TOPPRAFFEL! sörjer: Ted V Mikels

Ted V Mikels har dött, 87 år gammal. Det var allt en riktig stolle, det! En gör-det-själv-snubbe och en legend inom den amerikanska independentfilmen.

Theodore Mikacevich Mikels lär ha varit bågskytt, ryttare, trollkarl, akrobat och eldslukare, innan han på 1950-talet började göra dokumentärfilmer och hjälpa till på Hollywoodfilmer. På 60-talet gav han sig på långfilmsproduktion och blev ett enmansfilmbolag; han skrev, producerade och regisserade (och ibland höll han även i filmkameran och agerade framför den) i en lång rad B-filmer med extremt låg budget. Flera av titlarna är välkända - och de har alla en sak gemensamt: de är otroligt dåliga. Mikels må ha varit en kul och excentrisk kille, men som filmskapare var han fullkomligt hopplös. Och inte blev han bättre med tiden - snarare tvärtom.

Mikels' mest kända filmer är THE ASTRO-ZOMBIES (1968) och THE CORPSE GRINDERS (1971). Wayne Rogers; Trapper John i M*A*S*H på TV, var med och producerade och skrev manus till den förstnämnda. En vansinnig film i vilken zombierna är machetebeväpnade killar med lustiga gummimasker. Tura Satana har en roll i filmen, liksom John Carradine, som är en doktor som i en scen står vid två patienter och säger att han ska byta blod på dem.

I THE CORPSE GRINDERS mals folk ner av en kattmatstillverkare. Tyvärr får denna nya mat katter att uppskatta människokött. Den stora köttkvarnen är en stor låda på påklistrade spakar, knappar och mätare. Filmen innehåller en del kattbrottning.

Några andra av Mikels' 60- och 70-talsfilmer är THE BLACK KLANSMAN, BLOOD ORGY OF THE SHE-DEVILS och THE DOLL SQUAD.

Han fortsatte att göra film fram till sin död. På 90-talet startade han bolaget TVM Global Enterainment. Han började producera film på video, och snart kom en rad uppföljare till hans klassiska filmer. År 2000 totade han ihop THE CORPSE GRINDERS 2, 2004 kom MARK OF THE ASTRO-ZOMBIES, och denna följdes upp med ASTRO-ZOMBIES: M3 - CLONED (2010) och ASTRO-ZOMBIES: M4 - INVADERS FROM CYBERSPACE. Alla otroligt taffliga.

Förra året kom Ted V Mikels' sista film; PARANORMAL EXTREMES: TEXT MESSAGES FROM THE DEAD. Jag har inte sett den. Herregud, bara dess trailer är osebar! Titta bara:

På 70-talet drev Mikels ett eget skivbolag och släppte en handfull plattor.

Ted V Mikels bodde i ett slott i Las Vegas. Slottet användes ibland av andra filmare, som spelade in filmer där. "Han var som ett stort barn!" har några av hans kollegor sagt. Jodå - han var ett riktigt original!

En nyinspelning av THE CORPSE GRINDERS är under produktion just nu, regissör är tysken Timo Rose. Mikels står som verkställande producent och har en roll i filmen.

TED V MIKELS

1929-2016

R.I.P. 

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Tonino Valerii

Jag ligger lite efter med nekrologskrivandet. Att skriva seriemanus tar betydligt längre tid nuförtiden än det gjorde när jag var ung - och det måste förstås gå först.
I vilket fall: den italienske regissören Tonino Valerii dog för snart två veckor sedan. Han var 82. Jag har alltid sett honom som en av den främsta westernregissörerna, men när jag nu tittar på hans filmografi konstaterar jag att han inte gjorde alltför många filmer, och bara en handfull westerns.
Valerii började sin karriär som manusförfattare och regiassistent. Han bidrog till manuset till FÖR EN HANDFULL DOLLAR 1964, och var regiassistent på samma film, samt på FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER 1965.
1966 regidebuterade han med en western som fick den engelska titeln TASTE OF KILLING. Denna följde han upp 1967 med EN FRÄMLING KOM FÖR ATT HÄMNAS, bättre känd som DAY OF ANGER; en populär spaghettiwestern med Lee Van Cleef och Giuliano Gemma. 1969 kom DET BLODIGA DALLAS; en "politisk western" med Giuliano Gemma, därefter kom ett kostymdrama, samt giallon MY DEAR KILLER med George Hilton.

Westernfilmen DE HÄNGDAS REVANSCH med Bud Spencer och Telly Savalas, som kom 1972, syntes ett tag i de flesta svenska videobutiker, ibland under olika titlar; A REASON TO LIVE, A REASON TO DIE och MASSACRE AT FORT HOLMAN - och den finlandssvenska titeln var DJÄVULENS DRÄNGAR!
1973 kom så Tonino Valeriis mest kända film: MITT NAMN ÄR NOBODY. En del rykten har florerat kring denna berömda westernkomedi med Terence Hill och Henry Fonda. Den är producerad av Sergio Leone, som också hittade på storyn, och ett tag hävdades det att Leone även ryckte in som regissör och gjorde det mesta av filmen, om inte hela. Dock var troligen så inte fallet. I vilket fall är detta en bra film med utmärkt musik av Ennio Morricone och med en Terence Hill i högform.
De filmer Valerii gjorde därefter är lite mer okända. 1975 kastade han sig över den i Italien då extremt populära kriminal/snutactiongenren med VAI GORILLA, som hette THE HIRED GUN på engelska, och 1977 spelade Franco Nero huvudrollen i rafflet DET BRUTALA GÄNGET.

På 1980-talet blev det bara tre långfilmer för Valerii, 1986 kom komedin SENZA SCRUPOLI, och 1987 två filmer; actionfilmen SICILIAN CONNECTION, och krigsfilmen BLODSBRÖDER med Bo Svenson, Peter Hooten och Martin Balsam. Ännu en av alla dessa italienska Rambovarianter som fyllde videobutikerna i slutet av 80-talet.
Under 80-talet började Valerii att jobba för TV, och under resten av karriären blev det mest TV-filmer och avsnitt av TV-serier. Hans sista film kom 1997; ett drama  som hette VACATION IN HELL.

TONINO VALERII

1934-2016

R.I.P.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Från Caligari till Hitler

FRÅN CALIGARI TILL HITLER (Njutafilms)

Jag ska villigt erkänna att jag inte är speciellt bra på att se på stumfilm. Jag kan fascineras av dessa gamla filmer; av pampiga studiobyggen, suggestiva bilder, kreativa specialeffekter - men jag tröttnar snabbt när jag försöker se en hel långfilm. Jag kan inte engagera mig när skådespelarna tar i för kung och fosterland; grimaserar och viftar med armarna.
Rüdiger Suchslands dokumentär FRÅN CALIGARI TILL HITLER handlar om tysk film under Weimarrepubliken 1918-1933. Om filmens uppgång och fall. Nazisterna klev in på scenen, samhället förändrades, de främsta regissörerna flydde till Hollywood.
Det här är en väldigt intressant film och det visas klipp ur mängder av filmer; främst genrefilmer. En del av dessa filmer har jag sett - till exempel DR CALIGARIS KABINETT, NOSFERATU, METROPOLIS och M (Jodå, ett par ljudfilmer hinns med). Många har jag inte sett, eller ens hört talas om. Filmklippen är ofta imponerande - som jag skrev ovan är bilderna suggestiva; ibland är fantasyscenerierna direkt mardrömslika.
Vi får även se snuttar av filmer som visar tyskt vardagsliv från den här tiden. Påfallande moderna filmer; positiva människor som har kul. Det påpekas att dessa filmer liknar Den nya franska vågen - gjorda flera decennier innan fransmännens revolutionerade filmskapandet.
Något som drar ner helhetsintrycket av den här dokumentären, är berättarrösten. Kommentarerna är lite pretentiösa, ibland flummiga. Det blir lite sövande.
En handfull sakkunniga människor dyker upp och uttalar sig, bland andra regissören Volker Schlöndorff. En amerikan uttalar genomgående "Weimar" fel. "Feimar", säger han.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Call Girl of Cthulhu

CALL GIRL OF CTHULHU (Rapid Stream Media)

Det är mycket HP Lovecraft nu. Framför allt är det mycket Cthulhu nu. Jag vet inte riktigt varför. Cthulhu och tentakelmonster bubblar upp för jämnan i sociala medier, i seriefanzines, i filmer; ja, lite överallt.
Ibland ljuger jag och påstår att Lovecraft tillhör mina favoritförfattare, men det stämmer inte. Jag gillar en del han skrivit, men långtifrån allt. Han är ingen betydande influens för mig. Egentligen är det väl Stuart Gordons och Brian Yuznas 80-talsfilmer jag gillar bäst.
Om CALL GIRL OF CTHULHU gjorts på 1980-talet, är det möjligt att det hade blivit en kul och slickad film som till exempel RE-ANIMATOR. Men nu är det här en film från 2014 - och det ser inte ut som något annat än en hemmagjord skräckkomedi av några unga killar.
CALL GIRL OF CTHULHU är ganska svår att sitta igenom i en sittning. Åtminstone för mig. Ja, jösses. Jag är för gammal för sådant här.
En ung konstnär vill bli av med oskulden. Han blir förtjust i en call girl. Hon har ett födelsemärke i form av ett tentakelmonster på ena skinkan. En massa Cthulhudyrkare härjar i trakten. Folk dödas. Folk förvandlas till monster.
Chris LaMartina heter killen som regisserat det här. Hans film har förhållandevis ambitiösa special- och make up-effekter, Det är mycket tentakler och grejor. De flesta av skådespelarna är rätt okej.
... Men det digitala filmfotot är fult. Filmen har en billig look. Filmskaparna körde en framgångsrik Kickstarterkampanj och lyckades skrapa ihop en hel del pengar; betydligt mer än vad som brukar spenderas på sådana här filmer. Det byggdes kulisser och grejor. Men det hjälper inte - det här ser bara ut som en billig, illa genomtänkt pryl om spelats in hemma hos regissören och hans kompisar.
Det görs alldeles för många filmer av den här typen idag. B-filmer som mer ser ut som hobbyprojekt än riktiga filmer. Så här vissna var aldrig de motsvarande filmerna på 80-talet.
Men som jag brukar säga: det är möjligt att jag skulle tycka det här var fränt om jag vore femton. Vilket jag inte är.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Slime City

SLIME CITY (Rapid Stream Media)

Under 1980-talet gjordes det en del amerikansk lågbudgetskräck som sköts på 16mm och som därför kändes lite råare och mer "gritty". De mest kända är förstås MANIAC, THE EVIL DEAD, BASKET CASE och STREET TRASH. I synnerhet de som gjordes i New York hade en väldigt rå, sleazy stämning.

En mindre känd film från den här tiden är Greg Lambersons SLIME CITY från 1988 - och även om den enligt vissa källor en skjuten på 35mm, ser det verkligen ut som 16mm av billigaste sort.

En orsak till att SLIME CITY är relativt okänd, är att den är ... rätt kass. Den ser ut som en ren amatörproduktion, vilket den till mångt och mycket även är. Robert C Sabin spelar Alex, som flyttar in i en mystisk, skabbig lägenhet, som hyrs ut av en gammal tant. Hans grannar är märkliga, och en av dem bjuder Alex middag. Grön mat med ännu grönare dryck. Alex skulle ha tackat nej till detta - drycken får honom att förvandlas till ett grönslemmigt, mordiskt monster. Han börjar ha ihjäl folk.

SLIME CITY påminner om något från Troma. Troma brukar man tycka är kul när man är femton, därefter inser man att det mesta är osebar skit. Lambersons film är förhållandevis ambitiös, men det är inte alltför begåvat gjort och filmen saknar stil helt och hållet. Den vinner lite på att den är skjuten på riktig film och inte video, men den blir inte mer underhållande för det. Lamberson är liksom ingen Sam Raimi eller Frank Henenlotter.

Det här är en ganska tråkig och fånig film - tycker jag idag. Hade jag sett den när den kom hade jag kanske tyckt den var hur frän som helst. Jim Muro, som gjorde STREET TRASH, hjälpte visst till under inspelningen; han skötte steadycamen.

Som extramaterial på DVD:n ligger bland annat en alldeles för kort Making of-film, och en alldeles för lång intervju med de två huvudsrollsinnehavarna.

År 2010 gjorde Lamberson en uppföljare; SLIME CITY MASSACRE med Debbie Rochon.

Bio: Julieta

Foton copyright (c) El Deseo, photos by Manolo Pavón
Pedro Almodóvars förra film var verkligen ingen höjdare. Den flamsiga komedin KÄRA PASSAGERARE. Det är svårt att tänka sig att det är samma regissör som två år tidigare gjorde den mästerliga THE SKIN I LIVE IN, vilken jag håller som Almodóvars bästa film. Inte så konstigt att jag tycker det, det är ju ett skräckdrama och inte ännu en film om hysteriska fruntimmer.
Almodóvars nya film; JULIETA, får mig att tänka på filmen han gjorde alldeles innan THE SKIN I LIVE IN; BRUSTNA OMFAMNINGAR. Det handlar om ett drama som berättas med tunga film noir-stämningar; det är ibland lite Hitchcock över det hela. Men detta är ingen thriller - detta är ännu ett av Almodóvars kvinnoporträtt. Effekten - ett drama berättat som en thriller - blir ibland lite märklig; jag satt hela tiden och väntade på spänningsmoment som aldrig kom.
I filmen får vi följa Julieta från 1985 och fram till idag, antar jag att det ska vara. Julietas make omkommer och hon går in i en djup depression. Hon har dock en dotter som gör henne lycklig - men när tösen fyller arton lämnar hon Julieta. Julieta har ingen aning om varför.

Det tar drygt halva filmen innan storyn kommer igång; innan dottern försvinner. Dessförinnan är det ganska episodiskt och jag satt och undrade vart allt skulle leda.
Något jag först upplevde som aningen förvirrande, är det faktum att den yngre Julieta spelas av Adriana Ugarte, medan Emma Suárez gör den äldre. Emma Suárez ser inte alls ut som Adriana Ugarte, och när Suárez först dök upp förstod jag faktiskt inte att det skulle föreställa Julieta som blivit lite äldre. Jag tror nog att det hade fungerat lika bra, eller bättre, med Ugarte hela vägen - men den gode Almodóvar var väl ute efter något. Dessutom brukar medelålders filmkritiker uppskatta filmer om medelålders kvinnor med vardagligt utseende. Det var kanske ett taktiskt val.

Jag tycker att JULIETA är lite ljummen, men den blir lite intressant mot slutet. Estetiskt sett är det väldigt tjusigt - som sagt; noir-stämningarna ligger tunga. Filmmusiken är också bra.
I början av filmen dyker det upp en datoranimerad hjort i en symboltyngd scen. Denna är så illa gjord att jag inte fattade att det skulle vara en riktig hjort!
JULIETA är Pedro Almodóvars tjugonde film.

(Biopremiär 21/10)




-->

Bio: Jack Reacher: Never Go Back

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Den första filmen om Jack Reacher, som bara hette JACK REACHER och som kom 2013, tyckte jag var riktigt bra. En tuff actionfilm med bra och kreativa slagsmålsscener. Lee Child har skrivit en hel hög böcker om Jack Reacher, så här har vi ännu en film; den här gången i regi av Edward Zwick (HÖSTLEGENDER och en del annat).
Tom Cruise, som inte alls ser ut som böckernas Jack Reacher, är tillbaka i huvudrollen i en film som inleds och avslutas bra, men som däremellan haltar en del. Först har vi en hel hög killar som ligger utslagna utanför en diner. Därinne sitter den före detta militärpolismajoren Jack Reacher och äter. Det är förstås han som nitat alla. Han har på ett ovanligt smart (och långsökt?) sätt satt dit en illasinnad liga.
Därefter skiftar handlingen genast spår. Högt uppsatta militärer sysslar med olagliga affärer och en major vid namn Turner (Cobie Smulders) åker fast. Även Reacher åker dit, något han utnyttjar för att kunna befria Turner, som han tror är oskyldig. De två flyr och får både militärpoliser och de riktiga skurkarna efter sig.
För att göra det hela mer komplicerat, visar det sig att en för Reacher okänd kvinna påstår att han är far till hennes tonåriga dotter Samantha (Danika Yarosh); ett riktigt problembarn som hämtat ur en Kay Pollak-film. Samantha kan eventuellt leda Reacher och Turner till de mäktiga och onåbara skurkarna, så de måste släpa med sig tjejen.

När Samantha dyker upp tappar JACK REACHER: NEVER GO BACK. Hon är mest jobbig och gör konstant idiotiska saker för att skurkarna och deras supertorped (Patrick Heusinger) ska kunna hitta våra hjältar. Hon använder sin mobiltelefon, hon betalar med plastkort. Hon är allmänt irriterande och tempot sänks betänkligt när hon är med.
Actionmässigt är det här bra. Jack Reacher är en jävel på det mesta. Den första filmen utmärkte sig med sina långa, välkoreograferade slagsmål i helbild - inga jobbiga, snabba klipp. Fajterna går i samma stil även denna gång. Fast den här gången hamnar Tom Cruise lite i skymundan för Cobie Smulders, som vi tidigare sett som agent i Avengersfilmerna. Hon ser ut lite grann som en ung Steven Seagal när hon slåss - fast snygg. Och hon är tuffare och coolare än Tom Cruise.

Logiken är det lite si och så med. En märklighet är när Reacher iförd handbojor förs in i ett rum för att träffa sin advokat. Vakten tar av bojorna. När Reacher ska gå därifrån sätter vakten inte på bojorna igen. Jag vet inte varför. Således har Reacher inga problem att fly.
Hur som helst. JACK REACHER: NEVER GO BACK är okej. Den är inte tråkig och den har bra actionscener. Jag ser gärna fler filmer om Jack Reacher.

 







(Biopremiär 21/10)


-->

Bio: Ouija: Origin of Evil

Foton copyright (c) UIP Sweden

OUIJA, som hade premiär lagom till Halloween för två år sedan, gjorde väl knappast någon människa glad. Kunde man tro. Men den genererade tillräckligt med pengar för att vi nu, lagom till Halloween, ska få denna prequel (motsatsen till uppföljare - förföljare? Nerföljare?).

Regissör den här gången är Mike Flanagan, som även varit med och skrivit manus.  Han har tidigare gjort den av vissa hyllade, men av mig sågade, OCULUS, och tidigare i år kom den rosade HUSH, som ligger på en eller flera streamingtjänster, men som jag inte hunnit se än. Jag vill inte påstå att OUIJA: ORIGIN OF EVIL är en speciellt bra skräckfilm, men den är bättre än den första filmen, och den har en del sympatiska drag jag snart återkommer till.

Året är 1967 och i Los Angeles försörjer den unga änkan Alice Zander (Elizabeth Reaser) sig som spåkvinna. Med hjälp av sina två döttrar; tonåriga Paulina (Annalise Basso) och nioåriga Doris (Lulu Wilson) iscensätter hon kontakt med den andra sidan, för att skänka trygghet till oroliga människor.

Självklart övergår bluffseanserna snart till äkta vara, eftersom det bor äkta andar i kåken. Lilla Doris kommunicerar med sina nya "vänner" via ett nyinköpt ouijabräde, och snart blir hon besatt - och ond. De som besitter huset är nämligen inga snälla andar - och det är samma hus som förekom i första filmen.

Henry Thomas, som spelade lille Elliott i E.T., har nu blivit en medelålders man. Han gör en snäll präst på den katolska skolan där barnen Zander går. Han känner att något inte står rätt till med Doris, så han uppsöker hemmet och konstaterar att det nog behövs lite hederlig exorcism.

En bra grej med Flanagans film, är att vi slipper jobbiga, moderna tonåringar; sådana som befolkade den första filmen, och alldeles för många liknande filmer. Istället får vi den lilla familjen Zander - och en präst. Jag kan inte påstå att det här är en otäck film som framkallar kalla kårar. Åtminstone inte de två första tredjedelarna - de känns mest som "Kitty och mysteriet med ouijabrädet" eller något i den stilen. Slutakten är lite mer effektiv som skräck, med dolt tortyrrum och folk som kryper i taket och har sig.

Men vad som gör filmen sympatisk, är de oväntade grepp Mike Flanagan tagit till. Det hela inleds med Universals gamla logotype från sent 60-tal. Även förtexterna är utformade som i en 60-talsfilm, med copyrightåret utskrivet under filmtiteln. Men inte nog med detta: ungefär var tionde-femtonde minut har man lagt in fejkade skiftmärken i bildens övre högra hörn! Det ser alltså ut som det gjorde förr i tiden, när biograferna sammanfogade ett antal rullar 35mm-film. Och det är ju lite kul. Eftertexterna ser ut som om de visas på en gammal svartvit TV från 60-talet med konvex skärm.

Dessa tilltag gör mig lite mer positiv till det hela. 60-talskänslan är hyfsat bra återskapad, men skådespeleriet är förstås modernt och naturligare, och effekterna är digitala.

Dock är det för snällt och tamt för min smak. Det här är ännu en skräckfilm med PG-13-gräns i USA. Men vore jag fjorton skulle jag kanske uppskatta betydligt mer. Jag gillade verkligen att det är en skrattande liten helylletjej som blir besatt och lever jävel.

Filmen fortsätter ytterligare ett par minuter efter eftertexterna.

(Biopremiär 21/10)

Bio: Peter och draken Elliott

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Moyion Pictures Sweden

Som barn var jag fascinerad av tecknade figurer som kopierats in i vanlig spelfilm - som när Gene Kelly dansar med musen Jerry. Disneys PETER OCH DRAKEN ELLIOTT från 1977 är en sådan film - fast den har jag aldrig sett. Det enda jag vet om den, är att pojken i E.T. döptes efter draken Elliott.

Nu har jag sett en nyinspelning i regi av Dan Lowery - och det är inget jag gör om i första taget.

Fy fan!

2016 års PETER OCH DRAKEN ELLIOTT är inte en rak nyinspelning, utan en "re-imagining", som det kallas. Handlingen är lite annorlunda.

Något årtal anges inte, men det verkar vara sent 1970-tal. Femårige Peter åker bil med sina föräldrar. De krockar med ett djur och föräldrarna omkommer. Vad gör Peter? Istället för att stanna kvar vid bilen och storböla, travar han in i skogen, där han träffar den snälle draken Elliott - en ful, grön, datoranimerad drake med päls. Peter följer med draken.

Sex år senare har Peter (Oakes Fegley) vuxit upp till värsta Mowgli. Han lever livet i skogen. Men så hittas han av några människor - skogsvaktaren Grace (Bryce Dallas Howard) och hennes familj. Dottern Natalie, som inte har någon överläpp, ser det ut som, blir kompis med Peter. Farbror Gavin (Karl Urban) tänker fånga draken, som ingen tidigare trott på. Tack och lov finns den snälle morfar Meacham (Robert Redford), som såg draken när han var ung. Han hjälper barnen när Elliott hamnar i knipa.

... Det här är vidrigt. En sentimental, humorbefriad lovsång till den amerikanska kärnfamiljen. Allt som betyder något är att ha en familj. Ordet "familj" nämns otaliga gånger. Peter blir en del av Graces familj. Elliott hittar sin egen drakfamilj. Det är kladdigt och kleggigt. Usch!

För att göra det hela ännu värre, är skiten (dåligt) dubbad till svenska. Robert Redford pratar svenska! Ur synk! Karl Urban pratar svenska. Herregud, han är ju Judge Dredd! Han ska inte prata svenska.
Originalfilmen från 1977 lär vara en rätt bisarr och kul film. Den här nya filmen är plågsam. En film för barn du hatar.

Det spelas en låt med Bob Dylan på soundtracket. "Fan, vad kasst han sjunger!" tänkte jag. Ett par timmar efter pressvisningen fick karln Nobelpriset i litteratur.

(Biopremiär 14/10)

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.

Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.

Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?

(Biopremiär 14/10)

Serier: Åsa-Nisse 2016 och 91:an Karlsson 2016

ÅSA-NISSE 2016
av Leif Bergendorff, Bengt Linder, Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2016
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic

Förra året recenserade jag Åsa-Nisses och 91:ans julalbum, och undrade om man kan recensera serier man själv jobbar med. Då; förra året, hade jag nyligen börjat skriva manus igen till både Åsa-Nisse och 91:an. Nu, ett år senare, har mina nya avsnitt börjat publiceras.

Dock innehåller förstås dessa julalbum inga serier av mig. I vanlig ordning är albumen fyllda med repriser, varav en del är väldigt gamla. Således är det någorlunda fritt fram för mig att recensera.
På försättsbladet i "Åsa-Nisse 2016" står det att det är Leif Bergendorff som står för manus. En sanning med modifikation. Två av avsnitten, varav ett saknar angiven författare, medan det står att tecknaren Gösta Gummesson själv skrivit det andra, är författade av legendaren Bengt Linder. De är nämligen kodade med ett "Å". Ett Å följt av ett nummer betyder att det är Bengt Linder som skrivit. "B" är Leif Bergendorff, och "PA" och "PI" är jag - de nyproducerade har koden "PI", eftersom jag och redaktören inte kom ihåg vilket nummer som var det sista i PA-sviten.

Åsa-Nisse har de senaste åren kommit in i en andra andning. Det skriver jag inte för att jag tillhör manusförfattarna. Det skriver jag för att de nya tecknarna Jonny Nordlund och Patrik Norrman kan göra stordåd med serien rent estetiskt, och för att redaktionen ger oss som skriver manus ganska fria tyglar. Till exempel har jag levererat några manus jag aldrig skulle fått igenom för 25 år sedan.
Men i detta nya julalbum handlar det alltså om repriser. Oftast väldigt korta avsnitt, oftast inget vidare kul. De är lite i enklaste laget; det rör sig om små sketcher snarare än berättelser. Få av dem handlar om julen eller ens vinter.

Det är lite intressant att jämföra Bengt Linders avsnitt med Leif Bergendorffs. Linder, som kanske är mest känd som författare till böckerna om Dante, skrev serien på 1960-talet, och hans episoder är ofta direkt bisarra. De är hejdlösa. Det finns ingen som helst tillstymmelse till logik, precis vad som helst kan hända. Linders serier kan vara extremt kul - men läser man många på en gång blir de tjatiga, och de är dessutom lite ryckigt berättade.

Gösta Gummessons teckningar var likartade de sista 40-50 åren han gjorde serien. Ibland är tuschlinjerna aningen tjockare, ibland aningen tunnare, men stilen är i princip likadan.

91:an kom in i sin andra andning redan under 1990-talet, kanske till och med 80-talet. Det var då en rad nya serieskapare började producera serien. Nils Egerbrandt, som dog 2005, var den som tog vid efter seriens skapare Rudolf Petersson, men jag tycker allt att de serier som gjordes och görs av andra är betydligt bättre än Egerbrandts verk. Tiden har inte varit alltför snäll mot Egerbrandts version av serien.

Omslaget till årets julalbum är gjort av den eminente Gert Lozell, men innehållet består som vanligt enbart av gamla ensidor av Egerbrandt ur Året Runt. De flesta är daterade 1995 och 1996, men på ett par sidor står det 1965 i kanten, Det är förstås ingen större skillnad på de äldre och de nyare avsnitten. Teckningsstilen är lite krafsig, humorn är snäll.

En sak jag brukade undra är varför man aldrig ansträngt sig lite extra med julalbumen; behandlat dem som "vanliga" seriealbum, och producerat 46 sidor långa äventyr, gärna med jultema. Jo, jag vet - det finns inte budget för sådana utsvävningar; det skärs ner på allting, och det är billigt med repriser. Men ändå! Det vore härligt men långa, rejäla äventyr med Åsa-Nisse och 91:an!

Den som vill veta mer om Åsa-Nisse, 91:an och annan buskis, rekommenderas att besöka Örebro Seriefestival sista helgen i november. Den 27/11 kommer jag och Jan-Ola Sjöberg att diskutera dessa serier på en scen på festivalen.

DVD/Blu-ray/VOD: Skönheten och odjuret

SKÖNHETEN OCH ODJURET (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
1995 åt jag middag med regissören Christophe Gans. Rättare sagt, jag satt med i ett större sällskap som åt middag. Gans ingick i sällskapet, och orsaken till att jag satt där, var att en av producenterna till Gans' långfilmsdebut CRYING FREEMAN är en kompis till mig.
Han har inte gjort så många filmer, Christophe Gans. Jag gillade CRYING FREEMAN. Jag citerades i annonserna till VARGARNAS PAKT - distributören hittade bara två positiva recensioner; min och Orvar Säfströms. SILENT HILL, som kom 2006, var väl inget vidare. 2004 producerade han spökfilmen SAINT ANGE, som fick heta HOUSE OF VOICES i Sverige.
Christophe Gans har inte regisserat sedan SILENT HILL, men nu är han tillbaka med SKÖNHETEN OCH ODJURET. Jag har aldrig läst den ursprungliga sagan och jag har aldrig sett någon av de tidigare filmatiseringarna - inte ens Disneys animerade version, eller TV-serien med Linda Hamilton. Det närmaste jag kommer är Walerian Borowczyks LA BÊTE från 1975.
Nu har jag sett Gans' version - och det finns inte så mycket att säga. Det är en fruktansvärd film.
Léa Seydoux är Belle; skönheten. Vincent Cassel är besten. Handlingen är en extremt förvirrad soppa; det är tråkigt på alla sätt och vis, jag orkade inte hänga med i intrigerna, och satt konstant och tänkte på annat. Estetiskt är det bitvis vackert och fantasifullt, men oftast känns det som att sitta och titta på ett TV-spel. Nästan allting är datoranimerat, och en hel del är ... mindre övertygande.
Jag vet inte riktigt vem som kan tänkas uppskatta det här. Filmen är för mörk och svårbegriplig för barn, medan vuxna, precis som jag, lär tycka att det är trist och oengagerande.
Jag hade hellre sett en CRYING FREEMAN II.
Eller LA BÊTE DEUX.

 












-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Squad

THE SQUAD (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En kul sak med fransmännen, är att de - till skillnad från större delen av Europa - konkurrerar med Hollywood. Till exempel gör de sina egna, slickade, högbudgeterade actionfilmer. Biljakter, skottdueller, koreograferade slagsmål. På franska.

THE SQUAD är ännu en våldsam, fransk actionfilm. I original heter den ANTIGANG och för regin står Benjamin Rocher, som gjorde zombiefilmen LA HORDE.

Handlingen är föredömligt enkel. Jean Reno leder en grupp hårdföra poliser som jagar en brutal rånarliga. Polischefen säger till Renos snut att det här är Paris, inte USA, de kan inte bära sig åt som cowboys. De måste hålla sig i skinnet. Ligan slår till igen och Renos gäng lyder inte order, de leker ånyo cowboys. De är förstås de enda som kan stoppa ligans blodiga framfart. Övriga poliser är för mjäkiga, klantiga, eller handlar fel.

THE SQUAD är en B-film med för hög budget. Den känns lite grann som PM Entertainments actionrullar från 90-talet. 89 minuter fett ös. Förtexterna sätter tonen: till rockmusik drabbar snutarna samman med skurkar i ett långt, koreograferat slagsmål, medan förtexterna visas i fränt typsnitt. Det här är en hård film, men samtidigt märkligt lättsam; ibland  tenderar den actionkomedi.

Rochers film är kanske lite för simpel, lite för tunn, men den är snygg och underhållande, och nuförtiden får vi alldeles för få actionsnurror av den här typen.

Svenske Jakob Cedergren, bördig från Lund, spelar den iskalle skurken Kasper.