Serier: Dylan Dog: "De levande döda"

DYLAN DOG: "DE LEVANDE DÖDA"
av Tiziano Sclavi och Angelo Stano
DYLAN DOG: "DET TOMMA BREVET"
av Giovanni Gualdoni, Corrado Mastantuono, Stefano Intini och Nicola Pasquetto
Ades Media

Den italienske seriehjälten Dylan Dog; mardrömsdetektiven, fyller 30 i år. Ades Media började ge ut serien på nytt i Sverige för några år sedan, och uppenbarligen säljer den tillräckligt bra - om än inte bra - för att det ska fortsätta att komma ut ganska påkostade utgåvor. Det har blivit en hel del album och specialhäften vid det här laget.

Dylan Dog är en ganska ojämn serie, som fallet nästan alltid blir när det handlar om en långkörare med flera olika författare och tecknare. Inget konstigt med det - det har gjorts flera dåliga, ibland direkt usla, avsnitt om seriefigurer jag gillar. Jag var rätt kritisk när jag recenserade det första albumet från Ades; "Vila i frid" (2013), jag tyckte inte att det var något vidare vare sig innehålls- eller teckningsmässigt. Sedan dess har det kommit flera riktigt bra och snyggt tecknade äventyr på svenska, till exempel "Mater Morbi", och i "Avgrunden" bidrog jag med både en artikel och en liten teckning.

Eftersom Dylan firar 30 innehåller det nya albumet; "De levande döda", det allra första avsnittet. Detta har jag läst tidigare - eftersom det publicerades i det första numret av Semics kortlivade tidning Dylan, som kom ut 1993. Jag minns att jag tyckte att det första numret var rätt konstigt, men trots detta köpte jag varje nummer som kom ut. Jag köpte allt med beteckningen skräck på den tiden. Nästan allt, i alla fall.

Dylan Dog gör entré.

När jag nu läst om serien konstaterar jag att den är rätt konstig. Det känns som om manusförfattaren och seriens skapare Tiziano Sclavi prövar sig fram; som om han inte riktigt bestämt sig för vad för typ av serie han vill göra. Temat är zombies och det här skulle kunna ha blivit en rak, allvarlig skräckserie i stil med de italienska filmer som gjordes bara några år innan serien kom ut. Men istället har det blivit något slags besynnerlig komisk äventyrsserie; det humoristiska tillåts hela tiden ta överhanden. Jag minns att jag 1993 undrade vad den märklige, ständigt vitsande assistenten Croucho hade i serien att göra. Det undrar jag fortfarande. Angelo Stanos teckningar är inte alltför roliga, åtminstone inte jämfört med till exempel Carnevale, som tecknade ovannämnda "Mater Morbi". Serien är dock underhållande.

En intressant grej med Dylan Dog är att den känns väldigt, väldigt italiensk - på alla sätt. Gestalterna har engelska namn, det står att den utspelar sig i England, och ibland har tecknarna återgett Londonmiljöer. Men jag köper det aldrig som England. Det här är kulisser uppställda i Italien! Precis som fallet är med 1970- och 80-talens italienska skräckfilmer - ibland utspelade de sig i England eller USA, de åkte till England eller USA och spelade in exteriörscener, och de hade engelsmän eller amerikaner i huvudrollerna. Lik förbannat kändes det som Italien. Stämningen i Dylan Dog, berättarsättet, figurernas uppförande - det känns väldigt italienskt. Något som absolut inte ska tas som kritik - jag har alltid föredragit italiensk genrefilm framför övrig sådan. Italienska skräckserier kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag läst få förutom Dylan Dog.

Sist i albumet hittar vi ett långt, mycket bra artikelblock om Dylan Dogs historia i Sverige. De som gjorde tidningen på Semic uttalar sig, och det är rätt roligt det de har att säga. Här avhandlas även Dylans kraftuttryck "Guida ballerino!" ("Dansande Judas!"), vilket Semic på sin tid översatte till det särdeles lama och oinspirerade "Fy för helvete!". "Dansande Judas" låter inte heller bra på svenska, det vore roligare om översättaren och Ades Media hittade på något helt nytt och eget.

Om man beställer "De levande döda" direkt från förlaget kan man passa på att även skaffa sig det 40-sidiga Dylan Dog-häftet "Det tomma brevet", försett med omslag av Hedvig Häggman-Sund och producerat i samarbete med Alzheimerfonden. Detta är en helt annan typ av Dylan Dog-äventyr, på alla sätt, och detta är egentligen den bättre serien av de två. Dylan får ett brev av sin gamle filosofilärare; en brev som visar sig vara tomt. Dylan söker upp läraren och hamnar i en mystisk historia, som leder fram till ett lika smart som oväntat slut.

"Det tomma brevet" är berättad på et helt annat sätt än "De levande döda", och det är tecknat i en läcker, schwungig stil. Dessutom är serien lika läckert färglagd.

Visst är det typiskt: de gånger jag faktiskt slår mig ner för att skriva om de svenska Dylan Dog-albumen, råkar det handla om de som är mindre bra, medan jag inte skrivit några recensioner av de bra, eller till och med utmärkta, albumen.

Med undantag för specialhäftet "Det tomma brevet".

Bio: Our Kind of Traitor

Foton: Jaap Buitendijk © 2014 / STUDIOCANAL S.A. All Rights Reserved

Det våras för John le Carré. Nyligen avslutades TV-serien THE NIGHT MANAGER; serien som gjorde att det började spekuleras i om Tom Hiddleston ska bli den nye James Bond (vilket vi inte får hoppas, han har ju utstrålning som en kokt räka). Jag hade tänkt se denna hyllade och populära serie, men så råkade jag se slutet - så nu får jag väl vänta några år tills jag glömt bort det ...

På bio kan man nu se OUR KIND OF TRAITOR, som bygger på romanen "Vår egen förrädare" från 2010. I denna spelar Ewan McGregor och Naomie Harris paret Perry och Gail; han universitetsprofessor, hon advokat. Deras förhållande knakar i fogarna och de är på semester i Marrakech för att eventuellt rätta till det. Efter ett bråk på en dyr restaurang går Gail till hotellet. Perry stannar kvar och träffar den högljudde ryssen Dima (Stellan Skarsgård), som genast drar med Perry till en rysk fest. Det visar sig att Dima valt ut Perry. Dima tvättar pengar åt ryska maffian och vill hoppa av till väst. Perry får en USB-sticka han ombeds ta med sig hem till London. Redan på flygplatsen stoppas han av agenten Hector (Damian Lewis), som ska sköta Dimas avhopp. Det dröjer inte länge innan Perry och Gail tvingas åka kors och tvärs i Europa med mordiska gangsters i hasorna. Och kan de lita på brittiska säkerhetstjänsten?

OUR KIND OF TRAITOR har regisserats av Susanna White, som tidigare stått för TV-serier som BLEAK HOUSE och JANE EYRE, och långfilmen NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SMÄLLEN. Det ser ut som det brukar när det gäller le Carré-filmatiseringar - färgerna går i gulgrönt, ibland är det lite grynigt, och ibland ser det ut som om man använt sig av instagramfilter. Även de mest exklusiva miljöer ser deppiga ut, och jobbet som hemlig agent är oglamoröst. Hector bär beige trenchcoat och ibland kofta.

Det är lite sisådär med spänningen. Vissa renodlade spänningsscener lyckas White få till, men helheten är lite grå och avslagen. Vad filmen vinner på är skådespelarna. Det är trevligt att se Skarsgård i en stor roll; han är andra namnet i rollistan, och han är skön som Dima: plufsig, svettig, tatuerad och med härligt misslyckad frisyr. Han får även tillfälle att visa upp sitt könsorgan i en fullkomligt omotiverad scen. Stellan brukar ju ofta visa upp Stellan.

En dramatisk händelse på slutet förstod jag inte riktigt hur den gick till.

Det här är en ganska okej film, men den känns lämpligare som DVD-underhållning en fredagskväll, än något man går och ser på bio.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/5)

Bio: X-Men: Apocalypse

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

På presskonferensen i Cannes för den tredje X-Men-filmen; 2006 års X-MEN: THE LAST STAND, sa regissören Brett Ratner att detta är den sista filmen, det kommer inte att komma fler X-Men-filmer. Men här har vi så Bryan Singers X-MEN: APOCALYPSE, den sjätte filmen i serien - om man inte räknar in två solofilmer om Wolverine och årets storsuccé DEADPOOL.

X-MEN: APOCALYPSE är den tredje gigantiska superhjältefilmen på bara två månader, och på sätt och vis tävlar Marvel med sig själv - om det inte vore för det faktum att X-Men fortfarande ägs av Fox, medan övriga Marvelfilmer; som CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, nu görs av Marvel Studios.

Den förra filmen i serien hette X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST. Jag minns inte så mycket av den, mer än att de reste tillbaka i tiden. Jag har den här i hyllan, jag borde kanske se om den. Men, jag minns att jag inte tyckte att den var så där jättebra. Jag tycker att den mer lättsamma X-MEN: FIRST CLASS är bäst i serien, den bjuder på mer underhållning och tjoflöjt. Men nuförtiden har ju folk fått för sig att superhjältefilmer ska vara mörka och dystra. X-Men, med alla sina allegorier och budskap, är bättre lämpad för mörker än till exempel Stålmannen, men i längden blir det lite ... småtrist. Det var därför jag tog emot den festliga ANT-MAN med öppna armar, och jag ser fram emot den kommande Spindelmannenfilmen.

Den nya filmen inleds med en imponerande prolog, som utspelas i Egypten så där 3000 år före Kristus. En supermäktig "falsk gud"; En Sabah Nur (Oscar Isaac) - den första mutanten, vill ta över universum, men begravs under en pyramid som brakar ihop. Resten av filmen utspelar sig 1983.
Magneto (Michael Fassbender) försöker leva ett vanlig liv under ny identitet. Han bor i Polen, har fru och dotter, och jobbar på ett stålverk. Det går dock inte så bra, saker och ting går fel, och när hans familj dödas, blir Magneto ond igen. Samtidigt har man lyckats gräva fram den ondskefulle egyptiske mutanten. Han gillar att förvandla folk till sand, och han letar upp en del andra mutanter runt om i världen, vilka ansluter sig till honom: Storm (Alexandra Shipp), Angel (Ben Hardy), Psylocke (Olivia Munn), och Magneto, förstås.

Eftersom Jordens undergång är nära, får professor Xavier (James McAvoy) fullt sjå med att ställa allt tillrätta - så pass att han tappar håret. Bland de goda mutanterna hittar vi Mystique (Jennifer Lawrence), Night Crawler (Kodi Smit-McPhee), Beast (Nicholas Hoult) och Cyclops (Tye Sheridan). En stor del av filmen handlar om hur Cyclops, alias Scott Summers, utvecklar sin superkraft och hamnar på Xaviers mutantskola.

Quicksilver (Evan Peters) får också en ganska ingående presentation och i en lång, inspirerad scen tillför han filmen välbehövlig humor - även om den roligaste repliken fälls efter att några unga mutanter varit på bio och sett JEDINS ÅTERKOMST, som de inte gillade. "Den tredje filmen är alltid sämst!" säger en av dem, med en tydlig blinkning till Brett Ratners sågade film.

De flesta i publiken sitter säkert och väntar på att Wolverine (Hugh Jackman) ska  dyka upp. De väntar nästan förgäves. Först mot slutet hittas han, under beteckningen Weapon X. Han har inga repliker, han slåss ett par minuter, och så sticker han. Han är alltså knappt med.

X-MEN: APOCALYPSE är en rätt bra film, men inte helt oväntat är den åt helvete för lång med sina två timmar och 24 minuter. Slutstriden slutar aldrig. Den bara håller på och håller på. Oj, vad den håller på. Väldigt tröttsamt.

Stan Lee har den här gången med sig sin hustru Joanie Lee när han gör sin cameo, Psylocke är allt det Mirakelkvinnan inte är i BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, och efter sluttexterna följer en bonusscen; en cliffhanger till nästa film, antagligen till Wolverines nästa solofilm.

(Biopremiär 18/5)

DVD/Blu-ray/VOD: En dödlig lögn

EN DÖDLIG LÖGN (Studio S Entertainment)

I Woody Allens DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING från 2010 spelar Josh Brolin en misslyckad författare, som hittar ett manus skrivet av en döende man. Brolin skickar iväg manuset i sitt eget namn och får det antaget. Det skulle han förstås inte ha gjort.
Den franska EN DÖDLIG LÖGN är thrillerversionen av ovannämnda handling. Yann Gozlan (CAGED) har regisserat och även skrivit manus, det sistnämnda tillsammans med Guillaume Lemans (ALLT FÖR HENNE), och det vilar en air av Hitchcock över anrättningen.
Pierre Niney spelar den unge Matthieu Vasseur; en aspirerande författare som får refuseringsbrev efter refuseringsbrev hemskickade. Han är nämligen inget vidare bra på att skriva. För att försörja sig jobbar han som flyttgubbe. En dag hittar han ett handskrivet manus undangömt i ett dödsbo. Matthieu lägger beslag på manuset, renskriver det, och skickar in det i sitt eget namn.
Inte nog med att manuset antas och publiceras - det blir en enorm succé, boken kallas mästerverk, och Matthieu vinner priser. Tre år senare är han rik, berömd och har en vacker flickvän med rika föräldrar. Men pengarna börjar tryta. Han har fått ett förskott på nästa bok, som aldrig kommer, och förlaget börjar tröttna. Då hör plötsligt en man av sig. Han vet något Matthieu inte vill att världen ska känna till - och Mathieus liv förvandlas till ett helvete.
EN DÖDLIG LÖGN är en elegant thriller, som till större delen utspelar sig i ett soligt Provence. Intrigen är intressant och filmen är spännande, och jag undrar varför den här filmen inte fick en chans på svenska biografer. Det här är lika bra, eller bättre, än många andra thrillers som biovisas - och vem kan väl få nog av provencalska miljöer?
Anledningen till att jag bara sätter en trea är att jag tycker att Matthieu är lite för klantig. Han är fumlig, gör dumdristiga saker, och ställer till det så att allt blir än värre. Jag irriterade mig en aning på detta. Å andra sidan - hans klantighet förklarar nog varför han är en så usel författare.
Det här är en film det är trevligt att tillbringa en kväll tillsammans med.
Min DVD hade förresten problem med den svenska texten - varje replik ligger kvar i bild hela tiden tills nästa replik fälls, något som blir irriterande under långa, dialoglösa scener. Jag vet inte om det är så på samtliga exemplar.

  






-->

DVD/Blu-ray/VOD: Cherry Tree

CHERRY TREE (Njutafilms)

Den irländska skräckfilmen CHERRY TREE visade sig vara en irländsk-holländsk samproduktion; jag känner en av de holländska producenterna. Men filmen är inspelad på Irland och regissören är irländare: David Keating, som tidigare gjort den skånsk-irländska WAKE WOOD (vars manus jag läste innan produktionen, men jag har aldrig sett filmen).
CHERRY TREE är en mycket ojämn film. Handlingen får mig att tänka lite grann på Kim W Anderssons ALENA, eftersom sextonåriga huvudpersonen Faith (Naomi Battrick) går på en flickskola och spelar landhockey - i ALENA var det lacrosse. Och liksom i så mycket skandinavisk genrefilm, mår Faith inte så bra. Hennes far är döende i cancer och hon har en del andra problem. Hon går mest omkring och är butter, och ibland får hon utbrott och slår sönder saker och har sig. Det är aldrig bra med sådana här hjältinnor, jag blir genast lite anti; jag vill inte sitta och titta på en traderöv i 90 minuter.
Till den lilla staden anländer en mystisk kvinna; Sissy (Anna Walton). Hon visar sig vara en häxa och blir snart vän med Faith. Sissy hävdar att hon kan bota Faiths far - men hon kräver en gentjänst. När Faith går med på erbjudandet går förstås saker och ting åt skogen.
Jag vet inte på vilket format de filmat CHERRY TREE, men det ser ut som om de skjutit på riktig film. Vi slipper i alla fall det där sterila, platta, digitala fotot så många lågbudgetfilmer lider av. Dock går miljöerna och färgskalan i grått, vilket innebär att det här ser ut som en engelsk TV-film från 1982. Fula hus och fula kläder. Men - så fort de befinner sig i häxornas underjordiska tillhåll under körsbärsträdet lever filmen upp, framför allt estetiskt. Då plötsligt fläskas det på med färger, det är mycket rött, och det är rätt snyggt och maffigt.
CHERRY TREE känns till större delen som en produktion som riktar sig till unga tonårsflickor som egentligen inte gillar skräck, men emellanåt bjuds det på lite splatter och en del bisarra effekter - tusenfotingar spelar en stor roll i filmen. Slutet innehåller en del kreativa make up-effekter, det är lite WICKER MAN, det är överraskande slafsigt, och den allra sista scenen är lite fräck, även om den känns påklistrad.
... Men jag kan inte påstå att jag gillar den här filmen. Jag tycker att den är rätt tråkig, den är ospännande och tempofattig, den brister i regi, och som sagt; den är väldigt ojämn.

 







-->

DVD/Blu-ray/VOD: Martyrs (2015)

MARTYRS (2015) (Njutafilms)

I maj 2008 premiärvisades den existensiella, fransk-kanadensiska tortyrporrfilmen MARTYRS på marknaden i Cannes. En kollega råkade gå förbi biografen efter första visningen, och såg hur publiken, vita och gröna i nyllet, stapplade ut. Jag och min kollega såg den på dess andra visning. Stämningen i salongen var tryckt innan filmen rullade igång, hajpen var stor, alla hade hört ryktet om att det skulle vara den vidrigaste, våldsammaste, otäckaste film som gjorts.
Själv blev jag allt besviken. Ni kan läsa min recension från 2008 HÄR - men problemet med filmen är att den går för långt när det gäller sadistiskt våld, så pass att effekten förtas, och förklaringen till det hela må vara intressant, men ack så långsökt.
Jag har MARTYRS stående i hyllan, men jag har inte sett om den sedan den där visningen i Cannes för åtta år sedan. Således kom jag inte ihåg alla detaljer när jag satte mig i soffan för att se på den amerikanska nyinspelningen från 2015.
Bröderna Kevin och Michael Goetz har regisserat filmen efter ett manus av Mark L Smith, som gick och blev Oscarnominerad för sitt manus till THE REVENANT. Grundhistorien är densamma och det mesta är sig likt. En liten flicka; Lucie, lyckas fly från en källare där hon hållits inspärrad. Hon växer upp på ett barnhem och ingen tror på hennes berättelse om vad hon varit med om. Tio år senare spelas Lucie av Troian Bellisario. Hon ringer på dörren till en stor gård, där det bor en till synes trevlig helyllefamilj. Lucie drar fram ett hagelgevär och skjuter ihjäl hela familjen. Sedan ringer hon sin kompis Anna (Bailey Noble), som kommer dit och chockas av den blodiga synen.
Lucie hävdar att föräldrarna i den mördade familjen var två av de som torterade henne och andra flickor när hon var barn. Anna tror henne inte, men så hittar hon en lucka ner till källaren. Och där nere ...
När det gäller sadistiskt våld och tortyr är den amerikanska versionen av MARTYRS betydligt snällare än originalet. Med det inte sagt att den är barntillåten - för visst förekommer det blod och äckel, men filmen är inte ens nära den extrema nivå originalet nådde. Kompisen Anna har förvandlats till en lite mer renodlad skräckfilmshjältinna, och slutet är nästan helt ändrat. Och ja, jag tycker fortfarande att förklaringen till all tortyr är lite ... dum. Om än fascinerande.
Mitt betyg härunder blir lite i snällaste laget, men MARTYRS är trots allt en riktig film. Det mesta nyproducerade i skräckväg jag ser, är så erbarmligt dåligt. MARTYRS har fint filmfoto, bra regi och skådespeleri, och ett ordentligt manus. Den ser inte ut som något några kompisar smällt ihop med sin nyinköpta kamera. Dessutom är den faktiskt rätt spännande - troligen än mer så om man inte sett originalet.
... Men självklart är den fullkomligt onödig, något som gäller de flesta nyinspelningar.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Extraction

EXTRACTION (Scanbox)

Håller Bruce Willis på att förvandlas till en ny Steven Seagal? EXTRACTION är ännu en av de där små märkliga filmerna Willis har en tendens att allt oftare dyka upp i. Filmer som säkert biovisas någonstans, men som skriker "Direkt på DVD".

Här spelar Willis CIA-agenten Leonard Turner, vars fru för tio år sedan mördades inför sonen Harrys ögon. Harry (Kellan Lutz) går i sin fars fotspår och blir analytiker på CIA, som dock inte vill skicka ut honom på fältet. Men så går Leonard och blir kidnappad av terrorister. Av någon anledning tänker CIA inte frita Leonard, så då tar Harry saken i egna händer, och tillsammans med sin före detta flickvän; agenten Victoria (Gina Carano), letar han upp bovarna.

Bruce Willis medverkar ungefär tio minuter sammanlagt - och han ser påtagligt ointresserad och trött ut. Det är Kellan Lutz  som har den egentliga huvudrollen - och han är ju inte kul. Honom har vi bland annat sett i THE EXPENDABLES 3 och den usla THE LEGEND OF HERCULES. Det vore trevligare om Gina Carano fått huvudrollen. När ska vi förresten få se henne i någon vettig film? Hon är ingen vidare skådis, men en jävel på att fajtas.

EXTRACTION är regisserad av Steven C Miller, en rätt ung kille, som tidigare mest gjort små skräckfilmer som SCREAM OF THE BANSHEE. Som actionregissör med större budget får han inte till det. Det här är en väldigt, väldigt tråkig film - trots att Simon Rhee koreograferat slagsmålen. Handlingen är tillkrånglad helt i onödan - folk babblar alldeles för mycket i vad som verkar vara försök att få det hela att verka mer intelligent och avancerat än det är. Filmfotot är rätt fult, med ibland överstyrda färger, ibland lite utfrätta bilder, och ofta är det alldeles för mörkt - bland annat under vissa actionscener. Som helhet känns det besynnerligt småtaffligt, och det är så oengagerande och tradigt det kan bli. Jag hade svårt att behålla koncentrationen.

Och om Bruce Willis fortsätter så här, lär det inte dröja länge tills vi får se honom i renodlade B-filmer inspelade i Bulgarien.

På skivan ligger en Making of-film. Willis medverkar inte i denna. Fast han var väl bara ett par dagar på inspelningen, skulle jag tro.

DVD/Blu-ray/VOD: The Sand

THE SAND (Njutafilms)

Jag satt nyligen och läste om en rad skräckfilmer som fortfarande enbart finns på VHS och som aldrig släppts på DVD - jag gissar att skribenten åsyftade amerikanska DVD-utgåvor, det är ju möjligt att de släppts annorstädes. En av filmerna var BLOOD BEACH från 1980.
Jag har aldrig sett BLOOD BEACH, men den handlar visst om en människoätande varelse som gömmer sig under sanden på en strand, och som äter upp intet ont anande sol- och badsugna. 2015 gjorde Isaac Gabaeff THE SAND, som handlar om en människoätande varelse som gömmer sig under sanden på en strand, och som äter upp diverse folk. Till och med DVD-omslaget liknar BLOOD BEACHs filmaffisch.
THE SAND inleds med att en massa jobbiga ynglingar som festar på en strand. En av dem får idén att alla mobiltelefoner ska samlas in och läggas i en säck, så att inget av det eventuella snusk som sker på festen ska filmas och hamna på nätet. Den egentliga orsaken är förstås att de inte ska kunna ringa efter hjälp när de hamnar i trubbel. Mobiltelefonen - den moderna skräckfilmens värsta dilemma. Några killar hittar även något som ser ut som ett enormt, utomjordiskt ägg.
Nästa morgon visar det sig att alla som sov på sanden är väck - de är uppätna. En handfull överlevande konstaterar att ett monster tagit sig ut ur ägget och gömt sig i sanden. Rör man vid sanden fastnar man - och dras ner för att ätas upp. Vad som sedan händer är att rollfigurerna en efter en råkar vidröra sanden och äts upp. En smällfet kille har fastnat i en tunna, i vilken han står filmen igenom.
Enligt omslaget ska filmen vara 84 minuter, men den varar bara 80. Men - även denna spellängd är på tok för lång. Det här hade gjort sig bättre som en kortfilm på 15-20 minuter. THE SAND är otroligt seg och utdragen. Det händer inte så mycket mer än att några osympatiska typer skriker på varandra och sedan äts upp.
De datoranimerade effekterna är taskiga och allt annat än övertygande. Allt gore är datoranimerat. För 30 år sedan hade filmen innehållit praktiska effekter - och antagligen även varit underhållande. THE SAND är bara dum och tråkig. Ännu ett exempel på dagens platta, vissna, billiga B-skräckfilmer.
Jamie Kennedy har en liten roll som polis. Hans dödsscen syns både i trailern och på DVD-menyn.
Se om SAND SHARKS istället.

-->

DVD/Blu-ray/VOD: High Risk

HIGH RISK (Studio S Entertainment)

Mitt omdöme om den här filmen blir aningen orättvist. HIGH RISK är en äventyrsfilm från 1981 i regi av Stewart Raffill. James Brolin, Bruce Davison, Cleavon Little och Chick Vennera spelar fyra kompisar som fått idén att åka till Colombia, för att bryta upp en knarkbarons (James Coburn) kassaskåp, i vilket det ligger fem miljoner dollar. De utrustas med skjutvapen av Ernest Borgnine (som medverkar ungefär en minut), åker iväg, och tar sig obehindrat in i skurkens bostad - men sedan går allt fel. De jagas genom djungeln av knarkbaronen och hans män, samt av en rövarliga anförd av Anthony Quinn.

HIGH RISK är lite märkligt ryckigt berättad; Raffill struntar i princip i att presentera oss för huvudpersonerna, vi får inget egentligt motiv till varför de tänker stjäla pengarna och hur de fått reda på att de finns där. Men det spelar ingen större roll, det är full fart och action med en stor dos humor. Filmen känns som en skräpig B-film, men med en rad stora namn i rollistan.

Tyvärr är den här DVD-utgåvan under all kritik. Formatet är beskuret till 4:3, bildkvalitén är risig, ljudet är ännu värre. Det enda som saknas är trackingstörningar, då hade VHS-känslan varit total.

Den senaste tiden har jag sett en engelsk utgåva dyka upp i diverse nätbutiker för 5-10 spänn. Jag inbillade mig att Studio S letat upp en flott version, men icke - det här är säkert samma version man kan köpa för en femma (plus frakt). Den usla tekniska kvalitén gör att jag sänker betyget, trots att filmen är rätt kul och underhållande. Synd att Stewart Raffill inte heter Stewart Raffel.

När HIGH RISK gick på bio i Sverige hade Statens Biografbyrå gjort tre censurklipp; lite vildsint pang-pang, samt en kort snutt med gräsrökning plockades bort.

Bio: Kungens hologram

Foton copyright (c) Noble Entertainment

 
Den tyske regissören Tom Tykwer är väldigt ojämn och ibland direkt dålig. Hans thriller THE INTERNATIONAL var klantigt gjord, och CLOUD ATLAS (som han gjorde tillsammans med de som numera är systrarna Wachowski) tyckte jag var direkt osebar, medan dramat TRE var rätt okej.
Hans nya film är en komedi - kanske ska jag skriva dramakomedi - med Tom Hanks, och det är en minst sagt märklig film. Åtminstone för att vara en Tom Hanks-film. Hanks brukar ju oftast förekomma i stora, påkostade mainstreamfilmer - nu dyker han upp i något som känns som en typisk filmfestivalfilm i en roll som vanligtvis skulle spelats av någon av de där kul karaktärsskådespelarna som brukar göra biroller. Jag kan faktiskt tänka mig William H Macy i den här filmen, vars handling är absurd, ja, nästan surrealistisk.

Hanks spelar Alan Clay, en kanske inte alltför lyckad affärsman, som reser till Saudiarabien, där han ska presentera ett nytt, hologrambaserat IT-system för kungen. Det är inte mycket som går som det ska. Alan lyckas varje morgon försova sig och missa transporten till området mitt ute i öknen där han och hans team ska hålla presentationen. Detta leder till att han blir kompis med en jovialisk kille som heter Yousef (Alexander Black), som varje dag skjutsar honom i sin risiga bil.

Kungen är aldrig på plats och ingen vet när han ämnar dyka upp. En annan kille Alan ska träffa är ständigt försvunnen han också. Teamet är placerat i ett tält utan wi-fi och mat. För att göra det hela ännu värre upptäcker Alan plötsligt en stor knöl på sin rygg.

Efter pressvisningen omnämnde en kollega KUNGENS HOLOGRAM som sympatisk. Jag instämmer. Tykwer är gjort en film i genren En man finner sig själv, och han har gjort det ganska bra. Det är aldrig tråkigt och ofta riktigt roligt, även om den sista halvtimmen känns lite påklistrad när storyn sakteligen övergår till att bli en kärlekshistoria.

Jag associerar till MÅNDAG HELA VECKAN (och även till Tykwers egen SPRING LOLA), eftersom Alan upprepar samma procedur varje dag, och varje gång försöker han korrigera det som gick fel förra gången. Mot slutet fick jag en déjà-vu-känsla, när ett par scener känns knyckta från Tom Hanks' gamla romcom YOU'VE GOT MAIL.

Vad som är trevligt med KUNGENS HOLOGRAM, är att vi får den rolige Tom Hanks i den här filmen. Den sidan av Hanks ser vi numera alldeles för sällan. Han brukar oftast spela hjälten, en helylleamerikan, och alldeles för ofta med darrande underläpp och kanske en tår i ögonvrån. Men han är ju faktiskt en väldigt kul kille, den gode Hanks - privat är han en spjuver. De presskonferenser med honom jag varit på, har alltid varit bättre och roligare än filmerna.

KUNGENS HOLOGRAM inleds fullkomligt fantastiskt. Väldigt oväntat framför Tom Hanks "Once in a Lifetime"; Talking Heads-låten. En inledning som måste ses. Nackdelen med denna suveräna sekvens är att inget av det som följer därpå är-, eller har en chans att bli, lika bra.

Den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen har också en roll i filmen, och det förekommer en bisarr dansk fest. Tom Skerritt spelar Alans far och medverkar sammanlagt en minut, ungefär.

Tom Tykwer, Tom Hanks, Tom Skerritt. En film för er som gillar folk som heter Tom.

  






(Biopremiär 13/5)

Bio: Bad Neighbours 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag brukar ofta irritera mig på alla moralister som fortfarande lever kvar; den typ av moralister som satte käppar i hjulet för allt som var kul när jag var tonåring på 1980-talet. Och jag irriterar mig på alla dessa skitnödiga människor som det finns alldeles för många av idag; alla de här som kränks och känner sig förolämpade till höger och vänster, oftast ganska unga människor. Usch för dem. Men! Så kommer det plötsligt en film som BAD NEIGHBOURS 2 - och jag känner mig som en jobbig liten moralist.

Nicholas Stollers BAD NEIGHBOURS, som kom för två år sedan, tyckte jag var rätt kul. Tillräckligt kul för att jag skulle ge filmen en trea i betyg. Nu har Stoller gjorts en uppföljare, som i original heter NEIGHBORS 2: SORORITY RISING - vi har fått den brittiska titeln i Sverige. Den här filmen är ... pinsam.

Förra gången handlade det om det lite fyrkantiga paret Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne), som förde en lugn tillvaro i ett lugnt villakvarter - tills en studentförening flyttade in i kåken intill. Anförda av Teddy (Zac Efron) gjorde studenternas vilda festande Macs och Kellys liv till ett helvete.

Nu ska Mac och Kelly flytta. Hoppas de. Huset är ännu inte sålt. På grund  av diverse krystade anledningar måste de under 30 dagar bevisa för familjen som vill köpa huset att det är lugnt och tryggt där. Vilket det är - studentföreningen är utflyttad, huset intill står tomt.

Chloë Grace Moretz spelar 18-åriga Shelby, som precis börjat på college. Skolans kvinnliga studentförening visar sig vara en flickig, puttenuttig klubb som inte festar. Shelby och hennes nyblivna kompisar vill bara festa och röka på, så de vill inte gå med i föreningen - istället startar de en egen. De lyckas hyra ett hus de kan hålla till i - självklart huset bredvid Mac och Kelly. Dessutom anlitar de Teddy som coach; han ska lära dem hur man fixar de fetaste festerna och hur man tjänar pengar på dem. Shelbys förening vägrar skärpa sig i 30 dagar, och när Teddy tycker att tjejerna går för långt i grannfejden får han sparken. Således byter Teddy sida och hjälper Mac och Kelly.

BAD NEIGHBOURS 2 verkar tro att det är en feministisk film som driver med sexism. I själva verket är detta en sexistisk film på neandertalnivå - med ett malplacerat feministisk budskap inslängt på slutet. Den här filmen är direkt genant. Den misslyckas på så många plan. Om filmen gjorts på 80-talet hade den i alla fall inte hymlat med sitt uppsåt, och bjussat på mängder av naket och sex också - men eftersom det är 2016 bara pratar de om sex, vilket känns väldigt sunkigt. Okej, Mac och Kelly ligger med varandra. Med kläderna på, förstås. Det är ju 2016.

Det är en fruktansvärd massa gräsrökande i filmen, och gräsförsäljning utgör en stor del av handlingen. De är ju besatta av gräs, amerikanerna. Det ska väl anses coolt, men det blir bara ... fel det med.

Nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte skrattade till ett par gånger. Det är trots allt lite kul att Macs och Kellys lilla dotters favoritleksak är en rosa dildo, och jag gillade scenen där Macs knepiga arbetskamrat med hustru klär ut sig till ortodoxa judar.

... Men i övrigt är det här en film som verkar tro att det räcker med ett ständigt flöde av svordomar och fula ord, massivt gräsrökande, och gubbsjuka kommentarer om tonårsflickor för att det ska bli kul. Dessutom går tjejerna i filmen alldeles för långt för att slippa grannarnas tjat - för inte är det väl roligt att de stjäl all inredning och vandaliserar huset när Mac och Kelly inte är hemma?

Det är lite synd att det blev så här. Jag gillar ju Rose Byrne, hon är kul, och även om det är väldigt längesedan Seth Rogen var med i något bra, kan han få till det när han vill.

(Biopremiär 4/5)

Bio: Mother's Day

Foton: Ron Batzdorff © 2016 Mothers Movie LLC. All Rights Reserved.
Garry Marshall är mest känd för att ha gjort PRETTY WOMAN, vilken väl får räknas som en klassiker i sin genre. På senare år har karln främst plågat oss med filmer om helgsdagar; de oförklarliga succéerna VALENTINE'S DAY (2010) och NEW YEAR'S EVE (2011). Nu är Marshall tillbaka med ännu en helgfilm: MOTHER'S DAY. En film som lyckas med konststycket att vara ännu sämre än NEW YEAR'S EVE, vilken i sin tur var betydligt sämre en den dåliga VALENTINE'S DAY. Det är verkligen en prestation!
Konceptet är detsamma som tidigare: en lång rad olika rollfigurer introduceras, de har inget med varandra att göra, episoderna ur deras liv berättas omvartannat, och på slutet knyts allt ihop. Temat är förstås att det går mot mors dag, och om man får tro den här filmen är det en dag som i Amerika är lika viktig som jul, nyår och andra högtider. Är den det? Jag vet inte.
Jennifer Aniston spelar Sandy, som är inredningsarkitekt med två söner. Hon är frånskild från barnens far Henry (Timothy Olyphant), som gift om sig med en tjej i 25-årsåldern - något Sandy tycker väldigt illa om.
Kate Hudson är Jesse, medan Sarah Chalke spelar systern Gabi. Jesse har gift sig med en indier och skaffat två barn. Gabi är lesbisk och har gift sig med en kvinna, med vilken hon skaffat en son via spermadonation. Både Jesse och Gabi har ljugit om sina liv för sina konservativa, rasistiska och bonniga föräldrar, som bor i en husvagnspark. Dessutom har Jesse sagt till sin make att hennes föräldrar bor på ett demensboende. Då dyker föräldrarna, som inte träffat döttrarna på flera år, upp för att överraska.
Jason Sudeikis är Bradley, som äger ett gym. Han har två döttrar och sörjer konstant sin hustru, en död marinkårssoldat (Jennifer Garner). Några tanter på gymet försöker ständigt hitta en ny kvinna åt honom.
På en bar jobbar engelsmannen Zack (Jack Whitehall), som har barn med Kristin (Britt Robertson), som absolut inte vill gifta sig. Zack vill bli komiker och ställer upp i en stå upp-tävling i baren. Han tvingas ha sin bebis med upp på scenen och gör därför succé. Kristin berättar att hon är adopterad.
Och så har vi författarinnan och TV-shop-personligheten Miranda (Julia Roberts). Hon har ingen familj alls. Jobbet går före allt.
Sandy råkar springa på Bradley när de båda är och handlar. Sandy uppsöker även Miranda för att söka jobb. Kristin vill gärna träffa sin riktiga mor - och det är precis den vi tror det är. Jennifer Garner medverkar bara i en scen; hon sjunger karaoke och säger "I love you, guys, see you soon!" i en video Bradley alltid tittar på.

En (1) scen är rolig: en av Sandys söner har klätt ut sig till lejon och råkat få på sig dräkten bak och fram, så att svansen står ut som en stor pillesnopp. Men det är allt. Resten av filmen är direkt plågsam. Det är två olidliga timmar. Det är alldeles för sentimentalt. Och de flesta rollfigurerna bor förstås i stora villor och verkar ha väldigt gott om pengar. Det är ju alltid så i den här typen av amerikanska filmer: rollfigurerna ska föreställa "vanligt folk" med "vanliga" jobb, men de bor aldrig i vanliga lägenheter. Om det nu inte är lyxvåningar i centrum.
Enligt en artikel i Variety filmade Julia Roberts sina scener på fyra dagar. Hon fick tre miljoner dollar för besväret - $750 000 per dag. Variety skrev att Roberts fortfarande är en av Hollywoods bäst betalda skådespelerskor, men att hennes namn inte längre drar storpublik.
En person på IMDb skrev att en biljett till MOTHER'S DAY är den perfekta mors dag-gåvan till din mor - om du hatar henne.
Jag instämmer.
Fast damerna bakom mig på pressvisningen skrattade då och då.

(Biopremiär 6/5)

-->

Serier: Det var en gång i Frankrike, femte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Femte delen: "Den lille domaren från Melun"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

Albumförlaget har nått fram till den femte och näst sista delen i den imponerande sviten "Det var en gång i Frankrike"; en massiv bästsäljare i hemlandet Frankrike.
Det är ungefär ett år sedan jag skrev om den förra delen (min recension hittar du HÄR). Nackdelen med att albumen utkommer så sällan som de gör, är förstås att det är aningen svårt att på rak arm komma ihåg vad som hände förra gången - i synnerhet när det handlar om en så pass komplex serie som "Det var en gång i Frankrike". Men jag kan ju alltid friska upp minnet med hjälp av mina recensioner. Dock är det omöjligt att hoppa in och börja läsa mitt i sviten. Om du inte redan läst de tidigare albumen, har du inget annat val än att köpa allihop - eller låna dem på lämpligt bibliotek. Och om du gillar Serier med stort S, är detta ett verk du verkligen bör läsa.
Om förra albumet skrev jag att det är det som hittills är rakast berättat - jag upplevde det första albumet som ganska förvirrat och svårtillgängligt. Allt klarnar efter ett par album. Del fem; "Den lille domaren från Melun", är nog ännu rakare än del fyra. Frågan är om jag inte tycker att detta dessutom är den bästa delen hittills.
Denna verklighetsbaserade berättelses huvudperson; den mystiske, osympatiske, svårgreppade Joseph Joanovici, har denna gång förpassats till en liten biroll. Han medverkar bara på ett fåtal sidor och framstår nu som något slags mäktig Al Capone-typ. Albumets centralgestalt är istället Jacques Legentil, en oansenlig domare som 1946 uppsöks av en kvinna, vars son - motståndsman under kriget - skjutits ihjäl av Joanovici och dennes män. Sonen ansågs vara förrädare, men kvinnan är säker på att så inte var fallet. Legentil tror henne - han är övertygad om att Joanovici lät mörda mannen för att dölja sitt eget förräderi. Joanovici räddade många judar under kriget, däribland kvinnan som uppsöker Legentil, men han använde sig av kriminella metoder och förhandlade med tyskarna.
Domare Legentil offrar allt i sina desperata försök att komma åt den mäktige Joanovici, som "äger" Paris; han har bland annat köpt polisen.

De tidigare delarna i denna svit har varit ett thrillerbetonat drama som främst utspelar sig under andra världskriget. "Den lille domaren från Melun" är en hårdkokt deckare. Noir-stämningen ligger tung när män i fedora och trenchcoat rör sig genom ett mörkt, regnigt och hotfullt Paris.
Estetiskt sett är detta fantastiskt; teckningarna är exakta utan att bli stela, bilderna är levande och färgläggningen exemplarisk. Berättarmässigt är det lika exemplariskt. Det är utmärkt driv i berättandet, det är filmiskt och man blir engagerad. De dramatiska scenerna blir verkligen dramatiska, och Legentils kamp känns alltmer hopplös.

Epitetet "vuxenserier" kan ofta vara missvisande. En del anser att det räcker med barnförbjudna inslag som ultravåld och explicita sexscener för att det ska anses vara en serie för vuxna. Andra tror att det ska vara "konstnärligt", alternativt krattigt, tecknat för att tilltala en vuxen publik. Jag anser att den typ av serie som herrarna Nury och Vallée gör är det som verkligen kan kallas "vuxenserie". De skulle kunnat skriva en roman, de skulle kunnat göra en film, de valde att göra en serie.
"Det var en gång i Frankrike" är tecknade serier när de är som bäst.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Olle Ljungström

Foto: Karl Magnus Wallin

Ett tag skrev jag och Olle Ljungström i samma tidning. Vi stod ett år på Bokmässan och hängde. Han bjöd på vin och sa "Häll ordentligt, för fan, innan det tar slut!".
Stefan Sundström kom förbi och visade upp en bok han skrivit. I den fanns ett foto på vilket Sundström nackar en höna. Sundström gjorde horntecknet och sa "Yeaaah!".
Av någon anledning kom samtalet in på droger.
- Det är inte kul att knarka när man inte bor i stan, sa Olle, som bodde i lilla Gräfsnäs.
- Och fan vad DYRT det har blivit! sa Stefan Sundström och skrattade.
Jag träffade Olle ytterligare några gånger. Senast jag hörde av mig låg han på sjukhus. Nu är han död.

OLLE LJUNGSTRÖM

1961 - 2016

R.I.P.

-->