lördag 16 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: David Bowie

Illustration: Malin Biller
2002, bör det ha varit, var jag på Bokmässan i Göteborg under större delen av Lunds Fantastisk Filmfestival. Jag dök upp på festivalen under dess sista dag, och gick och satte mig i VIP-rummet. De enda som var där, var en ung engelsman och dennes flickvän. Den lågmälde killen presenterade sig som Duncan och sa att han var på festivalen med en kortfilm. Han var trevlig och vi småpratade över ett par glas sprit. Jag noterade att festivalarbetarna lismade lite extra för den här Duncan. Jag förstod inte varför. Först lite senare viskade en kompis: "Det är ju David Bowies grabb!". Duncan Jones, som snart skulle komma att bli en uppburen filmregissör.
Närmare än så kom jag aldrig David Bowie.
Vad ska jag skriva om Bowie som inte redan skrivits oräkneliga gånger? Till skillnad från många andra musiker som dött den senaste tiden, var faktiskt Bowie en av mina husgudar. Men det dröjde innan jag började lyssna aktivt på honom.
När jag var barn på 1970-talet var Bowie för mig bara en märklig snubbe som dök upp på bild i diverse tidningar. Jag hade aldrig hört honom, jag hade åtminstone inte noterat hans musik. Ingen i min närhet lyssnade på Bowie, och radio och framför allt TV skämde ju inte precis bort oss med pop och rock på den tiden.
Blodshunger.
Det dröjde tills "Let's Dance" kom 1983 som hans musik plötsligt var överallt. Då visade ju SVT musikvideor. Jag minns att en del äldre Bowiefans klagade på "Let's Dance", och jag förstod inte vad de klagade på. Jag tyckte att de nya låtarna var bra. Fast jag brydde mig inte om att köpa skivan. Jag köpte aldrig skivor som låg på topplistan när jag var tonåring.
Först runt 1990 - på den tiden det fortfarande fanns skivaffärer - gick jag bort till Music Corner, Record Stuff och Åhléns i Landskrona, och köpte alla Bowieplattor jag kunde hitta. Jag undrade varför jag inte gjort det tidigare.
När jag skrev om Lemmys bortgång, koncentrerade jag mig på hans filmkarriär. Så, varför inte titta lite på David Bowies filmkarriär? Han var ju en utmärkt skådespelare. Han medverkade i många uppmärksammade- och smått klassiska filmer - men märkligt nog aldrig i någon stor hit.
Redan i slutet av 60-talet dök Bowie upp i kortfilmer och TV-serier. Första långfilmen var Nicolas Roegs märkliga MANNEN UTAN ANSIKTE, bättre känd under originaltiteln THE MAN WHO FELL TO EARTH, som kom 1976. Det är längesedan jag såg den här, och jag minns bara att jag tyckte att den var lite cool - men jag begrep inte mycket.
Kristi sista frestelse.
Skådespelaren David Hemmings, känd för BLOW-UP och DEEP RED, regisserade JUST A GIGOLO; en tysk poduktion med väldigt många kända namn i rollistan - bland andra syns Kim Novak och Marlene Dietrich. I det tyska, verklighetsbaserade knarkdramat VI BARN FRÅN BAHNHOF ZOO från 1981, framträder Bowie som sig själv under en konsert.
1983 kom Tony Scotts BLODSHUNGER, i vilken Bowie och Catherine Deneuve spelade vampyrer. Det är en film som verkligen osar 80-tal. Den japanska MERRY CHRISTMAS MR. LAWRENCE från samma år blev flerfaldigt prisbelönt. KAPTEN GULSKÄGG, HAVETS FASA, som även den kom 1983, blev snarare utskälld. Här spelar visst Bowie en haj. Jag minns inte om jag sett den.
John Landis' TRASSEL I NATTEN fick rätt ljummen kritik när den kom 1985, men den har omvärderats sedan dess, och vad jag minns fick Julien Temples ABSOLUTE BEGINNERS från året därpå inte heller så där jättebra kritik.
Jim Hensons LABYRINT, 1986, verkar vara en stor favorit bland en del av mina något yngre vänner, åtminstone bland de som gillar fantasy. Bowie spelande trollkungen i denna fantasyhistoria, som var tänkt att bli en fläskig blockbuster - men de stora framgångarna uteblev. 1988 spelade Bowie Pontius Pilatus i Martin Scorseses KRISTI SISTA FRESTELSE.
Därefter kunde vi bland annat se Bowie gå förbi kameran i TWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992), han var med i BASQUIAT - DEN SVARTE REBELLEN (1996), han hade en cameo i ZOOLANDER (2001), han var med i ett avsnitt av TV-serien EXTRAS, han spelade med i magikerfilmen THE PRESTIGE (2006), och han gjorde en röst i - håll i er - SVAMPBOB FYRKANT!
Två roller vi inte fick se David Bowie gestalta, var som seriefigurerna Mandrake och Corto Maltese. Det pratades om dessa på 80-talet, men filmerna blev aldrig av. För 15-20 år sedan träffade jag en fransman i Cannes, som hävdade att den ende som kan spela Corto Maltese, är David Bowie.
Och det hade han rätt i.
DAVID BOWIE
1947 - 2016
R.I.P.




fredag 15 januari 2016

Bio: Marguerite

Foton copyright (c) Folkets Bio
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Florence Foster Jenkins (1868-1944) hette en stenrik amerikanska som fått för sig att hon var en framstående operasångerska. Tanten var fullkomligt tondöv. Hon träffade aldrig en ton rätt, det skär i öronen när man lyssnar på henne - vilket är fullt möjligt än idag, eftersom hon bekostade grammofoninspelningar av sin skönsång; dessa går att leta upp på Internet. Stephen Frears har nyligen avslutat inspelningen av FLORENCE FOSTER JENKINS; en film som får premiär senare i år. Meryl Streep innehar titelrollen, och i övriga roller syns bland andra Hugh Grant och Rebecca Ferguson.
Men - redan nu kan vi se en film som bygger på Jenkins kulturgärning (eller ska det vara ogärning?). Xavier Giannoli har regisserat MARGUERITE, som utspelar sig i Paris på 1920-talet. Giannoli har ändrat land, plats, namn och flera detaljer, men i princip är det historien om Florence Foster Jenkins som berättas. Catherine Frot spelar baronessan Marguerite Dumont; en väldigt rik dam som gift sig med en fattig baron för titelns skull. De bor på en flott herrgård, och där arrangerar Marguerite konserter till förmån för fattiga. Paris' nobless samlas för att sammanbitna plåga sig igenom Marguerites framträdanden, under vilka hon slaktar den ena operaklassikern efter den andra - hon sjunger gudomligt falskt.
Ingen har vågat berätta sanningen för Marguerite; hon tror att hon är begåvad. Hennes make (André Marcon) gör allt för att undvika konserterna, ibland låtsas han att bilen gått sönder på väg hem. Han är även otrogen.
En ung journalist och hans excentriske anarkistpolare upptäcker Marguerite och tänker att de kan göra sig en hacka på tanten. Bland annat skriver de en positiv recension av Marguerites senaste konsert. De är förstås ironiska. Marguerite blir överlycklig - och eftersom hennes trogne betjänt gömmer alla dåliga recensioner, tror Marguerite att hon kan bli en stjärna. Journalisten anlitar en bedagad operasångare för att ge Marguerite lektioner - för nu planerar hon en stor konsert i en riktig konsertlokal, inför en riktig publik.
Catherine Frot är lysande i huvudrollen. Hon är komplex; hon går in för sångkarriären med liv och lust, hon är entusiastisk, samtidigt som hon är lite sorglig och tragisk. Hon är sympatisk. MARGUERITE är en tjusig film, med både flotta miljöer och dekadenta klubbar. Filmen är rolig och intressant, mer drama än komedi, men lite för utdragen. Slutscenen är magnifik.
Jag gissar att Stephen Frears' film blir en lite mer renodlad komedi, men jag kan förstås ha fel.
  






(Biopremiär 15/1)

-->

torsdag 14 januari 2016

Bio: The Assassin

Foton copyright (c) Njutafilms
Titeln THE ASSASSIN. Shu Qi från TRANSPORTER och SO CLOSE i huvudrollen. Oj, vad intet ont anande biobesökare kommer att bli förvånade - och antagligen även besvikna - när de ser den här filmen. Åtminstone om de förväntar sig den martial arts-film det är lätt att tro att det här ska vara.
Hou Hsiao-Hsien är en sådan där regissör som alltid vinner priser på filmfestivaler. I Cannes 2015 fick han pris som bästa regissör för just THE ASSASSIN. Jag vet inte om jag har sett någon av hans tidigare filmer. Det är möjligt att han låg bakom någon av de många filmer jag lämnat i Cannes; de som varit för tråkiga.
THE ASSASSIN är en sådan där typisk film som vinner pris i Cannes. Ett väldigt konstnärligt drama som innehåller en del martial arts. Jag behöver inget alibi för att se en actionfilm. Vill jag se en actionfilm, ser jag en actionfilm. Jag behöver inte motivera det med att det är en konstnärligt framstående film. THE ASSASSIN är otroligt konstnärlig.
... Och fullkomligt obegriplig.
Den, som alltid, tjusiga Shu Qi spelar titelns lönnmördare, som heter Yinniang. Hon har sedan hon var barn tränats upp för att bli den fulländade lönnmördaren. Som vuxen skickas hon iväg på ett uppdrag. Hon ska ... Ja, vad är det hon ska göra? Ska hon döda en kung eller en politiker? Eller var det hennes kusin? På den svenska pressidan står det "Ett uppdrag som tvingar henne att välja mellan att offra mannen hon älskar eller bryta med traditionerna inom en uråldrig order av rättfärdiga mördare." - något som jag överhuvudtaget inte uppfattade. Älskade hon snubben hon skulle mörda?
Det rabblas en väldig massa namn och platser. Jag uppfattade inte vem en enda av dessa personer var. Var de ens med i filmen? Och vilka var de som var med? Vad gjorde de? Vad hände?
Av någon anledning visas filmen i normalformat, det vill säga det gamla TV-formatet; nästan kvadratiskt. Men - när folk plötsligt utbrister i ett omotiverat sång- och dansnummer vidgas bilden till vidfilm, vilket även sker när en tant plingar och plongar på ett instrument. Prologen är svartvit, resten av filmen är färgsprakande.
Det är Kina och 800-tal, och allting är oerhört vackert. Varje scen är minutiöst genomtänkt - estetiskt sett. Emellanåt brister rollfigurerna ut i välkoreograferade strider, men dessa scener är korta. Större delen av filmen sitter folk på vackra möbler och pratar om annat folk. Det är antagligen fullt möjligt att se filmen enbart för dess skönhet. Men det finns förstås en farligt massa andra, bättre alternativ, om man vill se vacker, kinesisk film i historisk miljö - begripliga och med eller utan actionscener. Jag har sett en väldig massa flotta, kinesiska så kallade wuxiafilmer. I synnerhet under 90- och det tidiga 2000-talet. Det släpptes massor på DVD, och de var populära på filmfestivaler. Jag tröttnade på genren, jag upplevde dem som alltför likartade och kunde inte hålla isär de olika filmerna. Nu är det längesedan jag såg en sådan här film, och THE ASSASSIN fick mig inte precis att vilja ge mig på wuxia igen.
Eller, jo, jag är förstås nyfiken på kommande CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON: SWORD OF DESTINY, som regisserats av Yuen Woo-Ping och producerats av Netflix.
Den må ha vunnit priser och grejor, men jag tycker att THE ASSASSIN är alldeles för tråkig. I synnerhet om man ser den en kall vintermorgon. Vilket jag gjorde.








(Biopremiär 15/1)

-->


Bio: Suffragette

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Problemet med en film som SUFFRAGETTE är att den handlar om ett viktigt och angeläget ämne; i det här fallet kvinnors rösträtt - således vågar man inte kritisera filmen om den nu skulle råka vara dålig.
Carey Mulligan spelar den unga Maud Watts, som i princip föddes på ett tvätteri på vilket hon arbetat sedan hon var barn. Ett hårt, tungt och farligt arbete; många som jobbar där blir sjuka, skadar sig, och dör ofta i ung ålder. Dessutom har kvinnorna längre arbetspass än männen som jobbar där, och männen får ofta arbeta utomhus, där de får frisk luft. Maud är gift med den lite veke Sonny (Ben Whishaw), och tillsammans har de en liten son.
Det är London och 1910-tal, suffragetterna kämpar för kvinnors rösträtt, och deras ledare mrs Pankhurst (Meryl Streep) håller sig gömd - lagens långa arm är ute efter henne och hennes "soldater". Maud råkar bli indragen i suffragetternas verksamhet, först mot sin vilja, men hon blir alltmer aktiv - och hamnar ständigt i trubbel med polis. Brendan Gleeson spelar polisen som övervakar- och jagar aktivisterna. Helena Bonham Carter är apotekaren Edith Ellyn, som vill ta till allt hårdare metoder; uppmuntrad av Pankhurst.
SUFFRAGETTE är regisserad av Sarah Gavron, och det är ingen dålig film. Tidsskildringen känns trovärdig, tiotalets London är detaljerat och realistiskt, de många karaktärsskådespelarna är bra. Dessutom är det bra driv i berättandet och speltiden är återhållen - detta är inte ännu ett utdraget 2½-timmesdrama.
Dock tycker jag inte att filmen är något utöver det vanliga. Man får ungefär det man förväntar sig utan större krusiduller. För mig och förhoppningsvis de flesta andra, är kvinnors rösträtt en självklarhet. Vad jag inte tycker är en självklarhet, är suffragetternas metoder. De gjorde allt för att synas och höras. De krossar skyltfönster, de spränger brevlådor, de till och med spränger ett hus. Det är väldigt svårt att rättfärdiga sådana metoder, när oskyldiga människor - kvinnor såväl som män - utsätts för livsfara, eller får sina arbetsplatser förstörda på grund av vandalisering. Det är som med de här svartklädda, maskerade aktivisterna idag, som då och då går bärsärkagång i Sveriges städer. Vad vinner de på detta mer än förakt?
Jag vet inte hur det hade gått för suffragetterna utan dessa metoder, men efter ett tag började jag nästan sympatisera med Gleesons till en början osympatiske polis, som upprepade gånger säger att han bara gör sitt jobb. Även Maud och ett par andra börjar bli tveksamma när det blir för våldsamt.
Filmens avslutas med att de år då kvinnor fick allmän rösträtt i olika länder listas - och än idag finns det förstås alldeles för många länder där kvinnor fortfarande inte får rösta och istället betraktas som männens ägodelar.
Meryl Streeps roll är minimal, hon medverkar på sin höjd fem minuter.
När kvinnorna, iförda stora kappor och fula hattar, i filmens början går loss och kastar sten på fönster, tänkte jag osökt på den där Monty Python-sketchen om kvinnoföreningen som spelar upp slaget om Pearl Harbor.
  






(Biopremiär 15/1)

-->

måndag 11 januari 2016

Bio: The Hateful Eight

Foton copyright (c) Scanbox

1972 kom en spansk westernfilm i regi av Joaquín Romero Marchent, och med den engelska titeln CUT-THROATS NINE. Det här var länge en mytomspunnen film; den påstods vara den våldsammaste, blodigaste film som gjorts, och den var svår att få tag på. Jag vet inte om den nu släppts officiellt på DVD, men förr fanns den bara på bootlegutgåvor. Jag började titta på den för några år sedan, men eftersom kvalitén på kopian var lite risig tog jag en paus efter sådär tjugo minuter - och sedan blev det aldrig av att jag såg färdigt på den. Jag har fortfarande inte sett hela filmen - men den handlar om en handfull brottslingar och en kvinna, som råkar illa ut i snöiga, hotfulla omgivningar. Quention Tarantino har ju tidigare snott- och modifierat gamla filmtitlar. Enzo Castellaris THE INGLORIOUS BASTARDS blev INGLOURIOUS BASTERDS, en film som inte har mycket - knappt något alls - med Castellaris film att göra. THE HATEFUL EIGHT är sannolikt en blinkning till CUT-THROATS NINE - men eftersom jag alltså inte sett hela CT9, vet jag inte om det finns några fler likheter än de snöiga miljöerna, en handfull män och en kvinna, och extremt ultravåld.
Cut-Throats Nine, 1972.
När THE HATEFUL EIGHT börjar går mina associationer till Sergio Corbuccis THE GREAT SILENCE (1968); en diligens rullar fram över mäktiga, snöiga landskap, och liksom i Corbuccis film, hörs musik av Ennio Morricone. För första gången använder Tarantino sig av originalmusik, och Morricone har inte komponerat för en western på decennier. Jag lyssnar faktiskt på soundtracket medan jag skriver detta. Musiken skiljer sig en hel del från den till THE GREAT SILENCE - och till övriga westerns Morricone skrivit för. THE HATEFUL EIGHT har ett mörkt, hotfullt tema, som med få variationer repeteras under filmen. Att lyssna på soundtracket blir i ärlighetens namn lite tjatigt, men musiken är oerhört effektiv tillsammans med de bilder vi ser på vita duken. Morricone tilldelades en Golden Globe för sin musik.

Diligensen stannar när prisjägaren major Marquis Warren (Samuel L Jackson) uppenbarar sig mitt i vägen, där han dessutom staplat en hög lik. Han vill följa med, men först måste han få tillstånd av diligensens passagerare - prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) och hans fånge, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), som ska tas till Red Rock för att hängas. Efter en stunds käftande får Warren kliva ombord, och efter ytterligare en stund hittar de ännu en ensam man i snöovädret; Chris Mannix (Walton Goggins), som påstår sig vara Red Rocks nye sheriff.
Ekipaget anländer till Minnie's Haberdashery, där de ska söka skydd mot snöstormen. I den dragiga stugan hittar de en samling udda män. Mexikanen Bob (Demián Bichir), som sköter stället medan Minnie är bortrest, den brittiske bödeln Oswaldo Mobray (Tim Roth), cowboyen Joe Gage (Michael Madsen), och den forne sydstatsgeneralen Sandy Smithers (Bruce Dern). Allt verkar inte stå rätt till - och nej, det gör det inte heller.

Större delen av Tarantinos nya film; antagligen 90%, utspelar sig inne i den här stugan. Detta är således ett kammardrama. Ett tag var jag tveksam till om det här skulle funka - om jag skulle palla att titta på det här - i drygt två timmar och femtio minuter, vilket den "vanliga" versionen varar (den så kallade Road Show-versionen, som visas på 70mm, är något längre). Karlar som bara sitter och pratar?

Jag brukar ju ofta - alldeles för ofta - klaga på att filmer nuförtiden är åt helvete för långa. Även de som inte är speciellt långa känns långa. Jag måste säga att jag överraskades av THE HATEFUL EIGHT - jag tyckte nämligen inte alls att filmen kändes lång. Tvärtom, timmarna rann iväg väldigt fort. Detta beror förstås på att det är Quentin Tarantino som skrivit och regisserat. Rollfigurerna är gedigna, dialogen välskriven, handlingen hela tiden intressant, och filmen lyckas vara väldigt underhållande. Fast det är klart; jag är ju stor fan av westerns, och gamla Eurowesterns i synnerhet.
Det är inte alltid man kan lita på Tarantino. Jag har inte sett om PULP FICTION på över tio år; den känns lite passé idag. JACKIE BROWN var lite ljummen, DEATH PROOF inget vidare, och KILL BILL VOL. 2 svagare än VOL. 1. Däremot älskade jag verkligen INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED - så pass mycket att jag jag tilldelade dem högsta betyg här på TOPPRAFFEL!. Det känns som om Tarantino mognat med åren och hittat den stil som fungerar bäst. DJANGO UNCHAINED var förstås också en western, men den har inte alltför mycket gemensamt med THE HATEFUL EIGHT. DJANGO var episk och myllrande, THE HATEFUL EIGHT är närmast minimalistisk. Dock slutar båda filmerna i blodbad. Den nya filmens upplösning är lång, antagligen en tredjedel av filmen - och det blir groteskt våldsamt. Närmast EVIL DEAD-våldsamt. Det var längesedan vi såg så här mycket blod och hjärnsubstans på bio. Känsliga personer varnas. Men mellan varven är filmen även väldigt rolig.

Sam Jacksons piprökande rollfigur är ganska uppenbart inspirerad av Lee Van Cleef som överste Mortimer i FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, men även Walton Goggins ser ut att vara hämtad direkt från en spaghettiwestern - jag kan dock inte komma på vilken. Det är något väldigt, väldigt bekant över hans kläder och utseende. Vad kan det vara? Kurt Russell är hårdare än hårdast, Jennifer Jason Leigh är härligt galen, Michael Madsen har rolig hatt.
Förutom ovannämnda skådespelare, dyker även Channing Tatum och Zoë Bell upp i mindre roller. Jag vet dock inte om Tarantinos beslut att filma på Panavision Ultra 70 tillför något. Som sagt, nästan hela filmen utspelar sig i ett och samma rum. Jag såg den digitala versionen, och åtminstone i den salong jag såg den i, var filmen lite för bred för att man skulle kunna maska duken ordentligt, vilket medförde lite letterbox. Fast det störde förstås inte ett dugg.

Ska jag anmärka på något, skulle det vara att Tarantino inte kunnat låta bli att lägga in ett par låtar av andra än Morricone. Fast å andra sidan är det lite coolt när det plötsligt spelas en sång framförd av David Hess, av alla människor.

Jag tilldelar sällan filmer högsta betyg. Det brukar bli en eller två filmer om året. Men redan nu, inte ens halvvägs in i januari, måste jag sätta årets första femma. Det blir dessutom den tredje Tarantinofilmen på raken som får detta betyg av mig.

Jag tycker väldigt mycket om THE HATEFUL EIGHT; det är en stenhård, tuff och smart film i en genre vi alldeles för sällan får se på bio. Nu är det bara att hoppas - igen! - på att filmen drar igång en ny westernvåg. Det är nog att hoppas för mycket, men man vet aldrig ...
   






(Biopremiär 13/1)

Fotnot: Den något längre 70mm-versionen visas bara i Stockholm, där den hade premiär tidigare i år.

onsdag 6 januari 2016

Bio: Macbeth

Foton: Jonathan Olley ©Jonathan Olley/See-Saw Films. All Rights Reserved.

MACBETH, i regi av Justin Kurzel, är en film som får mig att känna mig lite korkad. Jag satt där i två timmar och tittade på filmduken, och fick allt mer ont i huvudet.

Jag har nämnt det förut, men så här är det: jag har väldigt svårt för teater. I synnerhet drama. Shakespeare är jag totalt ointresserad av. Det påstås att Shakespeare, Molière och de andra spelas än idag, eftersom pjäserna är så bra och fortfarande angelägna. Nja, jag vet inte det. Jag klarar inte av att titta på sådant, jag kan omöjligt ta till mig pjäserna.

Jag ha tidigare sett Roman Polanskis version av MACBETH, men det är längesedan och jag minns ingenting av den. Kurzels version är mörk, skitig och blodig. Michael Fassbender är general Macbeth, som av tre häxor förutspås bli kung av Skottland. Macbeths äregiriga hustru (Marion Cotillard) får sin make att mörda kungen. Macbeth tar på sig kronan, men sedan ser han och hans fru till att mörda ännu fler skäggiga karlar, och Macbeth blir alltmer tosig. Och så går allt åt helvete.
Man har behållit Shakespeares dialog i filmen. Den svenska texten bygger på en tidigare översättning av pjäsen. Det känns som om det är Yoda som skrivit de svenska replikerna. Jag hängde inte med ett dugg. Jag fick sitta och omformulera dialogen till modern svenska, vilket jag inte hann med. Mitt i filmen försvann textremsan under pressvisningen - och det var nästan enklare att följa med i den engelska dialogen.
Filmens stridsscener är välgjorda, imponerande och råa, och blodet stänker friskt när Macbeth mördar och har sig. Scenerna med häxorna är stämningsfulla. Miljöerna känns realistiska. Det är inte utan att jag undrar hur filmen hade funkat om dialogen uppdaterats. Som sagt, jag känner mig dum när jag inte kan penetrera dialogen. Det blir som en actionfilm för universitetsprofessorer. Paddy Considine är också med någonstans, men jag kände inte igen honom bakom allt skägg och all gyttja.

Dessutom satt jag hela tiden och tänkte på det där avsnittet av BLACK ADDER där två pretentiösa skådespelare inte vill att man nämner den här pjäsen vid dess namn; det betyder otur - istället ska man säga "The Scottish play". Vilket föranleder Blackadder att säga "Macbeth" hela tiden.

Just nu håller Justin Kurzel på att filmatisera datorspelet ASSASSIN'S CREED, även den med Fassbender och Cotillard i huvudrollerna.








(Biopremiär 8/1)

tisdag 5 januari 2016

Bio: In the Heart of the Sea

Foton copyright (c) Warner Brothers

Hur många har läst Herman Melvilles "Moby Dick"? Upp med en hand! Jasså, det var ett par stycken. "Moby Dick" anses ju vara Den Stora Amerikanska Romanen; en bok amerikanska skolbarn tvingas läsa. "Moby Dick" är även känd för att vara mördande tråkig. Jag har förstås inte läst den. Jag nöjde mig med Bill Sienkiewicz serieversion från First Comics. Även den var tråkig. Temat valfångst och sjöfart är inget som intresserar mig - även om "Moby Dick" egentligen handlar om "något annat".

Vad jag inte visste - och som Chris Hemsworth inte heller visste - är att "Moby Dick" är inspirerad av sanna händelser. Vintern 1820 attackerades fartyget Essex av en enorm val; ett riktigt monster. Fartyget sjönk, de överlevande drev omkring i flera månader, och till slut tvingades de äta upp varandra för att överleva. Det är om detta Ron Howards nya 3D-film handlar.

I en ramhandling spelar Ben Whishaw Herman Melville, som besöker den bittre och försupne Tom Nickerson (Brendan Gleeson). Melville vill intervjua Nickerson, som aldrig någonsin berättat det han sitter inne med. Som fjortonåring var han nämligen med ombord på Essex.

Chris Hemsworth (som säger sig vara den som gav manuset till Ron Howard) innehar huvudrollen som förstestyrman Owen Chase - en riktig karlakarl. När han lämnar sin ömma och gravida hustru tror han att han ska bli kapten på Essex - men där skiter han sig allt på tummen. Kapten blir istället den helt gröne George Pollard (Benjamin Walker), som får jobbet tack vare att han kommer från en fin sjöfararsläkt. Owen blir vred.
Essex ger sig av för att fånga valar; valolja är oerhört värdefullt. Det dröjer dock inte länge innan Pollard klantar sig och skeppet studsar runt i en storm. Och snart dyker även monstervalen upp ...
Visst är IN THE HEART OF THE SEA full av maffiga scener. Höga vågor, datoranimerade valar, öde öar, skeppsbrott och grejor. Det är dramatiskt värre. Men samtidigt inte sådär jättebra. All dramatik till trots, är filmen lite tråkig, och framför allt är den oengagerande. Owen Chase är en rätt trist hjälte, och övriga rollfigurer är inte mycket roligare - även Cillian Murphy medverkar som sjöman. Folk skriker, saker brakar ihop. När det till slut äntligen är dags för kannibalism får vi inte se något av det. Ron Howards film känns inte särdeles angelägen - det kan väl inte vara många som är intresserade av ett valfångardrama?

Fast jag gillade att monstervalen följer efter Essex för att hämnas. Äntligen en hyllning till HAJEN 4! This time it's personal! 








(Biopremiär 6/1)

måndag 4 januari 2016

Bio: Den gode dinosaurien

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden 
Det är kanske att ta i att kalla Peter Sohns DEN GODE DINOSAURIEN för flopp, men enligt uppgift är det den Pixarfilm som har spelat in minst pengar. När det gäller animerad familjefilm går det numera tretton på dussinet, det pumpas ut filmer från alla möjliga bolag - och det mesta brukar inte vara något vidare. Pixar brukar oftast ligga ett eller ett par snäpp över konkurrensen - men jag förstår varför barnfamiljer inte gått man ur huse för att se den nya filmen.
En asteroid på väg mot Jorden missar, vilket innebär att dinosaurierna överlever. I DEN GODE DINOSAURIEN lever dessa sida vid sida med människan under stenåldern. De lantbrukande dinosaurierna är intelligenta och bygger bondgårdar och har sig - hur nu det går till, De har ju inga händer att sätta ihop till exempel gärdsgården med. Sådant satt jag och funderade på. Hur tillverkar de sina redskap?
Nåväl. Medlemmarna i stenåldersfamiljen det handlar om är alla försedda med engelska namn - ytterligare en märklighet. Varför kunde de inte ha fått svenska? Det blir så konstigt i den svenskdubbade dialogen när de har engelska namn. Huvudpersonen heter Arlo, han är yngst i familjen och lite klantig. Arlos far försvinner i ett ras och sedan försvinner även Arlo. Han spolas bort med floden och hamnar väldigt långt från sitt hem. Hur ska han hitta tillbaka?
Snart träffar han en bitsk liten stenålderspojke som också verkar ha kommit vilse. De kan inte prata med varandra, men de blir snart vänner och hjälps åt för att överleva och hitta hem. På vägen lär Arlo sig förstås både det ena och det andra; han är inte alls liten, ynklig och klumpig, han kan vara både modig och duglig.
Det är lite DJUNGELBOKEN över DEN GODE DINOSAURIEN. Liksom Mowgli träffar Arlo diverse figurer på vägen. Fast Peter Sohns film är betydligt sämre. Det här är mest tråkigt. Nästan ingenting är roligt - åtminstone inte för mig som är vuxen. Figurdesignen är inget vidare; med undantag för stenålderspojken, ser de flesta gestalterna alldeles för anonyma ut. Så även Arlo. Det enda jag uppskattade är att tre lite tuffare dinosaurier pratar skånska.
Animationstekniskt är det här förstås utmärkt, men jag har svårt att tänka mig att filmen blir någon större framgång i Sverige, än mindre att barn vill se om den och leka med de leksaker som antagligen producerats för att rida på den uteblivna populariteten.








(Biopremiär 6/1)

-->

söndag 3 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Wayne Rogers

Ted V Mikels, född 1929, är en lika besynnerlig som välkänd gestalt i den amerikanska B-filmsvärlden. Karln är aktiv än idag och har efter mängder av filmer fortfarande inte lärt sig regissera. Eller något annat. Mikels mest kända film är THE ASTRO-ZOMBIES från 1968; en film som trotsar all beskrivning. Manuset skrev Mikels tillsammans med Wayne Rogers, och den sistnämnde producerade också filmen.
Det var inte första gången de två samarbetade. Redan 1964 skrev Wayne Rogers - under pseudonymen Juan Rogero - tillsammans med Mikels manuset till DR. SEX, som Rogers producerade och Mikels regisserade. Rogers hade även en liten roll i filmen.
Nu har Wayne Rogers gått bort, 82 år gammal - och för er därute i stugorna är han förstås inte främst känd för ovannämnda B-filmer. Nej, Wayne Rogers lär för all framtid bli ihågkommen som Trapper John i TV-serien M*A*S*H. Till saken hör att Rogers bara medverkade under åren 1972-1975, då han lämnade serien efter en tvist med bolaget. M*A*S*H lades inte ner förrän 1983. När Trapper John 1979 fick en egen serie om sitt fortsatta liv som läkare hemma i USA, tackade Rogers nej till rollen - det blev istället Pernell Roberts från BRÖDERNA CARTWRIGHT som axlade titelrollen.
Wayne Rogers delade lägenhet med Peter "Columbo" Falk, när han började spela teater. Han flyttade till Los Angeles och började medverka i främst en rad TV-serier, men även i några filmer. På TV sågs han i diverse westernserier som ZANE GREY THEATER, WANTED: DEAD OR ALIVE, JOHNNY RINGO, HAVE GUN - WILL TRAVEL, och KRUTRÖK, men han dök även upp i ALFRED HITCHCOCK PRESENTS och THE FUGITIVE. Några andra TV-serier är CANNON, BARNABY JONES och MORD OCH INGA VISOR.
På bio sågs Rogers i CHAMBER OF HORRORS, REBELL I BOJOR, DOOMSDAY MACHINE (som Walthers Video släppte i Sverige), ETT JOBB FÖR JIM KANE med Lee Marvin och Paul Newman, och en senare film är skräckisen ONDSKANS LÄRJUNGE. Han medverkade i otaliga TV-filmer, och mellan 1979 och 1982 var han åter läkare i serien HOUSE CALLS. Vid sidan av skådespelandet arbetade Wayne Rogers med finanser. Han var delägare i två banker, och medverkade regelbundet på TV för att diskutera aktier och investeringar.
Wayne Rogers dog på nyårsafton.
WAYNE ROGERS
1933 - 2015
R.I.P. 

-->

fredag 1 januari 2016

Gott nytt år!

Tjära grevar, baroner och TOPPRAFFEL!-läsare ...
GOTT NYTT ÅR!
Nu går TOPPRAFFEL! in på sitt nionde år. Kyss Karlsson!
Foto: Malin Biller


-->