lördag 19 december 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Carlo De Mejo

Den italienske skådespelaren Carlo De Mejo har dött, 70 år gammal. De Mejo var son till den legendariska skådespelerskan Alida Valli (DEN TREDJE MANNEN, DE BESTIALISKA, SUSPIRIA), och var främst känd för en rad roller i några klassiska skräck- och exploitationfilmer.
Carlo De Mejo filmdebuterade 1968 i något som hette L'ORO DI LONDRA. Samma år medverkade han i Pasolinis TEOREMA.
1971 sågs De Mejo i rysaren THE ETRUSCAN KILLS AGAIN, sexkomedin WHEN WOMEN WERE CALLED VIRGINS, och det franska kriminaldramat DEN VÅLDSAMMA JAKTEN med Ann-Margret och Roy Scheider. Ytterligare en rad filmer följde på 70-talet, två av dem var PORCO MONDO och EROS PERVERSION; en komedi som bygger på Shakespeare.
Så blev det 80-tal - och de mer välkända titlarna radade upp sig. Bara under 1980 medverkade Carlo De Mejo i Ferdinando Baldis TERROR EXPRESS, Luigi Cozzis CONTAMINATION (även känd som ALIEN CONTAMINATION) och i Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, i vilken han mötte Janet Ågren. 1981 var han med i nunsploitationfilmen THE OTHER HELL, vilken antagligen är Bruno Mattei och Claudio Fragassos bästa film, och direkt efter den jobbade han för Fulci igen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.
1982 blev det ännu en Fulci-film; MANHATTAN BABY, den enda film han medverkade i det året, och under 1983 blev det också bara en film - Bruno Matteis BLADE VIOLENT med Laura Gemser, i USA känd under titeln WOMEN'S PRISON MASSACRE.
Rollerna blev allt färre under 1980-talet, och 1990 lade De Mejo av - för att plötsligt göra comeback i en film 1999 och i ytterligare en 2013. Tydligen är han med i en film som spelas in just nu. Vi får väl se om den färdigställs efter De Mejos frånfälle.
CARLO DE MEJO
1945 - 2015
R.I.P.

-->


torsdag 17 december 2015

Bio: Star Wars: The Force Awakens

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Något jag saknar från min barndom, och även mina yngre tonår, är den där fullkomligt exalterade känslan jag ibland uppfylldes av när jag precis sett en film på bio. En omtumlande wow-känsla. Så otroligt mäktig att jag blev besatt av filmen jag sett, satt hemma och ritade scener ur den, hittade på egna historier, letade upp så mycket fakta jag kunde (så gott det gick på den tiden), och klippte ut bilder och artiklar. En magisk känsla.

Den känslan infann sig till exempel när jag såg SUPERMAN - THE MOVIE och MOONRAKER, som var den första Bondfilm jag såg. Den dök även upp efter att jag sett JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, CONAN - BARBAREN och THE ROAD WARRIOR. Men efter dessa var det annorlunda. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag såg allt fler filmer.

Den film som uppfyllde mig mest var förstås STJÄRNORNAS KRIG. Jag såg den klockan 18:30 på Imperial i Landskrona. Jag satt i mitten av främsta raden på balkongen, och jag var där med mina klasskompisar Rune, Fredrik och Christian, samt vår fröken Britt och hennes son. Besattheten av STJÄRNORNAS KRIG satt i under flera år - det var förstås den häftigaste film som någonsin gjorts. Jag var besatt av STJÄRNORNAS KRIG till och med innan jag sett den. Jag minns att jag skrev en uppsats i skolan om filmen - som som jag trodde att den var. Eftersom jag inte visste vad prinsessan hette, fick hon heta Viktoria.
Nu har ju en ny film i serien kommit; STJÄRNORNAS KRIG: KRAFTEN VAKNAR, och eftersom den bara pressvisades i Stockholm, blev det till att se filmen på en ordinarie visning på premiärdagen. På en och samma dag sågs filmen av 113 187 personer enbart i Sverige! Det är självklart rekord. Här i Göteborg visades den i hur många salonger som helst, och hur många gånger som helst, vilket innebar att vi bara var runt femton pers i salongen när jag såg den kvart över två.

Infann sig den där fina, magiska känslan när jag såg JJ Abrams tolkning av George Lucas' skapelse?

Nej.

Men jag får nog erkänna att vid ett par tillfällen var det rätt nära. Ibland kände jag av en sense of wonder, som det heter, ibland kände jag mig nästan som barn på nytt. Men - när allt kommer omkring är jag nu en medelålders, avtrubbad man.
Redan när jag såg JEDINS ÅTERKOMST 1983 var det inte längre detsamma. Jag älskade RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, men jag tyckte att det var för mycket Mupparna över JEDIN. Det var får många konstiga- eller gulliga varelser, för mycket skog, för lite rymdstationer, och en del av magin var borta. Än värre blev det förstås när George Lucas fick för sig att göra den där usla prequel-trilogin, som inte gjorde en människa glad. Eller, jo, jag känner en kille som älskar de filmerna - men han är åtta.

KRAFTEN VAKNAR har varit årets mest hypade film. Det har tjatats om den, okyssta nördar har spekulerat i handlingen, det hela har känts direkt löjligt, nästan genant, för mig som är betydligt mer återhållsam i mitt intresse. Hypen har inneburit jag jag i stort sett var trött på filmskrället långt innan dess premiär. Det kändes som om jag redan sett den.
Nå. Jag vet att de som inte redan sett filmen är otroligt rädda för så kallade spoilers. Jag ska försöka undvika sådana. Men låt mig börja med att hävda att detta är den bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmen sedan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Utan tvekan. Men med det inte sagt att KRAFTEN VAKNAR är ett mästerverk, vilket många fans redan verkar tycka.

En mer passande titel vore "The Quest for Luke" - för det är det filmen handlar om; sökandet efter den försunne Luke Skywalker (Mark Hamill). Vi introduceras för några nya hjältar. Oscar Isaac är rebellen Poe Dameron, som har ett ganska skönt 70-talshjälteutseende. John Boyega är stormtroopern Finn, som deserterar och hjälper den tillfångatagne Poe att fly. Daisy Ridley är den unga skrotsamlaren Rey, som kommit över Poes försvunna robot BB-8, vilken sitter inne med en hemlighet. Finn, Rey och roboten tvingas samarbeta för att leta efter Luke och undvika att dödas av onda stormtroopers. Snart dyker även en grånad Han Solo (Harrison Ford) och Chewbacca (Peter Mayhew) upp, liksom prinsessan Leia (Carrie Fisher) och robotarna C-3PO (Anthony Daniels) och R2-D2 (Kenny Baker står som "R2-D2 consultant").

Den mörka sidan är tillbaka i form av The First Order, och eftersom Darth Vader är död, är den nya skurken den slemme Kylo Ren (Adam Driver). Han lyder i sin tur under den mäktige jättevarelsen Snoke (Andy Serkis), som visst är ett hologram.
På det hela taget är jag nöjd med filmen. Den är bättre än jag trodde den skulle vara. Det är kul att återse Han Solo - och ännu roligare att äntligen få se Harrison Ford i en vettig roll. De nya hjältarna funkar bra; Daisy Ridley är märkligt lik Keira Knightley när hon ler. Det är onekligen coolt att rebellerna fortfarande flyger runt i X-Wing Fighters, medan de onda har sina TIE Fighters. De onda bär dessutom samma uniformer som i de första filmerna - men jag saknar alla HEM TILL GÅRDEN-polisonger från 70-talet. Fast ibland blir det lite för många nostalgi-inslag; lite för många gamla prylar från första filmen skymtar förbi, enbart för att fansen ska bli till sig i trasorna.

Regissör Abrams och hans manusförfattare inför den första kvinnliga stormtroopern, ondskan är mer påtaglig när den grymme Kylo Ren beordrar sina män att döda alla bybor i en tidig scen, och den här gången kan soldaterna inte bara träffa när de skjuter - de som träffas av lasertrålarna slungas iväg av kraften. Kraften i strålarna, inte The Force, som de här filmerna handlar om.

Jag uppskattar verkligen att Abrams jobbat i en aningen gammaldags stil; här är inga irriterande snabba klipp och jobbiga vinklar - det går att se vad som sker under actionscenerna och filmen ser nästan ut att vara gjord på 80-talet.

Max Von Sydow har en alldeles för liten roll i början av filmen, och enligt gammal STJÄRNORNAS KRIG-tradition verkar alla rollfigurer vara släkt med varandra.
Vad som funkar mindre bra i filmen är Adam Driver och hans rollfigur Kylo Ren. Darth Vader hade sin mask för att kunna leva. Kylo verkar bara ha den för att han ska se ond ut. När han tar av sig masken ser han mest ut som Ted i BILL & TEDS GALNA ÄVENTYR. Han är lite fånig och alldeles för vek.

Det finns även en del andra smågrejor att anmärka på (bland annat ett inslag som var en väldigt dum idé!), men som sagt - det här är bättre än väntat. Jag valde mellan en trea och en fyra, men det får bli det högre betyget. Jag ser alldeles för många tråkiga och dåliga filmer nuförtiden, så JJ Abrams film känns som en frisk fläkt.

Om någon irriterar sig på att jag hela tiden skriver STJÄRNORNAS KRIG, beror det på att det var det dessa filmer hette när det begav sig; när jag växte upp. Det är det riktiga namnet! Jag säger även Spindelmannen och Stålmannen. Ibland säger jag till och med Läderlappen. För inte alltför många år sedan pratade vi svenska i det här landet, och inte engelska.








(Biopremiär 16/12)

torsdag 10 december 2015

Serier: Yoko Tsuno: Från Jorden till Vinea

YOKO TSUNO: FRÅN JORDEN TILL VINEA
av Roger Leloup
Cobolt
Jag läser att Semic gav ut tio album om Yoko Tsuno - huller om buller - på svenska mellan 1979 och 1984. Fler än jag trodde. I början av 80-talet fick min lillasyster ett par av albumen, jag tror det var två, och jag läste dem förstås också. Dock minns jag ingenting av dem - och jag har inte tänkt så mycket på dem sedan dess.
Jag har alltid sett på Yoko Tsuno som en ganska obskyr serie. Men - det har hänt ett par gånger när jag träffat fransmän och diskuterat serier, att de sagt att de är stora Yoko Tsuno-fans. Något som fått mig att höja på ögonbrynen. Än mer förvånad har jag blivit när jag konstaterat att serien görs än idag - album nummer 27 (!) kom ut i somras. Det är fortfarande seriens skapare Roger Leloup som skriver och tecknar.
Belgaren Roger Leloup är född 1933 och det enda jag tidigare visste om honom, var att han jobbade på Studio Hergé och att det var han som designade- och tecknade det oerhört coola flygplanet i Tintinäventyret "Plan 714 till Sydney". Han lämnade Tintin för att skapa sin egen serie, vilken alltså kom att bli Yoko Tsuno. Serien började gå som följetong i tidningen Spirou 1971 och det första albumet kom ut året därpå. Till en början hjälpte Maurice Tillieux till med manus, men han lät snart Leloup göra alllt på egen hand.
Detta tjocka, påkostade album från Cobolt innehåller tre Yoko Tsuno-album. Dock är det inte de tre första albumen, man har valt att publicera äventyren tematiskt och inte kronologiskt. "Från Jorden till Vinea" innehåller album 1; "Närkontakt i Jordens inre", album 3; "Vulcanus smältugn" (som hette "Explosion i underjorden" när Semic gav ut det), och album 6; "Vineas tre solar" (som hos Semic hette "Tvilllingsolarna", de missade tydligen en sol). Tre album i vilka den japanska elektroingenjören Yoko Tsuno och hennes vänner Vic Video och Paul Pitron upplever äventyr tillsammans med de blå rymdvarelserna från Vinea.
Yoko Tsuno i det första albumet.
Om jag inte visste att "Närkontakt i jordens inre" kom ut 1972, hade jag gissat på 1962 eller tidigare. Roger Leloup är fantastiskt skicklig på att teckna byggnader, maskiner och science fiction-farkoster - men i övrigt är serien påfallande träig, åtminstone till den början. Berättandet är i ryckigaste laget. Det blir dock bättre efter några album.
Så här ser hon ut i det sjätte albumet.
I det första albumet är Yoko sig inte riktigt lik till utseendet. Hon ser ut som en gammal karikatyr på japaner; en nidbild med sneda ögon och gul hy. Detta ändras tack och lov ganska omgående.
Som ofta är fallet när det gäller Cobolts utgåvor, bjuds vi på rejält med intressant extramaterial i form av artiklar, skisser och annat bildmaterial, som berättar om Leloup och seriens tillkomst. Björn Wahlberg står för översättningen.
Jag får nog säga att jag tycker att de här tre albumen är lite småtrista (det tyckte jag nog även när jag läste dem i början av 80-talet), men jag bör tillägga att jag är väldigt nyfiken på de album som kom ut efter dessa. Hur har serien utvecklats? Hur har Roger Leloup utvecklats? Som sagt: flera vuxna personer har hävdat att de är stora fans. Jag utgår därför från att serien är bättre än serier av den här typen brukar vara. Fast det är ju klart - väldigt få, i princip inga alls - nya, fransk-belgiska äventyrsserier ges ut på svenska nuförtiden, så det är svårt att jämföra.
För övrigt har samtliga 27 Yoko Tsuno-album kommit ut på danska.  

-->

onsdag 9 december 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Barely Lethal

BARELY LETHAL (Scanbox)
Avdelningen för filmer jag ser utan att först läsa baksidestexten: jaha, det här är väl en lättsam actionfilm, tänkte jag när jag såg omslaget. Samuel L Jackson, Jessica Alba och ytterligare en tjej poserar med varsin pistol. Jag började titta - och efter en stund insåg jag att det här inte alls var vad jag förväntat mig. Dessutom är målgruppen en helt annan.
Det är Hailee Steinfeld (tjejen jag inte visste vem det var på omslaget) som har huvudrollen som Megan. Som liten och föräldralös hamnade hon på Prescott, en organisation som utbildar barn till mördare. Sam Jackson är hårdingen som tränar dem. Megan är bra på att slåss och ha sig, men är avundsjuk på de jämnåriga som lever ett vanligt tonårsliv. Hon ser drivor av filmer och TV-serier om tonåringar och high school.
När Megan skickas iväg för att tillfångata vapenhandlaren Victoria Knox (Alba), går allt inte enligt planerna. Megan glöms kvar i Tjetjeniens obygder och antas vara död. Detta utnyttjar Megan - och tillbaka i USA söker hon in på high school som utbytesstudent från Kanada. Hon hamnar hos en familj i en småstad, och upplärd av filmer som CLUELESS och MEAN GIRLS, beter hon sig som tonåringarna i dessa filmer - och blir till allmänt åtlöje. Hon blir även betuttad i en rockmusiker och god vän med en snäll kille, som förstås egentligen är kär i Megan.
De vanliga high school-intrigerna följer, ovänner blir till vänner, vänner visar sig vara kräk, och så dyker till slut Victoria Knox upp och Megan får visa vad hon går för.
... Jag kan mycket väl tänka mig att trettonåriga flickor tycker att det här är kul och underhållande. Jag som vuxen man tycker mest att det är lite visset och klichétyngt. Inget fel på klichéer om de är kul, men det här är en dussinfilm. Regissören Kyle Newman har tidigare gjort FANBOYS och en rad kortfilmer. Det mest intressanta med honom är att han är född i Morristown! Tyvärr i Morristown, New Jersey och inte Bengali.
Samuel L Jackson gör precis samma typ han spelar i alla filmer. Fast utan svordomar.
Det skulle inte förvåna mig om fler än jag tror att det här är en actionfilm.








(Filmen släpps den 21/12)

-->

tisdag 8 december 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Robert Loggia

Robert Loggia har gått och dött, 85 år gammal, och den första roll jag kommer att tänka på är märkligt nog den i OSKYLDIGT BLOD; John Landis sågade flopp från 1992. Det är anmärkningsvärt, eftersom jag inte sett den filmen på över tjugo år. Antagligen är det på grund av scenen där han utsätts för solljus och löses upp, och undrar vad det är som händer med honom. Jag borde nog ta och se om den här filmen, den var väl inte så dålig?
Jag noterar dock att de flesta främst minns honom från SCARFACE. Versionen från 1983, förstås. Men det finns otroligt många andra roller att minnas honom från. Oändligt många.
Robert Loggia, som föddes i New York, utbildade sig till journalist, men blev skådis istället. 1951 debuterade han i en TV-serie, och det blev starten för en lång karriär, främst på TV. Han gjorde över hundra TV-roller och sågs i serier som WAGON TRAIN, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, THE UNTOUCHABLES, RAWHIDE, KRUTRÖK, HIGH CHAPARRAL, KOJAK, CANNON, COLUMBO, ROCKFORD TAR ÖVER, STARSKY OCH HUTCH, CHARLIES ÄNGLAR, LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, och MAGNUM, för att nämna några gamla klassiska serier.
Av senare års TV-serier medverkade han till exempel i DHARMA & GREG, THE SOPRANOS, MONK, och han dök upp som sig själv - i animerad skepnad - i FAMILY GUY.
Men Loggia gjorde även många - väldigt många - roller i biofilmer. I MANNEN FRÅN NASARET spelade han Josef, han var med i ROSA PANTERNS HÄMND, JAKTEN PÅ ROSA PANTERN och ROSA PANTERNS FÖRBANNELSE, och minsann om han inte mötte Bud Spencer i FLATFOOT RENSAR NILEN. Vidare sågs han i S.O.B. - PANIKEN I DRÖMFABRIKEN!, EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN, PSYCHO II, PRIZZIS HEDER, KNIVEN ÄR ENDA VITTNET, och i armbrytningsrafflet OVER THE TOP med Sylvester Stallone,
Ytterligare några filmer är DE SJU MAKTERNA, PANG I RUTAN, BIG, VILJANS SEGER, I LOVE TROUBLE, INDEPENDENCE DAY, LOST HIGHWAY, och FRÖKEN SMILLAS KÄNSLA FÖR SNÖ.
Robert Loggia jobbade in i det sista. Han har medverkat i fyra filmer bara i år, den sista av dessa heter SICILIAN VAMPIRE, och ytterligare tre filmer är inspelade och får premiär under 2016.
Under sin karriär hann Robert Loggia även med att stå bakom kameran. Han regisserade avsnitt av TV-serierna QUINCY M.E., MAGNUM och PAR I HJÄRTER.
ROBERT LOGGIA
1930 - 2015
R.I.P. 

-->

fredag 4 december 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.





tisdag 1 december 2015

Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.


Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.


Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.


Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?









(Biopremiär 4/12)

måndag 30 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Terminator: Genisys

TERMINATOR: GENISYS (Paramount)
Jag missade pressvisningen av TERMINATOR: GENISYS och brydde mig sedan aldrig om att gå och se den på bio - således kommer min recension först nu, när den har släppts på DVD och Blu-ray.
Förra veckan, när jag gick iväg för att handla mat och godis, kom jag även hem med några Blu-ray-filmer. De stod vid kassan och var väldigt billiga. En av dessa var THE TERMINATOR från 1984. Eftersom jag inte sett den på åtskilliga år, slog jag mig ner och såg om den.

Jag såg aldrig TERMINATOR på bio när den kom - däremot hyrde jag den tillsammans med en Moviebox när den släpptes på video. Då tyckte jag att filmen var något av det coolaste jag sett. När jag nu såg om den konstaterade jag att dialogen bitvis är rätt vissen, och att de charmiga stop motion-effekterna inte är speciellt övertygande. De var föråldrade redan 1984. Men. Det är en fantastisk actionfilm. Som sådan höjer den sig över mängden även idag. Så här tajta actionfilmer görs inte längre.

TERMINATOR var något av en brytpunkt för actionfilmen. Filmen innehåller allt det vi associerar med 80-tals-action, till exempel scener som badar i blått ljus och neon, och närbilder på vapen och mantelrörelser (sällsynt i moderna actionfilmer). TERMINATOR är James Camerons bästa film.

Visst gillade jag TERMINATOR 2, men den är långt ifrån lika bra som originalet. TERMINATOR 3 klagar många på, men jag tycker att den är rätt kul. Den fjärde filmen; TERMINATOR SALVATION, vilken saknade Arnold Schwarzenegger, minns jag som riktigt dålig. Jag kastade nu ett getöga på min recension och noterade att jag faktiskt gav den en trea i betyg; jag var säker på att jag satt en tvåa.

Okej, vad tycker jag då om den nya filmen? När den gick på bio var omdömena delade. Allt från "Den är rätt bra" till "Den suger". Alan Taylors (THOR: THE DARK WORLD) film börjar onekligen rätt bra och intressant. Man har återskapat några scener ur den första filmen; den yngre Arnold Schwarzeneggers ansikte har kopierats in på en bodybuildares kropp, men vi ser det hela skildrat ur en annan synvinkel - vi ser vad det är som händer i framtiden när John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor (Emilia Clarke), tjejen terminatorn skickats iväg för att döda. Men i TERMINATOR: GENISYS (dum stavning!) går något fel just som Kyle skickas iväg i tidsmaskinen.

När Kyle ploppar upp i Los Angeles 1984 har skeendena hunnit förändras. Sarah Connor har redan hunnit bli en tuff brud som vet att hantera skjutvapen, och till sin hjälp har hon en snäll, åldrad Terminator (Arnold). Av diverse skäl måste Sarah och Kyle resa in i framtiden; till år 2017, och när de väl är där, dyker plötsligt John Connor upp. Han är förändrad.

Som sagt: filmen börjar bra - men jag tappade snart intresset. Det blir lite för rörigt med alla parallella tidslinjer och hoppande i tiden, filmen är lite könlös, och även om specialeffekterna förstås är mer övertygande än Dinky Toys-festen i originalfilmen, urartar TERMINATOR: GENISYS i en steril CGI-orgie. Det är långt, segt, och inte alls lika tajt som i Camerons film.

Ett problem med filmen är att Emilia Clarke ser ut att vara fjorton år. Det känns allt lite kymigt. Men så såg jag att hon är hela 29 - och därmed äldre än Linda Hamilton var när hon spelade Sarah Connor 1984!

Arnold Schwarzenegger är förstås alltid Arnold Schwarzenegger. Han må ha blivit gammal, men han är filmens behållning. Han och pålitlige JK Simmons, som har en mindre roll.






söndag 29 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: We Are Still Here

WE ARE STILL HERE (Njutafilms)

I min recension av A CERTAIN JUSTICE skrev jag att det hänt något med actionfilmen - direkt-på-DVD-actionfilmerna har blivit allt billigare. När det gäller skräckfilm är detta något som gällt länge nu. I och med att den nya HD-tekniken är så billig, kan i princip vem som helst köpa en videokamera med bildkvalitet tillräckligt bra för att filmerna ska kunna biovisas. Med det inte sagt att filmerna bör visas på bio - eller visas överhuvudtaget. DVD-marknaden har översvämmats av extremt billiga skräckfilmer, gjorda av talanglösa individer som spelar in verken med polarna i rollerna. Visst kan det ibland bli bra, men oftast är dessa filmer under all kritik.

WE ARE STILL HERE, med manus och regi av Ted Geoghegan, är egentligen inte en sådan film. Jag hade en del förväntningar på denna, eftersom den blivit uppmärksammad på festivaler och har några bra namn i rollistan: Barbara Crampton från RE-ANIMATOR, Larry Fessenden, Monte Markham och Lisa Marie. Men - Karim Husseins filmfoto är extremt sterilt och digitalt. Antagligen är det ett konstnärligt val, men det ser otroligt billigt ut. Det är kallt och fullständigt stämningsbefriat.

På extramaterialet säger Geoghehan att filmen är en hyllning till Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, men bortsett från att den innehåller ett hus med spöken i källaren, och en spökfamilj som heter Dagmar (Dagmar Lassander hade en liten roll i Fulcis film), finns här inga likheter.

Crampton och Andrew Sensenig spelar Anne och Paul, ett par som nyligen förlorat sin son i en olycka. De flyttar in i ett gammalt hus på landet, det är vinter och gott om snö - och inte nog med att huset visar sig ha varit ett bårhus på 1800-talet, det bor alltså även mordiska spöken i källaren. Vart trettionde år dyker de upp och slaktar folk. Varför vart trettionde år? Varför inte hela tiden? Grannar och bybor beter sig märkligt, och när några vänner till Anne och Paul kommer på besök börjar mordorgien.

Lisa Marie, som jag tidigare bara sett i småroller i Tim Burton-filmer, visar sig vara  en riktigt kass skådis, men övriga medverkande är bra. Kontrasten mellan karaktärsskådespelare och den billiga looken blir lite konstig.

WE ARE STILL HERE är aldrig spännande, den är aldrig kuslig, och den sista halvtimmens splatter blir inte effektiv just tack vare bristen på stämning. Annars är det inget fel på själva storyn.

Jag kan inte säga annat än att jag blev väldigt besviken på den här.

lördag 28 november 2015

Bio: Spionernas bro

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Förra veckan satt Tom Hanks hos Graham Norton på BBC One och pratade om sin nya film SPIONERNAS BRO, regisserad av Steven Spielberg. I vanlig ordning var Hanks väldigt sympatisk och rolig. Jag har varit på flera presskonferenser med Hanks, och på dessa har han alltid varit uppsluppen, spontan och kul. Till skillnad från hans filmer.

Tom Hanks har ju en tendens att spela halvtrista gubbar nuförtiden: rejäla, amerikanska hjältar, som samtidigt är "vanliga", hederliga snubbar. Sådana gestaltar han i uppblåsta, sentimentala filmer. I SPIONERNAS BRO (notera att filmen faktiskt fått en svensk titel!) gör han återigen en sådan amerikansk hjälte, det handlar ånyo om ett stort, påkostat drama - men till skillnad från många andra, liknande filmer, tycker jag att det här är en rätt bra film.

I en berättelse som bygger på verkliga händelser, spelar Hanks advokaten James B Donovan som när kalla kriget var som kallast på 1960-talet lyckades avstyra en konflikt mellan öst och väst; Donovan är ännu en glömd och okänd hjälte.

I Brooklyn sitter den mystiske konstnären Rudolf Abel (Mark Rylance) och spionerar för Sovjet. En lågmäld, vänlig man. Han grips och det faller på Donovan att försvara honom.
Amerikanska folket uppskattar förstås inte en amerikansk advokat som försvarar en kommunistisk spion. Donovan bespottas och utsätts för attacker. Men så skjuts ett amerikanskt spionplan ner över Sovjet och piloten grips. Samtidigt klantar sig en amerikansk student i Berlin just som muren håller på att byggas. Han hamnar på fel sida av muren - och kastas i fängelse. Donovan säger till sin familj att han ska till London, och så far han till Östberlin för att försöka förhandla fram ett utbyte; Abel mot piloten och studenten.

SPIONERNAS BRO är inte speciellt spännande; hos Graham Norton sa Hanks att det är en film om folk som sitter ner och pratar, men det är en robust, gedigen produktion. Det är en intressant historia om en intressant period. Skildringen av Östberlin är fascinerande. Scenografi och detaljer känns övertygande, fast jag vet förstås inte om det verkligen såg ut- och gick till så. Jag gillade verkligen en scen från Västberlin, där rollfigurerna passerar en biograf på vilken man tydligt kan läsa vilka filmer som visas.
Jag känner mig tvingad att dra till med mitt standardklagomål: filmen varar 141 minuter och är alldeles för lång. Varför är allting för långt nuförtiden? Och Steven Spielberg kan förstås inte hålla sig - han kan inte låta bli att sätta en hjältegloria på Donovan i slutscenerna, som innehåller ett par synnerligen fåniga inslag, ackompanjerade av svulstiga stråkar. Jag fnissade.

Men som helhet är SPIONERNAS BRO bättre än jag trodde den skulle vara.

Och ja, en bro har en viktig roll i filmen.







(Biopremiär 27/11)

fredag 27 november 2015

Bio: Legend

Foton copyright ©2015 Studiocanal. All Rights Reserved
1990 kom det en brittiskt gangsterfilm som hette THE KRAYS. Den blev ganska omskriven hemma i England, i Sverige släpptes den direkt på video. Jag såg den, men minns ingenting alls av den, inte mer än att bröderna Gary och Martin Kemp från Spandua Ballet spelade tvillingarna Reggie och Ronald Kray; två legendariska gangstrar i 1960-talets London.
Nu är bröderna Kray tillbaka på biograferna - och jag konstaterar att detta är ännu ett ämne Monty Python har gjort svårt att ta på allvar. Ni minns väl The Piranha Brothers i MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS? De höll London i ett järngrepp på 60-talet. De var grymma - men rättvisa. Bröderna Piranha drog sig inte för att spika fast folks huvuden i bord, eller i golvet. En av dem; Dinsdale, var galen och trodde att han var förföljd av en jätteigelkott.
Amerikanen Brian Helgeland, mest känd för sina manus till filmer som L.A. KONFIDENTIELLT, MYSTIC RIVER, MAN ON FIRE och GREEN ZONE, har skrivit och regisserat den engelsk-franska produktionen LEGEND - och jag kom under filmen ofta på mig med att fnissa, och förvänta mig att en igelkott skulle titta in. "DINSDALE! DINSDAAAALE!" Men även om detta aldrig händer, är LEGEND bitvis en väldigt rolig film.
Överspelets nye kung Tom Hardy, som tagit över efter Daniel Day-Lewis, spelar med hjälp av modern teknik tvillingarna Kray. Det är väldigt övertygande gjort, om jag inte visste att det var en och samma skådis hade jag aldrig sett det. Reggie Kray är den stilige, charmige av de två; Ronnie är en galen, homosexuell psykopat.
Emily Browning spelar Frances Shea, som kom att gifta sig med Reggie och som agerar berättarröst. Filmen inleds med att hon säger att hon ska berätta den sanna historien om bröderna Kray. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag dock ingen aning om. Som traditionen bjuder får vi följa Krays uppgång och fall. De börjar som småhandlare, de driver en nattklubb och sätter skräck i London. De bedriver beskyddarverksamhet, de drar sig inte för att misshandla folk, och när verksamheten går över styr sker även ett par mord.
I rollen som Ronnie Kray tar Tom Hardy i för kung och fosterland. Till skillnad från den iskalle och genuint obehaglige psykopaten Whitey Bulger i Johnny Depps skepnad i BLACK MASS, är Ronnie en ganska komisk figur. Jag vet inte om det är meningen, men han är så pass bisarr och konstig, att det blir roligt.
Jag tycker om LEGEND, det här är en bra film - och jag tänkte först sätta en fyra i betyg. Men - det hela faller på att Brian Helgeland inte riktigt vet vad det är för typ av film han vill göra. Den pendlar mellan diskbänksrealism, rå gangsterfilm - och en fullkomligt flängd skröna. En pubslagsmål till svängig musik känns inspirerad av westernfilmer, flera scener är burleska och bisarra; som Ronnies sexfester - och en besynnerlig scen där en konkurrerande liga håller en "rättegång", komplett med domarperuk på ligans ledare. Det ser ut att vara hämtat ur Läderlappen.
Ett annat skäl till att jag sänker betyget ett snäpp är att filmen ofta står och stampar utan att komma någonvart, vilket gör att de två timmar och elva minuter filmen varar blir väldigt långa.
Slutligen måste jag nämna det faktum att brittiska gangsters alltid känns som B-laget, oavsett hur grymma de är. De sitter i murriga, fula lägenheter och dricker te, de äter äckliga korvar, de går till puben i HEM TILL GÅRDEN. Chazz Palminteri har en liten roll i LEGEND som amerikansk gangster. När han dyker upp känns det verkligen som att han är den riktige gangstern.
LEGEND är bra, det är en sevärd film - men BLACK MASS är en bättre gangsterfilm på de flesta sätt.







(Biopremiär 27/11)

-->

måndag 16 november 2015

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.

Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.

Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.
För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.

MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.

Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.
Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.

Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.

Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.

Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.

Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.
    







(Biopremiär 18/11)

lördag 14 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: A Certain Justice

A CERTAIN JUSTICE (SF)

Det har hänt något med actionfilmen.

Att 80-talets storhetsdagar är förbi är ingen nyhet. Redan under 90-talet gjordes de flesta actionfilmerna direkt för video. Men även om budgeten var lägre, var dessa filmer ofta kul och underhållande; de hade åtminstone vissa production values, de sköts på 35mm, de var i de flesta fall kompetent gjorda.

Idag filmas som bekant det mesta digitalt, det är inte mycket att göra åt det, men de direkt-på-DVD-actionfilmer som inte produceras av de stora bolagen, som Fox och Sony, är i alldeles för många fall direkt osebara. De ser fruktansvärt billiga ut, de är klantigt gjorda, och de är tråkiga.

A CERTAIN JUSTICE är en sådan film. Den släpps inte ens på DVD i Sverige, den skickas ut direkt på VOD-marknaden. I USA heter filmen PUNCTURE WOUNDS. För regin står Giorgio Serafini och James Coyne, men bara ett namn syns i förtexterna - och det är olika beroende på om man ser A CERTAIN JUSTICE eller PUNCTURE WOUNDS! Väldigt märkligt.

Filmens hjälte John spelas av Cung Le, som har sämre utstrålning än en överkokt frikadell, medan Dolph Lundgren - iförd långhårig peruk och mustasch - spelar skurken Hollis. Le och Dolphan har även producerat filmen. Det är inte utan att man undrar vad Dolphan har sett i den här.

Redan under förtexterna känner man att det här inte kommer att bli bra. Det här inleds nämligen med klipp ur filmens actionscener - de vi ska komma att se. På ljudspåret spelas usel metal. Därefter följer en massa snabba klipp, berättelsens olika figurer presenteras snabbt och deras namn skrivs ut i bild - alltid ett tecken på en dålig film. Om det inte är DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE och ett fåtal till.

Handlingen är inte mycket att orda om. Hjälten John är en före detta soldat som lider av posttraumatisk stress. Han råkar se en prostituerad attackeras av några skumma typer. John bankar skiten ur angriparna, jag minns inte om han till och med dödade dem, men inte blir offret gladare för det, tvärtom. Det var killar ur gangstern Hollis gäng som attackerat. Nu kommer Hollis att jaga henne - och John.

Jodå. John får sin familj mördad. Då tappar John humöret och går ut för att hämnas.
A CERTAIN JUSTICE innehålller förvånansvärt få actionscener. Dessa är dock hyfsade. Mellan dessa är filmen ohyggligt tråkig och ointressant. Dolphan medverkar inte tillräckligt mycket. Vinnie Jones spelar skurk, men är med i ännu färre scener än Dolph.

Regi och filmfoto irriterar. Det används en del märkliga grepp, konstiga klipp och skumma vinklar. Ibland kan jag inte avgöra om det är konstnärliga grepp, eller ren klantighet. Varför är bildens kant suddig i vissa scener? Filmen ser genomgående billig ut och en del av skådespeleriet är under all kritik. Filmmusiken är riktigt vissen. Det här är en sådan där film under vilken man kommer på sig själv med att pilla på mobilen medan man tittar.

Så här var det aldrig på till exempel PM Entertainments tid. Det var tider det!