måndag 15 februari 2016

Bio: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

"Why does Michael Bay keep on making movies?" sjöng Trey Parker.

Ja, varför.

Efter att de senaste åren främst ägnat sig åt att göra Transformersfilmer, är Bay nu tillbaka med en krigsfilm som bygger på sanna händelser. John Krasinski spelar Jack Silva, som anländer till Benghazi i Libyen. Året är 2012, Gaddafi har mördats, landet löses upp, alla ambassader utom den amerikanska har stängt. Silva ingår i något slags säkerhetsteam kopplat till CIA, eller hur det nu var. Det lilla teamet häckar på USA:s ambassad, som mest ser ut som lyxig semesteranläggning för det vackra folket. Silva och hans snubbar är inte vackra, de har alla skägg och ser därmed likadana ut. En av dem gillar att olla saker.

Onda libyer anfaller ambassaden, dödar ambassadören, och de hårda killarna måste slåss för att överleva.

Det är allt. Den här filmjäveln varar två timmar och 24 minuter, och majoriteten av speltiden består av fullt krig. Vilt skjutade. Filmat med skakig handkamera.

Det är plågsamt. Det är fullkomligt olidligt att sitta igenom det här. Om man nu inte råkar vara reaktionär republikan och sjutton år.

Mot slutet, när det är dags att vara lite filosofisk, sitter den förtvivlade Silva och undrar vad han gör där. Han slåss i ett krig han inte vet något om, i ett land han inte vet något om. Han längtar hem till sin gravida fru och sina A-barn. Själv satt jag och undrade varför jag ska titta på en film om några trista soldater jag inte bryr mig om, som slåss i ett krig de inte vet något om, i ett land de inte vet något om.

I början får vi ibland korta tillbakablickar på Silvas idylliska familjeliv. Dessa ackompanjeras av sentimentalt pianoklink. Men för det mesta är det krig. Totalt oengagerande action. Det är extremt tjatigt, med nästan likadana stridsscener staplade på varandra. Jag tittade ideligen på klockan.

Amerikanerna tenderar superhjältar, de säger att de ska "kick some ass" när de anfalls, och när amerikaner dör; ett fåtal stryker med, gör de det i slowmotion. Trots det vet jag inte riktigt vilka de är, eftersom de ser likadana ut och saknar annan personlighet än att de är hårda och svär mycket. Förtvivlade kvinnor och barn knäböjer vid oräkneliga mängder av döda libyer.

Eftersom detta är en film av Michael Bay, får vi i slutbilden se en nedskjuten amerikansk flagga guppa i ett vattendrag.

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI är inspelad på Malta och kostade "bara" 50 miljoner dollar. 2014 års TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION gick lös på 210 miljoner. Fast han har en lite märklig uppfattning om lågbudget, det gode Bay. När han producerade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, som kostade tio miljoner dollar, sa Bay att han ville visa att en film inte behöver kosta hundra miljoner att göra - han kallade inspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN för "guerilla film making". Tio miljoner dollar är förstås vad tre-fyra normalbudgeterade svenska långfilmer kostar att göra - tillsammans. Eller 5-10 direkt-på-DVD-actionfilmer.

Om man inte är extremt intresserad av krig, Libyensituationen, mer krig, och om man inte ställer sig i givakt om man hör "The Star-Spangled Banner", kan jag inte komma på någon orsak alls att se denna skittråkiga, irriterande film. Det är möjligt att Bay vill säga något, men exakt vad försvinner i allt bröligt skjutande.

Filmen tillägnas minnet av två män som dog under attacken. Stackare. De hade nog hellre velat nämnas i någon bättre film.

Som TRANSFORMERS.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/2)


söndag 14 februari 2016

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 1

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 1
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt

Linda och Valentin, Tintin och andra utmärkta, klassiska serier som nu kommer ut på nytt i flotta utgåvor får ursäkta: Blueberrys samlade äventyr är den serie som gör mig mest entusiastisk och som jag verkligen längtat efter.

Dagens ungar har antagligen ingen relation alls till vilda västern, men när jag växte upp på 1970-talet var genren fortfarande populär. Åtminstone tillräckligt populär för att TV ibland skulle visa gamla westernfilmer (för att inte tala om ALIAS SMITH & JONES och FAMILJEN MACAHAN), och för att det skulle finnas ett antal westernserietidningar. Tomahawk, som främst innehöll serier från DC Comics, var den jag tyckte bäst om. mest beroende på Jonah Hex; Buffalo, Tex Willer och övriga tidningar tyckte jag var lite för träiga, vill jag minnas.

Den franska serien om löjtnant Blueberry var en serie jag var nyfiken på långt innan jag faktiskt lyckades läsa den. I Sverige publicerades serien i den kortlivade tidningen Champion 1973. Jag läste aldrig Champion, men jag minns att en kompis storebror hade ett par nummer liggande. Kanske noterade jag Blueberry när jag bläddrade i tidningarna. Jag minns också att omslaget till seriealbumet Fort Navajo 1: "Mannen med silverstjärnan", som kom ut 1971, återgavs i någon tidning, troligen Fantomen, i slutet av 70-talet. Jag tyckte att det såg otroligt spännande ut; mycket coolare än andra westernserier. Och 1979 kom den lilla gratisboken "En bok om Carlsen Comics", vilken innehöll ett kapitel om Blueberry. De två album Carlsen då hunnit ge ut kunde jag inte hitta på Thörnquists bokhandel i Landskrona eller på antikvariatet Fyndshopen, så jag fick hålla tillgodo med att läsa om serien och fantisera om hur bra den var.
Första gången jag faktiskt läste Blueberry var när den plötsligt publicerades i Semics serietidning SM-Special. Nummer 3/1980; min moster köpte tidningen till mig i Frejakiosken i Sävedalen. Av någon anledning började SM-Special med album nummer 18 (1980), som här hette "Tsi-na-pah" (albumet från Carlsen hette "Spräckta näsan"). Eftersom Blueberry är en enda lång, episk fortsättningsserie, inleddes "Tsi-na-pah" med en resumé över två sidor - ett sammandrag av äventyr vi inte fått läsa på svenska.

I SM-Special var serien ganska misshandlad; den var förminskad till serietidningsformat och i svartvitt, och texten i pratbubblorna var satt och inte handtextad. Fult värre. Men - det tyckte jag inte då. Jag tyckte att Jean Girauds detaljerade teckningar var det snyggaste och häftigaste jag någonsin sett. Jag hade aldrig tidigare sett en så här bra tecknad serie. När jag satt hemma i pojkrummet och ritade cowboys imiterade jag Giraud och krafsade dit en massa streck. Det blev nog inte så bra.
Blueberry i SM-Special nummer 3/1980. Klicka för större bild!
Carlsen Comics började ge ut Blueberrys äventyr 1979. Jag vet inte varför, men de hoppade över de första sex albumen, och inledde sin utgivning med album sju; "Järnhästen". Därefter gav de ut alla därpå kommande album fram till album 23; "Arizona Love" (1990, på svenska 1991), det sista album Jean-Michel Charlier skrev manus till. I början av 80-talet började jag leta upp- och köpa Carlsens album, vilka jag förstås läste i ordning. Jag minns i synnerhet sommaren 1985, året då jag kom ikapp. Det året släppte Carlsen album 17; "Angel Face" (1975). Jag beställde album 15, 16, 17 (fransk numrering, alltså) från någon postordertjänst. När jag och min familj åkte på semester till Frankrike tog jag bara med mig album 15 och 16, men inte 17 - vilket jag verkligen retade mig på. Det var ju så otroligt spännande! Jag ville veta vad som skulle hända i "Angel Face"!

Det är just detta som är grejen med Blueberry: serien är engagerande och spännande. På riktigt. Löjtnant Mike Blueberry är en kille med fruktansvärt oflyt och som dras in i den ena omöjliga knipan efter den andra. Persongalleriet är färgstarkt, skurkarna är genomonda. I början av 90-talet satt en gammal kompis hemma hos mig och undrade plötsligt om jag hade några serier jag tyckte han borde läsa - en fråga som var lika positiv som överraskande, jag visste nämligen inte att killen läste serier. Han lånade hälften av de sjutton album Carlsen gav ut. En tid senare lämnade han tillbaka dem, sa "Fy fan, vicket jävla svin den där Gula håret är!", och lånade resten av albumen. Det här säger en hel del om hur bra Blueberry är. Det är svårt att slita sig, det är som att se på en film man fullkomligt uppslukas av. Blueberry är inte bara den bästa westernserie som gjorts, det är en av de bästa serier som gjorts rent allmänt.
Ur det allra första Blueberryalbumet.
1982 började tidningen Fantomen att publicera Blueberry, och de inledde som man ska med det allra första albumet; "Fort Navajo" från 1963. 1982 hade jag slutat köpa Fantomen regelbundet. Under 80-talet gjorde jag försök av köpa begagnade exemplar av de nummer som innehöll de tidiga Blueberryäventyren, men jag det gick väl sådär. Albumen gick som följetong och i de flesta fall hittade jag inte alla delar. Således är det först nu, i och med releasen av Blueberry: Samlade äventyr 1 jag äntligen läst dessa tidiga serier. Nej, jag brydde mig aldrig om att köpa de danska utgåvorna.

Samlade äventyr 1 innehåller tre album; "Fort Navajo", "Storm över prärien" (1964) och "Ensamma örnen" (även det 1964). Utseendemässigt skiljer de här albumen sig en hel del från vad som komma skall. "Fort Navajo" ser ibland lite valhänt ut och det är svårt att tänka sig att Giraud på bara ett fåtal år skulle utvecklas till den överdådige mästare han var. Det är intressant att se hur Giraud utvecklas bara under de här tre albumen; allting ser bättre ut redan i "Ensamma örnen", Giraud börjar hitta sin stil efter att först tecknat i en stil som påminner om Jijés. Jijé var något av Girauds mentor, mest känd för den i Sverige ganska okända westernserien Jerry Spring, och de två samarbetade under en period.

När Jean-Michel Charlier började skriva Blueberry var han väletablerad och driven. Redan från start är Blueberry en underhållande och rafflande serie. Det dröjer inte länge innan den tjurskallige löjtnanten drabbas av otur och det blir allt svårare att reda ut alla problem som uppstår när en indianhatande major lyckas starta ett indiankrig. Det här är bra, men det märks att det bara är början på något stort, och de här tre första albumen kan inte riktigt jämföras med de senare. Kanske var det därför Carlsen hoppade över sex album.
Ur det tredje albumet.
Samlade äventyr 1 inleds med ett långt, väldigt bra förord av José-Louis Bocquet. Han redogör inte bara för serien Blueberrys historia, utan berättar utförligt om Charliers och Girauds karriärer, om den fransk-belgiska seriebranschen på 1950- och 60-talen, och annat intressant. Illustrationerna är väl valda, extra kul - för mig i egenskap av seriemanusförfattare - är att Charliers manus till de första Blueberrysidorna återges.

En del samlare har klagat på papperskvalitén i Cobolts utgåva. Det matta, pulpiga pappret är inte helt vitt och suger åt sig tryckfärgen, och färgerna är en aning dova. Boken är ett samtryck med Frankrike, den franska utgåvan ser alltså likadan ut. Enligt Cobolt vill fransmännen att serien ska se ut precis som den gjorde när den kom ut på 60-talet.
Jag har inga problem med detta, jag gillar att sidorna inte blänker när jag tänder läslampan, och albumet blir inte så förbannat tungt att hålla. Däremot är kartongen omslaget är tryckt på inget vidare - det böjer sig en aning uppåt. Jag trodde först att det bara var mitt ex; kanske hade jag glömt boken framme i solljuset, men när jag nyligen besökte Science fiction-bokhandeln i Göteborg såg att omslagen böjde sig på alla deras exemplar.

Cobolts utgåva borde även korrlästs lite bättre. Det är korrfel redan i den första meningen i förordet, och på ett par ställen i pratbubblorna har det blivit lite konstigt.

... Men detta är förstås inget som hindrar Blueberry från att vara en fantastiskt bra serie. Och serierna i Samlade äventyr 1 är alltså inget mot vad som komma skall. Jag ser med spänning fram emot nästa volym!

lördag 13 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Entity

THE ENTITY (Njutafilms)
Det är illa ställt med indepentent- och lågbudgetskräck idag. Något jag ofta påpekat. De blir allt billigare, allt plattare, allt tristare, allt mer ointressanta, och jag kommer på mig med att se om filmer från 1960-, 70- och 80-talen istället för att botanisera bland nyheterna. Jag blir ju oftast besviken.
THE ENTITY är inte Sidney J Furies ENTITY - OKÄNT VÄSEN från 1982, utan en peruansk film från 2015. Peruansk film ser man inte så ofta. Jag har nog aldrig sett en film från Peru. Men som jag brukar säga: en film behöver ju inte vara bra, eller ens intressant, bara för att den kommer från ett land från vilket man sällan eller aldrig ser filmer.
Eduardo Schuldt heter regissören som gjort THE ENTITY. Det här är ännu en found footage-film, vilket innebar att mitt intresse inte var på topp när filmen rullade igång - jag visste inte om att det skulle vara en sådan film. Några studenter, som av oklar anledning filmar varandra, ska göra en dokumentär om Reaction videos; sådana där filmer där folk filmar sig själva när de tittar på olika grejor - det kan vara allt från trailern till en efterlängtad film, till brutala filmsnuttar. Enligt THE ENTITY är det filmer med tortyr och äkta mord man tittar på.
De här studenterna ser en video med tre ungdomar som sitter i en soffa och chockas när de ser på något. Studenterna ska leta upp de som satt i soffan, samt filmen dessa såg på, men de i soffan börjar dö, liksom studenterna. De har nämligen snubblat över en förbannelse och ett illasinnat väsen.
... Nä, det här var ju inte bra. De medverkande i THE ENTITY springer mest omkring och skriker till varandra och spelar över. Rent allmänt är skådespeleriet osedvanligt kasst - de tre i soffan ser inte så övertygande ut när de ska föreställa chockade. Estetiskt sett är det här en ful film och den är kliniskt fri från spänning och skräckstämning. Det är bara tråkigt, ointressant, och lite irriterande. Som det oftast blir när det handlar om found footage-film. Varför envisas folk med att fortfarande producera filmer i den genren? Finns det någon som är intresserad? Det är kanske stort i Peru?
Leta upp- och kolla på THE ENTITY från 1982 istället. Det är en riktig film.








-->

DVD/Blu-ray/VOD: A Girl Walks Home Alone at Night

A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (Njutafilms)
Dags för mig att agera surgubben mot strömmen. DVD-omslaget till den här filmen ståtar med mängder av höga betyg från diverse tidningar. Den första iranska vampyrfilmen, kallas den här, och visst blir man nyfiken.
... Men att kalla filmen iransk är en sanning med modifikation. Dess manusförfattare och regissör; Ana Lily Amirpour, är iransk-amerikanska, och producenterna är främst amerikaner - Elijah Wood och hans skräckfilmsbolag Spectrevision ligger bakom filmen.
Att kalla det här skräck är också en sanning med modifikation. Vad Amirpour gjort är en svartvit arthousefilm, lite grann i samma stil som nya franska vågen-filmerna. Det är förstås därför så många kritiker hyllar filmen. Hade Amirpour gjort en riktig skräckfilm, hade många vänt tummen neråt.
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT utspelar sig i Bad City, en märklig spökstad, med tomma gator och märklig befolkning; alla verkar vara kriminella, pundare eller horor. Här driver en ung tjej omkring och sätter tänderna i folk - hon är nämligen vampyr. Ibland stannar hon hemma och dansar för sig själv. Hon hinner även bli förälskad i en iransk James Dean som i början av filmen får sin bil beslagtagen av en gangster.
Filmfotot är strålande; det ser ut som en fransk film från tidigt 60-tal, med tunga skuggor och utstuderade bildkompositioner - men det är väl egentligen det enda jag gillar med detta pretentiösa, tråkiga drama. För det är ganska tråkigt. Tempot är långsamt, folk pratar inte så mycket, och ofta fastnar Amirpour i arthousefällor. Till exempel finns här en scen där en kvinna omotiverat dansar på en gård. Det blir rätt skrattretande. Jag skrattade åt flera scener, men jag tror inte att det var meningen.
Filmmusiken låter emellanåt som om den är hämtad ur en spaghettiwestern och känns inte helt synkad med det som syns i bild. Det är möjligt att Amirpour tänker sig Bad City som en spökstad i en westernfilm; kanske som staden i Sergio Corbuccis DJANGO, men den associationen gör jag inte alls. Under förtexterna spelas dragspelsmusik, vilket liksom markerar tonen: nu ska det bli konstnärligt.
Min sambo såg en snutt av slutet och sa "Hi hi, det verkar vara en svår film!"
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT bygger visst på ett seriealbum, även det av Ana Lily Amirpour.
Mästaren Jean Rollin var oerhört mycket bättre på att göra långsamma, arty vampyrfilmer.








-->


DVD/Blu-ray/VOD: Yakuza Apocalypse

YAKUZA APOCALYPSE (Njutafilms)
Den extremt produktive Takashi Miike är tillbaka med en ny film. Sedan debuten 1991 har karln regisserat drygt hundra långfilmer. Av dessa har jag bara sett en handfull. Jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans största fans. Miike har främst blivit känd för sina mest kontroversiella filmer, som AUDITION och ICHI THE KILLER, och DEAD OR ALIVE-serien. Bisarra filmer fyllda med extremvåld, ibland sexuellt våld och förnedring, men ofta även surrealistiska, jönsiga, komiska och/eller allmänt tramsiga. Jag brukar sällan gilla dem. Oftast tycker jag att Miikes filmer - och liknande japanska filmer - inte ger mig någonting alls; de börjar och slutar, och jag minns ingenting alls.
Miike har dragit ner på produktionstakten på senare år. YAKUZA APOCALYPSE kom 2015, ett år då han bara gjorde ytterligare en film. YAKUZA APOCALYPSE är något slags skräckactionkomedi - och en surrealistisk och konstig sådan. Filmen handlar om en maffiaboss som visar sig vara vampyr. Han jagas av ett gäng vampyrjägare (varav en av någon anledning pratar engelska; dålig engelska). Maffiabossen halshuggs, men en av hans män; den klantigaste av dem, hittar huvudet - och blir vampyr även han.
Sedan händer en lång rad besynnerliga grejor. Höjdpunkten är nog när det dyker upp en jättegroda på cykel och brister ut i karate. Det växer även upp en pojke ur en rabatt. Ja, det är ingen hejd på konstigheterna och jag förstod inte så mycket.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den innehåller inga kontroversiella scener, det är mest tjoflöjt, och det är ganska underhållande. Betyget härunder är tveksamt, men jag väljer att fria istället för att fälla.







-->

fredag 12 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Sensoria

SENSORIA (Njutafilms)

Nu ska jag göra något jag oftast försöker undvika: jag ska recensera en film ett par kompisar till mig har gjort. Det brukar ju aldrig kännas rätt. Skriver man något positivt tror läsarna att man inte vågar skriva något annat, av rädsla att upphovsmännen ska bli sårade. Skriver man negativt blir upphovsmännen sårade. Blir omdömet neutralt tror läsarna att man inte vågar tycka något. Således brukar jag hoppa över filmer - och seriealbum - av kompisar. Men i det här fallet vill Christian Hallman (regi och manus) och Måns Thunberg (story och manus) att jag ska skriva om deras film, så det är bara att ta tjuren, tja, kanske inte i hornen, men väl i svansen. Dessutom är SENSORIA en helt okej film som inte behöver skämmas för sig. Med det inte sagt att jag inte har invändningar.

Lanna Olsson spelar Caroline Menard, som ska göra en nystart i livet. Hon flyttar in i en lägenhet i ett typiskt trist, svenskt bostadsområde i Malmö. Där sitter hon och knaprar piller och leds. Hon har nästan inga möbler, hennes ex behöll nästan allt, vilket gör hennes tillvaro än tristare. Med jämna mellanrum träffar hon på besynnerliga grannar och snart även en liten flicka; My (Norah Andersen), som fattar tycke för Caroline.

Det är något som inte stämmer i huset; i synnerhet i lägenheten. Den verkar vara hemsökt. En strikt och påflugen granntant (Boel Larsson) låter antyda att det hänt något hemskt där, och i den korta prolog som inleder filmen får vi se en äldre kvinna utöva svartkonst där.

Inspirationskällorna är tydliga, och upphovsmännen sticker inte under stol med att de gillar Polanskis REPULSION och HYRESGÄSTEN. Själv associerar jag främst till Michael Winners THE SENTINEL/ONDSKANS REDSKAP från 1977, men jag är osäker på om Måns och Chrille har sett den. Andra filmreferenser finns det gott om. Carolines lägenhetsnummer är 237, vilket förstås är snott från THE SHINING (filmen, inte boken - där är numret 217), och flera rollfigurer är döpta efter skådespelare eller gestalter ur skräckfilmer: Menard, det är dr Menard i ZOMBIE FLESH EATERS, Rafael Pettersson spelar den skumme grannen Johan Steiner, döpt efter engelsmannen John Steiner, känd från mängder av italienska B-filmer, och när Caroline och hennes kompis Emma (Alida Morberg) beställer pizza, gör de det från Lambertos - kan det månne vara en blinkning till Lamberto Bava?

En amerikansk filmhistoriker jag känner skrev att en av orsakerna till att han gillar CRIMSON PEAK, är att den är i färg. Med detta menar han att alldeles för många genrefilmer idag (och inte bara genrefilmer) går i gråa, dystra färgnyanser. Jag håller med. Tyvärr låter Christian Hallman SENSORIA gå i bleka nyanser, som mycken annan Nordic noir, vilket förvisso överensstämmer med Carlines humör, bostadsområdet, och det som sker - men jag personligen tycker att det blir alldeles för trist. Det hade varit betydligt mer originellt om Caroline flyttade in i en lägenhet som var ljussatt som den i Dario Argentos INFERNO; surrealistiskt färgsprakande.

Filmen varar bara 77 minuter, vilket innebär att en del trådar aldrig utvecklas. Den mystiske Johan Steiner, som ser ut som Olyckan, medverkar bara i ett par scener och fyller ingen annan funktion mer än att vara mystisk. Harald Leander spelar en blind granne som även han medverkar för lite.

Jag såg SENSORIA tillsammans med min sambo, och varken hon eller jag fick ihop filmens slut. Nu ska jag förstås inte avslöja detta här, men det ledde till långa diskussioner om vem som var vad, varför, och vad som hände. Finns här någon logik vi inte uppfattade, eller är det meningen att det ska förvirra? Och varför är vattnet vitt när folk badar badkar? Är det mjölk? Är det för att blod ska synas tydligare? Var badskummet slut? I Ruggero Deodatos DIAL: HELP badar Charlotte Lewis i gult vatten. Det dagliga urindoppet?
En sista anmärkning, även den personlig, är att jag har svårt för deprimerade, pillerpoppande hjältinnor; jag engageras inte, jag känner inte för dem. Jag känner sällan för rollfigurerna i tunga, svenska dramer. Jag hade föredragit om den gladare kompisen Emma hade stått i centrum.

Tekniskt sett är SENSORIA kompetent gjord. Filmfotot är bra, skådespeleriet är kanske lite ojämnt, men huvudrollerna görs bra. Skrämseleffekterna är sparsamma, men effektiva; en mardrömsscen är inspirerad och står ut.

SENSORIA har visats på en lång rad filmfestivaler världen över, och mottagandet på dessa har varit gott. Filmen har nu även sålts till ett stort antal länder, däribland till Kina, vilket är unikt. Mina invändningar till trots, är SENSORIA en hantverksmässigt bra film och jag tycker mycket väl att den kunde gått upp en sväng på bio i Sverige, åtminstone i de större städerna, istället för att dumpas direkt på DVD. Jag upplever filmen som betydligt mer kommersiell än till exempel UNDER PYRAMIDEN, som är en renodlad bajsfilm.

Det ska bli intressant att se vad Chrille hittar på härnäst. (Tips: jag och Måns har ett skitbra manus liggande!)
  






torsdag 11 februari 2016

Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.
Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?
Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.








(Biopremiär 12/2)




onsdag 10 februari 2016

Bio: Trumbo

Foton copyright (c) Scanbox
Tänk vad fel man kan ha. Jag har alltid trott att det var senator Joseph McCarthy som inledde häxjakten på kommunister i USA - men tydligen tog han bara över det hela, när jakten eskalerade i slutet av 1940-talet.
TRUMBO har regisserats av Jay Roach, vilket känns lite oväntat. Roach är mest känd för till exempel de tre Austin Powers-filmerna, och senast gjorde han komedin RIVALERNA. Hans nya film är ett drama byggt på verkliga händelser.
Manusförfattaren Dalton Trumbo gick med i kommunistpartiet 1943. Han var framgångsrik i Hollywood, men plötsligt var han inte längre välkommen. Politiker, och framför allt den mäktiga skvallerkrönikören Hedda Hopper, kastade sig över Trumbo och hans vänner med samma åsikter; Arlen Hird, Edward G Robinson, med flera. Hopper och hennes anhang var skoningslösa, Hollywoodkommunisterna hängdes ut som landsförrädare, John Wayne gick i taket, och Trumbo kastades i fängelse.
I egenskap av filmbuff som även fuskar lite med filmmanus och annat i branschen, älskar jag förstås filmer om Hollywood, och i synnerhet de som bygger på autentiska händelser. Jag vet inte hur pass nära sanningen TRUMBO ligger, men jag köper det här - och jag har förstås sett flera filmer Dalton Trumbo skrev; för inte så länge sedan såg jag om PRINSESSA PÅ VIFT från 1953, på vilken han inte satte sitt namn.
Den roligaste delen av TRUMBO, är när han släpps ut ur fängelset och för att tjäna pengar söker upp bröderna Frank och Hymie King, vilka äger B-filmsbolager King Brothers Productions. Frank King undrar varför Trumbo kommer till dem - "We make shit!", säger han. Trumbo och hans svartlistade manusförfattarvänner börjar för låga arvoden och under falska namn massproducera B-filmsmanus. "Vi har köpt en gorilladräkt, vi måste göra en gorillafilm!" kommenderar Frank King. Plötsligt levererar Trumbo ett manus till King Brothers som är bättre än vanligt - så pass att han vinner en Oscar för bästa manus. Filmen heter GITANO - DEN OBESEGRADE. Problem uppstår, eftersom den "Robert Rich" som skrivit filmen inte existerar. Det är lite intressant att bröderna King låg bakom en Oscarvinnare - men trots detta fortsatte de att producera B-film.
Först när Kirk Douglas och Otto Preminger anlitade Trumbo för att skriva SPARTACUS respektive EXODUS, båda kom 1960, kunde Trumbo åter sätta sitt riktiga namn i förtexterna.
Bryan Cranston är Oscarnominerad för sin insats i titelrollen, och jag tycker mycket väl att han är värd guldgubben. Åtminstone mer än Leonardo DiCaprio för THE REVENANT; DiCaprio går mest omkring och grymtar och håller ett och samma känsloläge. Cranston är väldigt bra som Dalton Trumbo. Helen Mirren gör Hedda Hopper, och det är en riktig Mirren-roll: hon är makalöst elak.
Diane Lane gör den hårt prövade hustrun Cleo Trumbo, Elle Fanning är dottern Niki, medan John Goodman briljerar som Frank King, en rejäl John Goodman-roll. Karln är född att spela B-filmsmoguler; han gjorde en sådan även i Joe Dantes MATINÉE.
Dean O'Gorman är väldigt lik Kirk Douglas, medan David James Elliott inte är alltför lik John Wayne. Michael Stuhlbarg är kanske inte jättelik Edward G Robinson, men han känns rätt i rollen. Det visas klipp ur gamla journalfilmer och långfilmer, och skådespelarna från TRUMBO har på ett övertygande sätt redigerats in i dessa.
Tyvärr kan Jay Roach inte hålla sig, och ser till att det ibland blir lite väl sentimentalt och präktigt, framför allt mot slutet, då det hålls tal och grejor, som vore detta ännu en film om en amerikansk hjälte spelad av Tom Hanks. Vilket det inte riktigt är.
Men jag gillar TRUMBO. Det är en intressant film om en intressant tid, och som sagt: det är alltid kul med filmer om det gamla Hollywood. I synnerhet B-filmsbranschen. När får vi se en film om James H Nicholson och Samuel Z Arkoff, männen som drev American International Pictures? Eller om regissören Bert I Gordon?
Plus i kanten för att Dalton Trumbo ofta låg i badet när han skrev sina manus.








(Biopremiär 12/2)

-->

Bio: Deadpool

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Deadpool är en superhjälte - eller superantihjälte - från Marvel jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig läst någon tidning med Deadpool - fast nu hör det till saken att jag sällan läser superhjälteserier. Ryan Reynolds dök upp som Deadpool redan 2009 i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE, en film jag inte minns mycket av. Deadpool hade bara en liten biroll, vill jag minnas, och Reynolds var inte maskerad.

Hajpen kring den nya filmen, som regisserats av debutanten Tim Miller, är stor. Marknadsföringen har varit kreativ, filmens trailers är roliga, och nyfikenheten har ökats, eftersom filmen är en av väldigt få Marvelfilmer som i USA försetts med åldersgränsen R; den är alltså barnförbjuden. Tidigare är det bara Punisherfilmerna som förärats denna åldersgräns.

Jag måste säga att jag var väldigt nyfiken på DEADPOOL och såg fram emot filmen. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att den har nästan alla rätt - men bara nästan. Jag återkommer till skälen därtill lite längre ner.

DEADPOOL inleds med fantastiska förtexter, vilka fick mig att skratta högt. Istället för att skriva ut namnen på skådespelarna och de som gjort filmen, står det "A hot chick", "A British villain", "Directed by an overpaid tool" och så vidare. Detta sätter tonen i denna metafilm. Jag undrar verkligen vad den, ja, den så kallade "vanliga" publiken kommer att tycka och tänka. Är det med på noterna? Ryan Reynolds som Deadpool envisas med att bryta den fjärde väggen och prata med biopubliken. Han öser även på med injokes och kommentarer som "Vilken professor Xavier menar du, Stewart eller McAvoy?", "Hade producenterna inte råd med fler X-Men än er två?" och "Jo, utseendet betyder allt - du tror väl inte att Ryan Reynolds kommit så här långt i karriären tack vare sin skådespelartalang?".
I det civila är Deadpool den före detta elitsoldaten Wade Williams. Efter att ha dragit sig tillbaka, ägnar Wade sig åt att hjälpa vanligt folk i nöd och hänga på krogen. Han träffar en tjej; Vanessa (Morena Baccarin), blir kär, men strax efter att Wade friat, visar det sig att han drabbats av cancer. En mystisk man söker upp Wade och hävdar att han kan bota cancern. Wade går med på förslaget och hamnar då hos den onde engelsmannen Ajax (Ed Skrein), som experimenterar på sjuka människor. Wade injiceras mutantgener; han botas från cancern och får superkrafter, men blir samtidigt vanställd. Efter att ha flytt från Ajax ställe, maskerar Wade sig - han blir Deadpool och beger sig ut på hämnarstråt.

Grundstoryn är enkel, kanske i enklaste laget - men å andra sidan är det rätt skönt. Jag har svårt för superhjältefilmer som till exempel AVENGERS: AGE OF ULTRON, där man sitter och undrar vad fanken det går ut på; vad alla sysslar med. Handlingen i DEADPOOL är sekundär. Istället handlar filmen om att fläska på med så mycket röj och skämt som möjligt.
DEADPOOL är den våldsammaste Marvelfilmen sedan PUNISHER; WAR ZONE. Den sistnämnda är våldsammare och råare, men DEADPOOL ligger bra nära. Det är mycket blod och splatter - men allt ligger på en tjoflöjtnivå och det är omöjligt att ta på allvar - vilket säkert en del kommer att göra ändå, till exempel de som förväntar sig en barnfilm. Åldersgränsen R betyder ju även att det är fritt fram med svordomar. Jag brukar klaga på alla dessa PG-13-actionfilmer där det är okej med våld, men inte med svordomar. Låt roollfigurerna svära! Men det finns gränser. Som alldeles för ofta är fallet, beter sig killarna bakom DEADPOOL som några busiga småungar när de försetts med R-gränsen. De verkar tro att det är roligt om man svär och säger fula ord hela tiden, eller kastar ut sexuella anspelningar. Min främsta, och egentligen enda, invändning mot DEADPOOL är just detta: det är inte roligt med en konstant ström av fula ord. Det blir mest barnsligt och irriterande, som om de enbart vill provocera pryda amerikaner.

Men i övrigt är DEADPOOL underhållande med saftiga actionscener, och den är jätterolig, med ett par diskussioner om IKEA-möbler som höjdpunkt. Jag skrattade högt flera gånger. Men rätta mig om jag har fel, men den var väl inte WHAM! som gjorde "Careless Whisper"? Det var väl George Michaels' första solosingel?

Stan Lee (som egentligen inte har något med Deadpool att göra) dyker upp som MC på en strippklubb, och ja, det följer en extrascen efter eftertexterna.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med DEADPOOL och jag ser gärna fler filmer om denne bisarre figur.








(Biopremiär 12/2)

onsdag 3 februari 2016

Bio: Point Break

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ännu en nyinspelning får premiär. Kathryn Bigelows POINT BREAK kom 1991. Är det inte lite väl tidigt för en nyinpelning? frustar nog en del. 1991, det var ju inte så längesedan.
... Men det är det. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel. Nyinspelningens målgrupp var inte född när originalet kom. Jösses, jag har flera vänner som var barn när den filmen kom. Men - på 1930-talet gjorde Hollywoood ljudversioner av stumfilmer, på 40-talet gjorde man nyinspelningar av 30-talsfilmer, på 50-talet av 40-talsfilmer, och så vidare - att göra nyinspelningar är inte ett nytt påfund, vilket en del har fått för sig.
... Med det inte sagt att de flesta nyinspelningar inte är onödiga. För det är de. I fallet POINT BREAK anno 2016 skulle det dessutom kunna handla om en helt ny film; Ericson Cores nya version har bara ett par namn och ett fåtal händelser gemensamma med Bigelows film.
Av någon anledning har 1991 års POINT BREAK ett ganska gott rykte. Jag har flera vänner som gillar den. Jag har lite svårt att förstå varför. Keanu Reeves gjorde FBI-agenten Johnny Utah, som infiltrerar en bankrånarliga bestående av surfare, ledda av Patrick Swayze i hopplös frisyr. Under filmens andra halva serveras ett par bra actionscener, men som helhet är det ganska fånigt, direkt töntigt. Det är svårt att undvika töntighet när de manliga rollfigurerna har jönsiga frisyrer och gillar att spankulera omkring barbröstade. Alldeles för mycket speltid tas upp av folk som surfar i gyllene motljus. Men - 1991 var actionfilmer fortfarande barnförbjudna i USA. Således tilläts rollfigurerna svära, blodet stänkte under eldstriderna, och i en festlig scen slåss Utah med en naken brud.
2016 års POINT BREAK är ännu en PG-13-film och har 11-årsgräns i Sverige. Den här gången spelar Luke Bracey Johnny Utah - men Utah är bara hans smeknamn på YouTube. Förr var han en dödsföraktande extremsportare, men han lade av när hans polare omkom. Nu är han FBI-agent. En viss Bodhi (Edgar Ramirez) leder en märklig liga som utför dödsföraktande stunts värden över, medan de stjäler pengar och andra tillgångar, vilka de sedan sprider ut bland fattiga. Utah listar ut att ligan försöker genomföra något som heter Ozaki 8; åtta omöjliga utmaningar som trotsar alla naturlagar - så pass omöjliga att japanen som namngav åttan omkom när han försökte sig på den tredje utmaningen.
Utah infiltrerar ligan, bland vars medlemmar vi även hittar svenske Matias Varela från SNABBA CASH-filmerna. De surfar, de hoppar fallskärm, de åker skidor, de klättrar i berg - de gör betydligt mer än bovarna i originalfilmen gjorde, och de gör det i flera länder, på flera kontinenter. Utah hinner få ihop det med tjej av bara farten, och emellanåt får han skäll av sin buttre, brittiske kollega Pappas, som här görs av Ray Winstone; 1991 var det Gary Busey.
Eftersom det är 2016 badar bilderna inte i solljus, det är inte färgglatt, folk ser inte ut som strandraggare. Den här gången är gänget tatuerade och bär fula kläder. Det händer att de till och med bär stickad mössa. 1991 badade FBI:s kontor i blått ljus, 2016 är det nedsläckt och mörkt. Varför ska allting vara så mörkt, fult och färglöst nuförtiden?
Originalet innehåller en lång, välkoreograferad jakt till fots, under vilken skurken kastar en hund på Utah. I den nya versionen sker jakten på motorcykel i en skog. Hunden är borta, men liksom i originalet slutar jakten med att Utah skriker och skjuter upp i luften tills magasinet är tomt. Bortsett från denna scen och ett par andra, är det inte mycket som påminner om originalet. Filmskaparna kunde lika gärna döpt om figurerna och hittat på en ny titel.
Nu tycker jag rent allmänt illa om extremsporter (folk som håller på med sådant får skylla sig själva om de bryter nacken), men de dödsföraktande scenerna i nya POINT BREAK är onekligen skickligt filmande och medryckande, och det är dessutom i 3D. Men! Så fort det inte är action, är filmen mördande tråkig. Dels på grund av att rollfigurerna är rätt trista, men framför allt på grund av att det här är något slags, håll i er, new age-actionfilm. Alldeles för ofta sitter folk ner och håller långa samtal om själen och naturen. Hallå? Vad är det här? Själsligt flum och andlighet i en amerikansk actionfilm? Vad är det för trams? Charles Bronson hade gått hem om han hamnat i det här sällskapet.
POINT BREAK från 1991 är inte bra, men den är bättre än den här oengagerande nyinspelningen.








(Biopremiär 5/2)

-->

tisdag 2 februari 2016

Bio: Under pyramiden

Foton copyright (c) Scanbox

 
År 2012 var Johannes Brost med i både den sämsta svenska filmen någonsin; SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, och i den hyllade AVALON, för vilken Brost fick en guldbagge. Jag ser att jag gav AVALON en tvåa i betyg, men det var enbart på grund av Brosts insats. Han är nämligen bra i en i övrigt riktigt dum och korkad film.


Nu är AVALON-regissören Axel Petersén tillbaka med en ny långfilm, sin andra, och jag gissar att den enda orsaken till att han fått göra den här, är att han vann priser för sin debutfilm. Han verkar ha fått fria tyglar, och ingen har vågat säga till honom att det han jobbar med är något av det sämsta man kan se på bio den här sidan av förra millennieskiftet.


Låt oss börja med filmaffischen. Jag gillar målade filmaffischer. Jag klagar ofta på alla dessa nya, trista affischer, som bara består av foton på skådespelarna. Men det finns gränser. Affischen till UNDER PYRAMIDEN är otroligt ful. Den ser ut som bokomslaget till en barn- och ungdomsdeckare från 1981. Är den gjord med färgpennor? Är det någon släkting som fått göra den? "Åh, han/hon är ju så duktig!". På grund av den här affischen trodde jag att jag skulle få se en äventyrsfilm för barn.

Icke. UNDER PYRAMIDEN är en gravallvarlig thriller för vuxna. Det här är en svensk version av Tintinäventyren "Faraos cigarrer" och "Det sönderslagna örat" - och TV-spelet "Tomb Raider". Fast utan äventyr. Och mycket till handling. Och spänning. Ja, utan det mesta.


Det hela börjar i Sverige - men det är inspelat i Holland för delvis holländska pengar. Stine Fischer Christensen spelar danskan Katarina Oxe, som är dotter till svenske konsthandlaren Sten Oxe (Johan Rabaeus). Varför pratar hon danska? Katarina öppnar ett nytt, eget konstgalleri, och dit kommer två mystiska egyptier, som pratar om att de vill köpa en antik, egyptisk statyett av Katarina. Hon vet inte vad de talar om.


Av någon anledning går Katarina till sin fars advokat, spelad av Philip Zandén. Han vill att hon ska skriva på en fullmakt. Vaddå för fullmakt. När Katarina kort därpå åter besöker advokaten, ligger han medvetslös på golvet. Eventuellt dör han, det framgår inte riktigt. Katarina gömmer sig när farsans kompis Bo (Reine Brynolfsson) plötsligt kommer in och beter sig skumt. Katarina hinner även besöka- och prata med en tant (Léonore Ekstrand) i ett par scener, i den ena scenen rider tanten runt, runt, runt på en häst. Vem är hon? Katarinas mor? En kollega? Hur ska jag veta det?


Tydligen har Sten Oxe blivit kidnappad och bortförd till Egypten. Katarina åker därför till Egypten. Där hittar hon en båt, och på den statyetten. Av någon anledning går Katarina in på ett kontor där hon lämnar ifrån sig passet. Hon ska få tillbaka det efter fem minuter, men det dröjer. Medan hon väntar kommer Bo in. Hon följer med honom utan att få tillbaka passet. Fast några scener senare har hon passet igen.


Därpå följer en rafflande actionscen med skottlossning, eftersom slemma egyptier dyker upp. All action sker utanför bild. Sedan händer lite fler grejor, och efter en timme och tjugo minuter är det plötsligt slut. Vad hände? Tog pengarna slut? Kom Petersén inte på ett bra slut? Vad gick det här ut på? Vilka är det tänkt ska betala pengar för att se det här?

Vi pratar nästan LITHIUM-klass här. UNDER PYRAMIDEN är sanslöst usel. Jag tycker att producenterna borde insett detta på ett tidigt stadium. Läste de inte manus? Och varför tackade kompetenta skådespelare som Brynolfsson, Zandén och Rabaeus ja till detta? För att få betald semester i Holland och Tel Aviv, där filmen är inspelad? Dialogen är under all kritik. Allt är obegripligt dåligt. 

Hjältinnan vandrar långsamt och slött genom filmen som om hon hellre vill vara någon annanstans, som om om inte bryr sig ett skvatt om vad som händer omkring henne. Hon verkar fullkomligt ointresserad av allting. Kanske hade hon läst manuset och insett vad för skit hon hamnat i?


Här finns ingen som helst uppbyggnad, inget som skapar spänning och intresse. Jag väntade hela tiden på att filmen skulle börja, men den han sluta innan detta skedde. Filmfotot är trist, Petersén stoppar med jämna mellanrum in "konstnärliga" scener, i vilka det inte händer något. Filmen inleds med att Katarina kör bil och promenerar till galleriet, i realtid och filmat med handkamera. Katarina är i bild större delen av filmen.


Svenska Filminstitutet klagade nyligen på att nästan alla svenska filmer underpresterade rejält under 2015. Och nu kommer ännu en film som garanterat inte kommer att ses av någon alls, mer än de närmast sörjande. Det finns nämligen ingen orsak alls att se UNDER PYRAMIDEN.


Det enda positiva jag har att säga om filmen, är att den bara varar åttio minuter.


... Fast det är egentligen alldeles för länge.









(Biopremiär 5/2)