söndag 3 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Hospitalet

HOSPITALET (Rapid Stream Media)
På distributörens hemsida står det att det äntligen är Sverigepremiär för Roy Ward Bakers ASYLUM från 1972. Detta stämmer förstås inte - filmen gick på bio här 1973 under namnet HOSPITALET, vilket borde vara uppenbart, eftersom DVD:n försetts med denna titel. Dessutom hyrde jag filmen på Hvilans Video på 1980-talet.
Hammer Films må ha slagit igenom redan i slutet av 1950-talet, men jag anser att den engelska skräckfilmens guldålder var under 60-talets slut, och 70-talets början. Mina favoritfilmer från Hammer kom då, men även mycket annat. Hammer hade några inhemska konkurrenter, varav Amicus var den mest kända.
Amicus specialiserade sig på så kallade antologifilmer; korta historier med en mer eller mindre krystad ramhandling. Vid sidan av TALES FROM THE CRYPT, är nog ASYLUM; det vill säga HOSPITALET (eller HOUSE OF CRAZIES i USA), Amicus' mest kända film.
Amerikanen Robert Bloch (PSYCHO) stod för manus. Ramhandlingen är väldigt krystad: en läkare; dr Martin, (Robert Powell) anländer till ett gammalt mentalsjukhus på landet. Han tas emot av den bittre dr Rutherford (Patrick Magee), som kräver att Martin, för att få en tjänst på stället, ska intervjua fyra patienter för att lista ut vem av dem som är en doktor som blivit galen. Patienternas berättelser om varför de hamnade där spelas upp.
I "Frozen Fear" spelar Richard Todd en man vars fru inte vill skiljas. Då hugger han henne i bitar med en yxa, slår in kroppsdelarna i brunt papper, och stoppar dem i frysboxen. Det skulle han inte ha gjort. Den döda - och styckade - hustrun hämnas. I "The Weird Tailor" är Barry Morse en fattig skräddare, som uppsöks av en mystisk man, spelad av Peter Cushing. Mannen har med sig ett tyg han vill att skräddaren ska använda till en kostym - men han får enbart jobba nattetid.
En 26-årig Charlotte Rampling gör Barbara, en tjej med psykiska besvär, som i "Lucy Comes to Stay" kommer hem till sin bror och deras stora gods. Britt Ekland dyker plötsligt upp som Lucy, Barbaras bästa vän. Lucy är märklig - och inte helt snäll.
Den sista storyn; "Mannikins of Horror", utspelar sig på mentalsjukhuset, där dr Martin och de andra blir inblandade. Herbert Lom spelar patienten Byron, som tillverkar små robotdockor, vilka verkar leva, och som styrs mentalt av Byron. Hans senaste docka, utformad som honom själv, beväpnar sig med en skalpell och traskar iväg i korridorerna.
De här berättelserna är lite i tunnaste laget. Poängerna är inte alltför starka. Dessutom ser Byrons dockor mest ut som sådana där batteridrivna robotdockor som var populära på 70-talet. Men det spelar ingen roll!
HOSPITALET är som balsam för själen. Efter att ha sett en rad nya, vissna skräckfilmer, är det härligt att titta på en Amicusfilm. Det är inte tråkigt en sekund. Skådespelaruppsättningen är fullkomligt fantastisk, jag blir på gott humör när jag ser de här skådisarna - okej, kanske med undantag för Britt Ekland, som jag aldrig gillat. Veteranen Roy Ward Baker var en robust regissör; han gjorde mängder med avsnitt av TV-serier som HELGONET, THE AVENGERS och SNOBBAR SOM JOBBAR, samt filmer som THE VAMPIRE LOVERS, SCARS OF DRACULA och DR. JEKYLL AND SISTER HYDE för Hammer, och VAULT OF HORROR och AND NOW THE SCREAMING STARTS (som jag hyrde som DEN AVHUGGNA HANDEN på Hvilans Video) för Amicus.
I förtexterna står det att Douglas Gamley komponerat filmmusiken, men om den bitvis känns bekant, beror det på att man under för- och eftertexterna använt "En natt på Blåkulla" av Modest Musorgskij, och under en scen samme kompositörs "Tavlor på en utställning".
Det vore väldigt, väldigt kul om Rapid Stream Media släpper fler filmer från Amicus. Och varför inte filmer från Tigon; det tredje brittiska skräckbolaget, som bland annat låg bakom THE WITCHFINDER GENERAL och BLOOD ON SATAN'S CLAW.








-->

fredag 1 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Hallow

THE HALLOW (Studio S Entertainment)
Att hävda att en skräckfilm är bättre än genomsnittet säger numera inte så mycket. De flesta moderna skräckfilmer är rätt dåliga, ofta usla. En genomsnittslig skräckfilm är inget vidare - således betyder "bättre än genomsnittet" i det här fallet "okej" snarare än "bra", eller till och med "riktigt bra".
Långfilmsdebuterande Corin Hardys irländska skräckfilm THE HALLOW har vunnit en rad priser och har fått en hel del goda recensioner. Således trodde jag att jag skulle få se en film som var något utöver det vanliga. Vad jag fick var en halvhyfsad film som är, just det, bättre än genomsnittet, men inget som direkt imponerar.
Joseph Mawle från GAME OF THRONES och Bojana Novakovic spelar Adam och Clare Hitchens, ett Londonpar som tillsammans med deras nyfödde son flyttat till ett stort, mörkt hus, mitt inne i en stor, mörk, irländsk skog. Adam är, enligt baksidestexten, naturvårdare. Parets närvaro i skogen uppskattas inte av den vidskepliga lokalbefolkningen. De tror på onda väsen och dessa kommer att lockas fram av Adam och Clare. Eller något sådant. Storstadsfolket måste väck, och grannarna är hotfulla.
Snart börjar märkliga saker ske i det stora huset, det verkar som om någon försöker ta sig in. Det är säkert de uppretade grannarna, tänker förstås Adam och Clare - men de har självklart fel. För visst finns det onda varelser i skogen. Och de vill åt Adam och Clare - och deras bebis.
Historien är inspirerad av irländsk folktro, men filmen påminner mest om en mindre extrem version av EVIL DEAD och liknande filmer. Här finns även inslag av THE THING.
THE HALLOW faller på att Adam och Clare är väldigt tråkiga och inte sådär jättesympatiska. De presenteras inte närmare och det är svårt att känna för dem. Myten om varelserna i skogen redogörs det inte heller så mycket för. Det hela är lite för platt, tunt och märkligt ospännande; det är inte speciellt otäckt. Det görs inte mycket av tråden med den hotfulla lokalbefolkningen; de syns knappt till alls.
Däremot är skådespeleriet betydligt bättre än det brukar vara i sådana här filmer; det är riktigt bra. Liksom filmfotot. Det som överraskar mest är make up- och specialeffekterna; de illasinnade varelserna ser bra ut och en del scener är riktigt coola. Corin Hardy och hans team vet hur man snickrar ihop sådant här - och filmen är tillägnat minnet av Ray Harryhausen, Dick Smith och Stan Winston; tre effektlegender. I eftertexterna listas även några "Fake Shemps" - en term Sam Raimi hittat på och som listas i hans filmer.
Det är möjligt att THE HALLOW är mer effektiv om man ser den på stor duk i en mörk biosalong. På DVD hemma i soffan blev det mest ännu en "var det här allt?"-upplevelse. Betyget nedan är aningen tveksamt.







-->

Serier: Undertaker 1: Guldätaren

UNDERTAKER 1: GULDÄTAREN
av Ralph Meyer, Caroline Delabie och Xavier Dorison
Albumförlaget

För att vara en "död" genre, publiceras det överraskande mycket westernserier i Sverige just nu. Blueberry samlas i feta volymer, Lucky Luke dök upp i ett så kallat alternativt äventyr vid sidan av sin ordinarie serie, som också ges ut här, Blårockarna är aktuella med ett nytt album - och här har vi ett album jag varit väldigt sugen på att läsa. En del av er har, till skillnad från mig, kanske redan läst serien när den gick som följetong i Fantomen, men det är så här den ska läsas: i stort format, inbunden och på bra papper.
Jag prenumererar på nyhetsbrev från vad jag antar är samtliga franska serieförlag, och när Dargaud förra året presenterade Undertaker blev jag mer nyfiken än vanligt. Det såg oerhört lockande ut. Min franska är inte den bästa, så jag ville förstås inte köpa den franskspråkiga utgåvan och bara titta på bilderna, men jag hoppade på en svensk utgåva. Jag till och med kontaktade Albumförlaget och frågade om jag hoppades förgäves. Det gjorde jag inte.

Manuset till Undertaker är skrivet av Xavier Dorison, som ligger bakom serier som Det tredje testamentet (Albumförlaget), Long John Silver (som gått i Fantomen), och några avsnitt av XIII. Skam till sägandes har jag inte läst dessa serier. Ralph Meyer har tecknat, han har tidigare gjort ett par XIII-historier. Caroline Delabie står för färgläggningen, medan Göran Semb översatt.

Undertaker sätter tonen direkt. Genast infinner sig en skön Eurowestern-känsla. Det första jag associerar till är Jodorowskys gamla, bisarra kultfilm EL TOPO; kanske främst beroende på att huvudpersonen i Undertaker, dödgrävaren Jonas Crow, liknar El Topo - det vill säga Jodorowsky själv, som gjorde rollen.* Men även resten av serien är skruvad på ett sätt man sällan ser i amerikanska westerns.
Jonas Crow är en mystisk man, som i början av albumet skaffar sig en gam som husdjur - något som känns som en referens till dödgrävarna i Lucky Luke. Han får även ett märkligt uppdrag: han ska åka till guldgrävarbyn Anoki City och hämta liket av en viss Joe Cusco; en rik knös som ägde hela byn. När Crow kommer dit visar det sig att den onde och själviske Cusco inte alls är död. Däremot har han en utstuderad plan: han vill inte att någon ska komma över hans förmögenhet efter hans bortgång. Därför har han låtit omvandla pengarna till små guldklimpar. Han äter upp alltihop - och dör. Crow ska sedan frakta iväg den guldspäckade kroppen. Åtminstone var det tänkt så - för givetvis går saker och ting inte som planerat. Byborna vill åt guldet, och de är inte precis en samling vänliga själar.
Förutom EL TOPO, tänkte jag på DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT; en legendarisk och synnerligen bisarr spaghettiwestern, när jag läste det här albumet. Och jag måste säga att Undertaker är bättre än jag trodde den skulle vara. Jag gillar verkligen teckningarna och den stämningsfulla färgläggningen, men det finns gott om snygga serier med tunn handling. Undertaker är mer komplex än brukligt, och mitt intresse hölls uppe från början till slut. Det är mörkt, tufft och skitigt, men här finns även en svart humor och en lätt ironisk ton, samt ett par (medvetna) anakronismer. Detta gör att serien hamnar i en sådan där lätt surrealistisk westernvärld, som snarare känns som dödsriket; en försmak av helvetet, än vare sig en stad i verklighetens vilda västern, eller i en Hollywoodversion. Serien skiljer sig en hel del från till exempel Blueberry, som trots att den är europeisk, är en mer traditionell western.

Liksom fallet är med många franska westernserier, har figurerna ibland lite konstiga namn.Jag vet inte om det är medvetet, eller om det beror på att fransmännen är så dåliga på engelska. Här finns till exempel en kvinna som heter miss Prairie.

Det är bra driv i berättandet; Xavier Dorison är en skicklig författare, och det hela leder fram till en avslutning som gör mig spänd på nästa album i serien - jag vill läsa det nu, på en gång! Och jag vill läsa fler westernserier som den här.

*En uppföljare till EL TOPO är nu aktuell i Frankrike - i serieform. Jag hoppas på en svensk utgåva!

lördag 25 juni 2016

Semestra med Seagal

Nu har jag farit iväg på semester. Istället för att se på film, kommer jag att sitta i en baden-baden och läsa seriealbum. Eller framför brasan, om det regnar.
Jag kommer att vara bortrest en vecka eller två, vilket innebär att jag missar några pressvisningar - till exempel av INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN. Eventuellt ser jag dessa filmer senare på ordinarie visningar.
Men för att ni ska få lite att läsa medan jag är borta, har jag skrivit lite grann om Steven Seagal. Igen. Fast inte här. Jag tänkte att det är dags att skriva en uppföljare till min bok "A Little Bok About Steven Seagal", och ta med de filmer som inte kom med förra gången, samt de som gjorts sedan dess. Men innan jag ger ut boken, publicerar jag recensionerna online allt eftersom de skrivs. De förra recensionerna skrev jag åt nu nedlagda Xomba.com. De nya finns på Wizzley.com.
Än så länge har jag skrivit om dessa filmer:
SNIPER: SPECIAL OPS
GUNSHOT STRAIGHT
ABSOLUTION
CODE OF HONOR
THE ASIAN CONNECTION
MAXIMUM CONVICTION

-->

fredag 24 juni 2016

Glad midsommar!

Glad midsommar på er,
töser och pågar!
Kom ihåg att inte dricka sprit när ni kör bil!
(Det ska ni göra innan)
Foto: Malin Biller


-->

söndag 19 juni 2016

Serier: Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede

Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede
av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing
De gamla klassiska, europeiska albumserierna lever och frodas. Tintin kommer ut på nytt, Linda & Valentin, Blueberry med flera samlas i tjusiga utgåvor, men framför allt är det mycket Spirou nu - på tre olika förlag. Cobolt ger ut de utomordentliga alternativa äventyren, Mooz Förlag släpper samlingar med äldre serier, och Egmont står för de nya albumen i den ordinarie serien.
I händerna på Yoann och Vehlmann är Spirou kanske aningen ojämn ibland, men bättre än på länge. Jag gillade verkligen album 52; "I Vipers klor", medan det förra albumet; "Skatten i Alexandria", var lite sämre, om än klart godkänt.
Den svenske redaktören för "Marsupilamis vrede", samt dess korrekturläsare, är vänner till mig, och jag har noterat deras rapporter på Facebook under arbetets gång; de har skrivit att detta är det bästa äventyret på länge. Således var jag förstås extra nyfiken.
Marsupilami har lyst med sin frånvaro ett bra tag - åtminstone i Spirouserien; han har istället huserat i egna album. Han introducerades 1952 i albumet "Spirou och arvingarna", som i Sverige blev album nummer sju - på 1970-talet publicerades Spirou i vild oordning på våra breddgrader. När Franquin, som skapade Marsupilami, lämnade Spirou och Fournier tog över, fick Marsupilami inte följa med - med ett undantag: i Fourniers första Spirouäventyr; "Guldmaskinen" från 1970 (som av någon anledning gavs ut onumrerad i Sverige) medverkade figuren, men det var Franquin som tecknade honom. Franquin behöll sedan alla rättigheter till figuren.
I "Marsupilamis vrede" avslöjas det att Spirou och Nicke fått delar av sina minnen raderade av Nickes slemme kusin Ricke, vilket ska förklara Marsupilamis frånvaro. Det refereras till "Guldmaskinen" (men det står "Guldmakaren" i texten), Ricke säger att han efter det äventyret behövde pengar, så han utsatte Spirou och Nicke för Zafirstrålen, för att kunna sälja Marsupilami till en rik palombian.
Tillsammans med Ricke, som nu är sprutnarkoman (!), far Spirou och Nicke iväg till Palombias djungler för att leta upp Marsupilami. Något som är lättare sagt än gjort; vägen är kantad av faror, och Marsupilami är minst sagt skitförbannad.
"Marsupilamis vrede" är ett trevligt album - men handlingsmässigt tycker jag nog att det är lite tunt. Större delen av äventyret tilldrar sig i djungeln; de letar efter det stolliga djuret - och jag ville att det skulle hända mer än det faktiskt gör. Dock är det bitvis väldigt roligt, flera episoder fick mig att skratta högt, och det hände att jag läste repliker högt för min sambo; framför allt ekorren Spips syrliga kommentarer. Dessutom för vi återse Gyllenhammer; den hårt prövade direktören från albumen om Gaston.
Berättartekniskt finns här inget att anmärka på, och det är väldigt bra tecknat.
Sist i albumet hittar vi sex sidor som redogör för Marsupilamis medverkan i Spirou i kronologisk ordning, och jag inser att det är väldigt, väldigt längesedan jag läste dessa gamla album, så pass längesedan att jag helt glömt bort de flesta av dem. Handlingsreferaten fick mig att le igenkännande.





lördag 18 juni 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Night Fare

NIGHT FARE (Njutafilms)
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den franska thrillern NIGHT FARE, med dialog på engelska och franska, är finansierad med hjälp av crowdfunding. Alla personer (jag antar att det är alla) som bidragit nämns i de evighetslånga eftertexterna. Filmen varar bara knappt 80 minuter, men eftertexterna upptar ungefär tio av dessa minuter.
Baksidestexten jämför den här filmen, som regisserats av Julien Seri, med JOY RIDE (som hette ROADKILL i Sverige) och DUELLEN - men den är inte på långa vägar så bra, spännande och intensiv som Steven Spielbergs klassiska film. NIGHT FARE skulle dock ha kunnat bli jättebra.
Filmen börjar lite halvtrist. Julien Seri gör det gamla misstaget att låta sina huvudpersoner vara småkriminella och osympatiska. Således finns här inga rollfigurer att bry sig om. Engelsmannen Chris (Jonathan Howard) återvänder till Paris efter att ha varit försvunnen en längre tid. Hans kompis Luc (Jonathan Demurger) möter upp, och det visar sig att Chris' övergivna flickvän nu är ihop med Luc.
De beger sig till en fest, men Chris trivs inte och drar. Luc hänger på. De hoppar in i en taxi, men beslutar sig för att ta smitnota.
Fram tills nu har filmen varit lite seg och småtråkig, men här blir det plötsligt rätt bra. Taxichaffisen visar sig nämligen vara en fullblodspsykopat. Med tickande taxameter följer taxin efter Chris och Luc. De två jagade vännerna uppsöker ett gäng kriminella Luc är skyldig pengar, och de har även polisen i hasorna. Taxichaffisen dyker ständigt upp och visar ingen pardon, han har ihjäl folk till höger och vänster så att blodet sprutar, medan Chris och Luc flyr. Vem är chaffisen? Eller vad är han?
Det får vi veta under filmens sista del - som hittades på under inspelningens gång. Och den är inte bra. Upplösningen sänker filmen. Det blir bara dumt och det känns som en helt annan film.
Om Julien Seri fokuserat på att göra en intensiv skräckfilm och skrivit ett ordentligt slut innan inspelningen, kunde det blivit något av det här. Som det är nu utmynnar filmen bara i ett slött, ointresserat Jaha?








-->

DVD/Blu-ray/VOD: Nattens skräcknäste

NATTENS SKRÄCKNÄSTE (Rapid Stream Media)
Idag, när jag skriver detta, är det exakt fyra år sedan jag recenserade Francis Ford Coppolas senaste långfilm; den märkliga kalasfloppen TWIXT. Därför är det passande att jag nu skriver om en av Coppolas tidigaste, och bästa, filmer.
På DVD-omslagets baksida står det att detta är Coppolas första film. Fast det stämmer inte. Han hade dessförinnan regisserat två sexkomedier; THE BELLBOY AND THE PLAYGIRLS och TONIGHT FOR SURE (båda 1962), samt ryckt in och filmat extrascener till BATTLE BEYOND THE SUN och THE TERROR. Men 1963 års NATTENS SKRÄCKNÄSTE, bättre känd under originaltiteln DEMENTIA 13, var Coppolas första ... tja, mer "seriösa" film, och den första han satte sitt namn på.
NATTENS SKRÄCKNÄSTE är ett typexempel på att en låg budget inte spelar någon större roll, så länge man har talang och ett bra manus. Filmen, som producerades av Roger Corman, spelades in på Irland, samtidigt som Corman själv var där och regisserade den idag ganska bortglömda SPIKEN I BOTTEN/THE YOUNG RACERS. Coppola, som skrev sitt eget manus, fick låna Cormans skådespelare och filma på samma platser när det fanns tid över.
Detta är en rysare av klassiskt snitt, lite grann i samma anda som Arne Mattssons Hillmandeckare, fast med starkare betoning på skräck. Släkten Haloran huserar i ett gammalt irländskt slott. För en del år sedan drunknade yngsta dottern i dammen i trädgården. I filmens berömda, suggestiva inledning dör en av sönerna i en hjärtattack och dumpas i dammen av hustrun. Hon är ute efter ett arv, liksom ytterligare en släkting, som anländer till slottet. Samtidigt dyker det upp en mystisk yxmördare som stryker om kring på ägorna. Och är det så att den drunknade flickan spökar?
NATTENS SKRÄCKNÄSTE är en väldigt tajt film. Som de flesta andra B-filmer från den här tiden, är den kort; bara 72 minuter, men det är fullt tillräckligt. Filmen är spännande och synnerligen stämningsfull. Den påminner snarare om europeiska skräckfilmer, än amerikanska sådana. Filmfotot är bra. Patrick Magee dyker upp i en liten roll, vilket är trevligt. Coppolas kompis från filmskolan; FOXY BROWN-regissören Jack Hill, stod för ett par scener inspelade i USA.
Enligt DVD-omslaget är filmen nyrestaurerad, men det märkte jag inte så mycket av; bildkvalitén är inte så dålig som på vissa andra utgåvor av filmen, men det ser inte jättebra ut.
1963 måste några av filmens scener ha upplevts som väldigt chockerande. I Sverige totalförbjöds filmen, men godkändes för visning efter att följande klippts bort: 1. Bilden av jägarens avhuggna huvud som ramlar ned i dammen 2. Bilderna av det i boden hängande liket och läkarens avlägsnande av detta 3. Yxhugget i dockans ansikte. Med tanke på att speltiden krymp avsevärt, klippte antagligen distributören själv bort en del.











torsdag 16 juni 2016

Bio: Central Intelligence

Foton copyright (c) UIP Sweden

För att vara en actionkomedi är Rawson Marshall Thurbers (DODGEBALL, FAMILJETRIPPEN) CENTRAL INTELLIGENCE lite ... märklig. Actiondelen glöms bort under stora delar av filmen, främst den första hälften. Men även humorn försvinner ibland. Det här är en rolig film som inte lyckas vara tillräckligt rolig för att vara rolig. Hur menar jag nu?

När filmen börjar är det 1996. Calvin Joyner (Kevin Hart) är skolans stjärna och på skolavslutningen utnämner rektorn honom till skolans bästa elev någonsin; han kommer att bli något stort. Dwayne Johnson är Robbie Weirdicht (The Weird Dick), ett rejält överviktigt mobboffer, som kastas in naken i gymnastiksalen där Calvin hyllas inför fullsatt läktare. Robbie försvinner och syns aldrig mer till.

Tjugo år senare är det dags får en återträff på skolan. Calvin blev aldrig något stort; han är gift, han har ett trist jobb, och han vill inte gå på återträffen. Men så får han en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone. Calvin accepterar Bob trots att han inte vet vem han är. Det visar sig förstås vara Robbie, som bytt namn och kommit hem för att gå på återträffen. Bob vill träffa Calvin och ta några öl.

Calvin förvånas när Bob Stone visar sig vara ett muskelpaket alla tjejerna på puben suktar efter. Bob är även en jävel på att slåss, vilket han får visa upp när några snubbar muckar gräl.
Bob har förstås en baktanke med det hela. Filmen heter ju CENTRAL INTELLIGENCE - och Bob är en CIA-agent som behöver hjälp. Han är på jakt efter en skurk som kallas Grävlingen. Det är bara det att en hel klunga CIA-agenter är på jakt efter Bob, eftersom de tror att det är han som är Grävlingen. Stackars Calvin vet inte vad han ska tro. Och så blir det tokiga upptåg och action.

CENTRAL INTELLIGENCE är en film som vill så väl. Det kunde blivit riktigt roligt. Calvin och Bob är sympatiska, Dwayne Johnson kan ju vara rolig - och visst är det kul att han bär synnerligen fåniga kläder i den här filmen. Som en T-shirt med en enhörning på, kortbyxor och magväska (magväskan anspelar på ett beryktat foto från Johnsons ungdom).
Men det här funkar inte riktigt. Nästan varje scen är lite för lång. Filmens startsträcka är oändlig, det känns som om en tredjedel av filmen hinner passera innan den egentliga handlingen rullar igång. Actionscenerna är inget utöver det vanliga. Här och var blir det också lite väl sliskigt sentimentalt.
Fast visst skrattade jag till ett par gånger. Jag gillade till exempel repliken "Se upp, han har en banan!" under en actionscen, och att Bob skulle vilja vara Molly Ringwald i SIXTEEN CANDLES. Bob gillar även TWILIGHT. Rent allmänt är det många filmreferenser i filmen. Jag undrar hur många i den unga målgruppen som har sett 80-talsfilmer som SIXTEEN CANDLES (hette den verkligen FÖDELSEDAGEN i Sverige?) och ROAD HOUSE.

När eftertexterna rullat klart dyker det upp en logga för ett kinesiskt bolag. Det är ju där pengarna finns nuförtiden.

Jason Bateman och Melissa McCarthy dyker upp i små cameoroller. Det roligaste med CENTRAL INTELLIGENCE är filmens slogan på affischen: "Saving the world takes a little Hart and a big Johnson".








(Biopremiär 17/6)

tisdag 14 juni 2016

Bio: Now You See Me 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Innan pressvisningen av NOW YOU SEE ME 2 läste jag om min recension av den första filmen, som kom 2013. Jag mindes nämligen absolut ingenting av denna film; inte mer än att den handlade om magiker. Handling och medverkande var bortblåsta.
Regissör den här gången är Jon M Chu, mest känd för att ha gjort de umbärliga musikdokumentärerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och JUSTIN BIEBER'S BELIEVE. Jag har sett dem. Jag är inte stolt. Chu gjorde även G.I. JOE: RETALIATION.
Bortsett från Chu, återkommer de flesta från förra filmen. Magikerna The Horsemen, vars trolleritricks är så anmärkningsvärda att världen häpnar. Ja, de är så skickliga att man, för att kunna göra dem rättvisa i den här filmen, tvingats ta till datoranimerade effekter. De har närmast superkrafter. Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som efter att ha jagat The Horsemen nu samarbetar med dem. Morgan Freeman är tillbaka som Bradley, mannen som avslöjar magiker. Nu sitter han i fängelse.
Filmens handling är hur stökig som helst. The Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco) blir förstärkta med den snacksaliga Lula (Lizzy Caplan), och luras iväg till Macao, där de hamnar tack vare ett trolleritrick. Där väntar en skurk som antas vara död, sociopaten Walter Mabry (Daniel Radcliffe). Mabry vill att The Horsemen ska stjäla ett microchip åt honom. Det behövs trollkarlar för att lyckas med detta. Okej, illusionister. Harrelsons rollfigur visar sig ha en tvillingbror som samarbetar med skurkarna. Samtidigt letar Dylan efter The Horsemen och befriar Bradley, så att han kan hjälpa till. Och samtidigt letar FBI efter Dylan, Bradley och The Horsemen.
NOW YOU SEE ME 2 må vara rätt underhållande, men det här är egentligen alldeles för dumt. Rollfigurerna är sympatiska, men manuset känns som plockepinn uttappat på köksgolvet.
Dessutom tar filmskaparna suspension of belief åtskilliga steg för långt. The Horsemen är alltså illusionister; de sysslar med tricks. För att genomföra det de gör i den här filmen, krävs det att de har åtskilliga miljoner på fickan, och det torde krävas flera månader för att förbereda tricken. Dessutom borde de ha blivit sedda när de riggade för illusionerna, framför under slutscenerna i London. Ändå ska det framstå som om de fixar allting väldigt snabbt, typ på en dag, om ens det. Och jag köper det förstås inte. Dessutom är det uppenbara CGI-effekter. Några duvor är extra uppenbart animerade. Det blir lite för fånigt.
Michael Caine återkommer från första filmen, vilket är trevligt. Daniel Radcliffe är kul i sin roll, han verkar ha lyckats med att ta steget från barnstjärna till något så när vuxen skådis. Dave Franco är så lik Måns Zelmerlöw att det blir distraherande. Legendariske magikern David Copperfield har producerat filmen.
NOW YOU SEE ME 2. Hyfsat underhållande, men inte speciellt bra.
 







(Biopremiär 15/6)

-->

fredag 10 juni 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Den stora 91:an-boxen

DEN STORA 91:AN-BOXEN (Studio S Entertainment)

Det var inte utan att jag hade sett fram emot den här boxen. Dels för att jag, förstås, gillar gamla svenska komedier, men framför allt för att jag vigt en ganska stor del av mitt liv åt 91:an-figuren. I början av 2000-talet skrev jag drygt 50 episoder till serietidningen - och nu har jag faktiskt gjort comeback; både på 91:an och Åsa-Nisse. Mina nya 91:an-serier har i skrivande stund ännu inte börjat publiceras, men jag har redan försett redaktionen med en hel trave manus, och flera är upptecknade. Det är ett kul jobb, och faktiskt ännu roligare nu, eftersom tyglarna är friare, och jag får tillfälle att ägna mig åt parodi, satir och allmänt vansinne inom seriernas ramar, snarare än traditionell buskis.

Därför känns det trist att konstatera att de sju 91:an-filmer som gjordes under 1940- och 50-talen är ... under all kritik. Ja, jösses. Jag vet inte var jag ska börja. Och jag kan omöjligt hålla dem isär.

Låt mig först lista titlarna på filmerna: 91:AN KARLSSON (1946), 91:AN KARLSSONS PERMIS (1947), 91:AN KARLSSONS BRAVADER (1951), ALLA TIDERS 91:AN KARLSSON (1953), 91:AN KARLSSON RYCKER IN (1955), 91:AN KARLSSON SLÅR KNOCKOUT (1957), och 91:AN KARLSSON MUCKAR (TROR HAN) (1959). Den åttonde filmen, 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (1977) ingår inte i boxen, eftersom SF inte har rättigheterna till den; filmen producerades av serieförlaget Semic - och dunderfloppade. Enligt Sture Hegerfors lämnade publiken salongerna där den visades. Jag har sett den, men minns bara att Christina Lindberg dök upp som sköterska.
I de fyra första filmerna spelas 91:an och 87:an av Gus Dahlström och Holger Höglund. Den lille runde, gnomliknande Gus ser inte alls ut som den tecknade figuren. I serietidningen ska 91:an och 87:an dessutom vara 19-20 år, i filmerna spelas de av medelålders män. I film nummer fem och sex har Curt "Minimal" Åström och Nils Hallberg tagit över som 91:an och 87:an; den gängligare Åström, iförd för stora kläder och hjälmar, är aningen mer lik seriefiguren. I den sjunde filmen tog Stig Grybe över som 91:an, medan Holger Höglund gjorde comeback som 87:an.

Jag förvånades när jag upptäckte att dessa filmer går i samma tradition som Ragnar Frisks två 70-talsfilmer om 47:an Löken - utan att bli lika surrealistiskt konstiga som Lökenfilmerna. 91:an-filmerna är påtagligt billiga, i de första filmerna ser regementet mest ut som ett scoutläger eller ett kollo - vilket det kanske även var. I de första filmerna medverkar storfavoriter som Thor Modéen, Douglas Håge och Julia Caesar, och det känns konstigt att se dem i så här taffliga filmer.

Filmerna har inte mycket med serien att göra. Klackamo och Klackamo Hed nämns aldrig, regementet och orten byter namn från film till film, och i den fjärde filmen ligger det i Stockholm. Gestalterna byter också namn och personlighet, ibland verkar det som om de byter namn under filmens gång, som om någon säger fel utan att regissören märkt något. Fast det kan vara jag som missade något, beroende på den totala förvirringen i filmerna.
Filmerna består av korta sketcher vars röda tråd är så tunn att den ständigt försvinner. Ibland är episoderna direkt obegripliga. Ett skämt med ett dragspel fyllt med sot är hämtat från den första serien i första numret av 91:ans egen serietidning. Antagligen är fler skämt hämtade direkt från serierna.

Fritiof Billquist spelar korpral Revär (senare befordrad till furir i serien); en vresig skåning, och han är genomgående bra. Vad som är lite kul är att Billquists brorson; Carl Billquist (Alp-Olle i NP MÖLLER), spelade Revär i filmen från 1977. Iréne Söderblom spelar Elvira i fem av filmerna, Siv Thulin gör rollen i den första filmen, medan Gun Jönsson är en överrasande sexig Elvira i uniform i den sista filmen - när hon i början promenerar genom byn, orsakar hon flera olyckor, eftersom alla karlar vänder sig om.

Större delen av ALLA TIDERS 91:AN KARLSSON består av drömsekvenser, i vilka 91:an reser tillbaka i tiden och träffar berömdheter. Det är väldigt konstigt. I 91:AN KARLSSON SLÅR KNOCKOUT medverkar Ingemar Johansson som sig själv - jag vet inte vad han gör på regementet, och handlingen leder inte fram till en boxningsmatch. Först mot slutet av 91:AN KARLSSONS PERMIS blir det permis - en liten stund.
Jag kunde omöjligt se en hel film i en sittning. Varje film tog tre till fem dagar att se klart, och jag tvingades återhämta mig ett par dagar innan jag gav mig på nästa. Det säger en hel del om hur tufft det är att sitta igenom de här. Regissörer som Gösta Bernhard, Arne Ragneborn och Åke Grönberg borde ha vetat bättre än att klämma ur sig så här undermåliga produkter.

Den första filmen om Åsa-Nisse kom 1949; figuren dök upp i serieform först senare. Att Åsa-Nisse blev mer populär beror på att figurerna i den filmsviten var bättre utmejslade; det hade ordentliga karaktärsdrag och gestaltades av skådespelare som tog tillvara på dessa egenskaper. Visst var Åsa-Nisse-filmerna otroligt slarviga och billiga, men de höjer sig över de om 91:an. Figurerna i 91:an-filmerna skulle kunna heta vad som helst.
Oj, vad jag klagar! Men! Eftersom detta är en box från Studio S Entertainment, får vi en hel del högintressant extramaterial - och här finns grejor alla serieintresserade borde älska att få ta del av.
Vi får ett avsnitt av Sture Hegerfors' TV-serie I PRATBUBBLORNAS VÄRLD från 1969. I detta förekommer både 91:ans skapare Rudolf Petersson och arvtagaren Nils Egerbrandt. Här finns en privatinspelad smalfilm på två minuter i vilken Rudolf Petersson ritar, läser tidningen och bjuds på kaffe. Vidare hittar vi en gammal reklamfilm för senap, en propagandafilm från 1954, en vansinnig trailer, testfilmer med 91:an i animerad form, och på den sista skivan finns det bästa av allt: tolvminutersfilmen SERIEMAGASINET från 1977 (och inte 1976 som det står på menyn, ett par tidningar som visas upp är daterade '77). Här får vi följa en serietidning från ax till limpa. Jan "Emil" Ohlsson låtsas att han pryar på Semic. Vi får se Egerbrandt rita ett 91:an-omslag, som Ohlsson sedan tar med till redaktionen. Där får vi se hur tidningarna redigeras, för att sedan gå vidare till repro och tryck. Det står inte vilka personerna på Semic är, och detta vore förstås otroligt intressant att få veta. Jag känner garanterat igen alla namn från redaktionsrutorna i gamla tidningar. Kanske har jag även träffat dem - på 90-talet. Eller till och med jobbat för dem? Som barn undrade jag hur det såg ut på Semic - äntligen vet jag! Jan Ohlsson berättar även att det då - alltså 1977 - trycktes 42 miljoner serietidningar om året bara i Sverige!

Slutligen medföljer ett litet häfte författat av den forne 91:an-författaren Peter Nilsson. Han bjuder på lite mer fakta om filmerna. Vi får även veta att när 91:an-tidningen sålde som bäst; 1970, låg upplagan på 130 000 exemplar varannan vecka! Idag trycks den i en bråkdel av detta.
Utmärkt extramaterial. Usla filmer. Jag sätter inget betyg på den här boxen.

onsdag 8 juni 2016

Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär - att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
... Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes - och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga - som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en "generisk trea", eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum "Giallo" från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.
Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar - vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur - och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom - "värsta lolitatypen!".
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.
THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla - framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar - vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad - och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.








(Biopremiär 10/6)


-->