torsdag 22 oktober 2015

Bio: Victoria

Foton copyright (c) TriArt Film
Ibland när jag traskar iväg för att se en så kallad arthousefilm på en alternativbiograf, vet jag inte riktigt vad det är jag ska se. Dels för att jag sällan hört talas om filmerna, till skillnad från repertoaren på SF:s biografer, och dels för att jag glömt kolla upp dem. När det gäller VICTORIA visste jag bara att det handlade om en tysk film vilken IMDb klassificerat som "crime, drama, thriller". Jag hade helt missat att den varar hela två timmar och arton minuter, att den utspelar sig i realtid, och att den är filmad i en enda tagning. Något som annars kanske fått mig att stanna hemma.
Laia Costa spelar den unga spanjorskan Victoria, som sedan några månader bor i Berlin, där hon jobbar på ett kafé. Hon talar inte tyska och när filmen börjar befinner hon sig på en nattklubb. Det är natt och när hon börjar bege sig hemåt träffar hon fyra äkta berlinare; den glade Sonne (Frederick Lau), Boxer (Franz Rogowski), som suttit inne, Blinker (Burak Yigit) och den stupfulle Fuss (Max Mauff), som fyller år. Killarna firar Fuss och vill att Victoria följer med dem - och samtidigt ska de visa henne "det riktiga Berlin".
Victoria följer med dem - fast det är inte utan att man undrar varför. Det är väldigt uppenbart att det här är fyra killar man bör hålla sig undan från. De dricker öl, de tar sig upp på ett tak, där de sitter och småpratar, och när Victoria måste bege sig bort för att öppna det närliggande kaféet, följer Sonne med. De två har fattat tycke för varandra. Efter en stund dyker dock de tre andra upp. De måste sticka och fixa något - och det verkar inte vara helt lagligt. Victoria låter sig övertalas att följa med.
I pressmaterialet står det att VICTORIA är "oavbruten spänning från Sebastian Schipper" - Schipper är regissören och en av manusförfattarna. Nja, det är väl en sanning med modifikation. De hade inget egentligt manus när de gjorde filmen, bara ett synopsis på tolv sidor, med de viktiga scenerna och platserna angivna. All dialog improviserades. Det märks. Förvisso låter dialogen naturlig, men under den första timmen håller allting på för länge. Folk bluddrar på i scener som egentligen inte leder någonvart. Filmen är ofta totalt stillastående och irriterande; det känns som att sitta och titta på ett ungdomsgäng utanför Nordstan en lördagsnatt. Liksom ett par andra i publiken på pressvisningen övervägde jag att gå.
Det dröjer mer än halva filmen innan gänget ger sig iväg för att göra det där olagliga de skulle fixa, och då blir det faktiskt hyfsat spännande.
Men: jag måste tillstå att jag imponeras av VICTORIA. Jag fattar inte hur de faktiskt orkat göra den här filmen. Det spelade in hela filmen tre gånger. Filmandet var minutiöst planerat. Berättelsen utspelar sig i flera olika byggnader, olika rum, på gator och i bilar, och hela tiden sprang alltså filmteamet efter bakom skådespelarna och lyckades hålla sig ur bild. De förbättrade och korrigerade för varje ny version av filmen. Det enda som fixats i efterhand är ljudet, eftersom oönskade ljud - som skrik från regissören - plockades bort. Jag hade själv aldrig orkat göra- eller medverka i en film som den här.
Tyvärr är VICTORIA alltså alldeles för lång. Den hade fungerat bättre om de skurit bort det mesta av den första timmens "drama" och istället snabbt gett sig på "crime, thriller". Och nog är väl Victoria lite märkligt korkad som följer med de här gossarna.







(Biopremiär 23/10)

-->

onsdag 21 oktober 2015

Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär - och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå - mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.
Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft - de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

... Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre - och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer - eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad - men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad - men på ett dåligt sätt.
Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas "Smells like teen spirit". Senare i filmen sjunger piraterna Ramones "Blitzkrieg Bop". Även om det är lite fräckt när de skrålar "Hey ho, let's go", begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.








(Biopremiär 23/10)

torsdag 15 oktober 2015

Bio: Crimson Peak

Foton copyright (c) UIP

Den muntre mexikanen Guillermo del Toro är en ganska uppburen regissör jag inte är den störste anhängaren av. Jag vet att jag gillade flera av hans filmer när de kom - men jag minns faktiskt inte mycket av dem. De två HELLBOY-filmerna, till exempel. Jag minns dem inte. Jag gav högt betyg till PACIFIC RIM - men vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att den är något vidare. MIMIC från 1997 var direkt dålig, THE DEVIL'S BACKBONE blev jag besviken på, och PANS LABYRINT tycker jag inte är det mästerverk många utmålar den som. Det är bara BLADE II jag ser om. Ibland.
Del Toro har även producerat en lång rad filmer, på vilka han fått sitt namn med störst bokstäver. Det är samma sak där. Jag har blivit besviken på de flesta - däribland BARNHEMMET.

Vad jag kommer att tycka om Guillermo del Toros nya film CRIMSON PEAK om några år återstår att se. Just nu gillar jag den, nämligen. Det här är del Toro i kubik, skulle man kunna säga. Mer av allt när det gäller det visuella.

Mia Wasikowska spelar den väna Edith Cushing, som drömmer om att bli författare. Hennes mor dog när Edith var liten, och sedan dess ser hon spöken. Otäcka spöken. Bland annat uppenbarar sig Ediths mor och väser "Akta dig för Crimson Peak!". Edith vet inte vad Crimson Peak är.

Edith och hennes far bor i Buffalo, New York, det är sent 1800-tal, och dit kommer en dag den lika mystiske som lockande Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) med sin svala syster Lucille (Jessica Chastain). De är på jakt efter pengar för att kunna bygga en maskin som kan schakta leran på deras gods i England, och uppsöker Ediths rike far. Han säger nej - och tycker genast illa om Thomas Sharpe. Han misstänker att allt inte står rätt till. Sharpe och Edith har förälskat sig i varandra, vilket Ediths far ogillar - han beordrar syskonen Sharpe att resa hem till England. Kort därpå dör herr Cushing under mystiska omständigheter.
Edith gifter sig med Thomas och de far till England och Allerdale Hall, ett dystert kråkslott byggt på röd lera det långsamt sjunker ner i. Vintertid färgar leran snön röd och därför kallas godset Crimson Peak. Något som förstås skrämmer Edith. Det dröjer inte länge innan hon inser att något är väldigt fel med godset - och syskonen Sharpe. Och snart dyker det upp spöken av de mest hiskliga slag, de skrämmer Edith, men verkar vilja berätta något.

CRIMSON PEAK är verkligen tjusig att titta på. Estetiskt sett är den extremt överlastad - men på ett bra sätt. Del Toro ska ha sagt att han ville att filmen skulle se ut som en Mario Bava-film i Technicolor. Nja, det vet jag inte riktigt om den gör, men visst associerar jag till de gamla italienska, gotiska skräckfilmerna från 1960-talet. Mia Wasikowska springer runt med en kandelaber i handen, som vore hon plockad ur en av de där gamla filmerna. Ofta associerar jag även till den gamla pocketserien Mysrysare - de där som alltid hade en kvinna i långklänning som sprang från ett hus på omslaget.
En tredje association är rätt oväntad. Ibland får nämligen filmen mig att tänka på Dario Argento. Ett utstuderat, sadistiskt mord - komplett med gärningsman med svarta handskar - känns som en kombination av två scener ur Argentos DEEP RED. Här finns fler Argentoeska scener.

Och nu kom jag in på CRIMSON PEAKS våldsscener. Som helhet är detta en mysig spökfilm för hela familjen. Det är bara det att filmen inte går att visa för hela familjen. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara rejält våldsam och blodig på sina ställen; våldet är ibland verkligen grovt. Dessutom innehåller filmen en sexscen (förvisso påklädd, men ändå), och plötsligt i en scen slänger en rollfigur ur sig ett "fuck".
Han är ju lite märklig på den fronten, del Toro. PANS LABYRINT pendlade ju mellan rått, realistiskt fascistdrama och vacker fantasysaga. DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som han bara producerade och som dumpades direkt på DVD i Sverige, inleds med ett sadistiskt, blodigt mord, för att sedan övergå till att bli en barnvänlig rysare. Det är lite konstigt. Nu tycker jag förvisso att det funkar i CRIMSON PEAK, men jag hade inte väntat mig mosade skallar och knivar i ansikten.
Filmens spöken är mestadels kolsvarta skelett i kåpor och datoranimerade. Det sistnämnda gör att de inte är speciellt effektiva; nog hade det varit mer otäckt med riktiga, spöksminkade skådespelare, som i till exempel THE WOMAN IN BLACK. Detta hindrar dock inte filmen från att vara spännande. För det är den. Till skillnad från många andra del Toro-filmer är den välberättad och jag satt hela tiden och undrade vad det är för hemligheter Thomas och Lucille Sharpe bär på.

Jane Austen möter Mysrysare möter Dario Argento. Det var inte igår - eller någon annan dag - man såg en sådan film!








(Biopremiär 16/10)

måndag 12 oktober 2015

Bio: The Transporter Refueled

Foton: Bruno Calvo (c) 2014 Europacorp - TF1 Film Production

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-belgisk-kinesiskt, till och med.

Luc Besson och hans Europacorp ger aldrig upp. På ett sätt är det bra, eftersom Europacorp tillhör de väldigt få bolag idag som producerar traditionell actionfilm - Hollywood ligger ju ganska lågt på den fronten numera. Fast majoriteten av Europacorps produktioner är inget vidare. De är slickade, påkostade, men saknar själ och personlighet. Det är som om Besson tagit alla genrens attribut, fått med det mesta, men glömt några viktiga ingredienser i anrättningen.

TRANSPORTER-serien har dock varit snäppet bättre än det mesta Besson fått ur sig; antagligen

främst beroende på Jason Statham i sin paradroll som Frank Martin - en välklädd chaufför som åtar sig nästan vilka uppdrag som helst och som inte ställer några frågor. Han fungerar som ett välbetalt bud som alltid levererar på exakt utsatt tid. Dessutom är han en hejare på att slåss. Den första filmen kom 2002, uppföljaren 2005, och del tre 2008. THE TRANSPORTER 3 släpptes direkt på DVD i Sverige och var inget vidare. Det finns även en TV-serie jag inte har sett.

När nu Frank Martin återvänder till de svenska biodukarna, spelas han av Ed Skrein, som tidigare varit med i några avsnitt av GAME OF THRONES och i vikingarafflet NORTHMEN - A VIKING SAGA. Jason Statham ville ha elva miljoner dollar för att göra rollen, så producent Besson sa nej. Det är synd. Ed Skrein ser inte ut som Jason Statham. Han påminner inte om Jason Statham. Han har inte samma utstrålning som Jason Statham. Faktum är att jag först inte fattade att det skulle föreställa Frank Martin; jag trodde att det var en annan kille med samma jobb. Ed Skrein ser alldeles för snäll ut, han liknar Nicholas Hoult, och han har skeva tänder och talar med en lätt läspning.

THE TRANSPORTER REFUELED har regisserats av Camille Delamarre, som gjorde BRICK MANSIONS. Filmen börjar på franska rivieran 1995. På horstråket dyker det plötsligt upp en bil ur vilken det väller ryska gangsters, anförda av den slemme Karasov (Radivoje Bukvic). Dessa skjuter ner några hallickar, placerar sina egna flickor på gatan, säger att det nu är det de som kontrollerar all prostitution, och så kör de därifrån - och lämnar liken kvar på gatan. Här rynkade jag pannan en aning. Så där kan de väl inte göra? Lämna kvar alla lik? Det borde ju leda till en massiv polisinsats. Men logik är inte den här filmens starka sida.

Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och det är 2010. Varför inte 2015? Jag noterar att många som sett filmen påpekar att Frank Martins Audi och den iPhone-modell många använder i filmen ännu inte börjat tillverkas 2010. Vi introduceras för Frank Martin och hans gemytlige far Frank Senior (Ray Stevenson). Farsan utger sig för att sälja Evian bordsvatten, men han är stormrik och har dyra vanor. Han är en glad typ som gillar galanta damer. Vad han inte gillar är att kidnappas. Frank Junior anlitas av en kvartett galanta damer som behöver frakta någonting. Det visar sig dock vara ett trick. De här brudarna tillhör Karasovs stall av plågade eskortflickor, och nu behöver de Frank Juniors hjälp för att hämnas; för att utplåna den ryska gangsterligan och döda Karasov. Eftersom de räknat med att Frank kommer att vägra, har de kidnappat Frank Senior och förgiftat honom. Om Junior inte gör som de vill, kommer de att låta Senior dö.

Ett uttryck jag inte gillar, är det fördomsfulla "serietidningsfilmer" - eftersom serier kan vara så mycket, så många genrer och stilar. Men THE TRANSPORTER REFUELED känns verkligen som en gammal actionserietidning. Så enkel handling som möjligt, inga större karaktärsbeskrivningar, inga vardagliga kvinnor, massor av snabba bilar, flotta miljöer, och så mycket action och stunts som möjligt. Med andra ord, precis vad man är ute efter när man väljer att se en sådan här film.

Filmen är inspelad i bland annat Nice och Cannes, så visst är miljöerna enastående tjusiga - och vem uppskattar väl inte biljakter längs rivieran? Några av biljakterna här är fantastiska, i synnerhet en väldigt kreativ sådan som utspelar sig på Nice flygplats. Här finns flera bra slagsmål, det som involverar arkivskåp är minnesvärt.

THE TRANSPORTER REFUELED må vara tunn och dum, men den är underhållande - och bättre än THE TRANSPORTER 3 (och de senaste TAKEN-filmerna). Ray Stevenson är en tillgång som lyfter filmen. Det är väldigt synd att Jason Statham inte spelar huvudrollen. Med honom som Frank hade jag kunnat höja nedanstående betyg. Ed Skrein känns så fel att jag ett tag övervägde att sänka mitt betyg.

I vilket fall: det här är en sådan där film jag lär se om på DVD när jag känner för lite snyggt röj.





(Biopremiär 16/10)

lördag 10 oktober 2015

Kom till Svenska Serieakademins 50-årsfirande!


Det känns nästan ofattbart, men 2015 fyller Svenska Serieakademin hela 50 år. Det var 1965 - och i Stockholm - som Sture Hegerfors fick idén att bilda en serieakademi med arton ledamöter som årligen skulle dela ut Adamson; "seriernas nobelpris". Själv har jag varit en av de aderton sedan 2007.
Eftersom akademin bildades i Stockholm, kommer firandet att gå av stapeln där, närmare bestämt i ABF-huset på Sveavägen 41, datumet är den 17:e oktober, det vill säga nästa lördag.
Så här ser programmet ut:

11:30 Utställningen öppnar 
Jubileumsutställning med särskilt utvalda serieoriginal ur Lasse Åbergs och Sture Hegerfors' privata samlingar.
12:00 Utdelning av 2015 års Adamsonstatyetter 
Svenska Serieakademins ”nobelpris” för 2015 delas ut av Sture Hegerfors, Johanna Koljonen och Lasse Åberg.
Prispresentatör: Pidde Andersson.
13:00 – 15:30 Samtal på scenen med:            
Sven-Bertil Bärnarp
”Medelålders plus”, Adamson-pristagare 2008          
Nina Hemmingsson
”Snyggast på festen”, Adamson-pristagare 2007        
Jan Lööf
”Felix”, Adamson-pristagare 1968        
Jean-Claude Mézières
”Linda och Valentin”, Adamson-pristagare 2014
15:30 – 16:00 Avslutning, signeringar och mingel

Inträdet är 100:-, har man DN-kortet går man två, men betalar för en.
Mina presentationer av pristagarna lär bli minnesvärda. Jag jobbar med dem just nu ...


-->

fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

söndag 4 oktober 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: John Guillermin

1976 och framför allt 1977, alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG hade premiär, var King Kong något alldeles oerhört populär hos mig och på min skola. Åtminstone minns jag det så. 1976 kom ju John Guillermins på sin tid så nedsablade nyinspelning av KING KONG. Den var barnförbjuden, men 1977 klippte distributören bort drygt fem minuter otäckheter, och filmen gick upp på nytt med 11-årsgräns. Den gick på Maxim i Landskrona och jag minns att mina kompisar gick och såg den. Själv såg jag den inte, jag tror inte att jag fick se den. Men det hindrade mig inte från att bli besatt av King Kong ändå. Jag fick en orange T-shirt på vilken Kong Kong stoltserade på World Trade Center. Jag läste parodin Ding Dong i Svenska MAD. Jag läste det där skräpiga seriealbumet, som byggde på originalfilmen. Filmaffischen syntes överallt. King Kong var da shit!
För mig är KING KONG från 1976 den "riktiga" filmen, inte originalet från 30-talet. På 80-talet visades båda versionerna på TV. Idag är filmen från '76 omvärderad, eftersom den är charmig och trots allt medvetet jönsig på sina ställen.
Nu har engelsmannen John Guillermin dött, 89 år gammal. För de flesta är Guillermin nog mest känd för SKYSKRAPAN BRINNER, som kom 1974. Jag såg den på TV för kanske trettio år sedan, och jag minns inte så mycket - jag har inte sett om den sedan dess. Jag vill minnas att jag tyckte att den var lite småtrist, men jag antar att den förlorade mycket på att visas i pan & scan på en liten TV-skärm.
Guillermin debuterade redan 1949 och gjorde under 1950-talet en lång rad filmer hemma i England, de flesta har jag inte hört talas om. 1959 regisserade han TARZAN OCH DEN FÖRLORADE STADEN med Gordon Scott som Tarzan; en film jag sannolikt såg som söndagsmatiné på Imperial eller Rio på 70-talet. 1962 gjorde Guillermin ytterligare en Tarzanfilm; TARZANS ÄVENTYR I INDIEN, och eftersom någon som heter Jock Mahoney spelar Tarzan, har jag säkert inte sett den. Jock vem?
Gullermin fortsatte att göra action-, krigs- och äventyrfilmer, som BLUE MAX, DE SAMVETSLÖSA och BLODIG SAMMANSVÄRJNING. 1972 kom FLYGPLAN KAPAT med Charlton Heston, och minsann om han inte regisserade blaxploitationrullen SHAFT OCH MÄNNISKOSMUGGLARNA 1973.
Efter SKYSKRAPAN BRINNER och KING KONG blev det inte så många fler filmer. Gullermin gjorde Agatha Christie-rafflet DÖDEN PÅ NILEN 1978, 1980 kom ett drama med James Coburn som heter MR. PATMAN, och 1984 fick han ur sig SHEENA - DJUNGELDROTTNINGEN med Tanya Roberts i titelrollen. Denna totalsågade film är mest ihågkommen för att Sheena rider omkring på en häst målad som en zebra.
1986 var det dags för en uppföljare till KING KONG, Linda Hamilton hade huvudrollen i KING KONG LEVER, i vilken man opererar in ett konstgjort hjärta i jätteapan, som ju dog i första filmen. King Kong letar upp en kvinnlig jätteapa och så får de Kongbebisar. Filmen slaktades av kritikerna  och floppade.
1988 regisserade John Guillermin en western för TV med Kris Kristofferson i huvudrollen; THE TRACKER. Den blev Guillermins sista film.

JOHN GUILLERMIN
1925 - 2015
R.I.P.    

-->

lördag 3 oktober 2015

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.
Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.
I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.
 







(Biopremiär 2/10)

-->

Bio: Irrational Man

Foton: Sabrina Lantos Copyright: ©2015 Gravier Productions, Inc.
Woody Allens nya film IRRATIONAL MAN visades på Malmö Filmdagar, men jag missade den där. Många som såg den jämförde filmen med Hitchcock, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den. Dessutom visade Allen med WIMBLEDON att han kan göra thrillers.
Visst skulle storyn och rollfigurerna i IRRATIONAL MAN kunna vara hämtade från en Hitchcockfilm - men där stannar likheterna. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra thriller, men det är det inte. Anledningen är att filmen är gjord av Woody Allen.
Joaquin Phoenix spelar Abe, en försupen och livstrött collegelärare som anländer till en ny stad och en ny lärartjänst. Abe, som är en oortodox filosofiprofessor, är något av en stjärna i sitt gebit, studenterna gillar honom, och han är en jävel på fruntimmer. Åtminstone var han det tidigare - numera är han impotent. Det dröjer inte länge förrän skolans slampigaste lärarinna, spelad av Parker Posey, hoppar i säng med honom.
Woody Allens nya musa Emma Stone gör collegestudenten Jill. Hon fascineras av Abe, hon börjar umgås med Abe, hon försummar sin triste, jämngamle pojkvän, och får snart ihop det med den (i verkligheten) fjorton år äldre professorn. Nåja, han är i alla fall fjorton år yngre än Colin Firth, som Emma Stone fick ihop det med i förra årets Woody Allen-film; MAGIC IN THE MOONLIGHT.
En dag, när Abe och Jill sitter på ett fik, råkar de höra hur en kvinna klagar på en viss domare Spangler, som förstört hennes liv. Av allt att döma är Spangler en hemsk människa. Abe blir besatt av tanken på att mörda Spangler. Kanske är det det som är meningen med hans liv.
Jag kan se James Stewart, eller kanske Gregory Peck, som Abe. Hur han anländer till en liten amerikansk kuststad. Jag kan höra musik av Bernard Herrmann. Jag kan se någon av Hitchcocks blondiner som Jill. Tänk vad bra det hade blivit.
Problemet med IRRATIONAL MAN är att alla medverkande, som brukligt är i en Woody Allen-film, pratar oavbrutet - och dialog och framförande är något alldeles makalöst stelt och onaturligt. Det känns som en teaterpjäs. Alla pratar en i taget, replikerna är långa och konstruerade (Abe namedroppar ofta filosofer), när rollfigurerna ska vara eftertänksamma säger de "Hmm...", eftersom det säkert står så i manus. Ibland tittar folk inte på varandra när de pratar med varandra, de kan stå med ryggen mot varandra som i en Ingmar Bergman-film.
Jag tycker att detta är oerhört irriterande. Mitt fokus hamnade inte på handlingen och rollfigurerna, utan på det stela framförandet. Det blir aldrig spännande, eftersom det här inte känns som något slags verklighet. Jämför med premiäraktuella thrillern THE GIFT, som är mycket spännande och där alla agerar naturligt.
Vid flera tillfällen strosar folk omkring i motljus på stranden i Woody Allens film. På soundtracket ligger jazz som känns som hämtad ur till exempel Jess Francos SHE KILLED IN ECSTASY. Därför får förstås dessa scener mig att tänka på Jess Franco. Framför allt känner jag att jag hellre skulle vilja se en Jess Franco-film.
Det är synd att Woody Allen gjort en så här styltig film, eftersom det hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra av det här.








(Biopremiär 2/10)

-->

fredag 2 oktober 2015

Bio: The Gift

Foton copyright (c) Scanbox

Den australiske skådespelaren Joel Edgerton har vi sett i en farlig massa filmer. Han har mest gjort mindre roller och har ett bekant ansikte vi kanske har lite svårt att placera. Med THE GIFT gör han regidebut - och karln har dessutom skrivit manus själv. Inte nog med det, han spelar till på köpet en av huvudrollerna.

THE GIFT ska inte blandas ihop med Sam Raimis femton år gamla film med samma titel. Dock handlar det om spänning även denna gång. Edgerton har gjort en thriller i en genre som var populär på 1990-talet: den om en okänd, ondskefull person som nästlar sig in i andra människors tillvaro - minns till exempel HANDEN SOM GUNGAR VAGGAN. I THE GIFT spelar Jason Bateman och Rebecca Hall paret Simon och Robyn, som flyttar in i ett nytt, flott hus. Simon är framgångsrik på sitt jobb och har chans att stiga i graderna, och allt är frid och fröjd.
Det dröjer inte länge innan Simon och Robyn råkar träffa en smått underlig kille; Gordo (Edgerton), när de är iväg och handlar. Gordo säger sig känna igen Simon och mycket riktigt - de gick i samma klass på high school. Väl hemkommen inser Simon vem Gordo är - nämligen killen Simon mobbade i skolan.

En dag när de kommer hem hittar de en present från Gordo utanför sin ytterdörr. Hur visste han var de bor? Sedan kommer Gordo själv på besök. Han dyker upp allt oftare och brukar ha presenter med sig. Simon och Robyn känner sig tvingade att bjuda hem Gordo på middag, en tillställning som blir hyfsat krystad. Han är allt rätt konstig, den där Gordo. Vad är han ute efter?

Till slut blir Gordos frekventa närvaro i Simons och Robyns liv för mycket. De måste på något sätt säga upp vänskapen med honom. Det är förstås lättare sagt än gjort.
Joel Edgerton har gjort en robust thriller av traditionellt snitt. Något som alltid är positivt i dessa dagar. Framför allt har han gjort en väldigt spännande film. Detta är en genre som är aningen uttjatad och för det mesta förutsägbar. Edgerton överraskar, eftersom han verkligen har fått till det på slutet. Jag räknade med någon av de vanliga klichéer sådana här filmer brukar sluta med, och fick något helt annat. THE GIFT har ett oväntat och tillfredställande slut.

Det är ont om thrillers och framför allt bra thrillers nuförtiden. Därför torde THE GIFT vara årets bästa thriller. Hittills.

Det här är dessutom en imponerande regidebut.








(Biopremiär 2/10)

Bio: Melbourne

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då har jag kommit fram till den tredje och sista av de filmer jag skulle ha skrivit om förra veckan, eftersom de hade premiär då. Samtidigt inser jag att jag nog inte hinner skriva om alla av denna veckas premiärer idag.
Jag brukar hävda att bara för att en film är ett långsamt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en kvalitetsfilm. Det behöver inte ens vara en bra eller intressant film. I många fall kan sådana filmer vara riktigt dåliga. Nu är MELBOURNE inte direkt en dålig film, men det mest intressanta med den är att det är en iransk film som utspelar sig i en lägenhet i just Iran.
Nej, regidebuterande Nima Javidis MELBOURNE utspelar sig inte i Melbourne. Den handlar om ett par; Amir och Sara (beklagar, jag vet inte vem som spelar vem i rollistan), som ska flytta till Melbourne. När filmen börjar har en kvinna lämnat ett spädbarn hos Amir och Sara, som håller på att packa; de ska resa samma dag. Kvinnan passar bebisen åt en granne, och hon lovar att återkomma efter ett snabbt ärende. Det dröjer - och medan hon är borta upptäcker Amir och Sara att ungen är död!
De vet inte vad de ska ta sig till - de tror först att det är de som orsakar barnets död. Men ungen kan ha varit död redan när kvinnan kom. Amir ringer ambulans, men den dröjer. Barnets far ringer på, men Amir vågar inte tala om vad som hänt - han säger att Sara gått ut på en promenad med ungen. Sedan dyker det upp fler människor i lägenheten och hela tiden måste de skärrade Amir och Sara hitta på ursäkter.
Filmen utspelar sig till 95% i lägenheten. Det handlar om filmad teater. Amirs och Saras hem är väldigt västerländskt (trapphuset är flott med marmortrappor), det hela skulle kunna utspela sig i Sverige; i en invandrartät stadsdel.
Vad som inte är västerländskt är rollfigurernas ofta besynnerliga beteende. Även om jag kan relatera till dem ganska väl, blir det ibland lite konstigt. Det är ett farligt rännande i lägenheten, folk kommer och går, och hela historien om den döda bebisen upplevde jag som svart komedi - men det är inte meningen. Det ska vara dramatiskt. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Hela premissen är lite skum; en okänd barnflicka lämnar en sovande bebis hos Amir och Sara samma dag de ska resa bort. Kvinnan kunde väl tagit ungen med sig i en barnvagn? Jag köpte aldrig det här - men slutet är onekligen rätt bra.
Skådespeleriet verkar vara bra. Ibland får de utbrott och skriker. Filmfotot är hyfsat. Amir och Sara kramas aldrig, eftersom Irans filmcensur förbjuder detta.
MELBOURNE är väl en ganska sympatisk film, men jag kommer förstås aldrig att se den igen.








(Biopremiär 25/9)

-->

torsdag 1 oktober 2015

Bio: Havets sång

Bilder copyright(c) Folkets Bio
Ännu en film som hade premiär förra veckan.
HAVETS SÅNG är en prisebelönt, Oscarnominerad irländsk-dansk-belgisk-luxemburgsk-fransk animerad film. Jag såg den här på Malmö Filmdagar tillsammmans med en kompis; vi kan kalla honom "Fredrik" (eftersom han heter så). "Fredrik" hade redan sett filmen och hävdade att den är fullkomligt underbar. Jag litade på honom.
Nu en månad senare minns jag absolut ingenting av filmens handling. HAVETS SÅNG är regisserad av Tomm Moore och den är onekligen tjusig att titta på. Moore har gjort en sådan där typisk film som vuxna tycker att små barn ska se. Det är så långt från Disney man kan komma. Det är estetiskt tilltalande - åtminstone för mig som vuxen. Vad ett litet barn tycker vet jag inte - jag hatade tecknad film som såg ut så här när jag var liten. Dessutom varar filmen 94 minuter! Alldeles för långt för en barnfilm - och väldigt mycket för långt för mig. "Vad tyckte du?" frågade "Fredrik" efter visningen. "80 minuter för lång," svarade jag.
Filmen handlar om den lille irländske pågen Ben, vars lillasyster Saoirse är en korsning mellan säl och människa. Redan här, i början av filmen, hängde jag inte med. Vad pratade de om? Vad var ungen? Av någon anledning jag glömt, måste Ben och Saoirse bo hos en sur tant. Jag tror att deras morsa dog och farsan klarade inte av att ta hand om dem. Eller så gick han till sjöss.
Saoirse har tappat sin röst. Hon är visst även den sista av sin art. För att rädda arten måste Saoirse bege sig till havet och sjunga. Eller något sådant.
Ben och hans syster beger sig ut på ett äventyr under vilket de träffar på diverse märkliga människor och varelser. Det blir allt flummigare och halvvägs in tappade jag tråden helt. Jag kämpade även för att hålla mig vaken.
HAVETS SÅNG är dubbad till svenska och är urtypen för en barnfilm som vinner priser.
... Apropå tecknad film: herregud, har ni sett hur Scooby-Doo och Mysteriegänget ser ut i den nya TV-serien? Skandal!








(Biopremiär 25/8)

-->