lördag 3 september 2016

Serier: Marsupilami 2: Vit magi

MARSUPILAMI 2: VIT MAGI
av Batem & Colman
Cobolt Förlag
Som sagt: det är mycket Spirou just nu. Spirou saknas förvissa i detta album, men Marsupilami introducerades ju i Spirouserien på 1950-talet. Dess skapare Franquin tog figuren med sig när han lämnade Spirou 1968 (men Marsupilami förekom i efterträdaren Fourniers första album "Guldmaskinen"), för att senare låta honom få en egen albumserie.
Jag har aldrig läst albumen om Marsupilami. I varje fall inte vad jag minns. Mellan 1988 och 1996 gav Carlsen Comics ut tio album på svenska. Nu har Cobolt börjat ge ut serien på nytt. Deras första album; "Biba" (som jag inte läst), är det 28:e albumet och kom ut på franska 2014. Album två är det 19:e och kom 2006.
Med "Vit magi" debuterade belgaren Stéphan Colman som författare till Marsupilami; tecknaren Batem (som egentligen heter Luc Collin) har varit med sedan starten.
Det är svårt att inte gilla Marsupilamifiguren. Han var oerhört skojig när han medverkade i Franquins Spirouäventyr. Fast det beror kanske på att Franquin skrev bra och roliga äventyr. "Vit magi" är mest ... konstigt.
När albumet börjar är det vinter i Palombias djungel. Snö överallt. Märkligt. Efter ett par sidor hoppar vi tillbaka i tiden och presenteras för den misslyckade magikern Jahekaputh, som får i uppdrag att fånga en marsupilami, eftersom det är en sådan publiken vill se. Jahekaputh beger sig in i djungeln, där han träffar på chahutasindianerna, som dyrkar marsupilamin som en gud. Jahekaputh måste kämpa mot medicinmannen Sehtpotehven i något slags trolleritävling för att få indianerna att hjälpa honom att fånga en marsupilami. Händelserna leder förstås fram till snöfallet. Detta varvas med en marsupilamifamiljs slapstickupptåg i djungeln - och nej, det är inte samme marsupilami som förekommer i Spirou.
Handlingen i "Vit magi" är lite märklig och ofokuserad. Det är rätt stökigt berättat. När indianerna pratar skrivs vissa ord ihop för att visa att det är ett annat språk ("Tillhöger harjag Sehtpotehven, vårtitelhållare!"), vilket gör replikerna irriterande svårlästa.
Å andra sidan ritar Batem bra. Det är rejält schvung i linjerna och han är bra på att rita actionfyllda sekvenser. Fast han har allt lite svårt att rita marsupilamiernas ansikten i vissa vinklar.
På sista sidan finns en liten teckningskurs där man lär sig rita en marsupilami. Om man inte redan kan rita, är tipsen hopplösa att följa. "Rita några streck - och fixa sedan till dem så att det blir en marsupilami".
För övrigt är långfilmen HÄR KOMMER MARSUPILAMI från 2012 ganska vedervärdig. Jag köpte den på DVD för en femma.



-->

fredag 2 september 2016

Serier: Spirou 1969-1972

SPIROU 1969-1972
av Fournier
Mooz Förlag
Som ni säkert noterat är det mycket Spirou just nu. Nya och gamla album publiceras av tre olika svenska (varav två halvdanska) förlag, och Mooz står för de gamla.
"Spirou 1969-1972", som i sin ursprungliga danska utgåva innehöll betydligt mer extramaterial i form av artiklar och bilder, skapar stor förvirring på en gång. På baksidan, bredvid innehållsreferat, återges omslagen till Carlsen Comics' tidigare utgåvor av de tre album denna inbundna samling, ett samtryck med Norge, innehåller. Bredvid omslaget till Carlsenalbumet "Guldmaskinen" står det "Guldmakaren", bredvid Carlsens "Den stora champinjonjakten" står det "Den japanska svampen", och bredvid Carlsens "Det mystiska klostret" står det "Mysteriet på klostret". Jag öppnar boken, och på försättsbladet och i innehållsförteckningen heter albumen "Guldmaskinen", "Den stora svampjakten" och "Det mystiska klostret".
Förvirringen fortsätter i förordet. I detta presenteras Jean Claude Fournier, texten är skriven av Thierry Capazonne, men översatt till svenska från danska av en anonym förmåga som inte vet vad figurerna heter i Sverige. Gaston och Marsupilami omnämns under sina danska namn Viggo och Spirillen. "Den stora svampjakten" heter nu plötsligt "Triangeln slår till". Märkligast är att det står att den ursprungliga svenska utgåvan av "Den stora svampjakten" innehöll en liten inledande historia som hette "Den japanska svampen", men att denna inte får plats i den här nya samlingsvolymen. Men vad hittar vi i boken? Jo, "Den japanska svampen". Till detta kommer att sidangivelserna i förordet åsyftar den tjockare, danska utgåvan, så dessa stämmer inte!
Just det - att "Den stora svampjakten" hos Carlsen hette "Den stora champinjonjakten" berodde på att den förre översättaren, Sture Hegerfors, av någon anledning kallade alla svampar i Spirouserien för champinjoner. Kanske tyckte han att det lät bättre än bara "svamp"? Jag får ta och fråga honom vid tillfälle. I den här samlingsvolymen är det Christer Follin som står för översättningen - och han har garanterat inte översatt förordet, en räv som han borde veta bättre.
När jag var barn slukade jag alla Spiroualbum jag kom över. Fourniers album har jag inte läst om sedan dess. Då tror jag inte att jag hade några invändningar mot dem, inte mer än att jag saknade Marsupilami, men som vuxen konstaterar jag att Fournier anses vara dålig av expertisen.
Jag visste egentligen ingenting alls om Fournier innan jag läste förordet till denna bok. Nu vet jag lite mer, och han verkar om inget annat vara en sympatisk och passionerad herre som älskar serier. Men nej, jag kan inte påstå att hans tre första äventyr är bra.
Marsupilami inritad av Franquin.
När mästaren Franquin tröttnade på Spirou och ville ägna sig åt sina egna figurer, som Gaston, istället, utsågs den nästan helt gröne Fournier till efterträdare. Franquin ville behålla alla rättigheter till Marsupilami, men figuren medverkar i "Guldmaskinen", som började gå som följetong i Spiroutidningen 1968. Dock var det Franquin själv som ritade in Marsupilami i Fourniers serie. I det därpå följande albumet, alltså "Den stora svampjakten", var Marsupilami försvunnen. Vad som är lite kul, är att Marsupilami gör comeback i det senaste Spiroualbumet som kom för ett par månader sedan; "Marsupilamis vrede". I detta anspelas det på händelserna i "Guldmaskinen", och vi får veta varför djuret plötsligt försvann.
Teckningsmässigt är Fourniers tidiga serier hyfsade. Han är ingen Franquin, men han tecknar inte dåligt. Däremot är han ingen vidare serieberättare. Jag kom på mig med att tycka att det tog väldigt lång tid att läsa de här tre albumen, ibland blev det nästan lite tröttande. Detta beror på att flytet i berättandet är trögt, och ibland är det svårt att tolka vad som sker. Föremål och händelser som borde ligga tydligt i förgrunden, har förpassats till bakgrunden; flera gånger fick jag leta efter detaljer för att förstå vad det är som händer.
Den svenska utgåvan samtrycks med den norska. Här står det plötsligt på norska i bakgrunden.
Handlingen i de tre äventyren är aningen konstig, i synnerhet i "Det mystiska klostret", i vilket gangstersyndikatet Triangeln av någon anledning vill att Spirou och Nicke ska arbeta för dem. Att Japan skildras som jättekonstigt och japaner som knepiga får man ta, värre är att serierna inte är speciellt roliga. Ekorren Spip är den som får stå för roligheterna, där får Fournier till det ibland.
Det hävdas att Fournier utvecklades och blev bättre med tiden. Det kan nog stämma; jag minns hans senare album som bättre än de här. Vi får väl se i kommande volymer.
"Spirou 1969-1972" är ett flott album; det är hårda pärmar och bra tryck på bra papper. Därför är det synd att utgåvan är slarvig. Förutom det förvirrande förordet, finns det alldeles för många korrfel i pratbubblor och textplattor. Och jag önskar att den svenska utgåvan innehöll allt det extramaterial som fanns i den danska.

-->

torsdag 1 september 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Gene Wilder

När nyheten om Gene Wilders död dök upp i nyhetsflödet, satt jag framför brasan i sommarstugan och läste Marsupilami. "Oj! Gene Wilder är död!" sa jag till min flickvän. Ett par minuter senare handlade var och varannan uppdatering i sociala medier om Gene Wilder. Det första jag tänkte på var när vi såg på CHICAGO-EXPRESSEN (ska tydligen skrivas med bindestreck) förra året.
Jag hade inte sett CHICAGO-EXPRESSEN, en film från 1976, sedan jag var ung tonåring, då den visades på TV. Jag kom ihåg denna  Hitchcockpastisch som fantastiskt rolig. Jag tänkte att det var dags att se om den, och dessutom hade sambon aldrig sett den. Vi tittade på den - och jag konstaterade att den inte alls var så kul som jag mindes den. Långsökt story och en massa skrikande.
Vi vägde upp besvikelsen genom att se om DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN, en film med Wilder som fortfarande håller - den kommer alltid att hålla.
Jag inbillar mig att Gene Wilder var med i hur många filmer som helst, men när jag tittar på hans filmografi konstaterar jag att det inte är så där jättemånga filmer.
Efter att ha medverkat i en rad TV-serier, långfilmsdebuterade han 1967 i BONNIE OCH CLYDE - något jag fullkomligt glömt bort. Jag har inte sett den filmen på evigheter. Borde ta och skaffa den på Blu-ray - den är ju bra.
Samma år spelade han den ena huvudrollen i Mel Brooks' DET VÅRAS FÖR HITLER, en film som först gick upp på bio i Sverige som PRODUCENTERNA, en titel under vilken den är listad på IMDb. Filmen gick uselt - men så döpte distributören om den, och genast blev den en publiksuccé; så pass framgångsrik att alla Mel Brooks därpå följande filmer fick heta något med "Det våras".
WILLY WONKA OCH CHOKLADFABRIKEN från 1971, efter Roald Dahls bok "Kalle och chokladfabriken", är tydligen älskad av många. Själv såg jag den inte förrän den släpptes på DVD för drygt femton år sedan. Den gjorde inget större intryck på mig - boken var mycket bättre.
1972 hade Wilder en roll i Woody Allens ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX, MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM, och 1974 kom klassikern DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN - en film Svante Grundberg inte gillar, han till och med lämnade biografen. 1974 syntes Wilder också i DEN LILLE PRINSEN, efter den där hemska barnboken, och samma år kom mästerverket DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN. Det kom alltså två Mel Brooks-filmer 1974.
1975 regidebuterade Gene Wilder med SHERLOCK HOLMES' SMARTA BRORSA, som jag tyckte var jättekul. Min morsa tyckte inte den var kul. "De bara kastade pappersrullar på varandra," sa hon efter en TV-visning. Efter 1976 års CHICAGO-EXPRESSEN, kom 1977 VÄRLDENS STÖRSTE ÄLSKARE, återigen i regi av Wilder själv, och 1979 gjorde han westernkomedin THE FRISCO KID mot Harrison Ford.
1980-talet inleddes med DÅRFINKARNA - en film jag inte minns om jag sett eller ej. Något som gäller för många av Wilders 80-talsfilmer. Jag minns inte om jag sett HETT OM ÖRONEN från 1982, i vilken han spelade mot sin fru Gilda Radner. Filmen blev en gigantisk flopp och Wilder hävdade att det var den sämsta film han medverkat i.
EN TJEJ I RÖTT från 1984 blev dock en stor framgång - och dess ledmotiv "I just callled to say I love you" (en låt som kan driva mig till vansinne) blev en ännu större framgång. INGEN RÄDDER FÖR VARGEN, i vilken Wilder åter spelade mot Radner, kom 1984. Den fick usel kritik i Sverige. Jag såg den på någon kabekanal på 90-talet, och nej, den är inte bra.
1989 dog Gilda Radner i cancer. Gene Wilder tog detta hårt och gjorde allt förre framträdanden. 1989 års HÖR UPP, BLINDSTYRE kritiserades för att ägna sig åt lyteskomik, SE UPP IGEN, BLINDSTYRE från 1991 anklagades för att driva med mentalsjuka.
Under resten av 1990-talet nöjde Wilder sig med att medverka i en handfull TV-produktioner. Jag har för mig att jag såg TV-filmen MORD I BYN från 1999 och tyckte att den var rätt bra.
Gene Wilder hette egentligen Jerome Silberman. Han blev 83 år gammal.
GENE WILDER
1933-2016
R.I.P. 


-->

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.
Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.










(Biopremiär 2/9)


-->

onsdag 31 augusti 2016

Bio: Don't Breathe

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

I min recension av DVD-filmen THE HOARDER skrev jag att det görs alldeles för många dåliga skräckfilmer nuförtiden, men att det förstås finns undantag, även om det är långt mellan undantagen. Och här har vi ett undantag!

DON'T BREATHE är den mest intensiva skräckfilm jag sett på mycket, mycket, mycket länge. Jag hade stora förväntningar på den, efter att ha läst alla hyllningar i amerikansk genrepress. Hyllningar av personer jag litar på. Det är ju trots allt så, att alldeles för många genrefilmer jag tycker är sådär, eller till och med direkt dåliga, hyllas i vissa kretsar och vinner priser på festivaler. Men i fallet DON'T BREATHE kände jag på mig att det här nog kunde vara "årets otäckaste film", som den kallats på sina håll.

En orsak till att jag trodde mig kunna lita på hyllningarna, är att den är regisserad av Fede Alvarez. Alvarez regisserade nyinspelningen av EVIL DEAD. Javisst, det var en fullkomligt onödig film som ingen hade bett om - men, som skräckfilm levererade den. Den var verkligen stenhård, skitig, skoningslös, och långt ifrån så nedtonad som alldeles för många skräckfilmer som går upp på bio är.
DON'T BREATHE är inte lika blodig som EVIL DEAD, men filmen är betydligt mer spännande och svettig - och den är stenhård.

Egentligen borde filmen inte fungera. Alvarez, som även varit med och skrivit manus, gör nämligen ett fel som få kommer undan med: huvudpersonerna är kriminella. Sådant brukar sällan fungera. Varför ska jag sympatisera med några som borde sitta inlåsta? Det är väl bara rätt åt dem om de råkar illa ut?

Jane Levy (från EVIL DEAD), Dylan Minnette och Daniel Zovatto (från IT FOLLOWS; en hyllad film jag tyckte var dålig) spelar Rocky, Alex och Money; tre unga vuxna som gör inbrott för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Detroit. Rocky bor med sin alkoholiserade morsa, misären är total, och Rocky vill komma över stålar så att hon kan resa till Kalifornien med sin lillasyster. Hon må vara en brottsling, men hon är rätt sympatisk ändå, vilket även gäller Alex. Money är dock ett rötägg.

Trion har fått reda på att det i en fallfärdig kåk i ett folktomt slumområde bor en blind krigsveteran, vars dotter dödats  i en trafikolycka. Den blinde mannen (Stephen Lang) fick ett stort skadestånd, och det är dessa pengar Rocky och hennes vänner vill åt.

Att stjäla från en blind lär bli lätt, tror trion, och tar sig in i huset. Det skulle de inte ha gjort. Mannen som bor där må vara blind, men hans andra sinnen är förstärkta, han hittar i huset som i sin egen ficka, han är beväpnad, han är värsta terminatorn - och han är galen. En hemlighet av det mer bisarra slaget döljer sig i källaren.
DON'T BREATHE, som är inspelad i Ungern, har en ton som är mörk, hotfull, och väldigt obehaglig. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid och i den blinde mannens skeva hus. Dörrarna är låsta, fönsterna är igenbommade, inbrottstjuvarna smyger desperat genom mörka, smutsiga korridorer och källarutrymmen för att hitta en utväg, medan den blinde mannen och hans best till hund letar efter dem.

Det här är faktiskt årets otäckaste skräckfilm. Du lär inte se en mer spännande film i år. DON'T BREATHE är jävligt spännande. Det är stenhårt och brutalt, Stephen Lang är obehaglig och lysande i rollen, filmfotot är mycket bra, ett par scener är geniala - som den där en av tjuvarna ligger på ett takfönster som sakta spricker, medan den blinde befinner sig rakt under.
Filmen är producerad av Sam Raimi och Rob Tapert, det vill säga killarna bakom den ursprungliga EVIL DEAD från 1983.

Gör dig själv en tjänst och se DON'T BREATHE. Det kommer att dröja innan vi får se en lika intensiv och bra skräckfilm på bio i Sverige.
  








(Biopremiär 2/9)

fredag 26 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Navy Seals vs Zombies

NAVY SEALS VS  ZOMBIES (Scanbox)

Den tröttaste skräckfilmsgenren just nu, är zombiefilmen. Det är synd. På 1980-talet tyckte jag att zombiesfilm var den fränaste genren - och det var förstås också då de bästa filmerna gjordes, oftast i Italien. Idag går det tretton zombiefilmer på dussinet, och de allra, allra flesta har så låg budget att den inte når upp ens till anklarna. En billig DV-kamera, en kompis som vet hur man datoranimerar blod och skotträffar, och andra kompisar som smetar lite gegga i nyllet och hasar omkring och leker zombies. Det är allt som krävs. Åtminstone verkar alldeles för många filmskapare tro det.

NAVY SEALS VS ZOMBIES, i regi av Stanton Barrett, har aningens aning större budget, men det ser fortfarande extremt billigt ut.

Experiment i med ett biologiskt vapen har gått fel, och Baton Rouge översvämmas av zombies. Okej, det är egentligen inte zombies - det är folk som smittas av ett virus och förvandlas till människoätande vildar, och som rusar efter sina offer - det vill säga, ungefär som i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY. USA:s vicepresident befinner sig i Baton Rouge när epidemin bryter ut. Ett litet team Navy Seal-soldater skickas in för att rädda vicepresidenten.

Simpel, trist handling. Vissnarollfigurer. Trist regi, trist filmfoto, och alldeles för mycket datoranimerat blodspill. Kass dialog, kassa skådisar. Inklippta bilder på flygplan, helikoptrar och hangarfartyg.

Ed Quinn, som spelar ledaren för teamet, är hyfsad. Gamle, fine actionstjärnan Michael Dudikoff har en liten roll som befälhavare. Dessa kan inte rädda denna tradiga, trötta, fullkomligt ointressanta och ospännande film.

Endast för zombiekomplettister och tolvåringar som ännu inte sett klassikerna från 80-talet.

Så här dåliga var aldrig zombiefilmer förr - inte ens de som då skälldes ut, som till exempel BURIAL GROUND och ZOMBIE CREEPING FLESH. Två filmer jag faktiskt gillar.










(Filmen släpps den 19/8)

Bio: Hitta Doris

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
För fyra år sedan såg jag om HITTA NEMO, eftersom den gick upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Även om den fortfarande var bra; bättre än det mesta i genren, blev jag aningen besviken - eftersom filmen inte var riktigt lika jättekul som jag mindes den.
Efter att uppföljaren HITTA DORIS gjort sitt segertåg på amerikanska biografer, får den nu Sverigepremiär - och jag hade turen att få se den med engelskt tal.
... Och det visade sig vara samma film en gång till - fast lite sämre. HITTA NEMO handlade om hur den lille fisken Nemo försvann. Hans farsa Marlin och den förvirrade Doris med dåligt närminne begav sig ut för att leta upp Nemo. Den här gången är det Doris som får för sig att leta upp sina föräldrar och lyckas försvinna, varpå Marlin och Nemo ger sig ut för att leta upp henne. Jakten leder till en enorm akvarieanläggning, där Doris får hjälp av en bläckfisk som vill ta sig till Cleveland, medan Marlin och Nemo träffar en rad andra vattenvarelser som hjälper till - eller är i vägen.
Visst skrattade jag till ett par gånger; bläckfisken är rätt kul, liksom ett par sjölejon, men som helhet är HITTA DORIS rätt trött och oinspirerad. Dessutom har den en tendens att bli sentimental, och det är en väldig massa babblande om att familjen betyder allt, vilket det ju alldeles för ofta är i amerikanska familjefilmer.
Tekniskt sett finns är förstås inget att anmärka på, Pixars produktioner brukar ligga snäppet över konkurrensen. I min recension av HITTA NEMO påpekade jag svårigheten i att göra tecknad film om fiskar. Sådana saknar ju armar och ben; de är bara ett ansikte med stjärt, vilket gör dem lite begränsade. Fast det är förstår inte lika konstigt och opraktiskt som bilarna i BILAR.
På visningen under Malmö Filmdagar satt det en vuxen kvinna någonstans bakom mig och skrattade högljutt åt precis allting, och när det blev extra sentimentalt satt människan och grät lika högt. Jag undrade vad hon skrattade åt, och framför allt undrade jag om hon var en representant från Disney som försökte få filmen att verka bättre och roligare än den är.
Att HITTA DORIS är slätstruken märks bland annat på att jag inte har så mycket att säga om den, och därför slutar skriva redan här.










(Biopremiär 26/8)



-->

måndag 22 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Hoarder

THE HOARDER (Njutafilms)

Skräck på Shurgard. Ungefär.
THE HOARDER, i regi av Matt Winn, är en engelsk produktion. De få exteriörerna är filmade i New York, där filmen utspelar sig, men interiörscenerna spelades in i London.

Jag läste baksidestexten på den här - vilket jag förstås brukar göra - och tyckte att det lät spännande. En kvinna går vilse i ett lagerförråd, där det visar sig att något ondskefullt ruvar. Och temat hoarders är tacksamt, det är ju ett konstigt fenomen. Samtidigt misstänkte jag att det skulle vara ännu en av de där låg-lågbudgetskräckfilmerna det görs alldeles för många av idag.

Någon regelrätt hoarder; en person som inte kan förmå sig att kasta något, inte ens använt dasspapper, förekommer inte i filmen. Mischa Barton spelar Ella, som tillsammans med en halvkriminell kompis tar sig ner i ett underjordiskt lagerförråd, modell Shurgard. Ella misstänker att hennes pojkvän är otrogen och gömmer något i ett förrådsutrymme. Väl nere i underjorden attackeras kompisen och dödas - en människoliknande skepnad kryper omkring därnere. Ella försöker fly, men det är lättare sagt än gjort. I sina försök att hitta ut, träffar hon ytterligare några människor, däribland en beväpnad, otrevlig polis.

Jodå, det här är ännu en sådan där lågbudgetfilm som verkligen ser lågbudget ut, tack vare det digitala filmfotot. Matt Winn gör en rad misstag. Hans rollfigurer är alldeles för osympatiska och irriterande för att jag ska bry mig - tvärtom blir det bara jobbigt att sitta och titta på de här typerna i 82 minuter. Det här är också en sådan där film som ställer frågor - som aldrig besvaras. Ett mysterium som inte löses. "Jaha? Men ... varför?" utbrast jag.

Det hade förstås kunnat fungera ändå, om det vore snyggt, välspelat, spännande och otäckt - men det är det inte. Det är alldeles för platt. Först mot slutet börjar det bli lite intressant, när en förklaring börjar antydas - men det blir ingenting av det.

Ja, jösses. Jag gillar ju verkligen skräckfilm. Men det skulle verkligen vara trevligt om det gjordes fler nya filmer som faktiskt är bra. Som det är nu, föredrar jag att se om gamla filmer från 1970- och 80-talen. Det som ansågs vara mindre bra då, är oftast alltid bättre än det som görs idag. Visst finns det alltid undantag, men det är långt mellan undantagen.

onsdag 17 augusti 2016

Bio: Alena

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland  - rättare sagt: ganska ofta - är det svårt att förstå sig på svensk filmpolitik och på hur svenska filmdistributörer resonerar.
I juli förra året, det vill säga för tretton månader sedan, recenserade jag ALENA. Den visades då på TV i en timslång version. Jag satte då inget betyg, jag brukar inte betygsätta TV-filmer; i texten skrev jag att betyget får vänta till biopremiären - om jag orkar se om filmen.
Bioversionen av ALENA pressvisades i måndags - och nej, jag orkade inte se om den. Min recension av TV-versionen hittar du HÄR - medan ett betyg finns här under. Jag har svårt att tänka mig att den längre versionen skulle få mig att ändra min uppfattning.
Som så många andra svenska filmer, är ALENA finansierad med bidragspengar. Filmen är en del av projektet Moving Sweden. För att utlovade pengar ska kunna inkasseras, måste filmen upp på bio en sväng. Trots att den redan TV-visats.
När det gäller skräckfilm är Sverige fortfarande något av ett u-land. Det känns som att bolag och institut inte förstår att skräck är en genre som faktiskt går att sälja över hela världen - till skillnad från det mesta annat i filmväg som produceras i det här landet. Men självklart är det svårt att sälja en film som inte håller långfilmslängd.
Jag har svårt att förstå varför de inte klippte ihop långfilmsversionen på en gång och lät den gå upp på bio förra året, för att sedan visa den på världens alla genrefilmfestivaler, sälja den på marknader, släppa den på DVD och VOD, för att sedan slutligen TV-visa den. Det vore förstås det mest logiska.
Inför biopremiären har den timslånga TV-filmen förlängts till 83 minuter. Frågan är vilka som kommer att se ALENA på bio. De som älskar den tecknade serien som filmen bygger på lär kanske göra det, men de är inte tillräckligt många för att göra filmen till en biosuccé. Den unga målgruppen har antagligen redan sett filmen gratis på TV - varför ska de betala 115 kronor för att se den en gång till? Även om den är 23 minuter längre. Kvar finns de som inte sett den och som inte tillhör målgruppen - och de lär inte springa benen av sig. Här i Göteborg visas filmen i en salong; en av Bergakungens minsta, och man nöjer sig med en föreställning om dagen.
Om bioversionen gått upp för ett år sedan, hade salongerna antagligen varit fler och större. Jag väntar med att se den långa versionen tills den släpps på DVD.










(Biopremiär 19/8)


-->

Bio: War Dogs

Foton copyright (c) Warner Brothers
Först THE DOGS OF WAR med Christopher Walken. Sedan svenska topprafflet WAR DOG. Och nu: dramat WAR DOGS av Todd Phillips, som regisserade de tre BAKSMÄLLAN-filmerna och DUE DATE. Det här är en film som förvisso är lite smårolig här och var, men man ska absolut inte förvänta sig en komedi.
WAR DOGS, vars filmaffisch är en pastisch på den till SCARFACE, bygger på en artikel i Rolling Stone, men enligt en brasklapp i eftertexterna, har namn och händelser ändrats av dramaturgiska skäl. Miles Teller spelar David Packouz, en ung kille på tjugo-någonting, som försörjer sig som massör; han åker runt och masserar rika gubbar i Miami. Han har det lite knapert, han gillar att röka på, och han har en söt flickvän (Ana de Armas) - eller om det nu var fru. På en begravning träffar David sin barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill), en burdus, osympatisk, högljudd kille, som sysslar med lagom lagliga affärer - han köper upp vapen som han säljer på internet. Och så gillar han att röka på.
David och Efraim slår sig samman för att göra stora affärer: de ska sälja vapen till amerikanska armen. David ljuger för sin tjej och säger att de ska sälja sängkläder, och så åker de iväg till Jordanien, eftersom en sändning italienska Berettas på väg till Irak har fastnat där. Med hjälp av en smugglare kör de vapnen över gränsen i en lastbil. Killarna gör stora pengar på detta, de köper flotta bostäder och drogerna flödar. Efraim älskar filmen SCARFACE och beter sig som dess huvudperson Tony Montana.
I Las Vegas träffar de på den lika märklige som skumme Henry Girard  (Bradley Cooper), som påstår sig kunna hjälpa duon att sälja ammunition till AK-47:or till Pentagon. Enorma summor hägrar, men nu börjar jobbet bli riktigt farligt - och komplicerat.
Jag hade inte hört talas om de här affärerna tidigare och jag har ingen som helst aning om hur mycket som är sant av det som sker i filmen. Att dessa två unga stoners, så som de skildras i filmen, verkligen klarade av att utföra det de gjorde känns osannolikt, men man ska aldrig säga aldrig. Uppenbarligen har det hänt, även om det inte gick till exakt som i Phillips' film.
Eftersom det här är en amerikansk film som bygger på verkliga händelser, som handlar om affärer, och som utspelar sig i modern tid, hade jag förväntat mig något i stil med förra årets kritikerrosade THE BIG SHORT - det vill säga hysteriskt snabba klipp, oavbruten kultsprutedialog, och en massa svårbegripliga fakta som sprutar fram. Tack och lov är det inte en sådan film Todd Phillips gjort. Förvisso inleder han med slutscenen; ett grepp jag aldrig gillat, men han berättar rakt och traditionellt utan krusiduller. David agerar berättarröst, det är han som är centralgestalten.
WAR DOGS är en bra film, men inte mycket bra. Efraim är en extremt osympatisk och jobbig kille, vilket gör det lite svårt att engagera sig i huruvida han lyckas eller ej med sina förehavanden. En del scener som säkert är avsedda att vara roliga, är inte speciellt kul - vilket nog beror på att jag inte tycker det är kul med konstant grovt språk och drogkonsumtion; något amerikaner verkar tycka är helfestligt. Dock är det här en intressant film som är väl värd att se. Ämnet är lika fascinerande som skrämmande. Än mer skrämmande om det verkligen är barnsliga pundare som hanterar sådana här affärer.
Den svenska översättaren verkar inte veta vad "rounds" betyder - i den svenska texten står det "askar". Således blir det fullkomligt vansinnigt när det står att huvudpersonerna ska leverera 100 miljoner askar AK-47-ammunition, istället för patroner ...
 







(Biopremiär 19/8)


-->

tisdag 16 augusti 2016

Bio: Nerve

Foton copyright (c) Niko Tavernise

Tonårsthriller. Jag får väl säga att jag inte kände mig alltför lockad när jag tog femman in till stan för att se NERVE, i regi av Henry Joost och Ariel Schulman (PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4), och efter en roman av Jeanne Ryan. Thrillers riktade till tonåringar brukar sällan vara något att hänga i julgranen. Kanske mest för att jag är en medelålders gubbe.

Aningen överåriga Emma Roberts spelar high school-tjejen Venus; eller Vee, som hon kallar sig. Till skillnad från sin stökiga kompis Sydney (Emily Meade), är Vee en inåtvänd tråkmåns utan pojkvän. Är det meningen att vi ska tro. Emma Roberts är inte alltför övertygande som sådan.

Ett nytt, olagligt spel; Nerve, sprider sig som en löpeld på internet. I Pokémon Go-anda blir alltfler besatta av spelet. Det går ut på att man antingen är en Watcher eller en Player - och väljer man det senare, ska man anta olika utmaningar. Genomför man dessa får man pengar och går vidare. Sydney är besatt av Nerve och har många följare. Efter ett bråk bestämmer Vee sig för att hon också ska spela.

I början är utmaningarna enkla, som att visa rumpan ordentligt, eller att fisa på folk på stan. Vees första uppgift blir att kyssa en främmande människa. Hon väljer en kille som sitter på en restaurang; Ian (Dave Franco). Det visar sig att han också spelar Nerve. De två tillbringar sedan natten tillsammans, eftersom de får fler utmaningar. Utmaningar som blir allt farligare.
Efter ett tag kom jag på mig att tycka att NERVE var rätt spännande. Här finns ett par scener som absolut inte ska  ses av folk med höjdskräck. De olika kupperna är väl iscensatta. Men - så lider filmen mot sitt slut, och detta slut är så fruktansvärt dumt och dåligt, att hela filmen faller med det. Jag accepterade en del orealistiska inslag under handlingens gång, men slutet blir bara för mycket.

Storyn är rätt intressant, det är spännande med the dark web, och eftersom filmens watchers satsar pengar för att se folk göra livsfarliga saker, eventuellt dö, finns här vissa paralleller till brutalskräck som HOSTEL och liknande filmer, om än mycket små sådana - NERVE är långt ifrån skräck, och ännu längre ifrån tortyrporr. Jag associerar även till David Finchers THE GAME, som även den slutade idiotiskt.
Ett spel som Nerve skulle kunna finnas, om än inte i lika avancerad version. I filmen lyckas spelarna - och tittarna - filma nästan allting som sker, ur olika vinklar, och med tanke på hur många som spelar; tusentals, borde polisen ha upptäckt spelet för längesedan. Och vilken tur att Vee har kompisar som är hackare.

Jag gillar filmfotot, det neonglänsande New York nattetid ser ut som BLADE RUNNER; det är riktigt läckert. Juliette Lewis har en liten och ganska meningslös roll som Vees morsa, en av få vuxna rollfigurer.

Vore jag femton är det möjligt att jag tyckt den här var skitspännande.










(Biopremiär 19/8)

måndag 15 augusti 2016

Bio: Sausage Party

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Seth Rogen är säkert en kul kille att hänga med, men är det inte dags nu att någon hindrar honom från att göra film? Förvisso har jag inte sett TV-serien PREACHER, men kolla på några av de senaste filmerna han har skrivit, producerat eller regisserat - THIS IS THE END, THE INTERVIEW, THE NIGHT BEFORE och BADNEIGHBOURS 2. Hemska filmer.


Den animerade filmen SAUSAGE PARTY är regisserad av Greg Tiernan och Conrad Vernon, den sistnämnde har gjort filmer som SHREK 2 och MADAGASKAR 3, men Seth Rogen är en av producenterna, en av manusförfattarna, och gör en av rösterna. Det har hävdats att SAUSAGE PARTY är en tecknad film för vuxna. Det stämmer inte - även om det är besynnerligt att filmen i Sverige försetts med 11-årsgräns.


Filmen utspelar sig i en livsmedelsbutik. Huvudpersoner är korven Frank (Rogen gör rösten) och korvbrödet Brenda (Kristen Wiig). Alla matvaror i butiken drömmer om att bli utvalda av gudarna - det vill säga köpas, och därmed få lämna butiken. De har ingen aning om att de blir uppätna så fort de kommer ut. Men mest av allt drömmer Barry och hans korvpolare om att få tränga in i Brenda och hennes korvbrödsväninnor. De pratar inte om något annat.


Efter ett tag får de veta vad det innebär om man blir köpt. Några matvaror hamnar på äventyr ute på stan och hemma hos en pundare, medan andra ger sig ut på upptäcktsfärd i affären.


Jag fick lust att lämna pressvisningen efter tio minuter. Jag satt generat och vred på mig i biofåtöljen. Inte beroende på att jag tog anstöt. SAUSAGE PARTY känns inte det minsta "vuxen" - tvärtom känns det som om manuset är skrivet av några fnissiga fjortonåriga killar som vill vara fräcka och busiga. Humorn består av oändligt många sexskämt. Figurerna svär oavbrutet. De dricker sprit och tar droger. Det är pinsamt och barnsligt. Jag förstår inte att folk som Salma Hayek, Edward Norton, Paul Rudd, Michael Cera, och inte minst Kristen Wiig, velat låna ut sina röster till det här.

Det finns en del "tecknad film för vuxna" som gör skäl för beteckningen, som FRITZ THE CAT och ett par andra filmer av Ralph Bakshi, och i viss mån HEAVY METAL (även om sex och våld egentligen inte är så vuxet). SAUSAGE PARTY ligger väldigt långt från dessa filmer. Men USA är dubbelmoralens land, de upplever säkert filmen som chockerande och helfestlig.


En scen tyckte jag var kul: när en kvinna kommer hem och packar upp matvarorna i sitt kök. Matvarorna är överlyckliga - tills de inser vad som är på väg att ske. Matlagningen förvandlas till en traumatisk massaker.

Ibland funderade jag på sådant man inte ska fundera på när man ser filmer av den här typen. Hur kommer det sig att maten vet vad "äta" betyder, när de inte vet vad de är till för? Och hur kan de dricka drycker? Vart tar drycken vägen i dem? Och varför är det i dryckernas fall flaskorna som är levande, och inte drycken, när det är korvarna som pratar, och inte förpackningen de ligger i? Varför funderade jag på detta? Spelar det någon roll?


Jag konstaterar att SAUSAGE PARTY går rätt bra på bio i Amerika. Själv tycker jag att det här är en av årets sämsta filmer. Den är bara påfrestande och o-rolig.











(Biopremiär 17/8)