måndag 12 oktober 2015

Bio: The Transporter Refueled

Foton: Bruno Calvo (c) 2014 Europacorp - TF1 Film Production

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-belgisk-kinesiskt, till och med.

Luc Besson och hans Europacorp ger aldrig upp. På ett sätt är det bra, eftersom Europacorp tillhör de väldigt få bolag idag som producerar traditionell actionfilm - Hollywood ligger ju ganska lågt på den fronten numera. Fast majoriteten av Europacorps produktioner är inget vidare. De är slickade, påkostade, men saknar själ och personlighet. Det är som om Besson tagit alla genrens attribut, fått med det mesta, men glömt några viktiga ingredienser i anrättningen.

TRANSPORTER-serien har dock varit snäppet bättre än det mesta Besson fått ur sig; antagligen

främst beroende på Jason Statham i sin paradroll som Frank Martin - en välklädd chaufför som åtar sig nästan vilka uppdrag som helst och som inte ställer några frågor. Han fungerar som ett välbetalt bud som alltid levererar på exakt utsatt tid. Dessutom är han en hejare på att slåss. Den första filmen kom 2002, uppföljaren 2005, och del tre 2008. THE TRANSPORTER 3 släpptes direkt på DVD i Sverige och var inget vidare. Det finns även en TV-serie jag inte har sett.

När nu Frank Martin återvänder till de svenska biodukarna, spelas han av Ed Skrein, som tidigare varit med i några avsnitt av GAME OF THRONES och i vikingarafflet NORTHMEN - A VIKING SAGA. Jason Statham ville ha elva miljoner dollar för att göra rollen, så producent Besson sa nej. Det är synd. Ed Skrein ser inte ut som Jason Statham. Han påminner inte om Jason Statham. Han har inte samma utstrålning som Jason Statham. Faktum är att jag först inte fattade att det skulle föreställa Frank Martin; jag trodde att det var en annan kille med samma jobb. Ed Skrein ser alldeles för snäll ut, han liknar Nicholas Hoult, och han har skeva tänder och talar med en lätt läspning.

THE TRANSPORTER REFUELED har regisserats av Camille Delamarre, som gjorde BRICK MANSIONS. Filmen börjar på franska rivieran 1995. På horstråket dyker det plötsligt upp en bil ur vilken det väller ryska gangsters, anförda av den slemme Karasov (Radivoje Bukvic). Dessa skjuter ner några hallickar, placerar sina egna flickor på gatan, säger att det nu är det de som kontrollerar all prostitution, och så kör de därifrån - och lämnar liken kvar på gatan. Här rynkade jag pannan en aning. Så där kan de väl inte göra? Lämna kvar alla lik? Det borde ju leda till en massiv polisinsats. Men logik är inte den här filmens starka sida.

Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och det är 2010. Varför inte 2015? Jag noterar att många som sett filmen påpekar att Frank Martins Audi och den iPhone-modell många använder i filmen ännu inte börjat tillverkas 2010. Vi introduceras för Frank Martin och hans gemytlige far Frank Senior (Ray Stevenson). Farsan utger sig för att sälja Evian bordsvatten, men han är stormrik och har dyra vanor. Han är en glad typ som gillar galanta damer. Vad han inte gillar är att kidnappas. Frank Junior anlitas av en kvartett galanta damer som behöver frakta någonting. Det visar sig dock vara ett trick. De här brudarna tillhör Karasovs stall av plågade eskortflickor, och nu behöver de Frank Juniors hjälp för att hämnas; för att utplåna den ryska gangsterligan och döda Karasov. Eftersom de räknat med att Frank kommer att vägra, har de kidnappat Frank Senior och förgiftat honom. Om Junior inte gör som de vill, kommer de att låta Senior dö.

Ett uttryck jag inte gillar, är det fördomsfulla "serietidningsfilmer" - eftersom serier kan vara så mycket, så många genrer och stilar. Men THE TRANSPORTER REFUELED känns verkligen som en gammal actionserietidning. Så enkel handling som möjligt, inga större karaktärsbeskrivningar, inga vardagliga kvinnor, massor av snabba bilar, flotta miljöer, och så mycket action och stunts som möjligt. Med andra ord, precis vad man är ute efter när man väljer att se en sådan här film.

Filmen är inspelad i bland annat Nice och Cannes, så visst är miljöerna enastående tjusiga - och vem uppskattar väl inte biljakter längs rivieran? Några av biljakterna här är fantastiska, i synnerhet en väldigt kreativ sådan som utspelar sig på Nice flygplats. Här finns flera bra slagsmål, det som involverar arkivskåp är minnesvärt.

THE TRANSPORTER REFUELED må vara tunn och dum, men den är underhållande - och bättre än THE TRANSPORTER 3 (och de senaste TAKEN-filmerna). Ray Stevenson är en tillgång som lyfter filmen. Det är väldigt synd att Jason Statham inte spelar huvudrollen. Med honom som Frank hade jag kunnat höja nedanstående betyg. Ed Skrein känns så fel att jag ett tag övervägde att sänka mitt betyg.

I vilket fall: det här är en sådan där film jag lär se om på DVD när jag känner för lite snyggt röj.





(Biopremiär 16/10)

lördag 10 oktober 2015

Kom till Svenska Serieakademins 50-årsfirande!


Det känns nästan ofattbart, men 2015 fyller Svenska Serieakademin hela 50 år. Det var 1965 - och i Stockholm - som Sture Hegerfors fick idén att bilda en serieakademi med arton ledamöter som årligen skulle dela ut Adamson; "seriernas nobelpris". Själv har jag varit en av de aderton sedan 2007.
Eftersom akademin bildades i Stockholm, kommer firandet att gå av stapeln där, närmare bestämt i ABF-huset på Sveavägen 41, datumet är den 17:e oktober, det vill säga nästa lördag.
Så här ser programmet ut:

11:30 Utställningen öppnar 
Jubileumsutställning med särskilt utvalda serieoriginal ur Lasse Åbergs och Sture Hegerfors' privata samlingar.
12:00 Utdelning av 2015 års Adamsonstatyetter 
Svenska Serieakademins ”nobelpris” för 2015 delas ut av Sture Hegerfors, Johanna Koljonen och Lasse Åberg.
Prispresentatör: Pidde Andersson.
13:00 – 15:30 Samtal på scenen med:            
Sven-Bertil Bärnarp
”Medelålders plus”, Adamson-pristagare 2008          
Nina Hemmingsson
”Snyggast på festen”, Adamson-pristagare 2007        
Jan Lööf
”Felix”, Adamson-pristagare 1968        
Jean-Claude Mézières
”Linda och Valentin”, Adamson-pristagare 2014
15:30 – 16:00 Avslutning, signeringar och mingel

Inträdet är 100:-, har man DN-kortet går man två, men betalar för en.
Mina presentationer av pristagarna lär bli minnesvärda. Jag jobbar med dem just nu ...


-->

fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

söndag 4 oktober 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: John Guillermin

1976 och framför allt 1977, alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG hade premiär, var King Kong något alldeles oerhört populär hos mig och på min skola. Åtminstone minns jag det så. 1976 kom ju John Guillermins på sin tid så nedsablade nyinspelning av KING KONG. Den var barnförbjuden, men 1977 klippte distributören bort drygt fem minuter otäckheter, och filmen gick upp på nytt med 11-årsgräns. Den gick på Maxim i Landskrona och jag minns att mina kompisar gick och såg den. Själv såg jag den inte, jag tror inte att jag fick se den. Men det hindrade mig inte från att bli besatt av King Kong ändå. Jag fick en orange T-shirt på vilken Kong Kong stoltserade på World Trade Center. Jag läste parodin Ding Dong i Svenska MAD. Jag läste det där skräpiga seriealbumet, som byggde på originalfilmen. Filmaffischen syntes överallt. King Kong var da shit!
För mig är KING KONG från 1976 den "riktiga" filmen, inte originalet från 30-talet. På 80-talet visades båda versionerna på TV. Idag är filmen från '76 omvärderad, eftersom den är charmig och trots allt medvetet jönsig på sina ställen.
Nu har engelsmannen John Guillermin dött, 89 år gammal. För de flesta är Guillermin nog mest känd för SKYSKRAPAN BRINNER, som kom 1974. Jag såg den på TV för kanske trettio år sedan, och jag minns inte så mycket - jag har inte sett om den sedan dess. Jag vill minnas att jag tyckte att den var lite småtrist, men jag antar att den förlorade mycket på att visas i pan & scan på en liten TV-skärm.
Guillermin debuterade redan 1949 och gjorde under 1950-talet en lång rad filmer hemma i England, de flesta har jag inte hört talas om. 1959 regisserade han TARZAN OCH DEN FÖRLORADE STADEN med Gordon Scott som Tarzan; en film jag sannolikt såg som söndagsmatiné på Imperial eller Rio på 70-talet. 1962 gjorde Guillermin ytterligare en Tarzanfilm; TARZANS ÄVENTYR I INDIEN, och eftersom någon som heter Jock Mahoney spelar Tarzan, har jag säkert inte sett den. Jock vem?
Gullermin fortsatte att göra action-, krigs- och äventyrfilmer, som BLUE MAX, DE SAMVETSLÖSA och BLODIG SAMMANSVÄRJNING. 1972 kom FLYGPLAN KAPAT med Charlton Heston, och minsann om han inte regisserade blaxploitationrullen SHAFT OCH MÄNNISKOSMUGGLARNA 1973.
Efter SKYSKRAPAN BRINNER och KING KONG blev det inte så många fler filmer. Gullermin gjorde Agatha Christie-rafflet DÖDEN PÅ NILEN 1978, 1980 kom ett drama med James Coburn som heter MR. PATMAN, och 1984 fick han ur sig SHEENA - DJUNGELDROTTNINGEN med Tanya Roberts i titelrollen. Denna totalsågade film är mest ihågkommen för att Sheena rider omkring på en häst målad som en zebra.
1986 var det dags för en uppföljare till KING KONG, Linda Hamilton hade huvudrollen i KING KONG LEVER, i vilken man opererar in ett konstgjort hjärta i jätteapan, som ju dog i första filmen. King Kong letar upp en kvinnlig jätteapa och så får de Kongbebisar. Filmen slaktades av kritikerna  och floppade.
1988 regisserade John Guillermin en western för TV med Kris Kristofferson i huvudrollen; THE TRACKER. Den blev Guillermins sista film.

JOHN GUILLERMIN
1925 - 2015
R.I.P.    

-->

lördag 3 oktober 2015

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.
Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.
I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.
 







(Biopremiär 2/10)

-->

Bio: Irrational Man

Foton: Sabrina Lantos Copyright: ©2015 Gravier Productions, Inc.
Woody Allens nya film IRRATIONAL MAN visades på Malmö Filmdagar, men jag missade den där. Många som såg den jämförde filmen med Hitchcock, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den. Dessutom visade Allen med WIMBLEDON att han kan göra thrillers.
Visst skulle storyn och rollfigurerna i IRRATIONAL MAN kunna vara hämtade från en Hitchcockfilm - men där stannar likheterna. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra thriller, men det är det inte. Anledningen är att filmen är gjord av Woody Allen.
Joaquin Phoenix spelar Abe, en försupen och livstrött collegelärare som anländer till en ny stad och en ny lärartjänst. Abe, som är en oortodox filosofiprofessor, är något av en stjärna i sitt gebit, studenterna gillar honom, och han är en jävel på fruntimmer. Åtminstone var han det tidigare - numera är han impotent. Det dröjer inte länge förrän skolans slampigaste lärarinna, spelad av Parker Posey, hoppar i säng med honom.
Woody Allens nya musa Emma Stone gör collegestudenten Jill. Hon fascineras av Abe, hon börjar umgås med Abe, hon försummar sin triste, jämngamle pojkvän, och får snart ihop det med den (i verkligheten) fjorton år äldre professorn. Nåja, han är i alla fall fjorton år yngre än Colin Firth, som Emma Stone fick ihop det med i förra årets Woody Allen-film; MAGIC IN THE MOONLIGHT.
En dag, när Abe och Jill sitter på ett fik, råkar de höra hur en kvinna klagar på en viss domare Spangler, som förstört hennes liv. Av allt att döma är Spangler en hemsk människa. Abe blir besatt av tanken på att mörda Spangler. Kanske är det det som är meningen med hans liv.
Jag kan se James Stewart, eller kanske Gregory Peck, som Abe. Hur han anländer till en liten amerikansk kuststad. Jag kan höra musik av Bernard Herrmann. Jag kan se någon av Hitchcocks blondiner som Jill. Tänk vad bra det hade blivit.
Problemet med IRRATIONAL MAN är att alla medverkande, som brukligt är i en Woody Allen-film, pratar oavbrutet - och dialog och framförande är något alldeles makalöst stelt och onaturligt. Det känns som en teaterpjäs. Alla pratar en i taget, replikerna är långa och konstruerade (Abe namedroppar ofta filosofer), när rollfigurerna ska vara eftertänksamma säger de "Hmm...", eftersom det säkert står så i manus. Ibland tittar folk inte på varandra när de pratar med varandra, de kan stå med ryggen mot varandra som i en Ingmar Bergman-film.
Jag tycker att detta är oerhört irriterande. Mitt fokus hamnade inte på handlingen och rollfigurerna, utan på det stela framförandet. Det blir aldrig spännande, eftersom det här inte känns som något slags verklighet. Jämför med premiäraktuella thrillern THE GIFT, som är mycket spännande och där alla agerar naturligt.
Vid flera tillfällen strosar folk omkring i motljus på stranden i Woody Allens film. På soundtracket ligger jazz som känns som hämtad ur till exempel Jess Francos SHE KILLED IN ECSTASY. Därför får förstås dessa scener mig att tänka på Jess Franco. Framför allt känner jag att jag hellre skulle vilja se en Jess Franco-film.
Det är synd att Woody Allen gjort en så här styltig film, eftersom det hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra av det här.








(Biopremiär 2/10)

-->

fredag 2 oktober 2015

Bio: The Gift

Foton copyright (c) Scanbox

Den australiske skådespelaren Joel Edgerton har vi sett i en farlig massa filmer. Han har mest gjort mindre roller och har ett bekant ansikte vi kanske har lite svårt att placera. Med THE GIFT gör han regidebut - och karln har dessutom skrivit manus själv. Inte nog med det, han spelar till på köpet en av huvudrollerna.

THE GIFT ska inte blandas ihop med Sam Raimis femton år gamla film med samma titel. Dock handlar det om spänning även denna gång. Edgerton har gjort en thriller i en genre som var populär på 1990-talet: den om en okänd, ondskefull person som nästlar sig in i andra människors tillvaro - minns till exempel HANDEN SOM GUNGAR VAGGAN. I THE GIFT spelar Jason Bateman och Rebecca Hall paret Simon och Robyn, som flyttar in i ett nytt, flott hus. Simon är framgångsrik på sitt jobb och har chans att stiga i graderna, och allt är frid och fröjd.
Det dröjer inte länge innan Simon och Robyn råkar träffa en smått underlig kille; Gordo (Edgerton), när de är iväg och handlar. Gordo säger sig känna igen Simon och mycket riktigt - de gick i samma klass på high school. Väl hemkommen inser Simon vem Gordo är - nämligen killen Simon mobbade i skolan.

En dag när de kommer hem hittar de en present från Gordo utanför sin ytterdörr. Hur visste han var de bor? Sedan kommer Gordo själv på besök. Han dyker upp allt oftare och brukar ha presenter med sig. Simon och Robyn känner sig tvingade att bjuda hem Gordo på middag, en tillställning som blir hyfsat krystad. Han är allt rätt konstig, den där Gordo. Vad är han ute efter?

Till slut blir Gordos frekventa närvaro i Simons och Robyns liv för mycket. De måste på något sätt säga upp vänskapen med honom. Det är förstås lättare sagt än gjort.
Joel Edgerton har gjort en robust thriller av traditionellt snitt. Något som alltid är positivt i dessa dagar. Framför allt har han gjort en väldigt spännande film. Detta är en genre som är aningen uttjatad och för det mesta förutsägbar. Edgerton överraskar, eftersom han verkligen har fått till det på slutet. Jag räknade med någon av de vanliga klichéer sådana här filmer brukar sluta med, och fick något helt annat. THE GIFT har ett oväntat och tillfredställande slut.

Det är ont om thrillers och framför allt bra thrillers nuförtiden. Därför torde THE GIFT vara årets bästa thriller. Hittills.

Det här är dessutom en imponerande regidebut.








(Biopremiär 2/10)

Bio: Melbourne

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då har jag kommit fram till den tredje och sista av de filmer jag skulle ha skrivit om förra veckan, eftersom de hade premiär då. Samtidigt inser jag att jag nog inte hinner skriva om alla av denna veckas premiärer idag.
Jag brukar hävda att bara för att en film är ett långsamt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en kvalitetsfilm. Det behöver inte ens vara en bra eller intressant film. I många fall kan sådana filmer vara riktigt dåliga. Nu är MELBOURNE inte direkt en dålig film, men det mest intressanta med den är att det är en iransk film som utspelar sig i en lägenhet i just Iran.
Nej, regidebuterande Nima Javidis MELBOURNE utspelar sig inte i Melbourne. Den handlar om ett par; Amir och Sara (beklagar, jag vet inte vem som spelar vem i rollistan), som ska flytta till Melbourne. När filmen börjar har en kvinna lämnat ett spädbarn hos Amir och Sara, som håller på att packa; de ska resa samma dag. Kvinnan passar bebisen åt en granne, och hon lovar att återkomma efter ett snabbt ärende. Det dröjer - och medan hon är borta upptäcker Amir och Sara att ungen är död!
De vet inte vad de ska ta sig till - de tror först att det är de som orsakar barnets död. Men ungen kan ha varit död redan när kvinnan kom. Amir ringer ambulans, men den dröjer. Barnets far ringer på, men Amir vågar inte tala om vad som hänt - han säger att Sara gått ut på en promenad med ungen. Sedan dyker det upp fler människor i lägenheten och hela tiden måste de skärrade Amir och Sara hitta på ursäkter.
Filmen utspelar sig till 95% i lägenheten. Det handlar om filmad teater. Amirs och Saras hem är väldigt västerländskt (trapphuset är flott med marmortrappor), det hela skulle kunna utspela sig i Sverige; i en invandrartät stadsdel.
Vad som inte är västerländskt är rollfigurernas ofta besynnerliga beteende. Även om jag kan relatera till dem ganska väl, blir det ibland lite konstigt. Det är ett farligt rännande i lägenheten, folk kommer och går, och hela historien om den döda bebisen upplevde jag som svart komedi - men det är inte meningen. Det ska vara dramatiskt. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Hela premissen är lite skum; en okänd barnflicka lämnar en sovande bebis hos Amir och Sara samma dag de ska resa bort. Kvinnan kunde väl tagit ungen med sig i en barnvagn? Jag köpte aldrig det här - men slutet är onekligen rätt bra.
Skådespeleriet verkar vara bra. Ibland får de utbrott och skriker. Filmfotot är hyfsat. Amir och Sara kramas aldrig, eftersom Irans filmcensur förbjuder detta.
MELBOURNE är väl en ganska sympatisk film, men jag kommer förstås aldrig att se den igen.








(Biopremiär 25/9)

-->

torsdag 1 oktober 2015

Bio: Havets sång

Bilder copyright(c) Folkets Bio
Ännu en film som hade premiär förra veckan.
HAVETS SÅNG är en prisebelönt, Oscarnominerad irländsk-dansk-belgisk-luxemburgsk-fransk animerad film. Jag såg den här på Malmö Filmdagar tillsammmans med en kompis; vi kan kalla honom "Fredrik" (eftersom han heter så). "Fredrik" hade redan sett filmen och hävdade att den är fullkomligt underbar. Jag litade på honom.
Nu en månad senare minns jag absolut ingenting av filmens handling. HAVETS SÅNG är regisserad av Tomm Moore och den är onekligen tjusig att titta på. Moore har gjort en sådan där typisk film som vuxna tycker att små barn ska se. Det är så långt från Disney man kan komma. Det är estetiskt tilltalande - åtminstone för mig som vuxen. Vad ett litet barn tycker vet jag inte - jag hatade tecknad film som såg ut så här när jag var liten. Dessutom varar filmen 94 minuter! Alldeles för långt för en barnfilm - och väldigt mycket för långt för mig. "Vad tyckte du?" frågade "Fredrik" efter visningen. "80 minuter för lång," svarade jag.
Filmen handlar om den lille irländske pågen Ben, vars lillasyster Saoirse är en korsning mellan säl och människa. Redan här, i början av filmen, hängde jag inte med. Vad pratade de om? Vad var ungen? Av någon anledning jag glömt, måste Ben och Saoirse bo hos en sur tant. Jag tror att deras morsa dog och farsan klarade inte av att ta hand om dem. Eller så gick han till sjöss.
Saoirse har tappat sin röst. Hon är visst även den sista av sin art. För att rädda arten måste Saoirse bege sig till havet och sjunga. Eller något sådant.
Ben och hans syster beger sig ut på ett äventyr under vilket de träffar på diverse märkliga människor och varelser. Det blir allt flummigare och halvvägs in tappade jag tråden helt. Jag kämpade även för att hålla mig vaken.
HAVETS SÅNG är dubbad till svenska och är urtypen för en barnfilm som vinner priser.
... Apropå tecknad film: herregud, har ni sett hur Scooby-Doo och Mysteriegänget ser ut i den nya TV-serien? Skandal!








(Biopremiär 25/8)

-->

onsdag 30 september 2015

Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.
På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.
EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.
  







(Biopremiär 25/9)

-->

måndag 28 september 2015

Oops! Skämt och allvar ...

Några av er undrar kanske varför jag ännu inte recenserat några filmer som hade premiär förra veckan. De kommer vad det lider. Det har ju varit Bokmässa i Göteborg! Fyra dagar då jag inte hann göra något annat. Eftersom jag dessutom höll i fyra programpunkter på olika scener, var jag tvungen att förbereda dessa, istället för att skriva om film. Jag måste även nämna att jag på grund av Bokmässan hoppade över pressvisningen av THE MARTIAN som hölls i morse. Jag var tvungen att sova ut.


Men! Nu ska ni få höra! Jag medverkar i en bok som kom ut till mässan. Boken finns bland annat på Bokus och kostar där endast 136 kronor, vilket förstås är väldigt billigt för en bok som den här.

"Oops! Skämt och allvar ... med de aderton i Svenska Serieakademin!" heter boken, som kommit ut på Tre Böcker Förlag. Svenska Serieakademin fyller 50 år i år, och denna bok är en del i firandet. Samtliga arton ledamöter har skrivit varsitt kapitel i vilket vi berättar om vårt förhållande till tecknade serier. Drygt 160 sidor, väldigt tjusiga sådana, formgivna av ledamot Anna Larsson.
Stellan Nehlmarks förord innehåller en gammal fin intervju med Sture Hegerfors.

När jag bläddrar igenom boken konstaterar jag att flera av oss tar upp Fantomen - det är nog ofrånkomligt. Jag själv skriver till exempel om Fantomen. Bland annat. Till mitt kapitel har även Malin Biller gjort en teckning som visar hur det såg ut när jag läste serier på 1970-talet.


En fantastiskt trevlig bok på alla sätt. Ett givet köp.


Den sjuttonde oktober kommer Akademin att fira sina 50 år i ABF-huset i Stockholm. Där kommer vi att del ut årets Adamsonpriser (extra många i år), följt av scenframträdanden av prominenta gäster, som Jan Lööf och Jean-Claude Mézières. Kom gärna  dit!

onsdag 23 september 2015

Bio: Black Mass

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag läste att James "Whitey" Bulger inte är nöjd med sättet han porträtteras på i Scott Coopers BLACK MASS. Hur han nu har sett den. Bulger sitter inne på dubbelt livstidsstraff - med ytterligare fem år påslängda för en handfull mord. Karln har kanske lärt känna några filmpirater i hålan där han sitter.

BLACK MASS bygger alltså på sanna händelser. Även om jag aldrig hört talas om honom, var Bulger Bostons mest ökända gangster. Johnny Depp spelar honom i den här filmen, som inleds 1975. Jimmy Bulger - som hatar att kallas Whitey - är en smågangster som sysslar med vad FBI anser vara småsaker. Han har suttit på Alcatraz, han är en våldsbenägen psykopat - och hans familjeliv är minst sagt besynnerligt. Hans bror Billy (Benedict Cumberbatch) är nämligen senator. En respekterad man. Jimmy har även fru och en liten son. Jimmy lär sonen att om man ska ge någon stryk - och det ska man - så ska man göra det när det inte finns några vittnen. Om ingen har sett det, har det inte hänt.

Joel Edgerton (iförd Dirty Harry-frisyr) spelar John Connolly, barndomsvän till Jimmy. När Jimmy återkommer till södra Boston, gör han det som FBI-agent. Han är osympatisk, bufflig, och har siktet inställt på att göra karriär på byrån. Connolly söker upp Jimmy och lyckas få gangstern att gå med på ett avtal. FBI vill sätta dit den italienska maffian - Jimmy Bulger anses vara obetydlig. Jimmy ska hjälpa FBI - mot att byrån låter honom vara ifred.
John Connolly lyckas sätta ditt maffian och blir något av en stjärna. Samtidigt ökar Jimmys makt. Jimmy utnyttjar nämligen Connolly och FBI. Utan att någon märkt det, har Jimmy på 80-talet blivit Bostons farligaste man, och Connolly har blivit alltför insyltad.

Det var längesedan Johnny Depp gjorde något vettigt, tycker jag. Därför är det trevligt att konstatera att BLACK MASS är en riktigt bra gangsterfilm. Den bildsköne Depp har förändrat sitt utseende totalt: han är blond, tunnhårig, har spetsig näsa, skeva tänder, och iskalla, blå ögon som ser ut att tillhöra ett lik. Han är väldigt obehaglig som Jimmy Bulger; en kallt beräknande galning som inte drar sig för att skjuta sina vänner i nacken. Tonåringar och kriminella har upphöjt Al Pacinos Tony Montana i SCARFACE till något slags bisarr hjälte. Det skulle nog aldrig kunna ske med Depps Jimmy Bulger, som bara är ett kräk.

Scott Cooper har tidigare gjort CRAZY HEART, en lysande film. BLACK MASS är en traditionell gangsterhistoria, vilket i det här fallet är något positivt. En gangsters uppgång och fall, rakt berättat. 70- och 80-talens Boston är brun- och gråmurrigt, Jimmy Bulgers värld är oglamorös. Här finns inga onödiga filmiska krusiduller. Cooper berättar som man gjorde på just 70- och 80-talen. Sansat tempo, inga hysteriska klipp. Det är dystert och effektivt. Bitvis väldigt blodigt.
Filmen är fylld med bra karaktärsskådespelare. Kevin Bacon är Connollys chef på FBI. Peter Sarsgaard är en bindgalen smågangster. Corey Stoll gör FBI-chefen som inser vad som pågår. Det är en männens värld, det här. Kvinnorna sitter mest hemma och vet inte till sig. Juno Temple spelar en prostituerad som gör misstaget att vända ryggen mot Jimmy Bulger. Den enda som verkar gilla Jimmy är hans gamla mor, som han spelar kort med.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av BLACK MASS, jag hade låtit bli att läsa recensioner och jag hade missat att det var Scott Cooper som regisserat. Dessutom är ju Johnny Depp ingen garanti för en bra film. Jag får nog säga att BLACK MASS är det bästa jag sett på länge. Den är lång, men aldrig tråkig. Jag satt fängslad från start till mål. Men så gillar jag tuffa gangsterfilmer.
När jag lämnade salongen satt Jimmy Bulger fortfarande fängslad.








(Biopremiär 25/9)