fredag 21 oktober 2016

Bio: Jack Reacher: Never Go Back

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Den första filmen om Jack Reacher, som bara hette JACK REACHER och som kom 2013, tyckte jag var riktigt bra. En tuff actionfilm med bra och kreativa slagsmålsscener. Lee Child har skrivit en hel hög böcker om Jack Reacher, så här har vi ännu en film; den här gången i regi av Edward Zwick (HÖSTLEGENDER och en del annat).
Tom Cruise, som inte alls ser ut som böckernas Jack Reacher, är tillbaka i huvudrollen i en film som inleds och avslutas bra, men som däremellan haltar en del. Först har vi en hel hög killar som ligger utslagna utanför en diner. Därinne sitter den före detta militärpolismajoren Jack Reacher och äter. Det är förstås han som nitat alla. Han har på ett ovanligt smart (och långsökt?) sätt satt dit en illasinnad liga.
Därefter skiftar handlingen genast spår. Högt uppsatta militärer sysslar med olagliga affärer och en major vid namn Turner (Cobie Smulders) åker fast. Även Reacher åker dit, något han utnyttjar för att kunna befria Turner, som han tror är oskyldig. De två flyr och får både militärpoliser och de riktiga skurkarna efter sig.
För att göra det hela mer komplicerat, visar det sig att en för Reacher okänd kvinna påstår att han är far till hennes tonåriga dotter Samantha (Danika Yarosh); ett riktigt problembarn som hämtat ur en Kay Pollak-film. Samantha kan eventuellt leda Reacher och Turner till de mäktiga och onåbara skurkarna, så de måste släpa med sig tjejen.
När Samantha dyker upp tappar JACK REACHER: NEVER GO BACK. Hon är mest jobbig och gör konstant idiotiska saker för att skurkarna och deras supertorped (Patrick Heusinger) ska kunna hitta våra hjältar. Hon använder sin mobiltelefon, hon betalar med plastkort. Hon är allmänt irriterande och tempot sänks betänkligt när hon är med.
Actionmässigt är det här bra. Jack Reacher är en jävel på det mesta. Den första filmen utmärkte sig med sina långa, välkoreograferade slagsmål i helbild - inga jobbiga, snabba klipp. Fajterna går i samma stil även denna gång. Fast den här gången hamnar Tom Cruise lite i skymundan för Cobie Smulders, som vi tidigare sett som agent i Avengersfilmerna. Hon ser ut lite grann som en ung Steven Seagal när hon slåss - fast snygg. Och hon är tuffare och coolare än Tom Cruise.
Logiken är det lite si och så med. En märklighet är när Reacher iförd handbojor förs in i ett rum för att träffa sin advokat. Vakten tar av bojorna. När Reacher ska gå därifrån sätter vakten inte på bojorna igen. Jag vet inte varför. Således har Reacher inga problem att fly.
Hur som helst. JACK REACHER: NEVER GO BACK är okej. Den är inte tråkig och den har bra actionscener. Jag ser gärna fler filmer om Jack Reacher.
 







(Biopremiär 21/10)


-->

onsdag 19 oktober 2016

Bio: Ouija: Origin of Evil

Foton copyright (c) UIP Sweden

OUIJA, som hade premiär lagom till Halloween för två år sedan, gjorde väl knappast någon människa glad. Kunde man tro. Men den genererade tillräckligt med pengar för att vi nu, lagom till Halloween, ska få denna prequel (motsatsen till uppföljare - förföljare? Nerföljare?).

Regissör den här gången är Mike Flanagan, som även varit med och skrivit manus.  Han har tidigare gjort den av vissa hyllade, men av mig sågade, OCULUS, och tidigare i år kom den rosade HUSH, som ligger på en eller flera streamingtjänster, men som jag inte hunnit se än. Jag vill inte påstå att OUIJA: ORIGIN OF EVIL är en speciellt bra skräckfilm, men den är bättre än den första filmen, och den har en del sympatiska drag jag snart återkommer till.

Året är 1967 och i Los Angeles försörjer den unga änkan Alice Zander (Elizabeth Reaser) sig som spåkvinna. Med hjälp av sina två döttrar; tonåriga Paulina (Annalise Basso) och nioåriga Doris (Lulu Wilson) iscensätter hon kontakt med den andra sidan, för att skänka trygghet till oroliga människor.

Självklart övergår bluffseanserna snart till äkta vara, eftersom det bor äkta andar i kåken. Lilla Doris kommunicerar med sina nya "vänner" via ett nyinköpt ouijabräde, och snart blir hon besatt - och ond. De som besitter huset är nämligen inga snälla andar - och det är samma hus som förekom i första filmen.

Henry Thomas, som spelade lille Elliott i E.T., har nu blivit en medelålders man. Han gör en snäll präst på den katolska skolan där barnen Zander går. Han känner att något inte står rätt till med Doris, så han uppsöker hemmet och konstaterar att det nog behövs lite hederlig exorcism.

En bra grej med Flanagans film, är att vi slipper jobbiga, moderna tonåringar; sådana som befolkade den första filmen, och alldeles för många liknande filmer. Istället får vi den lilla familjen Zander - och en präst. Jag kan inte påstå att det här är en otäck film som framkallar kalla kårar. Åtminstone inte de två första tredjedelarna - de känns mest som "Kitty och mysteriet med ouijabrädet" eller något i den stilen. Slutakten är lite mer effektiv som skräck, med dolt tortyrrum och folk som kryper i taket och har sig.

Men vad som gör filmen sympatisk, är de oväntade grepp Mike Flanagan tagit till. Det hela inleds med Universals gamla logotype från sent 60-tal. Även förtexterna är utformade som i en 60-talsfilm, med copyrightåret utskrivet under filmtiteln. Men inte nog med detta: ungefär var tionde-femtonde minut har man lagt in fejkade skiftmärken i bildens övre högra hörn! Det ser alltså ut som det gjorde förr i tiden, när biograferna sammanfogade ett antal rullar 35mm-film. Och det är ju lite kul. Eftertexterna ser ut som om de visas på en gammal svartvit TV från 60-talet med konvex skärm.

Dessa tilltag gör mig lite mer positiv till det hela. 60-talskänslan är hyfsat bra återskapad, men skådespeleriet är förstås modernt och naturligare, och effekterna är digitala.

Dock är det för snällt och tamt för min smak. Det här är ännu en skräckfilm med PG-13-gräns i USA. Men vore jag fjorton skulle jag kanske uppskatta betydligt mer. Jag gillade verkligen att det är en skrattande liten helylletjej som blir besatt och lever jävel.

Filmen fortsätter ytterligare ett par minuter efter eftertexterna.






(Biopremiär 21/10)

torsdag 13 oktober 2016

Bio: Peter och draken Elliott

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Moyion Pictures Sweden

Som barn var jag fascinerad av tecknade figurer som kopierats in i vanlig spelfilm - som när Gene Kelly dansar med musen Jerry. Disneys PETER OCH DRAKEN ELLIOTT från 1977 är en sådan film - fast den har jag aldrig sett. Det enda jag vet om den, är att pojken i E.T. döptes efter draken Elliott.

Nu har jag sett en nyinspelning i regi av Dan Lowery - och det är inget jag gör om i första taget.

Fy fan!

2016 års PETER OCH DRAKEN ELLIOTT är inte en rak nyinspelning, utan en "re-imagining", som det kallas. Handlingen är lite annorlunda.

Något årtal anges inte, men det verkar vara sent 1970-tal. Femårige Peter åker bil med sina föräldrar. De krockar med ett djur och föräldrarna omkommer. Vad gör Peter? Istället för att stanna kvar vid bilen och storböla, travar han in i skogen, där han träffar den snälle draken Elliott - en ful, grön, datoranimerad drake med päls. Peter följer med draken.
Sex år senare har Peter (Oakes Fegley) vuxit upp till värsta Mowgli. Han lever livet i skogen. Men så hittas han av några människor - skogsvaktaren Grace (Bryce Dallas Howard) och hennes familj. Dottern Natalie, som inte har någon överläpp, ser det ut som, blir kompis med Peter. Farbror Gavin (Karl Urban) tänker fånga draken, som ingen tidigare trott på. Tack och lov finns den snälle morfar Meacham (Robert Redford), som såg draken när han var ung. Han hjälper barnen när Elliott hamnar i knipa.

... Det här är vidrigt. En sentimental, humorbefriad lovsång till den amerikanska kärnfamiljen. Allt som betyder något är att ha en familj. Ordet "familj" nämns otaliga gånger. Peter blir en del av Graces familj. Elliott hittar sin egen drakfamilj. Det är kladdigt och kleggigt. Usch!
För att göra det hela ännu värre, är skiten (dåligt) dubbad till svenska. Robert Redford pratar svenska! Ur synk! Karl Urban pratar svenska. Herregud, han är ju Judge Dredd! Han ska inte prata svenska.
Originalfilmen från 1977 lär vara en rätt bisarr och kul film. Den här nya filmen är plågsam. En film för barn du hatar.

Det spelas en låt med Bob Dylan på soundtracket. "Fan, vad kasst han sjunger!" tänkte jag. Ett par timmar efter pressvisningen fick karln Nobelpriset i litteratur.










(Biopremiär 14/10)

onsdag 12 oktober 2016

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.
Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.
Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?










(Biopremiär 14/10)






måndag 10 oktober 2016

Serier: Åsa-Nisse 2016 och 91:an Karlsson 2016

ÅSA-NISSE 2016
av Leif Bergendorff, Bengt Linder, Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2016
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic
Förra året recenserade jag Åsa-Nisses och 91:ans julalbum, och undrade om man kan recensera serier man själv jobbar med. Då; förra året, hade jag nyligen börjat skriva manus igen till både Åsa-Nisse och 91:an. Nu, ett år senare, har mina nya avsnitt börjat publiceras.

Dock innehåller förstås dessa julalbum inga serier av mig. I vanlig ordning är albumen fyllda med repriser, varav en del är väldigt gamla. Således är det någorlunda fritt fram för mig att recensera.
På försättsbladet i "Åsa-Nisse 2016" står det att det är Leif Bergendorff som står för manus. En sanning med modifikation. Två av avsnitten, varav ett saknar angiven författare, medan det står att tecknaren Gösta Gummesson själv skrivit det andra, är författade av legendaren Bengt Linder. De är nämligen kodade med ett "Å". Ett Å följt av ett nummer betyder att det är Bengt Linder som skrivit. "B" är Leif Bergendorff, och "PA" och "PI" är jag - de nyproducerade har koden "PI", eftersom jag och redaktören inte kom ihåg vilket nummer som var det sista i PA-sviten.

Åsa-Nisse har de senaste åren kommit in i en andra andning. Det skriver jag inte för att jag tillhör manusförfattarna. Det skriver jag för att de nya tecknarna Jonny Nordlund och Patrik Norrman kan göra stordåd med serien rent estetiskt, och för att redaktionen ger oss som skriver manus ganska fria tyglar. Till exempel har jag levererat några manus jag aldrig skulle fått igenom för 25 år sedan.
Men i detta nya julalbum handlar det alltså om repriser. Oftast väldigt korta avsnitt, oftast inget vidare kul. De är lite i enklaste laget; det rör sig om små sketcher snarare än berättelser. Få av dem handlar om julen eller ens vinter.

Det är lite intressant att jämföra Bengt Linders avsnitt med Leif Bergendorffs. Linder, som kanske är mest känd som författare till böckerna om Dante, skrev serien på 1960-talet, och hans episoder är ofta direkt bisarra. De är hejdlösa. Det finns ingen som helst tillstymmelse till logik, precis vad som helst kan hända. Linders serier kan vara extremt kul - men läser man många på en gång blir de tjatiga, och de är dessutom lite ryckigt berättade.

Gösta Gummessons teckningar var likartade de sista 40-50 åren han gjorde serien. Ibland är tuschlinjerna aningen tjockare, ibland aningen tunnare, men stilen är i princip likadan.

91:an kom in i sin andra andning redan under 1990-talet, kanske till och med 80-talet. Det var då en rad nya serieskapare började producera serien. Nils Egerbrandt, som dog 2005, var den som tog vid efter seriens skapare Rudolf Petersson, men jag tycker allt att de serier som gjordes och görs av andra är betydligt bättre än Egerbrandts verk. Tiden har inte varit alltför snäll mot Egerbrandts version av serien.

Omslaget till årets julalbum är gjort av den eminente Gert Lozell, men innehållet består som vanligt enbart av gamla ensidor av Egerbrandt ur Året Runt. De flesta är daterade 1995 och 1996, men på ett par sidor står det 1965 i kanten, Det är förstås ingen större skillnad på de äldre och de nyare avsnitten. Teckningsstilen är lite krafsig, humorn är snäll.

En sak jag brukade undra är varför man aldrig ansträngt sig lite extra med julalbumen; behandlat dem som "vanliga" seriealbum, och producerat 46 sidor långa äventyr, gärna med jultema. Jo, jag vet - det finns inte budget för sådana utsvävningar; det skärs ner på allting, och det är billigt med repriser. Men ändå! Det vore härligt men långa, rejäla äventyr med Åsa-Nisse och 91:an!

Den som vill veta mer om Åsa-Nisse, 91:an och annan buskis, rekommenderas att besöka Örebro Seriefestival sista helgen i november. Den 27/11 kommer jag och Jan-Ola Sjöberg att diskutera dessa serier på en scen på festivalen.

lördag 8 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Skönheten och odjuret

SKÖNHETEN OCH ODJURET (Njutafilms)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
1995 åt jag middag med regissören Christophe Gans. Rättare sagt, jag satt med i ett större sällskap som åt middag. Gans ingick i sällskapet, och orsaken till att jag satt där, var att en av producenterna till Gans' långfilmsdebut CRYING FREEMAN är en kompis till mig.
Han har inte gjort så många filmer, Christophe Gans. Jag gillade CRYING FREEMAN. Jag citerades i annonserna till VARGARNAS PAKT - distributören hittade bara två positiva recensioner; min och Orvar Säfströms. SILENT HILL, som kom 2006, var väl inget vidare. 2004 producerade han spökfilmen SAINT ANGE, som fick heta HOUSE OF VOICES i Sverige.
Christophe Gans har inte regisserat sedan SILENT HILL, men nu är han tillbaka med SKÖNHETEN OCH ODJURET. Jag har aldrig läst den ursprungliga sagan och jag har aldrig sett någon av de tidigare filmatiseringarna - inte ens Disneys animerade version, eller TV-serien med Linda Hamilton. Det närmaste jag kommer är Walerian Borowczyks LA BÊTE från 1975.
Nu har jag sett Gans' version - och det finns inte så mycket att säga. Det är en fruktansvärd film.
Léa Seydoux är Belle; skönheten. Vincent Cassel är besten. Handlingen är en extremt förvirrad soppa; det är tråkigt på alla sätt och vis, jag orkade inte hänga med i intrigerna, och satt konstant och tänkte på annat. Estetiskt är det bitvis vackert och fantasifullt, men oftast känns det som att sitta och titta på ett TV-spel. Nästan allting är datoranimerat, och en hel del är ... mindre övertygande.
Jag vet inte riktigt vem som kan tänkas uppskatta det här. Filmen är för mörk och svårbegriplig för barn, medan vuxna, precis som jag, lär tycka att det är trist och oengagerande.
Jag hade hellre sett en CRYING FREEMAN II.
Eller LA BÊTE DEUX.
 












-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Squad

THE SQUAD (Studio S Entertainment)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En kul sak med fransmännen, är att de - till skillnad från större delen av Europa - konkurrerar med Hollywood. Till exempel gör de sina egna, slickade, högbudgeterade actionfilmer. Biljakter, skottdueller, koreograferade slagsmål. På franska.

THE SQUAD är ännu en våldsam, fransk actionfilm. I original heter den ANTIGANG och för regin står Benjamin Rocher, som gjorde zombiefilmen LA HORDE.

Handlingen är föredömligt enkel. Jean Reno leder en grupp hårdföra poliser som jagar en brutal rånarliga. Polischefen säger till Renos snut att det här är Paris, inte USA, de kan inte bära sig åt som cowboys. De måste hålla sig i skinnet. Ligan slår till igen och Renos gäng lyder inte order, de leker ånyo cowboys. De är förstås de enda som kan stoppa ligans blodiga framfart. Övriga poliser är för mjäkiga, klantiga, eller handlar fel.

THE SQUAD är en B-film med för hög budget. Den känns lite grann som PM Entertainments actionrullar från 90-talet. 89 minuter fett ös. Förtexterna sätter tonen: till rockmusik drabbar snutarna samman med skurkar i ett långt, koreograferat slagsmål, medan förtexterna visas i fränt typsnitt. Det här är en hård film, men samtidigt märkligt lättsam; ibland  tenderar den actionkomedi.

Rochers film är kanske lite för simpel, lite för tunn, men den är snygg och underhållande, och nuförtiden får vi alldeles för få actionsnurror av den här typen.

Svenske Jakob Cedergren, bördig från Lund, spelar den iskalle skurken Kasper.

DVD/Blu-ray/VOD: Austin Powers - Hemlig internationell agent: 20th Anniversary Limited Edition, baby!

AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT: 20TH ANNIVERSARY LIMITED EDITION, BABY! (Rapid Stream Media)

"20th Anniversary"? Snarare 19th, eftersom Jay Roachs AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT kom 1997. Det var inte utan att jag kände en viss oro när jag stoppade in denna nya Blu-ray-utgåva i spelaren. Det är väldigt längesedan jag kollade på Austin Powers-filmerna.

På 90-talet var jag ganska besatt av Austin Powers. När den första filmen kom, tyckte jag att det var en av de roligaste filmer som någonsin gjorts. Två år senare åkte jag till London för att se uppföljaren innan den fick premiär i Sverige. Jag tyckte att den var ännu roligare - jag såg den tre gånger på bio, och otaliga gånger på DVD. När den tredje filmen kom blev jag aningen besviken, eftersom den inte var riktigt lika bra.

Austin Powers (Mike Myers) är ju en modefotograf och hemlig agent från 1967, som fryses ner och tinas upp trettio år senare. Men vad som var nutid 1997 är ju ganska längesedan idag. Om några år skulle man kunna göra en film om en agent från 1997 som tinas upp och konfronteras med en helt ny värld.

Antagligen såg jag AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT så många gånger när den kom, att jag hann tröttna på den. Eller - jag inbillar mig att det är så. För nu när jag såg om den tyckte jag inte alls att den var lika rolig. Många skämt brister i tajmingen; det är lite för utdraget. Men , när det begav sig, skrattade jag så att jag grät. Fast det är klart - jag är rätt mycket äldre nu. Jag är en medelålders man. Jag ser på saker på ett annat sätt idag. Åtminstone ibland.

Nu är ju AUSTIN POWERS - HEMLIG INTERNATIONELL AGENT ingen dålig film. Det är fortfarande en bra och kul rulle - om än inte lika kul som för nitton år sedan. Jag upptäckte förresten att jag tidigare fullkomligt missat att den otursförföljde hejduken Mustafa spelas av Will Ferrell - detta var ju några år innan hans genombrott. Larry Thomas, som var the Soup Nazi i SEINFELD, dyker upp som croupier i Las Vegas.

Extramaterialet på denna jubileums-Blu-ray är inte mycket att hurra för. Vi får några trailers, en rad intetsägande, väldigt korta promofilmer och intervjuer från 1997, samt en musikvideo. Roligast är att Rapid Stream Media slängt in hela 35 minuter trailers för gamla agentfilmer från 1960- och 70-talen. De är fantastiskt kul att kolla på!

För övrigt lär AUSTIN POWERS 4 vara på gång.



DVD/Blu-ray/VOD: Den siste konungen

DEN SISTE KONUNGEN (Studio S Entertainment)
Den svenska filmindustrin har aldrig varit speciellt mån om svenska folkets behov av äventyr, action och skräck. I Norge är de lite bättre på den fronten, framför allt när det gäller äventyrsfilmer; kanske främst för barn och ungdomar. Men det är förstås inte alltid det blir bra.
DEN SISTE KONUNGEN av Nils Gaup, som gjorde VÄGVISAREN, är ett påkostat norskt medeltidsraffel. Året är 1204. En tvåårig gosse är ende tronarvingen och onda makter vill se honom död. Två skäggiga krigare smugglar ut ungen ur slottet för att föra honom i säkerhet. Det blir en farlig färd på skidor över vackra, bergiga vinterlandskap. Efter sig har de en skock illasinnade danskar, anförda av Nikolaj Lie Kaas.
Det syns att filmen kostat en del pengar. Det är gott om statister, rustningar, slott och grejor, samt en hel del sammandrabbningar med svärd, yxor, pilbågar, och skidåkningsstunts (de flesta av filmens stuntmän verkar vara svenskar). Men vad hjälper det när filmens manus är klumpigt och odramatiskt? Tyvärr visar sig DEN SISTE KONUNGEN vara en väldigt tråkig film. Jag hade svårt att engagera mig. I synnerhet under evighetslånga diskussioner om politiska intriger - här gäller det att veta vem som är vem, och vilka som är vilka.
Filmens två skägghjältar spelas av Jakob Oftebro (norrmannen i SÅ OCK PÅ JORDEN) och Kristofer Hivju, som setts i GAME OF THRONES och en rad andra amerikanska produktioner, samt som Persbrandts efterträdare i BECK.
Søren Pihlmark spelar ond, dansk präst. Även Lia Boysen dyker upp i en liten roll. Hennes repliker är på svenska och därför inte textade. Eftersom hon viskar teatraliskt är det svårt att uppfatta vad hon säger.
För övrigt konstaterade jag att jag har rätt svårt att förstå norska - och jag hejade på danskarna.
Det är trevligt att de ansträngt sig och gjort en äventyrsfilm. Synd att det inte blev så bra.














fredag 7 oktober 2016

Serier: Stor-Jobal från Krokjala 1: Skräcksäcken

STOR-JOBAL FRÅN KROKJALA 1: SKRÄCKSÄCKEN
av Emil Maxén
Cobolt
Cobolt ger främst ut album med utländska serier, oftast fransk-belgiska sådana, men det händer att de släpper ett och annat verk av svenska upphovsmän. "Skräcksäcken" av Emil Maxén är ett sådant album.
Jag har inte tidigare hört talas om Emil Maxén och detta hans debutalbum kom från ingenstans, men Stor-Jobal och hans värld visade sig vara en mycket trevlig bekantskap. I baksidestexten jämförs serien med bland annat DUNDERKLUMPEN. En orättvis jämförelse. Per Åhlin må vara folkkär - men DUNDERKLUMPEN är en dålig film. Den gjordes i stort sett utan manus, vilket märks. Jag såg om den på bio häromåret och satt verkligen och hade tråkigt.
Historien om Stor-Jobal är en betydligt bättre skapelse än Per Åhlins och Beppe Wolgers vimsiga soppa. Genren är något slags kombination av folksaga och skräck, uppblandat med en hel del humor.
Den stornäste Stor-Jobal är en märklig typ som bor på en liten holme i Inälvsdalen i Mellannorrland. Han driver runt och tar sig in i ödehus, som han plundrar. En natt plundrar han en häxas kåk. Där får han tag på en mystisk säck. Om man stoppar två eller flera levande varelser i denna och skakar om, så kryper det ut en blandning av de varelserna - så kallade skvadrar.
Stor-Jobal får genast en idé. Nu ska här tjänas pengar! Han smyger runt och dödar befolkningens kor, getter, höns, för att de istället ska köpa "Ärlige Jobals" skvadrar. Stor-Jobal träffar även på en ung pojke; Tjabo, som godtroget hjälper till med affärerna.
Mystik och märkliga stämningar vilar tungt över serien. Norrlänningar - Maxén är en sådan - har ju en tendens att framställa sin del av landet som magisk och mystisk. Jag har aldrig varit där. Jag är från Skåne, och Skåne är varken magiskt eller mystiskt. Det är bra som det är, och man har nära till Danmark.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Emil Maxéns teckningar. En prolog som är daterad 2013 är rätt grovt och spretigt tecknad. Teckningarna i resten av albumet är bättre, men det lite ojämnt och ibland aningen för skissartat.
Däremot är Axén en alldeles utmärkt serieberättare! Det här är mycket skickligt gjort, det är driv i berättandet, samtidigt som storyn är bra. Det är fascinerande och underhållande, intresset hålls hela tiden uppe - och idén med skvadrarna är strålande. Jag önskar jag kommit på det själv! Dessa bestar är inspirerat skildrade; fula, vidriga varelser.
Jag utgår från att det är Maxén själv som står för den utomordentliga, synnerligen stämningsfulla färgläggningen. Denna tillför oerhört mycket, och man tänker inte på de ibland grova teckningarna. Helhetsintrycket är ytterst elegant.
Som extramaterial får vi bland annat beskrivningar av en farlig massa skvadrar, samt så kallad "fan-art" av andra tecknare; lite lustigt, eftersom detta ju är det första albumet.
Fantasieggande och imponerande. "Skräcksäcken" är en av de bästa svenska debuter jag stött på. Nu väntar jag med spänning på album nummer två i serien!


-->


Bio: The Girl with All the Gifts

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

På väg in i salongen där THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skulle visas under Malmö Filmdagar, fick jag ett exemplar av romanen filmen bygger på. Den heter "Flickan med gåvorna". Självklart kan den inte heta så på bio. Nej, herrejösses, en svensk titel? Vem ser en film med en svensk titel? Nej, här ska den engelska originaltiteln behållas! Till saken hör att jag trodde att titeln skulle översättas som "Flickan med alla presenterna" ...

Jag har alltså romanen - men jag har inte läst den än. Jag får vänta tills jag glömt bort filmen. Boken är skriven av engelsmannen Mike Carey, kanske mest känd som serieförfattare åt DC/Vertigo och Marvel, för vilka han skrivit serier som Hellblazer och X-Men. För tio år sedan började han att även skriva romaner.

Alldeles nyligen; i min recension av NIGHT OF THE LIVING DEB, skrev jag att zombiefilmen utvecklats till en trist, tjatig genre, och att nästan alla filmer har samma handling. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är på sätt och vis en zombiefilm, och visst känner vi igen grundstoryn. Det är den nära framtiden, en mystisk parasit har förvandlat majoriteten av befolkningen till kannibalistiska vilddjur, och en liten grupp soldater måste ta sig fram genom den ödelagda och livsfarliga världen. Samma gamla vanliga story.

Men. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skiljer sig från liknande filmer på ett par radikala sätt. I centrum finns den tioåriga Melanie (Sennia Nanua), som tillsammans med ett gäng andra barn hålls inspärrad på en militärförläggning. De är alla fastspända i rullstolar och har ofta ett vapen riktat mot sig - barnen är nämligen smittade och blir livsfarliga när de känner doften av blod. Annars är de som vanliga barn. Gemma Arterton spelar Helen, som undervisar barnen och berättar sagor för dem. Glenn Close gör en iskall doktor som experimenterar på barnen för att få fram ett botemedel. En av soldaterna spelas av Paddy Considine.

Blodtörstiga zombies (det är enklast att kalla de smittade för zombies) väller in på militärförläggningen, och en liten grupp soldater lyckas fly tillsammans med Melanie, Helen och doktorn. Melanie är försedd med en ansiktsmask så att honom inte ska börja snaska på de andra. Färden blir förstås livsfarlig. Zombies stolpar omkring överallt och våra hjältar decimeras till antalet.

THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är regisserad av Colm McCarthy, som tidigare mest jobbat för TV; han har regisserat avsnitt av TV-serier som THE TUDORS, DOCTOR WHO, SHERLOCK och KOMMISSARIE MORSE. Hans filmatisering av Careys roman överraskar genom att vara både intressant och hyfsat spännande. Filmen hamnar en bra bit över genomsnittet när det gäller den här genren. Bitvis är det även rejält våldsamt och blodigt.

Vid ett par tillfällen måste filmens huvudpersoner ta sig genom områden där zombierna står i drivor, till synes helt livlösa. De reagerar på ljud och dofter. Hjältarna smyger ljudlöst omkring bland zombierna. Vänner av europeisk skräckfilm lär tycka att detta känns märkligt bekant. Det är knyckt från Amando de Ossorios THE RETURN OF THE EVIL DEAD från 1973; den andra filmen om the Blind Dead. De blinda tempelriddarzombierna går också efter ljud, och på slutet står de uppställda på en gård, medan filmens överlevande smyger mellan dem.

I vilket fall: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är en klart rekommendabel film.

För övrigt är Glenn Close väldigt lik Peter O'Toole nuförtiden.










(Biopremiär 7/10)

torsdag 6 oktober 2016

Bio: Café Society

Foton copyright (c) Scanbox

Årets Woody Allen-film är här, och den gamle veteranen vevar vidare på samma sätt han gjort det senaste decenniet: han serverar en lättsedd och lättglömd bagatell. Jag kastar ett snabbt öga på Allens filmografi och konstaterar att jag känner igen titlarna på hans senaste filmer, men att jag - med undantag för MIDNATT I PARIS - har väldigt vaga minnen av dem. Förra årets misslyckade thriller IRRATIONAL MAN kom jag inte ihåg alls, jag var tvungen att kolla upp min recension.

Nya filmen CAFÉ SOCIETY utspelar sig i ett kärleksfullt skildrat Hollywood på 1930-talet. Jesse Eisenberg spelar den unge Bobby från New York, som skickas till Hollywood, där det är meningen att han ska arbeta för sin farbror Phil (Steve Carell); en mäktig skådespelaragent. Phil har alltid olika ursäkter för att inte träffa Bobby, som upprepade gånger infinner sig på Phils kontor. Vid dessa besök träffar Bobby den charmiga sekreteraren Vonnie (Kristen Stewart), som han omedelbart blir störtförälskad i. De umgås, men hon verkar mest vilja vara kompis med honom, och snart uppstår det kärleksintriger.

Historien involverar även en nattklubb i New York, the high society, gangsters och annat smått och gott.
CAFÉ SOCIETY kan sammanfattas med ordet "trivsam". För det är vad filmen är. Det är underhållande, småroligt, och om man gillar- och är intresserad av filmbranschen på 1930-talet blir det förstås extra trevligt.

Filmfotot går i varma färger, det är mjukt och elegant. Jesse Eisenberg är lite småjobbig, som han ju alltid är. Däremot är Kristen Stewart överraskande uppsluppen och glad, hon brukar ju annars se ut som om hon bär på all världens sorger. Även Blake Lively och Parker Posey dyker upp.
I slutändan är det här dock bara ännu en bagatell. Jag såg den i augusti, och den har redan bleknat i minnet. Jag lär inte minnas mycket av den när det är dags för nästa års Woody Allen-film att få premiär.

Men visst kan man gå och se CAFÉ SOCIETY utan att känna sig alltför besviken. Den gör sitt jobb, varken mer eller mindre.








(Biopremiär 7/10)

onsdag 5 oktober 2016

Bio: Masterminds

Foton copyright (c) Glen Wilson

Avdelningen för filmer baserade på verkliga händelser - i det där facket med filmatiseringar vi inte bara ska ta med en nypa salt, utan med en hel lastbil salt.

Jared Hess har bara regisserat en handfull filmer. Han långfilmsdebuterade 2004 med NAPOLEON DYNAMITE, en film många älskar - men som jag tyckte var fruktansvärd. Jag tyckte rejält illa om den när jag såg den, den gjorde mig på dåligt humör. Hess' nördar framstod som tragiska och närmast utvecklingsstörda, snarare än roliga.

MASTERMINDS bygger på historien om ett rån som ägde rum 1997. Ett värdetransportföretag rånades på 17,3 miljoner dollar - och rånet räknas fortfarande som ett av de största i USA:s historia. Killen bakom rånet heter David Ghantt - och han har varit teknisk rådgivare vid inspelningen av Hess' film. Men eftersom MASTERMINDS är en rejäl, fläskig tramskomedi utgår jag från att den ligger oerhört långt från sanningen.

Zach Galifianakis spelar David, som jobbar på värdetransportföretaget Loomis Fargo. Han är en klantig, bortkommen kille iförd skägg och fantastisk page, och han ska snart gifta sig med white trash-bruden Jandice (Kate McKinnon). David älskar inte denna otrevliga kvinna, han är istället betuttad i en ny tjej på jobbet; Kelly (Kristen Wiig).

När Kelly får sparken flyttar hon hem till den kriminelle Steve (Owen Wilson) och hans sinnesslöa gäng. Steve tycker att de ska råna Loomis Fargo och Kelly lyckas övertala David att utföra rånet. David länsar kassavalvet efter arbetstid när stället är tomt. Med kalsongerna fulla med sedlar reser han till Mexiko, där han ska invänta Kelly - han tror nämligen att hon är kär i honom. Dock har han råkat bli filmad när han länsade valvet, så FBI är ute efter honom. Dessutom har Steve lejt en egocentrisk och korkad lönnmördare (Jason Sudeikis) för att ta kål på David.

Som sagt: detta är en tramskomedi. Den innehåller repliker som "You farted into my ass! That's a fart transplant!". Jag gillar ju sådana komedier, så jag är hyfsat nöjd med den här. Galifianakis är lustig ser skojig ut. Kate McKinnon är kul som den trashiga fästmön. När jag tänker efter så medverkar tre fjärdedelar av det nya GHOSTBUSTERS-teamet; Leslie Jones spelar FBI-agenten som jagar David - hon tycker dessutom att han ser ut som Kenny Rogers' och Kenny Loggins' kärleksbarn.

MASTERMINDS är ingen ny BAKSMÄLLAN eller BRIDESMAIDS, men den är roligare än konkurrenterna i facket - och extremt mycket roligare än NAPOLEON DYNAMITE.

Vänner av subtil, sofistikerad humor ombedes välja en annan film. Det går upp en ny Woody Allen-film samma dag som MASTERMINDS. Den kan kanske vara något för er som bara vill skratta lite grann?





(Biopremiär 7/10)