måndag 7 mars 2016

Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.
Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.
I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

fredag 4 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Knock Knock

KNOCK KNOCK (Noble Entertainment)

Det nämns inte i för- eller eftertexterna, men Eli Roths KNOCK KNOCK är en nyinspelning av en film som heter DEATH GAME och som kom 1977. Jag har inte sett den, faktum är att jag inte ens hört talas om den, men Colleen Camp och Sondra Locke spelade huvudrollerna i den, och Camp och Locke tillhör producenterna av Roths film (Colleen Camp har även en liten roll).

Keanu Reeves spelar arkitekten Evan, lyckligt gift med Karen (Ignacia Allamand), som han har två barn med. När Karen och ungarna reser bort, stannar Evan kvar hemma för att arbeta. Det blir kväll och det regnar kraftigt. Då knackar det på dörren.

Utanför står två unga tjejer; Genesis (Lorenza Izzo; Eli Roths fru) och Bel (Ana de Armas). De påstår sig vara på väg till en fest, men har gått vilse och behöver hjälp. Evan släpper in de blöta, frusna tjejerna, och hjälper dem så gott han kan. Han torktumlar deras kläder, han bjuder på te, han ringer en taxi. Men när taxin kommer vill tjejerna inte gå. Det visar sig förstås att de inte alls var på väg till en fest. Nej, de två är tvättäkta psykopater, som först förför Evan, för att därefter binda fast- och tortera honom, och slå sönder hans flashiga hem.

Genren är home invasion-thriller, och visst finns här drag av FUNNY GAMES; en film jag inte är sådär jätteförtjust i. Det finns andra, tidigare bidrag till genren som är betydligt bättre än Hanekes variant. KNOCK KNOCK har fått rätt kass kritik utomlands. Jag får väl hålla med dessa utländska tyckare. Roths film är inte speciellt bra. Nu brukar Roth sällan vara bra - jag har ännu inte sett THE GREEN INFERNO, men jag har svårt att se karlns eventuella storhet; jag förstod aldrig varför så många hyllade debuten CABIN FEVER. Okej, HOSTEL och HOSTEL 2 är rätt bra.

Keanu Reeves klarar sig fint. Han är sympatisk och trovärdig i huvudrollen, om än lite väl tafatt. De två galna tjejerna är fruktansvärt jobbiga. Jag satt hela tiden och hoppades på att de skulle snubbla och slå in skallen så det blev tyst på dem, eller att en reaktionär NRA-granne skulle stövla in och skjuta ner dem. Och nog tycker jag att en stor och stark kille som Evan skulle kunna hantera allt bättre innan allt går för långt.

Filmen är av någon anledning inspelad i Chile, det är en snygg produktion, men den är inte spännande; den är lite för utdragen och tenderar ibland att bli småtrist. Men om inget annat lyssnar Evan på "Detroit Rock City" medan han arbetar.

1980 kom det visst även en spansk version av DEATH GAME; VICIOSAS AL DESNUDO heter den filmen, som har gamle, fine Jack Taylor (utan mustasch) i huvudrollen.





onsdag 2 mars 2016

Bio: London Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

2013 var året då det kom två DIE HARD-i-Vita huset-filmer. Den större, mer påkostade av de två; WHITE HOUSE DOWN, var förvisso rolig, men den räknades som en av årets största floppar. Filmen som kom dessförinnan; OLYMPUS HAS FALLEN, blev däremot en hit, vilket kom som en överraskning. Jag tyckte att den var ännu roligare än WHITE HOUSE DOWN, eftersom det var en film med samma stuk som de gamla, fina actionfilmerna från 80-talet. Stenhård, blodig, våldsam, och väldigt ologisk. Men vem bryr sig väl om logik när det är röj som gäller? Som jag brukar påpeka - numera är vi svältfödda när det gäller den här typen av action.

Uppföljaren LONDON HAS FALLEN är regisserad av svensken Babak Najafi. Oerhört överraskande. Najafi regidebuterade med det guldbaggebelönade, fula och tråkiga dramat SEBBE (en film som hade så få besökare att det inte gick att mäta någon statistik), och han följde upp den med SNABBA CASH II, som var bättre än ettan, men långt ifrån bra. Vem hade förväntat sig att Najafi skulle hamna i Hollywood och göra påkostad fetaction?

Gerard Butler är tillbaka som Mike Banning; livvakt (och polare) till USA:s president (Aaron Echart). Banning tänker dra sig tillbaka, eftersom hans gravida fru snart ska föda, men så dör plötsligt och oväntat Storbritanniens premiärminister. Västvärldens alla statshuvuden ska till London för att närvara vid begravningen, så Banning följer med presidenten. Det visar sig att det hela är en noga planerad kupp. En slem vapenhandlare i Mellanöstern fick sin familj dödad när USA av misstag sprängde dem i luften, så nu tänker han hämnas genom att döda statschefer och kidnappa USA:s president, som ska avrättas i direktsändning på internet. Mängder av skurkar uppenbarar sig i London och tar kål på diverse presidenter. Men - de hade förstås inte räknat med världens mest sammanbitne livvakt; Mike Banning, som undkommer tillsammans med USA:s president.
Nu är det DIE HARD i hela London. Hälften av alla stadens landmärken sprängs i luften, liksom mycket annat. Fast egentligen är det Sofia i Bulgarien som sprängs i luften, eftersom det är där den här filmen är inspelad. Banning springer gatlopp och skjuter och knivhugger folk så att blodet sprutar, alltmedan videpresident Morgan Freeman och hans manskap (Robert Forster, Melissa Leo, Jackie Earle Haley med flera) svettas i ett war room i Amerika. Som brukligt är blir det en kamp mot klockan.

Återigen handlar det om 80-talsaction med lämplig dos USA-propaganda - Freeman fäller filmens sista replik: "... And God bless the United States of America". Återigen är det härligt ologiskt, vilket förstås inte spelar någon som helst roll, och återigen är det våldsamt och blodigt, och folk säger bra saker som "I'm the only one you can trust", "She's MI6, don't fuck with her", och liknande. När Banning inte har något annat att säga, stånkar han "Fuck!". Nej, det här är alltså inte ännu en snäll PG-13-film.

LONDON HAS FALLEN är en underhållande grabbfilm, men det går inte att låta bli att anmärka på den buttre, ocharmige Gerard Butler. Karln är tråkig och börjar se rätt degig ut. Stenhård men trist. Det här hade kunnat bli bättre med någon annan i huvudrollen. Jason Statham? Hmm ... Vad finns det för actionskådisar idag som är bra? Liam Neeson kan ju inte vara med i alla filmer som görs.
LONDON HAS FALLEN är producerad av Millennium Films. Det är ju B-filmsbolaget Nu Images dotterbolag för mer påkostad biofilm. Numera vet jag inte om Nu finns kvar mer än på pappret - det var längesedan jag såg något från dem. Kanske har Millennium tagit över helt. Babak Najafis film ser dock ut som en Nu Image-film, fast med rejält tilltagen budget och med stora namn i rollistan.

Antingen gillar man actionfilmer, eller så gillar man inte actionfilmer. Om man gillar genren bör man rimligtvis uppskatta LONDON HAS FALLEN. De som inte gillar genren lär såga filmen oavsett om den är bra eller dålig.

Om inget annat är detta Babak Najafis bästa film. Med bred marginal.







(Biopremiär 4/3)

tisdag 1 mars 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: George Kennedy

Samma dag som Oscarsgalan gick av stapeln, lade George Kennedy pilotmössan på hyllan för sista gången. Han var 91 år gammal.
För de flesta är George Kennedy idag nog mest känd som Ed Hocken i de tre DEN NAKNA PISTOLEN-filmerna, men karln gjorde ohyggligt mycket mer än dessa filmer - han sågs i över 180 roller på film och TV.
Kennedy debuterade 1959, då han började att medverka i TV-serier, främst westerns. På 60-talet tog han steget över till biofilmer, och medverkade i VIDDERNAS MAN; en western med Kirk Douglas i huvudrollen. Kennedy var oerhört aktiv och han med väldigt många TV- och filmroller per år. 1964 sågs han i William Castles STRAIT-JACKET och Robert aldrichs HYSCH, HYSCH, CHARLOTTE!, plus mängder av TV-serier. 1965 sågs han bland annat i 7 TAPPRA MÄN (SHENANDOAH) med James Stewart, och i KATIE ELDERS 4 SÖNER med John Wayne och Dean Martin.
Fler TV-serier följde, 1967 var han med i 12 FÖRDÖMDA MÄN, och samma år fick han en Oscar för sin roll i REBELL I BOJOR. Därpå sågs han till exempel i BANDOLERO!, BOSTONSTRYPAREN, DE 7 SLÅR TILL IGEN, och 1970 spelade han Joe Patroni i den första AIRPORT-filmen. Kennedy var den ende som medverkade i samtliga fyra AIRPORT-filmer, den sista kom 1979.
Fler filmer är BORTOM HORISONTEN, THUNDERBOLT med Clint Eastwood, JORDBÄVNINGEN, LICENS ATT DÖDA; även den med Clintan, DÖDEN PÅ NILEN, JAKTEN PÅ NAZISTGULDET, och 1980 var han med i SPÖKSKEPPET; en av de första filmer jag såg på video. Jag såg om den häromåret. Den var väl ... sådär.
1981 sågs han i Jeff "Squirm" Liebermans skräckfilm JUST BEFORE DAWN, han var med i BOLERO, RADIOACTIVE DREAMS, motorcykelrafflet SAVAGE DAWN med Lance Henriksen, STYRKA DELTA FORCE och den underskattade CREEPSHOW 2 (jag tycker att den är underskattad eftersom jag tycker att originalet är överskattat).
Under slutet av 80-talet blev antalet B-filmer allt större, men det är rätt sköna sådana. Som Nico Mastorakis MANNEN UTAN NAMN (NIGHTMARE AT NOON) och de Cormanproducerade THE TERROR WITHIN och BRAIN DEAD (som inte ska förväxlas med Peter Jacksons BRAINDEAD). 1998 var han med i Joe Dantes SMÅ SOLDATER.
George Kennedy gjorde sin sista filmroll 2014, då han medverkade i THE GAMBLER med Mark Wahlberg.
Den gode George hade fler strängar på sin lyra: 1983 och 1984 skrev han två deckare. Dessa utmärkte sig genom att Kennedy själv hade huvudrollen i dem.

GEORGE KENNEDY
1925 - 2016
R.I.P.   

-->

torsdag 25 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Return to Sender

RETURN TO SENDER (Scanbox)
RETURN TO SENDER, regisserad av Foud Mikati, är ännu en film jag började titta på utan att först ha läst baksidestexten (det var för mörkt i rummet), eller något annat om filmen. Rosamund Pike och Nick Nolte, och Pike poserar med en slägga på omslaget - tja, det kan kanske vara någonting, tänkte jag.
Men det var det inte.
Pike spelar sjuksköterskan Miranda, som vill sälja sitt hus. En dag ska hon ut på en blind date. Killen hon ska träffa är lite tidig, så hon ber honom komma in. Orsaken till att han är tidig är att han inte alls är killen hon ska träffa - nej, han är våldtäktsmannen William (Shiloh Fernandez), som förgriper sig på Miranda i hennes hem. Hon hittas av den egentliga dejten, som ringer ambulans. Aha - det här är alltså en rape and revenge-film, tänkte jag.
Polisen hittar William, som döms till fängelse. Miranda lokaliserar honom, hon börjar brevväxla med våldtäktsmannen, och snart börjar hon även besöka honom i fängelset. Det verkar nästan som om hon flörtar med honom.
För att vara en thriller, tar RETURN TO SENDER väldigt god tid på sig. Till större delen är detta ett drama - och ett ganska tråkigt sådant. Det är meningen att man ska undra vad Miranda är ute efter när hon tar upp kontakten med William, men förklaringen kommer knappast som en överraskning - det här ska ju trots allt vara en thriller.
Dagen innan jag såg den här filmen, kollade jag på Trent Haagas skräckkomedi CHOP. Det visade sig att det finns en del likheter. Men CHOP är betydligt roligare att titta på, trots sämre skådisar och extrem lågbudget.
Nick Nolte spelar Mirandas far. Det är ju småtrevligt, men hans roll tillför inte speciellt mycket. Det här är en ospännande, tråkig och lite ologisk film.







-->

onsdag 24 februari 2016

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?

Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.

Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).

Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.

Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.

GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.

Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.

... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.

GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.

Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.

En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.





(Biopremiär 24/2)

Bio: Zootropolis

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures
De försök att göra actionkomedier i facket buddy movies som gjorts de senaste åren - eller decennierna - har inte varit något vidare. Nyligen hade den usla RIDE ALONG 2 premiär, förra året kom den rätt misslyckade HOT PURSUIT. 80-talets DÖDLIGT VAPEN, 48 TIMMAR med flera känns väldigt avlägsna.
Vem hade trott att den bästa filmen i genren på bra länge är en animerad film från Disney? För jag måste säga att den här filmen är överraskande bra. Jag brukar sällan gilla de animerade filmer som hyllas i media; det har kommit ett gäng sådana de senaste åren, och rent allmänt är det allt färre animerade filmer jag gillar. Men ZOOTROPOLIS, i regi av Byron Howard, Rich Moore och Jared Bush, tycker jag är lyckad - vilket kanske beror på att jag gillar genren den parodierar.
I original heter filmen ZOOTOPIA, men av någon anledning har den döpts om i Skandinavien, Storbritannien och ett par andra länder. Fast faktum är att ZOOTROPOLIS är en bättre titel. Filmen handlar om den lilla kaninen Judy Hopps, som drömmer om att bli polis - något som anses omöjligt för en kanin. Kaniner ska odla grönsaker och föröka sig. Men Judy ger sig inte, hon växer upp, blir polis med toppbetyg, och får en tjänst i storstaden Zootropolis.
Övriga poliser är alla stora och starka, många av dem är rovdjur, och de tycker inte att lilla Judy har där att göra - så den tuffe polischefen Bogo skickar ut henne för att lappa felparkerade bilar. När den besvikne Judy gör som hon blivit tillsagd, träffar hon på den gatusmarte räven Nick Wilde, som hankar sig fram i tillvaron med hälp av diverse mer eller mindre lagliga tricks.
Av någon anledning börjar rovdjur i staden att spårlöst försvinna. Bogo bryr sig inte, massor av djur försvinner, men Judy vill lösa fallet. Hon får 48 timmar (såklart) på sig att lösa fallet; misslyckas hon måste hon lämna poliskåren. Judy behöver hjälp - och den som kan hjälpa henne är Nick.
ZOOTROPOLIS betar av genrens alla klichéer - vilket i det här fallet ska tolkas som något positivt. Alla som sett snutaction från 80-talet känner igen sig. Men ZOOTROPOLIS är mer än så; det här är rätt smart, och ofta väldigt roligt och uppfinningsrikt. Djur av olika arter bor i olika stadsdelar anpassade efter djurens storlek, vilket leder till roliga jakter. I ett gathörn står en kille och säljer piratkopierade filmer, vars titlar är parodier på Disneyfilmer. När den italienske maffiabossen mr Big, som gillar Dean Marsvin, dyker upp, blir det GUDFADERN-parodi. Kanske är målgruppen män i 50-årsåldern?
Figurdesigen är bättre än vanligt i den här filmen; jag tycker ofta att just figurdesignen är rätt dassig i många nyare animerade filmer. I ZOOTROPOLIS håller den gammal god Disneystil - fast datoranimerat och i 3D. Även storstaden är genomtänkt och väldesignad. Sengångarna är riktiga höjdare. Vad som är intressant är att upplösningen lite oväntat leder fram till ett politiskt budskap som inte lär gå hem i reaktionära kretsar.
Ska jag anmärka på något, skulle det väl vara att även den här filmen slutar med att alla dansar - den här gången till en riktigt dålig låt med Shakira.

    






(Biopremiär 24/2)

-->

onsdag 17 februari 2016

Serier: Grattis på 80-årsdagen, Fantomen!

Den 17:e februari 1936 publicerades den för första gången: dagspresserien Fantomen av Lee Falk och Ray Moore. Fast det dröjde lite innan Fantomen själv dök upp. Det var Diana Palmer som fick äran att inleda det första äventyret - det dröjde ett par dagar innan Den vandrande vålnaden, då iförd handskar, gjorde entré, när han klättrade ombord på ett fartyg (se bild här ovan).

I Sverige publicerades Fantomen för första gången 1940, och 1950 började serietidningen att komma ut.

Jag har skrivit en väldig massa om Fantomen här på TOPPRAFFEL! - klicka HÄR så får ni upp alla texter som antingen handlar om Fantomen, eller i vilka Fantomen nämns (och fortsätt att klicka på "Äldre inlägg" längst ner på den sidan för fler). Så - vad ska jag skriva om nu till 80-årsfirandet som jag inte skrivit om tidigare?

Så här började Fantomen 1936 ...

Det senaste året har mitt förhållande till Fantomen kommit in i en andra andning. Detta beroende på att jag har gått och blivit sambo i Göteborg.

Jag har säkert nämnt det förut, men på 90-talet bröt någon sig in i mitt källarförråd i Landskrona, säkert mer än en gång, och stal hela min seriesamling, som jag burit ner där för att jag skulle få plats med min VHS-samling. Men - eftersom ett antikvariat här i Göteborg säljer gamla serietidningar väldigt, väldigt billigt, har jag köpt på mig enorma mängder serier, bland annat Fantomen. Nu har jag fler Fantomentidningar och -böcker än jag någonsin haft.

Jag köper främst tidningar från 70- och 80-talen. Det var under senare delen av 70-talet jag verkligen älskade Fantomen. Dessutom var tidningen i svartvitt på den tiden. Fantomen är en svartvit serie; den funkar inte riktigt i färg - mystiken försvinner.

När vi går och lägger oss brukar jag läsa för min flickvän. Vad läser jag då? Sagor? Noveller? Läser jag Fantomenserier? Nej! Jag läser ... Fantomenklubben! De där sidorna till vilka läsarna skickade in vitsar, gåtor, teckningar, arga insändare och annat. Det är väldigt roligt. Vi följer debatterna om Kiss, punk, Von Däniken, och flygande tefat. Brevvänsannonserna är kul - fenomen som helt har försvunnit idag. Vem har brevvänner idag när Facebook och Instagram finns? Ungarna vill skriva med folk som gillar frimärken, handboll, hästar och musik. Idoler: Black Sabbath och Herreys. De som heter Sven-Åke är intresserade av bilar och jordbruk. Vissa har "allmänna intressen" - vad nu det är. Roligaste avdelningen är "Wanted". Här efterlyste oftast tjejer killar de spanat på någonstans, men inte vågat gå fram och prata med.

Jag kommer ihåg en del av breven på klubbsidorna från när jag var barn. Vad som är extra kul är att det ibland dyker upp teckningar och insändare från killar jag numera känner. Många blev publicerade för första gången i Fantomen; antingen på klubbsidorna eller i Fantomen talar, där redaktionen svarade på frågor. Jag fick svar på mina frågor om King vid gränspolisen 1979.

Min flickvän tycker att det är kul att jag gillar Fantomen. När jag fyllde år förra året fick jag Fantomens stora jubileumsbok från 1975 av henne. Den ville jag ha när jag var barn, men jag fick den aldrig. Och i julklapp fick jag Algas Fantomenspel från 80-talet. Inte nog med det - min kära sambo hade även låtit tillverka en musmatta och en nyckelring med Fantomen på. Visst blir man rörd!

Grattis på 80-årsdagen, o, vandrande vålnad!

Bio: A Bigger Splash

Foton: Sandro Kopp & Jack English © 2015 Frenesy Film Company. All Rights Reserved.

Avdelningen för skådespelare på betald solsemester:

År 2003 kom Francois Ozons film SWIMMING POOL. Jag minns den som rätt okej, främst för att den såg ut- och kändes som en gammal Eurotrashfilm av till exempel Joe D'Amato, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av den än att Charlotte Rampling visade upp sig naken och att det förekom en dvärg. Ozons film var en nytolkning av Jacques Derays BASSÄNGEN från 1969, som jag inte har sett. Nu har italienaren Luca Guadagnino (KÄRLEK PÅ ITALIENSKA) gjort ännu en version av den här storyn.

Tilda Swinton spelar den Bowieinspirerade rockstjärnan Marianne Lane, som har problem med rösten och inte får prata. Hon lever med en yngre man, Paul (Matthias Schoenaerts), och när de semestrar på en italiensk ö, dyker plötsligt Mariannes excentriska ex Harry (Ralph Fiennes) upp tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson). Plötsligt är tillvaron inte så idyllisk längre. Även om det var Harry som sammanförde Marianne och Paul, är han fortfarande kär i henne. Hon verkar också fortfarande ha känslor för Harry. Harrys förhållande till dottern är lite osunt, och Paul verkar dras till Penelope. Harry limmar på ytterligare ett par kvinnor. Svartsjukan ligger tjock och det kan aldrig sluta väl.
Det spelar ingen roll att det är ytterst kompetenta karaktärsskådespelare i rollerna. Denna lite mer än två timmar långa film känns som fjorton timmar. Jag tittade på klockan oräkneliga gånger. "Har det bara gått en halvtimme? Är det nittio minuter kvar? Nu får det hända något!". Om jag börjat se filmen på TV hade jag bytt kanal efter fem minuter. Ralph Fiennes är lite kul, men det hindrar inte filmen från att vara skittråkig. Först under dess sista halvtimme börjar det bli lite intressant och engagerande, men då är det för sent.

A BIGGER  SPLASH består mest av scener där rollfigurerna går runt och babblar om ointressanta saker. Ja, inte Tilda Swinton, eftersom hon inte får prata. Ibland får vi korta flashbacks från Mariannes och Harrys tid tillsammans med knark och fester. Mariannes rockkarriär får vi bara se väldigt korta snuttar av - vilket kanske är bra, eftersom hon för tankarna till Meryl Streep i RICKI AND THE FLASH. Hon ser bara ut som en utklädd skådis i tillbakablickarna.
Det är väldigt mycket naket i filmen. Både Ralph Fiennes och Matthias Schoenaerts visar upp organet. Fiennes gör en lång scen på flera minuter helnaken, med Stellan dinglande.

De hade kanske kul och trevligt när de spelade in den här filmen, det är onekligen välspelat, men jag tycker att manuset är illa disponerat, större delen av filmen går på tomgång, handlingen rör sig sällan framåt, och rollfigurerna är alla osympatiska vilket gör att man inte kan engagera sig.

Det lär inte dröja länge innan jag har glömt bort den här.

Se A BIGGER SPLASH tillsammans med kalkonen BY THE SEA för den ultimata upplevelsen. Två evighetslånga filmer om uttråkade människor på solkusten.

Härnäst ska Luca Guadagnino regissera en nyinspelning av Dario Argentos SUSPIRIA. Vem bad om den? Enligt IMDb ska Dakota Johnson och Tilda Swinton medverka i den.

Både Swinton och Fiennes är förresten med i HAIL, CAESAR!, som också har premiär den här helgen. Se den istället.








(Biopremiär 19/2)

tisdag 16 februari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Vanity

Det var inte utan att jag hickade till vid frukosten i morse när jag läste att Vanity dött, endast 57 år gammal. Vanity. Jösses! Jag hade en crush på henne under senare delen av 80-talet. Jag hade till och med en bild på henne uppsatt på väggen i mörkrummet på reklambyrån jag jobbade på. Idag har jag kanske lite svårt att förstå varför, Vanity är inte riktigt min typ. Men - det var 80-tal och Vanity var extremt mycket 80-tal.
För de flesta är Vanity mest känd som sångerskan som upptäcktes av Prince och var med i Vanity 6, innan hon gav sig på en solokarriär. Jag köpte albumet "Wild Animal" - antagligen mest för omslaget, eftersom jag aldrig gillat den typ av musik hon ägnade sig åt.
Det var förstås tack vare filmrollerna jag upptäckte Vanity, vars riktiga namn var Denise Matthews. Under namnet D.D. Winters var hon med i slasherklassikern TERROR TRAIN/MÖRKA NATT - BLODIGA NYÅRSNATT från 1980. Samma år hade hon, under samma namn, huvudrollen i TANYA'S ISLAND. Ett, öh, erotisk drama om en kärlekskrank apa. Mick Garris jobbade på den filmen. På video i Sverige hette den DRÖMMARNAS Ö. Jag minns att den fanns i videobutiken på Infarten i Landskrona. Jag tyckte att den verkade bäng - och valde DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE istället.
Sedan dröjde det till 1985 innan hon åter skådespelade. Nu hade hon blivit Vanity, och första filmen under detta namn var THE LAST DRAGON, som blivit något av en kultfilm. Året därpå kom agentrafflet NEVER TOO YOUNG TO DIE, den där med Gene Simmons som den onde hermafroditen Ragnar, och med George Lazenby i en mindre roll. Av någon obegriplig anledning sparkade Statens Biografbyrå bakut när de fick se den och totalförbjöd den. Senare släpptes den på video, då hade distributören klippt bort fyra minuter.
1986 kunde vi se henne i 52 PICK-UP/DÖDLIG FÄLLA, och 1987 var hon med i både MIAMI VICE och MIKE HAMMER på TV. 1988 kom actionrökaren ACTION JACKSON, i vilken hon spelade sjungande heroinist. Därefter blev det mest TV-roller under några år. Efter katastrofen-filmen NEON CITY från 1991 med Michael Ironside minns jag som rätt vissen. Hon gjorde sin sista roll 1997 i något som heter KISS OF DEATH.
Vanity var känd för sitt vilda, drogmarinerade leverne. Efter att ha varit nära att dö 1994 mötte hon Jesus. 1997 blev hon evangelist, det vill säga, hon predikade om evig frälsning. Detta kunde dock inte rädda henne. Hennes långvariga kokainmissbruk ledde till att hon igår dog av njursvikt.
VANITY
1959 - 2016
R.I.P.

-->

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.
Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.
Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?
Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!
HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!







(Biopremiär 19/2)

-->