fredag 18 mars 2016

Bio: Kung Fu Panda 3

Bild copyright (c) DreamWorks Animation
Jag läste nyss min recension av KUNG FU PANDA 2, som hade premiär 2011. I den skrev jag att filmen är väldigt snyggt gjord och har bra figurdesign, men att den är påfrestande att titta på. Egentligen skulle jag kunna använda samma recension en gång till med smärre förändringar.
Förra gången fick den kung fu-kunnige pandan Po veta att han är adopterad av gåsen han kallar pappa. Den här gången dyker plötsligt Pos riktige far upp. Farsgubben tar med sig Po till en pandaby uppe i bergen. Samtidigt tar sig den onde Kai, som ser ut att vara något slags buffel, ut ur andevärlden där han bor, för att leva jävel på Jorden. Han förvandlar några av Pos kompisar till jade, och så beger han sig iväg till pandabyn för att nita Po - varför minns jag inte riktigt. Po måste därför lära sina nya pandavänner kung fu.
Allesandro Carloni och Jennifer Yuh står för regin av denna film, som är en kinesisk samproduktion. Liksom förra gången är det väldigt snyggt gjort, med maffiga miljöer och väldesignade figurer. Men - det är otroligt påfrestande att titta på det här. Det är väldigt mycket hysteriska kung fu-slagsmål. Nu gillar jag kung fu-filmer - men då ska det vara spelfilm. I KUNG FU PANDA 3 känns det mest som något färgglatt som rör sig alldeles för snabbt på duken.
I vanlig ordning har filmen säkert förlorat en hel del när den dubbats till svenska. I originalet görs rösterna av Jack Black, Bryan Cranston, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Jackie Chan och åtskilliga andra kända skådespelare. Antagligen tillför dessa en hel del. De svenska rösterna är slätstrukna. Jag tyckte inte att någonting var roligt i filmen.
Välj ZOOTROPOLIS istället, om du inte redan sett den. Den är både bra och rolig.
KUNG FU PANDA 3 har blivit en stor succé i Kina.








(Biopremiär 18/3)

-->

torsdag 17 mars 2016

Bio: Triple 9

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Den som inte nöjer sig med en film med Chiwetel Ejiofor denna helg, kan se två. Förutom SECRET IN THEIR EYES har nämligen även TRIPLE 9 premiär - och TRIPLE 9 är den bättre av de två. Åtminstone om man gillar riktigt stenhård, rå, skitig och blodig snutfilm. För det är precis vad det här är. Våldsam action i samma tradition som STREET KINGS och liknande.

999 är poliskoden för "officer down" - det vill säga när en polis skjuts ner. En kod som i den här filmen används som avledningsmanöver för att utföra ett bankrån.

Den ryska maffian är en av många kriminella organisationer i Atlanta, Georgia. Kate Winslet, utspökad med blont hår och tacky smak, spelar en ryska som styr maffian helt öppet. Ett litet gäng bankrånare jobbar åt henne. Ejiofor tillhör ligan, och två av de övriga; Marcus (Anthony Mackie) och Rodriguez (Clifton Collins Jr) är poliser - korrumperade sådana.

Casey Affleck spelar den idealistiske polisen Chris, som flyttats till stationen som ska reda ut ett brutalt bankrån begått av polisligan. Hans nya partner blir Marcus, som lagt ut spår som pekar mot stadens kriminella latinogäng. Fast Chris' besynnerlige, knarkande chef (Woody Harrelson) känner på sig att det är något som inte stämmer - och Chris i sin tur blir genast ovän med den osympatiske Marcus, som beter sig alltmer misstänkt.
TRIPLE 9 har regisserats av australiern John Hillcoat, som tidigare gjort ett par filmer med Nick Cave, samt den utmärkta LAWLESS. TRIPLE 9 är en väldigt mörk film, både innehållsmässigt och estetiskt sett. Filmfotot är murrigt, berättandet är intensivt, Atticus Ross med flera står för den pumpande, pulserande filmmusiken, och emellanåt blir det rätt spännande. Våldet är brutalt och närgånget. Sättet filmen är gjord på skänker en viss realism, även om det i grund och botten är en actionthriller med de överdrifter och osannolikheter som hör genren till.
Den ständigt tuggummituggande Casey Affleck är inte helt sympatisk som Chris, men även det skänker en viss realism som inte skulle infinna sig om han vore en helyllekille. Woody Harrelson gör ännu en av sina bisarra rollgestaltningar. Han pratar med konstig dialekt, han bär konstiga kläder, och han beter sig minst sagt besynnerligt. Kate Winslet är kanske lite mindre övertygande som ryska - vilket antagligen beror på att det är just Kate Winslet. Filmens alla latinos spelas förstås av riktiga sådana, så varför inte låta en skådespelerska från någon öststat göra Winslets roll? Nu känns det mest som att Kate Winslet imiterar Jolanta från Kändisresor. Men hon är inte med så mycket, så det stör inte nämnvärt.
Filmen är inspelad på plats i Atlanta och i kvarter som inte är speciellt smickrande för staden. Det är lika fascinerande som märkligt att massor av sådana här områden finns i ett välfärdsland av idag. Förfallet, raserat, fult, skitigt, farligt.

Jag gillar hårda snutfilmer av den här typen, och därför gillar jag även TRIPLE 9. Den är verkligen stenhård. Hårdast i år.

Fast jag tycker gott att Hillcoat kunde låtit Affleck misshandla någon med en telefonkatalog. Då hade jag blivit riktigt nöjd.








(Biopremiär 18/3)

onsdag 16 mars 2016

Bio: Secret in Their Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

I min recension av den argentisk-spanska thrillern HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON, som kom 2009 och som vann en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film, skrev jag att jag bara ett par dagar efter att jag sett filmen, började glömma bort den.

Detta innebar att jag när jag slog mig ner i salongen för att se denna amerikanska nyinspelning i regi av Billy Ray (vanligtvis manusförfattare), mindes jag absolut ingenting av originalet. Verkligen ingenting. Först under slutscenerna började jag att känna igen scenariot.

Det turbulenta politiska läget i Argentina 1974 har bytts ut om kalabaliken i USA en kort tid efter den elfte september 2001. Chiwetel Ejiofor spelar FBI-agenten Ray Kasten, som råkat kära ner sig i den nya advokaten Claire (Nicole Kidman), kallas med sin kollega Jessica (Julia Roberts) till en brottsplats i närheten av en moské. En tonårsflicka har hittats mördad - och flickan visar sig vara Jessicas dotter.
Fallet löstes aldrig, men tretton år senare snubblar Kasten över ett nytt spår - han tror sig ha hittat mördaren och vill öppna fallet på nytt. Han återförenas med Claire och Jessica, men motarbetas av sina överordnade, och något verkar inte stämma.

SECRET IN THEIR EYES pendlar mellan 2001 och 2014. När det är 2001 har Nicole Kidman längre hår. När det är 2014 har Chiwetel Ejiofor gråa stänk i håret, medan Julia Roberts är blek, osminkad, och har ful frisyr för att visa hur mycket hon lidit.
I övriga roller syns bland andra Alfred Molina och Michael Kelly, och det Billy Rays film vinner på är skådespearinsatserna. Eftersom jag alltså inte kom ihåg någonting alls av originalet, tyckte jag att handlingen var hyfsat intressant trots allt, och jo, jag hade ju glömt bort den oväntade upplösningen. SECRET IN THEIR EYES är hyfsat spännande, men den blir inte mycket mer än en habil deckare med kända namn i rollistan. Filmen lyfter aldrig och blir något utöver det vanliga.

Å andra sidan var nog originalfilmen bara en habil deckare även den - fast de pratade spanska. Det är ju trots allt som så, att en del får för sig att genrefilm på andra språk än engelska är bättre. Jag har läst en del amerikanska recensioner av svenska Beck- och Wallander-filmer och undrat om skribenterna sett rätt film. De verkar ha varit så fascinerade av att se en svensk deckare, att de fullkomligt missat alla otaliga brister.







(Biopremiär 18/3)

söndag 13 mars 2016

Serier: SH3 vol 4: Passio

SH3 VOL 4: PASSIO
av Daniel Ahlgren
Bakhåll
Då är det återigen dags att recensera ett verk av en av mina vänner. Det blir ju ofta så när jag ska skriva om svenska serier - jag känner väldigt många serieskapare. Men som man brukar säga: det är bara att bita i geten och kavla upp ärmarna.
"Passio" är det fjärde albumet i Daniel Ahlgrens superhjältesvit om SH3; gymnasieeleverna med superkrafter. Fast med undantag för det fristående albumet "Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr", är detta det första album jag läser. Jag läste ett par av de allra första SH3-avsnitten när serien gick i den nu nedlagda serietidningen Kapten Stofil, men det är längesedan - och det har hänt mycket sedan dess. Därför får jag erkänna att en viss förvirring infann sig när jag började att läsa "Passio", en förvirring som höll i sig genom de 138 sidorna. Med det inte sagt att jag inte uppskattade albumet.
Albumet är indelat i kapitel och det är inte utan att jag associerar till 1970-talets superhjälteserier från DC Comics; till Rymdens Hjältar och Lagens Väktare, som jag läste och gillade som barn. Dessa serier var också ofta indelade i kapitel, vilket jag tyckte var fräckt när jag var barn, och jag fann även dessa gamla serier förvirrande. Jag har försökt läsa om Rymdens Hjältar som vuxen, men det går inte. Jag begriper halv sju. Förvirringen är total.
I "Passio" kastas vi rakt in i handlingen. Jag vet inte riktigt vilka alla de här superhjältarna är, vilket förstås är en nackdel, men tydligen går det ut på att parallella universa håller på att kollapsa, och på att något slags stora, bajskorvsliknande varelser som heter passionsiglar, vilka livnär sig på lidande, ställer till problem. Jag hängde inte med riktigt, jag borde nog läst de tidigare albumen först - men som sagt: det gör inte så mycket.
Detta beror på att Ahlgren verkligen går loss i det här albumet, som plötsligt förvandlas till något slags pastisch- och parodi på-, och hyllning till 1960- och 70-talen, och undergroundserier. Det dyker upp figurer som är lätt maskerade versioner av Checkered Demon och Wonder Warthog, och en figur strömförs i ett bildcitat från Zap Comics nr 0. Den tuffe hjälten Kaninmannen hamnar hos ett superhjältekollektiv, som helst ägnar sig åt fri kärlek och droger, medan de sprider vänsterpropaganda.
Absolut roligast är en kort sekvens från en seriemässa, där Ahlgren parodierar ett visst förlags serieutgivning: i en monter ståtar titlar som "Ett kommunistfyllos liv och leverne" och "Är du PK? Annars ska du dö".
I ett kapitel mot slutet av boken skiftar Ahlgren spår ett ögonblick, och berättar om en tragedi på ett känslosamt sätt som för tankarna till Ahlgrens tidigare album.
Vad som skiljer Daniel Ahlgren från många svenska serietecknare av idag, är att Ahlgren verkligen älskar- och kan mycket om serier. Han är uppvuxen med serier av alla möjliga sorter; nytt och gammalt, och han läser antagligen lika mycket idag. Han är passionerad. Denna passion för mediet han jobbar i lyser igenom i den här boken - liksom den gör i Ahlgrens tidigare böcker. Daniel Ahlgren har serier och serieberättande i blodet. Han är en av landets främsta serieberättare. Detta medför att man kan läsa "Passio" med stor behållning, även om man kanske inte begriper allt.
Som tecknare har Daniel Ahlgren gått framåt en hel del de senaste decennierna. Ibland är det lite tunt och spretigt, här och var kan det vara svårt att fokusera; när det är mängder av detaljer - jag tror faktiskt att en bra färgläggning skulle kunna lyfta många av sidorna.
Daniel Ahlgren tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett 2014. Det var på tiden. Och jodå, i egenskap av akademiledamot var jag en pådrivande kraft.
 

-->

torsdag 10 mars 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Paul Ryan

Fantomentecknaren Paul Ryan har dött, endast 66 år gammal. Utanför Sverige var Ryan antagligen mest känd för andra serier än Fantomen.

Paul Ryan debuterade som serietecknare 1984, då independentförlaget Americomics publicerade en av Ryans serier. Kort därpå blev Ryan assistent åt Marveltecknaren Bob Layton, vilket i sin tur ledde till jobb på Marvel Comics.

För Marvel började han som tuschare på The Thing (det vill säga Big Ben, som han hette i Sverige 1978), och snart började han att skissa serier som Iron Man, Thor och Spindelmannen - det var Ryan som tecknade Spindelmannenavsnittet i vilket Peter Parker och Mary Jane gifte sig (1987). 1992-1995 skissade Ryan dagspressversionen av Spindelmannen.

Den Marveltidning Paul Ryan arbetade mest åt, var Fantastiska Fyran. Han gav sig på serien 1991 och lade av 1996. Då hoppade Ryan över till DC Comics, för vilka han tecknade Stålmannen och Blixten.
Därefter började Paul Ryan att jobba för svenska Egmont. Jodå, det var förstås Fantomen han tecknade åt den skandinaviska serietidningen. Men det blev mer Fantomen för Ryan.

När George Olesen, som tecknade den amerikanska dagspressversionen av Fantomen, gick i pension 2005, valdes Ryan till ny tecknare av denna dagliga stripp. Tony DePaul stod för manus. 2007 började Ryan att teckna även söndagsversionen av Fantomen, vilket han gjorde till 2011, då Eduardo Barreto tog över. Senare samma år gick Barreto plötsligt och dog, så Ryan fick rycka in igen ett tag och rita Fantomens söndagssida tills Terry Beatty tog över.
Jag har läst väldigt lite av DePauls och Ryans Fantomen. Ett tag brukade jag äta lunch på ett ställe som hade Svenska Dagbladet gratis, och i denna tidning går Fantomen. Jag fascinerades av att det inte hände något i dagsstrippen. Det kunde ta en vecka innan handlingen gick vidare - eller närapå en vecka.

Ibland publicerar den svenska Fantomentidningen serier av DePaul och Ryan. De få kompletta äventyr jag läst lider av märkligt tunna och hafsiga intriger. Grundidén kan vara bra, men avsnitten är för korta, vilket innebär att allting blir rumphugget. Paul Ryan var en skicklig tecknare, men dagpresseriernas ständigt krympande format räckte inte alltid till för hans bilder. I de Fantomenserier jag läst, är det mycket pratande huvuden, medan helfigurer nästan känns hoptryckta för att få plats i rutorna. Miljöer och bakgrunder blev också lidande. Fast det finns säkert undantag. När jag får tummen ur att köpa ett nytt nummer av Fantomen, brukar jag oftast lyckas få det med Årets sämsta äventyr.

PAUL RYAN
1949 - 2016
R.I.P.

Bio: Yarden

Foton copyright (c) Ita Zbroniec Zajt

Författaren och poeten Kristian Lundberg från Malmö lär väl främst bli ihågkommen för sin beryktade bokrecension i Helsingborgs Dagblad 2006. I en samlingsrecension sågade han en deckare av Britt-Marie Mattsson. Det var bara det att Mattsson aldrig hunnit skriva sin bok, som alltså inte kommit ut, trots att förlaget listat den i sin katalog. Lundberg avskydde Mattsson så pass mycket att han sågade boken ändå. Senare ska Lundberg tydligen ha sagt att det ändå bara är idioter som läser Helsingborgs Dagblad.

Incidenten ledde till att Kristian Lundberg lade författandet på hyllan och började knega i Malmö hamn. Hans upplevelser där blev romanen "Yarden". Eftersom en deprimerande bok om arbetare inte lockar mig, har jag förstås inte läst den. Men nu har jag sett filmen som bygger på boken.

Eller - filmen bygger visst inte riktigt på boken. Det står att filmen är "löst baserad" på en "berättelse" av Kristian Lundberg. Tydligen har manusförfattaren Sara Nameth och regissören Måns Månsson tagit sig friheter.

Filmen YARDEN ser ut som ett typiskt svenskt drama från 1970-talet. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på svensk 70-talsfilm. Anders Mossling innehar huvudrollen som en namnlös, misslyckad poet. I början av filmen får han sparken från en dagstidning, eftersom han recenserat sin egen bok - och sågat den. Det är en skitbok, tycker han. Kulturchefen spelas av Gertrud Sandqvist, rektor på Konsthögskolan i Malmö.

Den namnlöse, småknastige författaren bor med sin tonårige son i en ful lägenhet med hårfrisörskegardiner och virkade bonader på väggarna. Vilka medelålders män idag har hårfrisörskegardiner hemma?

Författaren måste tjäna pengar. Han försöker sälja författarexemplaren av sin skitbok till Roger Persson på Rogers antikvariat på Bergsgatan, men Roger vill bara ha fem stycken. Poesi säljer dåligt. Författaren skaffar sig därför ett "vanligt" jobb.

Eftersom det inte framgår i filmen vad Yarden är och vad jobbet går ut på, fick jag kolla upp det. Yarden i Malmö är Sveriges största bilhamn, där 500 000 importerade, fabriksnya bilar parkeras i väntan på att forslas vidare. I filmen får vi bara se hur knegare iförda overaller, de flesta invandrare, flyttar på bilar och käftar med varandra. De anställda har inga namn, utan tilldelas nummer. Eftersom airbags stjäls från bilarna, uppmanar cheferna till angiveri.

Författaren, som är nummer 11811, är en riktig klant, som inte kan behålla det här jobbet heller. Han lyckas inte med någonting, den gode 11811. När han ska köpa ny TV råkar han slå sönder den i affären. Sicken en han är!

Han är även intresserad av dykning, den här 11811. Ibland dyker han i havet. Nattetid. Oftast dyker han i badkaret därhemma, medan sonen irriterat bankar på dörren och vill in. Han är inte riktigt som han ska, 11811.

Det är sällan det görs film som utspelar sig i Malmö. När en sådan film kommer, är det sällan man ser några Malmömiljöer. Så är fallet med YARDEN. Sällan har Malmö framställts fulare. I stort sett hela filmen utspelar sig i mörker. Större delen tilldrar sig på Yarden. Filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst. I en scen ser man Turning Torso glittra i bakgrunden. En scen utspelar sig på restaurang Översten i Kronprinsen. Och så är de på Rogers antikvariat. Men resten skulle lika gärna kunna vara Trollhättan eller var som helst. Vilket inte är fallet, eftersom de bland annat har filmat i lägenheter i Malmö. Tydligen filmade man för flera år sedan, av någon anledning har filmen dröjt.

Jag har bara läst ett par recensioner av YARDEN, men jag kan tänka mig att Sveriges kritiker kommer att tävla om att förklara hur viktig filmen är, hur viktigt det är att skildra alla dessa underbetalda, anonyma knegare som tillbringar sina liv på landets alla gråa skitjobb. Det lär väl talas om vilsna själar och ordet "komplex" kommer att användas. "Gripande". "Drabbande".

På pressvisningen i Göteborg var det en herre som lämnade salongen. Han tyckte väl att det var så in i helvete tradigt. För det är det. YARDEN är en deprimerande film utan egentlig handling. Åtminstone ingen engagerande handling. Huvudpersonen 11811, författaren alltså, är en märklig traderöv; det är fullkomligt omöjligt att bry sig om honom. Eller några andra. Folk driver omkring, alla är osympatiska. Ibland slängs det in märkliga händelser som aldrig förklaras och som inte tillför någonting.

I ett försök att få dialogen att låta naturlig, pratar- och beter sig folk konstigt. Självklart är de ofta tysta. Ibland står 11811 tyst rätt upp och ner och ser vilsen ut. I en scen visar han pungen.

På ett par ställen är filmen lite rolig, men jag vet inte om det är meningen. Som inledningsscenen, där författaren läser sina dikter för en publik på sex personer. Eller personalfesten på Översten, en riktigt vissen tillställning. En trubadur underhåller medan uttråkade gubbar och tanter sitter vid dukade bord med spettkaka. Det är lite Roy Andersson över det. Men som sagt. Eftersom det här är en konstnärlig film, är det inte säkert att det ska vara roligt.

Jag kan tänka mig att Malmöbor kommer att gå och se YARDEN. Åtminstone de första dagarna. De vill se sitt Malmö - även om det alltså inte syns. Och så kommer kulturarbetarna att se filmen; de som tycker att det är viktigt att belysa arbetarnas situation (men som förstås själva aldrig haft ett skitigt kneg). Men sedan då? Vilka ska se den här filmen? Det klagas ju på att få går och ser svenska filmer - men är det så konstigt? YARDEN är urtypen för en film som inte drar publik.

Filmen varar bara 78 minuter. Den skulle lika gärna kunna vara 178 minuter, eller åtta minuter, eftersom den bara lunkar på utan att komma någonvart. Fast dessa 78 minuter är långa.

Jag satt förstås kvar genom hela filmen och väntade på att det skulle hända något, att det skulle leda fram till något intressant på slutet. Det skedde aldrig.

Det får bli ett specialbetyg:








(Biopremiär 11/3)

onsdag 9 mars 2016

Bio: Det helt nya testamentet

Foton copyright (c) Njutafilms
Belgaren Jaco Van Dormael är antagligen mest känd för TOTO LE HÉROS, som var en snackis på festivaler 1991. Jag har inte sett den; den enda film av Van Dormael jag sett är MR NOBODY, som jag inte tyckte var speciellt bra. Sökt, krystad, pretentiös.
Hans nya film DET HELT NYA TESTAMENTET är en surrealistisk dramakomedi. Den börjar bra och roligt. Benoît Poelvoorde spelar Gud. Gud är en sluskig, ölpimplande karl som bor i en lägenhet med sin familj - Pili Groyne spelar tioåriga dottern Ea, som agerar filmens berättare. I begynnelsen skapade Gud Bryssel, som han först fyllde med djur. Därefter kom människorna. Gud gillar att hitta på jävelskap. Han sitter vid en dator på sitt kontor och skapar lagar bara för att jävlas - som att telefonen alltid ringer just som man lagt sig i badet, och att en syltmacka alltid faller med syltsidan neråt om man tappar den.
Ea har aldrig varit utanför lägenheten. Hennes bror Jesus tipsar henne om att hon kan rymma genom en tvättmaskin. Innan Ea rymmer smyger hon sig in på Guds kontor, och i tron att hon gör något bra, SMS:ar hon samtliga Bryssels invånare och meddelar när de kommer att dö. Något som skapar kaos.
Apostlarna är tolv, eftersom Gud ville att de skulle vara lika många som i ett hockeylag. Ea tänker hitta ytterligare sex apostlar, så att de blir lika många som i ett basebollag. Ea träffar en snäll lodis som blir den som skriver ner de sex nya apostlarnas berättelser, vilka samlas i ett nytt testamente.
Ungefär här börjar filmen tappa. Det är inte längre lika roligt. De ganska tragiska människorna berättar om sina liv, och lilla Ea ser till att de blir lyckliga. Det är förstås meningen att det ska vara upplyftande, men det blir mest lite sökt och tillgjort.
Francois Damiens från NATHALIE spelar en kille som, när han får reda på när han själv ska dö, köper ett gevär och börjar skjuta andra. Cathrine Deneuve gör en olycklig kvinna som inleder ett förhållande med en gorilla.
DET HELT NYA TESTAMENTET är en väldigt snygg film; de visuella effekterna är uppfinningsrika, färgskalor, dekorer och miljöer får mig att associera till fransk-belgiska seriealbum, estetiskt sett. Mycket i filmen är roligt; jag gillar scenerna med Gud och en del återkommande gags. Men som helhet blir det lite för arty, utdraget och tillgjort. Filmen är inte så bra som jag gärna vill att den ska vara.







(Biopremiär 11/3)

-->

måndag 7 mars 2016

Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.
Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.
I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

fredag 4 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Knock Knock

KNOCK KNOCK (Noble Entertainment)

Det nämns inte i för- eller eftertexterna, men Eli Roths KNOCK KNOCK är en nyinspelning av en film som heter DEATH GAME och som kom 1977. Jag har inte sett den, faktum är att jag inte ens hört talas om den, men Colleen Camp och Sondra Locke spelade huvudrollerna i den, och Camp och Locke tillhör producenterna av Roths film (Colleen Camp har även en liten roll).

Keanu Reeves spelar arkitekten Evan, lyckligt gift med Karen (Ignacia Allamand), som han har två barn med. När Karen och ungarna reser bort, stannar Evan kvar hemma för att arbeta. Det blir kväll och det regnar kraftigt. Då knackar det på dörren.

Utanför står två unga tjejer; Genesis (Lorenza Izzo; Eli Roths fru) och Bel (Ana de Armas). De påstår sig vara på väg till en fest, men har gått vilse och behöver hjälp. Evan släpper in de blöta, frusna tjejerna, och hjälper dem så gott han kan. Han torktumlar deras kläder, han bjuder på te, han ringer en taxi. Men när taxin kommer vill tjejerna inte gå. Det visar sig förstås att de inte alls var på väg till en fest. Nej, de två är tvättäkta psykopater, som först förför Evan, för att därefter binda fast- och tortera honom, och slå sönder hans flashiga hem.

Genren är home invasion-thriller, och visst finns här drag av FUNNY GAMES; en film jag inte är sådär jätteförtjust i. Det finns andra, tidigare bidrag till genren som är betydligt bättre än Hanekes variant. KNOCK KNOCK har fått rätt kass kritik utomlands. Jag får väl hålla med dessa utländska tyckare. Roths film är inte speciellt bra. Nu brukar Roth sällan vara bra - jag har ännu inte sett THE GREEN INFERNO, men jag har svårt att se karlns eventuella storhet; jag förstod aldrig varför så många hyllade debuten CABIN FEVER. Okej, HOSTEL och HOSTEL 2 är rätt bra.

Keanu Reeves klarar sig fint. Han är sympatisk och trovärdig i huvudrollen, om än lite väl tafatt. De två galna tjejerna är fruktansvärt jobbiga. Jag satt hela tiden och hoppades på att de skulle snubbla och slå in skallen så det blev tyst på dem, eller att en reaktionär NRA-granne skulle stövla in och skjuta ner dem. Och nog tycker jag att en stor och stark kille som Evan skulle kunna hantera allt bättre innan allt går för långt.

Filmen är av någon anledning inspelad i Chile, det är en snygg produktion, men den är inte spännande; den är lite för utdragen och tenderar ibland att bli småtrist. Men om inget annat lyssnar Evan på "Detroit Rock City" medan han arbetar.

1980 kom det visst även en spansk version av DEATH GAME; VICIOSAS AL DESNUDO heter den filmen, som har gamle, fine Jack Taylor (utan mustasch) i huvudrollen.





onsdag 2 mars 2016

Bio: London Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

2013 var året då det kom två DIE HARD-i-Vita huset-filmer. Den större, mer påkostade av de två; WHITE HOUSE DOWN, var förvisso rolig, men den räknades som en av årets största floppar. Filmen som kom dessförinnan; OLYMPUS HAS FALLEN, blev däremot en hit, vilket kom som en överraskning. Jag tyckte att den var ännu roligare än WHITE HOUSE DOWN, eftersom det var en film med samma stuk som de gamla, fina actionfilmerna från 80-talet. Stenhård, blodig, våldsam, och väldigt ologisk. Men vem bryr sig väl om logik när det är röj som gäller? Som jag brukar påpeka - numera är vi svältfödda när det gäller den här typen av action.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN är regisserad av svensken Babak Najafi. Oerhört överraskande. Najafi regidebuterade med det guldbaggebelönade, fula och tråkiga dramat SEBBE (en film som hade så få besökare att det inte gick att mäta någon statistik), och han följde upp den med SNABBA CASH II, som var bättre än ettan, men långt ifrån bra. Vem hade förväntat sig att Najafi skulle hamna i Hollywood och göra påkostad fetaction?

Gerard Butler är tillbaka som Mike Banning; livvakt (och polare) till USA:s president (Aaron Echart). Banning tänker dra sig tillbaka, eftersom hans gravida fru snart ska föda, men så dör plötsligt och oväntat Storbritanniens premiärminister. Västvärldens alla statshuvuden ska till London för att närvara vid begravningen, så Banning följer med presidenten. Det visar sig att det hela är en noga planerad kupp. En slem vapenhandlare i Mellanöstern fick sin familj dödad när USA av misstag sprängde dem i luften, så nu tänker han hämnas genom att döda statschefer och kidnappa USA:s president, som ska avrättas i direktsändning på internet. Mängder av skurkar uppenbarar sig i London och tar kål på diverse presidenter. Men - de hade förstås inte räknat med världens mest sammanbitne livvakt; Mike Banning, som undkommer tillsammans med USA:s president.
Nu är det DIE HARD i hela London. Hälften av alla stadens landmärken sprängs i luften, liksom mycket annat. Fast egentligen är det Sofia i Bulgarien som sprängs i luften, eftersom det är där den här filmen är inspelad. Banning springer gatlopp och skjuter och knivhugger folk så att blodet sprutar, alltmedan videpresident Morgan Freeman och hans manskap (Robert Forster, Melissa Leo, Jackie Earle Haley med flera) svettas i ett war room i Amerika. Som brukligt är blir det en kamp mot klockan.

Återigen handlar det om 80-talsaction med lämplig dos USA-propaganda - Freeman fäller filmens sista replik: "... And God bless the United States of America". Återigen är det härligt ologiskt, vilket förstås inte spelar någon som helst roll, och återigen är det våldsamt och blodigt, och folk säger bra saker som "I'm the only one you can trust", "She's MI6, don't fuck with her", och liknande. När Banning inte har något annat att säga, stånkar han "Fuck!". Nej, det här är alltså inte ännu en snäll PG-13-film.

LONDON HAS FALLEN är en underhållande grabbfilm, men det går inte att låta bli att anmärka på den buttre, ocharmige Gerard Butler. Karln är tråkig och börjar se rätt degig ut. Stenhård men trist. Det här hade kunnat bli bättre med någon annan i huvudrollen. Jason Statham? Hmm ... Vad finns det för actionskådisar idag som är bra? Liam Neeson kan ju inte vara med i alla filmer som görs.
LONDON HAS FALLEN är producerad av Millennium Films. Det är ju B-filmsbolaget Nu Images dotterbolag för mer påkostad biofilm. Numera vet jag inte om Nu finns kvar mer än på pappret - det var längesedan jag såg något från dem. Kanske har Millennium tagit över helt. Babak Najafis film ser dock ut som en Nu Image-film, fast med rejält tilltagen budget och med stora namn i rollistan.

Antingen gillar man actionfilmer, eller så gillar man inte actionfilmer. Om man gillar genren bör man rimligtvis uppskatta LONDON HAS FALLEN. De som inte gillar genren lär såga filmen oavsett om den är bra eller dålig.

Om inget annat är detta Babak Najafis bästa film. Med bred marginal.







(Biopremiär 4/3)

tisdag 1 mars 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: George Kennedy

Samma dag som Oscarsgalan gick av stapeln, lade George Kennedy pilotmössan på hyllan för sista gången. Han var 91 år gammal.
För de flesta är George Kennedy idag nog mest känd som Ed Hocken i de tre DEN NAKNA PISTOLEN-filmerna, men karln gjorde ohyggligt mycket mer än dessa filmer - han sågs i över 180 roller på film och TV.
Kennedy debuterade 1959, då han började att medverka i TV-serier, främst westerns. På 60-talet tog han steget över till biofilmer, och medverkade i VIDDERNAS MAN; en western med Kirk Douglas i huvudrollen. Kennedy var oerhört aktiv och han med väldigt många TV- och filmroller per år. 1964 sågs han i William Castles STRAIT-JACKET och Robert aldrichs HYSCH, HYSCH, CHARLOTTE!, plus mängder av TV-serier. 1965 sågs han bland annat i 7 TAPPRA MÄN (SHENANDOAH) med James Stewart, och i KATIE ELDERS 4 SÖNER med John Wayne och Dean Martin.
Fler TV-serier följde, 1967 var han med i 12 FÖRDÖMDA MÄN, och samma år fick han en Oscar för sin roll i REBELL I BOJOR. Därpå sågs han till exempel i BANDOLERO!, BOSTONSTRYPAREN, DE 7 SLÅR TILL IGEN, och 1970 spelade han Joe Patroni i den första AIRPORT-filmen. Kennedy var den ende som medverkade i samtliga fyra AIRPORT-filmer, den sista kom 1979.
Fler filmer är BORTOM HORISONTEN, THUNDERBOLT med Clint Eastwood, JORDBÄVNINGEN, LICENS ATT DÖDA; även den med Clintan, DÖDEN PÅ NILEN, JAKTEN PÅ NAZISTGULDET, och 1980 var han med i SPÖKSKEPPET; en av de första filmer jag såg på video. Jag såg om den häromåret. Den var väl ... sådär.
1981 sågs han i Jeff "Squirm" Liebermans skräckfilm JUST BEFORE DAWN, han var med i BOLERO, RADIOACTIVE DREAMS, motorcykelrafflet SAVAGE DAWN med Lance Henriksen, STYRKA DELTA FORCE och den underskattade CREEPSHOW 2 (jag tycker att den är underskattad eftersom jag tycker att originalet är överskattat).
Under slutet av 80-talet blev antalet B-filmer allt större, men det är rätt sköna sådana. Som Nico Mastorakis MANNEN UTAN NAMN (NIGHTMARE AT NOON) och de Cormanproducerade THE TERROR WITHIN och BRAIN DEAD (som inte ska förväxlas med Peter Jacksons BRAINDEAD). 1998 var han med i Joe Dantes SMÅ SOLDATER.
George Kennedy gjorde sin sista filmroll 2014, då han medverkade i THE GAMBLER med Mark Wahlberg.
Den gode George hade fler strängar på sin lyra: 1983 och 1984 skrev han två deckare. Dessa utmärkte sig genom att Kennedy själv hade huvudrollen i dem.

GEORGE KENNEDY
1925 - 2016
R.I.P.   

-->