söndag 13 september 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Warren Murphy

Jag har flera vänner som är - eller åtminstone var - inne på böckerna om Remo (mannen som är en dödsmaskin). De amerikanska originalböckerna har jag aldrig läst, men jag hade faktiskt problem med de svenska utgåvorna. De jag försökte läsa var erbarmligt dåligt översatta. Dessutom var de förkortade. Jag har läst drivor av kioskböcker, jag har läst dussintals Nick Carter-böcker utan problem, men Remo funkade inte.
Vilket är lite synd - eftersom bokserien anses tillhöra de bättre i sin genre. Figuren Remo Williams; The Destroyer, skapades 1963 av Warren Murphy och Richard Sapir, men den första boken kom inte ut förrän 1971. Sapir dog redan 1987 och nu har även Warren Murphy dött, 81 år gammal.
Warren Murphy stred i Korea, han var journalist och redaktör, han spelade golf, och han skrev flera böcker vid sidan av Remoserien.
Murphy var en av de tre författare som skrev manuset till Clint Eastwood-filmen LICENS ATT DÖDA, som bygger på en roman av Trevanian. Murphy nämns även som den som stod för storyn till DÖDLIGT VAPEN 2. Enligt uppgift beror detta på att Murphy ansåg att Shane Black snott konceptet från någon av hans böcker, men det här är inget jag kan ta gift på.
1985 blev Remo film. Bondregissören Guy Hamilton stod bakom REMO - OBEVÄPNAD, MEN FARLIG. Robuste Fred Ward var sympatisk i titelrollen, Joel Grey var sminkad till asiaten Chiun, och det musikaliska ledmotivet var fränt. Tanken var att detta skulle vara inledningen till en serie filmer - men Hamiltons film floppade. Jag såg den när den kom och tyckte att den var märkligt klumpfotad. Jag såg om den på DVD för en del år sedan, och nej, trots att den har sina stunder, funkar den inte.
TV-piloten "The Prophecy" från 1988.
1988 gjordes ett pilotavsnitt till en TV-serie om Remo. Den här gången spelades hjälten av Jeffrey Meek, medan Roddy McDowall var Chiun (varför anlitade de aldrig riktiga asiater?). Jag har sett programmet och minns det som rätt bra - men det blev aldrig någon serie. Meek kunde vi senare se i kung fu-serien RAVEN, som gick på svensk TV.
Alldeles just nu pratas det faktiskt om en ny Remofilm. Vi får väl se om den blir av. Remo har även figurerat i serietidningar och dök upp i Magnum Special i Sverige.
Warren Murphy skulle ha fyllt 82 idag, den 13:e september. Han dog den fjärde.

WARREN MURPHY
1933 - 2015
R.I.P.

-->

lördag 12 september 2015

DVD/Blu-ray: Before I Go to Sleep

BEFORE I GO TO SLEEP (SF)
Enligt IMDb hade BEFORE I GO TO SLEEP svensk biopremiär i april i år. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - jag har inget minne av att den gått upp på bio någonstans. Kanske enbart i Stockholm? Nåja, nu finns filmen ute på DVD och Blu-ray.
BEFORE I GO TO SLEEP, som bygger på en roman, är regisserad av Rowan Joffe, son till Roland. Rowan har tidigare skrivit manus till THE AMERICAN, som jag gillade, och regisserat nyinspelningen av BRIGHTON ROCK, som jag inte gillade. Den sistnämnda var så lättglömd att jag, just det, hade glömt bort den. Jag lär även glömma bort BEFORE I GO TO SLEEP inom en snar framtid.
MEMENTO var en på sin tid hyllad film. Själv var jag inte sådär jätteförtjust i den. Den levde helt och hållet på sin gimmick - den berättades baklänges. I övrigt var deckargåtan om mannen utan närminne inget speciellt. Jag kommer att tänka på MEMENTO när jag ser Joffes nya film. Jag tänker även på Adam Sandler-komedin 50 FIRST DATES.
Här är det Nicole Kidman som lider av minnesförlust. Hon spelar Christine, som råkar ut för en olycka - eller ett överfall. Varje natt raderas hennes minne. Varje morgon berättar hennes make Ben (Colin Firth) vem han är och vad som har hänt. Varje dag, efter att Ben åkt till sitt arbete, ringer en doktor Nasch (Mark Strong) och presenterar sig, och ber Christine leta upp en kamera som ligger gömd i en skokartong. Med denna har Christine varje dag filmat sig själv; spelat in meddelanden till sig själv. Dessa scener upprepas om och om igen.
Snart konstaterar Christine att det är något som inte stämmer. Är Ben den han utger sig för att vara? Är dr Nasch den han påstår att han är? Vad var det egentligen som orsakade Christines minnesförlust?
BEFORE I GO TO SLEEP slutar som jag trodde den skulle göra. Inga överraskningar här, inte. Dessutom är upplösningen ett stort, fläskigt antiklimax. Förklaringen till det hela känns poänglös och de sista tio minuterna är överflödiga.
Det här är en amerikansk-brittisk-fransk-svensk film. En av producenterna är svenska Film i väst; filmen gjordes innan bolaget döpte om sig till det klumpigare Film Väst. Filmen utspelar sig i London och Nicole Kidman pratar med något slags neutral dialekt. Filmfotot är grådaskigt, liksom miljöerna. Genren är thriller, men det är till större delen ospännande - det känns mer som ett TV-drama. Tempot är långsamt. Nicole Kidman gråter och viskar mycket.
Colin Firth och Mark Strong gör som vanligt bra ifrån sig och är orsaken till att jag sätter nedanstående betyg.

fredag 11 september 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Candida Royalle

På 1980-talet visades sexologen Malena Ivarssons beryktade, omdiskuterade och konstiga TV-program FRÄCKA FREDAG. I ett avsnitt medverkade den före detta porrstjärnan Candida Royalle. Hon hade då sadlat om från skådespelerska till producent, manusförfattare och regissör, och hade startat det egna bolaget Femme Productions. Detta bolag producerade "erotiska filmer ur en kvinnlig synvinkel". Ivarsson frågade varför Royalle slutat agera framför kameran. Royalle svarade "I got bored". Jag har för mig att jag hyrde en film från Femme Productions - och tyckte att den var skittråkig. Föga förvånande. Det brukar bli så när man inte går hela vägen; när man hamnar mellan två stolar. Det blir varken eller. Ungefär som erotiska thrillers; de är sällan erotiska eller spännande.
Nu har Candida Royalle, som föddes som Candice Vadala, dött i cancer, 64 år gammal. Hon debuterade som porrskådis 1975, på den tiden filmerna hade budget, handling, ambitioner och visades på bio. Hon medverkade i filmer som THE PONY GIRLS, PORNOGRAFISKA PORRNÄSTET (bra svensk titel där!), BABY ROSEMARY, HOT & SAUCY PIZZA GIRLS och djungelrafflet JUNGLE BLUE. 1980 dök hon upp i Svetlanas ultraklassiker ULTRA FLESH - en film jag såg med en kompis; vi pausade filmen med jämna mellanrum för att diskutera- och reda ut handlingen. I synnerhet scenen där en dvärg rymmer i en barnvagn uppskattades.
Royalle skymtade även i "vanliga" filmer, som BLÅST PÅ KONFEKTEN och Mike Hammer-filmen JAG ÄR LAGEN med Armand Assante.
1984 startade hon så sitt bolag som gjorde så kallad porr för kvinnor. Hon reste runt och föreläste, var med och tog fram sexleksaker för kvinnor, arbetade som sexolog och terapeut, och 2004 släppte hon boken "How to Tell a Naked Man What to Do". När hon dog höll hon på att färdigställa en dokumentär om sin jakt på sin mor, som försvann när Royalle var bebis.
Candida Royalle var känd för att vara väldigt, väldigt trevlig.

CANDIDA ROYALLE
1950 - 2015
R.I.P.


-->

torsdag 10 september 2015

Bio: Straight Outta Compton

Foton copyright (c) UIP Sweden

I min recension av RICKI AND THE FLASH nämnde jag den märkliga double feature jag hamnade på under Malmö Filmdagar. Först STRAIGHT OUTTA COMPTON och direkt därpå RICKI. Även du kan uppleva denna kombination, eftersom dessa båda filmer har premiär samma dag. Fast det är inget jag rekommenderar.

Självklart var jag skeptiskt till STRAIGHT OUTTA COMPTON. Mycket skeptisk, till och med. Rap och hip-hop är ju inte vad jag lyssnar på. Jag tycker att det är fruktansvärt. Det enda som är värre, är reggae, R'n'B, soul och gospel. Och Gyllene Tider. Och gubbrock. Och Lisa Ekdahl. Men för att vara rap är NWA - som den här filmen handlar om - rätt okej. Detta beroende på att de var tyngre och hårdare än andra. Jag skulle aldrig köpa en platta med dem, men jag kan lyssna på dem utan större problem.

På grund av mitt totala ointresse för rapscenen, kände jag inte till någonting alls om NWA:s och dess medlemmars historia. Jag känner förstås till de mest kända medlemmarna; Ice Cube, Dr. Dre och Eazy-E, men det är nog mest för att herr Cube även skådespelar. Jösses, jag visste inte ens att Eazy-E är död - och det är tjugo år sedan han dog.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är regisserad av F Gary Gray, som senast gjorde den halvvissna LAW ABIDING CITIZEN. Den här nya filmen varar drygt två och en halv timme - men faktum är att till skillnad från andra långa filmer, känns den inte lång. Det är bra driv i berättandet, filmen är kompetent gjord. Den är aldrig tråkig.
Det är förstås skådespelare som gestaltar Ice Cube och de andra - de är numera för gamla för att spela sig själva på 1980-talet, då filmen börjar. De här svarta killarna lever då ett hårt liv i Compton i Los Angeles. Mycket våld, mycket brott, och den rasistiska poliskåren gillar att arrestera och/eller misshandla svarta killar, mest beroende på att de är svarta och klär sig som gängmedlemmar. Eller så gör de det i preventivt syfte för att hejda hip hop-vågen. Skildringen av polisen är ensidig; alla framställs som svin. Även svarta poliser gillar att spöa upp killarna från Compton.

Ice Cube (O'Shea Jackson Jr), Dr. Dre (Corey Hawkins), Eazy-E (Jason Mitchell) och deras polare brinner för musiken, de börjar uppträda som NWA (här höll jag på att skriva MNW), och upptäcks av managern Jerry Heller. Heller spelas av Paul Giamatti, och är förstås en skön snubbe med skön frisyr. Giamatti är ju alla favoritskådis.
NWA:s karriär går hyfsat spikrakt uppåt, de tjänar massor med pengar, men deras liv innehåller fortfarande väldigt mycket vapen, våld och droger. Det knakar i fogarna mellan medlemmarna. Förhållandet till Jerry Heller blir allt sämre. Skivbolaget Death Row Records verkar drivas av gangsters och psykopater. Polisen förbjuder NWA att framföra låten "Fuck the police", men de lyder inte. Inga är särdeles sympatiska.

Jaha, och vad finns det mer att säga iom den här filmen? Tja, under eftertexterna visas klipp med riktiga NWA. Killen som spelar Snoop Dogg har en otacksam roll. Ice Cube och Dr. Dre tillhör den här filmens producenter.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är rätt bra - men jag lär nog aldrig se den igen. Jag tyckte även att Eminemfilmen 8 MILE var rätt bra, och den har jag inte sett om. COOL AS ICE lär förbli den ultimata rapfilmen.

(Fast jag har inte sett COOL AS ICE. Det borde jag göra. Någon dag.)







(Biopremiär 11/9)

onsdag 9 september 2015

Bio: Amour fou

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland leker livet. Man har det bra. Man lagar middag med sin kära. Man dricker ett gott vin till middagen. Man småpratar och har det mysigt.
Så kan man ju inte ha det. Inte alltid. Får man nog av all trevlighet, all kärlek, all god mat, alla skratt - då finns det botemedel. Till exempel kan man stega iväg till närmaste alternativbiograf och se AMOUR FOU, den franska titeln till trots ett tyskt-luxemburgskt-österrikiskt drama av Jessica Hausner, som gjorde MIRAKLET I LOURDES.
IMDb klassificerar AMOUR FOU som "comedy, drama". Det enda som kan klassas som komedi; som var roligt, var att göteborgsprofilen som satt snett framför mig på pressvisningen snarkade ljudligt under halva filmen.
Hausners nya film är nämligen en av de tråkigaste filmer jag sett. Den är så tråkig att jag flera gånger övervägde att lämna visningen - men om jag hade gjort det, hade jag kanske missat något exceptionellt tråkigt. Eller något roligt.
Jag läser att AMOUR FOU bygger på poeten Heinrich von Kleists liv. Det tog en farlig tid innan jag förstod vilka rollfigurerna var, och först mot slutet uppfattade jag deras namn. Det är 1811, platsen är Berlin, och traderöven Heinrich (Christian Friedel) har förälskat sig i sin kusin - han är så kär i henne att han vill dö när han är som lyckligast: han vill att de ska begå gemensamt självmord. Han ska skjuta henne och därefter skjuta sig själv. Fast kusinen vill inte veta av honom, hon far istället iväg till Paris, där hon gifter sig med en fransos.
Då faller Heinrich istället för Henriette (Birte Schoeink), som är den här filmens egentliga huvudperson. Hon är gift sedan tolv år och har en dotter. De tycker om att spela och sjunga för sina gäster. Men när Henriette en dag trillar ihop, kommer de lokala läkarna fram till att hon har en svulst stor som ett äpple i kroppen och att hon troligen är döende. Åderlåtning och frisk luft är vad som behövs.
Heinrich envisas med att uppvakta Henriette - och föreslår gemensamt självmord. Sicken en.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar med slutet - för när filmen går mot sitt slut begåvas vi med en långsam kameraåkning mot två av de medverkande. Det är filmens enda åkning. Resten av AMOUR FOU består av statiska tagningar. Folk är uppställda. De står rätt upp och ner. Ibland sitter de ner. Det händer att de ligger. Ibland till och med rör de på sig.
Större delen av filmen utspelar sig inomhus. Det möjligt att miljöerna är autentiska, men filmfotot är så pass kallt och sterilt att det ser ut som om rollfigurerna befinner sig på en teaterscen - eller ett museum. De medverkande ser mest utklädda ut. Jag får aldrig intryck av att det verkligen är 1811. Av någon anledning är bildkompositionerna ibland lite skeva eller allmänt märkliga. Kanske är det tänkt att vara symboliskt. Kanske är det bara ren och skär klantighet.
Det teatrala förstärks av dialogen. Folk fäller långa, tråkiga repliker. De står rätt upp och ner - eller sitter - när de levererar replikerna utan större inlevelse. Henriette har ett något större känsloregister än de övriga, vilka mest står och ser nollställda ut. Det är omöjligt att avgöra om de är bra skådespelare eller ej. Det finns inga riktiga människor i den här filmen, det skulle lika gärna kunna vara en dockfilm.
Alldeles för ofta serveras långascener i vilka kvinnor framträder i salongen och sjunger sånger. Vi får höra sångerna i sin helhet. Vid ett tillfälle dansas det. Självklart filmat ur en och samma, något skeva vinkel.
Mot slutet blir handlingen lite intressantare och det börjar äntligen hända lite saker - men då är det för sent. Och det hindrar inte AMOUR FOU från att vara en mördande tråkig film.
Filmen tävlade i sektionen Un certain regard i Cannes. Det är inte alltid en rekommendation.








(Biopremiär 11/9)

-->

tisdag 8 september 2015

Bio: Ricki and the Flash

Foton copyright (c) UIP Sweden

Under Malmö Filmdagar i slutet av augusti hamnade jag på en minst sagt besynnerlig double feature. Först såg jag STRAIGHT OUTTA COMPTON, om NWA och den amerikanska rapscenen på 1980-talet. Direkt därpå såg jag RICKI AND THE FLASH, i vilken Meryl Streep framför gubb- och FM-rock. Det kändes väldigt konstigt. Det var väldigt konstigt. Och resultatet föll inte ut till Meryl Streeps fördel.

En gång i tiden gjorde Jonathan Demme bra filmer, som CAGED HEAT, CRAZY MAMA och NÄR LAMMEN TYSTNAR. De senaste åren har han främst gjort dokumentärer, jobbat för TV, och den senaste långfilmen jag såg, var den usla RACHEL GETTING MARRIED från 2008. Manusförfattaren Diablo Cody gjorde sig ett namn med filmer som JUNO, JENNIFER'S BODY och YOUNG ADULT, men det coolaste med henne är nog hennes namn. Om jag inte visste bättre, skulle jag - efter att ha sett RICKI AND THE FLASH - ha trott att Cody är i 60-årsåldern. Hon är 37.
Meryl Streep må vara en begåvad skådespelerska - men hon kan inte spela allting. I RICKI AND THE FLASH gestaltar hon Linda, som kallar sig Ricki. Hon jobbar som snabbköpskassörska, men lever för rockstjärnedrömmen. Ricki och hennes band The Flash är husband på en lokal pub, de spelar ofta för en liten, men återkommande och uppskattande publik.
Ricki har gett upp allt för musikerkarriären - främst av allt sin familj. Hennes stenrike exmake Pete (Kevin Kline) hör av sig, eftersom han har problem med deras dotter Julie (Meryl Streeps riktiga dotter Mamie Gummer). Julie är nyskild, mår skit, och vägrar kliva ur sängen hemma hos Pete. Pete vill att Ricki reser dit för att träffa Julie. Det är bara det att Ricki knappt träffat Julie alls under uppväxten. Till detta kommer att Rickis ena son ska gifta sig. Den andra sonen är homosexuell, vilket Ricki har svårt för - hon är konservativ och röstade på Bush.

RICKI AND THE FLASH innehåller några roliga scener. Kevin Kline är förstås bra. Men herregud - Meryl Streep som något slags rockrebell ... Hon är 66*. Hon spelar gubbrock. Jag vet inte om det är meningen att det ska vara så patetiskt som det framstår som. Det hade varit en sak om Ricki faktiskt var gammal rockstjärna - eller om filmen var en crazykomedi om en äldre tant som tror att hon är rockstjärna. Men nu är det en dramakomedi - och Meryl Streep ser bara ut som en utklädd tant; som om hon ska på maskerad.
Rick Springfield, med mycket kajal på ögonen, spelar Greg; gitarrist i The Flash och Rickis pojkvän. På en fest överraskar The Flash och spelar en Bruce Springsteen-låt. Detta gör en del medelålders par bland gästerna så upprörda att de överväger att gå. Det här är människor som är betydligt yngre än både Streep och Springsteen. Ricki ska framstå som upprorisk eftersom hon spelar Bruce Springsteen! Som vore det här en 50-talsfilm, i vilken föräldrar upprörs när tonåringarna diggar Bill Haley. Hur tänkte Demme och Diablo där? Jag kan förstå att gästerna blivit upprörda om Ricki fläskat på med dödsmetall eller tolvtonsmusik, men snäll, melodisk mainstreamrock?

RICKI AND THE FLASH ställer två frågor: kommer Ricki att försonas med sin dotter? Kommer filmen att sluta med att alla är glada och dansar till The Flash?

Biobesökare i Meryl Streeps ålder lär uppskatta det här. Vi andra väljer lämpligen något annat.

* Gene Simmons fyllde nyligen 66 - men han har varit rockstjärna i över 40 år.








(Biopremiär 11/9)

måndag 7 september 2015

Bio: Ett päron till farsa: Nästa generation

Foton copyright (c) Warner Brothers

1986 kom det ut sex nummer av satirtidningen Etikett, en tidning som främst bestod av material från den klassiska amerikanska tidskriften National Lampoon. Ett nummer av Etikett; kanske det första, innehöll en novell av John Hughes. Handlingen kändes märkligt bekant. Det visade sig att Harold Ramis' moderna komediklassiker NATIONAL LAMPOON'S VACATION från 1983 bygger på novellen i fråga.

I Sverige kom ju filmen att heta ETT PÄRON TILL FARSA (en traditionsenligt konstig titel). Jag såg den aldrig på bio, men hyrde den tillsammans med en Moviebox, och vi såg den hela familjen. Den gick hem i stugan då - och den är fortfarande rolig.

Ramis' film fick tre uppföljare, samtliga något sämre än originalet, men de lyckades ändå vara trivsamma och kul, mest beroende på Chevy Chase som det entusiastiska päronet Clark Griswald. Beverly D'Angelo spelade hustrun Ellen i samtliga filmer, medan barnen Rusty och Audrey gestaltades av olika skådespelare.

När nu Griswalds återkommer efter 18 år, är det den nu vuxne familjefadern Rusty (Ed Helms) som är päronet. Han är gift med Debbie (Christina Applegate) och de har två söner. Rusty är pilot på ett budgetflygbolag, alltid entusiatisk, men hans familj och i synnerhet Debbie har tröttnat på att de alltid åker till samma hyrda stuga när de har semester. Debbie vill helst till Paris. Rusty får en strålande idé: nej, de ska inte till Paris, bättre upp - de ska upprepa resan Rusty gjorde med sina föräldrar 1983. De ska köra tvärs över landet och besöka nöjesfältet Walley World.

Familjen är inte alltför entusiastisk när de ger sig av i en märklig bil av albanskt märke Rusty av någon anledning hyrt. Precis som 1983 inträffar en lång rad incidenter under färdens gång.

John Francis Daley och Jonathan M Goldstein heter männen som står för manus och regi den här gången. De har tidigare skrivit manus till HORRIBLE BOSSES och detta är deras regidebut. Daley var inte ens född när den första ETT PÄRON TILL FARSA hade premiär. Precis som i originalfilmen spelas "Holiday Road" med Lindsey Buckingham flera gånger, men Daley och Goldstein har gjort en film som inte alls känns som de gamla Chevy Chase-filmerna.

Rusty må vara en ständigt leende och positiv kille, men ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION är en kall film som av någon anledning satsar på malplacerad vulgohumor. Rollfigurerna svär konstant, Debbie kaskadspyr, de råkar bada i bajs, de flesta är osympatiska. Det är möjligt att detta hade funkat i en annan film, men här känns det bara fel.

Filmen innehåller dock en del roliga scener. Bäst är ett besök hos Rustys syster Audrey (Leslie Mann) och hennes svinrike make Stone (Chris Hemsworth); en egocentrisk rasist som gillar att visa upp sin välbyggda kropp och i synnerhet sitt rejäla könsorgan. Som helhet är dock filmen mer irriterande än kul. För- och eftertexterna är roligare än det som visas däremellan.

Chevy Chase och Beverly D'Angelo dyker efter ett tag upp som Clark och Ellen Griswold - och dessa scener känns nästan chockartade att se. Att de blivit äldre är svårt att komma från, men Chase är smällfet och alldeles uppsvullen i ansiktet. D'Angelo är så opererad att hon ser ut som en misslyckad vaxdocka - hon är direkt otäck att titta på, och det känns tragiskt.

ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION kommer att funka hemma på TV:n tillsammans med några öl - men det vore en bättre idé att se om de tidigare filmerna.

 

 

 

 

(Biopremiär 11/9)


söndag 6 september 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Brad Anderson

Den amerikanske skämt- och serietecknaren Brad Anderson har dött, 91 år gammal. Anderson är i princip enbart känd för sin skapelse Marmaduke, en hund som ibland kallades Leopold i Sverige. År 2010 kom det en biofilm om Marmaduke, den totalsågades i USA, och när jag nu letar upp min gamla recension (som finns HÄR), konstaterar jag att jag inte var nådig. Det är en vedervärdig film.
Brad Anderson började sin karriär som reklamtecknare, men lade av med detta för att satsa på att illustrera tidskrifter istället. Han ritade skämtteckningar, ofta om hundar, och snart föddes Marmaduke.
Marmaduke gick i någon av de veckotidningar min mormor läste när jag var barn, men jag minns inte speciellt mycket av serien. Brad Anderson skapade Marmaduke redan 1954 och han höll fortfarande på med den när han dog. Det handlade främst om syndikerade skämtteckningar; enrutingar, men Anderson gjorde även serier om sin populära hund.
Mellan 1954 och 1966 tecknade Brad Anderson även skämtserien Grandpa's Boy, en serie jag aldrig hört talas om, än mindre läst.
1978 kammade Brad Anderson hem ett fint pris för Marmaduke. Mycket mer än detta har jag tyvärr inte att berätta om honom.

BRAD ANDERSON
1924 - 2015
R.I.P.  

-->

torsdag 3 september 2015

Bio: No Escape

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I samband med visningen på Malmö Filmdagar sa jag att titeln NO ESCAPE låter som en Van Damme-film från 1996. Nu finns det ingen Van Damme-film som heter så, men väl en massa andra filmer - till exempel är NO ESCAPE originaltiteln på den ganska bortglömda FLYKTEN FRÅN ABSALOM från 1994.

2015 års NO ESCAPE är regisserad av John Erick Dowdle, som tidigare bland annat gjort den kassa DEVIL och den usla AS ABOVE, SO BELOW. NO ESCAPE är Dowdles hittills bästa film - med bred marginal. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, som jobbar för ett mäktigt amerikanskt bolag. Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och deras två små döttrar flyttar till ett ej namngett land i Sydostasien, där bolaget ska etablera sig. Dock hinner de knappt anlända innan deras liv vänds upp och ner - och det med besked. Det har nämligen skett en statskupp. De styrande har avrättats och uppretade folkmassor och soldater drar genom staden. Utlänningar dödas på löpande band och bolaget Jack jobbar för står inte högt i kurs. Inte Jack heller, för den delen.

Jack och hans familj måste fly hals över huvud. De får hjälp av en bedagad, brittisk festprisse (Pierce Brosnan), som visar sig vara hemlig agent. Målet är att ta sig till Vietnam, som ligger på andra sidan floden.

Under visningen av NO ESCAPE tittade jag emellanåt på kvinnan som satt ett par platser till vänster om mig. Hon satt ofta med händerna tryckta mot kinderna, ibland höll hon för ögonen, det hände till och med att hon skrek till. Dowdles film innehåller nämligen flera riktigt, riktigt intensiva scener. Ja, ibland är det rent ut sagt jävligt svettigt. Jack och hans familj hamnar i hopplösa situationer det bara inte går att komma ur.

Fördelen och nackdelen med NO ESCAPE är att Owen Wilson är en sympatisk kille; han är en vanlig snubbe och allt annat än en actionhjälte. Detta innebär förstås att man känner för honom och hans familj, det känns hyfsat realistiskt. Problemet är att denne vanlige snubbe lyckas ta sig ur den ena knipan efter den andra på de mest makalösa sätt. Till stor del har de ren tur - de råkar befinna sig två meter bort när ett hus rasar, en kanonskytt råkar missa, Pierce Brosnan dyker upp i sista sekunden och skjuter ner de onda. Ibland lyckas Jack och Annie genomföra saker som annars bara Rambo eller Ethan Hunt skulle lyckas med. Detta drar ner helhetsintrycket en aning.

Jag önskar även att Pierce Brosnans roll vore större. Brosnan har ju sedan han lämnade Bond bakom sig blivit en bra, äldre actionhjälte som verkar älska att göra något slags sluskig anti-Bond. Att han kan vara stenhård visade han i NOVEMBER MAN; en film som knappt visades någonstans.

Jag har alltså en del invändningar - men trots dessa är NO ESCAPE definitivt det mest spännande man kan se på bio just nu.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/9)

onsdag 2 september 2015

Bio: Så ock på Jorden

Foton: Anders Birkeland ©2015 GF Studios

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från 2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte. Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den. Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte sett den?
Tja, dels för att någon berättade att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig – publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja, självklart.
Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen – sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen, inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper lägga pengar på detta. För så här är det:
SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts.
Det här är en fascinerande dålig film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så förbannad hela tiden.
Eftersom jag alltså inte sett den första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången. Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen. Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk) upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över vaknar Arne upp på köksgolvet.
Thomas Hanzon spelar en vresig körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas. Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna! Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något. Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika inspirerat arg.
En dag knackar det på dörren. Det är Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan. Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom. Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig. Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.
Hallelujakören får fler medlemmar. Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan, och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.
Lena kommer på att om man tar bort bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn Granath ryter till.
Vid nästa danstillställning kommer det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den – så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den. Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen senare.
Lena blir arg på Axel, men det går över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande, glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga! Nej, jag skojar inte.
Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den festliga drunkningsolyckan.
Kay Pollak är inte precis nyansernas mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.
Filmen är förstås en timme för lång – minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter – och resultatet hade blivit bättre.
Nu sitter kanske några läsare och är förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen. Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna ett gäng hjärnceller?
SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom scenerna inte hänger ihop.
Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det får bli ett specialbetyg:














(Biopremiär 4/9)

Bio: Jag är Ingrid

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Ingrid Bergman må vara Sveriges genom tiderna främsta - eller åtminstone mest kända - skådespelerska, men ska jag vara riktigt ärligt har jag aldrig varit någon större beundrare av henne. Hon var vacker - men lite tråkig. Tråkig på ett sätt som känns lite svenskt. Jag tittar på hennes filmografi och konstaterar att jag sett långtifrån alla filmer hon medverkade i - och att det inte är Ingrid Bergman jag främst minns från de filmer jag sett. Även om hon hade den kvinnliga huvudrollen.
Stig Björkmans dokumentär JAG ÄR INGRID hade premiär på Ingrid Bergmans 100-årsdag, en händelse Bergman inte kunde fira, eftersom hon dog i bröstcancer redan 1982. Björkmans film är unik, eftersom den utgår från Bergmans dagböcker och hennes egna smalfilmer; Ingrid Bergman var en flitig amatörfilmare. Detta innebär att vi får se väldigt mycket av Bergmans privata familjeliv.
Dessa gamla smalfilmer varvas med stillbilder, gamla TV-intervjuer med Bergman, och nygjorda intervjuer med Bergmans barn Pia Lindström, Isabella Rossellini, Ingrid Rossellini och Roberto Rossellini, samt med Sigourney Weaver, Liv Ullmann och några till. Vi får se förhållandevis få klipp ur Bergmans filmer.
Alicia Vikander läser högt ur Ingrid Bergmans dagböcker. Vikander är något av en modern Ingrid Bergman: internationell karriär, söt och lite tråkig. Fast hon pratar bättre engelska än Ingrid Bergman. Jag har aldrig tänkt på det, men i de gamla TV-intervjuerna talar hon engelska med väldigt kraftig, svensk brytning, hon lyckas även prata franska på samma sätt.
Ingrid Bergman startade om sitt liv flera gånger. Hon lämnade man och barn för att flytta till ett nytt land, en ny man, för att skaffa nya barn, och efter ett antal år bröt hon upp igen för att börja om på nytt någon annanstans. Stig Björkmans film är bra och intressant, men den känns lång och tjatig, eftersom den fokuserar lite för mycket på barnen som hela tiden kom i kläm. Filmen upprepar sig. Jag hade velat se och höra mer om filmerna och rollerna - jag är sällan intresserad av skådespelares privatliv och eventuella skandaler. Skandaler fanns det många under Bergmans karriär.
När jag såg JAG ÄR INGRID kom jag på mig med att vilja se mer av Cary Grant och de andra som flimrar förbi i bakgrunden.
Eva Dahlgrens låt under eftertexterna är förstås skittråkig. Alicia Vikanders röst är lätt sövande.







(Biopremiär 28/8)

-->

tisdag 1 september 2015

Bio: Insidan ut

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Inside out" är det engelska uttrycket för "ut och in" - något folket på Disneys svenska kontor inte verkar känna till. Således har Pixars nya film INSIDE OUT fått titeln INSIDAN UT i Sverige. Typiskt - när man för en gångs skull ger en film en svensk titel, så blir det fel.
INSIDAN UT har regisserats av Pete Docter (MONSTERS INC, UPP) och Ronaldo Del Carmen, och filmen har fått väldigt bra kritik. Efter att ha sett filmen har jag lite svårt att förstå varför - jag tycker att det här är en av de sämre Pixarfilmerna, och att den snarare är lite krystad och konstig, än rolig. Dessutom blir den mot slutet amerikansk på det där äckliga sättet.
Filmen utspelar sig inuti huvudet på Riley, en 11-årig flicka som tillsammans med sina föräldrar flyttar till en ny stad. Detta väcker känslor i flickan; hon längtar tillbaka till det förra hemmet och kompisarna hon hade där. Dessa känslor och Rileys beteende förklaras av några figurer som "styr" flickan. Det är Glädje, Avund, Vrede, Avsky och några till. I deras kontrollrum finns en massa klot som innehåller alla Rileys minnen. Utanför kontoret finns de olika personlighetsöarna, längst till höger ligger Knäppgöksön och längst till vänster Familjeön.
Plötsligt råkar Glädje och Avund sugas ut ur kontrollrummet. De hamnar i okända delar av Riley, och medan de kämpar för att ta sig tillbaka, försöker de övriga känslorna styra Riley. Det går inget vidare. Riley blir sur, tyst och planerar att rymma hemifrån. Glädjes och Avunds väg blir allt svårare och snart börjar personlighetsöarna att rasa ihop. Endast en ö återstår; den viktigaste - och eftersom det här är en amerikansk film är det Familjeön. Familjen är förstås viktigast av allt. Där finns räddningen. Kul att veta för alla de ungar världen över med trasiga familjer eller som kanske inte har någon familj alls.
INSIDAN UT är ett försök att förklara hur en människa funkar. Jag har ingen aning om huruvida små barn begriper det här. Det är möjligt att de tycker att det hela är glasklart, vad vet jag. Själv tycker jag alltså mest att det är krystat.
Animationstekniskt är det här förstås utmärkt. Här finns en del kul inslag, som till exempel en TV-studio där man skapar drömmar, men som helhet tycker jag inte att det här är speciellt roligt, och ibland blir det lite för sentimental.
Före huvudfilmen visas en kortfilm om en sjungande, kärlekskrank vulkan. Det är lika bra som det låter.
 







(Biopremiär 28/8)