måndag 18 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Fear Clinic

FEAR CLINIC (Njutafilms)
Robert Hall är en ofta anlitad make up- och specialeffektkille som även regisserat ett par filmer. 2009 kom LAID TO REST, som blåstes upp stort i bland annat Fangoria. Den visade sig vara ruggig ... t dålig. Visst, bra effekter, men den var illa regisserad och hade än värre filmfoto. Märkligt amatörmässig. Uppföljaren från 2011; CHROMESCULL: LAID TO REST 2, var lite bättre gjord, men fortfarande usel.
År 2009 gjorde Hall en femdelars TV-serie för FEARnet; FEAR CLINIC. Den blev långfilm 2015, åter med Hall vid rodret.
Robert Englund spelar dr Andover, en märklig man med en ännu märkligare uppfinning: the Fear Chamber. En stållåda i vilken han stoppar ner sina patienter, vilka lider av ångest och fobier. Med hjälp av avancerad - och hemlig - teknik får patienterna uppleva det de fruktar mest; fruktan botas bäst med chocker. Dock står allt inte rätt till med skräckkammaren. Det verkar som om fruktan själv lever i lådan och växer sig allt starkare.
Tekniskt sett är FEAR CLINIC betydligt bättre än Robert Halls tidigare filmer. Det bjuds även på bra specialeffekter av Robert Kurtzman. Men i övrigt är filmen inget vidare. Här finns vissa drag av David Cronenberg, men även av TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, eftersom mycket av skräcken utspelas inne i rollfigurernas huvuden. Precis som i ELM STREET-serien innebär detta att filmen inte blir speciellt spännande, eftersom man aldrig riktigt vet om de otäckheter som sker händer på riktigt, eller om det bara är drömmar. Det blir inte bättre av att dramaturgin inte är alltför bra.
De flesta av de inte så många rollfigurerna är inte alltför sympatiska, vilket medför att det är svårt att bry sig. Jag skiter i om de stryker med eller inte.
Brad Dourifs dotter Fiona har huvudrollen vid sidan av Englund. Corey Taylor; sångare i Slipknot, har fått sitt namn med stora bokstäver på DVD-omslaget, men han har bara en liten biroll. Han har även mustasch.
Ett par geggiga scener är onekligen rätt coola, men som helhet tycker jag att FEAR CLINIC är rätt ointressant och tråkig.









-->

torsdag 14 juli 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Corrado Farina

Den italienske regissören och författaren Corrado Farina har gått bort, 77 år gammal. Farina är synonym med den psykedeliska filmen BABA YAGA från 1973, byggd på Guido Crepax serier om Valentina.
Isabelle de Funès spelar fotografen Valentina, som träffar den mystiska kvinnan Baba Yaga (Carroll Baker). Baba Yaga visar sig vara en häxa, ute efter att besätta Valentina. En kamera har redan blivit besatt. George Eastman medverkar också i denna fascinerande, märkliga film, som är otroligt snygg - och som verkligen ser ut som Crepax' serier. Filmen visar upp den coola sidan av 1973, åtminstone om man bodde i Sydeuropa, och den skiljer sig rejält från de gråa, svenska dramer som gjordes samtidigt.
Corrado Farina regisserade bara två långfilmer. Den första var en skräckthriller som hette HANNO CAMBIATO FACCIA, och som kom 1971. Filmen har en engelsk titel; THEY HAVE CHANGED THEIR FACE, men mig veterligen har den aldrig släppts i en engelskspråkig version, eller med engelsk text - eller svensk text för den delen.
Förutom dessa filmer gjorde Farina en rad dokumentärer; långa och korta, varav några för TV. På 1990-talet började han att skriva romaner, någraav dem flera hade filmtema, en hade visst serietema.
CORRADO FARINA
1939-2016
R.I.P.

-->

måndag 11 juli 2016

Bio: Legenden om Tarzan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Edgar Rice Burroughs' gamle djungelhjälte Tarzan, skapad 1912, insisterar på att försöka sig på comeback efter comeback. En del frågar sig om Tarzan är relevant i dag. Vad då, relevant? Dum fråga. Det är en klassisk äventyrshjälte, varför ska man inte hålla liv i honom?

Dock är nog Tarzan en förhållandevis okänd figur för dagens barn och ungdomar. För dem är säkert Tarzan synonym med Disneys tecknade version, vilken jag inte minns mycket av, mer än att jag inte precis gillade den, och att den var försedd med fruktansvärd musik av Phil "Kuvösen" Collins.

Annat var det när jag var barn. Då var Tarzan fortfarande ohemult populär, åtminstone här i Sverige. Jag konsumerade enorma mängder Tarzan på 1970-talet. Mina första biominnen är från Tarzanmatinéer. När jag gick på lågstadiet visades Tarzanfilmer ofta som söndagsmatiné på bio, och eftersom jag och mina kompisar alltid törstade efter äventyr, brukade vi se dem. Vi struntade i att filmerna var gamla, mossiga och svartvita - sådant spelade ingen roll på den tiden. Vi såg samma filmer farsan såg när han var barn, och som kanske farfar såg när de var nya.

Jag minns i synnerhet visningen av TARZANS ÄVENTYR I ÖKNEN från 1943, den första filmen från RKO, som tog över efter Warner, och med markant lägre budget. Kommer ni ihåg "ryssmössorna"? Stora pälsmössor med skärm som var populära bland barn vintertid i mitten av 70-talet. I den här filmen stöter Tarzan på dinosaurer - och min kompis som jag såg filmen med blev så skraj att han satte på sig sin ryssmössa bak och fram, så att han slapp se hemskheterna. Som vuxen vet jag att skräcködlorna hade klippts in från filmen ONE MILLION BC från 1940.

Ibland var det inte Johnny Weissmuller som spelade Tarzan när vi gick på bio. Väldigt många har gjort rollen, till och med samtidigt som Weissmuller var Tarzan, fast på andra bolag. Lex Barker var en av de som tog vid när Weissmuller lade av, blev tjock och fick spela Djungel-Jim istället. Jag minns att en del klagade på att Barker inte var den riktige Tarzan. Jag klagade inte, eftersom jag tyckte att Barker såg coolare ut än den småjönsige Weissmuller.

Förutom att se Tarzan på bio, läste jag om honom i serietidningar. Och jag läste om Korak, Tarzans son. Så här i efterhand konstaterar jag att dessa tidningar oftast var fruktansvärt illa tecknade. Visst har serien gjorts av förnämliga tecknare som Burne Hogarth, Russ Manning och Joe Kubert, men oftast såg det för jävligt ut i den svenska tidningen. Huruvida äventyren var något att ha minns jag inte.

När jag fyllde år någon gång i mitten av 70-talet fick jag den beryktade Tarzanskivan i present av en kompis. Då tyckte jag att den var ... konstig. Det är den kanske fortfarande. Däremot är låten som inleder skivan fantastisk! Som vuxen har det hänt att den spelats på fester hon kompisar som också har skivan. Och på antikvariatet Fyndshopen i Landskrona köpte jag en pocket från Williams med Edgar Rice Burroughs första (?) roman, kraftigt förkortad och bearbetad. Den var illustrerad med teckningar av Hogarth, tror jag att det var, och jag reagerade på dess våldsamhet, När gorillor röjde loss, krossades huvuden till "en blodig massa".

Sedan jag var barn har det gjorts en rad försök att skaka nytt liv i Tarzan. Ett par av försöken var rätt udda - som John Dereks flängda TARZAN APMANNEN från 1981. En utskälld och utskrattad film med Miles O'Keeffe i en biroll som Tarzan. Huvudrollen innehades av Bo Derek som Jane. En svensk tidning skrev något i stil med att så fort Jane får syn på en vattenpöl, måste hon klä av sig och bada. Den ofta nakna Jane ses även vänslas med en apa. 1984 kom GREYSTOKE: LEGENDEN OM TARZAN, APORNAS SON. Christophe Lambert gjorde huvudrollen i denna version, som var ett försök att göra en mer "realistisk" Tarzan. Varför Tarzan tvunget ska göras realistisk förstår jag inte.

En mer traditionell Tarzan spelade Joe Lara 1996 i en TV-serie, vars första avsnitt regisserades av Brian Yuzna. Jag fick ett recensionsex på VHS. I försändelsen låg en bit av "Tarzans lian". 2003 kom ännu en TV-serie. Den har jag inte sett. Travis Fimmel spelade Tarzan.

Detta är förstås bara en bråkdel av alla Tarzanfilmatiseringar som gjorts sedan 1918. Till dessa kommer alla kopior, som djungelpojlen Bomba, den italienska seriefiguren Akim, och framför allt den italienske Karzan, som spelades av en italienare som kallade sig Johnny Kissmuller Jr! I Sverige döptes filmen om Karzan om till TARZAN OCH DJUNGELNS DESPERADOS!

Här har vi självaste Karzan!

Efter denna allt annat än korta introduktion, är vi äntligen framme vid 2016 års inkarnation; LEGENDEN OM TARZAN, i regi av engelsmannen David Yates, som gjorde de tre sista Harry Potter-filmerna. Funkar Tarzan i dag? När allt kommer omkring är han en rätt ... fånig hjälte. Tycker jag nuförtiden. Åtminstone om man försöker göra en "seriös" film - vilket Yates verkar ha försökt göra.

Således har man här gjort en del ändringar, som får mig att utbrista Var är höftskynket?! Var är Cheeta?! Var är Boy?!

Alexander Skarsgård, som låter precis som Stellan Skarsgård när han pratar, vilket distraherar, spelar John Clayton III, lord Greystoke, bättre känd som Tarzan - och han bär inte höftskynke. Istället kör han med ett par tajta byxor som slutar vid knäna. Javisst - precis som Hulk.

Fast det dröjer innan Tarzan kastar kläderna. Det dröjer länge. För när filmen börjar är John Clayton hemma i London, han är gift med Jane (Margot Robbie), och han har inga som helst planer på att flytta tillbaka till djungeln där han växte upp. England behöver dock Tarzans hjälp. Det är 1880-tal och kung Leopold av Belgien lever jävel i Kongo. Leopold har skickat dit den samvetslöse Leon Rom (Christoph Waltz), som både letar efter diamanter och samlar ihop en jättearmé för att slakta och förslava djungelns befolkning. Fransk-afrikanske Djimon Hounsou är hövding Mbonga av en krigisk stam som vaktar diamanterna. Han är villig att ge Rom diamanterna - om Rom ger honom Tarzan. Mbonga hatar Tarzan.

Tarzan ändrar sig och anländer tillsammans med Jane till Kongo för att stoppa Rom. Med sig har de Samuel L Jackson som George Washington Williams. Det är Williams som får stå för humorn i filmen, och det är han som säger "Me Tarzan, you Jane!".

LEGENDEN OM TARZAN är väldigt ojämn och känns lite halvkokt. Scenerna i England innan paret Clayton åker iväg är sega och tråkiga. Rent allmänt är Jane rätt tråkig. Margot Robbie må vara alla fanboys våtaste dröm som Harley Quinn i kommande SUICIDE SQUAD, men som Jane är hon inget vidare, och alla scener med henne och Tarzan tillsammans stannar upp filmen.

Christoph Waltz gör sin vanliga kalla, eleganta  skurkroll - men han gör den bra. Jag gillar de små detaljerna, som efter att han kidnappat Jane och bråkat med henne vid middagsbordet, rättar till hennes bestick. Samuel L Jackson är rätt kul.

Alexander Skarsgård, då? Tja, det finns inte så mycket att säga. Hans torso är så välskulpterad att han ser ut att vara tecknad. Faktum är att han är 2016 års motsvarighet till 1981 års Bo Derek - men eftersom Skarsgård är man, är det förstås helt okej att han konstant klär av sig medan filmens kvinnliga publik tjuter av lycka. Som Tarzan är han nästan lika tråkig som Jane.

Tarzans ursprungshistoria berättas i korta flashbacks, så denna kastas det inte bort tid på.

Ett stort problem med LEGENDEN OM TARZAN är att den inte riktigt levererar det stora äventyr man förväntar sig. Detta är långtifrån ett lättsamt djungelraffel, vilket är synd. Filmen hade vunnit på att inte vara så allvarlig, det här är rätt tungrott. Dessutom går filmen, liksom alldeles för många filmer nuförtiden, i en blek, trist färgskala. Jag undrar varför. Varför har detta blivit en trend? Så såg aldrig actionfilmer ut på 1980-talet. Att filmen är försedd med sådan där hemsk, traditionell afrikansk musik gör det inte roligare; det signalerar mer "nu ska det bli spirituellt" än "häng med på äventyr".

Action- och liansvingarscenerna är kraftigt inspirerade av Spindelmannenfilmerna. En fajt ombord på ett tåg är fantastisk. De flesta djur är datoranimerade, men det är väl även Tarzan själv när han far runt bland trädtopparna. Pluspoäng för att en uppdaterad version av Weissmullers Tarzanvrål hörs i en scen.

Den här filmen är lite svårbedömd. Jag vill liksom gilla det här och här finns en hel del att tycka om. Samtidigt når filmen aldrig riktigt fram. Det är lite avslaget och ospännande. Det är synd att de inte satsade på ett frejdigt tjoflöjtäventyr. Betyget nedan är rätt snällt.





(Biopremiär 13/7)

söndag 10 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Wolves

WOLVES (Studio S Entertainment)
Jag blev lite förvånad när jag började att titta på WOLVES, en film från 2014. Det här visade sig nämligen vara en "riktig film", till skillnad från så många andra skräckfilmer som görs nuförtiden. Det här är inte ännu en låg-lågbudgetfilm utan production values. Det här ser ut som en bioproduktion.
Dessutom hade jag förväntat mig att WOLVES skulle vara en typisk tonårsskräckis av i dag, det vill säga i samma bleka anda som TWILIGHT och liknande. Men det var den inte alls. Tvärtom är WOLVES en tonårsskräckis av det slag som gjordes när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet.
I en historia som känns lite grann som en korsning mellan THE HOWLING och NEAR DARK, presenteras vi för ynglingen Cayden (Lucas Till), som är en hejare på football och som alltid är ihop med skolans snyggaste brudar. Livet leker - tills han upptäcker att han är varulv. Inte nog med det - en dag vaknar han upp och upptäcker att han slaktat sina föräldrar. Efterlyst av polisen flyr han, och drar sedan runt från stad till stad på sin motorcykel.
När han kommer till en liten håla med det inte så subtila namnet Lupine Ridge, träffar han på fler varulvar. Det bor massor av varulvar i byn. Cayden får jobb hos den trevlige bonden John (Stephen McHattie) och vänslas med söta dottern Angel (Merritt Patterson). Detta gillar inte den slemme Connor (Jason Momoa), ledare för ett gäng våldsamma varulvar, som vill slita Connor i stycken.
Det kan vara vanskligt att göra varulvsfilmer. Det är ju sällan själva varulvarna blir lyckade, oftast ser de mest fåniga ut; som muppar eller hundvalpar. Dave Elsey, som stod för make-upen i THE WOLFMAN, har snidat till varulvarna i WOLVES, och de ser väl okej ut. För det mesta.
Precis som de flesta varulvsfilmer, är det här inte mycket till skräckfilm - WOLVES är snarare en actionfilm. Här finns många drag av Marvel Comics' gamla serietidning WEREWOLF BY NIGHT, och hjälten Cayden är närmast en superhjälte, än ett tragiskt monster. Men så är det också David Hayter som står för manus och regi till WOLVES. Hayter har tidigare skrivit manus till bland annat X-MEN, X-MEN 2, och WATCHMEN.
WOLVES är en ganska trevlig, underhållande film. Stephen McHattie tillskänker klass, och jag gillar att man bekämpar varulvar med hjälp av explosiv fårskit. Vi får även lite varulvssex med klös.








-->


DVD/Blu-ray/VOD: Öga för öga

ÖGA FÖR ÖGA (Rapid Stream Media)
ÖGA FÖR ÖGA är en vanligt förekommande titel. Just den här heter THE "HUMAN" FACTOR i original. Jag har aldrig tidigare hört talas om denna actionthriller, men det är en brittisk-italiensk samproduktion från 1975. För regin står legendaren Edward Dmytryk (MYTERIET PÅ CAINE), och minsann om inte Ennio Morricone komponerat musiken, som för mig är lika okänd (och ohörd) som filmen.
Det hela inleds med en närbild på bacon i en stekpanna. Hmm. Det var ju oväntat. Är det fel film? Saknas några snuttar? Nej, det ska börja så här. George Kennedy spelar John Kinsdale, en datatekniker som jobbar för NATO och som är placerad i Neapel, där han bor med sin familj i ett stort hus.
Väldigt oväntat mördas Kinsdales familj i hemmet. Det visar sig att en inte alltför väl presenterad terrorgrupp tänker mörda slumpmässigt utvalda amerikanska familjer i Italien, tills de får sin vilja igenom. De hade dock inte räknat med att John Kinsdale är en handlingskraftig man. På eget bevåg försöker han ta reda på vilka som ligger bakom - och han tänker döda dem. Polisen gillar inte att Kinsdale förvandlas till Bronson.
Det dröjer drygt en timme innan Kinsdale kommer till skott och hämnas, men då gör han det med besked. Så pass att Statens Biografbyrå kände sig nödgade att göra tre censurklipp på sammanlagt en knapp minut. Dessa klipp finns förstås med i denna version - Kinsdale spöar upp en kille, först med knytnävarna och sedan med en kedja, och några blodiga nerskjutningar kortades.
På DVD-omslaget till ÖGA FÖR ÖGA står det att filmen är digitalt restaurerad. Men ärligt talat ser filmen inget vidare ut. Bilden är lite soft, färgerna aningen urtvättade, och ofta är färgerna även flammiga. Det är rätt fult - så pass att mitt helhetsintryck av filmen dras ner. Filmen har nog aldrig varit så där jättesnygg; filmfotot är ganska rudimentärt, liksom regin, men filmen är garanterat mer njutbar i en skarp, fläckfri version - om någon sådan existerar.
ÖGA FÖR ÖGA är en hyfsad film, den är ganska tidstypisk och hamnar bland de hårda filmer som gjordes på 1970-talet. Den storvuxne, tunge George Kennedy flåsar när han jagar och jagas, han ser rätt rolig ut när han springer, och i en scen där han klättrar över murar används en väldigt uppenbar stand-in.
Trevligt att originalaffischen används på DVD-omslaget.








-->

fredag 8 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Feed the Devil

FEED THE DEVIL (Njutafilms)
En märklig - och dum - trend inom genrefilmen de senaste åren, kanske till och med de senaste decennierna, är att att låta huvudpersonerna vara rötägg; oftast småkriminella, och allmänt jobbiga och osympatiska. Detta innebär så gott som alltid att det är svårt att bry sig när de råkar illa ut.
Den kanadensisk-engelska vildmarksthrillern FEED THE DEVIL slår något slags rekord på den här fronten. Jared Cohn spelar Marcus, som i filmens inledning snor pengar av sin white trash-morsa, men hon klubbar ner honom med ett baseballträ. Han är skyldig folk stålar, men får veta att det ute i vildmarken, mitt ute i ingenstans, växer extremt värdefull marijuana. Tillsammans med sin oerhört trashiga flickvän, och dennas syster, åker de iväg. Det skulle de förstås inte ha gjort. Det finns något okänt därinne i skogen. Något ondskefullt och mordiskt.
Först försvinner flickvännen. Sedan träffar de på en indiantjej som inte pratar. Sedan jagas de runt. Men mest av allt händer ingenting.
FEED THE DEVIL är regisserad av en som heter Max Perrier. Det finns inte så mycket information om den här filmen ute på nätet, på IMDd finns inga recensioner, inte ens av användarna (således blir den här recensionen först på IMDb).
Filmfotot är riktigt bra. Det här ser ut som en riktig film. Men det är väl det enda. I övrigt är det här under all kritik.
Huvudpersonerna är exceptionellt osympatiska och spenderar större delen av filmen med att bråka och skrika. Jag skiter fullkomligt i om de kommer att överleva eller ej. Det dröjer ungefär 50 minuter innan det händer något något så när intressant, och det sista 10-15 minuterna är okej - men då är det förstås försent.
Regin är inget vidare, klippningen är besynnerlig. Ofta känns det som att scenerna inte hänger ihop, som att alltför mycket saknas, och att de ligger huller om buller, och jag tyckte ibland att det var rätt svårt att uppfatta vad som händer på grund av detta. Marcus är en jävel på att överleva; han klubbas, han spetsas, men han kommer hela tiden på fötter igen och fortsätter att fly - eller leta efter sin påfrestande flickvän. Efter ett irriterande icke-slut spelas Wagner till de långsamt rullande eftertexterna.
Enligt DVD-omslagets framsida är det här DEN SISTA FÄRDEN möter CANNIBAL HOLOCAUST, enligt baksidan är det en korsning av ROVDJURET och WINTER'S BONE. Det stämmer inte. Det här är bara tråkigt och jobbigt att titta på.
Apropå vildmarksthrillers: är det inte på tiden att HUNTER'S BLOOD släpps på Blu-ray, eller åtminstone på DVD?








-->

Serier: Blårockarna: De fyra evangelisterna

BLÅROCKARNA: "DE FYRA EVANGELISTERNA"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
"De fyra evangelisterna" är det 59:e albumet om Blårockarna, det 25:e som kommer ut på svenska - och det första jag läst. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läst Blårockarna, som sedan 1973 getts ut av Semic, Carlsen, och nu Mooz. Fast de fanns aldrig på biblioteket när jag växte upp, vilket kanske förklarar saken. Seriealbum var ju dyrare än serietidningar, så sådana fick jag bara i julklapp eller när jag fyllde år, och då blev det mest säkra kort som Tintin, Spirou och Lucky Luke.
Jag vill minnas att en svensk skribent skrev någonstans, troligen i Bild & bubbla, att det känns lite osmakligt med en komisk äventyrsserie som handlar om amerikanska inbördeskriget (detta kan ha avskräckt biblioteket från att köpa in albumen). På senare år har jag hört många tala sig varma om serien. Jag är inte speciellt intresserad av krigshistoria, eller krig och militärer rent allmänt, men amerikanska inbördeskriget hyser jag ett visst intresse för. Det hänger  antagligen ihop med min vurm för vilda västern.
För att vara en "komisk äventyrsserie" är "De fyra evangelisterna" inte speciellt komisk. Willy Lambils teckningar går vid en närmare anblick inte heller i den traditionella, komiska stilen. Med undantag för figurernas huvuden, är stilen förhållandevis realistisk. Albumet hade fungerat lika bra, kanske till och med bättre, om det gjorts helt igenom realistiskt.
Berättelsen bygger på verkligheten. Sydstatskaptenen William N Pendelton, som i serien av någon anledning heter William S Pendleton, var en före detta präst, som ansvarade för fyra kanoner han döpt efter, just det, de fyra evangelisterna. Nordstatssergeanten Chesterfield och korpral Blutch (som ser ut som 87:an) får i uppdrag att, utklädda till präst och byfåne, ta sig upp till kapten Pendleton, som huserar på en bergstopp. Där ska de försöka sabotera kanonerna.
"De fyra evangelisterna" är kanske en aning tunt, men det är rätt bra. Kanske för att det fungerar som ett rakt krigsäventyr - Alistair MacLean i inbördeskrigsform. Guys on a mission. Bortsett från Blutchs fånerier lyser komiken med sin frånvaro. Däremot skördas flera liv under berättelsens gång, mängder av nordstatare massakreras av kanonernas granater. Det är svårt att toka till det med ett sådant här ämne.
Raoul Cauvin har skrivit serien sedan starten, Willy Lambil tog över tecknandet från och med album nummer sju. Berättartekniskt är det helt okej, medan teckningarna är lite i stelaste laget.
Men varför är omslagsillustrationen så trist?


-->

onsdag 6 juli 2016

Bio: The Purge: Election Year

Foton copyright (c) UIP Sweden
Amerikansk branschpress har den senaste tiden rapporterat om att väntade blockbusters som THE LEGEND OF TARZAN och Steven Spielbergs SVJ inte haft en chans mot James DeMonacos betydligt mindre action-skräckfilm THE PURGE: ELECTION YEAR. Disneys HITTA DORIS är förstås inte hotad på topplistan, men den nya THE PURGE går extremt bra.
Jag läste mina recensioner av THE PURGE (2013) och THE PURGE: ANARCHY (2014), båda med manus och regi av DeMonaco. Den andra filmen tyckte jag var betydligt sämre än den första, även om den var underhållande. I båda texterna påpekar jag att jag inte köper premissen för filmerna: i ett framtida USA (den första filmen utspelar sig 2020) har den nya, fascistiska ledningen NFFA; the New Founding Fathers of America, infört "högtiden" The Purge - Reningen. En natt om året är all form av kriminalitet, inklusive mord, tillåtet under tolv timmar. Detta för att befolkningen ska få utlopp för sin aggressivitet. I den första filmen nämns det att arbetslösheten sjunkit till 1%, medan brottsligheten är nere på 0%! NFFA har förstås även andra baktankar än att sänka arbetslöshet och brottsstatistik.
Jag skrev att det känns alltför otroligt att USA - eller något annat land - skulle införa något så vansinnigt som The Purge, även om tanken är intressant. Men! Det har hänt saker sedan 2013. Donald Trump har stormat fram som ett aggressivt orosmoln, och nu de senaste veckorna har vardagsrasismen i Storbritannien eskalerat efter att de röstade för att lämna EU. Två av västvärldens mäktigaste länder visar upp sina absolut värsta sidor. Onda makter växer sig starka i Frankrike och visar sina fula trynen även här i Sverige. Även om The Purge fortfarande känns allt för osannolikt, är liknande idéer inte längre helt otroliga.
THE PURGE: ELECTION YEAR tar steget från att vara skräck och action till att vara en direkt politisk skräck- och actionfilm. I filmens inledning får vi se hur en maskerad galning, till tonerna av George Clinton, under Purgenatten torterar och mördar en familj, sånär som på dottern. Arton år senare har dottern; Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), blivit en senator som kämpar för att bli president och då kunna krossa NFFA och avskaffa The Purge. NFFA, som tjänar grova pengar på "högtiden"; vapenförsäljningen är skyhög och NFFA står NRA nära, vill förstås bli av med "that cunt" senator Roan.
När det så blir The Purge skickas ett hårdfört gäng, försett med nazisymboler och sydstatsflaggor, ut för att kidnappa Roan. NFFA tillhör förstås den reaktionära, kristna högern, partiet tillbes som gudar, och en präst har för avsikt att offra senatorn inför en publik bestående av överklassen.
Frank Grillo återkommer från förra filmen som den handlingskraftige Leo Barnes, som nu jobbar som senator Roans livvakt. När det visar sig att övriga vakter är förrädare, blir det Barnes som får föra Roan i säkerhet.
I handlingen figurerar även en trevlig svart man; Dixon (Mykelti Williamson), som driver en liten kvartersbutik. Till skillnad från stadens rika, har han och hans personal och vänner - svarta och mexikaner - inte råd och möjlighet att stänga in sig i bepansrade hus under The Purge. Betty Gabriel spelar en tuff kvinna som åker omkring i en bepansrad ambulans för att hjälpa skadade. Javisst, självklart hamnar Barnes och Roan hos Dixon och hans vänner.
I de flesta fall brukar uppföljare vara sämre än originalfilmen. Men inte den här gången. Jag tycker att THE PURGE: ELECTION YEAR är den klart bästa filmen i serien. Det här är en stenhård film, den är intensiv, och den är groteskt våldsam - ultravåld är bara förnamnet. Men det som lyfter filmen är det politiska; alla referenser till vad som sker ute i världen just nu, då i synnerhet i USA. Skräckfilm fungerar ofta bra som allegorier, och filmer som till exempel George A Romeros DAWN OF THE DEAD innehåller samhällssatir, men det är sällan det blir så in your face som i James DeMonacos nya film. Något liknande har nog inte gjorts sedan John Carpenters THEY LIVE från 1988.
Den framtida kristna högerns främsta syfte med The Purge är att rensa ut oönskade element - som fattiga och invandrare. För att göra America great again.
(En märklig detalj vad gäller den svenska textningen: amerikanska svordomar översätts med svenska svordomar, "motherfucker" översätts som "mostherfucker" (?!), men när Dixon kallar sitt gäng "My negroes" står det "mina polare" i den svenska texten. Vissa ord är visst mer laddade än ett hagelskott i ansiktet.)
 







(Biopremiär 6/7)


-->

tisdag 5 juli 2016

Bio: Independence Day: Återkomsten

Foton copyright (c) Twentietn Century Fox
Aningen scen recension, eftersom den här både pressvisades och hade biopremiär när jag var bortrest, men här kommer den!
Jag såg INDEPENDENCE DAY på bio 1996. När filmen senare släpptes på video bar det sig inte bättre än att Twentieth Century Fox blev lite sura på mig. Jag fick kassetten hemskickad - i fullscreenformt, det vill säga pan & scan (ungdomar: fråga era föräldrar vad detta var!). På den tiden hade jag en videospalt i Expressen, och i denna klagade jag på den fula videoversionen, eftersom man bara såg halva filmen. Men jag lade även till något om att filmen inte är bra. Detta gillade inte Fox. Eftersom de tydligen visste att jag skulle skriva om INDEPENDENCE DAY, hade de köpt stort annonsutrymme för videosläppet - alldeles intill min spalt.
Jag har inte sett INDEPENDENCE DAY sedan den kom på video. Jag har i en dryg månad väntat på att en ny jubileumsversion på Blu-ray ska anlända, men den dröjer märkligt länge. Det hade varit kul att se om filmen innan jag såg denna lika senkomna som onödiga uppföljare (det är väl ingen som spänt suttit och väntat på en del två?). Jag minns nämligen nästan ingenting alls av den första filmen, mer än att den var lite kul i sin dumhet, fånighet och patriotism - och förstås att rymdvarelsernas datorer var kompatibla med Apple (inte så konstigt egentligen, jag har alltid tyckt att Apple är ett ondskefullt företag).
Den tyske regissören Roland Emmerich har mer eller mindre specialiserat sig på katastroffilmer av olika slag; massdestruktion i kubik - men när jag tittar på hans filmografi slår det mig att karln inte gjort en bra film sedan UNIVERSAL SOLDIER, som kom 1992.
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN är en påfallande slapp film. Allting känns oinspirerat, allting går på halvfart, och det är nog ännu dummare än förra gången. Jag tycker att det är lite kul och intressant att att händelserna 1996, då onda aliens attackerade jorden, lett till att man glidit in i en paralllell tidslinje. Mänskligheten har tagit till sig den utomjordiska teknologin, och har bland annat byggt avancerade farkoster och rymdskepp.
Bill Pullman är tillbaka som den nu före detta presidenten Whitmore. Han går med käpp och är lite galen - han tjatar om att rymdvarelserna ska komma tillbaka. Han har så rätt. De anfaller den fjärde juli - de kommer i ett nytt, ännu större moderskepp, och de är ännu fler än förra gången. Tyvärr kan de inte anlita Will Smith som Steven Hiller den här gången - han är nämligen död. Han omkom i en flygolycka, delvis orsakad av ungtuppen Jake (Liam Hemsworth). Steven Hillers son Dylan (Jessie T Usher) är sur på Jake för detta. Givetvis tillhör Jake och Dylan de piloter som tillsammans måste bekämpa rymdvarelserna. Jake har förresten ihop det med Whitmores dotter (Maika Monroe).
Jeff Goldblum är tillbaka som David Levinson, och i vanlig ordning är det han och ett par andra excentriska vetenskapsmän som kommer på hur hotet från rymden ska stoppas. London hinner gå under, USA håller så smått på att förintas. Kommer de att lyckas? Kommer ex-president Whitman att åter sätta sig bakom spakarna i ett plan? Kommer den nye presidenten att hålla ett tal som går ut över hela världen, i vilket han uppmanar alla människor oavsett hudfärg och religion att be för att de amerikanska soldaterna ska lyckas?
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN må vara maffig och full av destruktionsorgier, men den är även rätt tråkig, tjatig och irriterande fånig. Jag skulle sätta en etta i betyg om det inte vore för Jeff Goldblum och Judd Hirsch som far och son Levinson. Det är alltid trevligt att se dessa fina skådisar, och de tillskänker filmen lite humor och distans.
Charlotte Gainsbourg spelar Goldblums forskarkollega, Vivica A Fox i tantfrisyr medverkar i ett par scener innan hon trillar ut ur en helikopter, och den nyligen bortgångne Robert Loggia dyker upp som general. Filmen är tillägnad hans minne. Jag vill hellre minnas honom från andra filmer än den här.








(Biopremiär 29/6)





måndag 4 juli 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Bud Spencer

En nackdel med att vara bortrest, är att jag inte kan uppdatera TOPPRAFFEL! om det händer något. Till exempel om någon sätter tofflorna. Således är denna nekrolog en vecka försenad, men bättre sent än aldrig - åtminstone när det gäller Bud Spencer.

Jag har flera gånger berättat att den allra första hyrvideo jag såg, var DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (1969). En klasskompis hade blivit med videobandspelare, och vi gick iväg ett litet gäng till videobutiken som fanns i köpcentrat Infarten i Landskrona. Det var jag som tyckte att vi skulle se denna  spaghettiwestern. Dels hade jag hört att filmerna med Terence Hill och Bud Spencer skulle vara bra, dels hade filmen en oemotståndlig titel. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE. Hur tufft lät inte det?

Mina kompisar var sura på mig efter att vi sett filmen. De tyckte den var skitdålig. Det tyckte jag också. Jag har sett om den som vuxen, och nej, den är inget vidare. Dessutom gjordes den innan Hill & Spencer satsade på festliga slagsmålskomedier.

Apropå Landskrona: den allra sista film som visades på Imperial innan den biografen slog igen 1985, var MIAMI SUPERCOPS - med Hill & Spencer.

Bud Spencer föddes som Carlo Pedersoli, och tävlade i OS 1952 och 1956 i både simning och vattenpolo. Han filmdebuterade 1950 och gjorde en rad småroller. 1967 blev Carlo Pedersoli Bud Spencer, ett namn han tog efter sin favoritöl Budweiser (!) och Spencer Tracy. Under detta namn medverkade han i westernfilmen RID ALDRIG ENSAM/GOD FORGIVES ... I DON'T!, som även hade Terence Hill i rollistan.
Fler westerns följde, däribland FEM RED UT/TODAY WE KILL ... TOMORROW WE DIE! (1968) och FEM PROFESSIONELLA MÄN/THE FIVE MAN ARMY (1969), vilka hade manus av Dario Argento. 1970 kom så DOM KALLAR MEJ TRINITY - DJÄVULENS HÖGRA HAND, med Terence Hill i titelrollen, och med Bud Spencer som Bambino, och succén var ett faktum. Hill & Spencer blev extremt populära i Europa, och en lång, lång rad komedier följde.

Hos Statens Biografbyrå här i Sverige var duon inte lika populär. Byrån tyckte inte alls att dessa slagsmålskomedier var harmlösa, så de envisades med att göra många - och långa - klipp i dem. De flesta snytingarna klipptes bort i dessa muntra filmer.

Filmjournalisten Hans Sidén berättade att Hill & Spencer kom till Göteborg en gång på 1970-talet. Iförda plommonstop dök de upp innan en visning av en av deras filmer. Många i publiken blev förvånade när de upptäckte att dessa filmhjältar var italienare! De var ju alltid dubbade till engelska i sina filmer.

Bud Spencer gjorde även en hel massa filmer utan Terence Hill, och 1971 hade han en liten roll i Dario Argentos DEN DJÄVULSKA FÄLLAN/FOUR FLIES ON GREY VELVET.

Jag gillar Bud Spencer och hans filmer - men de flesta av filmerna har en sak gemensamt: de är alldeles för långa. Det känns som om varje enskild scen är lite för lång.

De senaste decennierna figurerade Bud Spencer mest i italienska TV-filmer och TV-serier. År 2005 kastade han sig in i politiken, men den karriären blev kort.

Bud Spencer (eller hans assistenter) var väldigt aktiv på Facebook, det lades upp ungefär en bild om dagen, och Bud gjorde reklam för sina tröjor, memoarer, och annat han sålde och signerade. Facebooksidan uppdaterades in i det sista. Tusentals människor slöt upp utanför kyrkan för att hylla sin hjälte efter begravningen.

Bud Spencer blev 86 år gammal
BUD SPENCER
1929 - 2016
R.I.P.

söndag 3 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Burying the Ex

BURYING THE EX (Scanbox)
Joe Dante verkar vara en oerhört trevlig kille, men han har nog inte gjort någon riktigt bra långfilm sedan MATINÉ, som kom 1993. På sistone har han mest jobbat med TV, och långfilmen THE HOLE från 2009 har jag inte sett. Han är även mannen bakom Trailers from Hell, som jag förstås är stor anhängare av.
Huvudrollen i Dantes nya komedi BURYING THE EX spelas av Anton Yelchin. Det känns lite konstigt att se honom här - han omkom som kanske är bekant i en bisarr trafikolycka häromveckan. Ännu märkligare känns det då filmen innehåller en trafikolycka med dödlig utgång.
Yelchin spelar Max, en skräckfilmsälskare som jobbar i en liten skräckbutik. Hans sambo Evelyn (Ashley Greene) visar sig vara en påfrestande typ; militant vegan, aggresiv, och hon gillar inte skräckfilm. Max känner att han måste avsluta förhållandet. Jag förstår honom. Vem klarar av jobbiga veganer med dålig smak?
Innan Max hinner dumpa Evelyn, blir hon påkörd av en buss och dör. Problemet är löst, verkar det som. Snart hittar Max en ny flickvän, den coola skräckfilmsnörden Olivia (Alexandra Daddario). Dock visar det sig att en liten mystisk skulptur Max fått är magisk (detta förklaras inte närmare), och Evelyn vaknar till liv. Hon kryper ur sin grav och återvänder hem - och är jobbigare än någonsin. Samt lätt förruttnad.
BURYING THE EX är väl okej, om än inte särskilt rolig. Filmen är rätt sympatisk. Lite slarvigt är det, det finns några lösa trådar, och jag skulle gärna vara utan alla vissna sexskämt. Det blir även för mycket med alla konstanta filmreferenser. Max har väggarna fulla med klassiska filmaffischer, TV-apparater visarscener ur skräckfilmer, de går på bio och ser skräckfilm - och de pratar om skräckfilm och namedroppar regissörer. Det känns lite grann som när unga filmfans gör film och vill hylla sina idoler.
Men visst. Jag hade inte tråkigt när jag såg den här.
Dessutom har gamle, goe Dick Miller i vanlig ordning en liten roll.