tisdag 19 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Kjell Alinge

Kjell Alinge har dött, 72 år gammal. Jag associerar Alinges röst med mina tonår på 1980-talet. Då gick hans radioprogram "Eldorado". Eftersom radion ofta stod på i köket, lyssnade jag på programmet. Jag tror inte att jag tyckte att det var speciellt bra; jag brukade inte gilla musiken som spelades, men ibland tog Alinge upp populärkultur i olika former, och han recenserade film på bio och video.
Bland annat såg Alinge till att TV-filmen UNDER SIEGE, som hette TARGET: USA på video i Sverige, blev en framgång, efter att han tilldelat den betyget Guld. En annan gång recenserade han Andrew Blakes porrfilm NIGHT TRIPS (1989), som han tyckte var bra - men han anmärkte på den svenska titeln: MED SÄRADE BEN.
Den första MAD MAX från 1979 blev totalförbjuden i Sverige. Kjell Alinge såg den på 80-talet, innan den ett par år senare släpptes på video, och rapporterade i "Eldorado". Han pratade om "förbjuden frukt". Nej, han tyckte inte att filmen var bra.
Under 1970-talets första hälft gjorde Alinge humorprogrammet "Hemma hos" tillsammans med Janne Forssell. Jag var för liten för att höra på det då, men vissa sketcher kördes i repris på 80-talet, och det finns några skivor med programmet. Det är längesedan jag lyssnade på programmet, men jag minns vissa klassiska sketcher som kul. Jag träffade Janne Forssell för några år sedan. Vi pratade lite om "Hemma hos", Hugo Montenegro, och Kjell Alinge, som Forssell inte hade någon kontakt med.
Jag träffade aldrig Kjell Alinge, men i slutet av 1990-talet gick han med i en diskussionsgrupp på internet som en kompis till mig startat. I gruppen avhandlade vi främst B-filmer, serietidningar, konstig musik, kioskböcker och toalettbesök. Det var lite fräsigt när Alinge gick med; han gillade serier och var väldigt kunnig på området. Tyvärr gjorde han sig snart omöjlig. då han ständigt förolämpade gruppmedlemmarna i komiskt syfte, och började skicka spam - efter som han kommit på att spam var den nya prylen att samla på. Han kastades ut ur gruppen.
Trots detta måste jag säga att jag inte hade något emot Kjell Alinge - och han var en del av min uppväxt. År 2003 fick Alinge Svenska Serieakademins Adamsondiplom - detta var ett par år innan jag blev ledamot i akademin, så jag var inte med och röstade och delade ut diplomet.
Jag har inte hört några av de eventuella radioprogram Kjell Alinge gjort de senaste 25 åren.
KJELL ALINGE
1943 - 2016
R.I.P.  

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Glenn Frey

Det finns en handfull låtar jag har fruktansvärt svårt för; som kan få mig att stänga av radion. Låtar jag tycker är irriterande och påfrestande att lyssna på. Några av dem är John Lennons "Imagine", Stevie Wonders "I just called to say I love you", Mikael Wiehes "Titanic" - och "Hotel California" med Eagles. Och nej, rent allmänt är jag ingen Eagles-fan. Men det hade ni säkert inte väntat er.
Nu har Glenn Frey; en av Eagles grundare, dött efter en tids sjukdom. Han blev 67. Även om jag alltså inte gillar Eagles, tycker jag att Frey var rätt cool som skådis, när han började göra roller för film och TV på 1980-talet.
Det var 1985 som Glenn Frey iförd Hawaiiskjorta dök upp i "Smuggler's Blues", ett avsnitt av MIAMI VICE. Hans låt "Smuggler's Blues" förekom också i avsnittet. Ytterligare låtar av och med Frey spelades i andra episoder av den populära serien - mest känd är "You Belong To The City"; en låt som låter mycket 80-tal och neon.
1986 medverkade Frey i actionfilmen LET'S GET HARRY. Kommer ni ihåg den? Den släpptes direkt på video i Sverige och blev rätt populär - själv hyrde jag den på legendariska Vlado Video. Mark Harmon spelar stackars Harry, som tas som gisslan i Colombia. Harrys bror och några polare åker dit för att frita honom. Bland övriga medverkande syns Gary Busey och Robert Duvall. Jag har inte sett filmen sedan den kom och minns den som rätt okej, men en som inte gillade filmen var dess regissör; Stuart Rosenberg. Producenterna tog filmen ifrån honom och klippte om den. Rosenberg i sin tur tog bort sitt namn från förtexterna. Det blev en film regisserad av pseudonymen Alan Smithee; ett namn amerikanska regissörer använder sig av när de inte vill stå för produkten.
Let's Get Harry.
1989 medverkade Frey i sju avsnitt av WISEGUY; en av få TV-serier jag sett samtliga avsnitt av. Jag minns serien som väldigt bra. Vilket den antagligen var. På 90-talet kunde vi se Frey i bland annat JERRY MAGUIRE och i ett avsnitt av NASH BRIDGES, och 2002 gjorde han sin sista roll, då han medverkade i ett avsnitt av en serie som hette ARLI$$,
Musik av och med Eagles och/eller Glenn Frey har hörts i mängder av TV-program och filmer.
GLENN FREY
1948 - 2016
R.I.P.

-->

söndag 17 januari 2016

Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel  © 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.

Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes' nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?

Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE - men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av - och även då var det fullsatt.

Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 - och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser ("festivaler") under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.

... Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.

Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.

Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?

Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.

Men! Nu har vi sett en "ny", tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.

I SPECTRE får vi:

* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.

* En komisk biljakt.

* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.

* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.

* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med - istället för att bara döda honom på en gång.

* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta "Ko-ko!".

* Bond fäller flera one-liners.

* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.

* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.

... Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer - kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.

Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men - ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray - vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.

Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.

Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?





(Hade biopremiär 30/10 2015)

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

lördag 16 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Dan Haggerty

En amerikansk TV-hjälte jag ofta stött på de senaste decennierna, är Grizzly Adams. Jag har aldrig någonsin sett TV-serien THE LIFE AND TIMES OF GRIZZLY ADAMS (1977-78), men jag vet mycket väl vem denne trapper är, och att han spelades av Dan Haggerty. Nu har Haggerty dött i cancer. Han blev 74.

Dan Haggerty debuterade redan 1953, då han var med i ett avsnitt av en TV-serie, men sedan dröjde det till 60-talet innan han åter stod framför kameran. På den tiden var det mest motorcykelrullar som gällde för hans del. Han skymtade i EASI RIDER (1969), och följde upp denna med ANGELS DIE HARD (1970), HÄMNDENS ÄNGLAR (1971), BURY ME AN ANGEL (1972), transvestitrullen PINK ANGELS (1972), och SLEAZY RIDER (1973). Haggerty spelade även biker i actionkomedin SUPERCHICK (1973), och han var med i motorcykelskräckfilmen HEX (1973).

1974 kom långfilmen THE LIFE AND TIMES OF GRIZZLY ADAMS, i vilken Haggerty spelar den robuste Adams, som flyr upp i bergen, där han blir kompis meden björn. Denna film blev alltså senare TV-serie. Efter att serien lades ner, spelade Haggerty Grizzly Adams i ytterligare några TV-filmer.

1978 kom en TV-rysare som hette TERROR OUT OF THE SKY. Den här hyrde jag på A-video i Helsingborg. I Sverige hette den TERROR FRÅN SKYN; filmen handlar om en illasinnad bisvärm, och jag minns den som en typisk, rejäl TV-produktion; typisk för 70-talet.

Dan Haggerty var med i ytterligare lite olika vildmarksfilmer, han dök upp i CHARLIES ÄNGLAR och PÅ KRYSS MED KÄRLEKEN (det vill säga THE LOVE BOAT), han var med i skräckfilmen TERROR NIGHT, i David A Priors raffel NIGHT WARS, och i skräckfilmerna ELVES, THE CHILLING, och MIND TRAP.

1997 och 2000 var han med i två filmer om Grizzly Mountain, men i dessa spelade Haggerty en kille som hette Jeremiah. Ytterligare mängder av filmer, de flesta mer eller mindre obskyra, följde. Till exempel var han 2013 med i skräckisen AXE GIANT: THE WRATH OF PAUL BUNYAN.

Dan Haggerty var aktiv in i det sista. Hans två sista filmer släpps senare under 2016.

DAN HAGGERTY
1941 - 2016
R.I.P. 

TOPPRAFFEL! sörjer: David Bowie

Illustration: Malin Biller

2002, bör det ha varit, var jag på Bokmässan i Göteborg under större delen av Lunds Fantastisk Filmfestival. Jag dök upp på festivalen under dess sista dag, och gick och satte mig i VIP-rummet. De enda som var där, var en ung engelsman och dennes flickvän. Den lågmälde killen presenterade sig som Duncan och sa att han var på festivalen med en kortfilm. Han var trevlig och vi småpratade över ett par glas sprit. Jag noterade att festivalarbetarna lismade lite extra för den här Duncan. Jag förstod inte varför. Först lite senare viskade en kompis: "Det är ju David Bowies grabb!". Duncan Jones, som snart skulle komma att bli en uppburen filmregissör.

Närmare än så kom jag aldrig David Bowie.

Vad ska jag skriva om Bowie som inte redan skrivits oräkneliga gånger? Till skillnad från många andra musiker som dött den senaste tiden, var faktiskt Bowie en av mina husgudar. Men det dröjde innan jag började lyssna aktivt på honom.

När jag var barn på 1970-talet var Bowie för mig bara en märklig snubbe som dök upp på bild i diverse tidningar. Jag hade aldrig hört honom, jag hade åtminstone inte noterat hans musik. Ingen i min närhet lyssnade på Bowie, och radio och framför allt TV skämde ju inte precis bort oss med pop och rock på den tiden.

Blodshunger.

Det dröjde tills "Let's Dance" kom 1983 som hans musik plötsligt var överallt. Då visade ju SVT musikvideor. Jag minns att en del äldre Bowiefans klagade på "Let's Dance", och jag förstod inte vad de klagade på. Jag tyckte att de nya låtarna var bra. Fast jag brydde mig inte om att köpa skivan. Jag köpte aldrig skivor som låg på topplistan när jag var tonåring.

Först runt 1990 - på den tiden det fortfarande fanns skivaffärer - gick jag bort till Music Corner, Record Stuff och Åhléns i Landskrona, och köpte alla Bowieplattor jag kunde hitta. Jag undrade varför jag inte gjort det tidigare.

När jag skrev om Lemmys bortgång, koncentrerade jag mig på hans filmkarriär. Så, varför inte titta lite på David Bowies filmkarriär? Han var ju en utmärkt skådespelare. Han medverkade i många uppmärksammade- och smått klassiska filmer - men märkligt nog aldrig i någon stor hit.

Redan i slutet av 60-talet dök Bowie upp i kortfilmer och TV-serier. Första långfilmen var Nicolas Roegs märkliga MANNEN UTAN ANSIKTE, bättre känd under originaltiteln THE MAN WHO FELL TO EARTH, som kom 1976. Det är längesedan jag såg den här, och jag minns bara att jag tyckte att den var lite cool - men jag begrep inte mycket.

Kristi sista frestelse.

Skådespelaren David Hemmings, känd för BLOW-UP och DEEP RED, regisserade JUST A GIGOLO; en tysk poduktion med väldigt många kända namn i rollistan - bland andra syns Kim Novak och Marlene Dietrich. I det tyska, verklighetsbaserade knarkdramat VI BARN FRÅN BAHNHOF ZOO från 1981, framträder Bowie som sig själv under en konsert.

1983 kom Tony Scotts BLODSHUNGER, i vilken Bowie och Catherine Deneuve spelade vampyrer. Det är en film som verkligen osar 80-tal. Den japanska MERRY CHRISTMAS MR. LAWRENCE från samma år blev flerfaldigt prisbelönt. KAPTEN GULSKÄGG, HAVETS FASA, som även den kom 1983, blev snarare utskälld. Här spelar visst Bowie en haj. Jag minns inte om jag sett den.

John Landis' TRASSEL I NATTEN fick rätt ljummen kritik när den kom 1985, men den har omvärderats sedan dess, och vad jag minns fick Julien Temples ABSOLUTE BEGINNERS från året därpå inte heller så där jättebra kritik.

Jim Hensons LABYRINT, 1986, verkar vara en stor favorit bland en del av mina något yngre vänner, åtminstone bland de som gillar fantasy. Bowie spelande trollkungen i denna fantasyhistoria, som var tänkt att bli en fläskig blockbuster - men de stora framgångarna uteblev. 1988 spelade Bowie Pontius Pilatus i Martin Scorseses KRISTI SISTA FRESTELSE.

Därefter kunde vi bland annat se Bowie gå förbi kameran i TWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992), han var med i BASQUIAT - DEN SVARTE REBELLEN (1996), han hade en cameo i ZOOLANDER (2001), han var med i ett avsnitt av TV-serien EXTRAS, han spelade med i magikerfilmen THE PRESTIGE (2006), och han gjorde en röst i - håll i er - SVAMPBOB FYRKANT!

Två roller vi inte fick se David Bowie gestalta, var som seriefigurerna Mandrake och Corto Maltese. Det pratades om dessa på 80-talet, men filmerna blev aldrig av. För 15-20 år sedan träffade jag en fransman i Cannes, som hävdade att den ende som kan spela Corto Maltese, är David Bowie.

Och det hade han rätt i.

DAVID BOWIE

1947 - 2016

R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Angus Scrimm

När jag var barn såg jag en annons för Don Coscarellis PHANTASM (1979) i en tidning. Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om, men bilden var extremt cool - och den hade en konstig slogan: "Om inte den här filmen skrämmer livet ur dig ÄR DU REDAN DÖD!". Hur skulle man kunna se en film om man är död?
Det dröjde innan jag slutligen såg PHANTASM; jag såg faktiskt PHANTASM II (1988) först. När jag väl fick se den första filmen tyckte jag att den var rätt kass. Hur kunde den här ha blivit så framgångsrik? Mystiska dvärgar smyger omkring på en kyrkogård; de är anförda av den elake The Tall Man - något slags demon (?), vars vapen är ett flygande silverklot försett med knivar och borr.
The Tall Man blev en ikonisk gestalt inom skräckfilmen; Don Coscarelli har gjort fem filmer i serien; den femte - PHANTASM: RAVAGER - har ännu inte släppts. Angus Scrimm spelar The Tall Man i samtliga delar.
Nu har Angus Scrimm dött, 89 år gammal.
Angus  Scrimm föddes som Lawrence Rory Guy, och i sina första filmer kallade han sig Rory Guy eller Lawrence Guy. Han filmdebuterade 1972 i Curtis Hansons SWEET KILL, och 1973 var han med i en skräckfilm som heter SCREAM BLOODY MURDER. Denna köpte jag på en engelsk billighets-DVD, och den är rätt hyfsad - även om den tekniska kvlitén var under all kritik på DVD:n.
Don Coscarelli var bara sexton år när han, tillsammans med Craig Mitchell, gjorde långfilmen JIM, THE WORLD'S GREATEST (1976), i vilken Scrimm hade en roll. När Coscarelli sedan gjorde PHANTASM tog Rory Guy sig artistnamnet Angus Scrimm.
Som Angus Scrimm var han med i Jim Wynorskys regidebut THE LOST EMPIRE (1984), 1986 var han med i Wynorskis CHOPPING MALL, och 1989 sågs han i TRANSYLVANIA TWIST - även den av Wynorski.
1991 dök Scrimm upp i SUBSPECIES från Full Moon, det blev mer Wynorski 1992 i MUNCHIE, han mötte Bruce Campbell i MINDWARP (1992), och MUNCHIE STRIKES BACK från 1994 regisserades förstås av, just det, Jim Wynorski.
FATAL FRAMES heter en usel, italiensk giallo av Al Festa. Den kom 1996, då jag såg den i Cannes, men bolaget fortsatte att försöka sälja den under åtskilliga år. Den var inte helt oväntat svårsåld. Förutom Angus Scrimm medverkar Rick Gianasi, David Warbeck, Alida Valli, Linnea Quigley och Donald Pleasence. Se inte den här, den är plågsam.
Samma år var Scrimm med i Jim Wynorskis VAMPIRELLA, som handlade om den legendariska seriefiguren, och han var berättarröst i WISHMASTER (1997). På 2000-talet kunde Scrimm bland annat ses i SATANIC, AUTOMATONS, I SELL THE DEAD och JOHN DIES AT THE END.
På TV medverkade Angus Scrimm i avsnitt av QUINCY, TRAPPER JOHN M.D., DISNEYLAND, ALIAS och i Don Coscarellis MASTERS OF HORROR-episod "Incident On and Off a Mountain Road".
ANGUS SCRIMM
1926 - 2016
R.I.P.




TOPPRAFFEL! sörjer: Alan Rickman

Illustration: Malin Biller
Jag vet inte hur pass mycket Alan Rickman uppskattade detta, men för mig - och många med mig - var Rickman synonym med den hänsynslöse Hans Gruber i DIE HARD från 1988. Men det är inte så konstigt. DIE HARD är inte bara en klassisk actionfilm - Hans Gruber är en fullkomligt fantastisk skurk.
I slutet av filmen föll Gruber ner från Nakatomiskrapan och dog - och nu har Alan Rickman dött i cancer. Han blev 69.
Alan Rickman var en av de stora, brittiska karaktärsskådespelarna, och en man med en fullkomligt fantastisk röst. Han stod på teaterscener i London och på Broadway, och 1978 gjorde han sin första TV-roll, då han medverkade i en uppsättning av ROMEO & JULIA. Han fortsatte att jobba för TV och sågs bland annat i ett avsnitt av VINNARE OCH FÖRLORARE.
Så kom DIE HARD och Rickman blev plötsligt ett stort namn även i Hollywood. Han sågs mot Kevin Kline i den rätt bortglömda JANUARIMANNEN från 1989, och 1990 spelade han mot Tom Selleck i FANTOMEN-regissören Simon Wincers QUIGLEY DOWN UNDER; en australisk "western" som visst hette PRICKSKYTTEN i Sverige. Vad jag minns var den inget vidare.
1991 sågs Rickman i ännu en saftig skurkroll. Då spelade han sheriffen av Nottingham i ROBIN HOOD: PRINCE OF THIEVES; den där versionen med Kevin Costner. Costner var en rätt blek cowboyversion av Robin Hood - men Alan Rickman är oförglömlig. I synnerhet i scenen där han är så arg att han saglar.
Die Hard.
Ytterligare några filmer från den här tiden är den politiska komedin BOB ROBERTS (1992) med Tim Robbins, Mike Newells AN AWFULLY BIG ADVENTURE (1995) med Hugh Grant, samma år spelade han överste Brandon i Ang Lees FÖRNUFT OCH KÄNSLA med Emma Thompson och Kate Winslet, och 1996 gestaltade han titelrollen i RASPUTIN; en TV-film inspelad i Ryssland, och som även hade Ian McKellen och Greta Scacchi i rollistan.
Innan Liam Neeson blev actionhjälte, gjorde han så kallade seriösa filmer. 1996 sågs han som den irländske revolutionären Michael Collins i Neil Jordans film med samma namn, och jodå, visst var Rickman med i denna. 1998 kom thrillern JUDAS KISS, där Rickman spelade snut, 1999 sågs han i Kevin Smiths rätt irriterande DOGMA, och i den festliga komedin GALAXY QUEST med Tim Allen.
År 2001 spelade Rickman frisör i komedin BLOW DRY; en film om en rafflande frisörtävling, men samma år gjorde han för första gången den roll han är mest känd för hos den yngre publiken. Då kom nämligen HARRY POTTER OCH DE VISES STEN. Rickman spelade den otäcke Snape, en roll han gestaltade i samtliga åtta Harry Potter-filmer, varav den sista kom 2011.
Robin Hood: Prince of Thieves.
När han inte spelade Snape, sågs han köpa en julklapp av Rowan Atkinson i LOVE ACTUALLY (2003), hans röst hördes i den usla LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN (2005), han var med i PARFYMEN: BERÄTTELSEN OM EN MÖRDARE (2006), och så kunde vi se och höra honom i Tim Burtons musikal SWEENEY TODD: THE DEMON BARBER OF FLEET STREET, som kom 2007. Mer Burton blev det 2010, då gjorde Rickman rösten till Larven i ALICE I UNDERLANDET.
Bland de filmer vi sett sett Alan Rickman i de senaste åren återfinns GAMBIT, THE BUTLER, i vilken han spelade Ronald Reagan, och punkrockdramat CBGB. Rickmans sista film blev den kommande ALICE I SPEGELLANDET, i vilken han åter gör Larvens röst. Rickman hann även med att skriva och regissera två långfilmer; VINTERGÄSTEN (1997) och A LITTLE CHAOS (2014).
Många roller, och inte bara som skurk - men vad vore filmhistorien utan Hans Gruber?
ALAN RICKMAN
1946 - 2016
R.I.P.  




fredag 15 januari 2016

Bio: Marguerite

Foton copyright (c) Folkets Bio
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Florence Foster Jenkins (1868-1944) hette en stenrik amerikanska som fått för sig att hon var en framstående operasångerska. Tanten var fullkomligt tondöv. Hon träffade aldrig en ton rätt, det skär i öronen när man lyssnar på henne - vilket är fullt möjligt än idag, eftersom hon bekostade grammofoninspelningar av sin skönsång; dessa går att leta upp på Internet. Stephen Frears har nyligen avslutat inspelningen av FLORENCE FOSTER JENKINS; en film som får premiär senare i år. Meryl Streep innehar titelrollen, och i övriga roller syns bland andra Hugh Grant och Rebecca Ferguson.
Men - redan nu kan vi se en film som bygger på Jenkins kulturgärning (eller ska det vara ogärning?). Xavier Giannoli har regisserat MARGUERITE, som utspelar sig i Paris på 1920-talet. Giannoli har ändrat land, plats, namn och flera detaljer, men i princip är det historien om Florence Foster Jenkins som berättas. Catherine Frot spelar baronessan Marguerite Dumont; en väldigt rik dam som gift sig med en fattig baron för titelns skull. De bor på en flott herrgård, och där arrangerar Marguerite konserter till förmån för fattiga. Paris' nobless samlas för att sammanbitna plåga sig igenom Marguerites framträdanden, under vilka hon slaktar den ena operaklassikern efter den andra - hon sjunger gudomligt falskt.
Ingen har vågat berätta sanningen för Marguerite; hon tror att hon är begåvad. Hennes make (André Marcon) gör allt för att undvika konserterna, ibland låtsas han att bilen gått sönder på väg hem. Han är även otrogen.
En ung journalist och hans excentriske anarkistpolare upptäcker Marguerite och tänker att de kan göra sig en hacka på tanten. Bland annat skriver de en positiv recension av Marguerites senaste konsert. De är förstås ironiska. Marguerite blir överlycklig - och eftersom hennes trogne betjänt gömmer alla dåliga recensioner, tror Marguerite att hon kan bli en stjärna. Journalisten anlitar en bedagad operasångare för att ge Marguerite lektioner - för nu planerar hon en stor konsert i en riktig konsertlokal, inför en riktig publik.
Catherine Frot är lysande i huvudrollen. Hon är komplex; hon går in för sångkarriären med liv och lust, hon är entusiastisk, samtidigt som hon är lite sorglig och tragisk. Hon är sympatisk. MARGUERITE är en tjusig film, med både flotta miljöer och dekadenta klubbar. Filmen är rolig och intressant, mer drama än komedi, men lite för utdragen. Slutscenen är magnifik.
Jag gissar att Stephen Frears' film blir en lite mer renodlad komedi, men jag kan förstås ha fel.
  






(Biopremiär 15/1)

-->

torsdag 14 januari 2016

Bio: The Assassin

Foton copyright (c) Njutafilms
Titeln THE ASSASSIN. Shu Qi från TRANSPORTER och SO CLOSE i huvudrollen. Oj, vad intet ont anande biobesökare kommer att bli förvånade - och antagligen även besvikna - när de ser den här filmen. Åtminstone om de förväntar sig den martial arts-film det är lätt att tro att det här ska vara.
Hou Hsiao-Hsien är en sådan där regissör som alltid vinner priser på filmfestivaler. I Cannes 2015 fick han pris som bästa regissör för just THE ASSASSIN. Jag vet inte om jag har sett någon av hans tidigare filmer. Det är möjligt att han låg bakom någon av de många filmer jag lämnat i Cannes; de som varit för tråkiga.
THE ASSASSIN är en sådan där typisk film som vinner pris i Cannes. Ett väldigt konstnärligt drama som innehåller en del martial arts. Jag behöver inget alibi för att se en actionfilm. Vill jag se en actionfilm, ser jag en actionfilm. Jag behöver inte motivera det med att det är en konstnärligt framstående film. THE ASSASSIN är otroligt konstnärlig.
... Och fullkomligt obegriplig.
Den, som alltid, tjusiga Shu Qi spelar titelns lönnmördare, som heter Yinniang. Hon har sedan hon var barn tränats upp för att bli den fulländade lönnmördaren. Som vuxen skickas hon iväg på ett uppdrag. Hon ska ... Ja, vad är det hon ska göra? Ska hon döda en kung eller en politiker? Eller var det hennes kusin? På den svenska pressidan står det "Ett uppdrag som tvingar henne att välja mellan att offra mannen hon älskar eller bryta med traditionerna inom en uråldrig order av rättfärdiga mördare." - något som jag överhuvudtaget inte uppfattade. Älskade hon snubben hon skulle mörda?
Det rabblas en väldig massa namn och platser. Jag uppfattade inte vem en enda av dessa personer var. Var de ens med i filmen? Och vilka var de som var med? Vad gjorde de? Vad hände?
Av någon anledning visas filmen i normalformat, det vill säga det gamla TV-formatet; nästan kvadratiskt. Men - när folk plötsligt utbrister i ett omotiverat sång- och dansnummer vidgas bilden till vidfilm, vilket även sker när en tant plingar och plongar på ett instrument. Prologen är svartvit, resten av filmen är färgsprakande.
Det är Kina och 800-tal, och allting är oerhört vackert. Varje scen är minutiöst genomtänkt - estetiskt sett. Emellanåt brister rollfigurerna ut i välkoreograferade strider, men dessa scener är korta. Större delen av filmen sitter folk på vackra möbler och pratar om annat folk. Det är antagligen fullt möjligt att se filmen enbart för dess skönhet. Men det finns förstås en farligt massa andra, bättre alternativ, om man vill se vacker, kinesisk film i historisk miljö - begripliga och med eller utan actionscener. Jag har sett en väldig massa flotta, kinesiska så kallade wuxiafilmer. I synnerhet under 90- och det tidiga 2000-talet. Det släpptes massor på DVD, och de var populära på filmfestivaler. Jag tröttnade på genren, jag upplevde dem som alltför likartade och kunde inte hålla isär de olika filmerna. Nu är det längesedan jag såg en sådan här film, och THE ASSASSIN fick mig inte precis att vilja ge mig på wuxia igen.
Eller, jo, jag är förstås nyfiken på kommande CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON: SWORD OF DESTINY, som regisserats av Yuen Woo-Ping och producerats av Netflix.
Den må ha vunnit priser och grejor, men jag tycker att THE ASSASSIN är alldeles för tråkig. I synnerhet om man ser den en kall vintermorgon. Vilket jag gjorde.








(Biopremiär 15/1)

-->


Bio: Suffragette

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Problemet med en film som SUFFRAGETTE är att den handlar om ett viktigt och angeläget ämne; i det här fallet kvinnors rösträtt - således vågar man inte kritisera filmen om den nu skulle råka vara dålig.
Carey Mulligan spelar den unga Maud Watts, som i princip föddes på ett tvätteri på vilket hon arbetat sedan hon var barn. Ett hårt, tungt och farligt arbete; många som jobbar där blir sjuka, skadar sig, och dör ofta i ung ålder. Dessutom har kvinnorna längre arbetspass än männen som jobbar där, och männen får ofta arbeta utomhus, där de får frisk luft. Maud är gift med den lite veke Sonny (Ben Whishaw), och tillsammans har de en liten son.
Det är London och 1910-tal, suffragetterna kämpar för kvinnors rösträtt, och deras ledare mrs Pankhurst (Meryl Streep) håller sig gömd - lagens långa arm är ute efter henne och hennes "soldater". Maud råkar bli indragen i suffragetternas verksamhet, först mot sin vilja, men hon blir alltmer aktiv - och hamnar ständigt i trubbel med polis. Brendan Gleeson spelar polisen som övervakar- och jagar aktivisterna. Helena Bonham Carter är apotekaren Edith Ellyn, som vill ta till allt hårdare metoder; uppmuntrad av Pankhurst.
SUFFRAGETTE är regisserad av Sarah Gavron, och det är ingen dålig film. Tidsskildringen känns trovärdig, tiotalets London är detaljerat och realistiskt, de många karaktärsskådespelarna är bra. Dessutom är det bra driv i berättandet och speltiden är återhållen - detta är inte ännu ett utdraget 2½-timmesdrama.
Dock tycker jag inte att filmen är något utöver det vanliga. Man får ungefär det man förväntar sig utan större krusiduller. För mig och förhoppningsvis de flesta andra, är kvinnors rösträtt en självklarhet. Vad jag inte tycker är en självklarhet, är suffragetternas metoder. De gjorde allt för att synas och höras. De krossar skyltfönster, de spränger brevlådor, de till och med spränger ett hus. Det är väldigt svårt att rättfärdiga sådana metoder, när oskyldiga människor - kvinnor såväl som män - utsätts för livsfara, eller får sina arbetsplatser förstörda på grund av vandalisering. Det är som med de här svartklädda, maskerade aktivisterna idag, som då och då går bärsärkagång i Sveriges städer. Vad vinner de på detta mer än förakt?
Jag vet inte hur det hade gått för suffragetterna utan dessa metoder, men efter ett tag började jag nästan sympatisera med Gleesons till en början osympatiske polis, som upprepade gånger säger att han bara gör sitt jobb. Även Maud och ett par andra börjar bli tveksamma när det blir för våldsamt.
Filmens avslutas med att de år då kvinnor fick allmän rösträtt i olika länder listas - och än idag finns det förstås alldeles för många länder där kvinnor fortfarande inte får rösta och istället betraktas som männens ägodelar.
Meryl Streeps roll är minimal, hon medverkar på sin höjd fem minuter.
När kvinnorna, iförda stora kappor och fula hattar, i filmens början går loss och kastar sten på fönster, tänkte jag osökt på den där Monty Python-sketchen om kvinnoföreningen som spelar upp slaget om Pearl Harbor.
  






(Biopremiär 15/1)

-->

måndag 11 januari 2016

Bio: The Hateful Eight

Foton copyright (c) Scanbox

1972 kom en spansk westernfilm i regi av Joaquín Romero Marchent, och med den engelska titeln CUT-THROATS NINE. Det här var länge en mytomspunnen film; den påstods vara den våldsammaste, blodigaste film som gjorts, och den var svår att få tag på. Jag vet inte om den nu släppts officiellt på DVD, men förr fanns den bara på bootlegutgåvor. Jag började titta på den för några år sedan, men eftersom kvalitén på kopian var lite risig tog jag en paus efter sådär tjugo minuter - och sedan blev det aldrig av att jag såg färdigt på den. Jag har fortfarande inte sett hela filmen - men den handlar om en handfull brottslingar och en kvinna, som råkar illa ut i snöiga, hotfulla omgivningar. Quention Tarantino har ju tidigare snott- och modifierat gamla filmtitlar. Enzo Castellaris THE INGLORIOUS BASTARDS blev INGLOURIOUS BASTERDS, en film som inte har mycket - knappt något alls - med Castellaris film att göra. THE HATEFUL EIGHT är sannolikt en blinkning till CUT-THROATS NINE - men eftersom jag alltså inte sett hela CT9, vet jag inte om det finns några fler likheter än de snöiga miljöerna, en handfull män och en kvinna, och extremt ultravåld.
Cut-Throats Nine, 1972.
När THE HATEFUL EIGHT börjar går mina associationer till Sergio Corbuccis THE GREAT SILENCE (1968); en diligens rullar fram över mäktiga, snöiga landskap, och liksom i Corbuccis film, hörs musik av Ennio Morricone. För första gången använder Tarantino sig av originalmusik, och Morricone har inte komponerat för en western på decennier. Jag lyssnar faktiskt på soundtracket medan jag skriver detta. Musiken skiljer sig en hel del från den till THE GREAT SILENCE - och till övriga westerns Morricone skrivit för. THE HATEFUL EIGHT har ett mörkt, hotfullt tema, som med få variationer repeteras under filmen. Att lyssna på soundtracket blir i ärlighetens namn lite tjatigt, men musiken är oerhört effektiv tillsammans med de bilder vi ser på vita duken. Morricone tilldelades en Golden Globe för sin musik.

Diligensen stannar när prisjägaren major Marquis Warren (Samuel L Jackson) uppenbarar sig mitt i vägen, där han dessutom staplat en hög lik. Han vill följa med, men först måste han få tillstånd av diligensens passagerare - prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) och hans fånge, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), som ska tas till Red Rock för att hängas. Efter en stunds käftande får Warren kliva ombord, och efter ytterligare en stund hittar de ännu en ensam man i snöovädret; Chris Mannix (Walton Goggins), som påstår sig vara Red Rocks nye sheriff.
Ekipaget anländer till Minnie's Haberdashery, där de ska söka skydd mot snöstormen. I den dragiga stugan hittar de en samling udda män. Mexikanen Bob (Demián Bichir), som sköter stället medan Minnie är bortrest, den brittiske bödeln Oswaldo Mobray (Tim Roth), cowboyen Joe Gage (Michael Madsen), och den forne sydstatsgeneralen Sandy Smithers (Bruce Dern). Allt verkar inte stå rätt till - och nej, det gör det inte heller.

Större delen av Tarantinos nya film; antagligen 90%, utspelar sig inne i den här stugan. Detta är således ett kammardrama. Ett tag var jag tveksam till om det här skulle funka - om jag skulle palla att titta på det här - i drygt två timmar och femtio minuter, vilket den "vanliga" versionen varar (den så kallade Road Show-versionen, som visas på 70mm, är något längre). Karlar som bara sitter och pratar?

Jag brukar ju ofta - alldeles för ofta - klaga på att filmer nuförtiden är åt helvete för långa. Även de som inte är speciellt långa känns långa. Jag måste säga att jag överraskades av THE HATEFUL EIGHT - jag tyckte nämligen inte alls att filmen kändes lång. Tvärtom, timmarna rann iväg väldigt fort. Detta beror förstås på att det är Quentin Tarantino som skrivit och regisserat. Rollfigurerna är gedigna, dialogen välskriven, handlingen hela tiden intressant, och filmen lyckas vara väldigt underhållande. Fast det är klart; jag är ju stor fan av westerns, och gamla Eurowesterns i synnerhet.
Det är inte alltid man kan lita på Tarantino. Jag har inte sett om PULP FICTION på över tio år; den känns lite passé idag. JACKIE BROWN var lite ljummen, DEATH PROOF inget vidare, och KILL BILL VOL. 2 svagare än VOL. 1. Däremot älskade jag verkligen INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED - så pass mycket att jag jag tilldelade dem högsta betyg här på TOPPRAFFEL!. Det känns som om Tarantino mognat med åren och hittat den stil som fungerar bäst. DJANGO UNCHAINED var förstås också en western, men den har inte alltför mycket gemensamt med THE HATEFUL EIGHT. DJANGO var episk och myllrande, THE HATEFUL EIGHT är närmast minimalistisk. Dock slutar båda filmerna i blodbad. Den nya filmens upplösning är lång, antagligen en tredjedel av filmen - och det blir groteskt våldsamt. Närmast EVIL DEAD-våldsamt. Det var längesedan vi såg så här mycket blod och hjärnsubstans på bio. Känsliga personer varnas. Men mellan varven är filmen även väldigt rolig.

Sam Jacksons piprökande rollfigur är ganska uppenbart inspirerad av Lee Van Cleef som överste Mortimer i FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, men även Walton Goggins ser ut att vara hämtad direkt från en spaghettiwestern - jag kan dock inte komma på vilken. Det är något väldigt, väldigt bekant över hans kläder och utseende. Vad kan det vara? Kurt Russell är hårdare än hårdast, Jennifer Jason Leigh är härligt galen, Michael Madsen har rolig hatt.
Förutom ovannämnda skådespelare, dyker även Channing Tatum och Zoë Bell upp i mindre roller. Jag vet dock inte om Tarantinos beslut att filma på Panavision Ultra 70 tillför något. Som sagt, nästan hela filmen utspelar sig i ett och samma rum. Jag såg den digitala versionen, och åtminstone i den salong jag såg den i, var filmen lite för bred för att man skulle kunna maska duken ordentligt, vilket medförde lite letterbox. Fast det störde förstås inte ett dugg.

Ska jag anmärka på något, skulle det vara att Tarantino inte kunnat låta bli att lägga in ett par låtar av andra än Morricone. Fast å andra sidan är det lite coolt när det plötsligt spelas en sång framförd av David Hess, av alla människor.

Jag tilldelar sällan filmer högsta betyg. Det brukar bli en eller två filmer om året. Men redan nu, inte ens halvvägs in i januari, måste jag sätta årets första femma. Det blir dessutom den tredje Tarantinofilmen på raken som får detta betyg av mig.

Jag tycker väldigt mycket om THE HATEFUL EIGHT; det är en stenhård, tuff och smart film i en genre vi alldeles för sällan får se på bio. Nu är det bara att hoppas - igen! - på att filmen drar igång en ny westernvåg. Det är nog att hoppas för mycket, men man vet aldrig ...
   






(Biopremiär 13/1)

Fotnot: Den något längre 70mm-versionen visas bara i Stockholm, där den hade premiär tidigare i år.