tisdag 21 juli 2015

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.

Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.

BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.

Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.

Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.

Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.

Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.

ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.

Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.

Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.

För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.





(Biopremiär 22/7)

måndag 20 juli 2015

DVD/Blu-ray: The Marine 4: Moving Target

THE MARINE 4: MOVING TARGET (Twentieth Century Fox)
THE MARINE 4. Fyra? Finns det verkligen så många filmer i den här serien? Förvisso råder det extrem brist på traditionella actionfilmer nuförtiden, men vilka är det som efterfrågar THE MARINE-filmer?
Den första THE MARINE kom 2006. Förvisso släpptes den direkt på DVD i Sverige, men det var en bioproduktion och bjöd på hyfsad action, och i huvudrollen sågs den charmbefriade wrestlern John Cena som marinkårssoldaten John Triton. Uppföljaren THE MARINE 2 kom 2010, den här gången var det en billigare direkt-på-DVD-produktion. Jag minns ingenting av den. Hjälten hette Joe Linwood och spelades av wrestlern Ted DiBiase. Denna följdes upp 2013 med THE MARINE 3: THE HOMEFRONT. Nu hette hjälten Jake Carter och spelades av wrestlern Mike "The Miz" Mizanin. Det enda jag minns är att stora delar utspelar sig på en gammal båt.
Minsann om inte The Miz är tillbaka som Jake Carter i THE MARINE 4: MOVING TARGET. Jag såg den här alldeles nyligen - och jag har redan svårt att komma ihåg vad den handlade om och vad som hände. Den här gången anlitas Jake Carter som livvakt åt en kvinna som sitter inne med obekväm information om ett ondskefullt företag. Hon ska vittna i rätten och på väg dit förföljs hon - och Jake - av ett gäng hänsynslösa och tungt beväpnade hejdukar. Dessutom är en av livvakterna en förrädare. Till slut måste förstås Jake ensam skydda kvinnan.
Den hårda, beväpnade bruden på DVD-omslaget heter Summer Rae och är wrestler även hon. Av omslaget att döma har hon en framträdande roll - men det visar sig att hon bara är en av hejdukarna. Det här är hennes debutroll och det vore mycket fränare om hon var ledare för skurkarna - eller varför inte titelns marinkårssoldat? Fast hon är kanske för kass skådis - hon säger inte mycket i filmen.
Det finns inte så mycket att säga om THE MARINE 4, vilken är regisserad av William Kaufman, som debuterade med den uppmärksammade indiefilmen THE PRODIGY och som senare gjorde bland annat ONE IN THE CHAMBER med Dolph Lundgren (alla THE MARINE-filmer har olika regissörer). Man får det man förväntar sig, här finns inga överraskningar. Det är väldigt mycket action och det är hyfsat kompetent action, saker sprängs i luften och grejor mest hela tiden, men manuset är i slappaste laget, Mike "The Miz" Mizanin är en trist träbock utan större karisma, miljöerna är för få, händelserna är för tjatiga. Budgeten låg på $1,94 miljoner, vilket är överraskande billigt för den här typen av direkt-på-DVD-action från stora bolag som Fox - och det ser rätt billigt ut. Fast med svenska mått mätt är det en rätt normal långfilmsfilmbudget.
Det händer saker hela tiden, det är inte alltför tråkigt, och jag har sett många betydligt sämre filmer än THE MARINE 4: MOVING TARGET - vilket gör att jag trots allt sätter en fisljummen tvåa i betyg. Men då är jag snäll.









-->

söndag 19 juli 2015

DVD/Blu-ray: Calvary

CALVARY (Twentieth Century Fox)
Jag har inte sett John Michael McDonaghs första långfilm THE GUARD, vilken tydligen är kritikerrosad. Hans andra film CALVARY är rosad även den, ser jag, och den har vunnit en rad priser. Detta irländska drama ståtar med flera bra namn i rollistan och enligt DVD:ns baksidestext är det en svart komedi. Således utgick jag från att det här skulle vara rätt bra - eller kanske till och med mycket bra.
"Calvary" är detsamma som Golgata - och McDonaghs film är en enda lång rad bibliska liknelser. Får jag veta. Jag kan inte min bibel. Det är möjligt att dessa liknelser är uppenbara för katoliker, vad vet jag. Till exempel innehåller filmen tolv biroller, vilka ska motsvara de tolv lärjungarna.
Det hela inleds väldigt intrikat: den utmärkte Brendan Gleeson spelar prästen fader James, som sitter i ett biktbås när en okänd man kommer in och säger att en präst förgrep sig sexuellt på honom när han var barn, och därför har han beslutat sig för att döda James. Präst som präst - gärningsmannen är nämligen död. Den okände mannen ger James en vecka för att kunna avsluta saker och ting, säga farväl till vänner och bekanta, och sedan ska han går ner till stranden och bli mördad av den okände.
Fader James ödesmättade vecka består av möten med de märkliga byborna; Chris O'Dowd gör en konstig slaktare, vars fru bedrar honom med en äldre afrikan. Amerikanen M Emmet Walsh är en egensinnig författare som funderar på att ta ,livet av sig innan han blir för gammal. Dylan Moran gör en rik exentriker som kissar på en tavla. Här finns en doktor som snortar kokain, en byfåne på moped, Brendan Gleesons son Domhnall spelar en fängslad mördare, och så kommer James' dotter (Kelly Reilly) på besök. En av dem är Judas, men frågan är vem.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att CALVARY bygger på en pjäs. Dialog och agerande är ganska teatraliskt; replikerna känns för genomtänkta och inte alltför naturliga. Ett par händelser är lite smålustiga, men det är att ta i att kalla det här komedi. Med undantag för fader James, är rollfigurerna rätt osympatiska eller intetsägande.
Brendan Gleeson gör en bra insats, men den här filmen är alldeles för grå, tråkig och oengagerande. Det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort den.









-->

lördag 18 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Alan Kupperberg

Den amerikanske serietecknaren Alan Kupperberg har dött i cancer, 62 år gammal - vilket känns lite konstigt. Alan fanns nämligen bland mina Facebookvänner. Jag hade förvisso ingen större kontakt med honom, men jag såg hans uppdateringar i mitt flöde. Han brukade lägga upp bilder på byggnader och miljöer i de kvarter där han bodde, de senaste månaderna handlade det mycket om hans sjukdom och den behandling han fick. Häromveckan skrev han att han var hemma igen; han gav intryck av att vara glad och på bättringsvägen - och så plötsligt är han död.
Alan Kupperberg började sin karriär på Neal Adams' bolag Continuity, som mest producerar reklam och illustrationer, men som ibland fick ur sig kortlivade och ganska vissna serietidningar. 1974 hamnade Kupperberg på Marvel, där han tecknade - och ibland även skrev manus till - tidningar som The Defenders, The Amazing Spider-Man, The Spectacular Spider-Man, med flera. För Marvel tecknade han även förlagets dagspresserier om Howard the Duck (eller Harald Anka, som han hette i Sverige) och Hulk.
På 1980-talet hamnade Kupperberg på konkurrenten DC, för vilka han gjorde Justice League of America (Lagens väktare, alltså), Firestorm, Warlord och en del andra gamla trotjänare. Han bidrog även med material till National Lampoon och Ackeförlaget Archie Comics' tidningar, och ett tag jobbade han med tecknad film för Don Bluth.
För några veckor sedan skrev jag en nekrolog över serietecknaren Leonard Starr. 1979 återupplivade Starr den gamla dagspresserien Little Orphan Annie, som han döpte om till Annie, vilket ju var namnet på den populära musikalen, byggd på serien. När Starr pensionerade sig år 2000 tog andra över, och mellan 2001 och 2004 tecknade Alan Kupperberg Annie. De tecknare som tog över efter Starr såg till att uppdatera Annies utseende - hon fick ny frisyr och stoppades ner i ett par jeans.
Alan Kupperbergs bror Paul jobbar också med serier, främst som manusförfattare och redaktör.
ALAN KUPPERBERG
1953 - 2015
R.I.P.


-->

fredag 17 juli 2015

Bio: The Duke of Burgundy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag klagar rätt ofta på filmer som är alldeles för tråkiga. Långsamma arthousefilmer som är en plåga att se. Men de finns ju de medvetet långsamma filmer jag gillar och i vissa fall älskar - nämligen vissa eurosleazefilmer från främst 1970-talet. Filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco.

Under pressvisningen av THE DUKE OF BURGUNDY snarkades det friskt på Capitol i Göteborg. Jag noterade åtminstone två äldre herrar som slocknade (och som innan visningen av AMY dagen därpå pratade om hur tråkig och meningslös THE DUKE var). Själv sov jag inte alls - tvärtom satt jag och gottade mig. Inte åt det erotiska innehållet, utan åt själva filmen.

På pressidan skriver distributören att THE DUKE OF BURGUNDY är ett "motgift till Fifty Shades-hysterin". Tja, det är möjligt att man kan se på den på det sättet. Men jag undrar hur många svenskar som faktiskt förstår vad det är den engelske regissören Peter Strickland har gjort. Det känns nämligen som att slungas tillbaka till 70-talet och det decenniets sydeuropeiska sexploitationfilmer. Här finns drag av Just Jaeckin, José Larraz, Harry Kümel, och främst Jess Franco - den nu bortgångne Franco tackas till och med i eftertexterna. Och inte nog med det! I filmen förekommer en granne som heter Lorna. Hon spelas av belgiskan Monica Swinn, som på 70-talet medverkade i mängder av Jess Franco-filmer. Dock var hon inte med i Francos LORNA THE EXORCIST. Trots att Swinns namn står med stora bokstäver i förtexterna, syns hon bara i bakgrunden - och ur fokus - i tre korta scener. Hon har inga repliker.

THE DUKE OF BURGUNDY handlar om det lesbiska paret Evelyn (italienskan Chiara D'Anna) och Cynthia (danskan Sidse Babett Knudsen), som bor på ett stort, dekadent gods på landet. Filmen inleds med att Evelyn, klädd som städerska, på cykel anländer till den dominanta Cynthia, som tvingar Evelyn att utföra en rad plikter i hemmet. Detta visar sig vara ett rollspel och skeendet upprepas varje dag enligt ett manus Evelyn skrivit. Det är egentligen Evelyn som är den dominanta, i det att hon mer eller mindre tvingar Cynthia att spela dominant.

Rollspelet och dess väl inövade scener upprepas om och om igen under filmens gång, variationerna är få, och det blir alltmer tydligt att Cynthia är rätt trött på det hela.

De två kvinnorna är experter på fjärilar och andra insekter, och åker ibland iväg för att hålla- eller lyssna på föredrag om just insekter. The Duke of Burgundy är det engelska namnet på gullvivefjäril. Ibland sitter de på ett flott bibliotek och forskar. Vid ett par tillfällen anländer en kvinna som ser ut som Brigitte Lahaie till godset, hon är något slags snickare och diskuterar tillverkning av en ny säng och en mänsklig toalett, som gör Evelyn intresserad.

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om den här filmen. Handlingen är lövtunn och det händer inte speciellt mycket. Kritiker lär sikta in sig på det psykologiska dramat - i övrigt blir det nog som med Quentin Tarantinos senare filmer; få har sett de gamla B-filmer det refereras till. Fast det är klart, Strickland har gjort en mer medvetet konstnärlig film än de gamla hjältarna på 70-talet.

Förtexterna är fantastiska och ser faktiskt ut att vara snodda från en film från 1972. Filmfotot är fantastiskt - det här är en riktigt tjusig film. Miljöerna är flotta. Dialogen är som sig bör kortfattad och rätt stiff och styltig. Tyvärr är den inte dubbad till engelska, vilket hade kunnat tillföra ytterligare en drömsk dimension.

THE DUKE OF BURGUNDY, som är inspelad i Ungern, har kvinnor i samtliga roller, det figurerar inte en enda man. Däremot kan den skarpsynte skymta en och annan skyltdocka. När kameran långsamt sveper över publiken på föreläsningarna ser man att det på de bakre raderna och ur fokus sitter just skyltdockor, vilket förstås skänker en bisarr stämning.

Jag vet inte om jag tycker att Peter Stricklands film är speciellt erotisk, den är dessutom förhållandevis feg jämfört med 70-talsfilmerna - men jag gillar THE DUKE OF BURGUNDY. Dock lär det dröja ett bra tag innan jag orkar se om den. Det brukar vara så med långsamma filmer - så länge de inte är signerade Rollin.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)

Bio: Amy

Foton copyright (c) Lucky Dogs

När det gäller AMY; filmen om Amy Winehouse, ställs jag inför samma dilemma jag upplevde när jag skulle skriva om TUSEN BITAR; filmen om Björn Afzelius. En dokumentär om en (död) artist jag inte gillar. Fast i fallet Afzelius har jag trots allt en relation till artisten - han var svensk och det var fullkomligt omöjligt att undvika honom och hans musik. Det är det fortfarande. Tyvärr. Amy Winehouse har jag ingen relation alls till. Hon sjöng jazz och soul, hon gav intryck av att vara rätt osympatisk, hon söp och knarkade, och dog efter en kort karriär. Jag kan inte nämna en enda låt med henne; hiten "Rehab", som ofta nämns och spelas i filmen, har jag aldrig tidigare hört.

Filmen AMY - som förstås redogör för Winehouses liv och karriär - är precis som jag trodde att den skulle vara. Mitt intryck av Amy Winehouse förändras inte; förvisso besatt hon en viss humor, men i övrigt är hon olycklig, lite osympatisk, hänger med vidron till killar, och ger ibland intryck av att vara lite småkorkad och naiv. Den gamla vanliga klyschan: vilsen, olycklig, men framgångsrik flicka tyr sig till dålig pojke och klarar inte av uppmärksamheten från media.

Nuförtiden har i princip vem som helst möjlighet att videofilma var som helst, när som helst och hur mycket som helst; antingen med en billig videokamera, eller med sin mobiltelefon. Detta är förstås kul - men AMY, som regisserats av Asif Kapadia, demonstrerar nackdelen med den moderna tekniken. Alldeles för stora delar av den alldeles för långa filmen består av suddiga, gryniga hemvideofilmer tagna av främst Amy Winehouses polare. Visst skänker det en äkthet och ger insyn i Winehouses liv, men det blir för mycket - tycker jag, som alltså inte tillhör fansen.

AMY skulle lika gärna kunna kallas JUST SAY NO, eller THE FALL OF AMY WINEHOUSE. Något "Rise" finns här egentligen inte. Redan i början av filmen, innan hon ens börjar spela in skivor, säger Winehouse att hon helst av allt vill sitta hemma och röka gräs hela dagarna. Hon har problem med sina föräldrar och flyttar ihop med en kompis. I början av karriären gillar hon att posera med marijuana framför (kompisars) kameror, som en unge som försöker vara tuff. Hon gillar att supa och snart introducerar hennes pojkvän henne för tunga droger. Trots att musikkarriären går uppåt, går det utför med Winehouse från dag 1.

Under filmens många musikinslag skrivs låttexterna ut medan de sjungs, vilket jag tycker är lite småfånigt. Ibland får vi se de handskrivna texterna - Amy Winehouse hade en väldigt flickig, bullig handstil och ritade många hjärtan på pappren. Mängder av människor har intervjuats, men vi hör bara deras röster - vi får aldrig se någon prata i bild. Amy Winehouse är i bild 95% av speltiden och ser alltmer eländig ut.

Jag förvånas när jag får veta att Amy Winehouse slog igenom redan i början av 2000-talet. Jag trodde att hon dök upp bara ett par år innan hon dog 2011. Det säger väl det mesta om mitt ointresse för henne.

Amy Winehouse var onekligen en begåvad jazzsångerska. Vad som inte nämns i filmen, är att hon faktiskt anlitades för att skriva ledmotivet till Bondfilmen QUANTUM OF SOLACE, men hon levererade aldrig något - och hon hann dö innan nästa Bondfilm. Hon skulle säkert ha kunnat framföra ett mäktigt ledmotiv i klassisk Shirley Bassey-stil.

Vad Winehouse hann göra, var att sjunga in en duett med sin idol Tony Bennett. Vi får se inspelningen av låten och Bennett intervjuas. Han är en vänlig, mjuk, äldre herre, och jag tänker att om Amy Winehouse hade skickats hem till Bennett redan i början av karriären, hade hon kanske levt idag.

Jag antar att det verkar som om jag inte gillar den här filmen. Jag bara anmärker och anmärker. Men även om AMY är åt helsike för lång med sina 128 minuter (hälften hade räckt), tycker jag faktiskt att filmen är rätt okej. Soul är bland det värsta jag vet, men jag har inget emot jazz. Viss typ av jazz. Och filmen är välgjord.

Jag såg bara häromdagen en musikdokumentär på BBC Four, i vilken bland andra Steven Adler från Guns 'n' Roses intervjuades. Karln var så sönderknarkad att han knappt kunde prata, och sa att det enda råd han har till unga musiker är "Don't do drugs". Nu låter jag som en moralisk gubbe, men det kan jag väl inte påstå att jag är. Jag dricker konjak medan jag skriver detta.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)

Bio: Far from the Madding Crowd

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
I min recension av JAKTEN skrev jag att Thomas Vinterberg är Danmarks främste regissör. Därför undrar jag varför Vinterberg valde att följa upp den utmärkta JAKTEN med den här filmen.
Thomas Hardys roman "Fjärran från vimlets yra" publicerades 1874. Redan 1909 filmatiserades den första gången, då som kortfilm. Det har blivit åtskilliga filmatiseringar sedan dess, den mest kända kom 1967 och hade Julie Christie i huvudrollen. Jag har inte sett någon av filmerna - eller läst boken. Efter att ha sett Vinterbergs film, som av någon anledning inte försetts med svensk titel, har jag heller ingen större lust.
Hur skulle det se ut om Jane Austen hade anlitats för att skriva en Harlequinroman? Kanske som Vinterbergs film. Det första - och enda - jag associerade till när jag såg filmen, var just Harlequinromaner - så som jag tror att de är, eftersom jag inte läser sådana.
Carey Mulligan spelar den självständiga Bathsheba Everdene, som absolut inte vill ha en karl, hon vill inte underställa sig någon annan. Hon bor på en liten gård och har det inte vidare gott ställt. Matthias Schoenaerts, som ser ut som en ung Micke Nyqvist, är Gabriel Oak, en fårfarmare som lever ensam på sin gård. Utan att överhuvudtaget ha lärt känna Bathsheba, friar Gabriel till den käcka tjejen - men hon säger nej.
En natt lyckas Gabriels får rymma från inhägnaden och begår kollektivt självmord genom att hoppa utför ett stup. Gabriel förlorar allt han äger. Samtidigt får Bathsheba ärva en förmögenhet - hon flyttar in på ett enormt gods och basar över gården och dess många anställda. Hon anställer Gabriel. Han går och suktar efter Batsheba.
Den äldre och förmögne William Boldwood (Michael Sheen) gör entré. Även han vill gifta sig med den tveksamma Batsheba - medan Gabriel tittar på med sina gråtmilda sammetsögon. För att ställa till det ännu mer, introduceras den mustaschprydde kvinnotjusaren sergeant Francis Troy (Tom Sturridge), som iförd sin tjusiga, röda uniform försöker lägga beslag på den okyssta Batsheba. Den sorgsne Gabriel är rejäl och arbetar flitigt på gården, han och Batsheba tittar alltid trånande på varandra, men hon envisas med att umgås med andra män.
FAR FROM THE MADDING CROW är inte min kopp te. Carey Mulligan är onekligen söt och charmig, belgaren Matthias Schoenaarts är en traderöv, Michael Sheen är sympatisk och tillför viss klass, medan Tom Sturridge är en pellejöns. Färgerna är ofta varma, miljöerna är vackra, filmfotot tjusigt, slutet är superromantiskt. Jag fnissade emellanåt. Det är möjligt att Thomas Hardys bok anses vara något slags pionjär bland feministisk litteratur på grund av sin självständiga och hårt arbetande hjältinna, men det framgår det inte riktigt i den här filmen. I första hand är det här en tantfilm.
Återigen: varför valde Thomas Vinterberg att göra den här?
Filmen är en brittisk-amerikansk samproduktion, men även Danmark verkar vara inblandat.
Thomas Hardy ska inte förväxlas med Tom Hardy, som spelar Mad Max.








(Biopremiär 17/7)

-->

torsdag 16 juli 2015

Bio: Ted 2

Foton copyright (c) UIP

När det visade sig att TED 2 gick sämre än förväntat i USA, började den amerikanska branschpressen att spekulera i om de barnförbjudna komediernas tid är förbi. Vi får verkligen inte hoppas att så är fallet. Det är illa nog att de flesta action- och skräckfilmer numera görs för att få den låga åldersgränsen PG-13. Hur skulle det se ut om allt som görs är barntillåtet? Du skulle precis allting från Hollywood bli slätstruket och skenheligt.

Anledningen till att de två TED-filmerna är Rated R i Amerika är att de innehåller grovt språk och droger. Här i Sverige är filmerna försedda med 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Med det inte sagt att barn ska se TED 2, för det ska de inte - det här är ingen barnfilm. Men det vore förstås lögn att säga att Seth MacFarlane gjort en komedi för vuxna. TED 2 är en frejdig tramsfilm som lär tilltala oss tramsbyxor i alla åldrar.

Den första TED kom 2012 och i min recension kallade jag den årets roligaste film. Mark Wahlberg spelade John, som när han var barn fick en teddybjörn han önskade skulle bli levande. Så skedde, John och Ted (MacFarlane gör rösten) växte upp tillsammans och blev bästa vänner.

TED 2 inleds med att Ted gifter sig med sin älskade Tami-Lynn (Jessica Barth). John i sin tur är nyskild. En tid senare har Teds äktenskap gått i stå. De kommer fram till att vad som saknas är ett barn. Eftersom Ted saknar den anatomiska utrustning som behövs, får de John att donera sperma - men det visar sig att Tami-Lynns livmoder är förstörd av allt knarkande. Paret tänker då adoptera, men det faller på att Ted är en leksak och inte en mänsklig varelse, så levande som han är.

John och Ted anlitar den unga, nybakade advokaten Samantha L Jackson (Amanda Seyfried), som i domstol ska försöka bevisa att Ted faktiskt är mänsklig. Samtidigt försöker den onde Donny (Giovanni Ribisi), som återkommer från första filmen och som nu jobbar som städare hos leksakstillverkaren Hasbro, stjäla Ted för att ta reda på vad det är som gör att han lever, så att Hasbro kan masstillverka levande nallar.

Jag antar att TED 2 är en sådan där film man inte ska gilla; man ska tycka att den är en skugga av originalet och att temat redan är uttjatat. Förvisso är väl TED 2 inte riktigt lika kul som ettan - men herregud, jag skulle verkligen ljuga om jag påstår att jag inte tycker att filmen är rolig. För det gör jag. Jag skrattade högt massor av gånger. Mitt patenterade, hesa hö hö-flabb.

Alla skämt om droger är inte speciellt kul, det är en typ av amerikansk humor jag aldrig gillat (jag uppskattade aldrig Cheech & Chong), och jag kunde vara utan det fina budskapet på slutet - Morgan Freeman dyker upp som godhjärtad advokat med de rätta åsikterna. Den massiva produktplaceringen - Hasbro, New York Comic Con med mera - stör mig dock inte nämnvärt.

Men det som är roligt är fruktansvärt roligt, en incident på en spermabank toppar det mesta. Oerhört barnsligt och kul. En del kändisar gör cameos; Jay Leno dyker upp och Liam Neeson är fantastisk i sin lilla scen. Sam J Jones återkommer till allas glädje.

Jag ska inte utnämna TED 2 till årets roligaste film, men den är kul - och betydligt bättre än Seth MacFarlanes förra film; A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST.





(Biopremiär 15/7)

tisdag 14 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Omar Sharif

Jaha, det är ju typiskt. Här reser jag åter bort några dagar utan att ta med mig datamaskinen - och så går ett par kända personer och dör. Precis som förra gången jag var bortrest. Således kommer jag nu att skriva några aningen sena nekrologer - men hur skulle det se ut om TOPPRAFFEL! inte sörjer till exempel Omar Sharif?
Det första jag tänker på när jag hör namnet Omar Sharif är ... Viveca Lärn. Denna västkustförfattarinna berättade nämligen en gång för länge sedan; det var på 1980- eller 90-talet, om när hon på 60-talet besökte en restaurang i London och satt där ensam vid ett bort, när en - som hon tyckte - slajmig kille dök upp, stötte på henne och var allmänt påträngande. Till slut blev Lärn av med killen. En annan person i lokalen kom fram och viskade "Jösses, känner du Omar Sharif?". Viveca Lärn hade inte känt igen honom.
Egyptiern Omar Sharif, som föddes som Michel Shalhoub, är förstås mest känd för LAWRENCE AV ARABIEN (1962) och DOKTOR ZJIVAGO (1965), båda regisserade av David Lean. Det är länge sedan jag såg den förstnämnda; den gick på TV, jag minns att jag då inte flyttat hemifrån, och att jag mitt i filmen gick ifrån, gjorde några mackor i köket, stod kvar där och åt dem, och återvände till TV-rummet en bra stund senare - bara för att konstatera att det var samma jämrans sanddyner i bild. Nej, jag gillade den inte - inte då.
DOKTOR ZJIVAGO har jag inte sett. Jag kände mig nöjd med en artikel i MAD från 60-talet; denna handlade om merchandise man kunde köpa efter att ha sett filmen; skivan, mössan med mera, och slutade med en uppmaning att köpa boken filmen bygger på och läsa den någon gång.
Nej, den film jag håller som främst bland Omar Sharifs filmer, är förstås TOP SECRET från 1984. I denna fantastiska komedi spelar han en hemlig agent som bland annat råkar illa ut på en bilskrot. Förutom den måste jag erkänna att jag sett väldigt få filmer med den gode Sharif - och han var med i många, många film- och TV-produktioner.
Omar Sharif filmdebuterade 1954 och medverkade i en lång, lång rad egyptiska produktioner - jag ger mig inte på att försöka skriva dess titlar. På 1960-talet hamnade så Sharif i Hollywood, och efter LAWRENCE AV ARABIEN kunde vi se honom i ROMARRIKETS FALL och äventyrsspektakel som DJINGHIS KHAN och MARCO POLO:ÄVENTYRENS MAN. Han var med i GENERALERNAS NATT, FUNNY GIRL med BarbraStreisand, westernrafflet MACKENNAS GULD, och han spelade Che Guevara i CHE! från 1969.
På 70-talet kunde vi se honom i JUGGERNAUT, FUNNY LADY, ROSA PANTERN SLÅR IGEN och ASHANTI, för att nämna några filmer. Under det decenniet medverkade han även i den franska TV-serien DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN (1973), han spelade kapten Nemo. Den här serien gjorde väldigt stort intryck på mig när jag såg den som barn.
Från 80-talet och framåt blev det mest TV för Sharif, blandat med en massa filmer jag aldrig hört talas om - med undantag för DEN 13:E KRIGAREN, HIRALDO och ett par andra. Han var verksam som skådespelare från till sin död.
Omar Sharif blev 83 år.
OMAR SHARIF 
1932 - 2015
R.I.P.   

-->

fredag 10 juli 2015

Bio: Self/less

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Den indiske regissören Tarsem Singh är inte känd för att göra höjdarfilmer. Förvisso tyckte jag att Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL var rätt kul, men THE CELL är hemsk, och IMMORTALS är oerhört fånig.

Med science fiction-thrillern SELF/LESS visar Singh att han faktiskt kan regissera en förhållandevis återhållsam och rätt robust film; estetiskt påminner filmen inte nämnvärt om ovan nämnda filmer. Dessutom är det här en typ av berättelse jag ofta gillar. THE BOURNE IDENTITY möter FACE/OFF möter UNIVERSAL SOLDIER.

Ben Kingsley spelar den oerhört rike Damian, som bor i en makalöst flott lägenhet på Manhattan - i eftertexterna tackas Donald Trump och personalen på Trump Tower (där jag ätit quiche lorraine), så jag gissar att det är där man spelat in dessa scener. Damian, som har dålig kontakt med sin vuxna dotter, är dock döende, han har ett halvår kvar att leva. Men - han har hittat en lösning, kanske kan han leva vidare.
Matthew Goode är den mystiske Albright, som förestår ett än mer mystiskt och hemligt företag, där man för 250 miljoner dollar kan få en ny kropp. Perfekta kroppar odlas fram, och med hjälp av avancerad teknik överförs den döende klientens medvetande till den nya kroppen. Damian ifrågasätter inte företaget och dess metoder, och betalar glatt för att föryngras.

När Damian vaknar upp har han blivit Ryan Reynolds. Hans förses med ny identitet och ny bostad i New Orleans - och så får han en burk med sju piller. Han måste ta ett piller om dagen och när de är slut dyker Albright - som alltså är mystisk - upp med en ny liten burk.

Damian slarvar med dessa piller och ser märkliga syner, av allt att döma flashbacks. I dessa figurerar en kvinna (Natalie Martinez) och en liten flicka. Damian lyckas lokalisera dessa två, men när han söker upp dem, dyker det upp sammanbitna män som försöker döda honom.
Jag tänker förstås inte avslöja hur allt hänger ihop här, men det är inte alltför svårt att lista ut. Du som läser detta har säkert redan räknat ut det, eller hur? SELF/LESS innehåller inte alltför många överraskningar som man sett många filmer- eller läst många böcker av den här typen. Men det är inget som hindrar mig från att gilla filmen - för det gör jag. I vanlig ordning är Ryan Reynolds en sympatisk hjälte; han har alltid något snällt över sig - även när han hamnar i våldsamma situationer. Ben Kingsleys roll är ganska liten, men han tillför klass - och hans kollega spelas av trevlige Victor Garber från TV-serien ALIAS.
SELF/LESS är mer thriller än actionfilm, men de relativt få actionscenerna är väl genomförda - och det går att se vad som sker. Jag uppskattade det flitiga användandet av eldkastare.

Ett tag låg en betygsfyra väldigt nära, men jag nöjer mig med en trea. Här finns några logiska luckor som är lite väl svåra att förbise; ibland går det lite för enkelt för Damian att lista ut- och hitta saker, och det är lite väl mycket hokus pokus över maskinen som överför medvetanden. Kvinnan som Damian letar upp verkar inte alltför chockad när kulor börjar vina och hennes hem förstörs.
Men jag ska inte klaga. Mina invändningar till trots gillar jag alltså Singhs film.







(Biopremiär 10/7)

onsdag 8 juli 2015

DVD/Blu-ray: American Heist

AMERICAN HEIST (Scanbox)
På Malmö Filmdagar hölls för en del år sedan en tävling där man skulle hitta på en svensk titel på den kommande filmen JUMPER. Jag hade aldrig hört talas om filmen, så jag skrev "lusekofte". JUMPER. Är det någon som minns den? Det var en vissen actionfilm med Hayden Christensen, den obegåvade träbocken som spelade Darth Vader som ung i två av de där nya STAR WARS-filmerna. Jag har nog inte sett honom i så mycket mer än de här tre filmerna, men när jag kollar upp hans filmografi ser jag att han medverkat i ett helt gäng filmer. Jag upptäcker även att Hayden Christensen har tre syskon med märkliga och förvirrande namn: en bror som heter Tove ("Va, har vi gett vår son ett flicknamn?"), och systrarna Kaylen och ... Hejsa. Hejsa? Hur tänkte de där? "Vi har skandinaviskt påbrå ... Få se om vi kan hitta ett trevligt svenskt ord vi kan göra om till ett namn!"
Adrien Brody har jag förstås sett i betydligt fler filmer - men denne Oscarvinnare har en rätt märklig karriär. Han kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Som i AMERICAN HEIST. En film producerad av Hayden och Tove Christensen. Hur hamnade han i den här filmen? På vilket sätt lät det här lockande?
Okej att kalla en film AMERICAN NINJA. Eller AMERICAN SAMURAI. Eller AMERICAN GRAFFITI, för den delen. Men AMERICAN HEIST? "Amerikansk kupp"? Filmen handlar om ett bankrån. Vad är det som är specifikt amerikanskt? Fast det är klart - manuset är skrivet av en mexikan och filmen är regisserad av en armenier, och de tyckte kanske att det lät tufft. Regissören Sarik Andreasyan talar förresten inte engelska, och använde sig av tolk under inspelningen.
Christensen och Brody spelar bröderna James och Frankie, som båda suttit inne. James kom undan med 16 månader och jobbar nu som bilmekaniker. När filmen börjar släpps Frankie ut efter tio år; han sköt en polis under en kupp. Det första Frankie gör är att träffa sina kriminella polare Sugar (rapparen Akon) och Ray (Tory Kittles), och planera en ny, stor kupp. James lever ett hyfsat fridfullt liv och har precis inlett en romans med en gammal flamma från high school-tiden (Jordana Brewster), men Frankie och hans burdusa polare dyker upp och tvingar James att delta i deras kupp - de ser till att ha en hållhake på honom.
AMERICAN HEIST är en rätt menlös historia. Mer drama än thriller och action; en typisk direkt-på-DVD-rulle med lite för hög budget och lite för höga ambitioner för sitt eget bästa. På extramaterialet pratar Andreasyan om att hans förebilder är De Palma, Scorsese och Mann, men hans film ligger väldigt långt från nämnda herrars produktion. Det här är lite för platt och ointressant, och till större delen rätt tråkigt. Visst lyfter Adrien Brody filmen något, men Hayden Christensen behåller samma ansiktsuttryck filmen igenom och har en tendens  att se väldigt ointresserad ut - vilket är märkligt, eftersom han producerat filmen. Men det är väl hans uppsyn. Han ser ut som någon som vill gifta in sig i det svenska kungahuset.
Ungefär en timme in i filmen genomförs bankrånet och då plötsligt blir det lite fart och fläkt, man verka ha bränt hela budgeten här. En helikopter kraschar in i ett kontor i en skyskrapa, och jag gillade en minst sagt oväntad shoot out i ett bröllopskapell. Actionscenerna är inte oävet genomförda - men det är inte tillräckligt för att rekommendera denna pissljumma rulle.








(Släpps på DVD och Blu-ray den 13/7)

-->

tisdag 7 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Jerry Weintraub

Den legendariske producenten Jerry Weintraub har dött i en hjärtattack, 77 år gammal. Kan man vara något annat än filmproducent med ett namn som Jerry Weintraub? Han var en Hollywoodproducent av den klassiska skolan - tuff, maktlysten, och gillade att omge sig med berömdheter.
Innan han gav sig in i filmbranschen, arbetade Weintraub som PR-kille för musikartister; Elvis Presley, Frank Sinatra och Bob Dylan var några av de han jobbade med. Efter att 1974 och 1975 producerat ett par TV-filmer om Sinatra och John Denver, träffade han Robert Altman, vilket ledde till att Weintraub producerade Altmans film NASHVILLE. Efter denna producerade han ett gäng TV-filmer, innan det 1977 var dags för nästa biofilm; IDOLEN ÄR DÖD.
Weintraub fortsatte att varva biofilmer med TV; då främst musikprogram. Bland biofilmerna hittar vi LOCKBETET med Al Pacino från 1980, Barry Levinsons FIKET, samtliga KARATE KID-filmer, inklusive nyinspelningen, MIN FRU ÄR EN UTOMJORDING med Kim Basinger, Stallonerafflet SPECIALISTEN, ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, HÄMNARNA, det vill säga bioversionen av TV-serien THE AVENGERS, OCEAN'S 11, 12 och 13, och MITT LIV MED LIBERACE.
Lite oväntat producerade Jerry Weintraub hockeydokumentären RED ARMY, som gick på bio i Sverige ganska nyligen, och han var fortfarande aktiv när han dog - en ny film om Tarzan, samt en TV-serie byggd på gamla, fina WESTWORLD, är inspelade.
Jerry Weintraub syntes även i småroller i några filmer - han var med som skådis i bland annat FIRMAN, ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, CONFESSIONS OF A DANGEROUS MIND, och i de tre OCEAN'S-filmerna.
År 2011 kom det en dokumentär om Jerry Weintraub: HIS WAY.
JERRY WEINTRAUB
1937 - 2015
R.I.P.

-->