söndag 11 september 2016

Serier: Mitt eget Fantomenjubileum

Fantomen fyller som bekant hela 80 år som seriefigur i år, ett faktum som uppmärksammas i Fantomentidningen, och som jag tidigare uppmärksammat här på TOPPRAFFEL! Men det slog mig att den finns ännu ett jubileum att fira:
I år är det 40 år sedan jag köpte ett nummer av Fantomen för första gången. Det är nästan exakt 40 år sedan - jag missade rätt datum med ett par veckor. Tidningen jag köpte var Fantomen nr 18/1976 - nr 19 kom ut den 31/8 1976.
Jag har skrivit om nr 18/1976 flera gånger förut. Hur jag lockades av det tuffa omslaget som lyste mot mig i tidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Detta omslag har jag nu på en ståtlig T-shirt.
Den här tidningen gjorde enormt intryck på mig. Framför allt det inledande Fantomenäventyret; "Vråkar över Vacul", stämningsfullt tecknat av Jaime Vallvé. Innan jag köpte den här tidningen hade jag läst väldigt lite Fantomen, i princip bara ett julalbum. Detta album var i färg och tecknat av Sy Barry.
"Vråkar över Vacul" var något helt annat. En serie i svartvitt som jag tyckte påminde om skräckserier. Det var mörkt och mystiskt. Fantomen bekämpar den kriminella organisationen Vråkarna i ett slott i ett land som påminner om Draculas Transsylvanien.
Som vuxen tycker jag att storyn kanske är aningen tunn och enkel, men jag förstår varför serien gjorde enormt intryck på mig som barn. Jag läser fortfarande Fantomen, främst gamla nummer, och jag vill helst att äventyren ska vara lika kusliga och fräna som "Vråkar över Vacul".
Efter numrets Fantomenäventyr kom Fantomenklubben. Liknande sidor fanns inte i de serietidningar jag brukade läsa, som till exempel Tomahawk. Fantomenklubben var dåtidens motsvarighet till Facebook. Jag brukar faktiskt läsa gamla Fantomenklubbensidor för min sambo som godnattsaga, det är väldigt kul. Då, 1976, klippte jag genast ut- och skickade in anmälningskupongen till klubben.
Detta är inte samma exemplar som jag köpte 1976. Här finns kupongen kvar.
Därefter kom den tredje och sista delen av ett Bernard Prince-album. Jag läste det trots att jag inte läst de tidigare delarna, eftersom det såg så tufft ut, Hermanns detaljerade, plottriga teckningar var spännande, serien liknade inte andra serier på den svenska marknaden. Dessutom tyckte jag att alla serier som innehöll harpungevär och monsterfiskar var bra.
Numrets sista serie var en historia om Mandrake. Jag minns inte vad jag tyckte om den. Som barn tyckte jag om nästan allting i äventyrsväg, och jag läste alltid Mandrake när serien fanns med i Fantomen.
På tidningens sista uppslag fanns Fantomen talar, där en läsare frågade om fransk-belgiska serier. I Uffe Granbergs svar nämns Blueberry - och detta var första gången jag hörde talas om, rättare sagt: läste om, denna serie. Trots att det bara var en titel utan någon som helst förklaring; det stod inte ens att det är en westernserie, blev jag nyfiken.
Tidningen avslutades med Fantomens fiskeskola. Det var det enda i hela tidningen jag tyckte var lika töntigt som ointressant. Det tycker jag fortfarande.







-->

lördag 10 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Pieces

PIECES (Studio S Entertainment)
Det första jag tänkte när jag såg omslaget till Studio S Entertainments utgåva av Juan Piquer Simóns spanska skräckfilm PIECES från 1982, var "Jösses, vad kommer intet ont anande människor som hyr eller köper den här filmen att tänka när de får se den?". På omslagets framsida citeras med stora bokstäver regissören Eli Roth, som säger "Den bästa splatterfilm som någonsin gjorts!".

Tja ... Om man aldrig någonsin sett en splatterfilm ... Eller en skräckfilm ... Om man är tolv år ... eller en 80-årig gumma ... tycker man kanske att PIECES är en chockerande, spännande och otäck film. Vi andra ser- och ser om filmen på grund av dess andra kvaliteter. Eller totala brist på sådana.

Juan Piquer Simón, som dog 2011, är känd för superhjältefilmen SUPERSONIC MAN, snigelrysaren SLUGS, som snart kommer på Blu-ray i utlandet, och THE RIFT; en av alla de undervattensfilmer som gjordes för att rida på AVGRUNDENS popularitet. Simóns mest kända och mest populära film, är PIECES, som i original heter MIL GRITOS TIENE LA NOCHE ("Tusen skrik i natten" eller något ditåt). Den är även känd som CHAINSAW DEVIL.

1982 var slasherfilm stort. FREDAGEN DEN 13:E-serien och alla dess imitatörer skördade enorma framgångar. Självklart ville den europeiska B-filmsindustrin också ha en del av kakan. 1981 gjorde spanjoren Jess Franco slashern BLOODY MOON; en västtysk produktion, och en film jag kom att tänka på när jag nu såg om PIECES.

BLOODY MOON är en härligt ful film. PIECES är en lika ful film - om inte fulare. Simóns film utspelar sig i Boston, men trots alla försök att få filmen att se amerikansk ut, ser den bara ut som en billig spansk film, inspelad i Barcelona. Jag har tidigare bara sett filmen på en gammal VHS-utgåva, holländsk tror jag, i pan & scan och med urtvättade färger; den versionen var ful som stryk. Den här nya DVD:n visas i 16:9-format och har bättre bild, men filmen är lika ful för det - det spelar ingen roll vad man gör med den. Jag är nyfiken på den amerikanska Blu-ray-utgåvan. Knivskarp fulhet!
PIECES' producent och manusförfattare är amerikanen Dick Randall, en producent verksam i Italien, där han gjorde filmer som giallon FRENCH SEX MURDERS med Anita Ekberg, FRANKENSTEIN'S CASTLE OF FREAKS, Al Adamson-rafflet FRYSBOMBEN med Jim Kelly och George Lazenby, samt en rad kung fu-filmer med den kinesiske Bruce Lee-kopian Bruce Le (med ett E). Med sig på manuset till PIECES hade Randall allas vår Aristide Massaccesi, bättre känd som Joe D'Amato; en italienare som gjorde mängder av skräck och sleaze, samt en massa porr. I den här filmens förtexter kallade han sig John Shadow.
The Shadow knows.
PIECES inleds med en prolog. Det är tidigt 1940-tal och en liten gosse sitter och lägger pussel. Hans stränga mor kommer in - och blir vansinnig när hon upptäcker att pusslet föreställer en naken kvinna. Morsan skriker och gormar. Det uppskattar inte gossen, så han går och hämtar familjens yxa och hugger ihjäl tanten. Därefter styckar han henne med en såg. När polisen kommer har gossen gömt sig och låtsas ha undkommit en galen mördare.

40 år senare drabbas ett college i Boston av Döden. En ung tjej styckmördas med motorsåg ute på gräsmattan, mitt på dagen. Och hon är bara den första! Eftersom polisen, liksom skolans personal, i den här filmen är idioter, spärrar de inte av skolan. Nej, undervisningen och livet fortsätter som vanligt, och mördaren kan utan problem smyga omkring med sin enorma motorsåg och stycka folk; vanligtvis nakna studenskor som aldrig kommer på att de kan försöka fly.

Den tuffe snuten Bracken (Christopher George) har en plan för att hitta mördaren. Han skickar sin agent (agent?) Mary Briggs (Lynda Day George) till skolan, där hon ska låtsas vara den nya tennistränaren. Inte fan hjälper det, mördaren fortsätter att stycka och ha sig.

Misstänkta finns det gott om. Till exempel har vi gamle, fine Jess Franco-skådisen Jack Taylor, som spelar en homosexuell anatomiprofessor. Han är väldigt, väldigt skum. Oj, vad skum han är. Lika skum är Paul L Smith (Bluto i KARL-ALFRED), som spelar en konstig vaktmästare eller trädgårdsmästare, eller vad han nu är. Till och med rektorn (engelsmannen Edward Purdom) är misstänkt.

PIECES är en fullkomligt fantastisk film! Ja, herregud! Det här är otroligt underhållande. Visst är morden extremt blodiga, med närbilder på kroppar (egentligen grisar) som sågas upp och grejor, men trots dessa fungerar PIECES  inte som skräckfilm. Detta beroende på att filmen är hysteriskt skojig! Den är helfestlig!

Christopher George, som vi minns från Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, ser i flera scener ut att hålla sig för skratt - ett par gånger ser det faktiskt ut som om han skrattar till efter att ha fällt sina bänga repliker. Mördaren går inte av för hackor. I en scen förföljer han en ung tjej och går efter henne in i en hiss - och hela tiden gömmer han sin enorma motorsåg bakom ryggen så att hon inte ska se den! Pluspoäng för att mördaren är fotfetischist. I en otroligt konstig scen kommer agent Mary Briggs traskande utanför skolan mitt i natten, när plötsligt ovannämnde Bruce Le dyker upp och börjar kung fu-kicka och ha sig. Denna scen har inte någonting med något annat i filmen att göra, och Bruce Le medverkar enbart i denna obegripliga scen.

I den absolut bästa scenen blir agent Mary Briggs alldeles ifrån sig när hon upptäcker att hon inte lyckats förhindra ett mord, eftersom mördaren spelade marschmusik ur högtalarna vid skolans tennisbana. Stackars Mary står utanför omklädningsrummet med liket och vrålar "Baaastaaaaard! Baastaaaard! Bastaaaard!!!". En scen som måste upplevas. Intensivt skådespeleri som bäst. Vilken inlevelse! Lynda Day George var förresten gift med Christopher George fram till hans alldeles för tidiga död 1983.
"BAAASTAAAAAAAARD!!!"
Filmen innehåller ett par snuttar som påminner om en italiensk giallo, som till exempel närbilder på mördarens behandskade händer, och man har slängt på lite musik av italienaren Stelvio Cipriani, men tydligen ska mördarens klädsel - slokhatt - vara inspirerad av pulphjälten The Shadow och inte av gialli.

Mördaren visar sig vara precis den du tror det är. Filmens tre sista, oförklarliga sekunder måste ses. Eller, okej, allt som sker före dessa sekunder måste förstås också ses. PIECES är spansk skit som bäst!

Vad sätter jag för betyg på en sådan här otrolig rulle? Det får allt bli ett specialbetyg. Fem Jack Taylor!







(Släpps den 12/9)

fredag 9 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bone Tomahawk

BONE TOMAHAWK (Studio S Entertainment)

Det är inte utan att jag sett fram emot BONE TOMAHAWK; en skräckwestern som hajpats en hel del det senaste året, den har hyllats av många - men jag noterar att en del anmärkt på dess estetik och en del annat.

Jag måste erkänna att jag blev aningen ställd när jag nu äntligen såg filmen. Enligt uppgift kostade BONE TOMAHAWK bara 1,8 miljoner dollar att göra; ungefär hälften av vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar. Med tanke på att folk som Kurt Russell, Patrick Wilson och ytterligare några kända namn medverkar, antar jag att den angivna budgeten exkluderar en del utgifter. Innestående löner?

Estetiskt ser BONE TOMAHAWK ut som den lågbudgetfilm den är. Åtminstone i början, när det främst är interiörscener. Det kalla, kliniska digitalfotot, avsaknaden av musik, och dialogen får filmen att se ut som engelsk TV-teater från 1980-talet. Det känns onekligen lite konstigt att se Kurt Russell i en sådan här produktion. Filmfotot ser bättre ut när huvudpersonerna beger sig ut i vildmarken.

Handlingen är enkel. Kurt Russell spelar Franklin Hunt, sheriff i staden Bright Hope. Där är det frid och fröjd, tills plötsligt tre personer kidnappas. En indian som bor i staden hävdar att det är en mystisk kannibalstam som fört bort de tre. Tillsammans med maken till en av de bortförda; Arthur O'Dwyer (Patrick Wilson), vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), och en märklig, ilsken revolverman som heter John Brooder (Matthew Fox), rider sheriff Hunt iväg för att leta upp kannibalerna. Arthurs ben är spjälat och gör färden något mer strapatsrik. De får sina hästar stulna på vägen, det dyker upp mexikaner som kanske, kanske inte, är stråtrövare, och så till slut hittar de förstås kannibalerna.

S Craig Zahler är en romanförfattare som regidebuterar med BONE TOMAHAWK, vilken han förstås även skrivit manus till. Det märks att han är en författare som regisserar för första gången. Hans film varar två timmar och tio minuter, vilket är ungefär en halvtimme för länge. Det dröjer 40 minuter innan Hunt och hans men ger sig av för att leta kannibaler, och dessa kannibaler hittas inte förrän filmen går mot sitt slut.

Zahler gillar dialoger och han verkar vilja ge en realistisk bild av en stad i vilda västern, och människorna i denna. Dialogerna är bra, men Zahler är ingen Tarantino - om man jämför med den väldigt snackiga THE HATEFUL EIGHT, framstår BONE TOMAHAWK som lite träig och trevande; aningen livlöst och utan dynamik i dialogscenerna. Tarantino, å sin sida, vet hur man filmar sådant så att det blir underhållande.
Bristen på dynamik märks även av när det är dags för action och skräck. Vi serveras en del riktigt, riktigt grova splatterscener, i synnerhet när hjältarna konfronteras med den mystiska (muterade?) kannibalstammen. Effekterna är välgjorda och realistiska. Men - jag kan inte påstå att filmen någonsin blir spännande eller otäck. Intensitet saknas. Jag skyller på det oftast platta filmfotot.

Nu är BONE TOMAHAWK ingen dåligt film, tvärtom; det är en bra western. Det är en tuff film, den har en cool story, om än inte helt utvecklad - vad är det där för konstiga kannibaler? Dialogen är genomtänkt och skådespelarna går det absolut inte att klaga på. Förutom ovannämnda medverkar Sid Haig och David Arquette i en prolog, Sean Young dyker upp som hastigast i en kort scen, James Tolkan är pianist på saloonen, och Michael Paré ska visst också vara där någonstans, men honom missade jag.

Att jag låter mer besviken än jag är, beror på att jag förväntade mig betydligt mer av BONE TOMAHAWK. Någon borde sett över filmen och tajtat till den - vilket kanske var svårt, eftersom det är en auteur som ligger bakom. "Hallå där, kom inte här å klödda med min film, med min vision! Den är bra som den är!"

Blu-ray-utgåvan från Studio S är snygg, men saknar extramaterial - här finns inte ens en trailer.

torsdag 8 september 2016

Bio: The Shallows

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen för stenliggarfilmer. Tidigare mästaren; SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST, i vilken Frodo häckar på en sten i evigheter, får se sig slagen. I THE SHALLOWS ligger Blake Lively på en sten i stort sett hela filmen. Fast å andra sidan varar THE SHALLOWS bara 86 minuter, SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST varar fyra dygn, eller nio, om man ser Director's cut-versionen.

Spanjoren Jaume Collet-Serra är mest känd för sina Liam Neeson-filmer; UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Nu kastar han sig över den just nu så populära genren hajfilm - en genre som dominerar amerikansk kabel-TV och B-film av idag.

Blake Lively spelar Nancy, som ensam åker till en undanskymd strand i Mexiko, där hennes döda mor häckade när hon väntade Nancy. Nancy tänker surfa, vilket hon gör, och hon dröjer sig kvar i vattnet när de två övriga surfarna åker hem. Hon vill rida på en sista våg innan hon lämnar stället.
Då dyker det upp en haj. Den vill äta upp Nancy. Nancy lyckas ta sig till ett litet rev och där blir hon liggande, ett par hundra meter från stranden. Hon har blivit biten i låret, men eftersom hon utbildar sig till läkare, fixar hon såret med hjälp av sina örhängen och sin våtdräktsjacka (eller gummikofta, som vi säger här på TOPPRAFFEL!-redaktionen).

Nancy ligger på sin sten medan hajen cirklar runt henne. Nancy blir kompis med en mås, som hon döper till Steven Seagull. När hon blir hungrig tuggar hon i sig en krabba. Då spyr hon. Jag förstår henne, det är äckligt med seafood.

Lite längre bort, åt andra hållet, flyter en boj. Kan Nancy simma till den? Eller är hon starkt nog att ta sig till land? Ett par andra människor dyker upp, men det går inte så bra för dem.
Notera feta spoilers i Sonys pressbilder!
Det hela är onekligen skickligt filmat (i Australien); det är mängder av undervattensscener, och det är surfing och grejor. Men i övrigt ... är det här inget vidare. Utgången är knappast oviss. Spänningen uteblir. Nancy ligger på sin sten och vi väntar på att hon till slut ska komma på ett sätt att undkomma hajen. Ett par scener är lite häftiga, och visst hoppade jag till när hajen oväntat (eller väntat) dyker upp med ett dån på soundtracket.

Jag tycker att måsen var bäst. Den vill jag se i fler roller.










(Biopremiär 9/9)

Bio: Sully

Foton copyright (c) Warner Brothers

Clint Eastwood, 86, är på det igen. Hans nya film SULLY bygger på verkliga händelser och behandlar efterspelet efter att piloten Chesley "Sully" Sullenberger 2009 lyckades landa ett passagerarplan på Hudsonfloden, efter att fåglar flugit in i båda motorerna och förstört dem.

Tom Hanks spelar Sully, Aaron Eckhart gör hans andrepilot Jeff Skiles, och de har båda föredömliga mustascher. Jag har inte sett så fina nutida mustascher i amerikansk film sedan MINA, JAG OCH IRENE. Eastwoods film berättas med uppbruten kronologi, när filmen börjar hyllas Sully och Jeff som hjältar, de räddade 155 liv; samtliga passagerare. Men flygbolaget är inte nöjda och inleder en undersökning. De påstår att deras datorer visar att det fortfarande fanns drivkraft i den ena motorn och att Sully och Jeff hade kunnat vända och ta sig tillbaka till flygplatsen. Sully och Jeff hävdar motsatsen. I en utdragen undersökning görs flera datorsimuleringar för att visa att Sully och Jeff har fel. Medan de två piloterna bjuds in till Letterman, hyllas av vanligt folk på en bar och så vidare, gör bolaget allt för att bevisa att piloterna gjort fel. Sully har flugit i 42 år och vill inte få kicken utan pension.

Tom Hanks gör ännu en amerikansk hjälte. Han är ju specialist på det. Han är sympatisk, rättrådig, och får ibland något fuktigt i blicken.
Efter en halvtimme får vi se den korta flygturen. Efter kraschen hoppar vi åter fram till undersökningen, och senare visas flygningen igen, ur en lite annan vinkel, och så vidare. Det är rappt och effektivt berättat, och eftersom filmen bara varar 95 minuter inklusive eftertexter, hinner den aldrig bli tråkig.

Laura Linney spelar Sullys fru, hennes uppgift består främst i att prata i telefon och gråta. Clint Eastwood själv har komponerat det musikaliska ledmotivet, vi känner igen han musik vid det här laget; melankoliskt pianoklink, som ibland tillåter sig att bli lite jazzigt. Alldeles före eftertexterna får vi se den riktige Sully återförenas med sina räddade passagerare. Mycket hyllningar och tårar.
SULLY lämnar mig förhållandevis likgiltig. Välgjort hantverk på de flesta plan (om ni ursäktar ordvitsen jag upptäckte att jag gjort), robusta skådespelarinsatser, men aldrig spännande och inte alltför gripande, eftersom vi ju vet hur det går.
Dessutom har jag, efter TITTA VI FLYGER, problem med att titta på flygplankatastroffilmer utan att skratta. Jag förväntar mig hela tiden att Johnny ska dyka upp i kontrolltornet, och att någon ombord på planet ska beställa fisk till middag. "Surely you can't be serious."-"I am serious ... and don't call me Shirley."











(Biopremiär 9/9)

måndag 5 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Pod

POD (Njutafilms)

Här har vi den: den första science fiction-konspirationsthrillern av Lars Norén! Eller ... Nähä, det är visst en kille som heter Mickey Keating som skrivit och regisserat POD. Men ändå!


I Keatings film får vi träffa Lyla, Ed och Martin (Lauren Ashley Carter, Dean Cates och Brian Morvant), en rejält dysfunktionell syskonskara. Martin är en före detta militär, som extremt paranoid har låst in sig i ett hus i skogen. Han påstår att regeringen utfört experiment på honom och säger sig ha fångat en "podvarelse" han håller inspärrad i källaren.


Efter ett märkligt telefonsamtal från Martin, åker Ed och Lyla till huset i skogen. Martin är galen, hotar sina syskon med gevär, tror att de har regeringsagenter med sig, och vill bli av med dem. Ed och Lyla tror inte på Martins svammel om ett monster i källaren. De tänker droga honom och ta honom till en doktor.


Den här syskontrion är fruktansvärd! Redan i öppningsscenen bråkar Ed och Lyla. De fortsätter sedan att bråka resten av filmen. När Martin dyker upp, bråkar han med Ed och Lyla. Det gnabbas oavbrutet och de flesta replikerna skriks ut. När handlingen långt om länge äntligen blir monsterskräck, ökar skrikandet. Sällan har det skrikits så här mycket på film!


I stort sett hela filmen består av tre personer som skriker åt varandra i ett hus. Alldeles i början får vi se en kille bakifrån några sekunder, och mot slutet dyker Larry Fessenden (WE ARE STILL HERE) upp i en liten roll.


POD kunde ha blivit en riktigt bra liten film, grundidén funkar, men tyvärr valde Mickey Keating att befolka sin film med några av filmhistoriens mest irriterande rollfigurer.


Filmen får en tvåa, eftersom jag gillar att monstret är en kille i gummidräkt, eftersom jag satt alldeles för många ettor på sistone, och för att den bara varar 75 minuter.

söndag 4 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Blunt Force Trauma

BLUNT FORCE TRAUMA (Scanbox)
Oj! Wow! Hur gick det här till? Hur kunde det bli så här fel?
BLUNT FORCE TRAUMA, som enligt baksidestexten är en actionfilm, är skriven och regisserad av Ken Sanzel, som skrev THE REPLACEMENT KILLERS. Han hade en bra idé som kunde ha blivit en riktigt bra, svettig thriller: olagliga tävlingar där folk iförda skottsäkra västar duellerar och skjuter på varandra. Den som står kvar i sin lilla ring på marken när alla skott avfyrats vinner. En utmärkt thrilleridé.
Tyvärr tyckte tydligen Sanzel att han skulle göra något annat av sin idé. Ryan Kwanten och Freida Pinto spelar John och Colt, två hejare på att skjuta snabbt och pricka rätt. De träffas under en tävling, blir ett par och beger sig ut på en resa för att ... Tja, jag vet inte riktigt. Istället för att fokusera på tävlingarna och thrillermomentet, föredrar Sanzel att låta sina rollfigurer sitta och mumla i långa, saggiga scener. Detta är nämligen en pretentiös film som försöker vara filosofisk och poetisk.
Det filosofiska och poetiska, i kombination med ett sömnigt soundtrack där någon knäpper slött på en gitarr, gör filmen mördande tråkig. Något är fel när man ser en film om hårdföra karlar - och en kvinna - som skjuter varandra i bröstkorgen, och man kommer på sig med att kolla mail på mobilen istället för att titta på skärmen.
När det är en kvart kvar dyker Mickey Rourke upp som något slags slutboss. Han pratar med en papegoja och vill duellera utan skyddsvästar. Rourke medverkar 6-7 minuter. Freida Pinto är en tjusig tös med mycket karisma, men hon kan inte rädda den här filmen. Ryan Kwanten har ett och samma nollställda ansiktsuttryck genom hela filmen, utom i en scen då han gråter lite.
För att visa hur mycket hon tycker om John, skjuter Colt honom i örsnibben.
Filmen är inspelad i Colombia, så jag antar att den utspelar sig där; de säger bara "Sydamerika".
För övrigt har jag länge irriterat mig på bolaget Voltage Pictures vinjett. Kan ingen säga till dem att den ser ut som en PlayStation-animation från 1996?










(Släpps den 12/9)



-->

lördag 3 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Harvest

THE HARVEST (Studio S Entertainment)
Den mest uppmärksammade TV-serien den senaste tiden, är STRANGER THINGS på Netflix. En serie som inte bara utspelar sig på 1980-talet; den ser även ut att vara gjord på den tiden, både estetiskt och berättarmässigt. STRANGER THINGS är en mycket bra serie, och jag uppskattar det behagliga, tilltalande sätt den är gjord på - jag saknar 80-talets film- och TV-berättande i dessa tider med hysteriskt klippande, handhållen kamera, urtvättade färger, datoranimeringar, och allmän sterilitet. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att STRANGER THINGS utspelar sig på 80-talet. Varför inte göra en TV-serie som utspelar sig idag, men som är gjord på samma robusta sätt som på 80-talet?
John McNaughton är nog fortfarande mest känd som mannen som gjorde HENRY - EN MASSMÖRDARE (missvisande titel, Henry är ingen massmördare, han är seriemördare). Hans rysare THE HARVEST från 2013 har nu släppts på DVD i Sverige - och minsann om den inte känns som den typ av film jag efterlyser!
THE HARVEST är en lågmäld thriller som för tankarna till 80-talets Stephen King, och kanske även till David Cronenberg. Estetiskt sett ser McNaughtons film ut som de rejäla rysare som gjordes för 35 år sedan. Stämningsfull höst, småstad, inga krystade extravaganser, och en obehaglig känsla av att något är väldigt, väldigt fel.
Maryann (Natasha Calis) är en ung tonåring vars föräldrar omkommit. Hon ska bo hos sina farföräldrar (Leslie Lyles och Peter Fonda, minsann), och när hon undersöker grannskapet upptäcker hon att det bor en rullstolsburen, jämngammal pojke i grannhuset. Andy (Charlie Tahan) heter han. Andys föräldrar, spelade av Michael Shannon och Samantha Morton, är besynnerliga, speciellt morsan - en vresig, otäck kvinna.
Maryann misstänker att allt inte står rätt till med Andy, i synnerhet som hans föräldrar inte vill att Maryann kommer på besök. Och vad är det de förvarar i källaren?
THE HARVEST är kanske inte jätteoriginell, men den bjuder på ett bra mysterium, den är spännande och mycket stämningsfull, och framför allt är filmen exceptionellt välspelad. Det är extra kul att se Peter Fonda i en vettig roll. De senaste åren har jag bara sett honom i låg-lågbudgetfilmer, där producenterna hyrt in honom för en dag. Jag såg till exempel en fruktansvärt usel western, i vilken Fonda gjorde alla sina scener ensam, stående i ett och samma hörn, han träffade aldrig de han agerade mot och filmade säkert sina få scener någon helt annanstans.
En märklig detalj i THE HARVEST är att de två tonåringarna säger att de ska leka. "Får jag leka med Andy?". Det finns väl inga tonåringar som säger leka? Jag tror jag slutade att säga leka när jag började skolan. Leka är för småbarn.









-->


Serier: Marsupilami 2: Vit magi

MARSUPILAMI 2: VIT MAGI
av Batem & Colman
Cobolt Förlag
Som sagt: det är mycket Spirou just nu. Spirou saknas förvissa i detta album, men Marsupilami introducerades ju i Spirouserien på 1950-talet. Dess skapare Franquin tog figuren med sig när han lämnade Spirou 1968 (men Marsupilami förekom i efterträdaren Fourniers första album "Guldmaskinen"), för att senare låta honom få en egen albumserie.
Jag har aldrig läst albumen om Marsupilami. I varje fall inte vad jag minns. Mellan 1988 och 1996 gav Carlsen Comics ut tio album på svenska. Nu har Cobolt börjat ge ut serien på nytt. Deras första album; "Biba" (som jag inte läst), är det 28:e albumet och kom ut på franska 2014. Album två är det 19:e och kom 2006.
Med "Vit magi" debuterade belgaren Stéphan Colman som författare till Marsupilami; tecknaren Batem (som egentligen heter Luc Collin) har varit med sedan starten.
Det är svårt att inte gilla Marsupilamifiguren. Han var oerhört skojig när han medverkade i Franquins Spirouäventyr. Fast det beror kanske på att Franquin skrev bra och roliga äventyr. "Vit magi" är mest ... konstigt.
När albumet börjar är det vinter i Palombias djungel. Snö överallt. Märkligt. Efter ett par sidor hoppar vi tillbaka i tiden och presenteras för den misslyckade magikern Jahekaputh, som får i uppdrag att fånga en marsupilami, eftersom det är en sådan publiken vill se. Jahekaputh beger sig in i djungeln, där han träffar på chahutasindianerna, som dyrkar marsupilamin som en gud. Jahekaputh måste kämpa mot medicinmannen Sehtpotehven i något slags trolleritävling för att få indianerna att hjälpa honom att fånga en marsupilami. Händelserna leder förstås fram till snöfallet. Detta varvas med en marsupilamifamiljs slapstickupptåg i djungeln - och nej, det är inte samme marsupilami som förekommer i Spirou.
Handlingen i "Vit magi" är lite märklig och ofokuserad. Det är rätt stökigt berättat. När indianerna pratar skrivs vissa ord ihop för att visa att det är ett annat språk ("Tillhöger harjag Sehtpotehven, vårtitelhållare!"), vilket gör replikerna irriterande svårlästa.
Å andra sidan ritar Batem bra. Det är rejält schvung i linjerna och han är bra på att rita actionfyllda sekvenser. Fast han har allt lite svårt att rita marsupilamiernas ansikten i vissa vinklar.
På sista sidan finns en liten teckningskurs där man lär sig rita en marsupilami. Om man inte redan kan rita, är tipsen hopplösa att följa. "Rita några streck - och fixa sedan till dem så att det blir en marsupilami".
För övrigt är långfilmen HÄR KOMMER MARSUPILAMI från 2012 ganska vedervärdig. Jag köpte den på DVD för en femma.



-->

fredag 2 september 2016

Serier: Spirou 1969-1972

SPIROU 1969-1972
av Fournier
Mooz Förlag
Som ni säkert noterat är det mycket Spirou just nu. Nya och gamla album publiceras av tre olika svenska (varav två halvdanska) förlag, och Mooz står för de gamla.
"Spirou 1969-1972", som i sin ursprungliga danska utgåva innehöll betydligt mer extramaterial i form av artiklar och bilder, skapar stor förvirring på en gång. På baksidan, bredvid innehållsreferat, återges omslagen till Carlsen Comics' tidigare utgåvor av de tre album denna inbundna samling, ett samtryck med Norge, innehåller. Bredvid omslaget till Carlsenalbumet "Guldmaskinen" står det "Guldmakaren", bredvid Carlsens "Den stora champinjonjakten" står det "Den japanska svampen", och bredvid Carlsens "Det mystiska klostret" står det "Mysteriet på klostret". Jag öppnar boken, och på försättsbladet och i innehållsförteckningen heter albumen "Guldmaskinen", "Den stora svampjakten" och "Det mystiska klostret".
Förvirringen fortsätter i förordet. I detta presenteras Jean Claude Fournier, texten är skriven av Thierry Capazonne, men översatt till svenska från danska av en anonym förmåga som inte vet vad figurerna heter i Sverige. Gaston och Marsupilami omnämns under sina danska namn Viggo och Spirillen. "Den stora svampjakten" heter nu plötsligt "Triangeln slår till". Märkligast är att det står att den ursprungliga svenska utgåvan av "Den stora svampjakten" innehöll en liten inledande historia som hette "Den japanska svampen", men att denna inte får plats i den här nya samlingsvolymen. Men vad hittar vi i boken? Jo, "Den japanska svampen". Till detta kommer att sidangivelserna i förordet åsyftar den tjockare, danska utgåvan, så dessa stämmer inte!
Just det - att "Den stora svampjakten" hos Carlsen hette "Den stora champinjonjakten" berodde på att den förre översättaren, Sture Hegerfors, av någon anledning kallade alla svampar i Spirouserien för champinjoner. Kanske tyckte han att det lät bättre än bara "svamp"? Jag får ta och fråga honom vid tillfälle. I den här samlingsvolymen är det Christer Follin som står för översättningen - och han har garanterat inte översatt förordet, en räv som han borde veta bättre.
När jag var barn slukade jag alla Spiroualbum jag kom över. Fourniers album har jag inte läst om sedan dess. Då tror jag inte att jag hade några invändningar mot dem, inte mer än att jag saknade Marsupilami, men som vuxen konstaterar jag att Fournier anses vara dålig av expertisen.
Jag visste egentligen ingenting alls om Fournier innan jag läste förordet till denna bok. Nu vet jag lite mer, och han verkar om inget annat vara en sympatisk och passionerad herre som älskar serier. Men nej, jag kan inte påstå att hans tre första äventyr är bra.
Marsupilami inritad av Franquin.
När mästaren Franquin tröttnade på Spirou och ville ägna sig åt sina egna figurer, som Gaston, istället, utsågs den nästan helt gröne Fournier till efterträdare. Franquin ville behålla alla rättigheter till Marsupilami, men figuren medverkar i "Guldmaskinen", som började gå som följetong i Spiroutidningen 1968. Dock var det Franquin själv som ritade in Marsupilami i Fourniers serie. I det därpå följande albumet, alltså "Den stora svampjakten", var Marsupilami försvunnen. Vad som är lite kul, är att Marsupilami gör comeback i det senaste Spiroualbumet som kom för ett par månader sedan; "Marsupilamis vrede". I detta anspelas det på händelserna i "Guldmaskinen", och vi får veta varför djuret plötsligt försvann.
Teckningsmässigt är Fourniers tidiga serier hyfsade. Han är ingen Franquin, men han tecknar inte dåligt. Däremot är han ingen vidare serieberättare. Jag kom på mig med att tycka att det tog väldigt lång tid att läsa de här tre albumen, ibland blev det nästan lite tröttande. Detta beror på att flytet i berättandet är trögt, och ibland är det svårt att tolka vad som sker. Föremål och händelser som borde ligga tydligt i förgrunden, har förpassats till bakgrunden; flera gånger fick jag leta efter detaljer för att förstå vad det är som händer.
Den svenska utgåvan samtrycks med den norska. Här står det plötsligt på norska i bakgrunden.
Handlingen i de tre äventyren är aningen konstig, i synnerhet i "Det mystiska klostret", i vilket gangstersyndikatet Triangeln av någon anledning vill att Spirou och Nicke ska arbeta för dem. Att Japan skildras som jättekonstigt och japaner som knepiga får man ta, värre är att serierna inte är speciellt roliga. Ekorren Spip är den som får stå för roligheterna, där får Fournier till det ibland.
Det hävdas att Fournier utvecklades och blev bättre med tiden. Det kan nog stämma; jag minns hans senare album som bättre än de här. Vi får väl se i kommande volymer.
"Spirou 1969-1972" är ett flott album; det är hårda pärmar och bra tryck på bra papper. Därför är det synd att utgåvan är slarvig. Förutom det förvirrande förordet, finns det alldeles för många korrfel i pratbubblor och textplattor. Och jag önskar att den svenska utgåvan innehöll allt det extramaterial som fanns i den danska.

-->

torsdag 1 september 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Gene Wilder

När nyheten om Gene Wilders död dök upp i nyhetsflödet, satt jag framför brasan i sommarstugan och läste Marsupilami. "Oj! Gene Wilder är död!" sa jag till min flickvän. Ett par minuter senare handlade var och varannan uppdatering i sociala medier om Gene Wilder. Det första jag tänkte på var när vi såg på CHICAGO-EXPRESSEN (ska tydligen skrivas med bindestreck) förra året.
Jag hade inte sett CHICAGO-EXPRESSEN, en film från 1976, sedan jag var ung tonåring, då den visades på TV. Jag kom ihåg denna  Hitchcockpastisch som fantastiskt rolig. Jag tänkte att det var dags att se om den, och dessutom hade sambon aldrig sett den. Vi tittade på den - och jag konstaterade att den inte alls var så kul som jag mindes den. Långsökt story och en massa skrikande.
Vi vägde upp besvikelsen genom att se om DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN, en film med Wilder som fortfarande håller - den kommer alltid att hålla.
Jag inbillar mig att Gene Wilder var med i hur många filmer som helst, men när jag tittar på hans filmografi konstaterar jag att det inte är så där jättemånga filmer.
Efter att ha medverkat i en rad TV-serier, långfilmsdebuterade han 1967 i BONNIE OCH CLYDE - något jag fullkomligt glömt bort. Jag har inte sett den filmen på evigheter. Borde ta och skaffa den på Blu-ray - den är ju bra.
Samma år spelade han den ena huvudrollen i Mel Brooks' DET VÅRAS FÖR HITLER, en film som först gick upp på bio i Sverige som PRODUCENTERNA, en titel under vilken den är listad på IMDb. Filmen gick uselt - men så döpte distributören om den, och genast blev den en publiksuccé; så pass framgångsrik att alla Mel Brooks därpå följande filmer fick heta något med "Det våras".
WILLY WONKA OCH CHOKLADFABRIKEN från 1971, efter Roald Dahls bok "Kalle och chokladfabriken", är tydligen älskad av många. Själv såg jag den inte förrän den släpptes på DVD för drygt femton år sedan. Den gjorde inget större intryck på mig - boken var mycket bättre.
1972 hade Wilder en roll i Woody Allens ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX, MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM, och 1974 kom klassikern DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN - en film Svante Grundberg inte gillar, han till och med lämnade biografen. 1974 syntes Wilder också i DEN LILLE PRINSEN, efter den där hemska barnboken, och samma år kom mästerverket DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN. Det kom alltså två Mel Brooks-filmer 1974.
1975 regidebuterade Gene Wilder med SHERLOCK HOLMES' SMARTA BRORSA, som jag tyckte var jättekul. Min morsa tyckte inte den var kul. "De bara kastade pappersrullar på varandra," sa hon efter en TV-visning. Efter 1976 års CHICAGO-EXPRESSEN, kom 1977 VÄRLDENS STÖRSTE ÄLSKARE, återigen i regi av Wilder själv, och 1979 gjorde han westernkomedin THE FRISCO KID mot Harrison Ford.
1980-talet inleddes med DÅRFINKARNA - en film jag inte minns om jag sett eller ej. Något som gäller för många av Wilders 80-talsfilmer. Jag minns inte om jag sett HETT OM ÖRONEN från 1982, i vilken han spelade mot sin fru Gilda Radner. Filmen blev en gigantisk flopp och Wilder hävdade att det var den sämsta film han medverkat i.
EN TJEJ I RÖTT från 1984 blev dock en stor framgång - och dess ledmotiv "I just callled to say I love you" (en låt som kan driva mig till vansinne) blev en ännu större framgång. INGEN RÄDDER FÖR VARGEN, i vilken Wilder åter spelade mot Radner, kom 1984. Den fick usel kritik i Sverige. Jag såg den på någon kabekanal på 90-talet, och nej, den är inte bra.
1989 dog Gilda Radner i cancer. Gene Wilder tog detta hårt och gjorde allt förre framträdanden. 1989 års HÖR UPP, BLINDSTYRE kritiserades för att ägna sig åt lyteskomik, SE UPP IGEN, BLINDSTYRE från 1991 anklagades för att driva med mentalsjuka.
Under resten av 1990-talet nöjde Wilder sig med att medverka i en handfull TV-produktioner. Jag har för mig att jag såg TV-filmen MORD I BYN från 1999 och tyckte att den var rätt bra.
Gene Wilder hette egentligen Jerome Silberman. Han blev 83 år gammal.
GENE WILDER
1933-2016
R.I.P. 


-->

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.
Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.










(Biopremiär 2/9)


-->