tisdag 13 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Svenska kultklassiker

SVENSKA KULTKLASSIKER (Studio S Entertainment)

Dags att ta på sig nostalgimössan - för det var inte utan att jag blev nostagisk när jag tog mig igenom den här efterlängtade DVD-boxen.

I mitten av 1990-talet började jag och mina kompisar (en av dessa kompisar ligger bakom denna box) att utforska Sveriges bortglömda filmarv. Vi upptäckte att det producerats en väldigt massa konstig, bisarr, spännande och kul film vi aldrig någonsin hört talas om. Filmer som inte visats på bio sedan de hade premiär, som aldrig visades på TV, och som i de flesta fall inte släppts på video. Vi lyckades rota fram de flesta av de här gamla filmerna på de mest krångliga sätt, vi såg och vi häpnade. Jag skrev om några av filmerna i dagstidningen NST, i min egen tidning Magasin Defekt, och kanske även i den senare tidskriften Total Film; det var där rubriken Toppraffel först dök upp.

Kultklassiker. En benämning som tål att diskuteras. Jag minns att jag på 90-talet hade en diskussion med Klubb Super 8, som börjat släppa gamla svenska filmer på video, om huruvida de skulle sätta etiketten "Svensk kultklassiker" på samtliga utgåvor, vilket de gjorde. Bara för att en film är gammal, bortglömd och kanske lite konstig, behöver den inte vara kult. Jag hade en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm" - men långtifrån allt jag skrev om var kult. Kanske snarare lite defekt.

Jag har skrivit en del texter under årens lopp där jag försöker redogöra för begreppet kultfilm - vilket är svårt. Boxen SVENSKA KULTKLASSIKER innehåller ett trevligt, 16-sidigt häfte i vilket Fredrik af Trampe presenterar se sex filmerna, och här finns även en inledande artikel i vilken Trampe tillsammens med Martin Kristenson försöker förklara vad en kultfilm är och reda ut begreppen. De kommer fram till ungefär det jag tidigare kommit fram till. Kultfilm kan definieras lite hur som helst, det kan vara vad som helst. Men om man generaliserar, så handlar det i de flesta fall om en liten, udda, spekulativ film i en populär genre, snarare än SOUND OF MUSIC; en film som trots sitt stora antal anhängare, närmast ett kultfölje, knappast kan kallas kultfilm.

Jag skrev en gång här på TOPPRAFFEL! att om jag bestämmer att det är en kultfilm, så är det en kultfilm. Då blev en ung läsarinna förbannad. Hon uppfattade inte ironin.

Nå. Låtom oss gå igenom de sex filmerna i den här boxen. Är de kult? Tja ... De flesta vill jag nog påstå är kult. Två av filmerna hade jag inte tidigare sett, en av dessa hade jag inte ens hört talas om.

RAGGARE! (Olle Hellbom, 1959)

RAGGARE! är Astrid Lindgren-regissören Olle Hellboms andra långfilm, och en av de filmer i boxen jag nu såg för första gången. I det här fallet är epitetet kultfilm tveksamt. Det är Ragnar Frisks flängda RAGGARGÄNGET med Ernst-Hugo Järegård från 1962, som är kultfilmen i genren. Hellboms film är ett seriöst drama, vars första halva är riktigt intressant. Här skildras livet på det kafé där raggarna hänger på ett realistiskt, nästan dokumentärt sätt. Till en början är det svårt att urskilja någon egentlig handling, filmen känns som ett nedslag i 1959.

Under filmens senare del förvandlas det hela till ett triangeldrama som involverar Christina Schollin, Hans Wahlgren och Bill Magnusson (som numera heter Ulmert i efternamn). När filmen går mot sitt slut hamnar den farligt nära ett pekoral.

Filmfotot är utmärkt, modernt och skiljer sig från samtida svensk film. Ungdomarna i filmen lyssnar inte på rock 'n' roll. Anita Wall har ett upprört nattligt samtal med sin mor och säger "Jag har haft ett samlag!", Håkan Serner spelar flipper, och Tommy Johnson läser högt ur ett nummer av Tomahawk.

Extramaterial är det gott om den den här skivan. Här finns en nygjord intervjufilm med filmens huvudrollsinnehavare, en testfilm med Christina Schollin, två trailers, varav den andra verkar höra till en nypremiär på 70-talet ("En svensk SISTA NATTEN MED GÄNGET!"), samt två varnande kortfilmer från 50-talet.

CHANS (Gunnar Hellström, 1962)

Det här är filmen jag inte tidigare jag hört talas om. Birgitta Stenberg har skrivit manus efter sin roman. CHANS borde snarare finnas i en box med svenska 60-talsdramer, än i en kultfilmsbox. Visst handlar filmen om en ung flicka på glid, men det här är bara ännu ett typiskt, svenskt, seriöst drama.

Lillevi Bergman gjorde bara två filmroller. Hon dog 1985, endast 41 år gammal. I CHANS spelar hon det 16-åriga problembarnet Mari, som skickas från en ungdomsvårdsskola till Skåne, där hon får arbeta i Gudrun Brosts speceriaffär och tappar mjölkflaskor. Hennes farbror, som bott i USA och därför pratar ruskigt dålig engelska, förgriper sig på henne. Mari rymmer och liftar tillbaka till Stockholm. Under färden förgriper sig fler gubbar på henne, däribland en tysk som pratar dålig tyska.

I Stockholm börjar hon genast att hänga med kriminella gäng, här finns en narkoman och en snubbe som kallas Jacki Bananen. Av en slump träffar Mari den rike och snälle studenten Stefan, som spelas av en 23-årig Gösta Ekman. Kan han rädda stackars Mari? Njä. Hon är en destruktiv tjej som bara ställer till det.

CHANS får väl sägas vara en välgjord och välspelad film - men som sagt, det här är ett drama vilket som helst. Jag kom att tänka på Kay Pollaks ÄLSKA MEJ från 1986, en annan film om en destruktiv tjej på glid och som konstant vägrar att skärpa sig.

Som extramaterial hittar vi filmens trailer och ett bildgalleri.

MISS AND MRS SWEDEN (Göran Gentele, 1969)

Nu jävlar! Nu snackar vi! I en bättre värld hade Göran Genteles MISS AND MRS SWEDEN varit en lika älskad komedi som SÄLLSKAPSRESAN och GÖTA KANAL - och det här är en film som på alla sätt är bättre än GÖTA KANAL. Jag har inte sett den här sedan 90-talet, då jag och en kompis (vi kan kalla honom Stefan, eftersom han heter så) klämde den hemma hos honom i Stockholm. Vi skrattade så att vi grät.

Akademiledamoten Lars Forssell, av alla människor, stod för manus till denna vansinniga och fullkomligt utflippade komedi, som ska vara en satir över både veckotidningsbranschen, skönhetstävlingar, och vänsteraktivister som bor i kollektiv - men som mest lyckas vara den kanske knasigaste fars som någonsin spelats in i Sverige.

Jarl Kulle, i sitt livs roll, spelar den extravagante redaktören för veckotidningen Vecko-hatten, Sven Lindberg gör förlagschefen Rulle Binn. När de utlyser skönhetstävlingen Miss Sweden bestämmer sig ett gäng vänsteraktivister i ett kollektiv - alla rikemansbarn - för att infiltrera tävlingen och sabotera. De klär upp Sylvia Appelsten (Margareta Sjödin) till tjusig skönhetsmiss och skickar henne till tävlingen.

Leif Mix åker hem till de olika deltagarnas familjer för att intervjua dem. En av kandidaterna har en porrkung till far (John Harryson), en annan bor i sunkigaste arbetarklasslyan, hennes far spelas av Per Oscarsson, som till skillnad från aktivisterna i kollektivet är riktig kommunist.

En lång, lång rad kända svenska skådespelare och kändisar medverkar i filmen - till och med Lennart Swahn. Filmens scenografi är strålande, i synnerhet Vecko-hattens redaktion imponerar med sina spegellabyrinter och självöppnande dörrar som inte riktigt lyder. Det här är verkligen färgsprakande.

Framför allt är filmen fruktansvärt rolig - jag skrattade oavbrutet nu när jag såg om filmen. Handlingen är härligt ofokuserad och som sig bör slutar historien i kaos och gigantiskt bubbelbad. Och visst är det här en kultfilm. Det må vara en "bred" komedi som alla ska kunna se och ha utbyte av, men Gentele och kompani tar i så att skjortan spricker. Kanske blev det för bisarrt och stolligt för den vanliga komedipubliken.

DVD:n innehåller en nygjord intervju med Margareta Sjödin, en kul trailer, samt ett bildgalleri.

SMUTSIGA FINGRAR (Arne Mattsson, 1973)

Den kultigaste filmen i boxen är tveklöst Arne Mattsonns thriller SMUTSIGA FINGRAR, och jag såg fram emot att få se om den på DVD. Tyvärr blev jag besviken. Inte på filmen i sig, utan på skicket i vilket den presenteras.

SMUTSIGA FINGRAR, med manus av deckarförfattaren Olof Svedelid, är en av de hårdaste svenska filmer som gjorts. Den gjorde enormt intryck på mig och mina vänner när vi hittade den på 90-talet, och jag skrev en hel del om den i min spalt i NST. Filmen är så hård att Statens Biografbyrå satte sig på tvären och totalförbjöd den, eftersom den var både "skadligt upphetsande" och "avhumaniserande". För att få visas gjorde Biografbyrån fyra klipp: 1. Det andra slagsmål- och misshandelsavsnittet fram till nedslagningen av den fete gästen (inkluderande Ulf Brunnberg, som fajtas så vilt att han visar halva röven) 2. Misshandeln av "doktorn" 3. Tortyr 4. Närmanden m m avseende den knarkande flickan. Dessa klipp är nu återinsatta.

Peder Kinberg spelar modefotografen Stefan, vars syster (Lena Bergqvist, Kjells syster) knarkar och dör i en överdos. Innan hon dog hade systern talat in ett band, på vilket hon avslöjar en del obekväma fakta om ett knarksyndikat. Stefan och hans kompis Jonas (Ulf Brunnberg) dras in i en härva där de konfronteras med ligan, dess slemme ledare Harry (Heinz Hopf), och diverse torpeder och hantlangare.

SMUTSIGA FINGRAR påstås bygga på fakta, vilket är mycket möjligt, men filmen påminner mest om en amerikansk exploitationfilm från 70-talet, det är väldigt sleazigt, om än med vissa genuint svenska detaljer som bryter av. Skådespeleri och repliker svajar lite emellanåt, men Heinz Hopf är oförglömlig som gangsterboss. Mest oförglömlig är dock Jan-Olof Rydqvist som den misslyckade torpeden Servus, som under täckmanteln "doktor Nilsson" försöker mörda Stefan och Jonas. Det går inte så bra, men trots detta vill Servus ha 50 000. Minst. Eftersom han blev sedd. "Man ska inte bli sedd," säger Harry kallt och låter döda Servus på ett sadistiskt sätt.

Rent allmänt är skurkarna i den här filmen oförglömliga, Jim Steffe spelar skurk i keps, och Olle Björling är underbart vidrig som skurken som suger på napp. Georg Riedel står för den stämningsfulla filmmusiken.

Tyvärr blev jag alltså besviken när jag fick se denna utgåva - beroende på att bildkvalitén är väldigt risig. Så pass att det ibland är svårt att urskilja vad som sker. Det ser ut som en piratkopia på VHS. Däremot är de tidigare bortklippta scenerna knivskarpa. I vanliga fall brukar det vara tvärtom - inklippta snuttar brukar vara risigare än resten av filmen, men i det här fallet har väl dessa scener legat osedda på en hylla i alla år. Jag hade förstås hoppats på en restaurerad version, men det är väl ganska orealistiskt att vi kommer att få se en sedan någon gång. På Blu-ray.

Extramaterialet kompenserar en del. Vi får ett litet inspelningsreprtage på fyra och en halv minut, i vilket Arne Mattsson uttalar sig om svensk film, vi får trailern, som jag aldrig tidigare sett (och som har bättre bild än filmen), och vi får ett bildgalleri. Men detta är inte nog. Här finns även 25 minuter, utan ljud och nästan helt utan färg, från en ofullbordad film av Mattsson; INDIANSOMMAR/LOVE LIKE THAT, som spelades in 1972. Här syns bland andra Jim Steffe iförd enorma, vita kalsonger, och Barbro Klingered från JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA. Det hela ser deppigt ut och jag snabbspolade mig igenom scenerna - men ändå. De finns här.

STENANSIKTET (Jan Halldoff, 1973)

Jan Halldoffs märkliga drama - eller thriller? - har jag inte sett sedan 90-talet. Då tyckte jag att den var mördande tråkig. Jodå, den är fortfarande tråkig och deppig, men den är tillräckligt konstig för att passa i den här boxen.

Inledningvis påminner filmen om både A CLOCKWORK ORANGE och THE WARRIORS. I en fruktansvärt tråkig, deprimerande Stockholmsförort drar ett gång unga tonåringar i färgglada kläder omkring och lever jävel - en av dem spelas av Ted Gärdestad, men han medverkar bara i ett par scener och fäller sin enda replik först mot slutet.

Jan Blomberg spelar Harry, som förlorat sin lille son i en olycka och som hatar de som styr i samhället; de som ligger bakom dessa fruktansvärda miljonprojekt, all grå betong och tristess. Harry skriver monologer till politiska kabaréer, och allvarligt talat - finns det något ondare, något mer plågsamt än politisk kabaré från 70-talet? I STENANSIKTET är det Bert-Åke Varg som framför de pretentiösa, jobbiga monologerna, en av gångerna utklädd till fågelskrämma. Hu!

Harry får en idé. För att hämnas på de styrande anlitar han det desillusionerade ungdomsgänget. De får ett par hundralappar för att mörda-, eller hjälpa till att mörda, samhällstopparna. Ewert Granholm dränks och hängs upp som en fågelskrämma på ett torg.

Handlingen må vara besynnerlig, men efter ett tag drabbar förortstristessen även mig som tittare. Som thriller funkar filmen inte alls. Däremot känns det här extremt mycket som svenskt 70-tal.

Det enda extramaterialet är ett bildgalleri.

TABU (Vilgot Sjöman, 1977)

Sist ut i kultfilmsboxen är Vilgot Sjömans utskällda TABU. Jag minns när Filmkrönikan på TV tog upp den här. De visade ett klipp där Lickå Sjöman pratar med transvestiten Halvar Björk, som säger att han brukar stoppa upp tamponger i stjärten. Det tyckte jag var skojigt när jag såg det då, 1977.

TABU är en av de märkligaste svenska filmer som gjorts. Det är en fascinerande film, just för att allting är konstigt, svårbegripligt och fult som stryk. Allting, precis allting, går i brunt och beige - fast trailern, som ligger som extramaterial, har bättre bildkvalitet och då ser det lite bättre ut.

Inledningsscenen sätter tonen: Olle Björling spelar en blottare som lockar med sig en liten flicka till ett koloniområde, där han vill att hon ska fotografera honom när han onanerar - och ja, vi får se hans stånd.

Kjell Bergqvist, som också kommer att visa upp sitt stånd medan han äter kyckling, spelar advokaten Kristoffer Lohman, en "reformator" som engagerar sig i sexuella minoriteters rättigheter - dessa minoriteter kallar sig "gränsfolket". Exakt hur Lohman hjälper gränsfolket blir jag inte klok på, han går mest omkring med lätt fuktig sammetsblick, men tydligen har han flera gånger hjälpt blottaren slippa att fängelse.

Lickå Sjöman spelar Sara, en reporter som ska intervjua Lohman och gränsfolket. Tror jag. Hon har ingenstans att bo, och flyttar runt till diverse personer. På ett ställe springer en intensiv och tvär Stellan Skarsgård omkring och blir sur när han inte får raka en kvinnas könshår i fred.

Det ska hållas något slags parad i Stockholm; en tidig prideparad där gränsfolket ska demonstrera för sina rättigheter. En del gillar inte tilltaget. Det uppstår även bråk bland de som ska demonstrera - kvinnosakskvinnorna (som feminister kallades på 70-talet) gillar inte att transvestiterna klär sig traditionellt kvinnligt, någon undrar varför nekrofiler inte är välkomna i tåget.

Halvar Björk spelar en kamrer som lever dubbelliv som kvinna, Heinz Hopf är en läderbög som piskar en naken man som rullar sig i gyttja i skogen, Lars Amble är en superfjollig transa, Gunnar Björnstrand är överklasstransan Rådmanskan, och Viveca Lindfors dansar glatt naken. Advokat Lohman inleder något slags förhållande med Sara, eller gör han det? Han verkar även dras till transorna.

I filmens konstigaste scen ligger Lohman och Sara i varsitt rum och onanerar. Lohman stönar "Jag är insmord i fett, Sara! Jag dallrar!". Fullkomligt obegripligt.

Det här är en sådan där film som får en att undra vad det egentligen är man tittar på när man ser den. Den inte alltför begåvade Vilgot Sjöman hade säkert goda intentioner, men för det mesta blir det fel i hans film, och HBTQ-motståndare får vatten på sin kvarn. Dessutom är allt så fult och brunt, att gränsfolkets liv ser direkt vidrigt och motbjudande ut.

Som extramaterial ligger som sagt trailern, med bättre bild än själva filmen, ett bildgalleri, samt kortdokumentären BÖGJÄVLAR från 1977; en film jag bara härommånaden såg på Filmarkivet på nätet.

Okej - vad sätter jag för betyg på detta? Vet ni vad - jag struntar i betyg. Att sätta betyg är att generalisera. Förvisso skulle jag kunna vara utan ett par av filmerna i boxen, men trots detta är SVENSKA KULTKLASSIKER en låda man bör ha i samlingen. Synd bara att den tekniska kvalitén inte är bättre på några av filmerna.

måndag 12 september 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Giuliano Carnimeo

Den italienske regissören Giuliano Carnimeo, bättre känd som "Anthony Ascott" (och ibland Ascot med ett T), har gått hädan, 84 år gammal.

Carnimeo började sin karriär som regiassistent och var även medregissör på en film, innan han 1968 skötte regin på egen hand i en spaghettiwestern som i Sverige döptes till DE KOM FÖR ATT DÖDA. Det blev många westerns för Carnimeo. Bland annat regisserade han fyra filmer om Sartana med Gianni Garko i titelrollen, han gjorde DOM KALLAR MEJ HALLELUJA och dess uppföljare med George Hilton, och MANNEN UTAN NAMN - HAN KALLADES HOLY GHOST; en synnerligen märklig filmtitel.
1972 gjorde Carnimeo en av de mer kända giallofilmerna; THE CASE OF THE BLOODY IRIS med Edwige Fenech och George Hilton, därefter blev det en rad westernkomedier, några sexiga komedier, samt ett par "vanliga" komedier.
1983 kom Carnimeos kanske mest älskade film: EXTERMINATORS OF THE YEAR 3000, som hette DEATH WARRIORS på video i Sverige. Det här är en väldigt flängd Mad Max-kopia, en av de billigaste och en av de dummaste. En fantastiskt underhållande film.
1988 kom den lika bänga skräckfilmen RAT MAN, med David Warbeck och Janet Ågren. Till denna anlitade man världens enligt Guiness rekordbok minsta man, den 73 cm långe Nelson de la Rosa, som fick spöka ut sig till titelns råttman.

Giuliano Carnimeos sista film blev en science fiction-historia; COMPUTRON 22, som även den kom 1988.
GIULIANO CARNIMEO
1932-2016
R.I.P.

söndag 11 september 2016

Serier: Mitt eget Fantomenjubileum

Fantomen fyller som bekant hela 80 år som seriefigur i år, ett faktum som uppmärksammas i Fantomentidningen, och som jag tidigare uppmärksammat här på TOPPRAFFEL! Men det slog mig att den finns ännu ett jubileum att fira:
I år är det 40 år sedan jag köpte ett nummer av Fantomen för första gången. Det är nästan exakt 40 år sedan - jag missade rätt datum med ett par veckor. Tidningen jag köpte var Fantomen nr 18/1976 - nr 19 kom ut den 31/8 1976.
Jag har skrivit om nr 18/1976 flera gånger förut. Hur jag lockades av det tuffa omslaget som lyste mot mig i tidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Detta omslag har jag nu på en ståtlig T-shirt.
Den här tidningen gjorde enormt intryck på mig. Framför allt det inledande Fantomenäventyret; "Vråkar över Vacul", stämningsfullt tecknat av Jaime Vallvé. Innan jag köpte den här tidningen hade jag läst väldigt lite Fantomen, i princip bara ett julalbum. Detta album var i färg och tecknat av Sy Barry.
"Vråkar över Vacul" var något helt annat. En serie i svartvitt som jag tyckte påminde om skräckserier. Det var mörkt och mystiskt. Fantomen bekämpar den kriminella organisationen Vråkarna i ett slott i ett land som påminner om Draculas Transsylvanien.
Som vuxen tycker jag att storyn kanske är aningen tunn och enkel, men jag förstår varför serien gjorde enormt intryck på mig som barn. Jag läser fortfarande Fantomen, främst gamla nummer, och jag vill helst att äventyren ska vara lika kusliga och fräna som "Vråkar över Vacul".
Efter numrets Fantomenäventyr kom Fantomenklubben. Liknande sidor fanns inte i de serietidningar jag brukade läsa, som till exempel Tomahawk. Fantomenklubben var dåtidens motsvarighet till Facebook. Jag brukar faktiskt läsa gamla Fantomenklubbensidor för min sambo som godnattsaga, det är väldigt kul. Då, 1976, klippte jag genast ut- och skickade in anmälningskupongen till klubben.
Detta är inte samma exemplar som jag köpte 1976. Här finns kupongen kvar.
Därefter kom den tredje och sista delen av ett Bernard Prince-album. Jag läste det trots att jag inte läst de tidigare delarna, eftersom det såg så tufft ut, Hermanns detaljerade, plottriga teckningar var spännande, serien liknade inte andra serier på den svenska marknaden. Dessutom tyckte jag att alla serier som innehöll harpungevär och monsterfiskar var bra.
Numrets sista serie var en historia om Mandrake. Jag minns inte vad jag tyckte om den. Som barn tyckte jag om nästan allting i äventyrsväg, och jag läste alltid Mandrake när serien fanns med i Fantomen.
På tidningens sista uppslag fanns Fantomen talar, där en läsare frågade om fransk-belgiska serier. I Uffe Granbergs svar nämns Blueberry - och detta var första gången jag hörde talas om, rättare sagt: läste om, denna serie. Trots att det bara var en titel utan någon som helst förklaring; det stod inte ens att det är en westernserie, blev jag nyfiken.
Tidningen avslutades med Fantomens fiskeskola. Det var det enda i hela tidningen jag tyckte var lika töntigt som ointressant. Det tycker jag fortfarande.







-->

lördag 10 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Pieces

PIECES (Studio S Entertainment)
Det första jag tänkte när jag såg omslaget till Studio S Entertainments utgåva av Juan Piquer Simóns spanska skräckfilm PIECES från 1982, var "Jösses, vad kommer intet ont anande människor som hyr eller köper den här filmen att tänka när de får se den?". På omslagets framsida citeras med stora bokstäver regissören Eli Roth, som säger "Den bästa splatterfilm som någonsin gjorts!".

Tja ... Om man aldrig någonsin sett en splatterfilm ... Eller en skräckfilm ... Om man är tolv år ... eller en 80-årig gumma ... tycker man kanske att PIECES är en chockerande, spännande och otäck film. Vi andra ser- och ser om filmen på grund av dess andra kvaliteter. Eller totala brist på sådana.

Juan Piquer Simón, som dog 2011, är känd för superhjältefilmen SUPERSONIC MAN, snigelrysaren SLUGS, som snart kommer på Blu-ray i utlandet, och THE RIFT; en av alla de undervattensfilmer som gjordes för att rida på AVGRUNDENS popularitet. Simóns mest kända och mest populära film, är PIECES, som i original heter MIL GRITOS TIENE LA NOCHE ("Tusen skrik i natten" eller något ditåt). Den är även känd som CHAINSAW DEVIL.

1982 var slasherfilm stort. FREDAGEN DEN 13:E-serien och alla dess imitatörer skördade enorma framgångar. Självklart ville den europeiska B-filmsindustrin också ha en del av kakan. 1981 gjorde spanjoren Jess Franco slashern BLOODY MOON; en västtysk produktion, och en film jag kom att tänka på när jag nu såg om PIECES.

BLOODY MOON är en härligt ful film. PIECES är en lika ful film - om inte fulare. Simóns film utspelar sig i Boston, men trots alla försök att få filmen att se amerikansk ut, ser den bara ut som en billig spansk film, inspelad i Barcelona. Jag har tidigare bara sett filmen på en gammal VHS-utgåva, holländsk tror jag, i pan & scan och med urtvättade färger; den versionen var ful som stryk. Den här nya DVD:n visas i 16:9-format och har bättre bild, men filmen är lika ful för det - det spelar ingen roll vad man gör med den. Jag är nyfiken på den amerikanska Blu-ray-utgåvan. Knivskarp fulhet!
PIECES' producent och manusförfattare är amerikanen Dick Randall, en producent verksam i Italien, där han gjorde filmer som giallon FRENCH SEX MURDERS med Anita Ekberg, FRANKENSTEIN'S CASTLE OF FREAKS, Al Adamson-rafflet FRYSBOMBEN med Jim Kelly och George Lazenby, samt en rad kung fu-filmer med den kinesiske Bruce Lee-kopian Bruce Le (med ett E). Med sig på manuset till PIECES hade Randall allas vår Aristide Massaccesi, bättre känd som Joe D'Amato; en italienare som gjorde mängder av skräck och sleaze, samt en massa porr. I den här filmens förtexter kallade han sig John Shadow.
The Shadow knows.
PIECES inleds med en prolog. Det är tidigt 1940-tal och en liten gosse sitter och lägger pussel. Hans stränga mor kommer in - och blir vansinnig när hon upptäcker att pusslet föreställer en naken kvinna. Morsan skriker och gormar. Det uppskattar inte gossen, så han går och hämtar familjens yxa och hugger ihjäl tanten. Därefter styckar han henne med en såg. När polisen kommer har gossen gömt sig och låtsas ha undkommit en galen mördare.

40 år senare drabbas ett college i Boston av Döden. En ung tjej styckmördas med motorsåg ute på gräsmattan, mitt på dagen. Och hon är bara den första! Eftersom polisen, liksom skolans personal, i den här filmen är idioter, spärrar de inte av skolan. Nej, undervisningen och livet fortsätter som vanligt, och mördaren kan utan problem smyga omkring med sin enorma motorsåg och stycka folk; vanligtvis nakna studenskor som aldrig kommer på att de kan försöka fly.

Den tuffe snuten Bracken (Christopher George) har en plan för att hitta mördaren. Han skickar sin agent (agent?) Mary Briggs (Lynda Day George) till skolan, där hon ska låtsas vara den nya tennistränaren. Inte fan hjälper det, mördaren fortsätter att stycka och ha sig.

Misstänkta finns det gott om. Till exempel har vi gamle, fine Jess Franco-skådisen Jack Taylor, som spelar en homosexuell anatomiprofessor. Han är väldigt, väldigt skum. Oj, vad skum han är. Lika skum är Paul L Smith (Bluto i KARL-ALFRED), som spelar en konstig vaktmästare eller trädgårdsmästare, eller vad han nu är. Till och med rektorn (engelsmannen Edward Purdom) är misstänkt.

PIECES är en fullkomligt fantastisk film! Ja, herregud! Det här är otroligt underhållande. Visst är morden extremt blodiga, med närbilder på kroppar (egentligen grisar) som sågas upp och grejor, men trots dessa fungerar PIECES  inte som skräckfilm. Detta beroende på att filmen är hysteriskt skojig! Den är helfestlig!

Christopher George, som vi minns från Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, ser i flera scener ut att hålla sig för skratt - ett par gånger ser det faktiskt ut som om han skrattar till efter att ha fällt sina bänga repliker. Mördaren går inte av för hackor. I en scen förföljer han en ung tjej och går efter henne in i en hiss - och hela tiden gömmer han sin enorma motorsåg bakom ryggen så att hon inte ska se den! Pluspoäng för att mördaren är fotfetischist. I en otroligt konstig scen kommer agent Mary Briggs traskande utanför skolan mitt i natten, när plötsligt ovannämnde Bruce Le dyker upp och börjar kung fu-kicka och ha sig. Denna scen har inte någonting med något annat i filmen att göra, och Bruce Le medverkar enbart i denna obegripliga scen.

I den absolut bästa scenen blir agent Mary Briggs alldeles ifrån sig när hon upptäcker att hon inte lyckats förhindra ett mord, eftersom mördaren spelade marschmusik ur högtalarna vid skolans tennisbana. Stackars Mary står utanför omklädningsrummet med liket och vrålar "Baaastaaaaard! Baastaaaard! Bastaaaard!!!". En scen som måste upplevas. Intensivt skådespeleri som bäst. Vilken inlevelse! Lynda Day George var förresten gift med Christopher George fram till hans alldeles för tidiga död 1983.
"BAAASTAAAAAAAARD!!!"
Filmen innehåller ett par snuttar som påminner om en italiensk giallo, som till exempel närbilder på mördarens behandskade händer, och man har slängt på lite musik av italienaren Stelvio Cipriani, men tydligen ska mördarens klädsel - slokhatt - vara inspirerad av pulphjälten The Shadow och inte av gialli.

Mördaren visar sig vara precis den du tror det är. Filmens tre sista, oförklarliga sekunder måste ses. Eller, okej, allt som sker före dessa sekunder måste förstås också ses. PIECES är spansk skit som bäst!

Vad sätter jag för betyg på en sådan här otrolig rulle? Det får allt bli ett specialbetyg. Fem Jack Taylor!







(Släpps den 12/9)

fredag 9 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Bone Tomahawk

BONE TOMAHAWK (Studio S Entertainment)

Det är inte utan att jag sett fram emot BONE TOMAHAWK; en skräckwestern som hajpats en hel del det senaste året, den har hyllats av många - men jag noterar att en del anmärkt på dess estetik och en del annat.

Jag måste erkänna att jag blev aningen ställd när jag nu äntligen såg filmen. Enligt uppgift kostade BONE TOMAHAWK bara 1,8 miljoner dollar att göra; ungefär hälften av vad en normalbudgeterad svensk långfilm kostar. Med tanke på att folk som Kurt Russell, Patrick Wilson och ytterligare några kända namn medverkar, antar jag att den angivna budgeten exkluderar en del utgifter. Innestående löner?

Estetiskt ser BONE TOMAHAWK ut som den lågbudgetfilm den är. Åtminstone i början, när det främst är interiörscener. Det kalla, kliniska digitalfotot, avsaknaden av musik, och dialogen får filmen att se ut som engelsk TV-teater från 1980-talet. Det känns onekligen lite konstigt att se Kurt Russell i en sådan här produktion. Filmfotot ser bättre ut när huvudpersonerna beger sig ut i vildmarken.

Handlingen är enkel. Kurt Russell spelar Franklin Hunt, sheriff i staden Bright Hope. Där är det frid och fröjd, tills plötsligt tre personer kidnappas. En indian som bor i staden hävdar att det är en mystisk kannibalstam som fört bort de tre. Tillsammans med maken till en av de bortförda; Arthur O'Dwyer (Patrick Wilson), vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), och en märklig, ilsken revolverman som heter John Brooder (Matthew Fox), rider sheriff Hunt iväg för att leta upp kannibalerna. Arthurs ben är spjälat och gör färden något mer strapatsrik. De får sina hästar stulna på vägen, det dyker upp mexikaner som kanske, kanske inte, är stråtrövare, och så till slut hittar de förstås kannibalerna.

S Craig Zahler är en romanförfattare som regidebuterar med BONE TOMAHAWK, vilken han förstås även skrivit manus till. Det märks att han är en författare som regisserar för första gången. Hans film varar två timmar och tio minuter, vilket är ungefär en halvtimme för länge. Det dröjer 40 minuter innan Hunt och hans men ger sig av för att leta kannibaler, och dessa kannibaler hittas inte förrän filmen går mot sitt slut.

Zahler gillar dialoger och han verkar vilja ge en realistisk bild av en stad i vilda västern, och människorna i denna. Dialogerna är bra, men Zahler är ingen Tarantino - om man jämför med den väldigt snackiga THE HATEFUL EIGHT, framstår BONE TOMAHAWK som lite träig och trevande; aningen livlöst och utan dynamik i dialogscenerna. Tarantino, å sin sida, vet hur man filmar sådant så att det blir underhållande.
Bristen på dynamik märks även av när det är dags för action och skräck. Vi serveras en del riktigt, riktigt grova splatterscener, i synnerhet när hjältarna konfronteras med den mystiska (muterade?) kannibalstammen. Effekterna är välgjorda och realistiska. Men - jag kan inte påstå att filmen någonsin blir spännande eller otäck. Intensitet saknas. Jag skyller på det oftast platta filmfotot.

Nu är BONE TOMAHAWK ingen dåligt film, tvärtom; det är en bra western. Det är en tuff film, den har en cool story, om än inte helt utvecklad - vad är det där för konstiga kannibaler? Dialogen är genomtänkt och skådespelarna går det absolut inte att klaga på. Förutom ovannämnda medverkar Sid Haig och David Arquette i en prolog, Sean Young dyker upp som hastigast i en kort scen, James Tolkan är pianist på saloonen, och Michael Paré ska visst också vara där någonstans, men honom missade jag.

Att jag låter mer besviken än jag är, beror på att jag förväntade mig betydligt mer av BONE TOMAHAWK. Någon borde sett över filmen och tajtat till den - vilket kanske var svårt, eftersom det är en auteur som ligger bakom. "Hallå där, kom inte här å klödda med min film, med min vision! Den är bra som den är!"

Blu-ray-utgåvan från Studio S är snygg, men saknar extramaterial - här finns inte ens en trailer.

torsdag 8 september 2016

Bio: The Shallows

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen för stenliggarfilmer. Tidigare mästaren; SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST, i vilken Frodo häckar på en sten i evigheter, får se sig slagen. I THE SHALLOWS ligger Blake Lively på en sten i stort sett hela filmen. Fast å andra sidan varar THE SHALLOWS bara 86 minuter, SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST varar fyra dygn, eller nio, om man ser Director's cut-versionen.

Spanjoren Jaume Collet-Serra är mest känd för sina Liam Neeson-filmer; UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Nu kastar han sig över den just nu så populära genren hajfilm - en genre som dominerar amerikansk kabel-TV och B-film av idag.

Blake Lively spelar Nancy, som ensam åker till en undanskymd strand i Mexiko, där hennes döda mor häckade när hon väntade Nancy. Nancy tänker surfa, vilket hon gör, och hon dröjer sig kvar i vattnet när de två övriga surfarna åker hem. Hon vill rida på en sista våg innan hon lämnar stället.
Då dyker det upp en haj. Den vill äta upp Nancy. Nancy lyckas ta sig till ett litet rev och där blir hon liggande, ett par hundra meter från stranden. Hon har blivit biten i låret, men eftersom hon utbildar sig till läkare, fixar hon såret med hjälp av sina örhängen och sin våtdräktsjacka (eller gummikofta, som vi säger här på TOPPRAFFEL!-redaktionen).

Nancy ligger på sin sten medan hajen cirklar runt henne. Nancy blir kompis med en mås, som hon döper till Steven Seagull. När hon blir hungrig tuggar hon i sig en krabba. Då spyr hon. Jag förstår henne, det är äckligt med seafood.

Lite längre bort, åt andra hållet, flyter en boj. Kan Nancy simma till den? Eller är hon starkt nog att ta sig till land? Ett par andra människor dyker upp, men det går inte så bra för dem.
Notera feta spoilers i Sonys pressbilder!
Det hela är onekligen skickligt filmat (i Australien); det är mängder av undervattensscener, och det är surfing och grejor. Men i övrigt ... är det här inget vidare. Utgången är knappast oviss. Spänningen uteblir. Nancy ligger på sin sten och vi väntar på att hon till slut ska komma på ett sätt att undkomma hajen. Ett par scener är lite häftiga, och visst hoppade jag till när hajen oväntat (eller väntat) dyker upp med ett dån på soundtracket.

Jag tycker att måsen var bäst. Den vill jag se i fler roller.










(Biopremiär 9/9)

Bio: Sully

Foton copyright (c) Warner Brothers

Clint Eastwood, 86, är på det igen. Hans nya film SULLY bygger på verkliga händelser och behandlar efterspelet efter att piloten Chesley "Sully" Sullenberger 2009 lyckades landa ett passagerarplan på Hudsonfloden, efter att fåglar flugit in i båda motorerna och förstört dem.

Tom Hanks spelar Sully, Aaron Eckhart gör hans andrepilot Jeff Skiles, och de har båda föredömliga mustascher. Jag har inte sett så fina nutida mustascher i amerikansk film sedan MINA, JAG OCH IRENE. Eastwoods film berättas med uppbruten kronologi, när filmen börjar hyllas Sully och Jeff som hjältar, de räddade 155 liv; samtliga passagerare. Men flygbolaget är inte nöjda och inleder en undersökning. De påstår att deras datorer visar att det fortfarande fanns drivkraft i den ena motorn och att Sully och Jeff hade kunnat vända och ta sig tillbaka till flygplatsen. Sully och Jeff hävdar motsatsen. I en utdragen undersökning görs flera datorsimuleringar för att visa att Sully och Jeff har fel. Medan de två piloterna bjuds in till Letterman, hyllas av vanligt folk på en bar och så vidare, gör bolaget allt för att bevisa att piloterna gjort fel. Sully har flugit i 42 år och vill inte få kicken utan pension.

Tom Hanks gör ännu en amerikansk hjälte. Han är ju specialist på det. Han är sympatisk, rättrådig, och får ibland något fuktigt i blicken.
Efter en halvtimme får vi se den korta flygturen. Efter kraschen hoppar vi åter fram till undersökningen, och senare visas flygningen igen, ur en lite annan vinkel, och så vidare. Det är rappt och effektivt berättat, och eftersom filmen bara varar 95 minuter inklusive eftertexter, hinner den aldrig bli tråkig.

Laura Linney spelar Sullys fru, hennes uppgift består främst i att prata i telefon och gråta. Clint Eastwood själv har komponerat det musikaliska ledmotivet, vi känner igen han musik vid det här laget; melankoliskt pianoklink, som ibland tillåter sig att bli lite jazzigt. Alldeles före eftertexterna får vi se den riktige Sully återförenas med sina räddade passagerare. Mycket hyllningar och tårar.
SULLY lämnar mig förhållandevis likgiltig. Välgjort hantverk på de flesta plan (om ni ursäktar ordvitsen jag upptäckte att jag gjort), robusta skådespelarinsatser, men aldrig spännande och inte alltför gripande, eftersom vi ju vet hur det går.
Dessutom har jag, efter TITTA VI FLYGER, problem med att titta på flygplankatastroffilmer utan att skratta. Jag förväntar mig hela tiden att Johnny ska dyka upp i kontrolltornet, och att någon ombord på planet ska beställa fisk till middag. "Surely you can't be serious."-"I am serious ... and don't call me Shirley."











(Biopremiär 9/9)

måndag 5 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Pod

POD (Njutafilms)

Här har vi den: den första science fiction-konspirationsthrillern av Lars Norén! Eller ... Nähä, det är visst en kille som heter Mickey Keating som skrivit och regisserat POD. Men ändå!


I Keatings film får vi träffa Lyla, Ed och Martin (Lauren Ashley Carter, Dean Cates och Brian Morvant), en rejält dysfunktionell syskonskara. Martin är en före detta militär, som extremt paranoid har låst in sig i ett hus i skogen. Han påstår att regeringen utfört experiment på honom och säger sig ha fångat en "podvarelse" han håller inspärrad i källaren.


Efter ett märkligt telefonsamtal från Martin, åker Ed och Lyla till huset i skogen. Martin är galen, hotar sina syskon med gevär, tror att de har regeringsagenter med sig, och vill bli av med dem. Ed och Lyla tror inte på Martins svammel om ett monster i källaren. De tänker droga honom och ta honom till en doktor.


Den här syskontrion är fruktansvärd! Redan i öppningsscenen bråkar Ed och Lyla. De fortsätter sedan att bråka resten av filmen. När Martin dyker upp, bråkar han med Ed och Lyla. Det gnabbas oavbrutet och de flesta replikerna skriks ut. När handlingen långt om länge äntligen blir monsterskräck, ökar skrikandet. Sällan har det skrikits så här mycket på film!


I stort sett hela filmen består av tre personer som skriker åt varandra i ett hus. Alldeles i början får vi se en kille bakifrån några sekunder, och mot slutet dyker Larry Fessenden (WE ARE STILL HERE) upp i en liten roll.


POD kunde ha blivit en riktigt bra liten film, grundidén funkar, men tyvärr valde Mickey Keating att befolka sin film med några av filmhistoriens mest irriterande rollfigurer.


Filmen får en tvåa, eftersom jag gillar att monstret är en kille i gummidräkt, eftersom jag satt alldeles för många ettor på sistone, och för att den bara varar 75 minuter.

söndag 4 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Blunt Force Trauma

BLUNT FORCE TRAUMA (Scanbox)
Oj! Wow! Hur gick det här till? Hur kunde det bli så här fel?
BLUNT FORCE TRAUMA, som enligt baksidestexten är en actionfilm, är skriven och regisserad av Ken Sanzel, som skrev THE REPLACEMENT KILLERS. Han hade en bra idé som kunde ha blivit en riktigt bra, svettig thriller: olagliga tävlingar där folk iförda skottsäkra västar duellerar och skjuter på varandra. Den som står kvar i sin lilla ring på marken när alla skott avfyrats vinner. En utmärkt thrilleridé.
Tyvärr tyckte tydligen Sanzel att han skulle göra något annat av sin idé. Ryan Kwanten och Freida Pinto spelar John och Colt, två hejare på att skjuta snabbt och pricka rätt. De träffas under en tävling, blir ett par och beger sig ut på en resa för att ... Tja, jag vet inte riktigt. Istället för att fokusera på tävlingarna och thrillermomentet, föredrar Sanzel att låta sina rollfigurer sitta och mumla i långa, saggiga scener. Detta är nämligen en pretentiös film som försöker vara filosofisk och poetisk.
Det filosofiska och poetiska, i kombination med ett sömnigt soundtrack där någon knäpper slött på en gitarr, gör filmen mördande tråkig. Något är fel när man ser en film om hårdföra karlar - och en kvinna - som skjuter varandra i bröstkorgen, och man kommer på sig med att kolla mail på mobilen istället för att titta på skärmen.
När det är en kvart kvar dyker Mickey Rourke upp som något slags slutboss. Han pratar med en papegoja och vill duellera utan skyddsvästar. Rourke medverkar 6-7 minuter. Freida Pinto är en tjusig tös med mycket karisma, men hon kan inte rädda den här filmen. Ryan Kwanten har ett och samma nollställda ansiktsuttryck genom hela filmen, utom i en scen då han gråter lite.
För att visa hur mycket hon tycker om John, skjuter Colt honom i örsnibben.
Filmen är inspelad i Colombia, så jag antar att den utspelar sig där; de säger bara "Sydamerika".
För övrigt har jag länge irriterat mig på bolaget Voltage Pictures vinjett. Kan ingen säga till dem att den ser ut som en PlayStation-animation från 1996?










(Släpps den 12/9)



-->

lördag 3 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Harvest

THE HARVEST (Studio S Entertainment)
Den mest uppmärksammade TV-serien den senaste tiden, är STRANGER THINGS på Netflix. En serie som inte bara utspelar sig på 1980-talet; den ser även ut att vara gjord på den tiden, både estetiskt och berättarmässigt. STRANGER THINGS är en mycket bra serie, och jag uppskattar det behagliga, tilltalande sätt den är gjord på - jag saknar 80-talets film- och TV-berättande i dessa tider med hysteriskt klippande, handhållen kamera, urtvättade färger, datoranimeringar, och allmän sterilitet. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att STRANGER THINGS utspelar sig på 80-talet. Varför inte göra en TV-serie som utspelar sig idag, men som är gjord på samma robusta sätt som på 80-talet?
John McNaughton är nog fortfarande mest känd som mannen som gjorde HENRY - EN MASSMÖRDARE (missvisande titel, Henry är ingen massmördare, han är seriemördare). Hans rysare THE HARVEST från 2013 har nu släppts på DVD i Sverige - och minsann om den inte känns som den typ av film jag efterlyser!
THE HARVEST är en lågmäld thriller som för tankarna till 80-talets Stephen King, och kanske även till David Cronenberg. Estetiskt sett ser McNaughtons film ut som de rejäla rysare som gjordes för 35 år sedan. Stämningsfull höst, småstad, inga krystade extravaganser, och en obehaglig känsla av att något är väldigt, väldigt fel.
Maryann (Natasha Calis) är en ung tonåring vars föräldrar omkommit. Hon ska bo hos sina farföräldrar (Leslie Lyles och Peter Fonda, minsann), och när hon undersöker grannskapet upptäcker hon att det bor en rullstolsburen, jämngammal pojke i grannhuset. Andy (Charlie Tahan) heter han. Andys föräldrar, spelade av Michael Shannon och Samantha Morton, är besynnerliga, speciellt morsan - en vresig, otäck kvinna.
Maryann misstänker att allt inte står rätt till med Andy, i synnerhet som hans föräldrar inte vill att Maryann kommer på besök. Och vad är det de förvarar i källaren?
THE HARVEST är kanske inte jätteoriginell, men den bjuder på ett bra mysterium, den är spännande och mycket stämningsfull, och framför allt är filmen exceptionellt välspelad. Det är extra kul att se Peter Fonda i en vettig roll. De senaste åren har jag bara sett honom i låg-lågbudgetfilmer, där producenterna hyrt in honom för en dag. Jag såg till exempel en fruktansvärt usel western, i vilken Fonda gjorde alla sina scener ensam, stående i ett och samma hörn, han träffade aldrig de han agerade mot och filmade säkert sina få scener någon helt annanstans.
En märklig detalj i THE HARVEST är att de två tonåringarna säger att de ska leka. "Får jag leka med Andy?". Det finns väl inga tonåringar som säger leka? Jag tror jag slutade att säga leka när jag började skolan. Leka är för småbarn.









-->


Serier: Marsupilami 2: Vit magi

MARSUPILAMI 2: VIT MAGI
av Batem & Colman
Cobolt Förlag
Som sagt: det är mycket Spirou just nu. Spirou saknas förvissa i detta album, men Marsupilami introducerades ju i Spirouserien på 1950-talet. Dess skapare Franquin tog figuren med sig när han lämnade Spirou 1968 (men Marsupilami förekom i efterträdaren Fourniers första album "Guldmaskinen"), för att senare låta honom få en egen albumserie.
Jag har aldrig läst albumen om Marsupilami. I varje fall inte vad jag minns. Mellan 1988 och 1996 gav Carlsen Comics ut tio album på svenska. Nu har Cobolt börjat ge ut serien på nytt. Deras första album; "Biba" (som jag inte läst), är det 28:e albumet och kom ut på franska 2014. Album två är det 19:e och kom 2006.
Med "Vit magi" debuterade belgaren Stéphan Colman som författare till Marsupilami; tecknaren Batem (som egentligen heter Luc Collin) har varit med sedan starten.
Det är svårt att inte gilla Marsupilamifiguren. Han var oerhört skojig när han medverkade i Franquins Spirouäventyr. Fast det beror kanske på att Franquin skrev bra och roliga äventyr. "Vit magi" är mest ... konstigt.
När albumet börjar är det vinter i Palombias djungel. Snö överallt. Märkligt. Efter ett par sidor hoppar vi tillbaka i tiden och presenteras för den misslyckade magikern Jahekaputh, som får i uppdrag att fånga en marsupilami, eftersom det är en sådan publiken vill se. Jahekaputh beger sig in i djungeln, där han träffar på chahutasindianerna, som dyrkar marsupilamin som en gud. Jahekaputh måste kämpa mot medicinmannen Sehtpotehven i något slags trolleritävling för att få indianerna att hjälpa honom att fånga en marsupilami. Händelserna leder förstås fram till snöfallet. Detta varvas med en marsupilamifamiljs slapstickupptåg i djungeln - och nej, det är inte samme marsupilami som förekommer i Spirou.
Handlingen i "Vit magi" är lite märklig och ofokuserad. Det är rätt stökigt berättat. När indianerna pratar skrivs vissa ord ihop för att visa att det är ett annat språk ("Tillhöger harjag Sehtpotehven, vårtitelhållare!"), vilket gör replikerna irriterande svårlästa.
Å andra sidan ritar Batem bra. Det är rejält schvung i linjerna och han är bra på att rita actionfyllda sekvenser. Fast han har allt lite svårt att rita marsupilamiernas ansikten i vissa vinklar.
På sista sidan finns en liten teckningskurs där man lär sig rita en marsupilami. Om man inte redan kan rita, är tipsen hopplösa att följa. "Rita några streck - och fixa sedan till dem så att det blir en marsupilami".
För övrigt är långfilmen HÄR KOMMER MARSUPILAMI från 2012 ganska vedervärdig. Jag köpte den på DVD för en femma.



-->

fredag 2 september 2016

Serier: Spirou 1969-1972

SPIROU 1969-1972
av Fournier
Mooz Förlag
Som ni säkert noterat är det mycket Spirou just nu. Nya och gamla album publiceras av tre olika svenska (varav två halvdanska) förlag, och Mooz står för de gamla.
"Spirou 1969-1972", som i sin ursprungliga danska utgåva innehöll betydligt mer extramaterial i form av artiklar och bilder, skapar stor förvirring på en gång. På baksidan, bredvid innehållsreferat, återges omslagen till Carlsen Comics' tidigare utgåvor av de tre album denna inbundna samling, ett samtryck med Norge, innehåller. Bredvid omslaget till Carlsenalbumet "Guldmaskinen" står det "Guldmakaren", bredvid Carlsens "Den stora champinjonjakten" står det "Den japanska svampen", och bredvid Carlsens "Det mystiska klostret" står det "Mysteriet på klostret". Jag öppnar boken, och på försättsbladet och i innehållsförteckningen heter albumen "Guldmaskinen", "Den stora svampjakten" och "Det mystiska klostret".
Förvirringen fortsätter i förordet. I detta presenteras Jean Claude Fournier, texten är skriven av Thierry Capazonne, men översatt till svenska från danska av en anonym förmåga som inte vet vad figurerna heter i Sverige. Gaston och Marsupilami omnämns under sina danska namn Viggo och Spirillen. "Den stora svampjakten" heter nu plötsligt "Triangeln slår till". Märkligast är att det står att den ursprungliga svenska utgåvan av "Den stora svampjakten" innehöll en liten inledande historia som hette "Den japanska svampen", men att denna inte får plats i den här nya samlingsvolymen. Men vad hittar vi i boken? Jo, "Den japanska svampen". Till detta kommer att sidangivelserna i förordet åsyftar den tjockare, danska utgåvan, så dessa stämmer inte!
Just det - att "Den stora svampjakten" hos Carlsen hette "Den stora champinjonjakten" berodde på att den förre översättaren, Sture Hegerfors, av någon anledning kallade alla svampar i Spirouserien för champinjoner. Kanske tyckte han att det lät bättre än bara "svamp"? Jag får ta och fråga honom vid tillfälle. I den här samlingsvolymen är det Christer Follin som står för översättningen - och han har garanterat inte översatt förordet, en räv som han borde veta bättre.
När jag var barn slukade jag alla Spiroualbum jag kom över. Fourniers album har jag inte läst om sedan dess. Då tror jag inte att jag hade några invändningar mot dem, inte mer än att jag saknade Marsupilami, men som vuxen konstaterar jag att Fournier anses vara dålig av expertisen.
Jag visste egentligen ingenting alls om Fournier innan jag läste förordet till denna bok. Nu vet jag lite mer, och han verkar om inget annat vara en sympatisk och passionerad herre som älskar serier. Men nej, jag kan inte påstå att hans tre första äventyr är bra.
Marsupilami inritad av Franquin.
När mästaren Franquin tröttnade på Spirou och ville ägna sig åt sina egna figurer, som Gaston, istället, utsågs den nästan helt gröne Fournier till efterträdare. Franquin ville behålla alla rättigheter till Marsupilami, men figuren medverkar i "Guldmaskinen", som började gå som följetong i Spiroutidningen 1968. Dock var det Franquin själv som ritade in Marsupilami i Fourniers serie. I det därpå följande albumet, alltså "Den stora svampjakten", var Marsupilami försvunnen. Vad som är lite kul, är att Marsupilami gör comeback i det senaste Spiroualbumet som kom för ett par månader sedan; "Marsupilamis vrede". I detta anspelas det på händelserna i "Guldmaskinen", och vi får veta varför djuret plötsligt försvann.
Teckningsmässigt är Fourniers tidiga serier hyfsade. Han är ingen Franquin, men han tecknar inte dåligt. Däremot är han ingen vidare serieberättare. Jag kom på mig med att tycka att det tog väldigt lång tid att läsa de här tre albumen, ibland blev det nästan lite tröttande. Detta beror på att flytet i berättandet är trögt, och ibland är det svårt att tolka vad som sker. Föremål och händelser som borde ligga tydligt i förgrunden, har förpassats till bakgrunden; flera gånger fick jag leta efter detaljer för att förstå vad det är som händer.
Den svenska utgåvan samtrycks med den norska. Här står det plötsligt på norska i bakgrunden.
Handlingen i de tre äventyren är aningen konstig, i synnerhet i "Det mystiska klostret", i vilket gangstersyndikatet Triangeln av någon anledning vill att Spirou och Nicke ska arbeta för dem. Att Japan skildras som jättekonstigt och japaner som knepiga får man ta, värre är att serierna inte är speciellt roliga. Ekorren Spip är den som får stå för roligheterna, där får Fournier till det ibland.
Det hävdas att Fournier utvecklades och blev bättre med tiden. Det kan nog stämma; jag minns hans senare album som bättre än de här. Vi får väl se i kommande volymer.
"Spirou 1969-1972" är ett flott album; det är hårda pärmar och bra tryck på bra papper. Därför är det synd att utgåvan är slarvig. Förutom det förvirrande förordet, finns det alldeles för många korrfel i pratbubblor och textplattor. Och jag önskar att den svenska utgåvan innehöll allt det extramaterial som fanns i den danska.

-->