lördag 16 april 2016

Serier: Spirou - Leopardkvinnan

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Leopardkvinnan"
av Schwartz och Yann
Cobolt
Serieklimatet i Sverige är idag bättre än det varit på länge. Med det inte sagt att det är bra, men sedan ett fåtal år tillbaka publiceras det åter serier från till exempel Frankrike och Belgien; en typ av serier som knappt setts till här sedan 1980-talet. Det är förstås inte mycket som släpps, och det dröjer länge mellan utgåvorna, men det som väl kommer ut är oftast bra, och utgåvorna är tjusiga.
De alternativa äventyren med Spirou och Nicke, producerade av skiftande kreatörer, tillhör det bästa vi får översatt till svenska. Sviten inleddes med det lysande "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, och följdes upp med "Operation fladdermus", med manus av signaturen Yann och teckningar av Olivier Schwartz.
Årets album; "Leopardkvinnan", tar vid där "Operation fladdermus" slutade. Andra världskriget är över. Spirou sörjer sin älskade Audrey, som i förra albumet fördes bort av nazisterna. Han har supit ner sig och missköter sitt jobb som piccolo på hotellet Moustic i Bryssel; ett ställe som var ett nazistfäste under kriget.
En mystisk afrikansk kvinna iförd leopardklädsel smyger omkring på hustaken nattetid. Hon bryter sig in på hotellet i jakt på en fetisch. Samtidigt klampar några enorma, gorillaliknande varelser omkring i Bryssel. Nicke har blivit swingpjatt och tvingas ta hand om Spirou, efter att hotellet fått en ny ägare som genast avskedar alla piccolos. Spirou och Nicke blir förstås indragna i leopardkvinnans fetischjakt; en jakt som bär iväg till Paris.
Innehållsmässigt är "Leopardkvinnan" svagare än "Operation fladdermus". Det känns något tunnare och som att det inte händer alltför mycket innan albumet plötsligt tar slut - och det står "Äventyret fortsätter i Leopardkvinnan 2: 'De svarta hostiornas herre'. Utkommer våren 2017!". Vid närmare eftertanke stämmer inte detta: det händer rätt mycket i serien, men tempot är rappt och det är relativt få rutor per sida, vilket gör albumet snabbläst.
Även om jag alltså tycker att albumet är lite tunt, är det här absolut ingen dålig serie - tvärtom. Det här är bra. Det känns kanske inte helt rätt att Spirou blivit alkis; det hade varit lättare att acceptera Nicke som sådan, och en del repliker på engelska är inte klockrena, men jag gillar det här.
Olivier Schwartz tecknar läckert, han har härliga penseldrag, bildkompositionerna är bra och miljöskildringen är exemplarisk. Det vilar mycket Yves Chaland över Schwartz' stil, men jag associerar även till holländaren Joost Swarte (en man med snarlikt efternamn). Laurence Croix står för den exemplariska färgläggningen, medan Per AJ Andersson har översatt.
Liksom i förra albumet förekommer en del inslag hämtade från verkligheten. Nicke ska skriva en text om Jean-Paul Sartre, en man vars verk Nicke inte gillar. I Paris hamnar Nicke och de andra på Café de Flore, där de träffar Sartre och Simone de Beauvoir, vilka dras in i handlingen de med.
Jag ser fram emot nästa album i sviten.




torsdag 14 april 2016

Bio: Under sanden

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Avdelningen för fakta jag inte hade en aning om: under andra världskriget placerade tyskarna ut över en miljon minor längs den danska västkusten. Efter kriget tvingades tyska soldater åka tillbaka och ta bort minorna. Ett livsfarligt evighetsjobb.
Det är om detta Martin Zandvliets (DIRCH) nya film handlar. Roland Møller spelar sergeant Carl Rasmussen - världens hårdaste dansk. Han får ta hand om en klunga skrajsna tyska soldater - de är väldigt unga; bara pojkar. De snabbutbildas i desarmering av minor, och därefter skickas de iväg till stranden. Där hålls de inlåsta i ett skjul nattetid, om dagarna letar de minor, de får ingen mat, och Rasmussen skriker och domderar - och drar sig inte för att klippa till gossarna. Det tog inte lång tid innan jag började gissa om det här är en sådan där film där plågoanden blir kompis med de plågade och att de kommer att spela fotboll tillsammans.
Det är det.
Bitvis är UNDER SANDEN riktigt spännande. Ja, nästan olidligt spännande. Vi serveras långa, utdragna scener där svettiga pojkar nervöst skruvar isär minor. Helt utan filmmusik, vilket gör det än mer tätt och påträngande. Ibland briserar minorna.
Som helhet är UNDER SANDEN en bra film. Samtidigt satt jag hela tiden och kände att det var något som fattades. Vi lär aldrig riktigt känna rollfigurerna. Carl Rasmussen är bara en hård jävel som hatar tyskar. Några av pojkarna nämner kort sina familjer, men de förblir lite för skissartade.
Filmen varar bara hundra minuter, men den känns trots detta lite för utdragen. Slutet, som jag inte ska avslöja här, köpte jag inte alls; jag förstod inte riktigt hur Rasmussen lyckades genomföra det som sker.
Två explosioner som är tänkta att vara tragiska fick mig att skratta till. Det var det förstås inte meningen att jag skulle göra. Men när man aldrig riktigt känner för gestalterna, blir det svårt att engagera sig i deras öden.
Trots mina invändningar vill jag gärna upprepa att detta är en bra film och väl värd att se.







(Biopremiär 15/4)

-->

Bio: Where to Invade Next?

Foton copyright (c) Scanbox

Jasså, Michael Moore är i farten igen? Det var inte i jons - karln har inte gjort en film sedan 2009, då han kom med den rätt dåliga CAPITALISM: A LOVE STORY.

I den nya filmen är det Michael Moore själv som står för invasionerna. Med en amerikansk flagga i handen reser han runt i världen för att inta länder och stjäla något bra företeelser, som han sedan ska ta med sig tillbaka till USA. Sånär som på Tunisien ligger samtliga länder Moore besöker i Europa, och med undantag för Slovenien, handlar det om västerländska länder.

Amerika är ju ett rätt konstigt land. Nu när det går mot val därborta framstår landet som ännu konstigare. Diverse nyhetsflöden fylls av uttalanden och händelser som blir alltmer bisarra, och många amerikaner verkar verkligen tro att de bor i The best damn country in the world. Något de blivit itutade. I själva verket är det förstås riktigt illa ställt på många områden.

WHERE TO INVADE NEXT? riktar sig nog främst till amerikaner, som lär få sig en ögonöppnare. Mycket av det Moore upptäcker och "stjäl" är självklarheter för mig som svensk. Det handlar om sådant vi tar för givet.

I början av filmen kastar Moore in en brasklapp: han ska bara plocka det som är bra och strunta i allt "ogräs". Det är ju ofta så Moore gör. Hans filmer är inte dokumentärer, de är filmer som förmedlar hans personliga agenda. Och han brukar ta till diverse trick, vilket innebär att man aldrig vet om det faktiskt är sanningen han skildrar.

Moore börjar sin resa i Italien, där han träffar ett medelklasspar som berättar att de har åtta veckor betald semester - betald semester får Moore att tappa hakan. I Frankrike äter Moore i en skolmatsal, som serverar fantastiska tre- eller fyrarättersmenyer till de små eleverna. I Finland imponeras han av skolsystemet, i Slovenien av att de har gratis högskolor, på Island pratar han med kvinnliga politiker, och i Norge besöker han ett idylliskt fängelse på en liten ö. Med mera.
Det stämmer säkert, det som de intervjuade personerna säger. Men - Moore struntar alltså fullkomligt i allt som inte är bra. Som att många italienare inte har råd att flytta hemifrån. Tunisien må ha gratis mödravård, men det är knappast ett land man vill bo i. På den vägen är det. De flesta fångar som figurerar i inslaget från Norge är invandrare. Ett inslag från Portugal om att droginnehav och -användande inte är olagligt där skulle behöva betydligt mer kött på benen. Här påstår Moore dessutom att den egentliga orsaken till att droger är olagliga i USA, är för att man ska kunna fängsla folk; främst svarta, och sedan använda dem som billig, i princip gratis, arbetskraft i fängelserna, som vore de nutida slavar. Det låter minst sagt som en konspirationsteori.

Till skillnad från alldeles för många dokumentärfilmare, vet Michael Moore hur man gör en film som håller för biografvisning. WHERE TO INVADE NEXT? är en skickligt filmad och klippt film, den är underhållande och emellanåt rätt rolig - framför allt när Moore äter middag med de små franska barnen. 1995 såg jag Moore introducera sin film CANADIAN BACON i Cannes, och då sa han de enda repliker på franska han kan. Dessa repliker upprepar han för skolbarnen. De tittar frågande på honom.

Det här är en något svårbedömd film. Som sagt: jag litar inte alltid på Moore och hans uppgifter. Samtidigt är filmen intressant. Mest skrämmande är att nästan 60 procent av amerikanernas skattepengar går till militären - och inte till skola och sjukvård. Som sagt: det är ett märkligt land.







(Biopremiär 15/4)

onsdag 13 april 2016

Bio: Djungelboken

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är rätt längesedan jag senast tog en titt på Disneys animerade DJUNGELBOKEN från 1967, men jag har aldrig varit någon större anhängare av den. Jag gillar den lite ruffiga stilen den är tecknad i, men jag tycker inte att den är speciellt kul - snarare en aning tråkig. Dock var Sverige ett av de länder där filmen gick allra bäst. Det påstås att detta var orsaken till att den väldigt vissa DJUNGELBOKEN 2, som kom 2003 och som gjordes direkt för DVD, gick upp på bio i Sverige.
Nu har Jon Favreau gjort en ny version av DJUNGELBOKEN för Disney, och den här gången är det en spelfilm. Rättare sagt: det är nästan inte spelfilm alls. Sist i eftertexterna står det "Filmed in down town Los Angeles" - och det stämmer. Inomhus. I princip hela filmen är gjord i datamaskiner. Den enorma, indiska djungeln och alla dess djur existerar inte. Och visst blir man imponerad - om jag inte visste om att precis allting är datoranimerat, hade jag förstås trott att det var "på riktigt". Med undantag för de talande djuren, förstås.
Tolvåriga Neel Sethi, som ser ut att vara åtta, spelar Mowgli, som växer upp i en vargkull. Allt är frid och fröjd, tills plötsligt den onde tigern Shere Khan (Idris Elba) dyker upp och vill döda Mowgli, eftersom han är människa. Pantern Bagheera (Ben Kingsley) beslutar sig för att föra Mowgli till människobyn, men det blir en strapatsrik färd, och när Bagheera försvinner och Mowgli råkar gå vilse, dyker björnen Baloo (Bill Murray) upp som en räddare i nöden.
Till stora delar är det samma story som 1967, men en del förändringar. Favreaus film är imponerande att titta på, men imponerande teknik är inte allt. Emellanåt tyckte jag nämligen att det här var rätt tråkigt - precis som jag tyckte om 1967 års version. Jag kom ibland på mig med att sitta och tänka på annat. Den tecknade versionen besitter förstås stor charm, något det är värre med i 2016 års tolkning. Neel Sethi är jättebra som Mowgli, men filmen håller inte riktigt. Jag förstår inte riktigt varför så många amerikanska kritiker höjt filmen till skyarna.
Jag bör även påpeka att man nog inte kan ta med sig de minsta kottarna om man ska se filmen. Det här är oväntat brutalt emellanåt. I början av filmen dödar Shere Khan vargarnas ledare, och det hela mynnar ut i en lång slutstrid i en brinnande skog; det är våldsam action, Mowgli blöder, och vi får till och med ett Hans Gruber-fall från hög höjd. Plötsligt känns det inte riktigt som en familjefilm.
Scarlett Johansson gör ormen Kaas röst, men är bara med i en scen. När kung Louie slutligen dyker upp, är det Christopher Walken som gör rösten - vilket självklart är coolt. Walken som apa?
Sångnumren inskränker sig till två stycken; "The Bare Necessities" ("Var nöjd med allt som livet ger") och "I Wanna Be Like You" (framförd av Christopher Walken). Under de snygga eftertexterna framför Scarlett Johansson "Trust In Me"; Kaas sång.
Det har gjorts spelfilm på Rudyard Kiplings berättelser tidigare. Jag minns inte om jag sett den med Sabu från 1942. Den från 1994 har jag i alla fall inte sett, och inte heller dess uppföljare, som kom 1998. Jag vet inte hur de löste problemet med de talande djuren i dessa. Jag läser att även Andy Serkis håller på med en version - den ska få premiär 2018. Den känns lagom onödig - och jag gissar att det snart kommer en uppföljare till Jon Favreaus film.
På pressvisningen jag bevistade visades filmen i 2D. Således kan jag inte uttala mig om den, enligt utländska kritiker, utmärkta 3D:n.
Sam Raimi gör rösten till en ekorre.







(Biopremiär 13/4)

-->

fredag 8 april 2016

Serier: Fantomen 6-7/2016

FANTOMEN 6-7/2016
Egmont Publishing
Vår gamle vän Den vandrande vålnaden fyller som bekant 80 i år, en händelse jag uppmärksammade HÄR. Men firandet fortsätter under hela året, framför allt i Fantomens egen tidning.
Fantomen nummer 6-7/2016, som finns i butik fram till den 13:e april, bör finnas i alla Fantomenvänners hem. Det handlar nämligen om ett fett jubileumsnummer på hela 148 sidor - och det innehåller de två första Fantomenäventyren från 1936, helt oavkortade.
1975 fyllde den svenska Fantomentidningen 25 år. Då kom det ut ett stort album, som bland annat innehöll det första äventyret; "Singhpiraterna". Omslaget var målat av Jaime Vallvé. Till jubileumsnumret 2016 har Sal Velluto och Matt Ozzi gjort en ny tolkning av Vallvés original. Den nya bilden är tuff - men jag tycker nog att Vallvés är snyggare.
Jag kan inte påstå att jubileumsnumret inleds på bästa möjliga sätt. Först kommer nämligen en söndagsserie från 2014-2015 av Tony DePaul och Terry Beatty. Detta 22 sidor långa äventyr; "Islands gömda skatt", är riktigt dåligt. En tunn och ospännande historia, som mest känns märklig och ologisk. Beatty tecknar inte dåligt, men det är stelt och grovt.
De amerikanska dags- och söndagsserierna har varit dåliga väldigt länge, åtminstone sedan 1970-talet. Fantomens skapare Lee Falk skrev manus fram till sin död 1999, men de sista decennierna han jobbade med serien, höll manusen låg klass. Fast ibland händer det att hans efterträdare Tony DePaul får till det. Dock konstaterar jag att det var de svenskproducerade äventyren som fick mig att hungrigt läsa Fantomen när jag växte upp.
Paul Ryan, som tecknade den dagliga strippen, dog nyligen. Hans efterträdare blir Mike Manley, som kommer att debutera den 30:e maj i år - i amerikansk press. Manley tecknar en serie som heter Judge Parker, och när jag kollar upp några avsnitt av den, konstaterar jag att även Manley tecknar väldigt stelt. Men vi får väl se. Manley har tidigare tecknat superhjälteserier.
Nu kommer vi fram till jubileumsnumrets huvudnummer: Fantomens debut. Och då, mina vänner, ja då blir det toppraffel utan like!
När jag var barn drog jag mig alltid en aning för att läsa de gamla "klassiska" äventyren, tecknade av Ray Moore och Wilson McCoy. Jag läste dem sist, när jag inte hade annat kvar att läsa. Men jag vill minnas att jag gillade serierna när jag väl tog mig tid att läsa dem. I synnerhet de Ray Moore tecknat - Wilson McCoys naiva stil hade jag svårt för, och det har jag fortfarande.
Men de här första äventyren ... De är ju fantastiska! Här publiceras de helt oredigerade, vilket innebär att man måste vända på tidningen. Trots detta är stripparna i minsta laget - på 1930-talet fick ju serierna verkligen bre ut sig i dagstidningarna. Ray Moores strippar är oftast på fyra rutor och han avbildade gärna gestalterna i hel- eller halvfigur. Även om det inte alltid hinner hända så mycket i en stripp, händer det en hel del under de tre strippar som upptar en sida i jubileumsnumret. Det är intressant att jämföra med den inledande söndagsserien av färskt datum - den är förvisso omredigerad, men det händer inte så mycket, och det är mycket närbilder, främst beroende på att serierna numera kläms in på små utrymmen i dagstidningarna.
Det är längesedan jag läste något av Ray Moore. Jag konstaterar att jag verkligen gillar hans stil. Det är lite ruffigt, men samtidigt väldigt elegant. Han var en jävel på att rita granna fruntimmer, och bilderna är stämningsfulla. De osar mystik och det ser ut- och känns som en gammal serial (kapitelfilm) från 30-talet. Fast figurernas ansikten är ofta bara antydda, vilket gör att det kan vara svårt att se skillnad på dem.
Lee Falks manus, då? Falk må ha utvecklats (avvecklats?) till en träig författare, men här i början är han otroligt inspirerad. Och liksom när Hergé ritade de första Tintinäventyren, verkar Falk ha hittat på efter hand. I början förekommer en figur som heter Jimmy Wells, en rik men lat kille som uppvaktar Diana Palmer. Det var tänkt att Jimmy skulle avslöjas som Fantomen, men det struntade Falk i efter ett tag. Jimmy försvann, och när Fantomen efter ett bra tag berättar vem han här, får vi en variant av den ursprungshistoria vi är välbekanta med, men där detaljerna är annorlunda. Någon Christopher/Kit Walker finns här inte, men väl en Christopher Standish. Bengali heter Luntok, och bandarerna är en kannibalstam (!). Guran är en vidskeplig häxdoktor.
Mest intressant är Fantomens och Dianas karaktärer. Diana jobbar inte på FN; här är hon en berömd forskningsresande. Hon är en raffig och tuff böna, hon drar sig inte för att slåss om så behövs; serien inleds med att hon boxas - men det hindrar henne inte från att ständigt tillfångatas, så att Fantomen kan komma och befria henne.
Fantomen har länge varit en träbock. Det är Fantomenlegenden och äventyren som fascinerar, inte Fantomen själv - han har inte alltför många karaktärsdrag. Men så var det inte 1936! Jösses - då var Fantomen en riktig partysnubbe. Han vitsar när han råkar illa ut, han grabbar tag i Diana och slätar av henne så fort han får tillfälle, när inte den sexiga skurkbruden Sala grabbar tag i honom och kysser honom. Hemma i Dödskallegrottan går Fantomen omkring iförd rökrock. Han var en riktigt skön kille på den tiden.
Och hur är äventyren, då? Jo, det är cliffhanger på cliffhanger på cliffhanger. Som jag skrev ovan: det är toppraffel utan like!
I en del artiklar har det påpekats att Fantomen bär handskar när han först dyker upp i serien, eftersom Falk och Moore inte riktigt bestämt sig för hur deras figur skulle se ut. Men ett par strippar senare strömför Fantomen stålgolvet i det fartyg på vilket han befinner sig, och i texten står det "Klädd i stövlar och handskar av gummi rör sig Fantomen obehindrat". Kanske var det så att Fantomen bar handskar just då för att han hade för avsikt att strömföra bovarna? Fast det är kanske en efterkonstruktion.
Det står inte vem som översatt "Singhpiraterna", men det är samma översättning som i jubileumsboken från 1975, vilket innebär att det är Hans Jonsson, Bengt Sahlberg eller Ulf Granberg som står för den, eftersom dessa översatte de olika serierna i jubileumsboken. Dock har serien försetts med ny textning. "Luftens rövare", som det andra äventyret heter, är översatt av Göran Semb.
I höst kommer Egmont ut med en bok som ska heta "Mannen som inte kan dö". Den ska innehålla Fantomenserier från olika epoker.

-->

onsdag 6 april 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Corpse of Anna Fritz

THE CORPSE OF ANNA FRITZ (Njutafilms)
Jag blir alltmer avigt inställd till den moderna genrefilmen. Jag tittar på nya skräckfilmer, jag tittar på nya, kritikerrosade, prisbelönta skräckfilmer, och jag suckar. Ibland av leda. Ibland för att det är så illa gjort. Ofta för att det är så ospännande och ointressant.
Den spanska THE CORPSE OF ANNA FRITZ, i regi av Hèctor Hernández Vicens, skulle kunna ha blivit ett perverst litet opus i stil med Lamberto Bavas debut MACABRE (1980), eller någon annan gammal fin, europeisk skräckfilm. Istället får vi, som ofta är fallet, ännu en platt film - även om temat är nog så perverst.
Anna Fritz (Alba Ribas) är en av världens populäraste skådespelerskor. Plötsligt hittas hon död. På bårhuset där hon hamnar jobbar en ung man som inte är helt frisk i huvudet. Han tar ett foto på Anna, vilket han skickar till två polare - som genast dyker upp för att kolla på det berömda liket. Men de druckna, kokainsnortande grabbarna nöjer sig inte med att titta på kroppen - inspirerade av LUF har de även sex med liket. Då händer något synnerligen oväntat och inget går som planerat.
THE CORPSE OF ANNA FRITZ är ännu en film som går i den där urtvättade färgskalan. Det är blekt, grått och dassigt, vilket medför att det ser lite billigt ut. De två av de tre killarna handlingen kretsar kring är osympatiska. Få ytterligare rollfigurer medverkar. Även om storyn har alla förutsättningar för att bli lika otäck som spännande, blir det aldrig så. Som sagt - jag tycker att det ser platt ut. Det är lite visset och jag har svårt att engagera mig - vilket händer alldeles för ofta idag. Jag börjar undra om vissa av de här filmerna vinner priser på festivaler enbart på grund av att övriga filmer är riktigt dåliga.
Jag inspireras istället till att surfa runt på nätet efter billiga Blu-ray-utgåvor av gamla italienska skräckklassiker. Filmer jag sett åtskilliga gånger, men gärna ser igen och igen. THE CORPSE OF ANNA FRITZ vill jag nog inte se igen.
Enligt omslaget ska filmen vara en timme och 22 minuter, men den varar bara en timme och elva minuter.









-->

tisdag 5 april 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Baskin

BASKIN (Njutafilms)
Enligt ett recensionscitat på omslagets baksida, är BASKIN "ett nytt blad i den turkiska skräckhistorien". Ett uttalande som inte säger så mycket för de flesta av oss. Turkisk skräckhistoria? Jag tänker bara på två filmer: DRACULA IN ISTANBUL från 1953, och den turkiska kopian på EXORCISTEN. Jag har dock inte sett någon av dem.
Med BASKIN långfilmsdebuterar regissören Can Evrenol, som tidigare gjort en mängd kortfilmer - BASKIN bygger på en av dessa kortfilmer. Filmen handlar om några poliser som mitt i natten råkar köra på något eller någon, som dyker upp mitt i vägen. När de kliver ur bilen får de syn på ett övergivet hus, framför vilket en polisbil står parkerad. De går in i huset och upptäcker att något slags bisarr kult härjar därinne. Blodet kommer att rinna.
BASKIN är en aningen märklig film. Den börjar med att poliserna sitter på ett sjapp och pratar i långa scener som för tankarna till Tarantino. Det dröjer nästan en halvtimme innan storyn går igång på riktigt. När filmen väl blir renodlad skräckfilm, är det förvisso väldigt, väldigt blodigt och snaskigt, men inte alltför otäckt - mest beroende på att jag inte förstod allt.
Stämningen är drömsk, rättare sagt mardrömslik, och filmen innehåller även vad jag antar är regelrätta drömscener. Handlingen är lite oklar.
Visuellt sett är det här väldigt bra. Färgskalan för tankarna till den Dario Argento använde sig av i SUSPIRIA och INFERNO. En av de sista scenerna är ett direkt bildcitat från just SUSPIRIA. När en kille torteras och får ett öga utstucket, spelas plötsligt och oväntat ett kort musikstycke som är en parafras på en musikslinga ur CANNIBAL HOLOCAUST.
Specialeffekter och make-up är överraskande bra. Splattret är splattrigt. Killen som spelar kultens ledare lider av en sällsynt sjukdom, vilket gör att han ser lika udda som otäck ut. Medlemmarna i kulten påminner om trädfolket i nyss nämnda kannibalfilm.
BASKIN är inte tråkig, den är snygg och lite intressant - men nog vore det kul om den även bjöd på en ordentlig story det går att engagera sig åtminstone lite grann i.







-->

Bio: The Huntsman: Winter's War

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland överraskar jag mig själv. Jag letade upp min recension av den ena av 2012 års tre Snövitfilmer; SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN - och såg att jag hade gett den en fyra i betyg. Jag minns inte mycket av den, men tydligen tyckte jag att den var bra. Och den gick bra på bio, för här kommer en uppföljare, vars fullständiga titel lyder THE SNOW WHITE CHRONICLES - THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR.
Den här gången är Snövit inte med. Okej, i en scen ser vi henne bakifrån och på avstånd under några sekunder, men det är allt. Istället får vi en film som är både en prequel och en sequel samtidigt. Först berättas det om systrarna Ravenna (Charlize Theron) och Freya (Emily Blunt). Freya är snäll och gravid, Ravenna är ond. Freya älskar sitt barn när det föds, men när det dödas blir även Freya ond - hon förvandlas till Isdrottningen och drar norrut, medan Ravenna blir den elaka drottningen som fajtas med Snövit.
På Isdrottningens borggård tränas barn upp till krigare. Två av dessa är Eric och Sara. Eric växer upp till Chris Hemsworth; The Huntsman, medan Sara växer upp till Jessica Chastain. De unga tu blir förälskade i varandra och gifter sig, men det gillar inte Isdrottningen. Isdrottningen trollar lite så att Eric tror att Sara mördats, medan Sara tror att Eric övergivit henne.
Sedan går det sju år - och det är under dessa sju år den förra filmen utspelas. Eric och Sara återförenas, men Sara är förbannad på Eric, eftersom hon ju tror att han övergav henne. Han är fortfarande kär i henne.
Den där trollspegeln har stulits och Eric och Sara ska, tillsammans med ett par dvärgar (Nick Frost och Rob Brydon, som fördvärgats digitalt), leta upp den. Äventyr följer.
WINTER'S WAR är mycket sämre än den första filmen. Det här är ett traditionellt fantasyäventyr i en sagovärld. Vore jag tolv år hade jag säkert fascinerats av trollskogen, slotten och alla svärd och yxor. Det är gott om action, en del strider är rätt bra, och Jessica Chastain är överraskande tuff som en Xena-wannabe, medan Chris Hemsworth mest gör en variant på Thor.
... Men som vuxen tycker jag att det här är rätt tråkigt. Det är lite för enkelt. Lite för banalt. Fast det är klart, jag brukar ju inte gilla fantasy. Dessutom får vi VM i märkliga dialekter.
Charlize Theron är andra namnet i rollistan, men hon medverkar bara ett par minuter i början, för att sedan dyka upp på nytt lagom till slutstriden. Fast då är frågan hur mycket hon egentligen medverkade, eftersom det då fläskas på rejält med datoranimerade effekter.
Fransmannen Cedric Nicolas-Troyan långfilmsdebuterar med den här filmen, tidigare har han bara regisserat en kortfilm som heter CARROT VS NINJA. Men han har jobbat med visuella effekter på mängder av filmer, bland annat den förra Snövitfilmen.
  







(Biopremiär 8/4)

-->


måndag 4 april 2016

DVD/Bly-ray/VOD: Riot

RIOT (Studio S Entertainment)
Actionfilmer om en polis som går under cover som fånge för att nita en skurk som sitter i fängelse är en fin, pålitlig genre. DEATH WARRANT med Jean-Claude Van Damme är den film jag först kommer att tänka på, men det finns fler.
RIOT, som inte ska blandas ihop med en tjugo år gammal Gary Daniels-film med samma titel, ståtar med en stor bild på Dolph Lundgren på det svenska DVD-omslaget. Men Dolphan har inte huvudrollen. Hjälten i John Lydes nya film spelas av Matthew Reese. Han är en polis som heter ... Jack Stone.
Den slemme gangsterbossen Balam (Chuck Liddell) sitter inlåst i en lyxcell, från vilken han sköter sin verksamhet. Han sköter även fängelset, eftersom han köpt personalen. Och han har köpt poliser. En polis som inte ville låta sig köpas var ... Jack Stone. När Balam mördade Stones fru, fick Stone nog. Han genomförde ett rån på en bank ägd av ryska maffian, arresterades, och placerades i samma fängelse som Balam. Allt för att kunna hämnas och ta kål på Balam.
I fängelset lär Stone lära känna den storvuxne och efterblivne städaren William (Dolphan). William hasar runt i korridorerna; han har glasögon, huvudet på sned, och pratar med osäker, vek röst. Fast han visar sig vara en jävel på att spöa upp folk, vilket behövs när han umgås med ... Jack Stone.
RIOT är en föredömligt tunn film. Handlingen är enklast möjliga. Rollfigurerna presenteras knappt, det räcker att veta att Jack Stone är en polis som kan karate. Här finns ingen som helst karaktärsutveckling, inga finesser, inga twister. Regi och filmfoto är rudimentärt. Däremot får vi oändligt många actionscener. Filmen är kort och det känns som om mer än hälften av speltiden består av vilda slagsmål, ofta gäller Alla Mot Alla.
Vad är bättre än actionfilmer om poliser som går under cover i fängelser? Jo, Women In Prison-filmer. Fängelset i RIOT har även en kvinnoavdelning, och där finns en blond karatebrud. Hon tillbringar hela filmen med att spöa upp folk, och först på slutet får vi veta vem hon är.
Dolph Lundgren har medverkat i en del dassiga filmer på sistone - som den riktigt vissna A CERTAIN JUSTICE. RIOT kan väl knappast kallas "bra", men i egenskap av slåssfilm gör den sitt jobb - den är väldigt underhållande. Det är fett ös och röj, och inget annat. Dolphan verkar tycka att det är kul att spela knast.







-->


fredag 1 april 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Ronnie Corbett

Min sambo och jag tittar nästan uteslutande på engelska TV-kanaler. Väldigt ofta visas dokumentärer och minnesprogram om engelsk underhållningshistoria. Ofta är det personporträtt av folk jag aldrig hört talas om, eller kanske hört talas om, men aldrig sett, för det mesta handlar det om gubbar i keps som pratar roligt, det är härligt mossigt, och det är Ronnie Corbett hit och The Two Ronnies dit.
Den väldigt korte Ronnie Corbett är han som inte var med i PLANKAN - och det finns faktiskt två versioner av den kortfilmen; en från 1967 och en från 1979. Jag trodde att alla engelska komiker i keps var med i PLANKAN. Däremot var han med i THE PICNIC från 1975, och i BADLIV från 1982, två liknande kortfilmer för TV.
Corbett är ett välkänt ansikte, även om få av alla TV-serier verkar ha visats i Sverige. Vi känner igen honom från långfilmer som CASINO ROYALE från 1967, NO SEX PLEASE: WE'RE BRITISH och OTÄCKA ODJUR. Han sågs i ett tidigt avsnitt av TV-serien HELGONET med Roger Moore, han dök upp i Tommy Coopers TV-show, och i mängder av andra humorserier.
Och så var han med i THE TWO RONNIES, med Ronnie Barker som den andre Ronnie. Serien gick mellan 1971 och 1987. Jag vet inte om serien någonsin visats på svensk TV, men de klipp jag sett på senare tid ser bekanta ut. Å andra sidan ser alla de här gamla engelska sketchprogrammen likadana ut.
Ronnie Corbett gjorde sin sista roll 2010 i ett TV-program som hette THE ONE RONNIE (Ronnie Barker dog 2005). Nu har Corbett gått hädan, 85 år gammal.

RONNIE CORBETT
1930 - 2016
R.I.P.  

-->

torsdag 31 mars 2016

Bio: A Perfect Day

Foton copyright (c) TriArt Film
Den spanska filmen A PERFECT DAY, i regi av Fernando León de Aranoa handlar om en grupp biståndsarbetare som befinner sig i Balkan under krigets slutskede. De befinner sig i en krigszon och illasinnade har dumpat ett lik i en brunn för att förgifta vattnet. Veteranen Mambrú (Benicio del Toro), som är trött på allt och bara vill hem, försöker få upp den smällfeta kroppen, men repet brister. Byborna har inget rep att låna ut, och när Mambrús kollegor anländer, visar det sig att inte de heller har något rep. Således tvingas biståndsarbetarna att bege sig ut och leta efter ett rep - något som blir svårare än trott. Här och var är vägarna minerade, i en butik de passerar vägrar ägaren sälja sina rep, eftersom de behövs till hängningar, och även FN-trupper ställer till problem.
68 år efter Alfred Hitchcocks REPET kommer här ännu en film om ett rep. Fast det här är en film av ett helt annat slag. Temat till trots är A PERFECT DAY ett nästan lättsamt drama. Ibland är det faktiskt roligt, medan flera scener är rätt spännande. Tim Robbins spelar den ganska gåpåige i gruppen, han gillar att ta chanser och skrattar högt och ofta, gärna när de andra är livrädda. Mélanie Thierry är en nyanländ fransyska; hon är alldeles grön och chockas av det hon får se - raserade hem, upphängda lik, misär. Bondbruden Olga Kurylenko anländer efter ett tag och alla karlar blir till sig i trasorna. Det visar sig att hon en gång i tiden haft ihop det med Mambrú. Just den här delen av berättelsen känns lite onödig.
I pressmaterialet säger regissören att om filmen varit musik, så hade den varit punkrock. Filmen är försedd med mycket musik, och det är nästan så att jag tycker att musiken är bättre än filmen. Ramones, Buzzcocks, Marilyn Manson, The Velvet Underground med flera hörs. Fast ibland känns musiken nästan lite osynkad med filmen. Till större delen är berättelsen ganska stillsam, och då blir det lite märkligt med rock på soundtracket.
Jag tycker att A PERFECT DAY är en ganska bra film, men jag är inte jättebegeistrad. Jag blev inte alltför gripen när jag såg den.
... För övrigt ska filmen inte blandas ihop med EN UNDERBAR DAG med George Clooney och Michelle Pfeiffer.







(Biopremiär 1/4)


-->