torsdag 28 januari 2016

Bio: The Boy

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Det är något visst med skräckfilmer om onda dockor. Filmer som MAGIC, DEN ONDA DOCKAN, DOLLS, PIN, och nu senast ANNABELLE. Filmerna är inte alltid så där jättebra; jag var lite för snäll mot ANNABELLE i min recension, men det är onekligen effektivt med kusligt ljussatta dockor, som stirrar på oss med död blick.
William Brent Bell har tidigare gjort den riktigt, riktigt usla THE DEVIL INSIDE - därför kan jag inte påstå att jag hade höga förväntningar på THE BOY. Men jösses, där sket jag mig allt på tummen!
THE BOY är en amerikansk-kinesisk samproduktion, som är inspelad i Kanada - men som utspelar sig i England. Lauren Cohan spelar Greta, som i ett försök att fly från sin våldsamme, före detta pojkvän lämnar USA och far till ett gods i England, där hon ska jobba som barnflicka åt en liten pojke. Greta träffar det märkliga, äldre paret Heelshire, som presenterar henne för sin son Brahms. Det är bara det att Brahms är en docka; en stor docka med blekt porslinsansikte och stirrande blick. Greta börjar skratta, men förstår att det bör hon inte göra. Brahms ska behandlas som en riktig, levande gosse; han ska sitta med vid middagsbordet och få mat framdukad.
Paret Heelshire ska resa bort och därför lämna Greta ensam med Brahms. Hon får ett papper med en lång rad regler hon måste efterfölja - bland annat ska hon läsa högt för dockan, hon ska undervisa i musik, och hon ska alltid ge honom en godnattpuss. Om Greta inte håller sig till reglerna blir Brahms arg, säger fru Heelshire. Självklart struntar Greta i de fåniga reglerna - och då börjar det hända saker i det stora, mörka huset.
THE BOY är ännu en skräckfilm med den låga, snälla PG-13-gränsen. Tydligen ändrades filmen, eventuellt på ett tidigt stadium, för att kunna förses med denna åldersgräns. Men i fallet THE BOY är detta inte ett problem. Den här berättelsen behöver inte våld, blod, svordomar och annat barnförbjudet (i Sverige barnförbjuds den ändå, som all skräckfilm). William Brent Bell har gjort en gammaldags, traditionell skräckfilm, som bygger helt och hållet på stämningar - och han har gjort det bra. Filmfotot är bra och återhållsamt; här finns inga moderna extravaganser och jobbiga, snabba klipp. Faktum är att det här nästan känns som en skräckfilm från 1970-talet, vilket förstås ska tolkas positivt. Okej, det känns även en aning som 1981, eftersom här finns små, små drag av Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Lauren Cohan är sympatisk som Greta, vilket är en fördel i sådana här filmer. Antalet övriga medverkande är litet. Rupert Evans spelar Malcolm, killen som äger bygdens lanthandel och som kör ut mat till Greta. Enligt paret Heelshires regler är Malcolm den ende som får komma på besök.
THE BOY är en väldigt effektiv liten film. Den är spännande och kuslig. Jag kände skäggstubbet resa sig vid flera tillfällen. Filmen är ganska lågmäld och fläskar inte på med för mycket effekter, även om här finns ett par så kallade jump scares. Jag tycker att upplösningen och förklaringen till det hela känns tillfredsställande, vilket sällan är fallet i sådana här filmer. THE BOY är betydligt bättre än ANNABELLE.
Svenske Kaj Steveman jobbade med filmens visuella effekter, förtexterna är väldigt snygga, musiken är bra - jag blev minst sagt positivt överraskad av THE BOY.
... För övrigt lär det bli svårt att göra en uppföljare till den här. Men den kommer säkert.








(Biopremiär 29/1)




onsdag 27 januari 2016

Bio: The Revenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Revenant betyder bland annat att man återvänder från det döda. Ordet är också en populär filmtitel. På 1990-talet visade vi en vampyrfilm med Udo Kier som hette REVENANT (den döptes senare om till MODERN VAMPIRES) på Fantastisk Filmfestival. På hyllan bakom mig står en annan, hittills osedd vampyrfilm från 2009, som heter THE REVENANT. Det finns ytterligare en lång rad filmer med denna titel - och nu har vi ännu en.

De Oscarsnominerade filmerna väller in, och Alejandro G Iñárritus THE REVENANT är en av storfavoriterna - den är nominerad till hela tolv statyetter, bland annat i kategorierna Bästa film, Bästa regi, Bästa filmfoto, Bästa manliga huvudroll, och bästa manliga biroll. Åtminstone en Oscar lär filmen kamma hem - den för filmfoto. Emmanuel Lubezkis foto är nämligen enastående. Tilldelas han priset, blir det för tredje gången på raken - eftersom han Oscarbelönades för BIRDMAN (2014) och GRAVITY (2013).

För bara ett par veckor sedan hade westernfilmen THE HATEFUL EIGHT biopremiär. Här kommer ännu en western - och en film som skiljer sig en hel del från Tarantinos senaste bidrag i genren, vilket i sin tur skilde sig från de flesta andra westernfilmer. Iñárritu har gjort ett existentiellt vildmarksdrama.

Leonardo DiCaprio spelar pälsjägaren Hugh Glass, som tillsammans med sin son; halvblodet Hawk (döpt efter seriefiguren Hawk, Son of Tomahawk?), och ett gäng råbarkade karlar befinner sig djupt inne i vintriga skogar, när de anfalls av indianer och tvingas fly. Kort därpå attackeras Glass av en björn och blir svårt skadad. Pälsjägarna måste fortsätta sin färd och tvingas lämna Glass i skogen, men tre män stannar kvar för att ge Glass en ordentlig begravning när han väl dör: Hawk (Forrest Goodluck), den unge Bridger (Will Poulter), och den skalperade och bindgalne indianhataren Fitzgerald (Tom Hardy). Den sistnämnde är inte alltför förthust i Glass. Han lurar och hotar Bridger och de begraver Glass levande, för att genast bege sig mot ett fort. Glass är förstås inte död. Han kravlar ur graven, och trots att han är både svårt skadad och helt ensam i vildmarken, är han besatt av att hitta Fitzgerald och hämnas.
THE REVENANT är en rå, våldsam och blodig film. Samtidigt är det här allt annat än en "rak" äventyrsfilm. Den egentliga huvudrollen innehas av Naturen med stort N. Det är mäktiga bilder. Vid ett flertal tillfällen stoppar Iñárritu in mer eller mindre surrealistiska och poetiska drömsekvenser. Dessa hade jag kunnat vara utan; det känns mest pretentiöst och utstuderat konstnärligt. Hjältens återuppståndelse känns igen från inledningen på DJANGO, KILL! IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967.

Filmen är fullständigt humorbefriad, dyster, ibland nästan deprimerande. Den dystra stämningen förstärks av Alva Notos och Ryûichi Sakamoto. Det är långt och långsamt, men hela tiden spännande och fascinerande.
Efter THE HATEFUL EIGHTs premiär hamnade jag förstås i några diskussioner om filmen. Många klagade på att samtliga rollfigurer i Tarantinos film är osympatiska och att det är omöjligt att bry sig om dem; man struntar i hur det går för dem. Jo, så är säkert fallet - men Tarantinos rollfigurer är köttiga, och dialogen är välskriven och bitvis rolig. Dialogen i THE REVENANT är knapp, det pratas inte så mycket, rollfigurerna presenteras inte närmare, de flesta är osympatiska, och nej, det är lite svårt att bry sig om de här karlarna. Vilket dock inte hindrar det här från att vara en bra film.
Jag är väldigt glad att jag inte var med på inspelningen av THE REVENANT. Jag avskyr snö, jag avskyr skog och vildmark, och jag hatar våta kläder. Det måste ha varit vidrig att spela in den här. Jag satt ofta och undrade hur kallt det är i filmen. Rollfigurerna envisas med att med jämna mellanrum traska ut i- och ibland till och med simma i den kalla floden, medan de fortfarande är iförda kläder och pälsar. Jag tycker att kläderna borde frysa till is. Men kort därpå kurar de ihop sig för att värma sig under de nyss dyblöta skinnen.

Jag tycker att THE HATEFUL EIGHT är en bättre film - men det är nog en smaksak. Jag har alltid föredragit revolvermän och prisjägare framför pälsjägare.  När jag såg FAMILJEN MACAHAN på TV på 1970-talet gillade jag jakten på den snabbskjutande och oskyldigt anklagade Luke Macahan bättre än Zebs förehavanden med Satangkai.








(Biopremiär 29/1)

tisdag 26 januari 2016

Bio: Ride Along 2

Foton copyright (c) UIP

Enligt IMDb släpptes 2014 års RIDE ALONG direkt på DVD i Sverige - vilket förklarar varför jag aldrig hört talas om den. RIDE ALONG 2 får dock biopremiär? Varför då? undrar ni försynt och lägger morgontidningen åt sidan. Tja, antagligen för att den här filmen går otroligt bra i USA - den knuffade ner STAR WARS: THE FORCE AWAKENS från biotoppens första plats. Men detta är den enda orsak jag kan komma på.

... För det här är inte bara dåligt. Det är jävligt dåligt.

För regin står Tim Story. Han gjorde även den första RIDE ALONG, men är nog mest känd för FANTASTIC FOUR (2005) och FANTASTISKA  FYRAN OCH SILVERSURFAREN (2007); två filmer som framstår som mästerverk jämförda med 2015 års FANTASTIC FOUR. Ice Cube spelar kriminalaren James Payton, medan Kevin Hart är den hopplösa gröngölingen Ben Barber, som vill bli kriminalare. Ben ska gifta sig med James' syster Angela (Tika Sumpter), vilket James inte är så förtjust i, men innan bröllopet måste de åka till Miami för att förhöra en hacker (Ken Jeong). De kommer genast en knark- och vapensmugglare (Benjamin Bratt) på spåren.

Det här är ett försök att göra en traditionell actionkomedi i buddy movie-genren. Jag gillar förstås den genren - men det måste göras rätt. DÖDLIGT VAPEN är rättt. MIDNIGHT RUN är rätt. RIDE ALONG 2 är fel. Absolut ingenting här är roligt. Humorn går ut på att den lika ettrige som klantige Kevin Hart pratar fort och mycket, och ibland spricker rösten upp i falsett. I en scen tappar han en sko.

Storyn är väldigt A-Ö. Inga överraskningar här. Det är otroligt slappt. Dessutom är det sexistiskt - på sådant där hip hop-video-sätt. Här finns en massa brudar vars enda uppgift är att vara sexiga, och det florerar riktigt unkna sexskämt. Inget ont om sexiga brudar, men RIDE ALONG 2 är en PG-13-film, vilket innebär restriktioner. 80-talsfilmerna i genren fläskade på med svordomar, naket och blodig action. De var påkostade exploitationfilmer. Tim Storys film går inte hela vägen, och märkligt nog upplevs det här därför som ännu mer sexistiskt.


Actionscenerna är absolut inget utöver det vanliga. Framför allt är filmen tråkig. Det här är så fruktansvärt ointressant, att det är en pina att sitta igenom dravlet. Olivia Munn lyfter det hela ett litet, litet snäpp som tuff Miamisnut, men det är ungefär som att placera en persiljekvist en bajskorv.

Varför har filmen blivit så populär i USA? Går Ice Cubes och Kevin Harts fans man ur huse för att se sina idoler vad de än gör? Har miljoner amerikaner saknat actionkomedier så mycket att de accepterar vad som helst? Eller är folk helt jävla dumma i huvudet? 

 

 

 

 

(Biopremiär 29/1)

måndag 25 januari 2016

Bio: The Big Short

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

THE BIG SHORT är Oscarnominerad som bästa film, och för bästa regi, bästa manus byggt på förlaga, bästa manliga biroll, och bästa klippning - och jodå, det här ser ut- och känns som en film som nomineras i dessa kategorier.

Adam McKay är mest känd för att ha gjort en rad Will Ferrell-filmer och för manuset till ANT-MAN. Hans nya film är ett drama som bygger på verkliga händelser, den handlar om finanskrisen och den amerikanska fastighetsmarknaden, som för drygt tio år sedan rasade ihop. Tre historier berättas parallellt. Christian Bale är den besynnerlige Michael Burry, som handlar med fonder och förutspår att fastighetsbubblan kommer att spricka. Steve Carell är Mark Baum, en otrevlig, argsint finansman som sörjer sin brors död, och så har vi två unga killar som vill göra sig en hacka; Charlie Geller (John Magaro) och Jamie Shipley (Finn Wittrock), dessa får hjälp av Brad Pitt, som har skägg och misslyckad frisyr.

Dessa personers förehavanden berättas i ett frenetiskt tempo, och klippningen är lika frenetisk den. Emellanåt pratar rollfigurerna direkt till kameran, det vill säga till oss i publiken, och förklarar de olika banktermerna, ett par gånger klipps det in personer som inte är med i resten av filmen för att förklara - till exempel en stjärnkock. För min del hjälper det inte speciellt mycket. THE BIG SHORT skulle lika gärna kunna vara på kantonesiska - utan svensk text. Jag vet absolut inget om världen filmen handlar om, jag är inte intresserad av finanser, fonder och aktier, och jag kan inte påstå att jag begrep vad de här killarna sysslade med. Jag hängde inte med ett dugg. Även Ryan Reynolds har en stor roll, men jag förstod aldrig vem han var. Marisa Tomei var nog Mark Baums fru.

Denna brist (är det egentligen en brist?) hos mig hindrade mig inte från att tycka filmen är hyfsat underhållande. Den är lite rolig emellanåt, vissa rollfigurer - som Christian Bales - är direkt bisarra. Ibland tittar någon in i kameran och säger att så där gick det inte till i verkligheten.

THE BIG SHORT urspelar sig mellan 2005 och 2008, men estetiskt sett tycker jag nog att McKays film ser ut som något från det sena 1990-talet. Klippning och foto är lite överarbetat för att framstå som häftigt, vilket innebär att filmen känns lång och mot slutet rätt tröttsam.

En ganska bra film, men jag kommer aldrig att se den igen. Mitt ljumma intresse märks även på att jag slutar skriva redan här - jag kommer inte på mer att säga om filmen.

  




(Biopremiär 22/1)

söndag 24 januari 2016

Bio: The 5th Wave

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Efter att TWILIGHT-serien avslutades började Hollywood desperat att leta efter nya bästsäljande romaner riktade till tonårstjejer. Efter ett par filmer baserade på sådana, vilka alla floppade, kom så HUNGER GAMES- och DIVERGENT-filmerna, varav åtminstone den första serien blev enormt framgångsrik. Hollywood letade efter nya böcker, nu när Hungerspelen är över, och har hittat "Den femte vågen" av Rick Yancey.
Eftersom svenska filmdistributörer inte tror att svenska titlar funkar på bio, släpps den här nya filmen under originaltiteln THE 5TH WAVE - trots att boken har en svensk titel. Bokförlaget såg inga problem med detta. För regin står J Blakeson (inget förnamn), som tidigare skrivit manus till INSTÄNGD 2 (en film med svensk titel).
THE 5TH WAVE börjar rätt bra. Chloë Grace Moretz spelar 17-åriga Cassie, som ensam och beväpnad springer runt i en värld efter katastrofen. Hon träffar på en sårad, överlevande man, men i tron att han är fientlig, skjuter hon ihjäl honom - och inser att hon misstagit sig.
Därefter berättas Cassies historia. Ett enormt rymdskepp uppenbarar sig och kretsar runt Jorden. Sedan attackerar rymdvarelserna i fyra vågor. De slår ut all elektricitet, de orsakar naturkatastrofer, de sprider ut sjukdomar som dödar större delen av mänskligheten.
Cassies föräldrar dör och hennes lillebror förs bort till en militärförläggning, medan hon letar efter gossens nalle. Militären, anförd av två känslokalla hårdingar spelade av Liev Schreiber och Maria Bello, avslöjar att rymdvarelserna nu rör sig på Jorden - i mänsklig skepnad. De tar över människokroppar. De överlevande barnen och ungdomarna tränas till soldater för att slå tillbaka - men det är något som inte stämmer.
Filmens stora överraskning är rätt uppenbar - åtminstone för oss som sett mängder av liknande filmer.
Som sagt, det här börjar bra. Inledningen med katastrof på katastrof kan nog upplevas som ganska traumatisk. Men så snart Cassie lämnats ensam i skogen, går det utför. Eftersom filmen riktar sig till unga tjejer, introduceras två killar hon blir förälskad i. Ben Parish (Nick Robinson) från skolan, som hamnar bland soldaterna, och den mystiske Evan Walker (Alex Roe), som tar hand om Cassie efter att hon sårats. De här två är slätstrukna, "söta", och har noll utstrålning. Evan har designerskäggstubb. Det blir festligt när man under en lång stund får se Cassie smygtitta på Evan, som badar i en bäck och stolt gnider sina spelande muskler. Lika fånigt blir det till exempel när de, mitt under en scen där de måste fly för livet illa kvickt, beslutar sig för att kyssas en stund.
Ytterligare en fånig detalj är när det hos armén dyker upp en tuff, bitter gothbrud som heter Ringer (Maika Monroe). Hon lär de andra att slåss och skjuta. Det är bara det att hon inte ger intryck av att vara speciellt bra på att slåss och skjuta, eller på något annat.
Vi känner igen temat från klassiker som VÄRLDSRYMDEN ANFALLER, ANFALL FRÅN MARS och liknande kommunistparanoia från 1950-talet, eller från TV-serien V. THE 5TH WAVE hade funkat bättre om den gjorts som en renodlad science fiction-rysare. Eller som en grabbig actionfilm - Blakesons film är nämligen överraskande våldsam, så pass att den blivit barnförbjuden i Sverige.
Nu blir det varken eller. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp filmen vänder sig till. Det är för tufft för TWILIGHT-publiken, för mjäkigt för actionpubliken, för dåligt för övrig publik.
Filmens slut bygger upp till den ofrånkomliga Del 2. Såtillvida den här filmen inte floppar.
  







(Biopremiär 22/1)



Tävling: Sensoria

Svenska skräckfilmer är som bekant sällsynta, och varje ny sådan mottages med stor nyfikenhet. Christian Hallmans SENSORIA har visats- och väckt uppmärksamhet på ett stort antal filmfestivaler världen över. I morgon; den 25/1, släpps filmen på DVD i Sverige.
I samarbete med Njutafilms och Grindhouse Pictures anordnar TOPPRAFFEL! en liten tävling. Tre exemplar av SENSORIA på DVD ligger i potten. Inte nog med det - de är signerade av Christian Hallman (regi och manus) och Måns Thunberg (story och manus). Jag får förstås inte lotta ut filmerna hur som helst, jag kräver en motprestation. Följande frågor ska besvaras:

1) För tio år sedan kom en svensk skräckfilm som både jag och Christian Hallman jobbade på. Vad heter den?

2) Vad heter filmfestivalen i Lund som jag och Måns Thunberg jobbat för (och som Christian Hallman fortfarande jobbar för)?

3) Vad heter filmbolaget som ägs av Nicolas Debot?

Skicka rätt svar, plus namn och adress, till sensoria@speedmail.se. Jag vill ha dina svar senast 23:59 torsdagen den 28/1. På fredag kommer jag att dra tre namn bland de rätta svaren. Jag ser helst att mina polare inte tävlar - jag menar, hur skulle det se ut?

Så här beskrivs SENSORIA i DVD:ns baksidestext:

Caroline, en kvinna i övre trettioårsåldern har mist allt hon brytt sig om. Hon vill få en nystart på livet och flyttar in i en ny lägenhet. I huset bor också My, en ung flicka som, precis som Caroline, letar efter tröst och något att dröja sig kvar vid. Caroline och My blir snabbt vänner och My börjar nästan behandla Caroline som en mamma. Men snart visar det sig att allt inte står rätt till och att My inte har varit helt ärlig med sina motiv eller sitt förflutna. Sakta börjar det som skulle bli en nystart istället bli en kolsvart mardröm.
Sensoria är en psykologisk nordic-noir-thriller som utspelar sig i ett lägenhetskomplex från 70-talet där allt inte riktigt är vad det verkar.

Fotnot: Flera bekanta har hört av sig och undrat om de får tävla. Sådana jag träffar t ex på mässor och liknande. Det är förstås okej. De får tävla. Med polare menar jag de jag umgås mer frekvent med.




lördag 23 januari 2016

Bio: Steve Jobs

Foton copyright (c) UIP
I november 2013 kom filmen jOBS (som stavas med gement J), och som handlade om Steve Jobs liv och karriär fram till hans död. Filmen var inte speciellt bra - och titelrollen spelades av Ashton Kutcher, som inte är så där jättelik Jobs.
Redan nu kommer ännu en film om Steve Jobs, den här gången i regi av den pålitligt ojämne Danny Boyle, och med Michael Fassbender i titelrollen. Han är inte heller lik Jobs. Under scenerna från 1980-talet bär Fassbender kostym och slips, vilket innebär att han är mer lik James Bond än Steve Jobs.
Vad har Boyle att tillföra ämnet? Inte mycket, visar det sig.
STEVE JOBS är indelad i tre delar: Jobs introducerar sin Mac 1984, Jobs introducerar sitt nya system Next 1988, Jobs introducerar sin iMac 1998. Med undantag för några korta flashbacks, utspelar filmen sig i de lokaler där presentationerna av datorerna ska ske. Presentationerna förbereds medan Jobs diskuterar och bråkar med sin familj, och framför allt med sina kollegor - Jeff Daniels gör Apples ägare John Sculley, Seth Rogen är Steve Wozniak, som tillsammans med Jobs skapade maskinen i ett garage, och Kate Winslet spelar Jobs hårt prövade assistent Joanna Hoffman, som mest springer och letar efter sin ständigt försvunne chef.
Det här är ett dialogdrivet drama, i vilket rollfigurerna står mittemot varandra och skriker. Det kan hända att de även sitter ner. Och skriker. Ibland slänger Boyle in onödiga, arty, och aningen irriterande detaljer, som att visa dokumentära bilder på Skylab på en vägg bakom Jobs när denne pratar om just Skylab. Scenerna från 1984 är av någon anledning grynigare än resten av filmen.Vad jag minns var  1984 inte ett speciellt grynigt år.
Redan i filmens första scen uppstår problem när de kort innan presentationen av Macen måste öppna burken. Detta blir svårt, eftersom de saknar det verktyg som behövs. Någon säger att de kan fixa fram en skruvmejsel, men det funkar inte med en sådan. Det behövs specialverktyg. Jobs säger att han inte vill att vanligt folk ska kunna öppna och ändra i en Mac. Det är bland annat just detta jag inte gillar när det gäller Appleprodukter. Det är inte mycket man kan fixa själv, inte mycket som det går att pilla och leka med och uppgradera. Man måste hela tiden köpa nytt, och prylarna blir allt dyrare.
En annan grej jag inte gillar, är att Appleanvändare utgör något slags sekt. Apple är en gudomlighet, Steve Jobs ord är lagen. I Danny Boyles film är Jobs ett osympatiskt, maktlystet rövhål. Under filmens gång blir han alltmer lik L Ron Hubbard och tillställningarna kan närmast liknas vid scientologmöten.
Både Fassbender och Winslet är Oscarnominerade för sina inssatser, och visst - det här en välspelad film. Men det är inte utan att jag undrar vad det är Boyle vill berätta; vad han vill säga med den här pladdriga filmen. Steve Jobs beter sig som en skitstövel - och sedan är det slut, efter att han har kommit med den hopplösa iMacen och hintat om iPoden.
STEVE JOBS gav mig absolut ingenting.








(Biopremiär 22/1)

-->

tisdag 19 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Kjell Alinge

Kjell Alinge har dött, 72 år gammal. Jag associerar Alinges röst med mina tonår på 1980-talet. Då gick hans radioprogram "Eldorado". Eftersom radion ofta stod på i köket, lyssnade jag på programmet. Jag tror inte att jag tyckte att det var speciellt bra; jag brukade inte gilla musiken som spelades, men ibland tog Alinge upp populärkultur i olika former, och han recenserade film på bio och video.
Bland annat såg Alinge till att TV-filmen UNDER SIEGE, som hette TARGET: USA på video i Sverige, blev en framgång, efter att han tilldelat den betyget Guld. En annan gång recenserade han Andrew Blakes porrfilm NIGHT TRIPS (1989), som han tyckte var bra - men han anmärkte på den svenska titeln: MED SÄRADE BEN.
Den första MAD MAX från 1979 blev totalförbjuden i Sverige. Kjell Alinge såg den på 80-talet, innan den ett par år senare släpptes på video, och rapporterade i "Eldorado". Han pratade om "förbjuden frukt". Nej, han tyckte inte att filmen var bra.
Under 1970-talets första hälft gjorde Alinge humorprogrammet "Hemma hos" tillsammans med Janne Forssell. Jag var för liten för att höra på det då, men vissa sketcher kördes i repris på 80-talet, och det finns några skivor med programmet. Det är längesedan jag lyssnade på programmet, men jag minns vissa klassiska sketcher som kul. Jag träffade Janne Forssell för några år sedan. Vi pratade lite om "Hemma hos", Hugo Montenegro, och Kjell Alinge, som Forssell inte hade någon kontakt med.
Jag träffade aldrig Kjell Alinge, men i slutet av 1990-talet gick han med i en diskussionsgrupp på internet som en kompis till mig startat. I gruppen avhandlade vi främst B-filmer, serietidningar, konstig musik, kioskböcker och toalettbesök. Det var lite fräsigt när Alinge gick med; han gillade serier och var väldigt kunnig på området. Tyvärr gjorde han sig snart omöjlig. då han ständigt förolämpade gruppmedlemmarna i komiskt syfte, och började skicka spam - efter som han kommit på att spam var den nya prylen att samla på. Han kastades ut ur gruppen.
Trots detta måste jag säga att jag inte hade något emot Kjell Alinge - och han var en del av min uppväxt. År 2003 fick Alinge Svenska Serieakademins Adamsondiplom - detta var ett par år innan jag blev ledamot i akademin, så jag var inte med och röstade och delade ut diplomet.
Jag har inte hört några av de eventuella radioprogram Kjell Alinge gjort de senaste 25 åren.
KJELL ALINGE
1943 - 2016
R.I.P.  

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Glenn Frey

Det finns en handfull låtar jag har fruktansvärt svårt för; som kan få mig att stänga av radion. Låtar jag tycker är irriterande och påfrestande att lyssna på. Några av dem är John Lennons "Imagine", Stevie Wonders "I just called to say I love you", Mikael Wiehes "Titanic" - och "Hotel California" med Eagles. Och nej, rent allmänt är jag ingen Eagles-fan. Men det hade ni säkert inte väntat er.
Nu har Glenn Frey; en av Eagles grundare, dött efter en tids sjukdom. Han blev 67. Även om jag alltså inte gillar Eagles, tycker jag att Frey var rätt cool som skådis, när han började göra roller för film och TV på 1980-talet.
Det var 1985 som Glenn Frey iförd Hawaiiskjorta dök upp i "Smuggler's Blues", ett avsnitt av MIAMI VICE. Hans låt "Smuggler's Blues" förekom också i avsnittet. Ytterligare låtar av och med Frey spelades i andra episoder av den populära serien - mest känd är "You Belong To The City"; en låt som låter mycket 80-tal och neon.
1986 medverkade Frey i actionfilmen LET'S GET HARRY. Kommer ni ihåg den? Den släpptes direkt på video i Sverige och blev rätt populär - själv hyrde jag den på legendariska Vlado Video. Mark Harmon spelar stackars Harry, som tas som gisslan i Colombia. Harrys bror och några polare åker dit för att frita honom. Bland övriga medverkande syns Gary Busey och Robert Duvall. Jag har inte sett filmen sedan den kom och minns den som rätt okej, men en som inte gillade filmen var dess regissör; Stuart Rosenberg. Producenterna tog filmen ifrån honom och klippte om den. Rosenberg i sin tur tog bort sitt namn från förtexterna. Det blev en film regisserad av pseudonymen Alan Smithee; ett namn amerikanska regissörer använder sig av när de inte vill stå för produkten.
Let's Get Harry.
1989 medverkade Frey i sju avsnitt av WISEGUY; en av få TV-serier jag sett samtliga avsnitt av. Jag minns serien som väldigt bra. Vilket den antagligen var. På 90-talet kunde vi se Frey i bland annat JERRY MAGUIRE och i ett avsnitt av NASH BRIDGES, och 2002 gjorde han sin sista roll, då han medverkade i ett avsnitt av en serie som hette ARLI$$,
Musik av och med Eagles och/eller Glenn Frey har hörts i mängder av TV-program och filmer.
GLENN FREY
1948 - 2016
R.I.P.

-->

söndag 17 januari 2016

Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel  © 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.

Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes' nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?

Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE - men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av - och även då var det fullsatt.

Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 - och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser ("festivaler") under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.

... Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.

Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.

Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?

Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.

Men! Nu har vi sett en "ny", tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.

I SPECTRE får vi:

* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.

* En komisk biljakt.

* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.

* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.

* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med - istället för att bara döda honom på en gång.

* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta "Ko-ko!".

* Bond fäller flera one-liners.

* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.

* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.

... Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer - kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.

Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men - ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray - vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.

Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.

Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?





(Hade biopremiär 30/10 2015)

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)