en fantastisk skådespelare som kan lyfta det mesta. Cynthia Addai-Robinson gör den unga agenten vars karriär hänger på att lösa fallet.

Precis som alla andra filmer, är THE ACCOUNTANT för lång; två timmar och åtta minuter, men för en gångs skull tyckte jag att det var så pass bra, att jag inte märkte av längden.
Dessutom innehåller filmen betydligt mer action än RAIN MAN.






(Biopremiär 4/11)

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

Bio: Kärleken är störst

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jean Dujardin är minsann en riktig filmstjärna, en sådan där av det gamla goda slaget. Han har en utstrålning som bränner hål på duken och kan säkert hålla publikens intresse uppe även om han nöjer sig med att läsa högt ur telefonkatalogen. Med det inte sagt att alla filmer han medverkar i är bra. Den franska komedin KÄRLEKEN ÄR STÖRST är en smått roande bagatell som inte håller hela vägen.

Jean Dujardin spelar arkitekten Alexandre. Han är rik, framgångsrik, bor i en flott villa, kör flådig bil; han är rolig och charmig. Men han har ett stort problem: karln är bara 137 cm lång! Han är inte dvärg, han är bara liten. Han är frånskild, och hans son är av normallängd.

Virginie Efira gör advokaten Diane; hon plågas av sin före detta make, som även är hennes kollega. När hon en dag glömmer sin mobil på en restaurang, blir hon uppringd av Alexandre som hittat den. De träffas över en lunch så att Diane kan få tillbaka telefonen, och stämningen blir jobbig när hon upptäcker att den charmige killen som flera gånger ringt upp henne visar sig vara en lilleputt. Dock fortsätter de att träffas - och självklart faller de tu för varandra. Någor som ställer till det. Omgivningen tycker att deras relation är synnerligen märklig och diverse fördomar vädras.

Regissören Laurent Tirard har tidigare bland annat gjort den usla ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA. KÄRLEKEN ÄR STÖRST är betydligt bättre än den skitfilmen, men Tirards nya film är lite ljum. Det är ganska trivsamt, och här finns flera roliga scener - till exempel när Dianes sekreterare behandlar Alexandre som ett barn ("Här får du ett glas vatten - titta, jag stoppade i ett sugrör!"). Jean Dujardin är lika charmig som vanlig. Specialeffekterna är ganska imponerande, jag satt och undrade hur de gått tillväga - Dujardin är förstås inte 137 cm lång, enligt IMDb är han 182 cm. Roligast i filmen är en rad konfrontationer med en glad hund.

Men handlingen är lite ... tja, jag vet inte. Som kärleksfilm, eller romantisk komedi, är det lite banalt, och slutscenen är direkt löjligt i sin osannolikhet.

En märklig detalj är att det någonstans i mitten av filmen pratas om att Alexandre ska möta Dianes vresige exmake i bordtennis. Jag satt och väntade på den stora, dramatiska sammandrabbningen på slutet, då Alexandre ska visa sig vara en hejare på pingis och besegra sin motståndare mot alla odds. Men detta sidospår glöms bort helt och hållet. Väldigt konstigt.

Jag känner mig snäll idag, så jag sätter ett snällt betyg. Men detta betyg är rätt svagt. Fast om filmen dyker upp på TV i framtiden kan jag nog tänka mig att se om den, om inte annat för att åter få se mini-Jean Dujardin brottas med en stor hund.

 




(Biopremiär 4/11)

fredag 28 oktober 2016

Serier: Fantomen: Mannen som inte kan dö

FANTOMEN: MANNEN SOM INTE KAN DÖ
av Lee Falk, Ray Moore, Wilson McCoy, Sy Barry, Tony De Paul, Graham Nolan, Paul Ryan
Egmont Publishing
För ganska exakt ett år sedan recenserade jag "Fantomen: De tusen farornas man"; förra årets stora Fantomenbok. Nu är årets stora Fantomenbok här - "Mannen som inte kan dö".
Eftersom Fantomenfiguren som bekant fyller hela 80 år i år, har man valt att publicera sex amerikanska dagspressäventyr av olika upphovsmän; från 1930-talet fram till idag. Det här är en ojämn och spretig, men trevlig bok, som visar upp hur ojämn och spretig serien trots allt är. Förändringarna under dessa 80 år är tydliga, och det framgår att det är stor skillnad på serien beroende på upphovsmän. De överlägsna svenskproducerade äventyren saknas i boken.
Först ut är "Hajnästet" från 1938 av Lee Falk och Ray Moore. Jag gillar Ray Moore; den förste Fantomentecknaren. Hans ruffigt eleganta stil formligen dryper av mystik och äventyr. Fast denna mystik skär sig ibland med innehållet. På den här tiden var nämligen Fantomen en riktigt skön snubbe. Han var hård mot de hårda och en hemlighetsfull man, men samtidigt en skämtsam ironiker alla brudar föll som käglor för.
I "Hajnästet" råkar Fantomen ut för moderna pirater som bor på en egen, hemlig ö. Det är toppraffel från början till slut; det osar gamla pulpäventyr och följetongsfilmer.
Serierna i boken, vilka översatts av Göran Semb, presenteras med ett undantag helt oredigerade, vilket både är en för- och en nackdel - vilket jag snart ska återkomma till. Estetiskt sett är det förstås tilltalande, även om det i Ray Moores fall blir lite väl smått och svårläst. På hans tid fick serierna breda ut sig i dagstidningarna, och hans strippar är avsedda för ett betydligt större format.
Fantomen har hammnat i en prekär situation. Ray Moore tecknade.
Den här boken inleds med ett förord av Lasse Åberg, i vilket han kallar Ray Moores efterträdare Wilson McCoy "den grovhuggne, brutale, underbart usle och för Lars den ende riktige Fantomentecknaren". Jag kan väl inte påstå att jag håller med. Som jag skrev i min recension av årets julalbum, blev jag besviken när jag var barn och prenumererade på Fantomen, och de körde en gammal klassiker av Wilson McCoy. Det var ju varken tufft, spännande eller mystiskt, och Fantomen själv såg mest skojig ut,
McCoys stil skilde sig radikalt från Moores. Detta innebar att Lee Falk ofta skrev en annan typ av äventyr - små lättsamma, gärna komiska historier. Som vuxen kan jag uppskatta de här, men de har egentligen inte så mycket med den Fantomen jag gillar att göra.
I den här boken återfinns söndagsäventyret "Piraternas dag" från 1956. Eftersom det publicerades i Fantomentidningen 1979 när jag prenumererade, har jag läst det tidigare, men jag kommer inte ihåg det. Det är en tunn historia om bovar som klär ut sig till pirater under en piratfestival, där alla klär ut sig till pirater.
Tung, fartfylld action tecknad av Wilson McCoy.
Därefter är det dags för Sy Barrys version, och äventyret "Hydra" från 1968. I detta äventyr introducerar Lee Falk Walkers klippa - men Falk har ännu inte bestämt sig vad detta gömställe/högkvarter egentligen är. Fantomen, som släpar dit Diana, kallar stället "Örnnästet", det verkar inte ligga i Nevadas öken, hissen finns på utsidan, och det är allmänt konstigt. Grottan/huset på klippans topp är fullt inredd och har elektricitet, men Fantomen verkar inte veta så mycket om stället - som om han aldrig varit där. Lustigast är att det på spiselkransen står en inramad bild, kanske ett foto. Vi ser det bara i bakgrunden - och det är inte utan att jag undrar vem det föreställer!
I äventyret slåss Fantomen mot den mäktiga organisationen Hydra, som mest verkar bestå av busar i hatt.
I dagspresserier upprepas gärna händelser, så att läsaren inte ska glömma vad som hänt tidigare. Lee Falk var expert på detta. Ingen serieförfattare upprepade sig mer än Falk. Samma händelser, ibland samma bilder, återkommer i stripp efter stripp, och detta blir värre för varje decennium. Detta innebär att serierna blir lite påfrestande att läsa i oredigerat skick. De mår verkligen bra av att redigeras om till serietidningsformat, då alla irriterande upprepningar plockas bort. Värst är när Diana på sidan 39 i boken tittar in i Fantomens radiorum och säger "Vad är det här?", och sedan tre strippar senare på nästa sida tittar in i samma rum och frågar "Vad är det här?". Hon har kanske dåligt minne? 1968 var dock Sy Barrys realistiska teckningar fortfarande eleganta.
Typisk Sy Barry-skurk.
... Till skillnad från i bokens nästa äventyr; "Mästarnas mästare", ett söndagsäventyr från 1993-1994. Barry använde sig av olika assistenter, och de sista åren han gjorde serien, blev teckningarna alltmer grova och okänsliga. Lee Falks manus från den här tiden var än värre. Efter att ha varit en duktig och fantasifull författare under 1930- och 40-talen, hade Falk åren innan sin bortgång utvecklats (avvecklats?) till en författare som producerade vad som närmast kan beskrivas som "lättläst för utvecklingsstörda". Det är riktigt illa berättat med osannolikt usel, korthuggen dialog, som vore det en barnbok,
"Mästarnas mästare" är ännu en serie om den årliga djungelolympiaden. Den här gången uppstår en kamp mellan könen, eftersom kvinnorna i de olika stammarna vill vara med och tävla, något männen inte gillar - och Fantomen är den som ska avgöra om de ska få sin vilja igenom. Av någon anledning är detta äventyr redigerat; alla rutar verkar vara med i obeskuret skick, men de har flyttats om på sidorna.
Fantomen i början av 1990-talet. Som en barnbok.
Efter att Lee Falk dött och Sy Barry gått i pension, har dagspressversionen tecknats av en hel rad människor, medan författare främst har varit Tony De Paul. Ett par av dessa nya tecknare har varit fullkomligt värdelösa, med Eric Doescher som lågvattenmärke, men dessa blev kortvariga.
"Terror i Morristown" är ett söndagsäventyr från 2003 av Tony De Paul och Graham Nolan. Det är ett modernt, actionorienterat äventyr, om än lite väl kort och abrupt. Nolan har en rätt skön tuschlinje, han är ingen dålig Fantomentecknare, men vad som är konstigt med hans avsnitt, är att han verkar ha svårt att få plats med figurerna i de många och väldigt små rutorna. Det ser lite plottrigt ut.
Fantomen tecknad av Graham Nolan.
Sist i boken kommer "Tvillingarnas framtid", att dagsstrippäventyr från 2015-2016, och det sista superhjältetecknaren Paul Ryan färdigställde - han gick bort i cancer tidigare i år. För manus står De Paul.
Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, är på tapeten nu - i den svenska serietidningen publiceras äventyr som utspelar sig i framtiden och som har dessa syskon som huvudpersoner. I "Tvillingarnas framtid" diskuteras vad de ska göra  av sina  liv. Heloise och Diana åker till New York för att välja en skola där Heloise ska studera, medan Kit stannar kvar i grottan och läser Fantomenkrönikor - Fantomen låter nämligen antyda att han vill att Kit, liksom två förfäder, ska åka till Himalaya och studera. Varvat med detta får vi se Fantomen flänga runt på stan och nita diverse skurkar. På slutet firar tvillingarna sin födelsedag och har stor fest med bland andra Mandrake och Lothar som gäster.
Ett rätt konstigt äventyr, lite ofokuserat och spretigt. Paul Ryan var en bra tecknare, men Kit och Heloise ser inte alls ut att vara 14 år - snarare 28.
Fantomen tecknad av Paul Ryan.
Mellan serierna i boken finns en artikel av vikarierande Fantomenredaktören och -experten Andreas Eriksson, i vilken han redogör för seriens historia.
"Fantomen: Mannen som inte kan dö" är alltså en rätt spretig sak och de flesta av äventyren är i svagaste laget. Men - det är trots detta ganska trevlig läsning.
Jag hoppas att det kommer en ny Fantomenbok nästa år - och då förhoppningsvis med serier producerade av svenska Team Fantomen. Eller enbart serier tecknare av Ray Moore.



-->

torsdag 27 oktober 2016

Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.

I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.

Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.

I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.

1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?

DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.

Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.

Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.

Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.

Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.

Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.

Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.

Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.

Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.

För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.

Och DOCTOR MORDRID.






(Biopremiär 28/10)

onsdag 26 oktober 2016

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic

När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.

Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.

Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).

Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!

Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.

Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.

Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.
Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.

Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Chick

Okej, att påstå att jag sörjer Jack T Chick är väl att ta i. Han var inte en människa vars bortgång man sörjer. Chick var nämligen en religiös knäppgök utan like. Fast som sådan onekligen skojig och underhållande i all sin skrämmande vedervärdighet.

Hemkommen efter att ha stridit i andra världskriget träffade Jack Chick en dam vid namn Lola Lynn Priddle. Det säger sig själv att man ska passa sig för kvinnor som heter Lola Lynn Priddle. Hon kom från en djupt, djupt, bottenlöst djupt religiös familj, och inte nog med att Chick gifte sig med henne, han blev bottenlöst religiös även han. Och hatisk. Och konspiratorisk.

På 1950-talet tecknade Jack Chick syndikerade skämtteckningar - men detta var inte hans kall. Han ville predika, han ville föra ut sin kristna övertygelse till folket. 1960 lånade han pengar för att kunna ge ut sin första domedagstidning - han publicerade små, tunna seriehäften i litet format, som trycktes i stora upplagor och delades ut till den förtappade mänskligheten världen över.

Till en början skrev och ritade Chick allt själv, men efter några år tog spöktecknare över. Eftersom Chick inte uttalade sig offentligt efter 1975; han hade ingen som helst kontakt med omvärlden, vet ingen hur mycket han bidrog med i de senaste decenniernas produktion. Hans bolag Chick Publications startades 1970, och de har även gett ut serietidningar i större format, varav en del i färg. Förlaget påstår sig ha prånglat ut sammanlagt 750 miljoner tidningar på över hundra språk.

Jack Chick (och hans medarbetare?) hatade i princip allt. Framför allt hatade han katoliker, judar, muslimer, mormoner och Jehovas vittnen, men han hatade även rollspel, fantasy, Harry Potter, rockmusik; ja, ni vet, den vanliga listan på onda företeelser. Allting var besatt av demoner och Satan. Chick trodde förstås inte på evolutionen, han var anti-feminist, och det är väl onödigt att påpeka att han självklart var emot homosexualitet och abort. Han hade inte mycket till övers för svarta och araber. Regeringen, oavsett vilken, var besatt av Satan. Något som verkligen kunde få Chick att gå igång, var ockultism och Halloween.

Efter Lola Lynns bortgång 1998 gifte Chick om sig. Ingen vet vad denna andra hustru hette.

Jack T Chick blev 92 år gammal. Hans förlag uppger att de ska fortsätta utgivningen i Chicks anda.

Med tanke på hans åsikter bör Jack Chick rimligtvis ha hamnat i helvetet - om nu ett sådant finnes.

JACK CHICK
1924-2016
R.I.P.? 


tisdag 25 oktober 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Dillon

Härommånaden hoppade jag på ett erbjudande från Viaplay. Ett par månader gratis. Bra, tänkte jag, nu kan jag kolla på PREACHER, TV-serien som bygger på serietidningen som skapades av Garth Ennis och Steve Dillon. Jag såg väl en tre-fyra avsnitt. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte fått tummen ur att fortsätta att titta - jag har ju så mycket annat att titta på.
Det här med att inte få tummen ur att fortsätta med något råkar jag ofta ut för. Till exempel hände det när jag gav mig på den tecknade serien Preacher. Jag läste den första samlingsvolymen, kanske även den andra. Sedan kom jag inte längre. Det här händer ofta när jag försöker läsa trade paperbacks. I synnerhet med serier från Vertigo. Jag kom inte så långt i Sandman.
I vilket fall - här började jag att titta på TV-serien PREACHER, och kort därpå går en av figurens skapare och dör av sprucken blindtarm.
Förutom Preacher, var engelsmannen Dillon nog mest känd som tecknare på Hellblazer och The Punisher. Själv associerar jag honom främst med Judge Dredd. Vid sidan av Brian Bolland tyckte jag att Dillon var den bäste Judge Dredd-tecknaren.
Steve Dillon fick sitt första serieknäck redan när han var sexton år gammal; då ritade han Hulk i en veckotidning från Marvel UK. 1980 sattes han på att rita serier om Doctor Who, och året därpå började han rita serier för klassiska brittiska serietidningar som Warrior och 2000AD; förutom Judge Dredd gjorde han bland annat Rogue Trooper, ABC Warriors och Tyranny Rex.
1988 startade han tillsammans med Brett Ewins tidningen Deadline. Den här tidningen var rätt hypad; jag köpte ett par nummer för att läsa Tank Girl och Johnny Nemo. Åtminstone Johnny Nemo gillade jag.
I slutet av 1980-talet hamnade Dillon på amerikanska DC Comics/Vertigo, för vilka han tecknade grejor som Animal Man och ovan nämnda Hellblazer och Preacher. Av den sistnämnda fick han fram till år 2000 ur sig 66 nummer.
Därefter blev det Marvel Comics för Dillon. Han ritade bland annat Wolverine och Bullseye, men främst The Punisher. Jag gillade verkligen Dillons version av Judge Dredd, men hans Punisher tycker jag allt ser lite vissen ut.
STEVE DILLON
1962-2016
R.I.P.


-->