onsdag 9 september 2015

Bio: Amour fou

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland leker livet. Man har det bra. Man lagar middag med sin kära. Man dricker ett gott vin till middagen. Man småpratar och har det mysigt.
Så kan man ju inte ha det. Inte alltid. Får man nog av all trevlighet, all kärlek, all god mat, alla skratt - då finns det botemedel. Till exempel kan man stega iväg till närmaste alternativbiograf och se AMOUR FOU, den franska titeln till trots ett tyskt-luxemburgskt-österrikiskt drama av Jessica Hausner, som gjorde MIRAKLET I LOURDES.
IMDb klassificerar AMOUR FOU som "comedy, drama". Det enda som kan klassas som komedi; som var roligt, var att göteborgsprofilen som satt snett framför mig på pressvisningen snarkade ljudligt under halva filmen.
Hausners nya film är nämligen en av de tråkigaste filmer jag sett. Den är så tråkig att jag flera gånger övervägde att lämna visningen - men om jag hade gjort det, hade jag kanske missat något exceptionellt tråkigt. Eller något roligt.
Jag läser att AMOUR FOU bygger på poeten Heinrich von Kleists liv. Det tog en farlig tid innan jag förstod vilka rollfigurerna var, och först mot slutet uppfattade jag deras namn. Det är 1811, platsen är Berlin, och traderöven Heinrich (Christian Friedel) har förälskat sig i sin kusin - han är så kär i henne att han vill dö när han är som lyckligast: han vill att de ska begå gemensamt självmord. Han ska skjuta henne och därefter skjuta sig själv. Fast kusinen vill inte veta av honom, hon far istället iväg till Paris, där hon gifter sig med en fransos.
Då faller Heinrich istället för Henriette (Birte Schoeink), som är den här filmens egentliga huvudperson. Hon är gift sedan tolv år och har en dotter. De tycker om att spela och sjunga för sina gäster. Men när Henriette en dag trillar ihop, kommer de lokala läkarna fram till att hon har en svulst stor som ett äpple i kroppen och att hon troligen är döende. Åderlåtning och frisk luft är vad som behövs.
Heinrich envisas med att uppvakta Henriette - och föreslår gemensamt självmord. Sicken en.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar med slutet - för när filmen går mot sitt slut begåvas vi med en långsam kameraåkning mot två av de medverkande. Det är filmens enda åkning. Resten av AMOUR FOU består av statiska tagningar. Folk är uppställda. De står rätt upp och ner. Ibland sitter de ner. Det händer att de ligger. Ibland till och med rör de på sig.
Större delen av filmen utspelar sig inomhus. Det möjligt att miljöerna är autentiska, men filmfotot är så pass kallt och sterilt att det ser ut som om rollfigurerna befinner sig på en teaterscen - eller ett museum. De medverkande ser mest utklädda ut. Jag får aldrig intryck av att det verkligen är 1811. Av någon anledning är bildkompositionerna ibland lite skeva eller allmänt märkliga. Kanske är det tänkt att vara symboliskt. Kanske är det bara ren och skär klantighet.
Det teatrala förstärks av dialogen. Folk fäller långa, tråkiga repliker. De står rätt upp och ner - eller sitter - när de levererar replikerna utan större inlevelse. Henriette har ett något större känsloregister än de övriga, vilka mest står och ser nollställda ut. Det är omöjligt att avgöra om de är bra skådespelare eller ej. Det finns inga riktiga människor i den här filmen, det skulle lika gärna kunna vara en dockfilm.
Alldeles för ofta serveras långascener i vilka kvinnor framträder i salongen och sjunger sånger. Vi får höra sångerna i sin helhet. Vid ett tillfälle dansas det. Självklart filmat ur en och samma, något skeva vinkel.
Mot slutet blir handlingen lite intressantare och det börjar äntligen hända lite saker - men då är det för sent. Och det hindrar inte AMOUR FOU från att vara en mördande tråkig film.
Filmen tävlade i sektionen Un certain regard i Cannes. Det är inte alltid en rekommendation.








(Biopremiär 11/9)

-->

tisdag 8 september 2015

Bio: Ricki and the Flash

Foton copyright (c) UIP Sweden

Under Malmö Filmdagar i slutet av augusti hamnade jag på en minst sagt besynnerlig double feature. Först såg jag STRAIGHT OUTTA COMPTON, om NWA och den amerikanska rapscenen på 1980-talet. Direkt därpå såg jag RICKI AND THE FLASH, i vilken Meryl Streep framför gubb- och FM-rock. Det kändes väldigt konstigt. Det var väldigt konstigt. Och resultatet föll inte ut till Meryl Streeps fördel.

En gång i tiden gjorde Jonathan Demme bra filmer, som CAGED HEAT, CRAZY MAMA och NÄR LAMMEN TYSTNAR. De senaste åren har han främst gjort dokumentärer, jobbat för TV, och den senaste långfilmen jag såg, var den usla RACHEL GETTING MARRIED från 2008. Manusförfattaren Diablo Cody gjorde sig ett namn med filmer som JUNO, JENNIFER'S BODY och YOUNG ADULT, men det coolaste med henne är nog hennes namn. Om jag inte visste bättre, skulle jag - efter att ha sett RICKI AND THE FLASH - ha trott att Cody är i 60-årsåldern. Hon är 37.
Meryl Streep må vara en begåvad skådespelerska - men hon kan inte spela allting. I RICKI AND THE FLASH gestaltar hon Linda, som kallar sig Ricki. Hon jobbar som snabbköpskassörska, men lever för rockstjärnedrömmen. Ricki och hennes band The Flash är husband på en lokal pub, de spelar ofta för en liten, men återkommande och uppskattande publik.
Ricki har gett upp allt för musikerkarriären - främst av allt sin familj. Hennes stenrike exmake Pete (Kevin Kline) hör av sig, eftersom han har problem med deras dotter Julie (Meryl Streeps riktiga dotter Mamie Gummer). Julie är nyskild, mår skit, och vägrar kliva ur sängen hemma hos Pete. Pete vill att Ricki reser dit för att träffa Julie. Det är bara det att Ricki knappt träffat Julie alls under uppväxten. Till detta kommer att Rickis ena son ska gifta sig. Den andra sonen är homosexuell, vilket Ricki har svårt för - hon är konservativ och röstade på Bush.

RICKI AND THE FLASH innehåller några roliga scener. Kevin Kline är förstås bra. Men herregud - Meryl Streep som något slags rockrebell ... Hon är 66*. Hon spelar gubbrock. Jag vet inte om det är meningen att det ska vara så patetiskt som det framstår som. Det hade varit en sak om Ricki faktiskt var gammal rockstjärna - eller om filmen var en crazykomedi om en äldre tant som tror att hon är rockstjärna. Men nu är det en dramakomedi - och Meryl Streep ser bara ut som en utklädd tant; som om hon ska på maskerad.
Rick Springfield, med mycket kajal på ögonen, spelar Greg; gitarrist i The Flash och Rickis pojkvän. På en fest överraskar The Flash och spelar en Bruce Springsteen-låt. Detta gör en del medelålders par bland gästerna så upprörda att de överväger att gå. Det här är människor som är betydligt yngre än både Streep och Springsteen. Ricki ska framstå som upprorisk eftersom hon spelar Bruce Springsteen! Som vore det här en 50-talsfilm, i vilken föräldrar upprörs när tonåringarna diggar Bill Haley. Hur tänkte Demme och Diablo där? Jag kan förstå att gästerna blivit upprörda om Ricki fläskat på med dödsmetall eller tolvtonsmusik, men snäll, melodisk mainstreamrock?

RICKI AND THE FLASH ställer två frågor: kommer Ricki att försonas med sin dotter? Kommer filmen att sluta med att alla är glada och dansar till The Flash?

Biobesökare i Meryl Streeps ålder lär uppskatta det här. Vi andra väljer lämpligen något annat.

* Gene Simmons fyllde nyligen 66 - men han har varit rockstjärna i över 40 år.








(Biopremiär 11/9)

måndag 7 september 2015

Bio: Ett päron till farsa: Nästa generation

Foton copyright (c) Warner Brothers
1986 kom det ut sex nummer av satirtidningen Etikett, en tidning som främst bestod av material från den klassiska amerikanska tidskriften National Lampoon. Ett nummer av Etikett; kanske det första, innehöll en novell av John Hughes. Handlingen kändes märkligt bekant. Det visade sig att Harold Ramis' moderna komediklassiker NATIONAL LAMPOON'S VACATION från 1983 bygger på novellen i fråga.
I Sverige kom ju filmen att heta ETT PÄRON TILL FARSA (en traditionsenligt konstig titel). Jag såg den aldrig på bio, men hyrde den tillsammans med en Moviebox, och vi såg den hela familjen. Den gick hem i stugan då - och den är fortfarande rolig.
Ramis' film fick tre uppföljare, samtliga något sämre än originalet, men de lyckades ändå vara trivsamma och kul, mest beroende på Chevy Chase som det entusiastiska päronet Clark Griswald. Beverly D'Angelo spelade hustrun Ellen i samtliga filmer, medan barnen Rusty och Audrey gestaltades av olika skådespelare.
När nu Griswalds återkommer efter 18 år, är det den nu vuxne familjefadern Rusty (Ed Helms) som är päronet. Han är gift med Debbie (Christina Applegate) och de har två söner. Rusty är pilot på ett budgetflygbolag, alltid entusiatisk, men hans familj och i synnerhet Debbie har tröttnat på att de alltid åker till samma hyrda stuga när de har semester. Debbie vill helst till Paris. Rusty får en strålande idé: nej, de ska inte till Paris, bättre upp - de ska upprepa resan Rusty gjorde med sina föräldrar 1983. De ska köra tvärs över landet och besöka nöjesfältet Walley World.
Familjen är inte alltför entusiastisk när de ger sig av i en märklig bil av albanskt märke Rusty av någon anledning hyrt. Precis som 1983 inträffar en lång rad incidenter under färdens gång.
John Francis Daley och Jonathan M Goldstein heter männen som står för manus och regi den här gången. De har tidigare skrivit manus till HORRIBLE BOSSES och detta är deras regidebut. Daley var inte ens född när den första ETT PÄRON TILL FARSA hade premiär. Precis som i originalfilmen spelas "Holiday Road" med Lindsey Buckingham flera gånger, men Daley och Goldstein har gjort en film som inte alls känns som de gamla Chevy Chase-filmerna.
Rusty må vara en ständigt leende och positiv kille, men ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION är en kall film som av någon anledning satsar på malplacerad vulgohumor. Rollfigurerna svär konstant, Debbie kaskadspyr, de råkar bada i bajs, de flesta är osympatiska. Det är möjligt att detta hade funkat i en annan film, men här känns det bara fel.
Filmen innehåller dock en del roliga scener. Bäst är ett besök hos Rustys syster Audrey (Leslie Mann) och hennes svinrike make Stone (Chris Hemsworth); en egocentrisk rasist som gillar att visa upp sin välbyggda kropp och i synnerhet sitt rejäla könsorgan. Som helhet är dock filmen mer irriterande än kul. För- och eftertexterna är roligare än det som visas däremellan.
Chevy Chase och Beverly D'Angelo dyker efter ett tag upp som Clark och Ellen Griswold - och dessa scener känns nästan chockartade att se. Att de blivit äldre är svårt att komma från, men Chase är smällfet och alldeles uppsvullen i ansiktet. D'Angelo är så opererad att hon ser ut som en misslyckad vaxdocka - hon är direkt otäck att titta på, och det känns tragiskt.
ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION kommer att funka hemma på TV:n tillsammans med några öl - men det vore en bättre idé att se om de tidigare filmerna.








(Biopremiär 11/9)

-->

söndag 6 september 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Brad Anderson

Den amerikanske skämt- och serietecknaren Brad Anderson har dött, 91 år gammal. Anderson är i princip enbart känd för sin skapelse Marmaduke, en hund som ibland kallades Leopold i Sverige. År 2010 kom det en biofilm om Marmaduke, den totalsågades i USA, och när jag nu letar upp min gamla recension (som finns HÄR), konstaterar jag att jag inte var nådig. Det är en vedervärdig film.
Brad Anderson började sin karriär som reklamtecknare, men lade av med detta för att satsa på att illustrera tidskrifter istället. Han ritade skämtteckningar, ofta om hundar, och snart föddes Marmaduke.
Marmaduke gick i någon av de veckotidningar min mormor läste när jag var barn, men jag minns inte speciellt mycket av serien. Brad Anderson skapade Marmaduke redan 1954 och han höll fortfarande på med den när han dog. Det handlade främst om syndikerade skämtteckningar; enrutingar, men Anderson gjorde även serier om sin populära hund.
Mellan 1954 och 1966 tecknade Brad Anderson även skämtserien Grandpa's Boy, en serie jag aldrig hört talas om, än mindre läst.
1978 kammade Brad Anderson hem ett fint pris för Marmaduke. Mycket mer än detta har jag tyvärr inte att berätta om honom.

BRAD ANDERSON
1924 - 2015
R.I.P.  

-->

torsdag 3 september 2015

Bio: No Escape

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I samband med visningen på Malmö Filmdagar sa jag att titeln NO ESCAPE låter som en Van Damme-film från 1996. Nu finns det ingen Van Damme-film som heter så, men väl en massa andra filmer - till exempel är NO ESCAPE originaltiteln på den ganska bortglömda FLYKTEN FRÅN ABSALOM från 1994.

2015 års NO ESCAPE är regisserad av John Erick Dowdle, som tidigare bland annat gjort den kassa DEVIL och den usla AS ABOVE, SO BELOW. NO ESCAPE är Dowdles hittills bästa film - med bred marginal. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, som jobbar för ett mäktigt amerikanskt bolag. Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och deras två små döttrar flyttar till ett ej namngett land i Sydostasien, där bolaget ska etablera sig. Dock hinner de knappt anlända innan deras liv vänds upp och ner - och det med besked. Det har nämligen skett en statskupp. De styrande har avrättats och uppretade folkmassor och soldater drar genom staden. Utlänningar dödas på löpande band och bolaget Jack jobbar för står inte högt i kurs. Inte Jack heller, för den delen.

Jack och hans familj måste fly hals över huvud. De får hjälp av en bedagad, brittisk festprisse (Pierce Brosnan), som visar sig vara hemlig agent. Målet är att ta sig till Vietnam, som ligger på andra sidan floden.

Under visningen av NO ESCAPE tittade jag emellanåt på kvinnan som satt ett par platser till vänster om mig. Hon satt ofta med händerna tryckta mot kinderna, ibland höll hon för ögonen, det hände till och med att hon skrek till. Dowdles film innehåller nämligen flera riktigt, riktigt intensiva scener. Ja, ibland är det rent ut sagt jävligt svettigt. Jack och hans familj hamnar i hopplösa situationer det bara inte går att komma ur.

Fördelen och nackdelen med NO ESCAPE är att Owen Wilson är en sympatisk kille; han är en vanlig snubbe och allt annat än en actionhjälte. Detta innebär förstås att man känner för honom och hans familj, det känns hyfsat realistiskt. Problemet är att denne vanlige snubbe lyckas ta sig ur den ena knipan efter den andra på de mest makalösa sätt. Till stor del har de ren tur - de råkar befinna sig två meter bort när ett hus rasar, en kanonskytt råkar missa, Pierce Brosnan dyker upp i sista sekunden och skjuter ner de onda. Ibland lyckas Jack och Annie genomföra saker som annars bara Rambo eller Ethan Hunt skulle lyckas med. Detta drar ner helhetsintrycket en aning.

Jag önskar även att Pierce Brosnans roll vore större. Brosnan har ju sedan han lämnade Bond bakom sig blivit en bra, äldre actionhjälte som verkar älska att göra något slags sluskig anti-Bond. Att han kan vara stenhård visade han i NOVEMBER MAN; en film som knappt visades någonstans.

Jag har alltså en del invändningar - men trots dessa är NO ESCAPE definitivt det mest spännande man kan se på bio just nu.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/9)

onsdag 2 september 2015

Bio: Så ock på Jorden

Foton: Anders Birkeland ©2015 GF Studios

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från 2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte. Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den. Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte sett den?
Tja, dels för att någon berättade att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig – publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja, självklart.
Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen – sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen, inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper lägga pengar på detta. För så här är det:
SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts.
Det här är en fascinerande dålig film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så förbannad hela tiden.
Eftersom jag alltså inte sett den första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången. Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen. Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk) upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över vaknar Arne upp på köksgolvet.
Thomas Hanzon spelar en vresig körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas. Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna! Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något. Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika inspirerat arg.
En dag knackar det på dörren. Det är Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan. Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom. Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig. Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.
Hallelujakören får fler medlemmar. Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan, och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.
Lena kommer på att om man tar bort bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn Granath ryter till.
Vid nästa danstillställning kommer det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den – så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den. Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen senare.
Lena blir arg på Axel, men det går över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande, glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga! Nej, jag skojar inte.
Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den festliga drunkningsolyckan.
Kay Pollak är inte precis nyansernas mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.
Filmen är förstås en timme för lång – minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter – och resultatet hade blivit bättre.
Nu sitter kanske några läsare och är förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen. Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna ett gäng hjärnceller?
SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom scenerna inte hänger ihop.
Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det får bli ett specialbetyg:














(Biopremiär 4/9)

Bio: Jag är Ingrid

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Ingrid Bergman må vara Sveriges genom tiderna främsta - eller åtminstone mest kända - skådespelerska, men ska jag vara riktigt ärligt har jag aldrig varit någon större beundrare av henne. Hon var vacker - men lite tråkig. Tråkig på ett sätt som känns lite svenskt. Jag tittar på hennes filmografi och konstaterar att jag sett långtifrån alla filmer hon medverkade i - och att det inte är Ingrid Bergman jag främst minns från de filmer jag sett. Även om hon hade den kvinnliga huvudrollen.
Stig Björkmans dokumentär JAG ÄR INGRID hade premiär på Ingrid Bergmans 100-årsdag, en händelse Bergman inte kunde fira, eftersom hon dog i bröstcancer redan 1982. Björkmans film är unik, eftersom den utgår från Bergmans dagböcker och hennes egna smalfilmer; Ingrid Bergman var en flitig amatörfilmare. Detta innebär att vi får se väldigt mycket av Bergmans privata familjeliv.
Dessa gamla smalfilmer varvas med stillbilder, gamla TV-intervjuer med Bergman, och nygjorda intervjuer med Bergmans barn Pia Lindström, Isabella Rossellini, Ingrid Rossellini och Roberto Rossellini, samt med Sigourney Weaver, Liv Ullmann och några till. Vi får se förhållandevis få klipp ur Bergmans filmer.
Alicia Vikander läser högt ur Ingrid Bergmans dagböcker. Vikander är något av en modern Ingrid Bergman: internationell karriär, söt och lite tråkig. Fast hon pratar bättre engelska än Ingrid Bergman. Jag har aldrig tänkt på det, men i de gamla TV-intervjuerna talar hon engelska med väldigt kraftig, svensk brytning, hon lyckas även prata franska på samma sätt.
Ingrid Bergman startade om sitt liv flera gånger. Hon lämnade man och barn för att flytta till ett nytt land, en ny man, för att skaffa nya barn, och efter ett antal år bröt hon upp igen för att börja om på nytt någon annanstans. Stig Björkmans film är bra och intressant, men den känns lång och tjatig, eftersom den fokuserar lite för mycket på barnen som hela tiden kom i kläm. Filmen upprepar sig. Jag hade velat se och höra mer om filmerna och rollerna - jag är sällan intresserad av skådespelares privatliv och eventuella skandaler. Skandaler fanns det många under Bergmans karriär.
När jag såg JAG ÄR INGRID kom jag på mig med att vilja se mer av Cary Grant och de andra som flimrar förbi i bakgrunden.
Eva Dahlgrens låt under eftertexterna är förstås skittråkig. Alicia Vikanders röst är lätt sövande.







(Biopremiär 28/8)

-->

tisdag 1 september 2015

Bio: Insidan ut

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Inside out" är det engelska uttrycket för "ut och in" - något folket på Disneys svenska kontor inte verkar känna till. Således har Pixars nya film INSIDE OUT fått titeln INSIDAN UT i Sverige. Typiskt - när man för en gångs skull ger en film en svensk titel, så blir det fel.
INSIDAN UT har regisserats av Pete Docter (MONSTERS INC, UPP) och Ronaldo Del Carmen, och filmen har fått väldigt bra kritik. Efter att ha sett filmen har jag lite svårt att förstå varför - jag tycker att det här är en av de sämre Pixarfilmerna, och att den snarare är lite krystad och konstig, än rolig. Dessutom blir den mot slutet amerikansk på det där äckliga sättet.
Filmen utspelar sig inuti huvudet på Riley, en 11-årig flicka som tillsammans med sina föräldrar flyttar till en ny stad. Detta väcker känslor i flickan; hon längtar tillbaka till det förra hemmet och kompisarna hon hade där. Dessa känslor och Rileys beteende förklaras av några figurer som "styr" flickan. Det är Glädje, Avund, Vrede, Avsky och några till. I deras kontrollrum finns en massa klot som innehåller alla Rileys minnen. Utanför kontoret finns de olika personlighetsöarna, längst till höger ligger Knäppgöksön och längst till vänster Familjeön.
Plötsligt råkar Glädje och Avund sugas ut ur kontrollrummet. De hamnar i okända delar av Riley, och medan de kämpar för att ta sig tillbaka, försöker de övriga känslorna styra Riley. Det går inget vidare. Riley blir sur, tyst och planerar att rymma hemifrån. Glädjes och Avunds väg blir allt svårare och snart börjar personlighetsöarna att rasa ihop. Endast en ö återstår; den viktigaste - och eftersom det här är en amerikansk film är det Familjeön. Familjen är förstås viktigast av allt. Där finns räddningen. Kul att veta för alla de ungar världen över med trasiga familjer eller som kanske inte har någon familj alls.
INSIDAN UT är ett försök att förklara hur en människa funkar. Jag har ingen aning om huruvida små barn begriper det här. Det är möjligt att de tycker att det hela är glasklart, vad vet jag. Själv tycker jag alltså mest att det är krystat.
Animationstekniskt är det här förstås utmärkt. Här finns en del kul inslag, som till exempel en TV-studio där man skapar drömmar, men som helhet tycker jag inte att det här är speciellt roligt, och ibland blir det lite för sentimental.
Före huvudfilmen visas en kortfilm om en sjungande, kärlekskrank vulkan. Det är lika bra som det låter.
 







(Biopremiär 28/8)



måndag 31 augusti 2015

Bio: Hitman: Agent 47

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
2007 kom en film som heter HITMAN och som bygger på ett TV-spel jag aldrig spelat. Jag såg filmen på DVD och tyckte att den var fruktansvärt dålig - och jag minns verkligen ingenting av den.
Det är inte utan att jag förvånas över att man nu gjort ännu en HITMAN-film. Fanns det verkligen önskemål om detta? Vilka efterlyste den här? Varför går den upp på bio i Sverige?
Förra gången var det Timothy Olyphant som innehade titelrollen, nu är det Rupert Friend som gör den. Inte för att det märks. Rollen skulle kunna spelas av vem som helst med rakat huvud. Okej, nästan vem som helst. Fredrik Reinfeldt vore ett dåligt val, liksom Mark Levengood. Friend är den namnlöse mannen som går under beteckningen 47 - han är en genetiskt manipulerad hitman; framtagen i ett försök att skapa en armé med supersoldater. 47 är stark, superintelligent och snabb.
Ett ondskefullt företag är på jakt efter hemligheten med 47 för att kunna skapa en egen superarmé. 47, som till en början ger sken av att vara filmens bad guy, letar upp den unga Katia (Hannah Ware), som häckar i Berlin. Hon är dotter till forskaren Litvenko (Ciarán Hinds) som låg bakom framtagandet av 47. 47 och Katia försöker hitta Litvenko, och hela tiden har de den mystiske John Smith (Zachary Quinto) efter sig.
Polsk-tyske Aleksander Bach regidebuterar med den tysk-amerikanska HITMAN: AGENT 47. Bach är duktig på att iscensätta koreograferade eldstrider - men det är det enda. Det här är nämligen en mördande tråkig film - trots otaliga actionscener. Filmen utspelar sig i sterila miljöer; elegant, vitt, folktomt. Rollfigurerna är lika sterila de. Här finns absolut ingen att tycka om, att känna något för - Agent 47 har inga känslor och bara ett ansiktsuttryck. Katia är trist. De onda är trista de med. Handlingen är vissen, ooriginell och allt annat än engagerande. Filmen ser ut att kostat en hel del pengar, men det spelar ingen roll hur påkostat det här, hur explosiva actionscenerna är, när inramningen är så här stendöd.
Jag undrar verkligen varför flera karaktärsskådelare har tackat ja till att medverka i det här. Vi ser även Thomas Kretschmann och minsann om inte gamle, fine Jürgen Prochnow dyker upp i en väldigt liten roll i en scen. I USA är filmen försedd med åldersgränsen R, från 17 år, eftersom den innehåller flera svordomar och en del blodstänk - men det är inget som gör filmen bättre, eftersom filmen trots detta saknar nerv och känsla. Det här är, som jag skrev ovan, alldeles för sterilt. Agent 47 har utstrålning som en lök.
Återigen: varför går det här upp på bio?








(Biopremiär 28/8)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Wes Craven

En händelse jag återberättat åtskilliga gånger, är den när jag som tonåring en dag bestämde mig för att bli intresserad av skräckfilmer och stegade in på Storgatans Video i Landskrona, där jag hyrde de två filmer som hade otäckast omslag. Den ena var Dario Argentos DEEP RED, som förändrade mitt liv. Den andra var något som hette ÖGON I NATTEN.

Den sistnämnda visade sig vara Wes Cravens THE HILLS HAVE EYES från 1977. Jag tyckte inte om den då - och jag är fortfarande inte speciellt förtjust i den.

Anledningen till att jag tar upp det här ännu en gång är förstås att Wes Craven dött i cancer. Han blev 76.

Jag träffade aldrig den förre läraren Wes Craven, men han gav alltid en intelligent intryck och han verkade oerhört trevlig - något han hade gemensamt med många skäckfilmsregissörer. Craven var känd som en av modern tids främsta skräckfilmregissörer - men tittar man på hans filmografi konstaterar man att det är ett fåtal filmer han gjorde sig ett namn på. Majoriteten av de filmer han regisserade och/eller producerade är faktiskt inget vidare - om man ska vara ärlig. Detta är något han har gemensamt med Tobe Hooper, som alltid levt högt på MOTORSÅGSMASSAKERN och POLTERGEIST.

Wes Craven debuterade 1972 med THE LAST HOUSE ON THE LEFT, som han skrev och regisserade, medan Sean S Cunningham producerade - Cunningham skulle senare regissera FREDAGEN DEN 13:E. Denna billiga lilla rape & revenge-film, skjuten på 16mm, var kontroversiell när den kom, och den är fortfarande förhållandevis kontroversiell. Det är en ond och skitig film - men helhetsintrycket dras ner av två klantiga poliser som beter sig som Helan & Halvan.

Craven följde upp denna film 1975 med ANGELA - EROTIKENS DROTTNING (THE FIREWORKS WOMAN), en porrfilm han gjorde under pseudonymen Abe Snake. Mer porr än så blev det inte, för sedan kom succén THE HILLS HAVE EYES, ett raffel om inavlade kannibaler i bergen, och efter denna gjorde Craven STRANGER IN OUR HOUSE/SUMMER OF FEAR; en TV-film med Linda Blair.

Angela - erotikens drottning

HÄMND FRÅN ANDRA SIDAN (DEADLY BLESSING) från 1981 ståtade med Sharon Stone i sin första större roll. Jag har sett den här filmen, men jag minns ingenting alls av den. Då minns jag TRÄSKMANNEN från 1982 desto bättre. Den här filmen bygger på den klassiska serietidningen och den fick väldigt dålig kritik - främst klagades det på den illa gjorda monsterdräkterna; det ser ut som om det är mupparna som drabbar samman i träsket. Jag tycker dock att filmen är charmig och kul.

INVITATION TO HELL från 1984 är ännu en TV-film jag inte minns, och samma år kom THE HILLS HAVE EYES PART II - en osannolikt flängd film. Denna uppföljare är främst ihågkommen för en scen i vilken en hund får en flashback!

1984 var också året då Wes Craven skapade sin mest populära figur: Freddy Krueger. Freddy dök upp i TERROR PÅ ELM STREET, en film som blev ohemult populär och som ledde till en lång rad uppföljare, vilka inte regisserades av Craven. Först 1994 återvände Craven till Elm Street med metafilmen WES CRAVEN'S NEW NIGHTMARE. Jag var själv ingen större fan av Elm Street-filmerna, de var lite för plastiga och blev med tiden allt fånigare. Den första filmen bjuder dessutom på rätt usla skådespelarinsatser från Heather Langenkamp och Johnny Depp.

Filmerna om Freddy Krueger drog in enorma summor pengar medan Wes Craven kämpade för att upprepa succén - men det gick sådär. DEADLY FRIEND från 1986 är tramsig, ORMEN OCH REGNBÅGEN från 1988 minns jag som hyfsad, och SHOCKER från 1989 är krystad - det mest minnesvärda från den är titelsången som framförs av The Dudes of Wrath med Paul Stanley på sång. SHOCKER totalförbjöds i Sverige, vilket är häpnadsväckande. Det säger mer om Statens Biografbyrå än om filmen.

1991 kom THE PEOPLE UNDER THE STAIRS, som i Sverige fick heta ONDSKANS HUS. En väldigt märklig film som inte fungerar - men tittar man noga kan man se Nic Cramer i en minimal roll. Craven följde upp den här 1995 med fiaskot VAMPIRE IN BROOKLYN; en kass komedi med Eddie Murphy.

Men så lyckades Craven göra succé igen. 1996 kom nämligen SCREAM, en slasher som i 90-talets anda var självmedveten och parodisk. Jag gillade den när den kom och jag tyckte att SCREAM 2 från året därpå var ännu roligare. 1999 regisserade Craven sin karriärs enda drama; MUSIC OF THE HEART. Meryl Streep Oscarnominerades för huvudrollen. Jag har inte sett filmen - jag kan väl inte påstå att den lockar.

SCREAM 3 från år 2000 var sämre än de tidigare filmerna och varulvsfilmen CURSED från 2005 med Christina Ricci floppade rejält. Samma år kom thrillern RED EYE, jag vill minnas att den var helt okej. 2010 års MY SOUL TO TAKE har jag inte sett; det var en film i 3D och den fick mördande kritik.

Wes Cravens sista film som regissör blev SCREAM 4, som kom 2011. Jag gillade den skarpt, jag till och med citerades i de svenska bioannonserna, men många gjorde tummen ner - de verkade ha bestämt sig i förväg för att hata filmen.  

Alldeles nyligen skrev Wes Craven på för att göra en rad TV-serier för några olika TV-bolag och han hade ytterligare ett par projekt på gång när han dog. Förutom att regissera film skrev den naturintresserade Wes Craven krönikor om fåglar i en tidskrift.

WES CRAVEN

1939 - 2015

R.I.P.

måndag 24 augusti 2015

DVD/Blu-ray: Clown

CLOWN (Noble Entertainment)

Vid en första anblick på DVD-omslaget associerar jag snarare till The Crow på dekis än till en clown, men eftersom titeln är CLOWN ska det förstås föreställa en sådan. En ond clown.

Clowner är flitigt förekommande i skräckfilmer, främst beroende på att många är rädda för clowner. Tacka fan för det. Clowner är otäcka. De mest kända mördarclownerna på film och TV torde vara Pennywise i Stephen Kings DET och titelfigurerna i KILLER KLOWNS  FROM OUTER SPACE. Det är mycket möjligt att busemannen i CLOWN kommer att bli ihågkommen som en av de bättre filmclownerna.

Eli Roth och bröderna Weinstein ligger bakom den här filmen, vilken regisserats av Jon Watts, som utsetts till regissör till den kommande Spindelmannenfilmen. Andy Powers spelar den ordentlige familjefadern Kent, vars son fyller år. Det sket sig med clownen Kent hyrt till kalaset, så Kent får själv rycka in. Han hittar en gammal clowndräkt som han tar på sig, och kalaset blir en succé. Sonen är nöjd - men värre är det med Kent.

Den är inte vilken clownutstyrsel som helst han hittat. Kläderna, peruken, sminket och lösnäsan har fastnat på Kents kropp. De går inte att ta av hur mycket han än sliter. De har blivit en del av hans kropp - han håller på att förvandlas till en demonisk clown!

Kent försöker få klarhet i vad som har hänt och spåren leder till Peter Stormare, som spelar en mystisk svensk som heter - wait for it - Bert Karlsson! Karlsson berättar vad en clown egentligen är; han berättar om onda, nordiska legender. Kents tillstånd blir allt värre; han blir fulare, mer grotesk, han börjar tappar kontrollen över sig själv, för att slutligen förvandlas till en brutal mördare som gärna äter sina offer - och helst ska det vara barn.
CLOWN börjar som en komedi och håller en svart humoristisk ton genom filmen, även om den halvvägs in ändrar riktning blir en rakare skräckfilm - och en rejält blodig sådan. Här finns en kreativ scen med två cirkelsågar. En del har kanske invändningar mot att det förekommer barn som råkar väldigt illa ut, men vore jag barn hade jag också velat bli mördad i en skräckfilm.

Watts' film är lite i längsta laget, ibland känns den lite utdragen och tempot haltar. Men som helhet är det här en rätt bra liten skräckfilm, den ligger klart över snittet.
Eli Roth har en minimal roll som clown.

lördag 22 augusti 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Lars Amble

Jag och min flickvän har den senaste tiden tittat en hel del på Öppet arkiv; på en massa gamla TV-program från SVT. Jag skrev en liten grej om detta i våras, den texten hittar ni HÄR.
En person som med jämna mellanrum dyker upp i dessa gamla program, är Lars Amble. Han var nervös, blivande far på BB i ett avsnitt av N.P. MÖLLER - FASTIGHETSSKÖTARE, och vi såg honom i diverse sketcher. Jag undrade lite vad Lars Amble har för sig nuförtiden, det var längesedan jag såg honom i något nytt.
När han nu plötsligt åter figurerar i nyheterna är det för att han 76 år gammal har dött i cancer.
Lars Amble var flitig i Stockholms teatervärld; förutom att skådespela, regisserade han, han undervisade på Teaterhögskolan, och han var konstnärlig ledare för Maximteatern. Fast det är ju för alla roller på film och TV jag känner honom - och då främst från en del hel- och halvklassiker från 1970- och 80-talen.
Redan 1959 dök Lars Amble upp på bio, då i en liten roll i Olle Hellboms RAGGARE!. Det dröjde till 1966 innan han återkom på biodukarna, då i Bo Widerbergs HEJA ROLAND!. Trenden i början av filmkarriären var alltså filmer med utropstecken i titeln. 1967 var han med i ett avsnitt av julkalendern GUMMAN SOM BLEV LITEN SOM EN TESKED, det vill säga Teskedsgumman, och under 60-talet blev det ytterligare ett par långfilmer, en av dem var Johan Bergenstråhles MADE IN SWEDEN.
Under 1970-talet kunde vi se Amble i en lång rad minnesvärda filmer. 1972 låg han till exempel i en trappa och hade ågren i Janne Halldoffs FIRMAFESTEN. Samma år spelade han vakt på ett koncentrationsläger i Jerry Lewis' omskrivna och aldrig visade THE DAY THE CLOWN CRIED, en film som nyligen flimrade förbi i nyheterna eftersom Lewis bestämt att den ska få visas om tio år.
Amble var med i den populära TV-serien NÅGONSTANS I SVERIGE, i Calvin Floyds skittråkiga SAMS, och i Jarl Kulles VITA NEJLIKAN.
1977 spelade Lars Amble transvestiten Evelyn i Vilgot Sjömans TABU, en film som skapade skandalrubriker och som fick svidande kritik. Enligt uppgift ska den finnas i två versioner, varav en är mer, ähum, vågad. Jag minns inte vilken av versionerna jag såg på video en gång i tiden. Jag minns inte så mycket av filmen, mer än att den var dålig, dum och konstig - vilket främst berodde på att Vilgot Sjöman inte var mycket till regissör.
1979 hade Amble en roll i Lasse Åbergs första långfilm; REPMÅNAD - ELLER HUR MAN GÖR POJKAR AV MÄN, och samma år dök han upp i Lasse Hallströms JAG ÄR MED BARN. 80-talet inleddes med Torbjörn Axelmans FLYGNIVÅ 450; en thriller ingen har sett. Jag hade den på video utan att titta på den. Jag tror inte att videodistributören heller orkade se hela filmen.
1981 spelade Amble Ola Ullsten i Tage Danielssons sämsta film; SOPOR. Samma år kom även RASMUS PÅ LUFFEN och GÖTA KANAL. Därefter följde till exempel DEN ENFALDIGE MÖRDAREN, TVÅ KILLAR OCH EN TJEJ och praktfiaskot KALABALIKEN I BENDER.
ROSEN heter en konstig sak från 1984 av Staffan Hildebrand. Jag minns inte om jag sett den, men spelade inte Amble en slem rockmanager eller klubbägare eller något sådant i den? Kan den ha visats i landets skolor? Filmen producerades av ABF och jag har för mig att det var ett pekoral utan like. Något man inte kan säga om Loffe Carlsson-komedin SVINDLANDE AFFÄRER från 1985.
80-talet avslutades med bland annat en roll i TV-serien VARUHUSET. På 90-talet sågs Amble i enbart tre film- och TV-produktioner; TV-serierna SNOKEN och JAKTEN PÅ EN MÖRDARE, och långfilmen SVENSSON SVENSSON - FILMEN.
Peter Dalles SKENBART: EN FILM OM TÅG från 2003 blev Lars Ambles sista biofilm. Under 2000-talet medverkade han i TV-serier som C/O SEGEMYHR, BECK och MORDEN I SANDHAMN. Han gjorde även en av rösterna när Harry Potter-filmerna dubbades till svenska.
Lars Amble var en av våra främsta skådespelare.

LARS AMBLE
1939 - 2015
R.I.P.

-->