lördag 13 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: A Girl Walks Home Alone at Night

A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (Njutafilms)
Dags för mig att agera surgubben mot strömmen. DVD-omslaget till den här filmen ståtar med mängder av höga betyg från diverse tidningar. Den första iranska vampyrfilmen, kallas den här, och visst blir man nyfiken.
... Men att kalla filmen iransk är en sanning med modifikation. Dess manusförfattare och regissör; Ana Lily Amirpour, är iransk-amerikanska, och producenterna är främst amerikaner - Elijah Wood och hans skräckfilmsbolag Spectrevision ligger bakom filmen.
Att kalla det här skräck är också en sanning med modifikation. Vad Amirpour gjort är en svartvit arthousefilm, lite grann i samma stil som nya franska vågen-filmerna. Det är förstås därför så många kritiker hyllar filmen. Hade Amirpour gjort en riktig skräckfilm, hade många vänt tummen neråt.
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT utspelar sig i Bad City, en märklig spökstad, med tomma gator och märklig befolkning; alla verkar vara kriminella, pundare eller horor. Här driver en ung tjej omkring och sätter tänderna i folk - hon är nämligen vampyr. Ibland stannar hon hemma och dansar för sig själv. Hon hinner även bli förälskad i en iransk James Dean som i början av filmen får sin bil beslagtagen av en gangster.
Filmfotot är strålande; det ser ut som en fransk film från tidigt 60-tal, med tunga skuggor och utstuderade bildkompositioner - men det är väl egentligen det enda jag gillar med detta pretentiösa, tråkiga drama. För det är ganska tråkigt. Tempot är långsamt, folk pratar inte så mycket, och ofta fastnar Amirpour i arthousefällor. Till exempel finns här en scen där en kvinna omotiverat dansar på en gård. Det blir rätt skrattretande. Jag skrattade åt flera scener, men jag tror inte att det var meningen.
Filmmusiken låter emellanåt som om den är hämtad ur en spaghettiwestern och känns inte helt synkad med det som syns i bild. Det är möjligt att Amirpour tänker sig Bad City som en spökstad i en westernfilm; kanske som staden i Sergio Corbuccis DJANGO, men den associationen gör jag inte alls. Under förtexterna spelas dragspelsmusik, vilket liksom markerar tonen: nu ska det bli konstnärligt.
Min sambo såg en snutt av slutet och sa "Hi hi, det verkar vara en svår film!"
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT bygger visst på ett seriealbum, även det av Ana Lily Amirpour.
Mästaren Jean Rollin var oerhört mycket bättre på att göra långsamma, arty vampyrfilmer.








-->


DVD/Blu-ray/VOD: Yakuza Apocalypse

YAKUZA APOCALYPSE (Njutafilms)
Den extremt produktive Takashi Miike är tillbaka med en ny film. Sedan debuten 1991 har karln regisserat drygt hundra långfilmer. Av dessa har jag bara sett en handfull. Jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans största fans. Miike har främst blivit känd för sina mest kontroversiella filmer, som AUDITION och ICHI THE KILLER, och DEAD OR ALIVE-serien. Bisarra filmer fyllda med extremvåld, ibland sexuellt våld och förnedring, men ofta även surrealistiska, jönsiga, komiska och/eller allmänt tramsiga. Jag brukar sällan gilla dem. Oftast tycker jag att Miikes filmer - och liknande japanska filmer - inte ger mig någonting alls; de börjar och slutar, och jag minns ingenting alls.
Miike har dragit ner på produktionstakten på senare år. YAKUZA APOCALYPSE kom 2015, ett år då han bara gjorde ytterligare en film. YAKUZA APOCALYPSE är något slags skräckactionkomedi - och en surrealistisk och konstig sådan. Filmen handlar om en maffiaboss som visar sig vara vampyr. Han jagas av ett gäng vampyrjägare (varav en av någon anledning pratar engelska; dålig engelska). Maffiabossen halshuggs, men en av hans män; den klantigaste av dem, hittar huvudet - och blir vampyr även han.
Sedan händer en lång rad besynnerliga grejor. Höjdpunkten är nog när det dyker upp en jättegroda på cykel och brister ut i karate. Det växer även upp en pojke ur en rabatt. Ja, det är ingen hejd på konstigheterna och jag förstod inte så mycket.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den innehåller inga kontroversiella scener, det är mest tjoflöjt, och det är ganska underhållande. Betyget härunder är tveksamt, men jag väljer att fria istället för att fälla.







-->

fredag 12 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Sensoria

SENSORIA (Njutafilms)

Nu ska jag göra något jag oftast försöker undvika: jag ska recensera en film ett par kompisar till mig har gjort. Det brukar ju aldrig kännas rätt. Skriver man något positivt tror läsarna att man inte vågar skriva något annat, av rädsla att upphovsmännen ska bli sårade. Skriver man negativt blir upphovsmännen sårade. Blir omdömet neutralt tror läsarna att man inte vågar tycka något. Således brukar jag hoppa över filmer - och seriealbum - av kompisar. Men i det här fallet vill Christian Hallman (regi och manus) och Måns Thunberg (story och manus) att jag ska skriva om deras film, så det är bara att ta tjuren, tja, kanske inte i hornen, men väl i svansen. Dessutom är SENSORIA en helt okej film som inte behöver skämmas för sig. Med det inte sagt att jag inte har invändningar.

Lanna Olsson spelar Caroline Menard, som ska göra en nystart i livet. Hon flyttar in i en lägenhet i ett typiskt trist, svenskt bostadsområde i Malmö. Där sitter hon och knaprar piller och leds. Hon har nästan inga möbler, hennes ex behöll nästan allt, vilket gör hennes tillvaro än tristare. Med jämna mellanrum träffar hon på besynnerliga grannar och snart även en liten flicka; My (Norah Andersen), som fattar tycke för Caroline.

Det är något som inte stämmer i huset; i synnerhet i lägenheten. Den verkar vara hemsökt. En strikt och påflugen granntant (Boel Larsson) låter antyda att det hänt något hemskt där, och i den korta prolog som inleder filmen får vi se en äldre kvinna utöva svartkonst där.

Inspirationskällorna är tydliga, och upphovsmännen sticker inte under stol med att de gillar Polanskis REPULSION och HYRESGÄSTEN. Själv associerar jag främst till Michael Winners THE SENTINEL/ONDSKANS REDSKAP från 1977, men jag är osäker på om Måns och Chrille har sett den. Andra filmreferenser finns det gott om. Carolines lägenhetsnummer är 237, vilket förstås är snott från THE SHINING (filmen, inte boken - där är numret 217), och flera rollfigurer är döpta efter skådespelare eller gestalter ur skräckfilmer: Menard, det är dr Menard i ZOMBIE FLESH EATERS, Rafael Pettersson spelar den skumme grannen Johan Steiner, döpt efter engelsmannen John Steiner, känd från mängder av italienska B-filmer, och när Caroline och hennes kompis Emma (Alida Morberg) beställer pizza, gör de det från Lambertos - kan det månne vara en blinkning till Lamberto Bava?

En amerikansk filmhistoriker jag känner skrev att en av orsakerna till att han gillar CRIMSON PEAK, är att den är i färg. Med detta menar han att alldeles för många genrefilmer idag (och inte bara genrefilmer) går i gråa, dystra färgnyanser. Jag håller med. Tyvärr låter Christian Hallman SENSORIA gå i bleka nyanser, som mycken annan Nordic noir, vilket förvisso överensstämmer med Carlines humör, bostadsområdet, och det som sker - men jag personligen tycker att det blir alldeles för trist. Det hade varit betydligt mer originellt om Caroline flyttade in i en lägenhet som var ljussatt som den i Dario Argentos INFERNO; surrealistiskt färgsprakande.

Filmen varar bara 77 minuter, vilket innebär att en del trådar aldrig utvecklas. Den mystiske Johan Steiner, som ser ut som Olyckan, medverkar bara i ett par scener och fyller ingen annan funktion mer än att vara mystisk. Harald Leander spelar en blind granne som även han medverkar för lite.

Jag såg SENSORIA tillsammans med min sambo, och varken hon eller jag fick ihop filmens slut. Nu ska jag förstås inte avslöja detta här, men det ledde till långa diskussioner om vem som var vad, varför, och vad som hände. Finns här någon logik vi inte uppfattade, eller är det meningen att det ska förvirra? Och varför är vattnet vitt när folk badar badkar? Är det mjölk? Är det för att blod ska synas tydligare? Var badskummet slut? I Ruggero Deodatos DIAL: HELP badar Charlotte Lewis i gult vatten. Det dagliga urindoppet?
En sista anmärkning, även den personlig, är att jag har svårt för deprimerade, pillerpoppande hjältinnor; jag engageras inte, jag känner inte för dem. Jag känner sällan för rollfigurerna i tunga, svenska dramer. Jag hade föredragit om den gladare kompisen Emma hade stått i centrum.

Tekniskt sett är SENSORIA kompetent gjord. Filmfotot är bra, skådespeleriet är kanske lite ojämnt, men huvudrollerna görs bra. Skrämseleffekterna är sparsamma, men effektiva; en mardrömsscen är inspirerad och står ut.

SENSORIA har visats på en lång rad filmfestivaler världen över, och mottagandet på dessa har varit gott. Filmen har nu även sålts till ett stort antal länder, däribland till Kina, vilket är unikt. Mina invändningar till trots, är SENSORIA en hantverksmässigt bra film och jag tycker mycket väl att den kunde gått upp en sväng på bio i Sverige, åtminstone i de större städerna, istället för att dumpas direkt på DVD. Jag upplever filmen som betydligt mer kommersiell än till exempel UNDER PYRAMIDEN, som är en renodlad bajsfilm.

Det ska bli intressant att se vad Chrille hittar på härnäst. (Tips: jag och Måns har ett skitbra manus liggande!)
  






torsdag 11 februari 2016

Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.
Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?
Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.








(Biopremiär 12/2)




onsdag 10 februari 2016

Bio: Trumbo

Foton copyright (c) Scanbox
Tänk vad fel man kan ha. Jag har alltid trott att det var senator Joseph McCarthy som inledde häxjakten på kommunister i USA - men tydligen tog han bara över det hela, när jakten eskalerade i slutet av 1940-talet.
TRUMBO har regisserats av Jay Roach, vilket känns lite oväntat. Roach är mest känd för till exempel de tre Austin Powers-filmerna, och senast gjorde han komedin RIVALERNA. Hans nya film är ett drama byggt på verkliga händelser.
Manusförfattaren Dalton Trumbo gick med i kommunistpartiet 1943. Han var framgångsrik i Hollywood, men plötsligt var han inte längre välkommen. Politiker, och framför allt den mäktiga skvallerkrönikören Hedda Hopper, kastade sig över Trumbo och hans vänner med samma åsikter; Arlen Hird, Edward G Robinson, med flera. Hopper och hennes anhang var skoningslösa, Hollywoodkommunisterna hängdes ut som landsförrädare, John Wayne gick i taket, och Trumbo kastades i fängelse.
I egenskap av filmbuff som även fuskar lite med filmmanus och annat i branschen, älskar jag förstås filmer om Hollywood, och i synnerhet de som bygger på autentiska händelser. Jag vet inte hur pass nära sanningen TRUMBO ligger, men jag köper det här - och jag har förstås sett flera filmer Dalton Trumbo skrev; för inte så länge sedan såg jag om PRINSESSA PÅ VIFT från 1953, på vilken han inte satte sitt namn.
Den roligaste delen av TRUMBO, är när han släpps ut ur fängelset och för att tjäna pengar söker upp bröderna Frank och Hymie King, vilka äger B-filmsbolager King Brothers Productions. Frank King undrar varför Trumbo kommer till dem - "We make shit!", säger han. Trumbo och hans svartlistade manusförfattarvänner börjar för låga arvoden och under falska namn massproducera B-filmsmanus. "Vi har köpt en gorilladräkt, vi måste göra en gorillafilm!" kommenderar Frank King. Plötsligt levererar Trumbo ett manus till King Brothers som är bättre än vanligt - så pass att han vinner en Oscar för bästa manus. Filmen heter GITANO - DEN OBESEGRADE. Problem uppstår, eftersom den "Robert Rich" som skrivit filmen inte existerar. Det är lite intressant att bröderna King låg bakom en Oscarvinnare - men trots detta fortsatte de att producera B-film.
Först när Kirk Douglas och Otto Preminger anlitade Trumbo för att skriva SPARTACUS respektive EXODUS, båda kom 1960, kunde Trumbo åter sätta sitt riktiga namn i förtexterna.
Bryan Cranston är Oscarnominerad för sin insats i titelrollen, och jag tycker mycket väl att han är värd guldgubben. Åtminstone mer än Leonardo DiCaprio för THE REVENANT; DiCaprio går mest omkring och grymtar och håller ett och samma känsloläge. Cranston är väldigt bra som Dalton Trumbo. Helen Mirren gör Hedda Hopper, och det är en riktig Mirren-roll: hon är makalöst elak.
Diane Lane gör den hårt prövade hustrun Cleo Trumbo, Elle Fanning är dottern Niki, medan John Goodman briljerar som Frank King, en rejäl John Goodman-roll. Karln är född att spela B-filmsmoguler; han gjorde en sådan även i Joe Dantes MATINÉE.
Dean O'Gorman är väldigt lik Kirk Douglas, medan David James Elliott inte är alltför lik John Wayne. Michael Stuhlbarg är kanske inte jättelik Edward G Robinson, men han känns rätt i rollen. Det visas klipp ur gamla journalfilmer och långfilmer, och skådespelarna från TRUMBO har på ett övertygande sätt redigerats in i dessa.
Tyvärr kan Jay Roach inte hålla sig, och ser till att det ibland blir lite väl sentimentalt och präktigt, framför allt mot slutet, då det hålls tal och grejor, som vore detta ännu en film om en amerikansk hjälte spelad av Tom Hanks. Vilket det inte riktigt är.
Men jag gillar TRUMBO. Det är en intressant film om en intressant tid, och som sagt: det är alltid kul med filmer om det gamla Hollywood. I synnerhet B-filmsbranschen. När får vi se en film om James H Nicholson och Samuel Z Arkoff, männen som drev American International Pictures? Eller om regissören Bert I Gordon?
Plus i kanten för att Dalton Trumbo ofta låg i badet när han skrev sina manus.








(Biopremiär 12/2)

-->

Bio: Deadpool

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Deadpool är en superhjälte - eller superantihjälte - från Marvel jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig läst någon tidning med Deadpool - fast nu hör det till saken att jag sällan läser superhjälteserier. Ryan Reynolds dök upp som Deadpool redan 2009 i X-MEN ORIGINS: WOLVERINE, en film jag inte minns mycket av. Deadpool hade bara en liten biroll, vill jag minnas, och Reynolds var inte maskerad.

Hajpen kring den nya filmen, som regisserats av debutanten Tim Miller, är stor. Marknadsföringen har varit kreativ, filmens trailers är roliga, och nyfikenheten har ökats, eftersom filmen är en av väldigt få Marvelfilmer som i USA försetts med åldersgränsen R; den är alltså barnförbjuden. Tidigare är det bara Punisherfilmerna som förärats denna åldersgräns.

Jag måste säga att jag var väldigt nyfiken på DEADPOOL och såg fram emot filmen. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att den har nästan alla rätt - men bara nästan. Jag återkommer till skälen därtill lite längre ner.

DEADPOOL inleds med fantastiska förtexter, vilka fick mig att skratta högt. Istället för att skriva ut namnen på skådespelarna och de som gjort filmen, står det "A hot chick", "A British villain", "Directed by an overpaid tool" och så vidare. Detta sätter tonen i denna metafilm. Jag undrar verkligen vad den, ja, den så kallade "vanliga" publiken kommer att tycka och tänka. Är det med på noterna? Ryan Reynolds som Deadpool envisas med att bryta den fjärde väggen och prata med biopubliken. Han öser även på med injokes och kommentarer som "Vilken professor Xavier menar du, Stewart eller McAvoy?", "Hade producenterna inte råd med fler X-Men än er två?" och "Jo, utseendet betyder allt - du tror väl inte att Ryan Reynolds kommit så här långt i karriären tack vare sin skådespelartalang?".
I det civila är Deadpool den före detta elitsoldaten Wade Williams. Efter att ha dragit sig tillbaka, ägnar Wade sig åt att hjälpa vanligt folk i nöd och hänga på krogen. Han träffar en tjej; Vanessa (Morena Baccarin), blir kär, men strax efter att Wade friat, visar det sig att han drabbats av cancer. En mystisk man söker upp Wade och hävdar att han kan bota cancern. Wade går med på förslaget och hamnar då hos den onde engelsmannen Ajax (Ed Skrein), som experimenterar på sjuka människor. Wade injiceras mutantgener; han botas från cancern och får superkrafter, men blir samtidigt vanställd. Efter att ha flytt från Ajax ställe, maskerar Wade sig - han blir Deadpool och beger sig ut på hämnarstråt.

Grundstoryn är enkel, kanske i enklaste laget - men å andra sidan är det rätt skönt. Jag har svårt för superhjältefilmer som till exempel AVENGERS: AGE OF ULTRON, där man sitter och undrar vad fanken det går ut på; vad alla sysslar med. Handlingen i DEADPOOL är sekundär. Istället handlar filmen om att fläska på med så mycket röj och skämt som möjligt.
DEADPOOL är den våldsammaste Marvelfilmen sedan PUNISHER; WAR ZONE. Den sistnämnda är våldsammare och råare, men DEADPOOL ligger bra nära. Det är mycket blod och splatter - men allt ligger på en tjoflöjtnivå och det är omöjligt att ta på allvar - vilket säkert en del kommer att göra ändå, till exempel de som förväntar sig en barnfilm. Åldersgränsen R betyder ju även att det är fritt fram med svordomar. Jag brukar klaga på alla dessa PG-13-actionfilmer där det är okej med våld, men inte med svordomar. Låt roollfigurerna svära! Men det finns gränser. Som alldeles för ofta är fallet, beter sig killarna bakom DEADPOOL som några busiga småungar när de försetts med R-gränsen. De verkar tro att det är roligt om man svär och säger fula ord hela tiden, eller kastar ut sexuella anspelningar. Min främsta, och egentligen enda, invändning mot DEADPOOL är just detta: det är inte roligt med en konstant ström av fula ord. Det blir mest barnsligt och irriterande, som om de enbart vill provocera pryda amerikaner.

Men i övrigt är DEADPOOL underhållande med saftiga actionscener, och den är jätterolig, med ett par diskussioner om IKEA-möbler som höjdpunkt. Jag skrattade högt flera gånger. Men rätta mig om jag har fel, men den var väl inte WHAM! som gjorde "Careless Whisper"? Det var väl George Michaels' första solosingel?

Stan Lee (som egentligen inte har något med Deadpool att göra) dyker upp som MC på en strippklubb, och ja, det följer en extrascen efter eftertexterna.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med DEADPOOL och jag ser gärna fler filmer om denne bisarre figur.








(Biopremiär 12/2)

onsdag 3 februari 2016

Bio: Point Break

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ännu en nyinspelning får premiär. Kathryn Bigelows POINT BREAK kom 1991. Är det inte lite väl tidigt för en nyinpelning? frustar nog en del. 1991, det var ju inte så längesedan.
... Men det är det. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel. Nyinspelningens målgrupp var inte född när originalet kom. Jösses, jag har flera vänner som var barn när den filmen kom. Men - på 1930-talet gjorde Hollywoood ljudversioner av stumfilmer, på 40-talet gjorde man nyinspelningar av 30-talsfilmer, på 50-talet av 40-talsfilmer, och så vidare - att göra nyinspelningar är inte ett nytt påfund, vilket en del har fått för sig.
... Med det inte sagt att de flesta nyinspelningar inte är onödiga. För det är de. I fallet POINT BREAK anno 2016 skulle det dessutom kunna handla om en helt ny film; Ericson Cores nya version har bara ett par namn och ett fåtal händelser gemensamma med Bigelows film.
Av någon anledning har 1991 års POINT BREAK ett ganska gott rykte. Jag har flera vänner som gillar den. Jag har lite svårt att förstå varför. Keanu Reeves gjorde FBI-agenten Johnny Utah, som infiltrerar en bankrånarliga bestående av surfare, ledda av Patrick Swayze i hopplös frisyr. Under filmens andra halva serveras ett par bra actionscener, men som helhet är det ganska fånigt, direkt töntigt. Det är svårt att undvika töntighet när de manliga rollfigurerna har jönsiga frisyrer och gillar att spankulera omkring barbröstade. Alldeles för mycket speltid tas upp av folk som surfar i gyllene motljus. Men - 1991 var actionfilmer fortfarande barnförbjudna i USA. Således tilläts rollfigurerna svära, blodet stänkte under eldstriderna, och i en festlig scen slåss Utah med en naken brud.
2016 års POINT BREAK är ännu en PG-13-film och har 11-årsgräns i Sverige. Den här gången spelar Luke Bracey Johnny Utah - men Utah är bara hans smeknamn på YouTube. Förr var han en dödsföraktande extremsportare, men han lade av när hans polare omkom. Nu är han FBI-agent. En viss Bodhi (Edgar Ramirez) leder en märklig liga som utför dödsföraktande stunts värden över, medan de stjäler pengar och andra tillgångar, vilka de sedan sprider ut bland fattiga. Utah listar ut att ligan försöker genomföra något som heter Ozaki 8; åtta omöjliga utmaningar som trotsar alla naturlagar - så pass omöjliga att japanen som namngav åttan omkom när han försökte sig på den tredje utmaningen.
Utah infiltrerar ligan, bland vars medlemmar vi även hittar svenske Matias Varela från SNABBA CASH-filmerna. De surfar, de hoppar fallskärm, de åker skidor, de klättrar i berg - de gör betydligt mer än bovarna i originalfilmen gjorde, och de gör det i flera länder, på flera kontinenter. Utah hinner få ihop det med tjej av bara farten, och emellanåt får han skäll av sin buttre, brittiske kollega Pappas, som här görs av Ray Winstone; 1991 var det Gary Busey.
Eftersom det är 2016 badar bilderna inte i solljus, det är inte färgglatt, folk ser inte ut som strandraggare. Den här gången är gänget tatuerade och bär fula kläder. Det händer att de till och med bär stickad mössa. 1991 badade FBI:s kontor i blått ljus, 2016 är det nedsläckt och mörkt. Varför ska allting vara så mörkt, fult och färglöst nuförtiden?
Originalet innehåller en lång, välkoreograferad jakt till fots, under vilken skurken kastar en hund på Utah. I den nya versionen sker jakten på motorcykel i en skog. Hunden är borta, men liksom i originalet slutar jakten med att Utah skriker och skjuter upp i luften tills magasinet är tomt. Bortsett från denna scen och ett par andra, är det inte mycket som påminner om originalet. Filmskaparna kunde lika gärna döpt om figurerna och hittat på en ny titel.
Nu tycker jag rent allmänt illa om extremsporter (folk som håller på med sådant får skylla sig själva om de bryter nacken), men de dödsföraktande scenerna i nya POINT BREAK är onekligen skickligt filmande och medryckande, och det är dessutom i 3D. Men! Så fort det inte är action, är filmen mördande tråkig. Dels på grund av att rollfigurerna är rätt trista, men framför allt på grund av att det här är något slags, håll i er, new age-actionfilm. Alldeles för ofta sitter folk ner och håller långa samtal om själen och naturen. Hallå? Vad är det här? Själsligt flum och andlighet i en amerikansk actionfilm? Vad är det för trams? Charles Bronson hade gått hem om han hamnat i det här sällskapet.
POINT BREAK från 1991 är inte bra, men den är bättre än den här oengagerande nyinspelningen.








(Biopremiär 5/2)

-->

tisdag 2 februari 2016

Bio: Under pyramiden

Foton copyright (c) Scanbox

 
År 2012 var Johannes Brost med i både den sämsta svenska filmen någonsin; SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA, och i den hyllade AVALON, för vilken Brost fick en guldbagge. Jag ser att jag gav AVALON en tvåa i betyg, men det var enbart på grund av Brosts insats. Han är nämligen bra i en i övrigt riktigt dum och korkad film.


Nu är AVALON-regissören Axel Petersén tillbaka med en ny långfilm, sin andra, och jag gissar att den enda orsaken till att han fått göra den här, är att han vann priser för sin debutfilm. Han verkar ha fått fria tyglar, och ingen har vågat säga till honom att det han jobbar med är något av det sämsta man kan se på bio den här sidan av förra millennieskiftet.


Låt oss börja med filmaffischen. Jag gillar målade filmaffischer. Jag klagar ofta på alla dessa nya, trista affischer, som bara består av foton på skådespelarna. Men det finns gränser. Affischen till UNDER PYRAMIDEN är otroligt ful. Den ser ut som bokomslaget till en barn- och ungdomsdeckare från 1981. Är den gjord med färgpennor? Är det någon släkting som fått göra den? "Åh, han/hon är ju så duktig!". På grund av den här affischen trodde jag att jag skulle få se en äventyrsfilm för barn.

Icke. UNDER PYRAMIDEN är en gravallvarlig thriller för vuxna. Det här är en svensk version av Tintinäventyren "Faraos cigarrer" och "Det sönderslagna örat" - och TV-spelet "Tomb Raider". Fast utan äventyr. Och mycket till handling. Och spänning. Ja, utan det mesta.


Det hela börjar i Sverige - men det är inspelat i Holland för delvis holländska pengar. Stine Fischer Christensen spelar danskan Katarina Oxe, som är dotter till svenske konsthandlaren Sten Oxe (Johan Rabaeus). Varför pratar hon danska? Katarina öppnar ett nytt, eget konstgalleri, och dit kommer två mystiska egyptier, som pratar om att de vill köpa en antik, egyptisk statyett av Katarina. Hon vet inte vad de talar om.


Av någon anledning går Katarina till sin fars advokat, spelad av Philip Zandén. Han vill att hon ska skriva på en fullmakt. Vaddå för fullmakt. När Katarina kort därpå åter besöker advokaten, ligger han medvetslös på golvet. Eventuellt dör han, det framgår inte riktigt. Katarina gömmer sig när farsans kompis Bo (Reine Brynolfsson) plötsligt kommer in och beter sig skumt. Katarina hinner även besöka- och prata med en tant (Léonore Ekstrand) i ett par scener, i den ena scenen rider tanten runt, runt, runt på en häst. Vem är hon? Katarinas mor? En kollega? Hur ska jag veta det?


Tydligen har Sten Oxe blivit kidnappad och bortförd till Egypten. Katarina åker därför till Egypten. Där hittar hon en båt, och på den statyetten. Av någon anledning går Katarina in på ett kontor där hon lämnar ifrån sig passet. Hon ska få tillbaka det efter fem minuter, men det dröjer. Medan hon väntar kommer Bo in. Hon följer med honom utan att få tillbaka passet. Fast några scener senare har hon passet igen.


Därpå följer en rafflande actionscen med skottlossning, eftersom slemma egyptier dyker upp. All action sker utanför bild. Sedan händer lite fler grejor, och efter en timme och tjugo minuter är det plötsligt slut. Vad hände? Tog pengarna slut? Kom Petersén inte på ett bra slut? Vad gick det här ut på? Vilka är det tänkt ska betala pengar för att se det här?

Vi pratar nästan LITHIUM-klass här. UNDER PYRAMIDEN är sanslöst usel. Jag tycker att producenterna borde insett detta på ett tidigt stadium. Läste de inte manus? Och varför tackade kompetenta skådespelare som Brynolfsson, Zandén och Rabaeus ja till detta? För att få betald semester i Holland och Tel Aviv, där filmen är inspelad? Dialogen är under all kritik. Allt är obegripligt dåligt. 

Hjältinnan vandrar långsamt och slött genom filmen som om hon hellre vill vara någon annanstans, som om om inte bryr sig ett skvatt om vad som händer omkring henne. Hon verkar fullkomligt ointresserad av allting. Kanske hade hon läst manuset och insett vad för skit hon hamnat i?


Här finns ingen som helst uppbyggnad, inget som skapar spänning och intresse. Jag väntade hela tiden på att filmen skulle börja, men den han sluta innan detta skedde. Filmfotot är trist, Petersén stoppar med jämna mellanrum in "konstnärliga" scener, i vilka det inte händer något. Filmen inleds med att Katarina kör bil och promenerar till galleriet, i realtid och filmat med handkamera. Katarina är i bild större delen av filmen.


Svenska Filminstitutet klagade nyligen på att nästan alla svenska filmer underpresterade rejält under 2015. Och nu kommer ännu en film som garanterat inte kommer att ses av någon alls, mer än de närmast sörjande. Det finns nämligen ingen orsak alls att se UNDER PYRAMIDEN.


Det enda positiva jag har att säga om filmen, är att den bara varar åttio minuter.


... Fast det är egentligen alldeles för länge.









(Biopremiär 5/2)

söndag 31 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Frank Finlay

Den fine, engelske  karaktärsskådespelaren Frank Finlay har dragit ner ridån för gott, 89 år gammal. Som ung utbildade Finlay sig till slaktare, vilket hans far var, men han gick och blev skådespelare istället. Tur var väl det, eftersom karln gjorde en hel del minnesvärda roller på film och TV. Ja, han gjorde säkert lika många minnesvärda roller på teaterscener, men det har jag av naturliga skäl svårt att uttala mig om.
Frank Finlay gjorde sin första TV-roll 1956, och under ett fåtal år hann han medverka i många brittiska TV-serier och TV-filmer. 1962 gjorde han sin första roll i en långfilm; dramat LEVA ELLER DÖ, och samma år syntes han bland annat i DEN LÄNGSTA DAGEN. Han var med i DOKTORN PÅ VIFT; en av de många DIKTORN-filmerna, han dök upp i en komedi med den härliga titeln AGENT MED HET LÖSEN, och så spelade han Lestrade i Sherlock Holmes-rafflet EN STUDIE I SKRÄCK från 1965.
Fler filmer från 1960-talet är komedin DEN STORA STÖTEN, KOMMISSARIE CLOUSEAU; den där filmen med Alan Arkin som Clouseau, och så var han med i thrillern TWISTED NERVE, idag mest känd för sitt musikaliska ledmotiv, vilket återanvändes i KILL BILL.
1971 spelade Finlay Casanova i en miniserie för TV, 1973 var han med i SHAFT OCH MÄNNISKOSMUGGLARNA, och samma år kom den festliga DE TRE MUSKETÖRERNA. Finlay spelade Porthos, och upprepade rollen i de två uppföljarna.
När Louis Jourdan dog skrev jag om BBC:s miniserie COUNT DRACULA från 1978. Jourdan gjorde Dracula, medan Frank Finlay gestaltade Van Helsing. Den här versionen anses både vara en av de bästa och den som ligger närmast boken - men jag tycker att filmatiseringen lider av att interiörscenerna är filmade på video. Det ser väldigt billigt ut och stämningen förtas helt.
1979 sågs han åter som Lestrade i ännu en version av EN STUDIE I SKRÄCK; denna version är mer känd än den förra, och har Christopher Plummer och James Mason som Holmes och Watson. Samma år medverkade han i den italienska skräckfilmen UN'OMBRA NELL'OMBRA, vilken har två engelska titlar: RING OF DARKNESS och SATAN'S WIFE (vars slogan lyder "The Devil has never been hornier!").
På 1980-talet gjorde Finlay en roll i ett avsnitt av TALES OF THE UNEXPECTED, han var häxjägare i första säsongen av SVARTE ORMEN, och han var med i ännu en TV-version av CASANOVA, den här gången med Richard Chamberlain i titelrollen. På 90-talet överraskade Finlay världen genom att medverka i Juan Piquer Simóns spanska skräckfilm CTHULHU MANSION - hur hamnade han i en B-film som den här? Under detta decennium blev det annars mest TV-roller, vilket han fortsatte med på 2000-talet. 2002 var han med i Roman Polanskis THE PIANIST.
2008 och 2009 var Frank Finlay med i TV-serierna MERLIN och FOUR SEASONS. Dessa blev hans sista roller.
FRANK FINLAY
1926 - 2016
R.I.P.


-->

lördag 30 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Abe Vigoda

Det finns - eller fanns? - en sajt som heter Abe Vigoda Death Watch. Det enda den sidan gjorde var att informera om att skådespelaren Abe Vigoda var vid liv. Det stod "Abe Vigoda is alive" på den. Den 26:e januari ändrades detta till "Abe Vigoda is dead". I mitten av 1980-talet florerade ett rykte i Hollywood om att Vigoda var död. Rättare sagt, filmproducenter antog att han var död - utan att kolla upp det.
För oss svenskar var Abe Vigoda mest känd för rollen som Tessio i de två första GUDFADERN-filmerna. Det var han som sa "Luca Brasi sleeps with the fishes." För amerikaner verkar Vigoda främst kommas ihåg som kriminalaren Fish i TV-deckaren BARNEY MILLER. Jag vill minnas att att en handfull avsnitt visades på svensk TV för väldigt längesedan. I USA sändes BARNEY MILLER mellan 1974 och 1981. Rollfiguren Fish blev så populär att han fick en egen TV-serie 1977-78; FISH.
I början av karriären spelade Vigoda mest teater, men redan 1949 debuterade han i ett TV-program. Innan GUDFADERN, 1972, var TV-rollerna få, och filmrollerna ännu färre. Han sågs i alla fall i flera avsnitt av DARK SHADOWS. Under 1970-talet dök han upp i TV-serier som MANNIX, HAWAII FIVE-0, KOJAK, CANNON, och ROCKFORD TAR ÖVER - oftast spelade han mafioso. På bio kunde han ses i NEWMANS LAG och i komedin SNACKA OM DECKARE, ALLTSÅ.
På 1980-talet gjorde han roller i TV-serierna MIKE HAMMER och BERÄTTELSER FRÅN ANDRA SIDAN, och i långfilmer som MITT I PLÅTEN II, det vill säga THE CANNONBALL RUN II, Larry Cohens MÖRDANDE DESSERT (THE STUFF), och TITTA, HAN SNACKAR! Under 90-talet blev det fler TV-serier; MACGYVER, MORD OCH INGA VISOR, och LUCKY LUKE med Terence Hill. Bland decenniets långfilmer hittar vi JOE OCH VULKANEN, och minsann om han inte var med i direkt-på-video-filmen FIST OF HONOR, ett actionraffel med Sam Jones från PM Entertainment.
På 2000-talet blev rollerna färre och han ägnade sig mest åt att göra röster till tecknade filmer och TV-spel. Abe Vigoda gjorde sin sista roll 2014.
Nu sover Fish med fiskarna. Han blev 94.
ABE VIGODA
1921 - 2016
R.I.P.

-->

fredag 29 januari 2016

Vinnarna i Sensoriatävlingen

Så har då tävlingstiden gått ut och och jag har dragit tre vinnare bland de som skickat in rätt svar (en tävlande var verkligen ute i sista minuten - bokstavligt talat: svaren kom in klockan 23:59 igår!). För att allt skulle gå rätt till lade jag namnen i TOPPRAFFEL!-hatten, skakade om, satte mig på TOPPRAFFEL!-redaktionen, blundade, och drog tre vinnare. Dessa blev:

AZRA MEMIC, ARLÖV
MICHAEL AVIDAN, STOCKHOLM
JOHAN ROXBERG, LINKÖPING

Grattis, grattis! De signerade DVD:erna syns på bild här ovan och skickas ut så snart som möjligt.
De rätta svaren var förstås:

1) FROSTBITEN
2) FANTASTISK FILMFESTIVAL (eller LUND INTERNATIONAL FANTASTIC FILM FESTIVAL eller FFF)
3) NJUTAFILMS

De som svarade Njutafilm, utan S på slutet, fick fel. En person svarade Gaumont, vilket kanske gör Nicolas Debot stolt.
De personer som försökte få fler vinstchanser genom att skicka in svaren fem-sex gånger diskades.