lördag 8 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Austin Powers - Hemlig internationell agent: 20th Anniversary Limited Edition, baby!

AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT: 20TH ANNIVERSARY LIMITED EDITION, BABY! (Rapid Stream Media)

"20th Anniversary"? Snarare 19th, eftersom Jay Roachs AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT kom 1997. Det var inte utan att jag kände en viss oro när jag stoppade in denna nya Blu-ray-utgåva i spelaren. Det är väldigt längesedan jag kollade på Austin Powers-filmerna.

På 90-talet var jag ganska besatt av Austin Powers. När den första filmen kom, tyckte jag att det var en av de roligaste filmer som någonsin gjorts. Två år senare åkte jag till London för att se uppföljaren innan den fick premiär i Sverige. Jag tyckte att den var ännu roligare - jag såg den tre gånger på bio, och otaliga gånger på DVD. När den tredje filmen kom blev jag aningen besviken, eftersom den inte var riktigt lika bra.

Austin Powers (Mike Myers) är ju en modefotograf och hemlig agent från 1967, som fryses ner och tinas upp trettio år senare. Men vad som var nutid 1997 är ju ganska längesedan idag. Om några år skulle man kunna göra en film om en agent från 1997 som tinas upp och konfronteras med en helt ny värld.

Antagligen såg jag AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT så många gånger när den kom, att jag hann tröttna på den. Eller - jag inbillar mig att det är så. För nu när jag såg om den tyckte jag inte alls att den var lika rolig. Många skämt brister i tajmingen; det är lite för utdraget. Men , när det begav sig, skrattade jag så att jag grät. Fast det är klart - jag är rätt mycket äldre nu. Jag är en medelålders man. Jag ser på saker på ett annat sätt idag. Åtminstone ibland.

Nu är ju AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT ingen dålig film. Det är fortfarande en bra och kul rulle - om än inte lika kul som för nitton år sedan. Jag upptäckte förresten att jag tidigare fullkomligt missat att den otursförföljde hejduken Mustafa spelas av Will Ferrell - detta var ju några år innan hans genombrott. Larry Thomas, som var the Soup Nazi i SEINFELD, dyker upp som croupier i Las Vegas.

Extramaterialet på denna jubileums-Blu-ray är inte mycket att hurra för. Vi får några trailers, en rad intetsägande, väldigt korta promofilmer och intervjuer från 1997, samt en musikvideo. Roligast är att Rapid Stream Media slängt in hela 35 minuter trailers för gamla agentfilmer från 1960- och 70-talen. De är fantastiskt kul att kolla på!

För övrigt lär AUSTIN POWERS 4 vara på gång.



DVD/Blu-ray/VOD: Den siste konungen

DEN SISTE KONUNGEN (Studio S Entertainment)
Den svenska filmindustrin har aldrig varit speciellt mån om svenska folkets behov av äventyr, action och skräck. I Norge är de lite bättre på den fronten, framför allt när det gäller äventyrsfilmer; kanske främst för barn och ungdomar. Men det är förstås inte alltid det blir bra.
DEN SISTE KONUNGEN av Nils Gaup, som gjorde VÄGVISAREN, är ett påkostat norskt medeltidsraffel. Året är 1204. En tvåårig gosse är ende tronarvingen och onda makter vill se honom död. Två skäggiga krigare smugglar ut ungen ur slottet för att föra honom i säkerhet. Det blir en farlig färd på skidor över vackra, bergiga vinterlandskap. Efter sig har de en skock illasinnade danskar, anförda av Nikolaj Lie Kaas.
Det syns att filmen kostat en del pengar. Det är gott om statister, rustningar, slott och grejor, samt en hel del sammandrabbningar med svärd, yxor, pilbågar, och skidåkningsstunts (de flesta av filmens stuntmän verkar vara svenskar). Men vad hjälper det när filmens manus är klumpigt och odramatiskt? Tyvärr visar sig DEN SISTE KONUNGEN vara en väldigt tråkig film. Jag hade svårt att engagera mig. I synnerhet under evighetslånga diskussioner om politiska intriger - här gäller det att veta vem som är vem, och vilka som är vilka.
Filmens två skägghjältar spelas av Jakob Oftebro (norrmannen i SÅ OCK PÅ JORDEN) och Kristofer Hivju, som setts i GAME OF THRONES och en rad andra amerikanska produktioner, samt som Persbrandts efterträdare i BECK.
Søren Pihlmark spelar ond, dansk präst. Även Lia Boysen dyker upp i en liten roll. Hennes repliker är på svenska och därför inte textade. Eftersom hon viskar teatraliskt är det svårt att uppfatta vad hon säger.
För övrigt konstaterade jag att jag har rätt svårt att förstå norska - och jag hejade på danskarna.
Det är trevligt att de ansträngt sig och gjort en äventyrsfilm. Synd att det inte blev så bra.














fredag 7 oktober 2016

Serier: Stor-Jobal från Krokjala 1: Skräcksäcken

STOR-JOBAL FRÅN KROKJALA 1: SKRÄCKSÄCKEN
av Emil Maxén
Cobolt
Cobolt ger främst ut album med utländska serier, oftast fransk-belgiska sådana, men det händer att de släpper ett och annat verk av svenska upphovsmän. "Skräcksäcken" av Emil Maxén är ett sådant album.
Jag har inte tidigare hört talas om Emil Maxén och detta hans debutalbum kom från ingenstans, men Stor-Jobal och hans värld visade sig vara en mycket trevlig bekantskap. I baksidestexten jämförs serien med bland annat DUNDERKLUMPEN. En orättvis jämförelse. Per Åhlin må vara folkkär - men DUNDERKLUMPEN är en dålig film. Den gjordes i stort sett utan manus, vilket märks. Jag såg om den på bio häromåret och satt verkligen och hade tråkigt.
Historien om Stor-Jobal är en betydligt bättre skapelse än Per Åhlins och Beppe Wolgers vimsiga soppa. Genren är något slags kombination av folksaga och skräck, uppblandat med en hel del humor.
Den stornäste Stor-Jobal är en märklig typ som bor på en liten holme i Inälvsdalen i Mellannorrland. Han driver runt och tar sig in i ödehus, som han plundrar. En natt plundrar han en häxas kåk. Där får han tag på en mystisk säck. Om man stoppar två eller flera levande varelser i denna och skakar om, så kryper det ut en blandning av de varelserna - så kallade skvadrar.
Stor-Jobal får genast en idé. Nu ska här tjänas pengar! Han smyger runt och dödar befolkningens kor, getter, höns, för att de istället ska köpa "Ärlige Jobals" skvadrar. Stor-Jobal träffar även på en ung pojke; Tjabo, som godtroget hjälper till med affärerna.
Mystik och märkliga stämningar vilar tungt över serien. Norrlänningar - Maxén är en sådan - har ju en tendens att framställa sin del av landet som magisk och mystisk. Jag har aldrig varit där. Jag är från Skåne, och Skåne är varken magiskt eller mystiskt. Det är bra som det är, och man har nära till Danmark.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Emil Maxéns teckningar. En prolog som är daterad 2013 är rätt grovt och spretigt tecknad. Teckningarna i resten av albumet är bättre, men det lite ojämnt och ibland aningen för skissartat.
Däremot är Axén en alldeles utmärkt serieberättare! Det här är mycket skickligt gjort, det är driv i berättandet, samtidigt som storyn är bra. Det är fascinerande och underhållande, intresset hålls hela tiden uppe - och idén med skvadrarna är strålande. Jag önskar jag kommit på det själv! Dessa bestar är inspirerat skildrade; fula, vidriga varelser.
Jag utgår från att det är Maxén själv som står för den utomordentliga, synnerligen stämningsfulla färgläggningen. Denna tillför oerhört mycket, och man tänker inte på de ibland grova teckningarna. Helhetsintrycket är ytterst elegant.
Som extramaterial får vi bland annat beskrivningar av en farlig massa skvadrar, samt så kallad "fan-art" av andra tecknare; lite lustigt, eftersom detta ju är det första albumet.
Fantasieggande och imponerande. "Skräcksäcken" är en av de bästa svenska debuter jag stött på. Nu väntar jag med spänning på album nummer två i serien!


-->


Bio: The Girl with All the Gifts

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På väg in i salongen där THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skulle visas under Malmö Filmdagar, fick jag ett exemplar av romanen filmen bygger på. Den heter "Flickan med gåvorna". Självklart kan den inte heta så på bio. Nej, herrejösses, en svensk titel? Vem ser en film med en svensk titel? Nej, här ska den engelska originaltiteln behållas! Till saken hör att jag trodde att titeln skulle översättas som "Flickan med alla presenterna" ...
Jag har alltså romanen - men jag har inte läst den än. Jag får vänta tills jag glömt bort filmen. Boken är skriven av engelsmannen Mike Carey, kanske mest känd som serieförfattare åt DC/Vertigo och Marvel, för vilka han skrivit serier som Hellblazer och X-Men. För tio år sedan började han att även skriva romaner.
Alldeles nyligen; i min recension av NIGHT OF THE LIVING DEB, skrev jag att zombiefilmen utvecklats till en trist, tjatig genre, och att nästan alla filmer har samma handling. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är på sätt och vis en zombiefilm, och visst känner vi igen grundstoryn. Det är den nära framtiden, en mystisk parasit har förvandlat majoriteten av befolkningen till kannibalistiska vilddjur, och en liten grupp soldater måste ta sig fram genom den ödelagda och livsfarliga världen. Samma gamla vanliga story.
Men. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skiljer sig från liknande filmer på ett par radikala sätt. I centrum finns den tioåriga Melanie (Sennia Nanua), som tillsammans med ett gäng andra barn hålls inspärrad på en militärförläggning. De är alla fastspända i rullstolar och har ofta ett vapen riktat mot sig - barnen är nämligen smittade och blir livsfarliga när de känner doften av blod. Annars är de som vanliga barn. Gemma Arterton spelar Helen, som undervisar barnen och berättar sagor för dem. Glenn Close gör en iskall doktor som experimenterar på barnen för att få fram ett botemedel. En av soldaterna spelas av Paddy Considine.
Blodtörstiga zombies (det är enklast att kalla de smittade för zombies) väller in på militärförläggningen, och en liten grupp soldater lyckas fly tillsammans med Melanie, Helen och doktorn. Melanie är försedd med en ansiktsmask så att honom inte ska börja snaska på de andra. Färden blir förstås livsfarlig. Zombies stolpar omkring överallt och våra hjältar decimeras till antalet.
THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är regisserad av Colm McCarthy, som tidigare mest jobbat för TV; han har regisserat avsnitt av TV-serier som THE TUDORS, DOCTOR WHO, SHERLOCK och KOMMISSARIE MORSE. Hans filmatisering av Careys roman överraskar genom att vara både intressant och hyfsat spännande. Filmen hamnar en bra bit över genomsnittet när det gäller den här genren. Bitvis är det även rejält våldsamt och blodigt.
Vid ett par tillfällen måste filmens huvudpersoner ta sig genom områden där zombierna står i drivor, till synes helt livlösa. De reagerar på ljud och dofter. Hjältarna smyger ljudlöst omkring bland zombierna. Vänner av europeisk skräckfilm lär tycka att detta känns märkligt bekant. Det är knyckt från Amando de Ossorios THE RETURN OF THE EVIL DEAD från 1973; den andra filmen om the Blind Dead. De blinda tempelriddarzombierna går också efter ljud, och på slutet står de uppställda på en gård, medan filmens överlevande smyger mellan dem.
I vilket fall: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är en klart rekommendabel film.
För övrigt är Glenn Close väldigt lik Peter O'Toole nuförtiden.









(Biopremiär 7/10)






torsdag 6 oktober 2016

Bio: Café Society

Foton copyright (c) Scanbox

Årets Woody Allen-film är här, och den gamle veteranen vevar vidare på samma sätt han gjort det senaste decenniet: han serverar en lättsedd och lättglömd bagatell. Jag kastar ett snabbt öga på Allens filmografi och konstaterar att jag känner igen titlarna på hans senaste filmer, men att jag - med undantag för MIDNATT I PARIS - har väldigt vaga minnen av dem. Förra årets misslyckade thriller IRRATIONAL MAN kom jag inte ihåg alls, jag var tvungen att kolla upp min recension.

Nya filmen CAFÉ SOCIETY utspelar sig i ett kärleksfullt skildrat Hollywood på 1930-talet. Jesse Eisenberg spelar den unge Bobby från New York, som skickas till Hollywood, där det är meningen att han ska arbeta för sin farbror Phil (Steve Carell); en mäktig skådespelaragent. Phil har alltid olika ursäkter för att inte träffa Bobby, som upprepade gånger infinner sig på Phils kontor. Vid dessa besök träffar Bobby den charmiga sekreteraren Vonnie (Kristen Stewart), som han omedelbart blir störtförälskad i. De umgås, men hon verkar mest vilja vara kompis med honom, och snart uppstår det kärleksintriger.

Historien involverar även en nattklubb i New York, the high society, gangsters och annat smått och gott.
CAFÉ SOCIETY kan sammanfattas med ordet "trivsam". För det är vad filmen är. Det är underhållande, småroligt, och om man gillar- och är intresserad av filmbranschen på 1930-talet blir det förstås extra trevligt.

Filmfotot går i varma färger, det är mjukt och elegant. Jesse Eisenberg är lite småjobbig, som han ju alltid är. Däremot är Kristen Stewart överraskande uppsluppen och glad, hon brukar ju annars se ut som om hon bär på all världens sorger. Även Blake Lively och Parker Posey dyker upp.
I slutändan är det här dock bara ännu en bagatell. Jag såg den i augusti, och den har redan bleknat i minnet. Jag lär inte minnas mycket av den när det är dags för nästa års Woody Allen-film att få premiär.

Men visst kan man gå och se CAFÉ SOCIETY utan att känna sig alltför besviken. Den gör sitt jobb, varken mer eller mindre.








(Biopremiär 7/10)

onsdag 5 oktober 2016

Bio: Masterminds

Foton copyright (c) Glen Wilson

Avdelningen för filmer baserade på verkliga händelser - i det där facket med filmatiseringar vi inte bara ska ta med en nypa salt, utan med en hel lastbil salt.

Jared Hess har bara regisserat en handfull filmer. Han långfilmsdebuterade 2004 med NAPOLEON DYNAMITE, en film många älskar - men som jag tyckte var fruktansvärd. Jag tyckte rejält illa om den när jag såg den, den gjorde mig på dåligt humör. Hess' nördar framstod som tragiska och närmast utvecklingsstörda, snarare än roliga.

MASTERMINDS bygger på historien om ett rån som ägde rum 1997. Ett värdetransportföretag rånades på 17,3 miljoner dollar - och rånet räknas fortfarande som ett av de största i USA:s historia. Killen bakom rånet heter David Ghantt - och han har varit teknisk rådgivare vid inspelningen av Hess' film. Men eftersom MASTERMINDS är en rejäl, fläskig tramskomedi utgår jag från att den ligger oerhört långt från sanningen.

Zach Galifianakis spelar David, som jobbar på värdetransportföretaget Loomis Fargo. Han är en klantig, bortkommen kille iförd skägg och fantastisk page, och han ska snart gifta sig med white trash-bruden Jandice (Kate McKinnon). David älskar inte denna otrevliga kvinna, han är istället betuttad i en ny tjej på jobbet; Kelly (Kristen Wiig).

När Kelly får sparken flyttar hon hem till den kriminelle Steve (Owen Wilson) och hans sinnesslöa gäng. Steve tycker att de ska råna Loomis Fargo och Kelly lyckas övertala David att utföra rånet. David länsar kassavalvet efter arbetstid när stället är tomt. Med kalsongerna fulla med sedlar reser han till Mexiko, där han ska invänta Kelly - han tror nämligen att hon är kär i honom. Dock har han råkat bli filmad när han länsade valvet, så FBI är ute efter honom. Dessutom har Steve lejt en egocentrisk och korkad lönnmördare (Jason Sudeikis) för att ta kål på David.

Som sagt: detta är en tramskomedi. Den innehåller repliker som "You farted into my ass! That's a fart transplant!". Jag gillar ju sådana komedier, så jag är hyfsat nöjd med den här. Galifianakis är lustig ser skojig ut. Kate McKinnon är kul som den trashiga fästmön. När jag tänker efter så medverkar tre fjärdedelar av det nya GHOSTBUSTERS-teamet; Leslie Jones spelar FBI-agenten som jagar David - hon tycker dessutom att han ser ut som Kenny Rogers' och Kenny Loggins' kärleksbarn.

MASTERMINDS är ingen ny BAKSMÄLLAN eller BRIDESMAIDS, men den är roligare än konkurrenterna i facket - och extremt mycket roligare än NAPOLEON DYNAMITE.

Vänner av subtil, sofistikerad humor ombedes välja en annan film. Det går upp en ny Woody Allen-film samma dag som MASTERMINDS. Den kan kanske vara något för er som bara vill skratta lite grann?





(Biopremiär 7/10)

tisdag 4 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Dom kallar mig Minibond

DOM KALLAR MIG MINIBOND (Studio S Entertainment)
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag skrev om Weng Weng och en av hans filmer i min spalt Kultfilm i NST på 90-talet. Jag såg i alla fall en film med Weng Weng, antagligen FOR Y'UR HEIGHT ONLY, eller möjligtvis THE IMPOSSIBLE KID.
Den 84 centimeter långe, filippinske lilleputten Weng Weng (1957-1992) har länge varit ett mysterium. Nu visar det sig att nästan allt jag läst om honom har varit ren hittepå - som att han var en jävel på fruntimmer, festade hårt, och söp ihjäl sig.
MITT NAMN ÄR MINIBOND (THE SEARCH FOR WENG WENG), av australiern Andrew Leavold, är en långfilmslång dokumentär om Weng Weng; en av filmhistoriens märkligaste actionhjältar. Leavold åkte till Filippinerna för att få klarhet i vem den mystiske Weng Weng var. Det blir en märklig och fascinerande resa.
Leavold träffar folk som jobbat med Weng Weng; klippare, motspelare, en regissör, efter ett tag även Weng Wengs normalstora bror, som har den hel del att berätta. Jösses, Leavold åker även och hälsar på hemma hos den före detta diktatorhustrun Imelda Marcos! Hon gjorde mycket för kulturutbudet, och då främst filmbranschen, och hon kände Weng Weng. Scenerna med fru Marcos är extremt bisarra.
Det här är inte bara en film om Weng Wengs ganska tragiska liv och karriär, det handlar lika mycket om den filippinska filmbranschen - och då främst B-filmsbranschen under 1970- och 80-talen. Filippinerna producerade hundratals filmer. Amerikaner som Roger Corman lät producera filmer där, och italienare åkte dit för att göra djungelraffel. Men den inhemska produktionen var enorm - och de allra flesta filmerna var fantastiskt skräpiga. De var enastående fula och illa gjorda! Många av dem släpptes på video i Sverige; främst Vietnamkrigsfilmer, men även actionrullar som DOUBLE EDGE, om någon nu minns den (det var den vars videoomslag var snarlikt affischen till COBRA med Stallone). Till och med FOR Y'UR HEIGHT ONLY släpptes i Sverige - förpackad som en vanlig, seriös actionfilm.
Som bonus på denna DVD får vi faktiskt hela FOR Y'UR HEIGHT ONLY. Detta är en agentparodi från 1981 och en uppföljare till AGENT 00 från samma år - fast AGENT 00; den första filmen i serien, är spårlöst försvunnen. Enligt dokumentären är 80% av alla filmer som gjorts i Filippinerna borta. Weng Weng spelade agent 00 en tredje gång 1982 i THE IMPOSSIBLE KID.
FOR Y'UR HEIGHT ONLY är en lika ful som konstig film. Weng Weng är en Interpolagent som av någon anledning anses lämplig för att stoppa ett gäng skurkar som håller världen i ett järngrepp - eller hur det nu var. Jag minns inte så noga. Och det är lite svårt att hänga med i handlingen, eftersom Weng Weng och hans förehavanden konstant får en att tappa hakan. I början av filmen utrustas han med högteknologiska prylar - som ett par röntgenglasögon som ser igenom kläder. Weng Weng använder dem genast för att flukta på två kvinnliga sekreterare, som genast framstår som nakna. Även några skurkar som smyger på Weng Weng blir nakna sedda genom brillorna. Det dröjer inte länge innan den lille agenten får ihop det med en normalstor brutta. Under en kärleksfull scen säger hon att Weng Weng ser ut som en potatis. Killen som dubbar Weng Weng till engelska låter som en papegoja.
Betyget på DOM KALLAR MIG MINIBOND blir självklart följande:

 








-->

DVD/Blu-ray/VOD: Roar

ROAR (Studio S Entertainment)

"Kultfilmen #1" står det på omslaget till denna nya Blu-ray-utgåva av ROAR från 1981, en film som hette VÅRT VILDA LIV på bio i Sverige. Tja, kultfilm kan man kanske kalla detta epos, men det handlar knappast om "#1".


ROAR är ihågkommen enbart för alla olyckor som skedde under den flera år långa inspelningen; hela projektet tog elva år på sig från ax till limpa. Sjuttio personer ska ha skadats, och vid en översvämning förstördes inspelningsplatsen och flera vildkatter omkom.
Det här är en mycket märklig film. 

Filmhistoriens mest bisarra vanity project. Tippi Hedren och hennes dåvarande make Noel Marshall producerade, Marshall stod även för regin, och skrev manus tillsammans med Ted Cassidy - just det, Lurch i FAMILJEN ADDAMS! Fast så mycket manus och regi kan det inte ha handlat om, det mesta verkar mer eller mindre improviserat.


Familjen Marshall innehar huvudrollerna; Hedren och hennes dotter Melanie Griffith, Marshall och hans söner John och Jerry. Joel Marshall stod för filmens art design. Filmfotograf var Jan de Bont, som gjorde sin Hollywood-debut.
Noel Marshall spelar Hank, som är något slags vilddjursexpert som bor på en stor ranch i Kenya - fast i verkligheten är det Marshalls egen ranch i Kalifornien. Han är inte ensam där. Kåken är nämligen full av lejon, tigrar och leoparder. De går omkring helt fritt. En dag beger Hank sig ut på en båttur tillsammans med några lejon. Det går inte så bra. Båten sjunker, och Hank och hans polare, som var med på turen, får fortsätta färden på lånade cyklar, och sedan i en bil.


Vad Hank glömt bort är att hans fru och barn är på väg till honom för att hälsa på. När familjen anländer är Hank inte där - istället möts de av dussintals morrande djungelkatter. Den skärrade familjen försöker gömma sig och ta skydd, medan djuren har sönder inredningen.


I stort sett hela filmen består av att dessa enorma, vilda djur springer runt i huset och river ner- och krossar saker. I förtexterna påpekas att det inte gick att regissera katterna, de gjorde som de ville, något som ger filmen en ganska dokumentär känsla. Det vi ser sker på riktigt.


En del hävdar att ROAR är en skräckfilm, men denna äventyrsfilm är snarare en komedi. Djurens upptåg leder oftast till tok och knas. Fast egentligen vet jag inte riktigt vad det här är. Estetiskt ser det ut som en familjefilm från Disney från 60-talet. En naturfilm som spårar ur totalt.


Mest av allt är filmen dumdristig - på flera sätt. Bara tanken att göra filmen och investera alla sina pengar i den, vilket Hedren och Marshall gjorde, var dumdristig. ROAR fick aldrig biopremiär i USA och den drog in väldigt lite pengar i övriga länder.


Mest korkat var att tro att det skulle gå att göra en film med över hundra vilda djur utan problem. Förutom kattdjuren dyker det upp rasande elefanter, som har sönder lite av varje. Tippi Hedren blev klöst i ansiktet och fick plastikopereras, Noel Marshall fick kalllbrand, och Jan de Bont skalperades - han återvände till inspelningen efter att skalpen sytts på igen.
På denna utgåva ligger både bioversionen och en Director's Cut, som är tio minuter längre. Dessa tillagda snuttar, som inte tillför något, är dubbade till tyska, vilket ger filmen en skönt skräpig känsla - plötsligt känns det som en europeisk exploitationfilm. På skivan finns en halvtimmeslång dokumentär om inspelningen.


Jag vet inte riktigt vad jag tycker om ROAR. Det är en fascinerande film, ibland känns det som att titta på något slags vansinnig freakshow. Men det händer liksom ingenting. Ett hus fult av lejon och tigrar, och Noel Mashall på en cykel. Det är allt. Men visst är den roande - och i ett recensionscitat på baksidan står det att "det kommer aldrig någonsin finnas en film som roar igen".


Det hela utmynnar i en uppmaning att stötta viltvård och djurskyddsföreningar En av de som klippte filmen var Ted Nicolau, som senare regisserade bland annat TERRORVISION och fyra SUBSPECIES-filmer.



DVD/Blu-ray/VOD: Night of the Living Deb

NIGHT OF THE LIVING DEB (Njutafilms)
En gång i tiden - på 1980-talet - tyckte jag att zombiefilm var en av de coolaste skräckgenrerna; kanske den coolaste. Idag är genren en av de tristaste. Det sprutar ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Den nya, digitala tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Ven som helst kan gå till närmaste elektronikbutik och köpa en billig HD-kamera med tillräckligt bra bildkvalitet för biovisning, eller åtminstone DVD-distribution. Obegåvade människor gör usla zombiefilmer med sina polare hemma i grannskapet i försök att tjäna pengar, och lyckas alldeles för ofta få distribution. Handlingen är oftast densamma i film efter film. Det jag tyckte var uttjatat och tradigt på 80-talet känns riktigt fräscht idag.
Fast visst händer det att det dyker upp en och annan bra, nyproducerad zombiefilm. Och ibland kommer det filmer som om inget annat är underhållande.
Som komedin NIGHT OF THE LIVING DEB av Kyle Rankin (INFESTATION).
På DVD-omslaget jämförs Rankins film med SHAUN OF THE DEAD. Jag har inte sett SOTD sedan den kom och har den alltså inte i färskt minne, men jämförelsen är nog rätt passande. Maria Thayer spelar sprakfålen Deb, som är ute på krogen, blir full och raggar och har sig. Hon får napp och vaknar nästa dag upp hemma hos en kille som heter Ryan (Michael Cassidy), som ångrar att han släpat hem Deb. Han vill bara bli av med den knasiga, efterhängsna rödtoppen, eftersom han ska åka till sin far (Ray Wise) för att fira nationaldagen.
När de kommer ut på gatan visar det sig att det har brutit ut en zombieepidemi under natten. Deb och Ryan tvingas samarbeta och tar sig tillsammans till Ryans farsas flotta villa, där de barrikaderar sig, slåss mot zombies, samtidigt som de firar nationaldagen och äter tårta.
NIGHT OF THE LIVING DEB är ingen ny sensation som SHAUN OF THE DEAD, vilken ju blev ohemult populär i många kretsar världen över, men det är en kul och underhållande film. Visst är det lågbudget, men det är inte ännu en sådan där amatörfilm. Det är kompetent gjort och skådisarna är bra. Filmen vinner mycket på den oemotståndligt charmiga Maria Thayer i huvudrollen, hon är väldigt kul. Och självklart är det alltid trevligt att återse gamle, fine Ray Wise.
Filmen innehåller ett John Cougar Mellencamp-skämt.









-->

måndag 3 oktober 2016

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 2

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 2
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud (och Jijé)
Cobolt
I min recension av Blueberry: Samlade äventyr 1 skrev jag om min relation till den franska westernserien om löjtnant Blueberry - och till albumet "Mannen med silverstjärnan". 1971 gav Semic ut detta album som Fort Navajo 1, i slutet av 1970-talet såg jag omslaget avbildat i Fantomen - men jag hittade det aldrig på något antikvariat. Jag letade och letade tills jag tröttnade. Jag läste det aldrig när det publicerades i Fantomen på 80-talet. Först nu, nästan fyrtio år efter att jag upptäckte dess existens, har jag äntligen läst det, eftersom det ingår i denna samlingsvolym.
Först ut i boken är dock albumet "Den försvunne ryttaren" (i tidningen Pilote 1965, franskt album 1968), det fjärde i raden, och som tar vid där förra albumet - och förra samlingsvolymen - slutade. I ett försök att avstyra fler indiankrig beger sig Blueberry iväg med ett meddelande från presidenten till apachehövdingen Cochise. Självklart blir det allt annat än lätt att få tag på Cochise. Blueberry hamnar i Mexiko, förutom indianer tvingas han att tampas med mexikanska soldater och skjutglada sydstatsdesertörer. Den grymme Ensamma örnen, som hatar blekansikten och i synnerhet Blueberry, är tillbaka från de tre första albumen, och gör allt för att blod ska flyta. I detta album introduceras även Jimmy McClure, Blueberrys försupne polare och komiske sidekick; en motsvarighet till kapten Haddock, som kom att rida vid Blueberrys sida i resten av albumen.
Vad som är intressant med "Den försvunne ryttaren" är att tecknaren Jean Giraud plötsligt försvann under arbetets gång - han hade utan förvarning rest till Mexiko. Girauds gamle läromästare Jijé fick rycka in och tecknade sidorna 17-38. Jijé hade lite problem med Blueberrys ansikte - men det hade även Giraud själv; det dröjer tills "Mannen med silverstjärnan" innan han får fason på hjältens nylle. I övrigt är den enda märkbara skillnaden att Jijé tecknade lite bättre än vad Giraud gjorde på den tiden. De inledande sexton sidorna är aningen svajiga teckningsmässigt.
Blueberry tecknad av Jijé.
En annan intressant detalj, som påpekas i förordet, är att Giraud blivit en bättre tecknare under vistelsen i Mexiko. Lite märkligt, han var ju bara borta ett par månader, men skillnaden är märkbar.
Historien om Blueberry, apacherna och kampen mot Ensamma örnen fortsätter i nästa album; "I Navajos spår" (i Pilote 1965-66, franskt album 1969). Det är raffel från början till slut, Blueberry hamnar i den ena knipan efter den andra, och sin vana trogen löser han många problem med hjälp av dynamit - det skulle komma att gå åt mycket dynamit i de kommande albumen. Av någon anledning är den dramatiska slutstriden med Ensamma örnen märkligt rumphuggen - som om Charlier inte insett att sidorna han hade till sitt förfogande plötsligt tagit slut.
Det är fascinerande att se hur Jean Giraud utvecklas, nästan sida för sida. I "I Navajos spår" börjar han närma sig den stil vi är vana vid, det är långtifrån så valhänt som de tidigaste albumen, och även färgläggningen blir bättre.
"I Navajos spår".
Så är vi då framme vid "Mannen med silverstjärnan" (i Pilote 1966, franskt album 1969). Det långa äventyret om apacherna är nu slut, och Charlier och Giraud klämmer in ett fristående äventyr. När jag tidigare har läst om detta album, har det alltid omnämnts som en bagatell. Visst, vid sidan av de långa, episka, extremt dramatiska äventyren, är "Mannen med silverstjärnan" en bagatell, men som robust westernäventyr är denna pastisch på Howard Hawks film "Rio Bravo" utmärkt.
Den lilla staden Silver Creek lever i fruktan. Bröderna Bass och deras anhang terroriserar allt och alla, och styr staden med järnhand. En efter en blir stadens sheriffer blir mördade - skjutna i ryggen. När Jimmy McClure råkar rida in i Silver Creek och genast hamnar i trubbel, får han idén att skicka efter Blueberry och låta honom sätta fast silverstjärnan på bröstet, i väntan på att en marshall ska anlända (det står genomgående "federal marshall" i texten, vilket är lite onödigt - en federal sheriff/polis kallades marshall). Blueberry anländer för att rensa upp, och till sin hjälp får han McClure, samt den unge Dusty; en kille som är duktig på att hantera pickadoller; i en film hade han spelats av en populär sångare som framfört en låt eller två. Även en snygg men tuff och skjutglad skolfröken figurerar. Hon kallar Blueberry "antifeminist", ett ord jag har svårt att tänka mig förekom i 1800-talets vilda västern.
"Mannen med silverstjärnan".
I "Mannen med silverstjärnan" tecknar Giraud betydligt bättre än tidigare, linjerna och perspektiven är säkrare, och Blueberry börjar få sitt slutgiltiga utseende - han går att känna igen från ruta till ruta. Charlier berättar bättre; han var bra redan från start, men nu är det det rejält flyt i det hela. Fast liksom "I Navajos spår" avslutas det hela i snabbaste laget. Omslagsmålningen, som även pryder denna samlingsutgåva, innehåller en besynnerlig detalj: på Blueberrys sheriffstjärna står det "Deputy sheriff" - det vill säga vicesheriff. Det är McClure och Dusty som är vicesheriffer, inte Blueberry!
Samlade äventyr 2 inleds med ett långt förord av José-Louis Bocquet. Här berättas allt om albumens tillkomst, och vi får några bilder ur- och omslag till tidningen Pilote, i vilken Blueberry gick som följetong. Ska jag anmärka på något i den här boken, skulle det vara på ett fåtal korrfel - till exempel har texten i två pratbubblor i en ruta bytt plats med varandra, vilket ledde till lätt förvirring. Men detta har jag överseende med, det är en liten anmärkning i marginalen. Det är ju långtifrån en katastrof, som Spirouböckerna från Mooz.
Nu ser jag med spänning fram emot nästa volym. I och med album sju drar Blueberry igång "på riktigt" och utvecklas till en av världens bästa serier.






lördag 1 oktober 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Ted Benoît

Igår, den 30:e september, avled den franske serieskaparen Thierry "Ted" Benoît, 69 år gammal.

Ted Benoît arbetade som TV-producent, när han 1971 ändrade bana och började teckna serier åt en fransk tidskrift. 1975 började han att bidra med serier till den klassiska tidningen L'echo des savanes, och snart syntes hans grejor i de lika klassiska magasinen Métal Hurlant och (À suivre). 1979 albumdebuterade han med "Hôpital".

När 70-tal blev 80-tal ändrade Ted Benoît sin teckningsstil. "Den klara linjen" gjorde comeback under detta årtionde, och de moderna mästarna i denna stil blev Yves Chaland (som tragiskt omkom 1990), Holländaren Joost Swarte, och Ted Benoît. Benoît skapade bland annat figuren Ray Banana; 1986 gav Carlsen Comics ut ett album med denna figur på svenska.

Edgar P Jacobs, som gjorde serien om Blake och Mortimer, dog 1987. I början av 90-talet beslutade man sig för att producera nya album i serien. Ny författare blev veteranen Jean Van Hamme (Thorgal, XIII, Largo Winch, m fl), medan Ted Benoît utsågs till ny tecknare. Duons första album om Blake och Mortimer kom ut 1996.

Eftersom Benoît var en extremt petig tecknare och tog åtskilliga år på sig att färdigställa ett album, därför blev det bara två Blake och Mortimer-album för hans del. Han var alldeles för långsam, så Van Hamme fortsatte serien tillsammans med andra tecknare.

Istället för att rita serier började Ted Benoît att ägna sig åt reklam och illustrationer. Han skrev även manus till en serie byggd på en deckare av Raymond Chandler; "Playback". Tecknare var François Ayroles.

Här i Sverige publicerades en del serier av Ted Benoît i den kortlivade tidningen Pulserande Metall, samt i Pox.

TED BENOÎT
1947-2016
R.I.P.



TOPPRAFFEL! sörjer: Herschell Gordon Lewis

Herschell Gordon Lewis dog för några dagar sedan, men jag har inte haft tid att skriva något förrän nu. Han var 90*.
HG Lewis, som mest jobbade med reklam, blev känd som the Godfather of Gore, eftersom han 1963 regisserade BLOOD FEAST; den film som brukar kallas den första splatterfilmen. Jag träffade aldrig Lewis - däremot var hans producent David F Friedman; the Sultan of Sleaze, i Sverige för ett gäng år sedan och berättade en massa anekdoter om Lewis och deras filmer. Han lär ha varit en kul och trevlig herre, Lewis.
Jag har sett långtifrån alla filmer Lewis gjorde, och oavsett hur trevlig karln var, var han nästan alltid ... sämst. Han må ha varit en pionjär, hans filmer må ha varit extremt blodiga - men jösses, vad illa gjorda de var. Dessutom har jag bara sett Something Weird Videos repade, urblekta versioner, vilket gjorde filmerna ännu fulare och skräpigare.
HG Lewis regidebuterade i början av 1960-talet och gjorde en rad nakenfilmer med titlar som THE ADVENTURES OF LUCKY PIERRE och DAUGHTER OF THE SUN. 1963 kom alltså BLOOD FEAST; ett gripande drama om den egyptiske restaurangägaren Fuad Ramses, som behöver kroppsdelar för att väcka liv i en egyptisk gudinna, eller hur det nu var - det var ett bra tag sedan jag såg filmen. Sator samplade en replik ur filmen till en av sina låtar.
BLOOD FEAST chockade drive in-publiken när den kom, och teamet Friedman & Lewis fortsatte att göra splatter- och gore-filmer, ofta komiska sådana. Några titlar är TWO THOUSAND MANIACS!, COLOR ME BLOOD RED, THE GRUESOME TWOSOME, THE WIZARD OF GORE och THE GORE GORE GIRLS.
Lewis gjorde även filmer i andra genrer, som den sleaziga thrillern SCUM OF THE EARTH, motorcykelrullen SHE-DEVILS ON WHEELS, och den märkliga SOMETHING WEIRD, som gav distributören Something Weird Video dess namn. I denna finns en scen där ett par rollfigurer inleder en dialog utanför bild, medan allt vi ser under en lång stund är en soffa. Lewis' filmer låg ofta på den nivån tekniskt och estetiskt.
År 2002 fick BLOOD FEAST en väldigt senkommen uppföljare; BLOOD FEAST 2: ALL YOU CAN EAT; återigen regisserad av Lewis, och producerad av bland andra David Friedman och Something Weirds Mike Vraney. Jag har inte sett den, och jag har heller inte sett THE UH-OH SHOW, som kom 2009. En film som heter HERSCHELL GODON LEWIS' BLOODMANIA är i post-production just nu.
Förutom att regissera filmer, skrev Lewis en lång rad böcker om reklam och marknadsföring, och höll ofta föreläsningar i dessa ämnen.
*Enligt vissa källor föddes han 1929, och var då 87 när han dog.
HERSCHELL GORDON LEWIS
1929-2016
R.I.P. 


-->