lördag 13 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Kolossen på Rhodos

KOLOSSEN PÅ RHODOS (Studio S Entertainment)
Jag har alltid varit fascinerad av sedan länge försvunna byggnader och konstverk. Bara i min hemtrakt finns det som kallas Gamla kyrkans grund; en fördjupning där Landskronas tidigare, av allt att döma jättestora, kyrka en gång stod, innan den revs på 1700-talet. Och på Ven fanns en gång i tiden Tycho Brahes slott. Det är spännande att fantisera om dessa byggnader. Än mer spännande är det att fantisera om sådant som funnits ute i den Stora världen. Som de sju underverken - och då framför allt kolossen på Rhodos.
När jag var en liten glytt, för mer än fyrtio år sedan, läste jag Jan Lööfs seriealbum "Felix och tidsmaskinen". Antagligen såg jag även äventyret som tecknad film på TV, men det är albumet jag minns. I detta reste Felix tillbaka i tiden och hamnade i Rhodos - ja, på toppen av kolossens huvud. Jag tyckte att detta var otroligt fantasieggande. Dessutom trodde jag länge att kolossen faktiskt såg ut så som Lööf ritat den. I realiteten vet man inte hur den såg ut.
Långt senare, långt efter att jag upptäckt Dollarfilmerna med Clint Eastwood, fick jag veta att Sergio Leone 1961 gjorde en film som hette just KOLOSSEN PÅ RHODOS. Fast enligt Statens Medieråd hette den GLADIATORERNAS HÄMND på bio i Sverige. Jag vet inte om det stämmer - enligt Svensk Filmdatabas hette den KOLOSSEN PÅ RHODOS. Hur som helst - när jag upptäckte detta på 80- eller 90-talet, gick det inte att se filmen. Den verkade inte finnas tillgänglig på VHS någonstans, åtminstone inte på begripliga språk, och den visades aldrig på TV. Och det dröjde innan den blev tillgänglig. Först för ett par år sedan släpptes den på DVD i USA - och nu gör Studio S en kulturgärning och släpper filmen i Sverige.
KOLOSSEN PÅ RHODOS är den första film i vilken Sergio Leone står som regissör i förtexterna. Det var dock inte första gången han regisserade. Som regiassistent hade han flera gånger ryckt in och tagit över regin, och POMPEJIS SISTA DAGAR (1959) regisserade han mer eller mindre helt på egen hand, eftersom den ursprunglige regissören Mario Bonnard blev sjuk redan första dagen. Trots detta står Bonnard som regissör.
Det gjordes oräkneliga så kallade "peplums"; det vill säga svärd- och sandalfilmer, i Italien under 1950- och 60-talen, säkert flera hundra. Jag har bara sett ett fåtal. Många har hamnat i public domain, och säljs av bolag som Sinister Cinema, och många snurrar ute på Youtube, ofta i rätt vissna kopior.
En intressant sak är att även de peplums som hade väldigt låg budget, ändå såg rätt påkostade ut. Det finns ju gott om autentiska, antika platser i Italien. Gratis kulisser. Sergio Leones KOLOSSEN PÅ RHODOS är dock påkostad - minst sagt. Det här är ett rejält, härligt spektakel.
Gamle cowboyskådisen Rory Calhoun, i stilig 50-talsfrisyr, spelar Dario från Aten, som år 280 före Kristus befinner sig på Rhodos, där kolossen ska invigas. Ett gigantiskt fyrtorn i form av solguden Helios, som står med ett ben på var sida av Rhodos' hamninlopp. Kungen av Rhodos är en elak typ, Dario är en jävel på fruntimmer och flirtar med dottern till mannen som ritade kolossen, och rebeller tänker störta kungen. Dario blir inblandad, han hjälper rebellerna, och hans fjälla visar sig vara illasinnad. Det blir raffel i kubik.
KOLOSSEN PÅ RHODOS är en imponerande film. Liksom DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE, är filmen gigantisk och myllrande, men estetiskt känns den inte som en Leone-film. Här finns inte de helbilder varvade med extrema närbilder som utmärkte Leones senare verk. Detta äventyr är mer traditionellt.
Specialeffekterna är övertygande och jag undrar hur man har gjort. Visst, det handlar förstås om modeller, miniatyrer och förskjutna perspektiv, men dessa praktiska effekter är enastående välgjorda. Jag köper kolossen som äkta rakt av. En strid på kolossens axlar är otrolig!
I filmen är kolossen en fantastisk skapelse; den är ihålig och full med rattar och spakar, som kontrollerar diverse vapen och dörrar. I verkligheten ska statyn ha varit fylld med sten - och inte lika hög som i filmen. Dessutom lär den knappast ha stått gränsle över hamninloppet - statyn tog tolv år att bygga, och det hade förstås inte gått att använda hamnen om det byggs en jättegubbe i inloppet.
Leones film slutar med jordbävningen som förstörde kolossen. I verkligheten stod statyn i 54 år, innan den rasade ihop under en jordbävning.
Det här är en maffig, pampig film. Väldigt tjusig och underhållande. Tyvärr saknar denna DVD-utgåva extramaterial som berättar mer om filmen, här finns bara några trailers.









-->

DVD/Blu-ray/VOD: Trubbel i Karibien

TRUBBEL I KARIBIEN (Studio S Entertainment)
TRUBBEL I KARIBIEN är en film med Bud Spencer och Terence Hill jag inte tidigare sett. Jag hade inte ens hört talas om den innan den nu släpptes på DVD. Detta beror på att när den gick på bio 1975 och senare släpptes på hyrvideo, hette den TVÅ MISSIONÄRER; en betydligt mer bekant titel - även om jag aldrig hyrde den när det begav sig.
Bud Spencer dog ju härförleden (min nekrolog finns HÄR), men innan han satte tofflorna, såg jag i en releaseplan att Studio S skulle släppa den här filmen. Det var längesedan jag såg en fontanelldunkarfilm med Spencer och Hill, så jag såg fram emot släppet.
TRUBBEL I KARIBIEN, producerad av Dino De Laurentiis och regisserad av Franco Rossi, visar sig vara en rätt märklig film. Bud Spencer spelar fader Pedro, medan Terence Hill gör fader J (eller fader F i den svenska texten); två präster på en ö i Karibiska havet. För att tjäna pengar brukar de ta sin lilla båt och åka in till fastlandet för att sälja kryddor och annat de odlar. Den amerikanske karaktärsskådespelaren Robert Loggia spelar Gonzaga, en grym guvernör som förtrycker lokalbefolkningen. De två prästerna gillar förstås inte Gonzaga och dennes verksamhet - så snart är det dunkardags.
Jag hade lite problem med att hänga med i handlingen i den här filmen och upplevde den som lätt förvirrad. Delvis beror detta på att DVD:ns tekniska kvalitet inte är den bästa - bilden är i grynigaste laget; det ser ut som när man streamar ett lågupplöst Youtube-klipp på TV:n. Ljudet är inte heller något vidare. Dessutom undrar jag om proportionerna stämmer; ofta ser bilden ut att vara beskuren till 16:9-format. Dessa problem var så distraherande att jag fick problem med att koncentrera mig på handlingen.
Bortsett från detta, är det här inte en av Spencers och Hills mest inspirerade filmer, men självklart bjuds det på en rad feta slagsmål. I synnerhet det första, evighetslånga slagsmålet är kul. Några som inte tyckte att filmens slagsmål var kul, var Statens Biografbyrå. Tvärtom, de ansåg att dessa festliga, orealistiska snytingorgier var förråande, och gjorde sju grova klipp för att en vuxen publik skulle kunna se filmen utan att ta psykisk skada. På denna nya DVD ligger förstås en oklippt version.
Vad är det för skillnad på "Olika slagsmål" och "Slagsmål"? 
Hur som helst - TRUBBEL I KARIBIEN är nog mest en film för komplettister; för de som vill ha allt med Bud Spencer och Terence Hill. Jag undrar förresten vad dagens tonåringar tycker om de här gamla filmerna, om de nu mot förmodan skulle få för sig att se dem. När jag växte upp älskade jag och mina kompisar Hill & Spencer. Antagligen är det främst medelålders nostalgiker som köper filmerna på DVD.











-->

fredag 12 augusti 2016

Serier: Velvet 1

VELVET 1
av Ed Brubaker, Steve Epting och Elizabeth Breitweiser
Apart Förlag
Agentserien Velvet går som följetong i tidningen Agent X9, i vilken jag inte läst den - eftersom jag sällan läser Agent X9. Nu har de första fem - av femton - avsnitten samlats i en bok.
Jag hade rätt höga förväntningar på Velvet. Jag konstaterar att det var rätt längesedan jag läste (nya) amerikanska serier, men jag har länge varit nyfiken på manusförfattaren Ed Brubakers grejor. Jag har läst artiklar om- och intervjuer med honom. Han är en av de mest uppburna serieförfattarna idag, och om inget annat, har han ju ett stenhårt namn. Ed Brubaker. Det låter som namnet på en hårdkokt detektiv i en Manhattanpocket.
Infriades mina förväntningar? Ja - och nej.
Velvet Templeton är sekreterare på superhemliga underrättelseorganisationen ARC-7. Det är tidigt 1970-tal och ARC-7:s bäste agent blir oväntat mördad under ett uppdrag i Paris. Då visar det sig att den medelålders Velvet, av allt att döma född 1929, är allt annat än en vanlig, grå sekreterare. Hon har länge varit en av organisationens toppagenter, och beger sig ut för att ta reda på varför kollegan mördades, och av vem. Berättelsen utspelar sig, i James Bond-anda, runt om i världen, och med jämna mellanrum hoppar Brubaker tillbaka i tiden; till 40- och 50-talen, för att vi ska få veta lite mer om Velvet, hennes liv och hennes kollegor.
Jag hade förväntat mig en hårdkokt, men hyfsat realistisk spionserie, och blev därför lätt förvånad när serien, åtminstone delvis, är en "vanlig" actionserie: Velvet Templeton är en jävel på närstrid, hon dukar för pistolkulor, kastar sig ut genom fönster, bär en högteknologisk stealth-dräkt; hon är så extremt skicklig på allting, att hon lyckas undvika alla faror på de mest actionpackade sätt. Till detta kommer att hon inte har någon större humor eller charm, åtminstone inte i dessa första fem avsnitt. Serien är gravallvarlig och hade nog vunnit på en mer lättsam ton mellan varven, då hade det blivit lättare att acceptera att Velvet mer eller mindre är en superhjälte.
Samtidigt är detta en bra och välberättad serie. Den börjar aningen trevande, men alltmedan pusselbitarna faller på plats, tar den sig, för att snart bli intressant och spännande; tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa fortsättningen.
Det visade sig vara svårt att bända upp boken och fotografera av sidorna ...
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Steve Eptings teckningar. På albumets baksida står det att de är snudd på fotorealistiska - vilket stämmer. Epting är onekligen en mycket skicklig tecknare, men exaktheten gör bilderna lite stela och livlösa. Stilen får mig att tänka på Paul Gulacy, en tecknare vars stil jag inte heller vet om jag gillar eller ej. Elizabeth Breitweister står för den stämningsfulla färgläggningen. Denna tillför en hel del, men det är inte utan att jag undrar om inte Epsteins teckningar sett bättre ut i svartvitt. Modern färgläggning har ofta en tendens att bli lite kladdig, så är fallet även här.
Av någon anledning är boken tryckt i ett format som är aningen mindre än det vanliga serietidningsformatet. Albumet med Johan Wanloos Rock Manlyfist höll samma märkliga format.
Även om jag alltså hoppats på mer, är Velvet en bra och rekommendabel serie av en typ vi alltför sällan får se på svenska.

-->

torsdag 11 augusti 2016

Bio: Läkaren på landet

Foton copyright (c) Jair Sfez
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fransk feelgood, till och med. Eller tantfilm.
Det är bara att konstatera att jag nog inte tillhör den här filmens målgrupp. Jag har inga problem med mysiga, franska feelgoodfilmer; jag brukar gilla sådana, men just den här känns mest gjord för mogna damer som suktar efter Francois Cluzet, en fin skådespelare som är lite lik Dustin Hoffman. Fast längre. Och franskare.
Cluzet spelar Jean-Pierre Werner, läkare i en by på vischan i, antar jag, Frankrikes norra delar. Han är väldigt omtyckt i denna håla där alla känner alla, men så visar det sig att Werner gått och fått en hjärntumör. Werners läkare vill att han ska sluta jobba och låta en ersättare ta över, så stadsbon Nathalie (Marianne Denicourt) skickas till mottagningen. Werner, som inte berättat för någon om sin sjukdom, tycker inte alls om att ha Nathalie där, så han är sur och vresig. Byborna och patienterna har också lite svårt att acceptera nykomlingen, även om hon - förstås - är ytterst duglig. Werner behandlas för sin sjukdom. Kommer han att bli frisk? Kommer han att bli vän med Nathalie? Kommer de två läkarna till och med att bli ett kärlekspar? Frågorna är många! Den mogna publiken lär hoppas på att allt går vägen och att de inte så unga tu (de är båda medelålders) får ihop det.
Thomas Lilti har regisserat denna franska variant av HEM TILL GÅRDEN. Nu tittar jag aldrig på HEM TILL GÅRDEN, men jag tänker mig att det är så här. LÄKAREN PÅ LANDET berättas i ett lugnt tempo, det händer inte så mycket, det är inte spännande eller dramatiskt, det är inte speciellt roligt, och det är inte särskilt romantiskt. Men det är rätt trivsamt.
Vi får inte de där vanliga, sydfranska, superidylliska miljöerna. Här är allting grått. Det ser ut som en oktoberdag på den skånska landsbygden, med undantag för bostäderna - standarden är betydligt lägre på landet i Frankrike. Ibland är det dessutom regn och gyttja.
Vad är värre än en countryfestival i Skåne? Kanske en countryfestival i Göteborg eller Norrland? Nej: en countryfestival på franska landsbygden är värre. En sådan får vi se här. Fransmän i för små cowboyhattar dansar squaredance. Ett band sjunger countrylåtar på engelska med fransk brytning. Det förekommer även något slags dagcenter med glada, utvecklingsstörda fransoser, varav en konstant babblar om första världskriget.
Marianne Denicourt ser så fransk ut man kan göra. Hon har dessutom den bredaste mun jag sett.
Jag tycker egentligen inte så mycket om LÄKAREN PÅ LANDET - betyget härunder är generiskt. Men mogen publik lär säkert uppskatta filmen.








(Biopremiär 12/8)


-->

Bio: Free State of Jones

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Tumregeln lyder: om en film handlar om amerikanska inbördeskriget, eller ännu hellre; om det är en western - höj betyget ett snäpp.

FREE STATE OF JONES av Gary Ross (SEABISCUIT och THE HUNGER GAMES) fick ett rätt ljumt mottagande i USA, men eftersom filmen utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, är jag välvilligt inställd. Filmen bygger på sanna händelser och bland de medverkande aktörerna finns det visst en kille som är släkt i rakt nedstigande led med huvudpersonen.

Matthew McConaughey spelar Newton Knight, kallad Newt, som är sjukvårdare för sydstatsarmén. När en släkting till honom; en ung pojke, tvångsrekryteras och omedelbart dödas i strid, deserterar Newt och tar sig hem till countyt Jones i Mississippi för att begrava gossen. Det visar sig att konfederationens armé lever jävel i sina egna stater. Newt äger inga slavar, han är inte rik, och han vill inte bidra till att de rika sydstatarna blir rikare, så efter att ha hamnat i bråk med ett gäng riktigt lea soldater, tvingas han fly ut i träsket, där han slår sig samman med en handfull förrymda slavar.

Den lilla gruppen börjar slå tillbaka mot sydstatsarmén och värvar alltfler medlemmar. Newts armé blir en fruktad milis, de kontrollerar ett stort område - och de utropar Jones till en egen stat. Gerillasoldater som slogs för unionen kallades jayhawkers, men eftersom nordstatsarmén inte vill ha med Newts milis att göra, hamnar de någonstans mittemellan kombattanterna.

FREE STATE OF JONES är en film med ett budskap. Efter krigsslutet återvänder de rika plantageägarna till sina gårdar, de "frigivna" slavarna tvingas fortsätta arbeta för dem, rasismen frodas, Ku klux  klan växer sig starka, och protesterande svarta hängs utan större eftertanke. Vid ett par tillfällen under denna långa (två timmar och nitton minuter) film, hoppar man framåt i tiden, till en rättegång i Mississippi på 1950-talet, då en ättling till Newt hamnat i domstol, eftersom det uppdagats att han är en åttondedels svart - vilket är tillräckligt för att han ska klassas som en svart medborgare och fråntas de vitas rättigheter. På många sätt är det inte bättre idag, och nu har ju Trump fått flera amerikaner att visa sina sämsta sidor.

Det här är en lite ojämn film som inte riktigt vet vad den vill vara. Det börjar med extremt brutala stridsscener; inälvor och kroppsdelar flyger omkring. Ett flertal stridsscener och våldsinslag följer, dessa är välgjorda och genomgående blodiga. Här finns en härligt grym sydstatsöverste som blir en bra skurk, liksom en slemmig löjtnant. Sådana där kräk man hoppas ska få en kula i pannan.

Men, när det inte är action, blir det lite saggigt och högtravande. Newton Knight blir alltmer lik något slags kristusfigur. Han håller långa, fina tal om frihet och jämlikhet när andan faller på. Slaven Moses, spelad av Mahershala Ali, är så fin, smart, och genomgod, att han nog är en inkarnation av Moses, eller valfri annan biblisk figur. Newt inleder en romans med slavinnan Rachel (Gugu Mbatha-Raw), som är snygg och småtrist. Det blir lite tradigt mellan varven.

Realismen är det inget fel på. Här finns oändligt många statister i autentiska uniformer, folk bär slokande hattar och mössor, och inga fräna Stetsons, och de bor i skeva stugor med flera centimeter mellan plankorna. Filmfotot är stämningsfullt, medan filmmusiken är rätt tradig.

FREE STATE OF JONES är hyfsad. Den är inte alls så dålig som vissa påstått. Samtidigt är den inte speciellt bra. Men, om man, som jag, är intresserad av den här perioden i Amerikas historia, kan man ha visst utbyte av den.

  





(Biopremiär 12/)


onsdag 10 augusti 2016

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.
Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.
Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.










(Biopremiär 12/8)

tisdag 9 augusti 2016

Bio: Lights Out

Foton copyright (c) Warner Brothers
Vi har tidigare sett väldigt korta noveller av till exempel Edgar Allan Poe och Stephen King filmatiseras och dras ut till långfilmslängd, oftast med hjälp av material som inte fanns i originalberättelserna. LIGHTS OUT går ett steg längre. Filmen bygger på svenske regissören David F Sandbergs kortfilm från 2013, som är två minuter och 42 sekunder lång!
David F Sandberg ska inte förväxlas med svensken David Sandberg som gjorde KUNG FURY. David F plockades över till Hollywood av CONJURING-regissören James Wan, som producerat långfilmsversionen. David F står åter för regin, medan manuset skrivits av Eric Heisserer, som skrev nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET och FINAL DESTINATION 5.
Det absolut bästa med LIGHTS OUT är att den varar ungefär 75 minuter plus eftertexter! Det är väldigt positivt idag, när nästan allting är för långt. James Wans THE CONJURING 2 varade två timmar och tretton minuter, vilket är alldeles, alldeles för långt för en liten spökhistoria. LIGHTS OUT hinner aldrig bli tråkig.
Filmen handlar om det ljuskänsliga spöket, eller snarare monstret, Diana, som dyker upp när man släcker ljuset. I en prolog spelar Billy Burke Paul; en man som har osis med Diana när han jobbar över på sin arbetsplats. Diana dyker upp och har ihjäl honom, och så är Paul ute ur handlingen. Resten av filmen handlar om Pauls fru Sophie (Maria Bello), deras lille son Martin (Gabriel Bateman), och Sophies dotter Rebecca (Teresa Palmer) - Rebeccas far försvann när hon var barn.
Sophie har blivit knäpp och pratar med sin låtsaskompis Diana, något som skrämmer lille Martin. Än mer skraj blir han när han plötsligt får se Diana; en mörk, hotfull skugga med långa, knotiga fingrar.
Rebecca, en tuff tjej med självskadebeteende, tar hand om Martin, men tror inte på hans svammel om Diana. Inte förrän den onda kvinnan uppenbarar sig även för Rebecca. Och så går det som det går.
LIGHTS OUT är på inga sätt en stor film, den kommer inte att bli en klassiker i sin genre; det här är bara ännu en skräckfilm i mängden. Men: den gör sitt jobb. Varken mer eller mindre. Men det är gott nog. Som skräck är det hyfsat effektivt. Den förlitar sig lite väl mycket på så kallade jump scares; monstret dyker plötsligt upp till brölande musik, så att publiken hoppar till. Men det är ett rätt bra monster den här gången, och storyn fungerar rätt bra den också.
Jag läste att en del amerikaner klagat på slutet. Jag ska förstås inte avslöja det här, men jag hade inga som helst problem med det; det är fullt logiskt.
Några scener är smarta och kul uttänkta - som när en rollfigur avfyrar pistolskott mot Diana, som försvinner varje gång mynningsflammorna lyser upp i mörkret. Robusta karaktärsskådespelare som Maria Bello och Billy Burke gör sitt till för att lyfta filmen. I Rebeccas lägenhet hänger den svenska affischen för kortfilmsversionen, samt en poster med svenska bandet Ghost. Regissörens fru Lotta Losten, som var med i kortfilmsversionen, har en liten roll. Gillar man genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se LIGHTS OUT.
Just nu håller David F Sandberg på att regissera uppföljaren till ANNABELLE.








(Biopremiär 10/8)


-->

måndag 8 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bland män och får

BLAND MÄN OCH FÅR (Scanbox)
Jag skippade pressvisningen av BLAND MÄN OCH FÅR när den gick upp på bio. Jag kände att livet är för kort för att se ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får. Men så trillade filmen in genom brevlådan och igår föreslog min sambo att vi skulle se den. Den lät lite rolig, sa hon. Istället för att välja 70-talsskräck, spaghettiwesterns, 80-talsaction, eller någon annan lämpligare kvällsunderhållning, såg vi ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får.
Grímur Hákonarson har skrivit och regisserat berättelsen om bröderna Gummi och Kiddi. Jo, han heter Gummi. Det är ju lite kul. De här bröderna, som har stora, gråa skägg, bor grannar i det karga, isländska landskapet, men de har inte pratat med varandra på fyrtio år. Varför då? Det framgår inte. Kanske tycker Hákonarson att det inte spelar någon roll för berättelsen. Kanske kom han inte på någon orsak.
Gubbarna lever helt för sina får, men så visar det sig att ett av Kiddis får drabbats av en dödlig sjukdom. För att inte riskera att smittan sprider sig utanför området, beslutas det att alla får i dalen ska dödas och att gårdarna ska saneras. Det innebär katastrof för alla fårfarmare som bor där - och där verkar inte bo något annat än fårfarmare. Men Gummi fuskar. Han gömmer några får i sin källare. Jag vet inte riktigt hur han tänkte där. Förr eller senare lär han bli avslöjad, och om han inte avslöjas och släpper ut sina får bland de nya, som inte får anlända förrän om två år, riskerar han ju att sprida ut smittan på nytt. Om de nu visar sig vara smittade.
När Gummi får myndigheterna på sig tvingas han och Kiddi inte helt oväntat att åter ta kontakt med varandra. Det hela leder fram till ett icke-slut. Mitt under en dramatisk scen börjar eftertexterna att rulla.
BLAND MÄN OCH FÅR har fått idel fyror och femmor i betyg i svensk press. Jag undrar förstås vad alla har sett i det här. Kanske tycker folk att det är fint och uppfriskande att se en film om folk som har det ... jävligt tråkigt på Island. Folk bor i fula hem, de umgås sällan med varandra, och när de väl umgås i en samlingslokal, består underhållningen av att en gubbe står i ett hörn  och spelar sorgsna melodier på dragspel. Filmmusiken består också av ett sorgset, gnisslande dragspel. En inledande prisutdelning är riktigt vissen.
Plötsligt visar sig både Gummi och Kiddi helnakna i omotiverade nakenscener av ett slag som inte uppskattas. En lång scen där Gummi - i närbild - klipper tånaglarna fick sambon att vända bort ansiktet.
Ibland är det lite roligt, som när Gummi kör Kiddi till sjukhuset i en grävskopa, men mest är det här rätt tråkigt. Ibland väldigt tråkigt. Filmen får mig absolut inte att vilja resa till Island. Vad ska jag där och göra? Finns där något att göra? Finns där något?
Nu har jag sett detta isländska drama om skäggiga bröder och deras får, och har man sett ett isländskt drama om skäggiga bröder och deras får, har man sett alla.










-->

fredag 5 augusti 2016

DVD/Blu-ray/VOD: En iskall i Alexandria

EN ISKALL I ALEXANDRIA (Studio S Entertainment)

J Lee Thompson är mest känd för att ha gjort den kanske mest kända krigsfilmen någonsin; KANONERNA PÅ NAVARONE. Senare gjorde han de två sista filmerna i den ursprungliga Apornas Planet-serien, och därefter gick karln och blev "Charles Bronsons favorirregissör" - han gjorde en väldig massa Bronsonrullar, däribland DEATH WISH 4: THE CRACKDOWN. Han hann även med den kanadensiska skräckfilmen HAPPY BIRTHDAY TO ME.

1958, innan han åkte till Navarone, gjorde Thompson den engelska krigsklassikern EN ISKALL I ALEXANDRIA, en film jag själv inte sett förrän nu. Filmen har odödliggjorts, eftersom slutscenenen - vilken återges på DVD-omslaget! - senare kom att användas i Carlsbergs välkända reklamfilmer.

John Mills spelar kapten Anson, som får i uppdrag att köra en ambulans till Alexandria. Med sig har han två sjuksköterskor och ytterligare en soldat, och på vägen plockar de upp Anthony Quayle, som spelar en sydafrikan som gått vilse i öknen. Färden går genom öknen, där de stöter på faror i form av minfält och tyskar, och vid ett tillfälle ställer även kvicksand till det för dem. Dessutom verkar en i sällskapet vara tysk spion. I början av filmen säger Anson att han ska bjuda alla på ett iskallt glas lager på en bar i Alexandria när de kommer fram - och hur det går avslöjar alltså DVD-omslaget.

Expressen skrev en gång i tiden att EN ISKALL I ALEXANDRIA är årtiondes (alltså 50-talet) kanske mest spännande film. Det stämmer inte. Jag tyckte inte att den var spännande alls. Dock är den tillräckligt underhållande och trevlig för att jag skulle se den utan besvär.

Det är en lång film, lite för lång med sina  två timmar och fem minuter - i USA klipptes den ner till 76 (!) minuter. Den är lite tjatig, det händer för lite. En kärleksscen mot slutet är lite genant. Som ofta är fallet blir det lite Monty Python när brittiska officerare pratar med Jolly good, old chap-jargong. Under en flygattack används inklippta, repiga arkivbilder på Stukas. En detalj i slutminuterna är ofrivilligt komisk. Men som sagt - det är ändå en rätt bra film. Vänner av genren bör se den.

Denna DVD:s bildkvalitet är lite märkligt risig. Det liksom kryper i bilden. Vår TV är lite till åren, ibland kan eventuell sämre bild bero på det - men trailern till filmen, som också ligger på skivan, håller betydligt bättre bildkvalitet.

torsdag 4 augusti 2016

Serier: Fantomen 16/2016

FANTOMEN 16/2016
Egmont Publishing
Fantomens 80-årsfirande fortsätter. Tidigare har vi fått ett par tjocka nummer med gamla, mer eller mindre klassiska, äventyr - som till exempel nummer 6-7/2016. I det nya numret; nummer 16, firar man jubileet på ett helt annat sätt.
I USA har man länge gjort så kalllade "What if-serier". Serier som utspelar sig i något slags alternativ verklighet, och i vilka man ändrar på premisserna i gamla väl inarbetade serier. Det är främst Marvel som ägnat sig åt detta, men det finns även exempel från DC - minns de märkliga serierna om Stålmannens och Läderlappens söner.
När du Egmont producerar en "What if-serie" visar det sig att det inte alls är en sådan serie - det är snarare en "it is". "Den tjugoandra Fantomen, del 1: Den tomma tronen" utspelar sig i framtiden. Ingen alternativ framtid. Serien skildrar vad som faktiskt kommer att hända i Fantomenserien. Redan nu!
Den 21:a Fantomens, det vill säga "vår" Fantomen, äventyr blev betydligt sämre när han gifte sig med Diana och skaffade barn. Förvisso har jag alltid tyckt bättre om de historiska äventyren med tidigare Fantomer, men det finns en hel del moderna äventyr som är riktigt bra. Dock är fru och barn ett hinder; framför allt Fantomens skapare Lee Falk ägnade sig alldeles för mycket åt familjeliv i träkojan. Mystiken var som bortblåst. Vem vill väl ha en actionhjälte som extraknäcker som Dagobert?
Det har länge spekulerats i vem av Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, som ska ta över som Fantomen när den 21:a kastar in handduken. Följetongen "Den tjugoandra Fantomen" ska avslöja hur det kommer att gå.
Det är min gode vän Claes Reimerthi; den meste Fantomenförfattaren efter Lee Falk, som har skrivit framtidsserien. När den börjar någon gång i den nära framtiden, har Fantomen varit försvunnen i åtta månader. Guran kallar till sig Kit och Heloise, som går på college i USA. Tvillingarna har inte pratat med varandra på just åtta månader, eftersom de blev ovänner på en maskerad, på vilken de båda klätt ut sig till Fantomen (lika märkligt som det låter) - och misslyckats med att haffa kidnappare som slog till på festen.
En av Bengalis stammar; Bawante, har ställt till med elände. Den ende som kan tala stammen tillrätta är Fantomen - och han är alltså försvunnen. Guran och gamle Moz tycker att Kit och Heloise ska rycka in som fantomer och klara biffen. Det tycker inte de buttra tvillingarna. Slut på del ett.
Fantomen är numera en tunn tidning med korta äventyr. För några år sedan gick tidningen ner från 68 sidor till 52, medan de 32-sidiga äventyren kortades till 22 sidor, vilket alldeles för ofta inte räcker till - äventyren har en tendens att bli rumphuggna.
"Den tomma tronen" slutar innan äventyret hunnit börja. Det framgår inte hur många delar det rör sig om, och avsnitten kommer enligt tidningens ledare att publiceras sporadiskt. Således får vi inte fortsättningen i nästa nummer, då är det åter den 21:a Fantomen som är på äventyr. Det står inte när fortsättningen följer.
Ska jag vara helt ärlig tycker jag att det här tilltaget känns lite krystat. Som om man tvunget vill ha en kvinnlig Fantom utan någon egentlig orsak. "Det ligger i tiden!" som en del brukar säga. Antagligen är det mest ett försök att generera uppmärksamhet och fler läsare. I USA har förlagen de senaste åren hållit på och ändrat och stökat i gamla trotjänare. Superhjältarna byter kön och hudfärg. Det känns lite desperat. Varför inte bara skapa nya hjältar, istället för att ändra på gamla? Vem har bett om det? I Fantomens fall blir det lite konstigt, om det nu fortfarande finns djungelstammar som tror att det är en och samme man som inte kan dö. Här har Fantomen i hundratals år varit en muskulös karl som talar med en röst som isar blodet - och plötsligt är Fantomen en tös med, troligtvis, mycket ljusare röst.
Fast det är klart, när den 17:e Fantomens tvillingsyster Julie drog på sig dräkten några gånger, verkade folk inte märka någon skillnad. Åtminstone inte i de avsnitt med Julie jag läst.
Det är möjligt att följetongen "Du tjugoandra Fantomen" blir bra vad det lider, kanske har Claes verkligen fått till det - han är trots allt en av Sveriges främsta manusförfattare. Det är inte utan att jag är nyfiken på fortsättningen - när den nu kommer. Mest nyfiken är jag på att få veta vad som får Kit och Heloise att känna att de vill lämna bekvämligheterna och vännerna i Amerika, för att tillbringa resten av sina liv i en omöblerad grotta i Afrika.
Den här serien är tecknad av amerikanen Paul Ryan. Ryan avled en knapp vecka efter att han levererat avsnittet - min nekrolog finns HÄR (Efter att jag skrivit den framgick det i nekrologer i amerikanska lokaltidningar att Ryan var aktiv i NRA och reaktionär). Paul Ryan tecknade snyggt, om än aningen stelt. Kit och Heloise ska vara i 20-årsåldern, men ser ut som två medelålders Rotarymedlemmar. Varför klär de sig så där? Och varför är de blonda, när föräldrarna är svarthåriga? Kit ser ut precis som sin far när han fått på sig den svårtecknade Fantomendräkten. Heloise ser mer ut som en cosplayvariant. Det är svårt att bära upp denna märkliga dräkt om man inte har rejäl haka och den klassiska Fantomennäsan.
Resten av tidningen upptas av del ett av ett äventyr med Kriss från Valnor; ett franskt seriealbum. Den serien har jag inte läst, men den är rätt snyggt tecknad och färglagd.
Pluspoäng för att Fantomen numera ofta har väldigt snygga omslag av Henrik Sahlström. Om jag förstått det rätt har man den sista tiden lyckats vända den nedgående trenden och börjat sälja fler exemplar - men det är inget jag kan ta gift på. Och 44:90 är rätt dyrt för en så här tunn tidning; det är inget en unge kan spontanköpa. Knappt ens en vuxen.


-->

onsdag 3 augusti 2016

Bio: Captain Fantastic - En annorlunda pappa

Foton copyright (c) Scanbox

För att intet ont anande biobesökare inte ska tro att CAPTAIN FANTASTIC, med manus och regi av skådespelaren Matt Ross, är en superhjältefilm, har filmen i Sverige försetts med undertiteln EN ANNORLUNDA PAPPA. Om den kommit får några decennier sedan, hade den fått heta EN TARZAN TILL FARSA, eller EN HIPPIE FÅR PIPPI.

En utmärkt Viggo Mortensen, iförd stort skägg, spelar Ben; den annorlunda pappan. Han bor med sina sex barn i åldrarna åtta till, ungefär, tjugo (George MacKay, som spelar äldste sonen Bo, är 24, men ska föreställa yngre), i en stuga långt inne i skogen. Där lever de avskilda från omvärlden, och Ben fostrar dem till att bli filosofer och fysiskt starka vildmarksexperter. Ungarna kan både diskutera Trotskij och döda hjortar med kniv. Någon riktig skola har de aldrig gått i, det är Ben som undervisar; som lärare är han uppenbarligen sträng, och ungarna är extremt intellektuella - och överintelligenta.

Bens fru; barnens mor, är psykiskt sjuk och har hamnat på sjukhus, och en dag får familjen beskedet att modern begått självmord. Vi får veta att hon tidigare var advokat, men valde vildmarkslivet, eftersom hon ansåg att det var rätt uppväxtmiljö för barnen.

Moderns föräldrar; Jack och Abigail, spelade av Frank Langella och Ann Dowd, är stenrika och bor i en enorm villa. Jack har aldrig accepterat Ben och hans idéer, och han skyller dotterns död på Ben och vildmarkslivet. Om Ben vågar visa sig på begravningen, kommer Jack att se till att han arresteras.

Eftersom det i testamentet uttryckligen står att Bens fru, som var buddhist, vill kremeras och att askan ska spolas ner i en toalettstol, trotsar Ben och ungarna Jacks vilja; de äntrar sin gamla buss och kör in till stan för att hejda den kristna begravningen och genomföra hustruns sista vilja. Resan innebär självklart flera, ofta komiska, konfrontationer med verkligheten.

CAPTAIN FANTASTIC är ett i grunden allvarligt drama, men bitvis lättsamt och riktigt roligt. Ibland är det aningen långdraget, och här finns vissa lite irriterande inslag, som när Ben och hans familj, som i mångt och mycket är en hippiefamilj, drar fram instrument och spelar, sjunger och dansar i naturen. Jag har svårt för sådant både på film och i verkligheten.

Äldste sonen Bo har kommit till insikt och hävdar att han och syskonen är freaks; missfoster. Allt de vet och kan, är vad de läst i böcker. De vet inte hur riktiga människor fungerar, hur man umgås, de mest elementära sociala grejor. Något som blir uppenbart när de träffar Bens brorsöner, och när Bo råkar bli förtjust i en jämngammal tjej.

Jag kommer att tänka på ett par pojkar, i synnerhet en, jag ibland träffade när jag var barn. Förvisso var hans familj allt annat än ett hippiekollektiv, tvärtom, men han var hårt hållen. Han fick inte läsa serietidningar, han fick inte lyssna på vilken musik som helst, han fick knappt titta på TV och absolut inte på någonting som var spännande. Jag upplevde honom som konstig och det var svårt att hitta på något med honom. Jag minns inte riktigt vad han tyckte om att göra, det här var för fyrtio år sedan, men jag minns att han tyckte att mina serietidningar var extremt spännande och han tittade storögt på alla mina KISS-posters på väggarna. En gång skulle han sova över hos oss. När det var BARETTA på TV fick han inte titta. Jag satt ensam i TV-rummet, medan han tvingats i säng av sin mor. Det gick inte att umgås normalt med honom och hans mor.

I CAPTAIN FANTASTIC hävdar morfar Jack att det Ben sysslar med är barnmisshandel. Vilket det på sätt och vis är. Men samtidigt behöver ju det ena inte utesluta det andra. Det går utmärkt att både läsa "Kapitalet" och Fantomen, att både jaga, klättra i berg, och spela datorspel och kolla på TV-serier. Något en del verkar tro är omöjligt.

Jag tycker att det här är en rätt bra film, den är trevlig och tänkvärd, och jag antar att många lär tycka som jag. Men jag lär inte se om filmen i första taget.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

tisdag 2 augusti 2016

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.
Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.
Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.
Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)