måndag 17 augusti 2015

Bio: Sinister 2

Foton copyright (c) Scanbox
Först en liten varning riktad till er som inte sett den första filmen: SINISTER 2 är en direkt fortsättning, och därför måste jag avslöja hur det slutade förra gången. Okej? Bra.
I en tid när de flesta skräckfilmer som går upp på bio förses med den snälla, amerikanska åldersgränsen PG-13, kom Scott Derricksons SINISTER som en frisk fläkt för tre år sedan. Det här var en överraskande bra och otäck film (jag såg nyligen om den tillsammans med min flickvän, som också gillade den), och den hade dessutom försetts med Ethan Hawke i huvudrollen som författaren Ellison. Ellison råkade på den osedvanligt elake demonen Bughuul, som sedan urminnes tider verkar livnära sig på barn. Ellison hittade 16mm-filmer med groteska mord; hela familjer slaktades på de mest brutala sätt - och det var alltid ett av familjernas barn som var mördaren, och som sedan blev ett av Bughuuls onda spökbarn. Den alltmer paranoide Ellison försökte få klarhet i det hela - men blev på slutet yxmördad av sin dotter.
James Ransone spelade den namnlöse vicesheriffen som hjälpte Ellison i den första filmen, och han har nu tilldelats huvudrollen i uppföljaren, som regisserats av Ciarán Foy. Vicesheriffen är numera före detta vicesheriff och spenderar det mesta av sin tid på att försöka stoppa den egentligen ostoppbara Bughuul. Detta gör vår namnlöse vän genom att leta upp de tomma hus där de mördade familjerna bott och elda upp dem - men när han kommer till ett hus beläget intill en kyrka i vilken en massaker skett, visar det sig att en kvinna och hennes två söner flyttat in i huset.
Shannyn Sossamon spelar Courtney, medan Robert Daniel Sloan och dennes äkta broder Dartanian Sloan gör pojkarna Dylan och Zach. Dessa tre gömmer sig i det avsides belägna huset, eftersom Courtneys galne och våldsbenägne exmake vill ha vårdnaden om pågarna och tar till alla lömska knep.
Dylan är den vekare av pojkarna och han besöks varje natt av spökbarn som leder ner honom i källaren för att titta på snuffmovies - 16mm-filmer barnen har tagit när de dödade sina familjer. Bughuul och spökena vill att Dylan ska bli en av dem - men Dylan kämpar emot.
Courtney är glad att den före detta sheriffen dyker upp och hjälper till, men exmaken blir alltmer hotfull - och Zach, som känner sig försummad, ändrar personlighet han med. Inte till det bättre.
Återigen är det här en skräckfilm som försetts med en R-rating i USA - och återigen är detta ett plus. Rollfigurerna får svära, våldet är snaskigare, och det röks till och med en cigarrett i en scen. Ciarán Foys film är dock inte riktigt lika bra som originalet. James Ransone är en väldigt sympatisk hjälte och handlingen fungerar; framför allt vill man verkligen se Courtneys exmake råka illa ut. Tyvärr är några av spökbarnen inga höjdare till skådisar, vilket förtar dessa scener - och spökbarnen förekommer alldeles för ofta och har lite för mycket dialog. Slutet är lite rumphugget - och jo, det öppnar för en SINISTER 3.
Men om det är kalla kårar och obehag man är ute efter får man en hel del valuta för pengarna. Förvisso känns det precis som i den första filmen lite långsökt och konstigt med smalfilmande spöken - men det är effektivt. De gryniga filmerna med de brutala morden är väldigt obegagliga. De är sadistiska, blodiga och sättet det skildras på är påträngande. Stämningen förstärks av den ofta bisarra musiken, komponerad av tomandandy. Ett inslag med en amatörradio, en inspelning på norska och ett leksakspiano är effektivt. En övertoning från en bild på huset till ett svartvitt foto på samma hus får mig att tänka på en liknande scen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Eftersom den skräck vi numera oftast utsätts för i biomörkret är tama, snälla produktioner som ANNABELLE och OUIJA känns SINISTER-filmerna välkomna. De gör sitt jobb bra, De är effektiva. De är elaka. De är lite nasty. Och det är bra,
Dessutom ser Bughuul ut som sångaren i ett hårdrocksband.
Jag ser gärna en SINISTER 3.







(Biopremiär 21/8)

-->

söndag 16 augusti 2015

Bio: Dark Places

Foton: Doane Gregory Copyright ©2014 Damselfish Holdings. All Rights Reserved. 
DARK PLACES heter en rätt trevlig brittisk rysare från 1973, med Christopher Lee i en av rollerna. Jag såg den ganska nyligen. 2015 års DARK PLACES har inget med den filmen att göra.
DARK PLACES bygger på en roman av Gillian Flynn, som skrev GONE GIRL - en bok som blev en film jag inte har mycket till övers för. Tydligen blev den filmen framgångsrik, men jag har svårt att förstå varför. Framför allt var slutet otillfredställande.
Den här nya filmen är regisserad av fransmannen Gilles Paquet-Brenner, som gjorde SARAHS NYCKEL, och den ståtar med Charlize Theron i huvudrollen; Theron har även producerat. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en rysare, kanske beroende på filmen från 1973 - men där sket jag mig på tummen. DARK PLACES är till större delen ett drama, även om den samtidigt är en "whodunit". Först mot slutet närmar sig filmen thrillern, men det hela är väldigt ospännande.
Theron spelar Libby Day, den ende överlevande efter en massaker 1985. Då var Libby sju år och tillsammans med sin äldre bror Ben lyckades hon fly medan modern och två systrar mördades. Ben greps för mordet eftersom han var hårdrockare och därmed satanist. Han har suttit inne sedan dess.
Den buttra ensamvargen Libby kontaktas en dag av en kille som heter Lyle (Nicholas Hoult), som är med i en klubb kallad the Kill Club. Medlemmarna är besatta av mord och de försöker lösa gamla mordgåtor. De misstänker att Ben är oskyldig och vill att Libby ska hjälpa dem. Libby vägrar, men eftersom de är villiga att betala låter hon sig övertalas.
DARK PLACES skiftar med jämna mellanrum mellan nutid och 1985. Vi får se de skeenden som ledde fram till massakern för 30 år sedan, och vi får se hur Libby och Lyle letar upp de involverade personerna som vuxna. Chloë Grace Moretz spelar Bens gravida och knepiga flickvän Diondra på 80-talet. Diondra och några kompisar är verkligen inne på satanism - och då blir det skitfånigt. Vi får se autentiska TV-klipp från 80-talet, i vilka moralens väktare sätter likhetstecken mellan hårdrock och satanism. Ben, Diondra och de andra tonåringarna har affischer och T-shirts med Misfits, Slayer, Dio och andra, de smyger ut på natten och dödar boskap så att blodet stänker, de står i en ring och tillber Satan, och så går Diondra hem och tittar på Dee Snider på TV - och detta är förstås skrattretande! Förvisso trodde ju många föräldrar på 80-talet att det gick till så här, men att göra en film om det idag? 30 år senare?
Filmens upplösning är sanslös. De som är ute efter långsökta slut kommer att få sitt lystmäte. DARK PLACES slutar lika otillfredställande som GONE GIRL.
Charlize Theron är en synnerligen begåvad aktris och en av världens vackraste kvinnor, men hennes rollfigur här är alldeles för osympatisk och trist - liksom övriga rollfigurer. Paquet-Brenners film är välspelad och kompetent gjord, men alldeles för tråkig och ospännande - och slutet är dumt.
Både Charlize Theron och Nicholas Hoult var med i MAD MAX: FURY ROAD.








(Biopremiär 14/8)

-->

fredag 14 augusti 2015

Serier: Wika och Oberons raseri

WIKA OCH OBERONS RASERI
av Thomas Day och Olivier Ledroit
Cobolt
Det relativt nystartade serieförlaget Cobolt gjorde sig omedelbart känt för sin flotta utgivning; efterlängtade nyutgåvor av europeiska klassiker, och lika flotta utgåvor av utmärkta serier av nyare datum. Därför blev jag onekligen förvånad när jag fick "Wika och Oberons raseri" i min hand. Att jag aldrig hört talas om upphovsmännen spelar förstås ingen roll, men det här såg vid en första anblick inte ut som något Cobolt skulle ge ut - och efter att ha läst det undrar jag varför de gett ut det. Kanske var det en billig samtryckning med Danmark?
Det handlar om fantasy, och fantasy är långtifrån min favoritgenre. Jag gillar subgenren sword & sorcery, men det beror på att den påminner om Westerngenren. När Conan barbaren på jakt efter rikedomar rider in i en stad, skulle han lika gärna kunna vara Jonah Hex på jakt efter desperados värda pengar. Conan har ett svärd, Hex har en revolver. Traditionell fantasy modell Tolkien gillar jag, med få undantag, inte. Det brukar mest handla om varelser med konstiga namn som är ute och jönsar sig i länder med konstiga namn. Förvirringen brukar vara total.
Fransmännen Thomas Day, manus, och Olivier Ledroit, teckningar, berättar en traditionell fantasyhistoria kryddad med steampunkinslag - och ja, det är väldigt förvirrat. Förvirringen beror främst på Days och Ledroits sätt att göra serier.
Det hela inleds med ett förord, även det förvirrat, av någon som kallar sig "Pierre Dubois, alvolog". Dubois hävdar att "Wika och Oberons raseri" är en opera i serieform. Det är möjligt - jag har aldrig lyckats se en opera från början till slut. Inget ont om musiken, men teater där alla sjunger är inte min grej. När jag tänker efter gillar jag inte teater heller.
"Wika och Oberons raseri" utspelar sig i Pans värld. Albumet inleds med att någon som heter Titania gifter sig med en Claymore Grimm, och de får flickebarnet Wika - en älva. Sedan dyker det upp någon som heter Oberon, vars hantlangare dödar Claymore; Titania strök nog också med, och Wika hamnar i skogen, där hon får vingarna avklippta och växer upp i en snäll familj. Sedan är Wika plötsligt tonåring och har tatueringar som skiftar form och mönster efter humör, och hon har blivit en tjuv som bor i staden Avalon tillsammans med sin pojkvän Bran. Oberon och hans slemma anhang är fortfarande på jakt efter Wika, jag vet inte riktigt varför, det uppstår strider, och plötsligt har jag kommit till sista sidan. Fortsättning följer i nästa album.
Jag förstod ingenting. Thomas Day är visst till vardags fantasy- och science fiction-författare. Jag gissar att han skriver romaner - serier verkar han ha svårare för. Olivier Ledroit har tidigare tecknat serien "Requiem Vampire Knight" efter manus av Pat Mills. Jag har aldrig läst den serien, men väl hört talas om den. Engelsmannen Mills har skrivit mängder av actionserier som Judge Dredd och Marshal Law.
Ledroit får mig att tänka på P Craig Russell, en kille som gör fantasy- och sagoserier med ibland vackra, men oftast överlastade och kitschiga teckningar. Russells serier brukar vara svårlästa - men det är inget mot Ledroits serie. Seriesidorna och uppslagen består av en enda stor teckning, på vilken övriga serierutor lagts. Oftast huller om buller. Vilket även gäller textplattor och pratbubblor. Jag är van serieläsare, men i det här fallet hände det alldeles för ofta att jag stannade upp och undrade i vilken ordning jag skulle läsa rutorna, hur jag skulle tolka sidorna.
Handlingen berättas ryckigt, gestalterna presenteras inte ordentligt, de flesta av dessa saknar karaktär - nej, jag blev inte klok på vad det var jag satt och läste. Jag antar att berättelsen inte är alltför komplicerad, men Day och Ledroit vet inte hur de ska berätta den.
Älskar man den här typen av fantasy är det möjligt att man kan ha överseende med de kraftiga berättartekniska bristerna. Men det torde vara teckningarna som är den egentliga orsaken till att man eventuellt köper detta album. Det är lite för kitschigt för min smak, men seriesidornas blandning av jugend, steampunk, Howard Pyle med mera, får nog anses vara vackra, fascinerande och ibland spännande med alla sina detaljer. Ibland är det så detaljrikt och plottrigt att det är svårt att se vad det föreställer. Färgerna är varma, miljöerna glänser av guld och koppar, det är lika fantasifullt som fantasieggande - samtidigt som gestalterna egentligen är stendöda som i en superhjälteserie från Image i början av 1990-talet.
Ska jag vara ärlig är jag en liten, liten aning nyfiken på nästa album i serien - mest för att jag vill se Wikas utlovade mekaniska vingar och fler miljöer i Pans värld. Men jag kan knappast hävda att jag är otålig, verkligen inte. Och Wikas vidare öden och äventyr intresserar mig inte.
Återigen: jag har svårt att förstå varför man valt att ge ut det här albumet på svenska.  

-->

onsdag 12 augusti 2015

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.

I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.
Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".

På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.
... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.

Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.

Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.

Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.
Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.

Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.

Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.
Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.

Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.

I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!

Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.








(Biopremiär 14/8)

tisdag 11 augusti 2015

Serier: Linda och Valentin: Rymdstigar

LINDA OCH VALENTIN: RYMDSTIGAR

av Pierre Christin och Jean-Claude Mèzières

Cobolt

Liksom fallet var med Franquins "Svarta idéer", vann jag i början av 1980-talet den danska utgåvan av "Rymdstigar" - "Ad rummets veje" - i en tävling i det danska fanzinet Fat Comic. Jag har inte läst albumet sedan dess.

Pilote hette en legendarisk, fransk serietidning i vilken flera av de mest kända och populära fransk-belgiska serierna gick som följetong. 1969 kom man på att man även skulle ge ut pocketböcker med korta, specialproducerade serieavsnitt - pocketserien döptes still Super Pocket Pilote. När jag var barn hittade- och köpte jag begagnade exemplar av de kortlivade, svenska pocketserierna Champion-pocket och Jetserien; dessa innehöll antagligen serier från Super Pocket Pilote - eller möjligen från någon fransk konkurrent.

Linda och Valentin var en av de serier som gjordes för Super Pocket Pilote. Pierre Christin och Jean-Claude Mézières spikade ihop sju avsnitt mellan 1969 och 1970 - men när förlaget Dargaud senare släppte dem samlade i ett album, saknades två episoder - dessa saknades även i den första, danska upplagan; den jag vann. Ingen verkar veta varför dessa två episoder ströks - men i denna nya, flotta, inbundna utgåva finns de med. Det handlar om den första episoden; "Den store samlaren", och den sista; "Lustiga prover". En annan märklig detalj är att episoderna inte återges i kronologisk ordning, utan huller om buller. Så ser det ut i den franska utgåvan och även i den svenska. Det är möjligt att det är Christin och Mézières som tycker att denna ordning fungerar bättre - men det vet jag inte säkert.

Det här ser bekant ut, men jag vet inte vad det är jag associerar till (mer än ALIEN).

Dessa sju korta (sexton sidor per episod) berättelser utspelar sig mellan albumen "Det stigande vattnets stad" och "Stjärnlös värld" i den ordinarie albumserien. Linda figurerar bara som bifigur och endast i två av episoderna; här är det Valentin som är huvudperson. "Rymdstigar" är ett lättläst och underhållande album. Historierna är ganska bagatellartade, men i flera fall riktigt roliga och ibland fascinerande. Som vanligt när det gäller Linda och Valentin finns här inslag som får mig att tänka på andra science fiction-berättelser, främst filmer - och som vanligt var Christin och Mézières först.

En detalj jag tänker på; en detalj jag ofta tänker på när det gäller science fiction, och som jag reagerade på även som barn, är att varje planet är som ett rum. Jorden har skiftande natur, klimat, olika folkslag, olika varelser - men i de flesta science fiction-berättelser verkar varje ny planet bara ha en miljö, ett folkslag och en härskare. Så även i "Rymdstigar". Här verkar dessutom planeterna vara väldigt små; snarare små månar. Påfallande ofta funkar det att traska runt utan rymddräkt på dem, och alla verkar ha gemensamt språk.

Mézières är fantastisk på att skapa rymdvarelser och "Rymdstigar" innehåller flera kreativa varianter. Mest bisarr är en figur som heter Tsirillitis.

Om man granskar sidorna i albumet lite närmare, ser man att Mézières har breddat dem - man ser skarvarna där han har ritat till grejor. Sidorna var ursprungligen smalare. Serien om Blueberrys ungdom gick också i Super Pocket Pilote och även i den serien breddade Jean Giraud sidorna innan episoderna samlades i album. Jag minns att en del besserwissrar klagade på detta. I den danska Jonah Hex-tidningen publicerades Blueberrys ungdom i originalskick - och i svartvitt. Det ska ha sett mycket bättre ut, eftersom sidlayouten påstods halta när sidorna breddades. Jag vet inte om så är fallet, jag har inte haft möjlighet att jämföra. Vad gäller sidlayouten i "Rymdstigar" har jag inga anmärkningar. Jag tycker inte att det ser konstigt ut. Fast det är klart - varför inte bara publicera samlingen i ett smalare format?

En sida före och efter justering av formatet.

Färgläggningen är förstås anpassad efter detta breddade format. Björn Wahlberg står för den svenska översättningen. Wahlberg har i innehållsförteckningen angett den ursprungliga publiceringen, så att man kan läsa episoderna i "rätt" ordning (fel ordning enligt upphovsmännen?), om man så vill.


måndag 10 augusti 2015

Bio: Eden

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
De flesta amerikanska filmkritiker verkar ha utsett PIXELS till årets sämsta film. PIXELS i all ära, den må vara flängd och konstig, men jag hade inte några problem med att se den från början till slut. Värre är det med EDEN. Det här är nog det värsta jag sett i år. Jag höll emellanåt på att bli vansinnig av leda och irritation, och flera gånger övervägde jag att lämna pressvisningen.
EDEN är en film av Mia Hansen-Løve, som gjorde det trista dramat MIN UNGDOMS KÄRLEK - och sitt namn till trots är hon fransyska. Hennes nya film handlar om den franska, elektroniska musikscenen; house och garage och allt vad det heter, och utspelar sig mellan 1992 och 2013. Huvudrollen som Paul görs av den nu 23-åriga Felix de Givry, som ska vara knappt 20 när filmen börjar, han åldras alltså 21 år under filmens gång, men ser lika ung ut hela tiden - liksom alla andra. Här finns inga som helst tecken på att tiden går, mer än att en tjej skiftar frisyrer och får barn.
För att uppskatta EDEN måste man gilla - ja, älska - den musik filmen handlar om. En av de absolut värsta musikgenrer man kan tänka sig. Om man nu inte gillar sådant (och de som gör det ska skämmas), finns det ingenting att hämta i Hansen-Løves film, som löst bygger på hennes bror Svens liv som DJ; Sven har varit med och skrivit manus.
Paul och hans kompis, som säkert heter något, vill bli DJ:s och bildar en duo de döper till Cheers, och som förses med samma logga som TV-serien med samma namn. Duon blir alltmer framgångsrik, de får i alla fall fler och fler spelningar. De hänger med sina polare, som säkert heter något de med. En kille är en deprimerad serietecknare. De tar droger. Paul har alltid ont om stålar och lånar av sin morsa. Ibland dyker Daft Punk upp. Ett flertal rollfigurer återkommer genom hela filmen och jag förstod aldrig riktigt vilka de var och vad de gjorde.
Med jämna mellanrum dyker det upp skyltar som berättar att några år har gått - vilket annars inte hade märkts. När det är 1999 hänger det en affisch för Angoulèmefestivalen år 2000 på en vägg. När jag trodde att filmen äntligen var slut dök det upp en ny skylt: "Del två". Och så fortsatte det.
Rollfigurerna i den här filmen är ofta väldigt bleka och anonyma. De går från en scen till nästa. Här finns ingen dramatik, inget som engagerar. Dramaturgiskt är det under all kritik. Stora delar av filmen ägnas av att visa upp folk som dansar och festar.
I början av filmen dyker Greta Gerwig upp som en amerikansk tjej, boende i Paris. Hon verkar vara ihop med Paul, jag vet inte (många flickvänner passerar revy), men plötsligt åker hon hem till New York och vi bjuds på årets sämsta filmscen: hon har lämnat ett brev till Paul. När han tittar på det tonas Gerwig in i bilden. Hon sitter ner, tittar rakt in i kameran, och läser upp brevet. Det är väldigt skrattretande. Samma grepp upprepas i filmens sista scen, fast med en annan skådespelerska. Gerwig agerar förstås som i en amerikansk independentfilm och det låter lite teatraliskt och krystat.
Plötsligt åker Paul och en massa andra (jag vet inte riktigt vilka de andra är) till New York och sedan till Chicago för att spela. Tydligen är de populära. Jag vet inte.
Efter två långa timmar och elva minuter är det slut och man kan lämna salongen. Det enda minnesvärda i filmen är en scen där de diskuterar Paul Verhoevens SHOWGIRLS, och det är lite intressant att filmen är en omvänd framgångssaga - det går hela tiden sämre för Paul. Men det är det enda.
Om man inte gillar steril dansmusik finns här alltså absolut inget att hämta. De kritiker som rosat filmen måste ha varit fulla.








(Biopremiär 14/8)



fredag 7 augusti 2015

Bio: Pixels

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

1999 - eller möjligtvis 2000 - skrev jag i den kortlivade tidningen Total Film en artikel om långfilmer som byggde på TV-spel. En rätt konstig genre på den tiden, och det är fortfarande en konstig genre. I artikeln skrev jag att jag gärna skulle se en filmatisering av Pong - det första framgångsrika TV-spelet - med Burt Reynolds studsande fram och tillbaka. Pong kom 1972 och på sätt och vis är PIXELS det jag efterlyste för 25 år sedan, eftersom det är fullproppat med gamla TV-spel från främst tidigt 80-tal.

PIXELS är årets mest sågade film i USA. Recensionerna har varit sanslösa, många har varit kreativt elaka. Därför hade jag vissa förhoppningar på filmen. Jag hoppades att filmen skulle vara en upplevelse utöver det vanliga, att den skulle erbjuda uselhet av galaktiska mått. Att den skulle vara fascinerande dålig.

Tyvärr blev jag besviken. Ungefär lika besviken som när jag såg den totalsågade TV-spelsfilmen SUPER MARIO BROS från 1993. Nej, PIXELS är inte bra. Den är väldigt långtifrån bra. Den är dålig. Riktigt dålig. Men - precis som SUPER MARIO BROS, är det bara en dålig film, inte mer. Det här är inte SEAN BANAN-dåligt. Det är inte surrealistiskt dåligt.

Att PIXELS inte är det magnum opus bland usla filmer jag hoppats på, beror antagligen på att den är regisserad av Chris Columbus; en riktig regissör som ju gjort VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och ett par HARRY POTTER-filmer. SEAN BANAN-filmen regisserades av det där odefinierbara, skrumpna, som glömts kvar längst in i grönsakslådan i ditt kylskåp.

Nå. Efter att ha fått detta klargjort: vad är då PIXELS? Vad handlar den om? Tja, jag vet inte riktigt.

PIXELS inleds 1982. Unge Sam Brenner är mästare på att spela arkadspel och hänger med sina polare Cooper och Ludlow i stans nya arkadhall. Sam säger att han vill gifta sig med Samantha Fox - vilket han inte skulle kunna säga 1982, eftersom Samantha Fox började vika ut sig först 1983 och spela in skivor 1986. Fast Sam menar kanske den amerikanska 70-talsporrstjärnan?

Åter till ämnet: det ska hållas ett mästerskap i TV-spel. Dan Aykroyd är konferencier och Sam ställer upp. Han tävlar mot den kaxige Eddie och kommer tvåa. Av någon anledning videofilmas tävlingen och filmen skickas upp i rymden av NASA i ett försök att få kontakt med eventuella utomjordingar. Tror jag det var.

Hopp till nutid. Sam har vuxit upp till Adam Sandler, en TV-reparatör som blir kär i den snobbiga Violet (Michelle Monaghan), som arbetar i Vita huset. Cooper har inte bara vuxit upp till Kevin James, han har även gått och blivit USA:s president - något som inte hindrar honom från att umgås med "den vanlige killen" Sam.

Plötsligt anfalls Jorden av utomjordingar. Det visar sig att rymdvarelser har hittat filmen från 1982 och tror att de hotas av Jorden. Dessutom verkar de tro att TV-spelsfigurerna är jordbor och låter därför fullskaliga figurer från klassiska spel attackera. Eller hur det nu var. Jag begrep inte resonemanget. Utomjordingarna utmanar jordborna i omgångar. Det begrep jag inte heller.

I TRON sögs en skicklig TV-spelare in i ett arkadspel. I THE LAST STARFIGHTER rekryterades en ung TV-spelare av en rymdflottilj. Således måste USA och dess försvar rekrytera de som var bäst på TV-spel på 80-talet. Det är förstås president Cooper och Sam - men även Ludlow (Josh Gad) dyker upp på nytt, och Eddie (Peter Dinklage) hämtas på ett fängelse, eftersom han blivit kriminell. Violet gör dem sällskap och nu ska de visa utomjordingarna var skåpet ska stå.

Resten av filmen - som jag inte begrep - går ut på att TV-spelsfigurer far omkring och förstör saker, först i London, sedan i USA. Centipede, Pac-Man med flera. Q-Bert dyker upp, men han är snäll och följer med hjältarna. Mot slutet invaderar stora mängder kända figurer samtidigt; Frogger, smurfer och allt möjligt; Max  Headroom dyker också upp, innan det är dags att möta Donkey Kong i finalen.

Vad ville rymdvarelserna? Varför var Q-Bert snäll? Hur gick det egentligen till när man besegrade fienden? Varför stred de i omgångar? Varför betedde sig rymdvarelserna så inkonsekvent? Varför evakuerades inte städerna trots att de förvarnades? Varför sögs några människor upp i rymdskeppet och liksom bara stod och häckade där? Hur kunde Cooper bli USA_s president? Hur hamnade Brian Cox och Sean Bean i detta?

Jag får väl erkänna att ett par repliker och händelser i filmen är lite roliga. Åtminstone under filmens första halva. Andra halvan består enbart av hysteriska strider. Det är inte kul alls. Det är lika underhållande som att titta på när andra spelar TV-spel. Fast det är ju klart - miljoner verkar ju gilla att se på när den där Pewdie Pie spelar spel på YouTube (ett tecken på att världens undergång är nära).

Adam Sandler gör sin vanlige, godhjärtade arbetarklassnubbe. Michelle Monaghan har jag alltid gillat. Josh Gad är fullkomligt olidlig. Han skriker ut sina repliker i hopp om att det då blir roligt. Det blir det inte. Tvärtom. Och det roligaste med Peter Dinklages rollfigur är frisyren.

PIXELS målgrupp är lite diffus. De som spelade arkadspel på 70- och 80-talen är medelålders eller ännu äldre nu - och vill oftast inte se den här typen av film. Yngre spelare som gillar retrospel tittar enbart på STAR TREK, så de vill inte heller se det här. Barn har ingen som helst relation till Pac-Man och Q-Bert. Däremot är väl barn de enda som lär uppskatta detta hysteriska, färgsprakande inferno. Därför är det direkt bisarrt att PIXELS i Sverige försetts med en 11-årsgräns, med motiveringen "Trots den orealistiska kontexten är våldsinslagen skildrade på ett sådant sätt att det kan medföra oro och bedöms därför kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år".

Kära Statens medieråd: elva år borde vara den här filmens övre åldersgräns! Ingen över elva lär gilla den.





(Biopremiär 12/8)

onsdag 5 augusti 2015

Bio: Fantastic Four

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Häromveckan hade ANT-MAN premiär, och redan nu är det dags för nästa Marvelfilm. Dessutom är det dags för ännu en reboot. Spindelmannenfilmerna startade nyligen om efter tio år (och ska snart starta om igen), och efter att ha fått sitt ursprung berättat i en långfilm 2005, med uppföljare 2007, kommer här en ny version.

Jag minns när jag första gången fick syn på serien Fantastiska Fyran. Det var 1978, då den plötsligt stod i serietidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Atlantic-serien hette den nystartade tidningen, men huvudnumret var Fantastiska Fyran - Marvel Comics första superhjälteserie, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1961. Visst, Marvel hade under andra namn funnits sedan 1940-talet och pumpade ut superhjältar redan då, men Fantastiska Fyran var starten för det förlag vi känner idag.

Jag tyckte allt att den var lite konstig, den där nya serietidningen från Atlantic Förlag. Varför hade den ingen ordentlig logotype? Liksom den nystartade Spindelmannen, som stod intill, hade den bara en ful ram runt omslagsteckningen. Varför hette tidningen inte Fantastiska Fyran? Detta var förstås inte något som hindrade mig från att läsa tidningen.

Atlantics tidning från 1978 var inte det första försöket att ge ut Fantastiska Fyran i Sverige. Redan 1967 gav Williams Förlag ut en tidning, som lades ner 1969 efter 22 nummer. Denna tidning har jag aldrig läst. Däremot hittade jag som barn ett begagnat exemplar av det svartvita Fantastiska Fyran-album som Red Clown gav ut 1975. Jag fascinerades av Jack Kirbys teckningar i det - men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om.

Även om jag läste en hel del nummer av Atlantic-serien, som senare bytte namn till Fantatiska Fyran, var jag inte sådär jätteförtjust i tidningen. Det var lite för mycket kosmiskt mumbojumbo, och med ett par undantag, var medlemmarna i superhjältegruppen rätt trista. Stenmonstret The Thing fick heta Bamsen i Williams tidning, hos Atlantic försågs han med namnet Big Ben - ett utmärkt namn som är bättre än originalnamnet. Och jo, det var Big Ben som lyfte serien. I övrigt tyckte jag att serien saknade allt det som gjorde Spindelmannen så bra.

Fantastiska Fyran i Sverige: 1967, 1975 och 1978.

Bernd Eichinger hette en man som ägde filmrättigheterna till Fantastiska Fyran. 1994 höll dessa på att gå ut, och för att kunna förnya dem, var Eichinger tvungen att faktiskt producera en film om superhjältarna. Han kontaktade Roger Corman, och de lät Oley Sassone regissera THE FANTASTIC FOUR för en miljon dollar. Vad Oley, hans team och skådespelare inte visste om, var att Eichinger aldrig haft för avsikt att släppa filmen. Redan när denna film gjordes var den hett omskriven, den fanns på tidningsomslag och en PR-turné var inplanerad. Men - filmen låstes in någonstans. Dock hann det läcka ut piratkopior som såldes på VHS, och nuförtiden är filmen allt annat än svår att hitta i risiga versioner på Internet.

Exakt varför filmen aldrig skulle släppas hoppas jag att vi får klarhet i när dokumentären DOOMED, som handlar om filmen, släpps. THE FANTASTIC FOUR från 1994 är väl inget att skämmas alltför mycket för - vore jag tio år hade jag älskat den. Visst, den är väldigt billig, många av effekterna är riktigt vissna, och handlingen är inget vidare - men filmen har en kul, färgglad serietidningsapproach.

The Fantastic Four, 1994.

2005 var det äntligen dags för Bernd Eichinger att få göra sin påkostade Fantastiska Fyran-film. Den följdes upp 2007 med FANTASTIC 4: RISE OF THE SILVER SURFER. Dessa två filmer gick rätt bra på bio, men många kritiker och fans gjorde tummen ner. Själv förstår jag inte riktigt varför. Liksom Marvels serietidning gjorde i början, riktade sig filmerna till barn och ungdomar. Filmerna var på flera sätt perfekta adaptioner av serien och framför allt var de inte så gravallvarliga och mörka som X-MEN och BATMAN. Men, men - tydligen är det allvar och mörker publik och fans vill ha. Bernd Eichinger dog 2011.

Fantastic Four, 2005.

Josh Trank, som gjorde found footage-superhjältefilmen CHRONICLE, har regisserat 2015 års FANTASTIC FOUR - för en budget på 122 miljoner dollar. Det är 121 miljoner mer än Oley Sassone fick 1994. Om jag förstått det hela rätt, bygger den här nya versionen helt eller delvis på Marvels Ultimate Universe - ett alternativt universum i vilket vissa detaljer ändrats; till exempel är Nick Fury och Johnny Storm svarta.

Filmen inleds 2007 - det vill säga samma år som RISE OF THE SILVER SURFER hade premiär. Reed Richards är en ambitiös liten gosse som bygger avancerade uppfinningar i familjens garage. Men hjälp av kompisen Ben Grimm försöker Reed teleportera saker, något som leder till explosioner och olyckor. Reed och Ben växer upp till Miles Teller och Jamie Bell. De har lyckats spika ihop en teleportör, som tydligen leder till en annan dimension, och de uppmärksammas av dr Franklin Storm (Reg E Cathey), som har fantastiskt mörk röst. Den svarte dr Storm har en hetsporre till son; Johnny (Michael B Jordan), och en adoptivdotter - Sue (Kate Mara), som är vit (hon föddes i Kosovo).

I den första berättelsen från 1961 for Reed, Ben, Johnny och Sue upp i rymden, där de bombarderades med gammastrålar; något som gav dem superkrafter. I den här versionen ska Reed, Ben och Johnny, tillsammans med den vresige Victor von Doom (Toby Kebbell), teleportera sig till den andra dimensionen i vad som känns som en variant på David Cronenbergs tolkning av FLUGAN. Sue är inte med, hon anländer för sent till teleportören. I den andra dimensionen sker en olycka, Doom försvinner, och när de övriga tre återvänder, drabbas även Sue av vad det nu var som fanns i den andra dimensionen.

De fyra utvecklar superkrafter baserade på sina personligheter. Den hårde tuffingen Ben blir ett stenmonster, hetsporren Johnny blir en levande fackla, den tystlåtna Sue blir osynlig, medan Reed, som alltid vill greppa över för mycket, kan tänja ut sin kropp. Militären griper in och för de fyra till Area 57. De undersöks och tränas; Ben fungerar som ett hemligt vapen i krigszoner.

Detta är Fantastiska Fyrans ursprung - och nästan hela filmen! FANTASTIC FOUR varar bara 100 minuter och mer än halva filmen hinner gå innan de teleporterar sig, och det hela är nästan slut innan det är dags för supergruppens första äventyr, eller vad man ska kalla det. De åker tillbaka till den andra dimensionen för att slåss mot dr Doom, som överlevt och nu försöker få Jorden att uppslukas i ett svart hål, eller vad det nu var. Nej, Fantastiska Fyran får aldrig tillfälle att visa upp sig i New York och utföra heroiska hjältedåd - de tillbringar ett par minuter i den ödsliga andra dimensionen med att slåss mot Doom, och det är fullkomligt ointressant och obegripligt. Tycker ni att jag spoilar hela filmen, tycker ni fel. Här finns nämligen inget att spoila, eftersom det inte händer någonting.

FANTASTIC FOUR är gravallvarlig och nästan helt humorbefriad. I och för sig är den här nya ursprungshistorien helt okej, och filmen hade kunnat vara bra, om de betat av detta under filmens första halvtimme. Som det är nu känns filmen som en utdragen trailer. Den bygger upp till nästa film. Josh Tranks film är som ett enda stort antiklimax - action och äventyr glöms helt bort! Vi har fått en film om en superhjältegrupp som inte gör någonting! Slutstriden känns påklistrad, som om manusförfattarna plötsligt insåg att de glömt bort det publiken kommer för att se.

Specialeffekterna är helt okej, men dr Doom ser inte klok ut. Han ser ut som skurken i Ruggero Deodatos THE ATLANTIS INTERCEPTORS/THE RAIDERS OF ATLANTIS, och i helfigur liknar han en docka designad av Staffan Westerberg. Hur tänkte de här?

Marco Beltrami och Philip Glass (!) står för filmmusiken. Stan Lee har ingen cameo, och det kommer ingen bonusscen efter eftertexterna. Det är möjligt att det här kan leda till riktigt bra uppföljare, men som det är nu, är filmerna från 1994, 2005 och 2007 betydligt roligare och mer underhållande. Att göra en gravallvarlig film om en kille med gummikropp är inte alltför smart. Och det räcker inte med att låta Ben Grimm gå omkring utan byxor för att göra det här till en succé. FANTASTIC FOUR saknar allt det ANT-MAN har.

"It's clobbering time!" översätts med "Nu är det dags för stryk!" - men alla vet ju att det ska vara "Nu är det dunkardags!".





(Biopremiär 7/8)

tisdag 4 augusti 2015

Bio: Southpaw

Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång det kommer ett nytt, stort boxningsdrama, dyker det upp amerikanska recensenter som hävdar att det är den bästa boxningsfilmen sedan TJUREN FRÅN BRONX. Varje gång. Nu har jag inte sett TJUREN FRÅN BRONX på kanske 25 år, det blir aldrig till att jag ser om den, men jag minns den som mycket bra - och bättre än de boxningsfilmer som kommit de senaste decennierna. Med undantag för ROCKY IV, förstås. ROCKY IV och GRABBEN FRÅN BROOKLYN med Danny Kaye är de enda boxningsfilmer jag sett mer än en gång.
Chansen att jag kommer att se om Antoine Fuquas nya film SOUTHPAW är inte stor. Det känns som att den gjort sitt efter en titt - och med tanke på hur om- och uppskriven den varit, är det inte utan att jag blev rätt besviken på den.
Jake Gyllenhaal spelar den obesegrade lättviktsmästaren Billy "The Great Hope" Hope, som inleder filmen med ännu en seger. Fajten är blodig, som alltid när Billy boxas, och under presskonferensen efteråt dyker den aggressive boxaren Miguel Escobar (Miguel Gomez) upp i publiken och vrålar att han vill möta Billy. Billy provoceras, men vägrar möta Escobar.
Billy bor i ett stort, flott hus med sin älskade fru Maureen (Rachel McAdams) och lilla dotter Leila (Oona Laurence). De lever i lyx, men efter att Billy hållit ett tal på en välgörenhetsgala, dyker Escobar och hans anhang upp igen. Tumult uppstår, någon drar pistol - och skjuter ihjäl Maureen. Ja, Rachel McAdams försvinner alltså redan i början av filmen. Billy verkar inte må så bra redan redan från början; han ger intryck av att ha fått några smällar för mycket, men efter hustruns död flippar han helt. Han skallar domaren under sin nästa match, han blir avstängd, han tar en pistol och går iväg för att hämnas.
Här har filmen förvandlats till en mörk kriminalthriller och Jake Gyllenhaal vibrerar av galenskap. Han är ju duktig på att spela galen, Gyllenhaal. Minns bara hans strålande insats i NIGHTCRAWLER. Men - direkt efter detta går filmen in på ett nytt spår. Det visar sig att Billy slösat för mycket med stålarna. Han är nu utfattig och kan inte behålla huset. Inte nog med det - lilla Leila tas ifrån honom, eftersom han anses vara en olämplig förälder.
Härifrån handlar SOUTHPAW om hur Billy försöker återfå både vårdnaden om Leila - och sin värdighet. Han börjar träna för den rättrådige Tick Willis (Forest Whitaker), som inte tillåter svordomar, och innan vi hinner säga "Rocky Balboa", hägrar en stor comebackmatch i Las Vegas. Och då vet vi vad vi får! Just det: ett träningsmontage!
Jag förvånas över att SOUTHPAW i slutändan inte är mer än vad den är - ett traditionellt boxningsdrama som leder fram till Den Stora Matchen, då hjälten ska ge igen. Inget fel med detta i och för sig, men anslaget ger sken av att berättelsen ska utvecklas till något annat; något annorlunda. Dessutom blir det lite för sentimentalt och Forest Whitakers rollfigur fungerar mest som något slags moraliskt samvete. I en scen håller han en bibel i handen.
Jake Gyllenhaal ger dock allt i rollen som Billy Hope, och de förhållandevis få boxningsscenerna är välgjorda, svettiga och blodiga, och inkluderar slowmotion.
"Southpaw" är namnet på en viss typ av uppercut som Billy får användning för. Den nyligen bortgångne James Horner står för filmmusiken.
  





(Biopremiär 7/8)

-->

måndag 3 augusti 2015

Bio: Jimmy's Hall

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag har väldiga problem med att hålla isär de två engelska regissörerna Ken Loach och Mike Leigh. Jag placerar dem i samma fack, vilket kanske inte är rättvist. Loach brukar ganska konsekvent hålla sig till politiska, skitiga arbetarklasskildringar, vilket inte är fallet med Leigh. Men när jag försöker komma på Ken Loach-filmer jag sett, ploppar det ofta upp Mike Leigh-filmer, och vice versa (eller "verci visa", som Quentin Tarantino sa på en presskonferens).

Nu är det Ken Loach som har varit i farten. Den senaste Loachfilm jag såg var dokumentören THE SPIRIT OF '45, som jag inte gillade alls, men dessförinnan kom ett knippe filmer som till större delen är rätt bra - ÄNGLARNAS ANDEL, ROUTE IRISH och LOOKING FOR ERIC. Att kalla JIMMY'S HALL "bra" är dock att ta i - för den här filmen, byggd på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser, är inget vidare.
Det är 1932 och Jimmy Gralton (Barry Ward) kommer hem till Irland efter att ha spenderat tio år i New York, dit han blivit ivägtvingad. Jimmy hade nämligen en populär lokal i sin hemby; ett plåtskjul som fungerade som något slags Folkets hus, där folk träffades, dansade, och lärde sig allt möjligt - en lokal för nöjen och kunskap. Detta uppskattades inte av kyrkan och herrefolket. När nu Jimmy åter är hemma vill byborna att han rustar upp- och öppnar lokalen på nytt.

Jimmy låter sig övertalas och genast samlas glada människor i lokalen för att spela folkmusik, dansa, brodera, läsa poesi - och lyssna på amerikanska jazzskivor. Omedelbart får Jimmy byprästen på sig. Inte nog med det, traktens fascister vill också stänga lokalen och skicka Jimmy tillbaka till New York. Domedagsprästen predikar om Antikrist, fascisterna tar till våld. Stämningen blir hätsk. Jimmy och hans vänner står på sig. Jimmy håller brandtal.
JIMMY'S HALL känns som en förlegad proggpjäs från tidigt 1970-tal. Rent allmänt känns filmen väldigt gammal. Det är folket mot kyrkan och överheten. Folket samlas och hjälps åt och gör bra saker tillsammans. De styrande är onda som bara vill sitt eget väl. Ken Loachs film är något makalöst övertydlig - och, som man säger på engelska, he's preaching to the converted.

Det spelar ingen roll att skådespelarinsatserna är goda och att de lantliga, irländska miljöerna är hemtrevliga. Filmen hettar till lite grann emellanåt när till exempel prästen predikar och när en synnerligen ond man piskar sin dotter, men som helhet är det här en blek film som i slutändan inte leder fram till något. Inte mer än att det är skrämmande att kyrkan hade så stor makt 1932; det är rena medeltiden. Den katolska kyrkan har väl i viss mån fortfarande stor makt.

Den här filmen fick mig att tänka på det konstigaste Fantomenäventyret någonsin - "Handelskriget" från 1973. Det är det i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln.








(Biopremiär 7/8)

lördag 1 augusti 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Roddy Piper

Väldigt många skräckfilmsfans gillar även wrestling. Det finns säkert en anledning till detta. Själv har jag aldrig någonsin intresserat mig för wrestling. Nu är jag förstås inte intresserad av sport rent allmänt. Men ändå.
"Rowdy" Roddy Piper, född som Roderick Toombs (Toombs är ju ett coolare namn än Piper!), har dött i en hjärtattack, 61 år gammal. Roddy Piper var en populär wrestler som sadlade om till skådespelare - och det är förstås enbart som sådan jag känner honom.
Faktum är att jag tänkte på Roddy Piper häromdagen - jag kom att tänka på BACK IN ACTION, en direkt-på-video-film från 1993. Jag vet inte varför jag tänkte på den - jag minns inte så mycket av den. Den tillhör de där bortglömda lågbudgetactionfilmerna från 90-talet ingen pratar om.
1988 medverkade Roddy Piper i sina mest kända filmer. Först kom HELL COMES FROGTOWN, som jag hyrde på Broadway i Landskrona; butiken som blev Videomix och sedan Hemmakväll. Piper spelar Sam Hell, som anländer till en stad befolkad av mänskliga grodor i denna efter katastrofen-film. Jag har inte sett den sedan jag hyrde den, men jag minns den som rätt kul. I uppföljaren från 1992 spelade den nyligen bortgångne Robert Z'Dar Sam Hell.
1988 var också året då Piper spelade Nada i John Carpenters satiriska science fiction-thriller THEY LIVE, en kultfilm som innehåller Pipers mest berömda och citerade replik: "I have come here to chew bubblegum and kick ass... and I'm all out of bubblegum!"
På 90-talet kunde man se Roddy Piper i TV-serier som ZORRO, SUPERBOY, HIGHLANDER och ROBOCOP. När det gäller långfilmer handlade det enbart om direkt-på-video-action; ett tag vällde den in recensionsex av lågbudgetaction, jag fick mängder varje månad. Piper sågs i filmer som NO CONTEST, MARKED MAN, TERMINAL RUSH, SCI-FIGHTERS, SHEPHERD och LAST TO SURRENDER. Jag har nog sett de flesta av de här - men jag minns ingenting av dem.
På 2000-talet producerade en kompis till mig tre actionfilmer med Piper. Jag har sett en av dem; HONOR. Resten av de filmer och TV-serier Piper medverkade i fram till sin död har jag inte sett. Han medverkar dessutom i en hel hög rullar som just nu ligger i post-production.
Roddy Piper kämpade mot cancer - och vann. Därför känns det rätt ovärdigt att han strök med i en hjärtattack, alldeles för ung. Roddy Piper gav intryck av att vara sympatisk och trevlig, vilket de som kände honom hävdar att han även var.
... Och nu fick jag lust att se om HELL COMES TO FROGTOWN! Eller kanske BACK IN ACTION?
RODDY PIPER
1954 - 2015
R.I.P.


-->