torsdag 12 maj 2016

Bio: Kungens hologram

Foton copyright (c) Noble Entertainment

 
Den tyske regissören Tom Tykwer är väldigt ojämn och ibland direkt dålig. Hans thriller THE INTERNATIONAL var klantigt gjord, och CLOUD ATLAS (som han gjorde tillsammans med de som numera är systrarna Wachowski) tyckte jag var direkt osebar, medan dramat TRE var rätt okej.
Hans nya film är en komedi - kanske ska jag skriva dramakomedi - med Tom Hanks, och det är en minst sagt märklig film. Åtminstone för att vara en Tom Hanks-film. Hanks brukar ju oftast förekomma i stora, påkostade mainstreamfilmer - nu dyker han upp i något som känns som en typisk filmfestivalfilm i en roll som vanligtvis skulle spelats av någon av de där kul karaktärsskådespelarna som brukar göra biroller. Jag kan faktiskt tänka mig William H Macy i den här filmen, vars handling är absurd, ja, nästan surrealistisk.


Hanks spelar Alan Clay, en kanske inte alltför lyckad affärsman, som reser till Saudiarabien, där han ska presentera ett nytt, hologrambaserat IT-system för kungen. Det är inte mycket som går som det ska. Alan lyckas varje morgon försova sig och missa transporten till området mitt ute i öknen där han och hans team ska hålla presentationen. Detta leder till att han blir kompis med en jovialisk kille som heter Yousef (Alexander Black), som varje dag skjutsar honom i sin risiga bil.


Kungen är aldrig på plats och ingen vet när han ämnar dyka upp. En annan kille Alan ska träffa är ständigt försvunnen han också. Teamet är placerat i ett tält utan wi-fi och mat. För att göra det hela ännu värre upptäcker Alan plötsligt en stor knöl på sin rygg.

Efter pressvisningen omnämnde en kollega KUNGENS HOLOGRAM som sympatisk. Jag instämmer. Tykwer är gjort en film i genren En man finner sig själv, och han har gjort det ganska bra. Det är aldrig tråkigt och ofta riktigt roligt, även om den sista halvtimmen känns lite påklistrad när storyn sakteligen övergår till att bli en kärlekshistoria.


Jag associerar till MÅNDAG HELA VECKAN (och även till Tykwers egen SPRING LOLA), eftersom Alan upprepar samma procedur varje dag, och varje gång försöker han korrigera det som gick fel förra gången. Mot slutet fick jag en déjà-vu-känsla, när ett par scener känns knyckta från Tom Hanks' gamla romcom YOU'VE GOT MAIL.

Vad som är trevligt med KUNGENS HOLOGRAM, är att vi får den rolige Tom Hanks i den här filmen. Den sidan av Hanks ser vi numera alldeles för sällan. Han brukar oftast spela hjälten, en helylleamerikan, och alldeles för ofta med darrande underläpp och kanske en tår i ögonvrån. Men han är ju faktiskt en väldigt kul kille, den gode Hanks - privat är han en spjuver. De presskonferenser med honom jag varit på, har alltid varit bättre och roligare än filmerna.


KUNGENS HOLOGRAM inleds fullkomligt fantastiskt. Väldigt oväntat framför Tom Hanks "Once in a Lifetime"; Talking Heads-låten. En inledning som måste ses. Nackdelen med denna suveräna sekvens är att inget av det som följer därpå är-, eller har en chans att bli, lika bra.


Den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen har också en roll i filmen, och det förekommer en bisarr dansk fest. Tom Skerritt spelar Alans far och medverkar sammanlagt en minut, ungefär.


Tom Tykwer, Tom Hanks, Tom Skerritt. En film för er som gillar folk som heter Tom.

  






(Biopremiär 13/5)

torsdag 5 maj 2016

Bio: Bad Neighbours 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag brukar ofta irritera mig på alla moralister som fortfarande lever kvar; den typ av moralister som satte käppar i hjulet för allt som var kul när jag var tonåring på 1980-talet. Och jag irriterar mig på alla dessa skitnödiga människor som det finns alldeles för många av idag; alla de här som kränks och känner sig förolämpade till höger och vänster, oftast ganska unga människor. Usch för dem. Men! Så kommer det plötsligt en film som BAD NEIGHBOURS 2 - och jag känner mig som en jobbig liten moralist.

Nicholas Stollers BAD NEIGHBOURS, som kom för två år sedan, tyckte jag var rätt kul. Tillräckligt kul för att jag skulle ge filmen en trea i betyg. Nu har Stoller gjorts en uppföljare, som i original heter NEIGHBORS 2: SORORITY RISING - vi har fått den brittiska titeln i Sverige. Den här filmen är ... pinsam.

Förra gången handlade det om det lite fyrkantiga paret Mac och Kelly (Seth Rogen och Rose Byrne), som förde en lugn tillvaro i ett lugnt villakvarter - tills en studentförening flyttade in i kåken intill. Anförda av Teddy (Zac Efron) gjorde studenternas vilda festande Macs och Kellys liv till ett helvete.

Nu ska Mac och Kelly flytta. Hoppas de. Huset är ännu inte sålt. På grund  av diverse krystade anledningar måste de under 30 dagar bevisa för familjen som vill köpa huset att det är lugnt och tryggt där. Vilket det är - studentföreningen är utflyttad, huset intill står tomt.
Chloë Grace Moretz spelar 18-åriga Shelby, som precis börjat på college. Skolans kvinnliga studentförening visar sig vara en flickig, puttenuttig klubb som inte festar. Shelby och hennes nyblivna kompisar vill bara festa och röka på, så de vill inte gå med i föreningen - istället startar de en egen. De lyckas hyra ett hus de kan hålla till i - självklart huset bredvid Mac och Kelly. Dessutom anlitar de Teddy som coach; han ska lära dem hur man fixar de fetaste festerna och hur man tjänar pengar på dem. Shelbys förening vägrar skärpa sig i 30 dagar, och när Teddy tycker att tjejerna går för långt i grannfejden får han sparken. Således byter Teddy sida och hjälper Mac och Kelly.

BAD NEIGHBOURS 2 verkar tro att det är en feministisk film som driver med sexism. I själva verket är detta en sexistisk film på neandertalnivå - med ett malplacerat feministisk budskap inslängt på slutet. Den här filmen är direkt genant. Den misslyckas på så många plan. Om filmen gjorts på 80-talet hade den i alla fall inte hymlat med sitt uppsåt, och bjussat på mängder av naket och sex också - men eftersom det är 2016 bara pratar de om sex, vilket känns väldigt sunkigt. Okej, Mac och Kelly ligger med varandra. Med kläderna på, förstås. Det är ju 2016.

Det är en fruktansvärd massa gräsrökande i filmen, och gräsförsäljning utgör en stor del av handlingen. De är ju besatta av gräs, amerikanerna. Det ska väl anses coolt, men det blir bara ... fel det med.
Nu ska jag inte ljuga och säga att jag inte skrattade till ett par gånger. Det är trots allt lite kul att Macs och Kellys lilla dotters favoritleksak är en rosa dildo, och jag gillade scenen där Macs knepiga arbetskamrat med hustru klär ut sig till ortodoxa judar.

... Men i övrigt är det här en film som verkar tro att det räcker med ett ständigt flöde av svordomar och fula ord, massivt gräsrökande, och gubbsjuka kommentarer om tonårsflickor för att det ska bli kul. Dessutom går tjejerna i filmen alldeles för långt för att slippa grannarnas tjat - för inte är det väl roligt att de stjäl all inredning och vandaliserar huset när Mac och Kelly inte är hemma?

Det är lite synd att det blev så här. Jag gillar ju Rose Byrne, hon är kul, och även om det är väldigt längesedan Seth Rogen var med i något bra, kan han få till det när han vill.








(Biopremiär 4/5)

Bio: Mother's Day

Foton: Ron Batzdorff © 2016 Mothers Movie LLC. All Rights Reserved.
Garry Marshall är mest känd för att ha gjort PRETTY WOMAN, vilken väl får räknas som en klassiker i sin genre. På senare år har karln främst plågat oss med filmer om helgsdagar; de oförklarliga succéerna VALENTINE'S DAY (2010) och NEW YEAR'S EVE (2011). Nu är Marshall tillbaka med ännu en helgfilm: MOTHER'S DAY. En film som lyckas med konststycket att vara ännu sämre än NEW YEAR'S EVE, vilken i sin tur var betydligt sämre en den dåliga VALENTINE'S DAY. Det är verkligen en prestation!
Konceptet är detsamma som tidigare: en lång rad olika rollfigurer introduceras, de har inget med varandra att göra, episoderna ur deras liv berättas omvartannat, och på slutet knyts allt ihop. Temat är förstås att det går mot mors dag, och om man får tro den här filmen är det en dag som i Amerika är lika viktig som jul, nyår och andra högtider. Är den det? Jag vet inte.
Jennifer Aniston spelar Sandy, som är inredningsarkitekt med två söner. Hon är frånskild från barnens far Henry (Timothy Olyphant), som gift om sig med en tjej i 25-årsåldern - något Sandy tycker väldigt illa om.
Kate Hudson är Jesse, medan Sarah Chalke spelar systern Gabi. Jesse har gift sig med en indier och skaffat två barn. Gabi är lesbisk och har gift sig med en kvinna, med vilken hon skaffat en son via spermadonation. Både Jesse och Gabi har ljugit om sina liv för sina konservativa, rasistiska och bonniga föräldrar, som bor i en husvagnspark. Dessutom har Jesse sagt till sin make att hennes föräldrar bor på ett demensboende. Då dyker föräldrarna, som inte träffat döttrarna på flera år, upp för att överraska.
Jason Sudeikis är Bradley, som äger ett gym. Han har två döttrar och sörjer konstant sin hustru, en död marinkårssoldat (Jennifer Garner). Några tanter på gymet försöker ständigt hitta en ny kvinna åt honom.
På en bar jobbar engelsmannen Zack (Jack Whitehall), som har barn med Kristin (Britt Robertson), som absolut inte vill gifta sig. Zack vill bli komiker och ställer upp i en stå upp-tävling i baren. Han tvingas ha sin bebis med upp på scenen och gör därför succé. Kristin berättar att hon är adopterad.
Och så har vi författarinnan och TV-shop-personligheten Miranda (Julia Roberts). Hon har ingen familj alls. Jobbet går före allt.
Sandy råkar springa på Bradley när de båda är och handlar. Sandy uppsöker även Miranda för att söka jobb. Kristin vill gärna träffa sin riktiga mor - och det är precis den vi tror det är. Jennifer Garner medverkar bara i en scen; hon sjunger karaoke och säger "I love you, guys, see you soon!" i en video Bradley alltid tittar på.
En (1) scen är rolig: en av Sandys söner har klätt ut sig till lejon och råkat få på sig dräkten bak och fram, så att svansen står ut som en stor pillesnopp. Men det är allt. Resten av filmen är direkt plågsam. Det är två olidliga timmar. Det är alldeles för sentimentalt. Och de flesta rollfigurerna bor förstås i stora villor och verkar ha väldigt gott om pengar. Det är ju alltid så i den här typen av amerikanska filmer: rollfigurerna ska föreställa "vanligt folk" med "vanliga" jobb, men de bor aldrig i vanliga lägenheter. Om det nu inte är lyxvåningar i centrum.
Enligt en artikel i Variety filmade Julia Roberts sina scener på fyra dagar. Hon fick tre miljoner dollar för besväret - $750 000 per dag. Variety skrev att Roberts fortfarande är en av Hollywoods bäst betalda skådespelerskor, men att hennes namn inte längre drar storpublik.
En person på IMDb skrev att en biljett till MOTHER'S DAY är den perfekta mors dag-gåvan till din mor - om du hatar henne.
Jag instämmer.
Fast damerna bakom mig på pressvisningen skrattade då och då.








(Biopremiär 6/5)

-->

Serier: Det var en gång i Frankrike, femte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Femte delen: "Den lille domaren från Melun"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Albumförlaget har nått fram till den femte och näst sista delen i den imponerande sviten "Det var en gång i Frankrike"; en massiv bästsäljare i hemlandet Frankrike.
Det är ungefär ett år sedan jag skrev om den förra delen (min recension hittar du HÄR). Nackdelen med att albumen utkommer så sällan som de gör, är förstås att det är aningen svårt att på rak arm komma ihåg vad som hände förra gången - i synnerhet när det handlar om en så pass komplex serie som "Det var en gång i Frankrike". Men jag kan ju alltid friska upp minnet med hjälp av mina recensioner. Dock är det omöjligt att hoppa in och börja läsa mitt i sviten. Om du inte redan läst de tidigare albumen, har du inget annat val än att köpa allihop - eller låna dem på lämpligt bibliotek. Och om du gillar Serier med stort S, är detta ett verk du verkligen bör läsa.
Om förra albumet skrev jag att det är det som hittills är rakast berättat - jag upplevde det första albumet som ganska förvirrat och svårtillgängligt. Allt klarnar efter ett par album. Del fem; "Den lille domaren från Melun", är nog ännu rakare än del fyra. Frågan är om jag inte tycker att detta dessutom är den bästa delen hittills.
Denna verklighetsbaserade berättelses huvudperson; den mystiske, osympatiske, svårgreppade Joseph Joanovici, har denna gång förpassats till en liten biroll. Han medverkar bara på ett fåtal sidor och framstår nu som något slags mäktig Al Capone-typ. Albumets centralgestalt är istället Jacques Legentil, en oansenlig domare som 1946 uppsöks av en kvinna, vars son - motståndsman under kriget - skjutits ihjäl av Joanovici och dennes män. Sonen ansågs vara förrädare, men kvinnan är säker på att så inte var fallet. Legentil tror henne - han är övertygad om att Joanovici lät mörda mannen för att dölja sitt eget förräderi. Joanovici räddade många judar under kriget, däribland kvinnan som uppsöker Legentil, men han använde sig av kriminella metoder och förhandlade med tyskarna.
Domare Legentil offrar allt i sina desperata försök att komma åt den mäktige Joanovici, som "äger" Paris; han har bland annat köpt polisen.
De tidigare delarna i denna svit har varit ett thrillerbetonat drama som främst utspelar sig under andra världskriget. "Den lille domaren från Melun" är en hårdkokt deckare. Noir-stämningen ligger tung när män i fedora och trenchcoat rör sig genom ett mörkt, regnigt och hotfullt Paris.
Estetiskt sett är detta fantastiskt; teckningarna är exakta utan att bli stela, bilderna är levande och färgläggningen exemplarisk. Berättarmässigt är det lika exemplariskt. Det är utmärkt driv i berättandet, det är filmiskt och man blir engagerad. De dramatiska scenerna blir verkligen dramatiska, och Legentils kamp känns alltmer hopplös.
Epitetet "vuxenserier" kan ofta vara missvisande. En del anser att det räcker med barnförbjudna inslag som ultravåld och explicita sexscener för att det ska anses vara en serie för vuxna. Andra tror att det ska vara "konstnärligt", alternativt krattigt, tecknat för att tilltala en vuxen publik. Jag anser att den typ av serie som herrarna Nury och Vallée gör är det som verkligen kan kallas "vuxenserie". De skulle kunnat skriva en roman, de skulle kunnat göra en film, de valde att göra en serie.
"Det var en gång i Frankrike" är tecknade serier när de är som bäst.

-->

onsdag 4 maj 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Olle Ljungström

Foto: Karl Magnus Wallin
Ett tag skrev jag och Olle Ljungström i samma tidning. Vi stod ett år på Bokmässan och hängde. Han bjöd på vin och sa "Häll ordentligt, för fan, innan det tar slut!".
Stefan Sundström kom förbi och visade upp en bok han skrivit. I den fanns ett foto på vilket Sundström nackar en höna. Sundström gjorde horntecknet och sa "Yeaaah!".
Av någon anledning kom samtalet in på droger.
- Det är inte kul att knarka när man inte bor i stan, sa Olle, som bodde i lilla Gräfsnäs.
- Och fan vad DYRT det har blivit! sa Stefan Sundström och skrattade.
Jag träffade Olle ytterligare några gånger. Senast jag hörde av mig låg han på sjukhus. Nu är han död.
OLLE LJUNGSTRÖM
1961 - 2016
R.I.P.

-->

tisdag 26 april 2016

Bio: Captain America: Civil War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

GUARDIANS OF THE GALAXY-regissören James Gunn var en av de första som fick se CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, och trots att versionen han såg saknade en del visuella effekter, skrev han på Facebook att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Är den det? Jag gillade verkligen GUARDIANS OF THE GALAXY, men den filmens kvaliteter behöver ju inte betyda att Gunn själv har bra smak rent allmänt.

Svaret är att, nej, det här är inte den bästa superhjältefilm som gjorts. Jag tycker till exempel att BATMAN - ÅTERKOMSTEN och några Spindelmannenfilmer är bättre. Men! Det här är den bästa Avengersfilmen. Filmen må lanseras som den tredje filmen i Kapten Amerika-sviten, men i realiteten är detta den tredje filmen om superkollektivet Avengers. Det här är också en film som visar BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE var trikåskåpet ska stå.

CAPTAIN AMERICA; CIVIL WAR är regisserad  av bröderna Anthony och Joe Russo, som även låg bakom den förra Kapten Amerika-filmen; CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Jag har inte läst Marvels Civil War-serietidningar, så jag vet inte hur pass nära den här filmen ligger originalet, men här finns faktiskt en del likheter med BATMAN V SUPERMAN. I den filmen har en del blivit sura på Stålmannen, eftersom han tenderar att rasera städer när han är ute och slåss. Surast av alla blir Läderlappen, som tänker ta kål på Stålis.
I Bröderna Russos film blir folk sura på Avengers, eftersom även de ofta råkar rasera städer och slå hus i huvudet på oskyldga. Därför knallar utrikesminister Ross (William Hurt i skön mustasch) upp på Avengers' kontor med en lunta i handen. Avengers ska inte längre vara en fristående grupp, utan lyda under FN och ständigt övervakas. Ross kräver att alla superhjältar ska skriva under, men några stycken - däribland Kapten Amerika (Chris Evans) - vägrar. Detta leder till att Hämnare ställs mot Hämnare - Järnmannen (Robert Downey Jr) och kaparn blir bittra fiender.

Allt pekar på att det är Kapten Amerikas forne kompis Bucky (Sebastian Stan), numera känd som den av fiendeagenter hjärntvättade mordmaskinen Winter Soldier, som ligger bakom ett attentat i Wien, där bland annat en afrikansk kung dödades. Kaparn tror att så inte är fallet. Han försöker hitta Bucky och den egentliga gärningsmannen, medan Järnmannen försöker hitta och stoppa Kaparn.
CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR varar två timmar och 27 minuter, och är alldeles för lång - och den innehåller alldeles för många (och för långa) superslagsmål. Dessa blir dessutom lite ryckiga och jobbiga att titta på om man, som jag, ser filmen i 3D. Men! Som jag skrev ovan, är detta den bästa Avengersfilmen. Problemet med alldeles för många superhjältefuilmen, däribland THE AVENGERS och AVENGERS: AGE OF ULTRON, är att jag inte riktigt blir klok på vad det hela går ut på. De trasslar in sig i tekniskt- och kosmiskt mumbo-jumbo, och storyn försvinner bland alla uppblåsta actionscener. Detta var en av orsakerna till att jag tog emot DEADPOOL med öppna armar - där var det inget klödd.

Men i den här nya filmen är det inga problem att hänga med i handlingen - så tillvida man sett de tidigare filmerna. Det hade inte damen som satt bakom mig på pressvisningen - hon suckade och stönade filmen igenom, och verkade inte begripa någonting alls.
Till skillnad från DC Comics' senaste filmer, är tonen i CIVIL WAR till stor del ganska lättsam. Dessa superhjältar må ha samvetskval, men de är inga tungsinta dysterkvistar. Dessutom har man fyllt på med ett par av Marvels skojigare hjältar. Paul Rudd, som gjorde oväntad succé i ANT-MAN, plockas upp för att slåss på Kapten Amerikas sida. Den här spjuvern har lärt sig att även bli jättestor, och travar då runt som Godzilla och säger "Ha ha ha haaaaa!" när han fajtas.

... Och så introduceras vi för den nye Peter Parker/Spindelmannen. Han spelas nu av den 19-årige engelsmannen Tom Holland, som gör rollen väldigt bra. Han är en snacksalig och lite osäker plugghäst i hemmagjord dräkt. Järnmannen ser dock till att snida till en ordentlig dräkt åt honom, så nu ser han ut precis som han gjorde när Jazzy Johnny Romita tecknade figuren på 1960-talet - vilket är fantastiskt bra. Peter Parkers hårt prövade faster May blir allt yngre och yngre - den här gången spelas hon av 51-åriga Marisa  Tomei, som inte alls är den där skröpliga, vithåriga tanten från serietidningarna. Detta bådar mycket gott inför den kommande filmen SPIDER-MAN: HOMECOMING.
En ny superhjälte går också entré: Svarta Pantern. Fast det är ingen som omtalar honom under det namnet - ens på engelska. Den afrikanske kungen som dödades hade en son; prins T'Challa (Chadwick Boseman), som vill hitta Bucky och hämnas sin fars död. Riktigt varför han blev Svarta Pantern framgår inte. Varifrån fick han dräkten så snabbt? Har han redan tidigare varit aktiv superhjälte? Och har han några superkrafter, bortsett en dräkt som kan fälla ut vassa klor?

Elizabeth Olsen är tillbaka som Röda Häxan - och hon måste vara något av det mesigaste i superhjälteväg. När de andra hjältarna hoppar eller flyger omkring, och kung fu-kickar varandra och har sig, står Röda Häxan och rör långsamt och mjukt på armarna när hon kontrollerar sina kraftfält. Det ser ut som om honom rymt från en pantomimteater, eller möjligtvis från en Komvuxkurs i tai-chi i Mölndal.

I början av filmen har man med digital hjälp lyckats återskapa en ung version av Robert Downey, och i vanlig ordning ska man sitta kvar under eftertexterna. En bit in i dessa kommer ännu en scen, och när de rullat klart kommer ytterligare en bonusscen.

Stan Lees obligatoriska cameo sker ganska nära slutet.








(Biopremiär 27/4)

måndag 25 april 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Guy Hamilton

Den smått legendariske Bondregissören Guy Hamilton har dött - ett faktum som fick mig att höja på ögonbrynen. Jag hade nämligen antagit att karln varit död i åtminstone tio, kanske tjugo år. Han blev 93.

Guy Hamilton inledde sin karriär 1947 som regiassistent, och jobbade som sådan på filmer som DEN TREDJE MANNEN och AFRIKAS DROTTNING. Han regidebuterade 1952 med MYSTERIET MILTON, en film med Herbert Lom och Mai Zetterling i huvudrollerna. Han gjorde filmer som DJÄVULENS LÄRLJUNGE med Burt Lancaster, Kirk Douglas och Laurence Olivier, David Niven-komedin FIENDER EMELLAN, och 1964 kom MANNEN I MITTEN med Robert Mitchum.

1964 var också året då Hamilton regisserade GOLDFINGER - den tredje James Bond-filmen, som styrde in serien i en lite annan riktning. Från och med nu blev Bondfilmerna lite mer lättsamma och fylldes med festliga prylar. GOLDFINGER innehåller ett par av de mest berömda, som bilen med katapultstol. Här fanns även Oddjob, som ju kastade plommonstop med rakbladsvassa kanter.

Guy Hamilton regisserade ytterligare tre Bondfilmer. 1971 gjorde Sean Connery comeback i rollen i DIAMANTFEBER; en film en del inte håller så högt, men jag tycker att den är rätt bra. 1973 debuterade Roger Moore som James Bond i LEVA OCH LÅTA DÖ; den här såg jag om bara häromveckan. En kul film, om än lite märklig i sina försök att rida på blaxploitationvågen och med sina övernaturliga inslag. Redan året därpå kom en ny Bondfilm; MANNEN MED DEN GYLLENE PISTOLEN. Den filmen har en minnesvärd skurk; Christopher Lee som Scaramanga, men filmen tillhör de svagare i serien.

När Hamilton inte regisserade Bond, blev det gärna filmer i samma genre, eller närliggande sådana. 1966 spelade Michael Caine Harry Palmer i spionthrillern BEGRAVNING I BERLIN, 1969 kom krigsdramat SLAGET OM ENGLAND, även den med Caine, och 1978 gjordes STYRKA 10 FRÅN NAVARONE; uppföljaren till KANONERNA PÅ NAVARONE. I denna kunde vi se Harrison Ford, som då bara var känd för STJÄRNORNAS KRIG, vilken ju kom året innan.
1980 och 1982 kom två stjärnspäckade Agatha Christie-filmatiseringar; SPEGELN SPRACK FRÅN KANT TILL KANT och MORD PÅ LJUSA DAGEN. De är småtrevliga, men inte särskilt bra.
Remo Williams heter hjälten i en lång, lång serie kioskböcker, vilka var ohemult populära på sin tid; åtminstone i USA. Självklart ville man göra film på bokserien. 1985 kom REMO - OBEVÄPNAD MEN FARLIG, som Guy Hamilton förstås regisserade. Fred Ward spelade den kampsportskunnige superagenten i denna film, som var en tydligt försök att skapa en amerikansk motsvarighet till Bondfilmerna. Man ville göra många filmer om Remo, men det blev bara en film. Jag är inte förvånad. Jag hyrde den i Sverige lätt censurklippta filmen när den släpptes på video, och tyckte då att det saknades något. Jag såg om den för en del år sedan när filmen släpptes på DVD, och tyckte fortfarande att den kändes märkligt livlös och platt. Filmen slutar i bästa Bondstil, men dessförinnan är den inget vidare. Fast filmmusiken är utmärkt! Kanske hade det kunnat bli något av Remo som filmhjälte om man gjort fler filmer - Bondfilmerna blev ju bättre efter den första filmen.
Guy Hamiltons sista film kom 1989, det var något som hette TRY THIS ONE FOR SIZE, och som hade Michael Brandon och David Carradine i huvudrollerna.
Hamiltons karriär var lång, men han regisserade bara 22 långfilmer.
GUY HAMILTON
1922 - 2016
R.I.P.  

fredag 22 april 2016

Bio: The Finest Hours

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
THE FINEST HOURS? Nej, det vill jag inte påstå att det här är. Efter en halvtimme tittade jag på klockan. Därefter tittade jag på den ungefär var femte minut, i hopp om att de två timmarna skulle vara över.
Det här är en Disneyproduktion i regi av Craig Gillespie (nyinspelningen av FRIGHT NIGHT), och som bygger på verkliga händelser. 1952 råkade en oljetanker illa ut i en storm utanför den amerikanska östkusten. Fartyget bröts av, olja forsade ut, men en i besättningen; den synnerligen duglige Sybert (Casey Affleck), lyckades styra den sjunkande farkosten så att det gick på grund. Där satt de och väntade på att bli räddade innan de skulle sjunka helt och hållet.
Chris Pine spelar Bernie Webber vid kustbevakningen. När han introduceras är det 1951 och vi får se att han är en blyg och osäker kille, som ska på blind date med en snäcka som heter Miriam (Holliday Grainger). Hans uppvaktning går vägen. Vi får även veta att han vid en tidigare katastrof misslyckades med att rädda några sjömän, en händelse som gjort att en del tittar snett på honom. 1952 har Bernie och Miriam beslutat sig för att gå åstad och gifta sig, men då sker olyckan med oljetankern. Bernies burduse chef (Eric Bana) beordrar Bernie att ta med sig en handfull män och bege sig ut i stormen för att undsätta fartygsbesättningen. Det blir en strapatsrik räddningsaktion.
Och en tråkig sådan.
Visst är det imponerande scenerier vi serveras. Enorma vågor, båtar som slungas runt, sammanbitna män som skriker. Men det tar ju aldrig slut. Den ena likartade scenen efter den andra avlöser varandra, det är vatten överallt, det är mörkt, snö vräker ner, och stackars Miriam vankar av och an och är orolig för sin Bernie. Det är makalöst tjatigt.
Maffiga specialeffekter, men lite vissen regi. Av någon anledning blir det aldrig det minsta spännande. Bernie Webber är en ganska tradig typ och romansen med Miriam känns påklistrad. Sybert är inte heller någon höjdargestalt. Det är bara Eric Bana som sticker ut och är lite kul i sin lilla roll. Och vad tror ni, kommer den jovialiske kocken som tycker om att sjunga att omkomma?
Under eftertexterna visas bilder på verklighetens Bernie, Sybert, Miriam och de andra. Chris Pine, som har ett mejslat filmstjärneansikte, ser inte alls ut som den riktige Bernie gjorde. Inga av skådisarna liknar dem de gestaltar. Fast det var väl knappast väntat.
Bernie och hans manskap fick medalj och det trumpetas ut att det var den främsta räddningsinsatsen i den amerikanska kustbevakningens historia. Däremot framgår det inte alls hur det gick med det massiva oljeutsläppet. Det, om något, måste väl ha lett till en katastrof?








(Biopremiär 22/4)

-->

torsdag 21 april 2016

Bio: Eye in the Sky

Foton copyright (c) Scanbox
Häromveckan satt Helen Mirren hos Graham Norton och pratade om sin roll som brittisk överste i Gavin Hoods thriller EYE IN THE SKY. "Är inte hon för gammal för den rollen?" undrade min sambo. Jag vet inte. Vi är ju vana vid att se lastgamla manliga officerare på film, men aldrig kvinnliga sådana. Finns det 70-åriga kvinnliga överstar som fortfarande är i tjänst? Oavsett vilket funkar Mirren i rollen.
EYE IN THE SKY, som är en brittisk produktion, handlar om modern krigföring. Krig på distans. Krig som närmast är som datorspel. En handfull av Östafrikas mest efterlysta terrorister har lokaliserats i Kenya. I Nevada sitter en pilot och styr ett förarlöst flygplan, som övervakar byn och huset där terroristerna sitter och förbereder en självmordsbombning. I England sitter överste Katherine Powell, som styr operationen. I en annan byggnad befinner sig general Frank Benson (Alan Rickman i sin sista roll) tillsammans med några politiker; de följer operationen och ska godkänna de beslut Powell tar.
Alldeles intill huset i vilket terroristerna sitter bor en liten familj; mor, far och liten dotter. För att vi ska känna för den här familjen, och i synnerhet för dottern, får vi se att de kärleksfulla föräldrarna uppfostrar flickan på västerländskt sätt; fadern undervisar henne och hon får lov att leka - något som inte uppskattas av en del bybor, eftersom de är fanatiska muslimer. Varje dag skickas flickan ut för att sälja bröd. Just som Powell gett order om att avfyra en Hellfire-robot mot huset i Kenya, upptäcker piloten (Aaron Paul) och hans kollega (Phoebe Fox) att den lilla flickan sitter med sina bröd utanför huset. De vill absolut inte döda ett oskyldigt barn. En moralisk kamp utbryter. Om de inte dödar terroristerna kommer otaliga oskyldiga att sprängas i luften - samtidigt vill piloten och politikerna inte ha ett litet barns död på sitt samvete. På plats i byn finns en agent; en lokal kille, som ska försöka locka bort flickan innan roboten avfyras.
Den teknik som visas upp är fascinerande. Folk sitter på andra kontinenter och styr över liv och död. Samtidigt undrar jag hur den lokale agenten lyckas styra sin utrustning så perfekt som han gör: han skickar iväg en liten radiostyrd, flygande skalbagge, försedd med kamera, och lyckas styra in den i terroristernas hus, där han landar den på en takbjälke. Hur ser agenten var han kan landa? Hur undviker han att krocka med till exempel taket ovanför kameran, utanför bild?
Alldeles i början är EYE IN THE SKY hyfsat spännande, men efter ett tag avtar spänningen, och det ganska rejält. Det är hela tiden hyfsat uppenbart hur det kommer att sluta. Det är diskussionerna om moral som är den egentliga handlingen, inte thrillermomentet. Filmen vinner på sina fina skådespelare.
Ibland är det lite småroligt. Alan Rickmans rollfigur introduceras när han står i en leksaksaffär för att köpa en docka till sin dotter, eller kanske sitt barnbarn - och köper fel. Englands utrikesminister (Iain Glen) har blivit matförgiftad och sitter och bajsar när han måste ge sitt tillstånd till attacken. USA:s utrikesminister (Michael O'Keefe) är i Kina och spelar pingis när han får ett viktigt samtal i ärendet. Regissör Gavin Wood har en roll även han.
I eftertexterna kan vi läsa "In loving memory of Alan Rickman".







(Biopremiär 22/4)

-->

Bio: Bastille Day

Foton: Jessica Forde © 2015 Studiocanal S.A. All Rights Reserved.

Den engelske skådespelaren Idrid Elba har gått och blivit ohemult populär. Jag märker det i synnerhet när jag tittar på engelska TV-kanaler. Folk blir alldeles till sig i trasorna när Elba dyker upp, till exempel i TV-deckaren LUTHER. "He's sooo cool! He's sooo sexy!". På sistone har det även skrivits en del om att folk vill se Elba som nästa James Bond, eftersom Daniel Craig troligtvis gjort sin sista film i serien. Genast började många förstås att anmärka på det faktum att Idris Elba är svart - James Bond är inte svart. Men vad förespråkarna för Elba som Bond missar, är det faktum att Elba fyller 44 i år. Börjar de spela in en ny Bondfilm om två-tre år, kommer han att vara 46-47, det vill säga lika gammal som Craig var när han spelade in SPECTRE. Och därefter kommer han att vara över 50 - och vi vill ju inte ha ännu en överårig James Bond. Minns att Roger Moore i princip använde stuntman för att promenera i sina sista Bondfilmer.

Men jag har absolut inget emot att se Idris Elba som hjälte, till och med som agent, i andra filmer. Och en sådan, annan film är BASTILLE DAY, i regi av engelsmannen James Watkins, som gjorde EDEN LAKE och THE WOMAN IN BLACK. "Bastille Day" är vad Frankrikes nationaldag kallas, och detta är en fransk-amerikansk samproduktion - med betoning på fransk.

I BASTILLE DAY spelar Idris Elba amerikan. Han är Sean Briar - världens hårdaste CIA-agent. Ja, jävlar i min låda, vad han är hård. Han får Liam Neeson i TAKEN att framstå som en mysfarbror. Han är så skithård att han introduceras genom att hans missnöjda överordnade räknar upp alla våldsamheter han presterat under karriären.
Briar befinner sig i Paris, vilket är bra, eftersom nationaldagen närmar sig och rena helvetet har brutit ut. Terrorism i Paris är ett ämne som kanske ligger lite för nära verkligheten just nu, men i den här filmen ska en grupp terrorister spränga en byggnad; en tom byggnad, för att "skrämmas". Den lite naiva Zoe (Charlotte Le Bon) övertalas att placera en väska innehållande bomben i byggnaden - men när hon ser att det finns folk där inne ångrar hon sig.

Vad hon inte räknat med, är att hon blir sedd av den amerikanske ficktjuven Michael (Richard Madden), som stjäl väskan i tron att den innehåller något värdefullt. Det gör den inte. Han ställer den ifrån sig - och då briserar bomben. Några människor dör, och eftersom en övervakningskamera filmat Michael, jagas han som terrorist. Briar rycker in, haffar Michael, förstår att han inte är terrorist, och tillsammans ger de sig ut efter de riktiga skurkarna.
I sådana här filmer brukar det alltid finnas en rödhårig, kvinnlig CIA-chef; här spelas hon av Kelly Reilly. Chefen för den franska säkerhetschefen görs av José Garcia - han är makalöst lik Robert Downey Jr, så pass att jag tänkte "Iron Man" varje gång han dök upp.

Tempot i BASTILLE DAY är högt. Idris Elba jagar, skjuter, slår, sparkar, och bryter armar och ben av busemän så att det står härliga till. Han är även duktig på att hota och skrämma folk. Actionscenerna och i synnerhet jakterna, bland annat en till fots över hustak, är skickligt filmade. Tyvärr är manuset i slappaste laget. Här finns lite för många logiska luckor, allting sker lite för enkelt. Idris Elba går till exempel in i en lägenhet och hittar omedelbart det han söker utan att leta, och han har aldrig några problem att spåra upp diverse aktivister och terrorister. Snart visar det sig dessutom att manusförfattaren snott vissa storyelement från DIE HARD.

Filmen varar bara 92 minuter och det är väldigt underhållande. Om manuset och storyn vore bättre, hade jag kunnat sätta en fyra i betyg. Om inte Idris Elba och vissa andra skådespelare medverkat, hade det blivit en tvåa.







(Biopremiär 22/4)

måndag 18 april 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Dick Hodgins

Den amerikanske serietecknaren Dick Hodgins har dött, ett par veckor innan han skulle fylla 85.
Jag tänkte först Dick Hodgins? Vem är det? Men så kollade jag upp några av de serier Hodkins tecknat, och jag översköljdes av varma minnen:
Landskrona under 1970-talets första hälft. Mormor och morfars kök. Mona Krantz strömmade ur transistorradion, mormor lagade middag, och jag satt på den rödvita plastmattan med en hög Lill-Allers framför mig. På den här tiden var Lill-Allers en bilaga i långsmalt format som medföljde Allers varje vecka. Tidningen innehöll idolbilder, vitsar, tips, och många serier: Willy på äventyr och Mandrake var två av dem, en tredje var en humorserie om sjömän. Den hette Kalle Blåst.
Jag har inte sett till Kalle Blåst sedan dess, men i original hette serien Half Hitch. Den skapades 1943 av Hank Ketcham (Dennis), lades ner några år senare, men återupplivades på 60-talet, då med manus av Bob Saylor och tecknad av, just det, Dick Hodgins.
Dick Hodgins hade tillägget "Jr" i sittt namn - Hodkins Senior var skämttecknare även han. Junior debuterade redan som tolvåring, då han sålde en teckning till en dagstidning. Han utbildade sig vid The School of Visual Arts, och under sin militärtjänstgöring satt han i Osaka och ritade åt förläggningens tidning.
På 60-talet tog Hodgins alltså över Kalle Blåst, och när denna lades ner blev det till att ta över ännu en gammal serie; Hasse (Henry). Vid sidan av detta ritade han skämtteckningar till ledarsidan i New York Daily News, samt åt dagstidningar i Connecticut, där han bodde, och så jobbade han en hel del med Hagbard Handfaste. Hodgins läckra tuschlinje låg väldigt nära Dik Brownes.
1992 förekom Dick Hodgins i ett avsnitt av TV-serien MORD OCH INGA VISOR. Okej, Hodgins själv syntes inte i bild, men avsnittet handlar om att hjältinnan Jessica Fletcher (Angela Lansbury) blivit seriefigur: Jessica Fox. Harvey Fierstein spelar serietecknaren, men kyss Karlsson om in Mell Lazarus medverkar i en liten roll! Lazarus är mannen bakom serierna Våran fröken och Mamsen.
DICK HODGINS, JR
1931 - 2016
R.I.P. 

-->