fredag 17 juli 2015

Bio: The Duke of Burgundy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag klagar rätt ofta på filmer som är alldeles för tråkiga. Långsamma arthousefilmer som är en plåga att se. Men de finns ju de medvetet långsamma filmer jag gillar och i vissa fall älskar - nämligen vissa eurosleazefilmer från främst 1970-talet. Filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco.

Under pressvisningen av THE DUKE OF BURGUNDY snarkades det friskt på Capitol i Göteborg. Jag noterade åtminstone två äldre herrar som slocknade (och som innan visningen av AMY dagen därpå pratade om hur tråkig och meningslös THE DUKE var). Själv sov jag inte alls - tvärtom satt jag och gottade mig. Inte åt det erotiska innehållet, utan åt själva filmen.

På pressidan skriver distributören att THE DUKE OF BURGUNDY är ett "motgift till Fifty Shades-hysterin". Tja, det är möjligt att man kan se på den på det sättet. Men jag undrar hur många svenskar som faktiskt förstår vad det är den engelske regissören Peter Strickland har gjort. Det känns nämligen som att slungas tillbaka till 70-talet och det decenniets sydeuropeiska sexploitationfilmer. Här finns drag av Just Jaeckin, José Larraz, Harry Kümel, och främst Jess Franco - den nu bortgångne Franco tackas till och med i eftertexterna. Och inte nog med det! I filmen förekommer en granne som heter Lorna. Hon spelas av belgiskan Monica Swinn, som på 70-talet medverkade i mängder av Jess Franco-filmer. Dock var hon inte med i Francos LORNA THE EXORCIST. Trots att Swinns namn står med stora bokstäver i förtexterna, syns hon bara i bakgrunden - och ur fokus - i tre korta scener. Hon har inga repliker.

THE DUKE OF BURGUNDY handlar om det lesbiska paret Evelyn (italienskan Chiara D'Anna) och Cynthia (danskan Sidse Babett Knudsen), som bor på ett stort, dekadent gods på landet. Filmen inleds med att Evelyn, klädd som städerska, på cykel anländer till den dominanta Cynthia, som tvingar Evelyn att utföra en rad plikter i hemmet. Detta visar sig vara ett rollspel och skeendet upprepas varje dag enligt ett manus Evelyn skrivit. Det är egentligen Evelyn som är den dominanta, i det att hon mer eller mindre tvingar Cynthia att spela dominant.

Rollspelet och dess väl inövade scener upprepas om och om igen under filmens gång, variationerna är få, och det blir alltmer tydligt att Cynthia är rätt trött på det hela.

De två kvinnorna är experter på fjärilar och andra insekter, och åker ibland iväg för att hålla- eller lyssna på föredrag om just insekter. The Duke of Burgundy är det engelska namnet på gullvivefjäril. Ibland sitter de på ett flott bibliotek och forskar. Vid ett par tillfällen anländer en kvinna som ser ut som Brigitte Lahaie till godset, hon är något slags snickare och diskuterar tillverkning av en ny säng och en mänsklig toalett, som gör Evelyn intresserad.

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om den här filmen. Handlingen är lövtunn och det händer inte speciellt mycket. Kritiker lär sikta in sig på det psykologiska dramat - i övrigt blir det nog som med Quentin Tarantinos senare filmer; få har sett de gamla B-filmer det refereras till. Fast det är klart, Strickland har gjort en mer medvetet konstnärlig film än de gamla hjältarna på 70-talet.

Förtexterna är fantastiska och ser faktiskt ut att vara snodda från en film från 1972. Filmfotot är fantastiskt - det här är en riktigt tjusig film. Miljöerna är flotta. Dialogen är som sig bör kortfattad och rätt stiff och styltig. Tyvärr är den inte dubbad till engelska, vilket hade kunnat tillföra ytterligare en drömsk dimension.

THE DUKE OF BURGUNDY, som är inspelad i Ungern, har kvinnor i samtliga roller, det figurerar inte en enda man. Däremot kan den skarpsynte skymta en och annan skyltdocka. När kameran långsamt sveper över publiken på föreläsningarna ser man att det på de bakre raderna och ur fokus sitter just skyltdockor, vilket förstås skänker en bisarr stämning.

Jag vet inte om jag tycker att Peter Stricklands film är speciellt erotisk, den är dessutom förhållandevis feg jämfört med 70-talsfilmerna - men jag gillar THE DUKE OF BURGUNDY. Dock lär det dröja ett bra tag innan jag orkar se om den. Det brukar vara så med långsamma filmer - så länge de inte är signerade Rollin.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)

Bio: Amy

Foton copyright (c) Lucky Dogs

När det gäller AMY; filmen om Amy Winehouse, ställs jag inför samma dilemma jag upplevde när jag skulle skriva om TUSEN BITAR; filmen om Björn Afzelius. En dokumentär om en (död) artist jag inte gillar. Fast i fallet Afzelius har jag trots allt en relation till artisten - han var svensk och det var fullkomligt omöjligt att undvika honom och hans musik. Det är det fortfarande. Tyvärr. Amy Winehouse har jag ingen relation alls till. Hon sjöng jazz och soul, hon gav intryck av att vara rätt osympatisk, hon söp och knarkade, och dog efter en kort karriär. Jag kan inte nämna en enda låt med henne; hiten "Rehab", som ofta nämns och spelas i filmen, har jag aldrig tidigare hört.

Filmen AMY - som förstås redogör för Winehouses liv och karriär - är precis som jag trodde att den skulle vara. Mitt intryck av Amy Winehouse förändras inte; förvisso besatt hon en viss humor, men i övrigt är hon olycklig, lite osympatisk, hänger med vidron till killar, och ger ibland intryck av att vara lite småkorkad och naiv. Den gamla vanliga klyschan: vilsen, olycklig, men framgångsrik flicka tyr sig till dålig pojke och klarar inte av uppmärksamheten från media.

Nuförtiden har i princip vem som helst möjlighet att videofilma var som helst, när som helst och hur mycket som helst; antingen med en billig videokamera, eller med sin mobiltelefon. Detta är förstås kul - men AMY, som regisserats av Asif Kapadia, demonstrerar nackdelen med den moderna tekniken. Alldeles för stora delar av den alldeles för långa filmen består av suddiga, gryniga hemvideofilmer tagna av främst Amy Winehouses polare. Visst skänker det en äkthet och ger insyn i Winehouses liv, men det blir för mycket - tycker jag, som alltså inte tillhör fansen.

AMY skulle lika gärna kunna kallas JUST SAY NO, eller THE FALL OF AMY WINEHOUSE. Något "Rise" finns här egentligen inte. Redan i början av filmen, innan hon ens börjar spela in skivor, säger Winehouse att hon helst av allt vill sitta hemma och röka gräs hela dagarna. Hon har problem med sina föräldrar och flyttar ihop med en kompis. I början av karriären gillar hon att posera med marijuana framför (kompisars) kameror, som en unge som försöker vara tuff. Hon gillar att supa och snart introducerar hennes pojkvän henne för tunga droger. Trots att musikkarriären går uppåt, går det utför med Winehouse från dag 1.

Under filmens många musikinslag skrivs låttexterna ut medan de sjungs, vilket jag tycker är lite småfånigt. Ibland får vi se de handskrivna texterna - Amy Winehouse hade en väldigt flickig, bullig handstil och ritade många hjärtan på pappren. Mängder av människor har intervjuats, men vi hör bara deras röster - vi får aldrig se någon prata i bild. Amy Winehouse är i bild 95% av speltiden och ser alltmer eländig ut.

Jag förvånas när jag får veta att Amy Winehouse slog igenom redan i början av 2000-talet. Jag trodde att hon dök upp bara ett par år innan hon dog 2011. Det säger väl det mesta om mitt ointresse för henne.

Amy Winehouse var onekligen en begåvad jazzsångerska. Vad som inte nämns i filmen, är att hon faktiskt anlitades för att skriva ledmotivet till Bondfilmen QUANTUM OF SOLACE, men hon levererade aldrig något - och hon hann dö innan nästa Bondfilm. Hon skulle säkert ha kunnat framföra ett mäktigt ledmotiv i klassisk Shirley Bassey-stil.

Vad Winehouse hann göra, var att sjunga in en duett med sin idol Tony Bennett. Vi får se inspelningen av låten och Bennett intervjuas. Han är en vänlig, mjuk, äldre herre, och jag tänker att om Amy Winehouse hade skickats hem till Bennett redan i början av karriären, hade hon kanske levt idag.

Jag antar att det verkar som om jag inte gillar den här filmen. Jag bara anmärker och anmärker. Men även om AMY är åt helsike för lång med sina 128 minuter (hälften hade räckt), tycker jag faktiskt att filmen är rätt okej. Soul är bland det värsta jag vet, men jag har inget emot jazz. Viss typ av jazz. Och filmen är välgjord.

Jag såg bara häromdagen en musikdokumentär på BBC Four, i vilken bland andra Steven Adler från Guns 'n' Roses intervjuades. Karln var så sönderknarkad att han knappt kunde prata, och sa att det enda råd han har till unga musiker är "Don't do drugs". Nu låter jag som en moralisk gubbe, men det kan jag väl inte påstå att jag är. Jag dricker konjak medan jag skriver detta.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)

Bio: Far from the Madding Crowd

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
I min recension av JAKTEN skrev jag att Thomas Vinterberg är Danmarks främste regissör. Därför undrar jag varför Vinterberg valde att följa upp den utmärkta JAKTEN med den här filmen.
Thomas Hardys roman "Fjärran från vimlets yra" publicerades 1874. Redan 1909 filmatiserades den första gången, då som kortfilm. Det har blivit åtskilliga filmatiseringar sedan dess, den mest kända kom 1967 och hade Julie Christie i huvudrollen. Jag har inte sett någon av filmerna - eller läst boken. Efter att ha sett Vinterbergs film, som av någon anledning inte försetts med svensk titel, har jag heller ingen större lust.
Hur skulle det se ut om Jane Austen hade anlitats för att skriva en Harlequinroman? Kanske som Vinterbergs film. Det första - och enda - jag associerade till när jag såg filmen, var just Harlequinromaner - så som jag tror att de är, eftersom jag inte läser sådana.
Carey Mulligan spelar den självständiga Bathsheba Everdene, som absolut inte vill ha en karl, hon vill inte underställa sig någon annan. Hon bor på en liten gård och har det inte vidare gott ställt. Matthias Schoenaerts, som ser ut som en ung Micke Nyqvist, är Gabriel Oak, en fårfarmare som lever ensam på sin gård. Utan att överhuvudtaget ha lärt känna Bathsheba, friar Gabriel till den käcka tjejen - men hon säger nej.
En natt lyckas Gabriels får rymma från inhägnaden och begår kollektivt självmord genom att hoppa utför ett stup. Gabriel förlorar allt han äger. Samtidigt får Bathsheba ärva en förmögenhet - hon flyttar in på ett enormt gods och basar över gården och dess många anställda. Hon anställer Gabriel. Han går och suktar efter Batsheba.
Den äldre och förmögne William Boldwood (Michael Sheen) gör entré. Även han vill gifta sig med den tveksamma Batsheba - medan Gabriel tittar på med sina gråtmilda sammetsögon. För att ställa till det ännu mer, introduceras den mustaschprydde kvinnotjusaren sergeant Francis Troy (Tom Sturridge), som iförd sin tjusiga, röda uniform försöker lägga beslag på den okyssta Batsheba. Den sorgsne Gabriel är rejäl och arbetar flitigt på gården, han och Batsheba tittar alltid trånande på varandra, men hon envisas med att umgås med andra män.
FAR FROM THE MADDING CROW är inte min kopp te. Carey Mulligan är onekligen söt och charmig, belgaren Matthias Schoenaarts är en traderöv, Michael Sheen är sympatisk och tillför viss klass, medan Tom Sturridge är en pellejöns. Färgerna är ofta varma, miljöerna är vackra, filmfotot tjusigt, slutet är superromantiskt. Jag fnissade emellanåt. Det är möjligt att Thomas Hardys bok anses vara något slags pionjär bland feministisk litteratur på grund av sin självständiga och hårt arbetande hjältinna, men det framgår det inte riktigt i den här filmen. I första hand är det här en tantfilm.
Återigen: varför valde Thomas Vinterberg att göra den här?
Filmen är en brittisk-amerikansk samproduktion, men även Danmark verkar vara inblandat.
Thomas Hardy ska inte förväxlas med Tom Hardy, som spelar Mad Max.








(Biopremiär 17/7)

-->

torsdag 16 juli 2015

Bio: Ted 2

Foton copyright (c) UIP
När det visade sig att TED 2 gick sämre än förväntat i USA, började den amerikanska branschpressen att spekulera i om de barnförbjudna komediernas tid är förbi. Vi får verkligen inte hoppas att så är fallet. Det är illa nog att de flesta action- och skräckfilmer numera görs för att få den låga åldersgränsen PG-13. Hur skulle det se ut om allt som görs är barntillåtet? Du skulle precis allting från Hollywood bli slätstruket och skenheligt.
Anledningen till att de två TED-filmerna är Rated R i Amerika är att de innehåller grovt språk och droger. Här i Sverige är filmerna försedda med 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Med det inte sagt att barn ska se TED 2, för det ska de inte - det här är ingen barnfilm. Men det vore förstås lögn att säga att Seth MacFarlane gjort en komedi för vuxna. TED 2 är en frejdig tramsfilm som lär tilltala oss tramsbyxor i alla åldrar.
Den första TED kom 2012 och i min recension kallade jag den årets roligaste film. Mark Wahlberg spelade John, som när han var barn fick en teddybjörn han önskade skulle bli levande. Så skedde, John och Ted (MacFarlane gör rösten) växte upp tillsammans och blev bästa vänner.
TED 2 inleds med att Ted gifter sig med sin älskade Tami-Lynn (Jessica Barth). John i sin tur är nyskild. En tid senare har Teds äktenskap gått i stå. De kommer fram till att vad som saknas är ett barn. Eftersom Ted saknar den anatomiska utrustning som behövs, får de John att donera sperma - men det visar sig att Tami-Lynns livmoder är förstörd av allt knarkande. Paret tänker då adoptera, men det faller på att Ted är en leksak och inte en mänsklig varelse, så levande som han är.
John och Ted anlitar den unga, nybakade advokaten Samantha L Jackson (Amanda Seyfried), som i domstol ska försöka bevisa att Ted faktiskt är mänsklig. Samtidigt försöker den onde Donny (Giovanni Ribisi), som återkommer från första filmen och som nu jobbar som städare hos leksakstillverkaren Hasbro, stjäla Ted för att ta reda på vad det är som gör att han lever, så att Hasbro kan masstillverka levande nallar.
Jag antar att TED 2 är en sådan där film man inte ska gilla; man ska tycka att den är en skugga av originalet och att temat redan är uttjatat. Förvisso är väl TED 2 inte riktigt lika kul som ettan - men herregud, jag skulle verkligen ljuga om jag påstår att jag inte tycker att filmen är rolig. För det gör jag. Jag skrattade högt massor av gånger. Mitt patenterade, hesa hö hö-flabb.
Alla skämt om droger är inte speciellt kul, det är en typ av amerikansk humor jag aldrig gillat (jag uppskattade aldrig Cheech & Chong), och jag kunde vara utan det fina budskapet på slutet - Morgan Freeman dyker upp som godhjärtad advokat med de rätta åsikterna. Den massiva produktplaceringen - Hasbro, New York Comic Con med mera - stör mig dock inte nämnvärt.
Men det som är roligt är fruktansvärt roligt, en incident på en spermabank toppar det mesta. Oerhört barnsligt och kul. En del kändisar gör cameos; Jay Leno dyker upp och Liam Neeson är fantastisk i sin lilla scen. Sam J Jones återkommer till allas glädje.
Jag ska inte utnämna TED 2 till årets roligaste film, men den är kul - och betydligt bättre än Seth MacFarlanes förra film; A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST.








(Biopremiär 15/7)

-->

tisdag 14 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Omar Sharif

Jaha, det är ju typiskt. Här reser jag åter bort några dagar utan att ta med mig datamaskinen - och så går ett par kända personer och dör. Precis som förra gången jag var bortrest. Således kommer jag nu att skriva några aningen sena nekrologer - men hur skulle det se ut om TOPPRAFFEL! inte sörjer till exempel Omar Sharif?
Det första jag tänker på när jag hör namnet Omar Sharif är ... Viveca Lärn. Denna västkustförfattarinna berättade nämligen en gång för länge sedan; det var på 1980- eller 90-talet, om när hon på 60-talet besökte en restaurang i London och satt där ensam vid ett bort, när en - som hon tyckte - slajmig kille dök upp, stötte på henne och var allmänt påträngande. Till slut blev Lärn av med killen. En annan person i lokalen kom fram och viskade "Jösses, känner du Omar Sharif?". Viveca Lärn hade inte känt igen honom.
Egyptiern Omar Sharif, som föddes som Michel Shalhoub, är förstås mest känd för LAWRENCE AV ARABIEN (1962) och DOKTOR ZJIVAGO (1965), båda regisserade av David Lean. Det är länge sedan jag såg den förstnämnda; den gick på TV, jag minns att jag då inte flyttat hemifrån, och att jag mitt i filmen gick ifrån, gjorde några mackor i köket, stod kvar där och åt dem, och återvände till TV-rummet en bra stund senare - bara för att konstatera att det var samma jämrans sanddyner i bild. Nej, jag gillade den inte - inte då.
DOKTOR ZJIVAGO har jag inte sett. Jag kände mig nöjd med en artikel i MAD från 60-talet; denna handlade om merchandise man kunde köpa efter att ha sett filmen; skivan, mössan med mera, och slutade med en uppmaning att köpa boken filmen bygger på och läsa den någon gång.
Nej, den film jag håller som främst bland Omar Sharifs filmer, är förstås TOP SECRET från 1984. I denna fantastiska komedi spelar han en hemlig agent som bland annat råkar illa ut på en bilskrot. Förutom den måste jag erkänna att jag sett väldigt få filmer med den gode Sharif - och han var med i många, många film- och TV-produktioner.
Omar Sharif filmdebuterade 1954 och medverkade i en lång, lång rad egyptiska produktioner - jag ger mig inte på att försöka skriva dess titlar. På 1960-talet hamnade så Sharif i Hollywood, och efter LAWRENCE AV ARABIEN kunde vi se honom i ROMARRIKETS FALL och äventyrsspektakel som DJINGHIS KHAN och MARCO POLO:ÄVENTYRENS MAN. Han var med i GENERALERNAS NATT, FUNNY GIRL med BarbraStreisand, westernrafflet MACKENNAS GULD, och han spelade Che Guevara i CHE! från 1969.
På 70-talet kunde vi se honom i JUGGERNAUT, FUNNY LADY, ROSA PANTERN SLÅR IGEN och ASHANTI, för att nämna några filmer. Under det decenniet medverkade han även i den franska TV-serien DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN (1973), han spelade kapten Nemo. Den här serien gjorde väldigt stort intryck på mig när jag såg den som barn.
Från 80-talet och framåt blev det mest TV för Sharif, blandat med en massa filmer jag aldrig hört talas om - med undantag för DEN 13:E KRIGAREN, HIRALDO och ett par andra. Han var verksam som skådespelare från till sin död.
Omar Sharif blev 83 år.
OMAR SHARIF 
1932 - 2015
R.I.P.   

-->

fredag 10 juli 2015

Bio: Self/less

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Den indiske regissören Tarsem Singh är inte känd för att göra höjdarfilmer. Förvisso tyckte jag att Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL var rätt kul, men THE CELL är hemsk, och IMMORTALS är oerhört fånig.

Med science fiction-thrillern SELF/LESS visar Singh att han faktiskt kan regissera en förhållandevis återhållsam och rätt robust film; estetiskt påminner filmen inte nämnvärt om ovan nämnda filmer. Dessutom är det här en typ av berättelse jag ofta gillar. THE BOURNE IDENTITY möter FACE/OFF möter UNIVERSAL SOLDIER.

Ben Kingsley spelar den oerhört rike Damian, som bor i en makalöst flott lägenhet på Manhattan - i eftertexterna tackas Donald Trump och personalen på Trump Tower (där jag ätit quiche lorraine), så jag gissar att det är där man spelat in dessa scener. Damian, som har dålig kontakt med sin vuxna dotter, är dock döende, han har ett halvår kvar att leva. Men - han har hittat en lösning, kanske kan han leva vidare.
Matthew Goode är den mystiske Albright, som förestår ett än mer mystiskt och hemligt företag, där man för 250 miljoner dollar kan få en ny kropp. Perfekta kroppar odlas fram, och med hjälp av avancerad teknik överförs den döende klientens medvetande till den nya kroppen. Damian ifrågasätter inte företaget och dess metoder, och betalar glatt för att föryngras.

När Damian vaknar upp har han blivit Ryan Reynolds. Hans förses med ny identitet och ny bostad i New Orleans - och så får han en burk med sju piller. Han måste ta ett piller om dagen och när de är slut dyker Albright - som alltså är mystisk - upp med en ny liten burk.

Damian slarvar med dessa piller och ser märkliga syner, av allt att döma flashbacks. I dessa figurerar en kvinna (Natalie Martinez) och en liten flicka. Damian lyckas lokalisera dessa två, men när han söker upp dem, dyker det upp sammanbitna män som försöker döda honom.
Jag tänker förstås inte avslöja hur allt hänger ihop här, men det är inte alltför svårt att lista ut. Du som läser detta har säkert redan räknat ut det, eller hur? SELF/LESS innehåller inte alltför många överraskningar som man sett många filmer- eller läst många böcker av den här typen. Men det är inget som hindrar mig från att gilla filmen - för det gör jag. I vanlig ordning är Ryan Reynolds en sympatisk hjälte; han har alltid något snällt över sig - även när han hamnar i våldsamma situationer. Ben Kingsleys roll är ganska liten, men han tillför klass - och hans kollega spelas av trevlige Victor Garber från TV-serien ALIAS.
SELF/LESS är mer thriller än actionfilm, men de relativt få actionscenerna är väl genomförda - och det går att se vad som sker. Jag uppskattade det flitiga användandet av eldkastare.

Ett tag låg en betygsfyra väldigt nära, men jag nöjer mig med en trea. Här finns några logiska luckor som är lite väl svåra att förbise; ibland går det lite för enkelt för Damian att lista ut- och hitta saker, och det är lite väl mycket hokus pokus över maskinen som överför medvetanden. Kvinnan som Damian letar upp verkar inte alltför chockad när kulor börjar vina och hennes hem förstörs.
Men jag ska inte klaga. Mina invändningar till trots gillar jag alltså Singhs film.







(Biopremiär 10/7)

onsdag 8 juli 2015

DVD/Blu-ray: American Heist

AMERICAN HEIST (Scanbox)
På Malmö Filmdagar hölls för en del år sedan en tävling där man skulle hitta på en svensk titel på den kommande filmen JUMPER. Jag hade aldrig hört talas om filmen, så jag skrev "lusekofte". JUMPER. Är det någon som minns den? Det var en vissen actionfilm med Hayden Christensen, den obegåvade träbocken som spelade Darth Vader som ung i två av de där nya STAR WARS-filmerna. Jag har nog inte sett honom i så mycket mer än de här tre filmerna, men när jag kollar upp hans filmografi ser jag att han medverkat i ett helt gäng filmer. Jag upptäcker även att Hayden Christensen har tre syskon med märkliga och förvirrande namn: en bror som heter Tove ("Va, har vi gett vår son ett flicknamn?"), och systrarna Kaylen och ... Hejsa. Hejsa? Hur tänkte de där? "Vi har skandinaviskt påbrå ... Få se om vi kan hitta ett trevligt svenskt ord vi kan göra om till ett namn!"
Adrien Brody har jag förstås sett i betydligt fler filmer - men denne Oscarvinnare har en rätt märklig karriär. Han kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Som i AMERICAN HEIST. En film producerad av Hayden och Tove Christensen. Hur hamnade han i den här filmen? På vilket sätt lät det här lockande?
Okej att kalla en film AMERICAN NINJA. Eller AMERICAN SAMURAI. Eller AMERICAN GRAFFITI, för den delen. Men AMERICAN HEIST? "Amerikansk kupp"? Filmen handlar om ett bankrån. Vad är det som är specifikt amerikanskt? Fast det är klart - manuset är skrivet av en mexikan och filmen är regisserad av en armenier, och de tyckte kanske att det lät tufft. Regissören Sarik Andreasyan talar förresten inte engelska, och använde sig av tolk under inspelningen.
Christensen och Brody spelar bröderna James och Frankie, som båda suttit inne. James kom undan med 16 månader och jobbar nu som bilmekaniker. När filmen börjar släpps Frankie ut efter tio år; han sköt en polis under en kupp. Det första Frankie gör är att träffa sina kriminella polare Sugar (rapparen Akon) och Ray (Tory Kittles), och planera en ny, stor kupp. James lever ett hyfsat fridfullt liv och har precis inlett en romans med en gammal flamma från high school-tiden (Jordana Brewster), men Frankie och hans burdusa polare dyker upp och tvingar James att delta i deras kupp - de ser till att ha en hållhake på honom.
AMERICAN HEIST är en rätt menlös historia. Mer drama än thriller och action; en typisk direkt-på-DVD-rulle med lite för hög budget och lite för höga ambitioner för sitt eget bästa. På extramaterialet pratar Andreasyan om att hans förebilder är De Palma, Scorsese och Mann, men hans film ligger väldigt långt från nämnda herrars produktion. Det här är lite för platt och ointressant, och till större delen rätt tråkigt. Visst lyfter Adrien Brody filmen något, men Hayden Christensen behåller samma ansiktsuttryck filmen igenom och har en tendens  att se väldigt ointresserad ut - vilket är märkligt, eftersom han producerat filmen. Men det är väl hans uppsyn. Han ser ut som någon som vill gifta in sig i det svenska kungahuset.
Ungefär en timme in i filmen genomförs bankrånet och då plötsligt blir det lite fart och fläkt, man verka ha bränt hela budgeten här. En helikopter kraschar in i ett kontor i en skyskrapa, och jag gillade en minst sagt oväntad shoot out i ett bröllopskapell. Actionscenerna är inte oävet genomförda - men det är inte tillräckligt för att rekommendera denna pissljumma rulle.








(Släpps på DVD och Blu-ray den 13/7)

-->

tisdag 7 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Jerry Weintraub

Den legendariske producenten Jerry Weintraub har dött i en hjärtattack, 77 år gammal. Kan man vara något annat än filmproducent med ett namn som Jerry Weintraub? Han var en Hollywoodproducent av den klassiska skolan - tuff, maktlysten, och gillade att omge sig med berömdheter.
Innan han gav sig in i filmbranschen, arbetade Weintraub som PR-kille för musikartister; Elvis Presley, Frank Sinatra och Bob Dylan var några av de han jobbade med. Efter att 1974 och 1975 producerat ett par TV-filmer om Sinatra och John Denver, träffade han Robert Altman, vilket ledde till att Weintraub producerade Altmans film NASHVILLE. Efter denna producerade han ett gäng TV-filmer, innan det 1977 var dags för nästa biofilm; IDOLEN ÄR DÖD.
Weintraub fortsatte att varva biofilmer med TV; då främst musikprogram. Bland biofilmerna hittar vi LOCKBETET med Al Pacino från 1980, Barry Levinsons FIKET, samtliga KARATE KID-filmer, inklusive nyinspelningen, MIN FRU ÄR EN UTOMJORDING med Kim Basinger, Stallonerafflet SPECIALISTEN, ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, HÄMNARNA, det vill säga bioversionen av TV-serien THE AVENGERS, OCEAN'S 11, 12 och 13, och MITT LIV MED LIBERACE.
Lite oväntat producerade Jerry Weintraub hockeydokumentären RED ARMY, som gick på bio i Sverige ganska nyligen, och han var fortfarande aktiv när han dog - en ny film om Tarzan, samt en TV-serie byggd på gamla, fina WESTWORLD, är inspelade.
Jerry Weintraub syntes även i småroller i några filmer - han var med som skådis i bland annat FIRMAN, ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS, CONFESSIONS OF A DANGEROUS MIND, och i de tre OCEAN'S-filmerna.
År 2011 kom det en dokumentär om Jerry Weintraub: HIS WAY.
JERRY WEINTRAUB
1937 - 2015
R.I.P.

-->

måndag 6 juli 2015

Bio: Magic Mike XXL

Foton copyright (c) Warner Brothers
När jag kom hem efter pressvisningen av MAGIC MIKE XXL sa min flickvän att hon inte förstår grejen med manlig striptease, och att hon inte känner någon annan kvinna som gillar företeelsen; som tycker att det är sexigt. Jag själv har heller aldrig träffat någon kvinna som gillar sådant här. Jag hade en utläggning om manlig striptease i min recension av den första filmen; Steven Soderberghs MAGIC MIKE från 2012, och kom väl fram till att det mest är Village People över det hela.
MAGIC MIKE spelade in en fruktansvärd massa pengar; den var med amerikanska mått mätt oerhört billig att göra, och den drog in 15-20 gånger så mycket, Självklart var en uppföljare ett måste. Fast den här gången har Soderbergh nöjt sig med att vara verkställande producent, för regin står Gregory Jacobs, som var regiassistent på första filmen. Reid Carolin står återigen för manus - det lilla manus som fanns. Det är svårt att förstå att det är samme författare bakom den här filmen. MAGIC MIKE var, mot alla odds, rätt hyfsad - MAGIC MIKE XXL är ett osannolikt hafsverk. Det är sällan man ser en så kallad "major movie" med ett så här slarvigt och framför allt slött manus, det kännssom att Carolin inte brytt sig.
Den största behållningen med MAGIC MIKE var Matthew McConaughey som strippan och klubbägaren Dallas. Nej, han är inte med i uppföljaren. Detta förklaras med att han stuckit till Macau och öppnat ett ställe där istället. Mike (Channing Tatum) har lagt strippandet på hyllan och öppnat eget som snickare, men när hans gamle kollega Tarzan (Kevin Nash) hör av sig och säger att det gamla gänget är i stan, passar Mike på att hälsa på dem.
Strippgänget är på väg till en mässa för manliga strippor (!) i Myrtle Beach, och Mike bestämmer sig för att ta semester och följa med. Vilket han gör. Och ... detta är hela handlingen. MAGIC MIKE XXL är en roadmovie, helt och hållet befriad från utveckling av handling och rollfigurer. Gänget hamnar på olika ställen, de träffar nya människor, de drar vidare utan att det egentligen har hänt något; med jämna mellanrum brister de ut i dansnummer - och dramaturgiskt sett stinker det.
Den första halvan av filmen är verkligen hemsk. Jag satt och skruvade på mig. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska; vuxna män som beter sig som tonåringar. Strippgänget hinner inte långt innan de kraschar sin buss, och i vad som känns som en blinkning till DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, fortsätter de färden på olika sätt. En av dem strippar för en uttråkad kassörska på en bensinmack, de träffar ett gäng unga tjejer på en strand, och de hamnar i ett palats där Mikes gamla flamma Rome (Jada Pinkett Smith) driver en lyxig strippklubb för svarta tjejer - det är alltså tjejer som festar och agerar publik, stripporna är manliga. Mike tvingas uppträda som "White Chocolate" och gör succé. Det här avsnittet är alldeles för långt, märkligt och trist.
Under filmens andra halva tar det sig något. De råkar hamna hos ett gäng fulla, rika, medelålders damer, anförda av Andie MacDowell, vilka uppskattar besöket av de välbyggda männen. Och så hamnar de på den konstiga strippmässan, som Elizabeth Banks håller i. Vad är det här? Vad är det för mässa? Var är själva mässan? Det enda vi får se är en stor scen, omgärdad av hundratals kvinnor. Vi ser andra strippor ta på sig sina scenkläder; de är romare, mexikaner, bikers - men det enda vi får se är tio sekunder ur ett nummer baserat på TWILIGHT.
Magic Mike och hans vänner genomför förstås en extremt imponerande show, flera korta nummer efter varandra. Och jag undrade - hur lyckades de med detta? Under roadtripen har vi nämligen sett dem kasta bort sina gamla scenkläder och börja fundera på nya nummer. När hann de med att repa in dessa nya nummer? Varifrån fick de scenkläderna? Varifrån kom den avancerade rekvisitan?
Fast det spelar nog mindre roll för den tilltänkta publiken. MAGIC MIKE XXL går enbart ut på att visa upp halvnakna män som dansar. Ibland blir det skrattretande, som det ofta blir i musikaler - till exempel när det dansas på bensinmacken, eller i en scen i början, där Mike står ensam hemma i verkstaden och brister ut i dans. Men den avslutande showen imponerar. En kille överraskar med att dra upp en tjej ur publiken, och till tonerna av "Closer" med Nine Inch Nails spänna fast henne i något slags S&M-ställning.
MAGIC MIKE XXL är tunnare än tunn, till större delen tråkig, ibland illa spelad, ingenting leder någonstans (Amber Heard är söt, men hennes rollfigur fyller ingen funktion). men mot slutet blir filmen lite småkul. Filmen är väl ungefär lika givande som en Ladies Night.
Om filmen istället handlat om ett gäng kvinnliga strippor, hade den ansetts vara sexistisk och förnedrande. Manliga strippor är något som anses kul och som man kan skratta lite åt.








(Biopremiär 8/7)

-->

fredag 3 juli 2015

TV: Alena

Okej.
Jag känner att jag borde skriva något om den timslånga filmversionen av seriealbumet ALENA, även om jag drar mig för det. Jag är nämligen bekant med Kim W Andersson, seriens upphovsman. Tänk om jag tycker att filmen är skitdålig! Då blir det ju väldigt pinsamt nästa gång jag träffar Kim. Samtidigt är ju detta en svensk genrefilm och sådana vill jag förstås skriva om. Jag tar således tjuren vid hornen.
Jag ser till att få en sak överstökad meden gång: Nej. Jag tycker inte att ALENA är särskilt bra. Med det inte sagt att filmen är dålig, men jag tillhör inte målgruppen - precis som fallet var med biofloppen CIRKELN, en på alla sätt jämförbar film.
Av någon anledning har jag inte läst seriealbumet, med undantag av en episod i serietidningen Nemi. Således kan jag inte jämföra filmen med serien - men tydligen har ett par killar i serien bytt kön och blivit tjejer. ALENA ingår i satsningen Moving Sweden, som "ska ge filmare tillfälle att söka nya historier och beröra publiken i nya och spännande former". Exakt vad detta innebär vet jag inte.
ALENA är nämligen ett svenskt TV-drama av standardmodell, och ännu ett tonårsdrama. Den som förväntar sig en skräckfilm lär bli besviken. Med undantag för en lång, inledande kameraåkning över en flott internatskola och dess omgivningar, håller filmfotot normal TV-karaktär; det är lite platt och anonymt, och regissören Daniel di Grado använder sig inte av några utmärkande, personliga grepp.
Öppningsscenen anger tonen: tonårsflickan Alena (Amalia Holm Bjelke) ses i profil. Hon står tyst och eftertänksam en lång stund. Resten av filmen är lika gravallvarlig - vilket inte hindrade mig från att skratta här och var.
Den enligt klasskamraterna fattiga Alena anländer som ny elev till ovannämnda internatskola, där Helena af Sandeberg är barsk rektor. Alenas psykolog, eller vad hon nu är, ser ut som Birgitta Dahl och spelas av en rätt kass skådis. Innan hon överhuvudtaget hunnit göra någonting, blir Alena mobbad av en grupp rika överklassbrudar, anförda av überbitchen Filippa (Molly Nutley). Filippa är verkligen genomond. Varför förklaras inte. Hon får mig att tänka på Biff i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN; en rollfigur som bara var ond, elak och korkad. Fast Biff utnyttjade Marty McFlys far, Filippa mobbar för mobbandets skull - åtminstone till en början. Men Alena är inte speciellt sympatisk hon heller, hon är psykiskt instabil. Den enda sympatiska rollfiguren är Fabienne, som spelas av Felice Jankell och som både ser ut och låter precis som sin mor.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mystisk tjej som heter Josefin (Rebecka Nyman). Vem hon är berättas redan i presentationstexten på ALENAS SVT Play-sida, så det kommer inte som någon överraskning när det avslöjas halvvägs in i filmen - dessutom visas ett kort klipp från slutscenen redan i trailern! Denna Josefin gillar att svinga en stor sax och beger sig ut för att ge Alenas plågoandar vad de tål. Även en som inte mobbat Alena attackeras. Överraskningen på slutet är inte alltför svår att räkna ut.
När det gäller skräck är jag rätt hardcore. ALENA vill vara mer FUCKING ÅMÅL än MARTYRS. Eller valfri annan skräckfilm. Filmen innehåller två splattersekvenser, varav den andra är lånad från THE HOUSE BY THE CEMETERY, men trots vissa gemensamma nämnare med CARRIE, är skräck och spänning sekundärt i ALENA. Daniel di Gredo verkar vilja berätta något annat och här finns en tidstypisk lesbisk underton. Filmen verkar gå hem hos unga tonårstjejer och det är möjligt att de också tycker att det här är spännande. För mig som härdad, medelålders karl, är det spänningsbefriat. Det standardiserade formatet förstärks av den slentrianmässiga musiken; lite vemodigt pianoklink, några dova spänningsljud, inga som helst musikaliska teman. Vi pratar liksom inte Morricone, Frizzi eller ens Carpenter här.
Skådespeleriet är habilt, några repliker går inte att uppfatta, de överdrivna mobbarna är rätt roliga, och jag gillade att flickorna spelar lacrosse, av alla sporter; en i Sverige synnerligen marginell sport, det finns tio lag i landet.
En besynnerlig detalj med ALENA, är att den även gjorts i en längre långfilmsversion, som senare ska gå upp på bio. Att det gjorts en längre version är förstås inte konstigt - men vad är det för poäng med att göra en kortare version, och dessutom visa den på TV? Jag antar att en del av alla frågetecken i TV-versionen rätas ut, men ett frågetecken tillkommer: vilka ska se den på bio? Den unga målgruppen lär redan ha sett den på TV, och endast de inbitna fansen vill se den igen.
Den Adamsonbelönade Kim W Andersson är en begåvad serieberättare och en ännu bättre tecknare, och även om jag alltså inte läst serien, är det nog ingen vild gissning att TV-versionen inte gör seriealbumet rättvisa.
Vad jag vet är detta första gången en svensk skräckserie filmatiserats. Faktum är att det skulle kunna ha varit andra gången, om allt gått som det skulle. 1999 skulle nämligen episoden "Mode" ur mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 bli långfilm. Vi filmade en teasertrailer och ett par scener ur manuset (scener som inte finns med i serien), och tog med till Cannes. Scenerna sköts på 35mm CinemaScope, så dessa få minuter var väldigt dyra (och blodiga). Det hela föll på att vi inte lyckades skrapa ihop hela den förhållandevis höga budget som behövdes, och dessutom lade alldeles för många personer sig i manuset, som utvecklades till något annat än det ursprungligen var tänkt. Så här i efterhand är jag nog glad att filmen inte gjordes - den hade kunnat bli skitdålig.
Jag brukar inte betygsätta TV-filmer, så därför hittar du inga syndiga dvärgar här under - de får vänta till biopremiären. Om jag nu orkar se om filmen. Under resten av juli kan du se ALENA HÄR.


-->

torsdag 2 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Sergio Sollima

De gamla legendariska, italienska filmregissörerna droppar av en efter en. Nu är det Sergio Sollima som begett sig till den spanska prärien ovan molnen. Han blev 94.
När jag tittar på Sergio Sollimas filmografi kommer jag att tänka på Hvilans Video; Landskronas första videobutik. Under hyrvideons barndom hade Hvilans många titlar från klassiska bolag som VTC och HemVideo. Tio år senare hade de fortfarande samma filmer, vilket förstås gjorde butiken till en guldgruva för mig. På en hylla märkt "Pang-pang" fanns i stort sett bara spaghettiwesterns, och spaghettiwesterns är det Sollima blev mest känd för - han gjorde ett par av de mest berömda titlarna.
Sergio Sollima började som manusförfattare och skrev sin första film redan 1951; BAKOM STÄNGDA FÖNSTER. Det blev ett drygt dussin manus; bland dem till flera svärd & sandal-filmer, innan han regidebuterade 1962.
1962, det var ett par år innan westernvågen, så Sollima debuterade med ett avsnitt i komediantologin HAR DU LUST FÅR DU LOV, som han sedan följde upp med en handfull James Bond-inspirerade agentraffel; först två  filmer om agent 3S3, och därefter VÅR MAN I TANGER .
1966 kom så hans första western: THE BIG GUNDOWN med Lee Van Cleef och Tomas Milian, en film som i Sverige fick heta EN BLODIG KNIV - ETT DÖDANDE SKOTT. Milian återkom i FACE TO FACE och RUN MAN RUN, släppt i Sverige som MANNEN MED KASTKNIVARNA. Detta är en väldigt uppburen westerntrio. 1970 gav Sollima sig på kriminalfilm och gjorde DEN BRUTALA STADEN med Charles Bronson och Telly Savalas. Men gangsteraction blev det i till exempel REVOLVER från 1973.
1976 blir det lite förvirrat. Då regisserade Sollima piratrafflet IL CORSARO NERO med Kabir Bedi (från OCTOPUSSY) och Mel Ferrer. Dess engelska exporttitel är THE BLACK PIRATE. Denna film ska inte förväxlas med Lorenzo Gicca Pallis IL CORSARO NERO från 1971, som hade Terence Hill och Bud Spencer i rollistan. Denna hette också THE BLACK PIRATE i engelsktalande länder och i Sverige döptes den till SVARTE PIRATEN. Sollimas film gick upp på bio i Sverige 1978 som DEN SVARTE HÄMNAREN (och recenserades i ett nummer av Fantomen), men när den släpptes på video av HemVideo, fick den titeln SVARTE PIRATENS HÄMND. På bio var den censurklippt. Jag hyrde videon på Hvilans Video.
Efter denna film jobbade Sergio Sollima mest för TV. Han skrev och/eller regisserade en rad TV-filmer och miniserier. Det sista han gjorde var miniserien IL FIGLIO DI SANDOKAN, som kom 1998 och som hade Kabir Bedi i huvudrollen även den - Sandokan är en äventyrsgestalt som förekommit i mängder av filmer under flera decennier.
SERGIO SOLLIMA
1921 - 2015
R.I.P.


-->

onsdag 1 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Leonard Starr

Leonard Starr, som har dött 89 år gammal, var en serietecknare jag beundrade - men som jag knappt läst någonting alls av. Jag läste en artikel om honom i Bild & Bubbla när jag var tonåring, och blev djupt imponerad av hans eleganta, exakta stil. Jag köpte det första Kelly Green-albumet som kom på svenska; det var en albumserie han tecknade åt franska Dargaud efter manus av Stan Drake, och jag minns att jag tyckte att bilderna var nästan overkligt realistiska - men att själva serien var mer än lovligt träig och trist. De dagspresserier Starr är mest känd för har publicerats högst sporadiskt i Sverige - och jag har ingen aning om huruvida de gått i någon dagstidning. Någon serie gick i Semics kortlivade serietidning Serieträff, jag tror jag köpte något nummer för Starrs skull, men innehållet var inget som tilltalade mig. På 1940-, 50- och 60-talen gick några serier i tidningar som Min melodi, Vi två, och Detektiväventyr. Tydligen ska Starr även ha dykt upp i Starlet.
Jag hittade ingen bild på den svenska utgåvan, men den tyska ser likadan ut.
Anledningen till att serierna inte tilltalade mig, är att det främst handlar om romantik- och dramaserier. Men i början av karriären handlade om andra typer av serier. Leonard Starr började att rita serier redan på 1940-talet, då han jobbade åt Timely; förlaget som senare blev Marvel Comics. För dem tecknade han bland annat The Human Torch och Sub-Mariner. Därefter hamnade han på en del andra förlag; han samarbetade med Joe Simon och Jack Kirby, och han gjorde kriminalserier för EC Comics innan det förlaget ändrade inriktning och satsade på skräck.
Skräckserier tecknade dock Starr åt andra förlag, och på 50-talet blev DC Comics ett tag hans främste arbetsgivare. I mitten av 50-talet spöktecknade han Dan Barrys dagspressversion av Blixt Gordon.
1957 startade så Starr sin mest kända serie; On Stage, senare omdöpt till Mary Perkins, On Stage - en serie som i Sverige fick heta Mary på väg mot tiljan. Starr fortsatte att göra denna såpa, som blandade romantik och drama med äventyr, fram till 1979. Serien kammade hem en rad priser; den var synnerligen tjusigt tecknad, Starr var en jäkel på att rita galanta damer - men jag har nog bara läst ett eller två avsnitt.
1979 återupplivade Starr den klassiska serien Little Orphan Annie - en serie jag faktiskt inte läst ett enda avsnitt av, jag har aldrig känt mig manad. Jag har väl skrämts av den hemska musikalen. Starr döpte om serien till Annie och tecknade den fram till år 2000, då han pensionerade sig.
Under 1970- och 80-talen återvände Starr till Marvel och DC, för vilka han bland annat gjorde Morbius, the Living Vampire och Stålmannen. Ett oväntat inslag i karriären är de 23 avsnitt av den tecknade TV-serien THUNDERCATS han skrev manus till. Han skrev tydligen även manus till andra TV-serier under 1970- och 80-talen.
LEONARD STARR
1925 - 2015
R.I.P.