onsdag 10 juni 2015

Bio: Jurassic World

Foton copyright (c) UIP Sweden
För två år sedan gick Steven Spielbergs JURASSIC PARK upp på bio på nytt, konverterad till 3D. Jag tittade igenom min recension och såg till min förvåning att jag gav den en fyra i betyg. Jag minns nämligen inte så mycket av filmen. Det är lite märkligt med de här filmerna. Jag har sett dem allihop - men jag minns i princip ingenting, allra minst av filmerna nummer två och tre. Peter Stormare svor på svenska när han dog i tvåan, det är allt.
I min recension av den första filmen skriver jag att klippningen är återhållsam och fotot följsamt, vilket gör att den känns trevligt gammaldags. Detsamma kan man inte säga om den här nya, fjärde filmen, som regisserats av Colin Trevorrow (vars meritlista är kort). Datoranimering och datoranimerade dinosaurer är inget nytt, det räcker inte med att bara visa upp några realistiskt återskapade urtidsdjur för att imponera på publiken - därför är det mycket dunder och brak i JURASSIC WORLD.
Det har gått 22 år sedan katastrofen på ön Isla Nubar, som såg till att den ursprungliga urtidsparken stängdes. Nu har man byggt upp en ny park, den gigantiska Jurassic World, och forskare jobbar med att klona fram nya attraktioner, det vill säga ödlor. Med betoning på "nya". Det pumpas in pengar i parken och de giriga investerarna vill ha valuta för stålarna. Således uppfinner man helt nya typer av dinosaurer.
Dr Henry Wu (BD Wong) har lyckats blanda ihop en hemlig DNA-cocktail och med denna skapa det enorma monstret Indominus Rex, en mordisk best som är större än en T-Rex. Den ska minsann locka publik, är det tänkt.
Vad är väl en Steven Spielberg-produktion utan pojkar bland huvudrollerna. Bröderna Gray och Zach (Ty Simpkins och Nick Robinson) är på väg till Jurassic World, där deras moster Claire (Bryce Dallas Howard) jobbar. Claire har inte träffat pojkarna på sju år och det hela är tänkt att bli något slags familjehelg. De planerna blir det inte så mycket bevänt med. Indominus Rex rymmer nämligen och utsätter hela ön för fara.
Då är det tur att en karl som Owen Grady (Chris Pratt) finns till hands. Han är före detta marinkårssoldat och numera dinosaurietämjare. Owen och Claire är inte de bästa vänner, de dejtade en gång, vilket inte gick så bra.. Hon är strikt på alla tänkbara sätt, han är grabbig. Nu måste Owen och Claire ge sig iväg för att hitta Gray och Zach - och den mordiska besten, innan alltför många dödas. Saker och ting blir än värre när en som heter Hoskins (Vincent D'Onofrio), en man med onda baktankar, iscensätter sin själviska plan och skickar efter legosoldater.
Chris Pratt har figurerat en hel del i media på sistone. Han är ju en väldigt rolig kille. Owen Grady är dock inte speciellt rolig, han är en traditionell hjälte på alla sätt och vis. Men visst, Pratt funkar bra i rollen. Bryce Dallas Howard är iförd något slags vit Månbas Alpha-klänning och passande frisyr. Lille Gray ser ut att komma direkt från en Spielbergfilm från 1979. Eller 1981. Samma typ av unge, samma hopplösa frisyr, han är energisk och irriterande, och jag hoppades att han skulle bli uppäten.
Delar av dialogen, i synnerhet i början, är fasansfull - framför allt när brödernas föräldrar medverkar. Detta är ännu en film som bankar in budskapet att familjen är det viktigaste av allt, och Claire är minsann en dålig kvinna, eftersom hon dels inte har träffat sina systersöner på väldigt länge, dels inte vill ha barn, och dels inte har tid att ta hand om Gray och Zach när de anländer. Men herregud, hon jobbar ju! Vad hade de väntat sig?
Bitvis är JURASSIC WORLD rätt tråkig - men det går inte att förneka att den ibland även är rätt häftig. Det är ju tufft när urtidsödlor slåss med andra urtidsödlor. Scenerna med legosoldaterna i djungeln för tankarna till ROVDJURET. Flera scener är överraskande våldsamma - på ett bra sätt. En scen där pterodaktyler leker med en fångad kvinna är riktigt bra, liksom ett par andra scener där folk äts upp. Jag tycker även att själva parken är cool; det är fränt att filmskaparna har byggt upp en enorm, fiktiv park - det är riktigt synd att den inte finns på riktigt.
JURASSIC WORLD är ... sådär. Inte sämre än ordinarie blockbusters. Definitivt inte bättre. Betyget här under svajar en aning.
3D:n är inget vidare och den svenska textningen är slarvig: det saknas ofta bokstäver, och på ett ställe står det "Din pojkvän är badass!". Vad är det för fel med "Din pojkvän är grym!/stenhård!/en tuffing!"?
      






(Biopremiär 10/6)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: James Last

Hansi är död!
Det är inte utan att man är i chock.
När Demis Roussos dog i januari, skrev jag om artister som jag förknippar med min barndom. Jag nämnde inte James Last, men få artister är så förknippade med min barndom som James Last. Ja, inte bara min barndom. James Last-skivor åkte ofta på fredags- och lördagskvällar när jag hälsade på mina föräldrar även efter att jag flyttat hemifrån. Och på 1990-talet började jag plötsligt att toksamla gamla konstiga LP-skivor, och självklart blev det mycket James Last. Jag lyssnar på James Last just nu när jag skriver det här."Voodoo Party". Det är som en tidsmaskin. Det är som att hamna på familjens fester på 70-talet, när mattan rullades undan och klackarna slogs i taket. Tillbaka till den tid då man inte nöjde sig med att dansa lite grann, nej, det skulle vara non stop dancing! 
James Last föddes som Hans Last i Bremen, Tyskland, 1929. Hans två äldre bröder var musiker även de. Robert Last, som dog 1986, var trummis, medan Werner Last, liksom Hans, var orkesterledare. Werner tog sig artistnamnet Kai Warner, och jo, mina föräldrar hade skivor även med honom. Werner dog redan 1982. Robert trummade i båda sina bröders orkestrar.
Hans Last, av fans och vänner kallad Hansi, skivdebuterade 1959, och gjorde plötsligt braksuccé när han 1965 släppte plattan "Non Stop Dancing '65". Då trampade Hansi gasen i botten, och under sin långa karriär släppte han över 190 album, vilka sammanlagt sålde i drygt 100 miljoner exemplar världen över. Hans musik hade sitt ursprung i Glenn Millers storbandsarrangemang, men James Lasts varumärke var att arrangera om dels schlagers och poplåtar, och dels klassisk musik för sitt storband.
James Last var hur stor som helst i England och på 1970-talet hade han sitt eget TV-program hemma i Tyskland - ABBA framträdde i ett avsnitt. Det måste ha varit spännande för den svenska sånggruppen att få träffa James Last.
James Last, som även komponerade några hitlåtar, bodde i Hamburg och Florida, och han var 86 när han dog - saknad av en hel värld.
JAMES LAST
1929 - 2015
R.I.P.
  

-->

tisdag 9 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Mary Ellen Trainor

Mrs Freud är död - rättare sagt, Mary Ellen Trainor, som spelade den brydda polispsykologen dr Stephanie Woods i samtliga fyra DÖDLIGT VAPEN-filmer, har gått bort i cancer, endast 62 år gammal (enligt Wikipedia och diverse artiklar, enligt IMDb blev hon 64).
Ja, faktum är att hon på sätt och vis hade två olika roller i DÖDLIGT VAPEN 2 - eftersom rollfigurerna i en scen slår på TV:n och avsnittet "And All Through the House" av TALES FROM THE CRYPT visas - Trainor var med i det.
Efter att först ha synts i ett avsnitt av SKÅL, filmdebuterade Mary Ellen Trainor 1984 i Robert Zemeckis' DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - hon var ett tag gift med Zemeckis. Därefter rullade på med en lång rad filmer, ofta regisserade av Zemeckis eller Richard Donner, och hon hade så gått som alltid väldigt små roller. Vad som är intressant är att trots att dessa roller var marginella, minns man dem ofta.
Vi kunde se henne i THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET, Fred Dekkers strålande barnfilm MONSTERKLUBBEN (THE MONSTER SQUAD), som censurklipptes i Sverige för att få en 15-årsgräns (!!!), ACTION JACKSON, DIE HARD, SCROOGED, GHOSTBUSTERS II, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN DEL II, RICOCHET, DÖDEN KLÄR HENNE, FORREST GUMP, CONGO, och nyinspelningen av FREAKY FRIDAY.
Vid sidan av dessa långfilmer medverkade hon i avsnitt av bland annat REMINGTON STEELE, AMAZING STORIES, MANNEN I MITT LIV och ROSWELL.
MARY ELLEN TRAINOR
1952 - 2015
R.I.P. 

-->

måndag 8 juni 2015

Sommarpriser på mina böcker

Det var ett bra tag sedan jag skrev om mina böcker - ni vet, de där som är på engelska, som går att köpa hos en väldig massa nätboklådor, och som innehåller stora mängder av mina recensioner och artiklar som funnits på diverse sajter, varav de flesta nu har gått hädan.
Jag tänkte att eftersom det är sommar, så är jag gentil och sänker priserna - vissa fall ganska rejält. I synnerhet på Kindleutgåvorna - om man nu vill ha sådana trots att böckerna går att få tryckta på riktigt papper. Eböcker är inte min grej, men de finns där. Fast bara hos amerikanska Amazon.
Även om jag nu alltså sänkte priserna, noterar jag att priserna varierar en del mellan olika boklådor. Dessutom tillkommer förstås oftast frakt. Jag vet inte riktigt vilket ställe som faktiskt är billigast. Notera att jag inte sänkt priset på "På spaning efter det mög som flytt", eftersom den boken är utgiven på Lulu och inte CreateSpace. Den finns inte heller som ebok.
Enklast är nog att införskaffa böckerna från
AMAZON i USA eller
AMAZON i England.
En annan väletablerad amerikansk butik är
BARNES AND NOBLE.
Billigast är nog att köpa direkt från förlaget, det vill säga
CREATESPACE,
där de nya, billigare priserna av någon anledning inte syns förrän man klickar på titlarna. Här finns bara pappersutgåvor. Vill man av någon outgrundlig anledning beställa böckerna från Frankrike, finns de bland annat hos
ABEBOOKS.
Hos
BOOK DEPOSITORY
är böckerna något dyrare, men frakten är gratis.
Om man inte litar på utländska butiker utan hellre handlar från svenska, så hittar man mina böcker hos
BOKUS,
där de är märkligt dyra, det är de även hos
CDON,
men hos
ADLIBRIS
är de lite billigare (här kan man även köpa mitt gamla seriealbum "Giallo" för tjugo spänn!).
Slutligen måste jag förstås nämna att "The Horror Movie Book" är på hela 378 sidor och har ett kul förord av Brian Yuzna.




lördag 6 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Johnson

Det är inte bara Pierre Brice som gått hädan denna svenska flaggans dag. Ytterligare en kändis från en rad främst sydeuropeiska genreklassiker har gått vidare till filmstudion ovan molnen - engelsmannen Richard Johnson.

Han gjorde 136 roller på film och TV, samt ännu fler på teaterscener - men för många är han främst förknippad med några skräck- och spionfilmer. Det var ju Richard Johnson spelade mannen som tog initiativet till att undersöka det hemsökta huset i 1963 års DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE, av många kallad den bästa spökfilmen någonsin, och en film som skrämde skiten ur mig när jag såg den på TV i ung ålder.

... Och det var ju Richard Johnson som spelade dr Menard i Lucio Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS (ZOMBI 2/ZOMBIE) från 1979, en milstolpe i zombiefilmens historia. Fast det var förstås främst en roll Johnson gjorde för stålarna.
1950 dök Johnson upp på TV första gången, och ett år senare filmdebuterade han i MED FLAGGAN I TOPP med Gregory Peck. Samma år var han med i BULLDOG DRUMMONDS ÅTERKOMST. Resten av 1950-talet spenderade han i en lång, lång rad brittiska TV-serier, vilket han fortsatte med in på 60-talet.

1965 kunde man se honom i Terence Youngs ETT LÄTTFÄRDIGT STYCKE och PÅ FRÄMMANDE MARK med Sophia Loren. 1966 hade han en roll i Damiano Damianis skräckfilm LA STREGA IN AMORE, han mötte Honor Blackman i BLOD OCH DIAMANTER, och Daliah Lavi i spionkomedin SOME GIRLS DO. DESERTERA OCH DÖ hade även Bud Spencer och Franco Nero i rollistan, RAMBO-regissören George P Cosmatos gjorde HET SYND, och så fick vi se Johnson i ett avsnitt av Brian Clemens TV-serie THRILLER, som jag tyckte var otroligt otäck när jag var barn.

1974 var EXORCISTEN en stor succé, så för att rida på dess popularitet gjorde Ovidio G Assonitis den italienska CHI SEI?, som i USA döptes till BEYOND THE DOOR och hade Richard Johnson i en av rollerna, och året därpå blev det mer italiensk skräck för Johnson; Massimo Dallamanos IL MEDAGLIONE INSANGUINATO, som visst hette THE NIGHT CHILD på engelska. Han var med i MÅNBAS ALPHA, HELVETET I SKYN med Malcolm McDowell, Luigi Cozzis sexdrama TAKE ALL OFF ME, och minsann om vi inte också såg honom i Pete Walkers musikaliska skräckfilm THE COMEBACK.
1979 mötte han Barbara Bach i Sergio Martinos MÄNNISKOJAKT PÅ DJÄVULSÖN (ISLAND OF THE FISHMEN) - och samma år mötte han Barbara Bach igen i samme Martinos ALLIGATOR, som även hade Mel Ferrer i rollistan.

Johnson sågs därefter i TV-serier som PAR I HJÄRTER, TALES OF THE UNEXPECTED, MAGNUM, MORD OCH INGA VISOR, TALES FROM THE CRYPT - och nu kommer vi fram till Johnsons två mest oväntade roller: han var med i Lars Molins TV-serie I.K. - IVAR KREUGER, och (sitt ner och håll i hatten!) han hade en roll i ... REDERIET! Jepp, den svenska TV-såpan.

2001 var han slem i LARA CROFT: TOMB RAIDER, och han sågs därefter i serier som REBUS, MORDEN I MIDSOMER, MÖRDARE OKÄND och SPOOKS.

Richard Johnson gjorde sin sista roll 2014 i dramat RADIATOR.

Lucio Fulci och REDERIET. Det är inte illa pinkat! Richard Johnson blev 87.
RICHARD JOHNSON
1927 - 2017 
R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Pierre Brice

"Som en tysk indian, en befjädrad german," sjöng Olle Ljungström. Jag frågade Olle om den här låten och han sa att titeln var inspirerad av de tyska westernfilmerna baserade på Karl Mays romaner om Winnetou, Old Shatterhand och de andra väderbitna karlarna.

Nu har Pierre Brice, som spelade Winnetou, dött, 86 år gammal. Brice föddes i Brest i Frankrike, och efter att först ha varit soldat, filmdebuterade han 1955 i Eddie Constantine-rafflet NU BLIR DET FARLIGT. Efter att ha medverkat i några franska filmer hamnade han i Italien, där han bland annat var med i den väldigt stämningsfulla skräckfilmen DOKTOR SKRÄCK OCH DE FÖRSTENADE KVINNORNA (MILL OF THE STONE WOMEN, 1960). 1962 spelade han mot Elke Sommer i den franske porrpionjären Max Pécas' drama LEK MED VÅLD.

1962 kom så SKATTEN I SILVERSJÖN i regi av Harald Reinl, den första filmen om Winnetou. Det här var tysk-jugoslaviska samproduktioner som spelades in i Kroatien. Till huvudrollerna flög man in amerikaner som Lex Barker, Stewart Granger, Rod Cameron (okej, Cameron var kanadensare), europeer som Herbert Lom och Elke Sommer, och minsann om inte en viss Mario Girotti förekom i en liten biroll - Girotti gick senare och blev Terence Hill.
Mellan 1962 och 1968 gjordes elva filmer om Winnetou. Jag har sett väldigt få av dessa, men jag förvånades över hur pass påkostade de faktiskt var; till skillnad från de italienska westernfilmerna var de här väldigt traditionella och såg ut som amerikanska B-westerns. 1980 återkom Brice som Winnetou i en miniserie gjord för TV, och han spelade indianhövdingen ytterligare två gånger i två TV-filmer, vilka kom 1987 och 1998.

Han spelade inte enbart Winnetou under resten av sin karriär, den gode Brice. 1963 var han Zorro i den italienska ZORRO CONTRO MACISTE av Umbero Lenzi. Eftersom italienarna inte hade rättigheterna till Zorrofiguren, döptes han om till Ramon i USA - medan Maciste blev Samson. Det blev en hel del mer eller mindre obskyra, europeiska actionäventyr och svärd- och sandal-filmer med titlar som GERN HAB' ICH DIE FRAUEN GEKILLT och DACII, och än mer obskyra dramer och komedier.
På 1980-talet dök Brice mest upp i tyska TV-serier och TV-filmer, vilket han fortsatte med under 90- och 2000-talen, Han gjorde sin sista roll 2009.

Han må ha varit rätt okänd för oss svenskar, men Pierre Brice var stor stjärna i (Väst)Tyskland och hann med hela 71 roller. Han avled idag - på svenska flaggans dag.
PIERRE BRICE
1929 - 2015
R.I.P.

fredag 5 juni 2015

Böcker: Hemsökt

HEMSÖKT: SPÖKERIER I STOCKHOLMS LÄN
av Petter Inedahl
Carlsson Bokförlag
Jag brukar säga att jag har lättare att acceptera förekomsten av spöken än av en gudomlig makt. Med det inte sagt att jag tror på spöken, för det gör jag inte. Detta hindrar mig inte från att vara intresserad av spökerier och påstådda autentiska hemsökelser. En bra spökhistoria kan ju faktiskt få nackhåren att resa sig - i synnerhet om den är väl berättad.
Tyvärr är spökhistorierna i Petter Inedahls bok "Hemsökt" inte väl berättade. Jag har aldrig hört talas om Inedahl, men jag läser att han är journalist och har jobbat åt kriminalmagasinet Skurk. Enligt förlaget är han spökkonnässör av rang - men det framgår inte av hans bok.
Jag känner några stockholmare som säkert skulle älska den här boken. Stockholmare som är intresserade av traktens historia, geografi och arkitektur. Det är nämligen främst det "Hemsökt" behandlar.
Boken innehåller hela 102 (etthundratvå!) spökfall. Samtliga kapitel är på tre sidor vardera, försedda med ett eller två foton på platsen - oftast tagna i dagsljus, vilket gör dem hemtrevliga snarare än spöklika. Upplägget är likadant i samtliga kapitel: först redogörs det grundligt för var platsen eller huset ligger. Därefter redogörs det lika grundligt för husets arkitektur och historia, och vi får veta vilka som bott där en gång i tiden. När det återstår en tredjedel - ibland en fjärdedel - av kapitlet, är det dags för spökskildringen.
Då skiftar Inedahl plötsligt tempus från imperfekt till presens, vilket stör flytet i berättandet. Oftast är det bara en enda person som vittnat om spökerierna och i alldeles för många fall spekuleras det inte i vem eller vilka det är som spökar, eller varför. Dessutom gör spökena sällan något speciellt, de bara dyker upp - det känns därför oftast som om de drabbade personerna drömt alltihop, inbillat sig det hela, eller bara sett fel. En spökkatt? Tänk om det bara var en vanlig katt, eller en stor råtta, vars beteende tedde sig märkligt i mörkret!
Petter Inedahl skriver ofta oerhört långa meningar med alldeles för få kommatecken, vilket ibland gör texten svårläst.
Eftersom min flickvän älskar spökhistorier har den här boken legat på mitt sängbord och jag har läst ett par kapitel för henne när vi gått till sängs. Jag har gjort mitt bästa för att läsa dem på så kusligt sätt som möjligt - vilket visade sig omöjligt, eftersom berättelserna helt enkelt inte är otäcka. Det finns potential, men Inedahl borde fokuserat på spökerierna - och köper man en bok som heter "Hemsökt" är det spökhistorier man är ute efter.
Men som sagt - de som är intresserade av Stockholmstraktens geografi, arkitektur och historia kan säkert ha stort utbyte av boken.


-->

torsdag 4 juni 2015

Bio: The Age of Adaline

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"There can be only one!" trumpetade den odödlige Connor MacLeod och högg huvudet av sin lika odödlige motståndare i filmen HIGHLANDER, som kom 1986. Fast han var inte ensam. Stackars Adaline Bowman är också odödlig. Hennes berättelse innehåller färre halshuggningar. Närmare bestämt inga alls.
THE AGE OF ADALINE har regisserats av en kille som heter Lee Toland Krieger - och jag får väl med en gång säga att jag inte tillhör målgruppen. Jag var den ende mannen på pressvisningen. Om jag besöker en ordinarie visning lär jag också bli ensam man. Det här är en romantisk snyftare.
Blake Lively spelar Adaline, som föds nyårsdagen 1908. När hon är i 25-årsåldern råkar hon ut för en bilolycka, hon hamnar i en sjö, kyls ner - och strömförs av en blixt. Detta gör stackarn odödlig. Hon slutar åldras. Detta innebär ett problem, eftersom hon ständigt måste byta identitet och flytta från stad till stad, innan folk upptäcker att hon ser exakt likadan ut år efter år. Ett annat problem är att hennes lilla dotter åldras. Ett tredje problem är att hon inte vågar inleda kärleksrelationer, eftersom männen förstås åldras de med. Samma bekymmer Connor MacLeod drogs med, alltså.
Nyårsafton 2014 träffar hon plötsligt Ellis (holländaren Michiel Huisman), som ser ut som prins Carl Philip. Han börjar genast att uppvakta Adaline, som kallar sig Jenny och som står i stånd att lämna San Francisco, där hon bott länge nog. Hon försöker bli av med killen. men han ger sig inte, den gode Ellis, och Adaline blir alltmer förälskad i honom.
Men så ska Ellis' föräldrar till att fira sin fyrtionde bröllopsdag. Ellis tar med Adaline till föräldrahemmet, och när Ellis' gamle far (Harrison Ford i skägg och glasögon) får se Adaline blir han minst sagt paff ...
THE AGE OF ADALINE berättas som en saga, komplett med berättarröst. Temat är lite kul och berättelsen blir intressant när Fords rollfigur dyker upp en bra bit in i filmen. Blake Lively, 27, är onekligen en grann tös och sympatisk i rollen, och även hennes middagar med dottern (82-åriga Ellen Burstyn) är intressanta; dottern pratar om att det blivit jobbigt att gå i trappor och funderar på att flytta till ett äldreboende - men som helhet är detta alldeles för smörigt och sentimentalt för min smak. Det är mycket stråkar på soundtracket och berättarrösten är lite jönsig. Redan i början av filmen gissade jag hur det skulle sluta, och jag gissade rätt.
Bäst i filmen är Anthony Ingruber, som har några scener i rollen som Harrison Ford som ung. Pågen ser verkligen ut som en ung Harrison Ford!
Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmens målgrupp kommer att sitta med huvudet på sned och tycka att det är så fint, så fint.
Själv tycker jag att HIGHLANDER var bättre.








(Biopremiär 5/6)

-->

onsdag 3 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Alberto De Martino

Den italienske regissören och manusförfattaren Alberto De Martino, ibland känd som "Martin Herbert", har gått bort. De Martino var en av de där robusta regissörerna som under den italienska B-filmens glansdagar snickrade ihop en lång rad filmer i alla möjliga genrer; en del är inget vidare, men många är rätt bra.
Redan 1956 debuterade Alberto De Martino som manusförfattare, då han skrev till TV-serien I TRE MOSCHETTIERI, som förstås handlade om de tre musketörerna. 1961 regisserade han sin första långfilm; eftersom det då var inne med så kallade peplumfilmer (svärd- & sandal-filmer), blev det en film som heter THE INVINCIBLE GLADIATOR. Den följdes upp med westernfilmen TWO AGAINST ALL och mer peplum med PERSEO L'INVINCIBILE, som trots att den handlar om Perseus kallades MEDUSA AGAINST THE SON OF HERCULES i Amerika.
Gotisk skräckfilm var också stort på den här tiden, så 1963 gjorde De Martino THE BLANCHEVILLE MONSTER. snabbt följd av ytterligare filmer om gladiatorer och Hercules.
1965 regisserade han Richard Harrison i 100 000 DOLLAR FÖR RINGO, 1966 var det dags för agentrafflet FARLIG KILLE FRÅN NEW YORK, en film som på engelska heter SPECIAL MISSION LADY CHAPLIN och som är den tredje filmen om agent 077. DJANGO SKJUTER ALLTID FÖRST från samma år har förstås inget med Sergio Corbuccis DJANGO att göra.
Efter krigsfilmen SMUTSIGA HJÄLTAR (1967) kom den beryktade OK CONNERY, även känd som OPERATION KID BROTHER - en spionkomedi med Sean Connerys bror Neil i huvudrollen. I övriga roller syntes Bondbekantingar som Lois Maxwell, Bernard Lee och Adolfo Celi. Telly Savalas kunde vi se i TELEFON KILLER från 1972, Tomas Milian var med i westernkomedin HÄR KOMMER VI, och 1974 fick vi THE ANTICHRIST, som i Sverige döptes till BESATT - EXORCISM. Självklart var filmen ett försök att casha in på EXORCISTENs framgångar, men De Martinos film med Anita Strindberg, Mel Ferrer och Arthur Kennedy är faktiskt riktigt bra.
1976 var snutfilmer den hetaste trenden i Italien, och De Martino bidrog med BLAZING MAGNUM, som ståtade med Stuart Whitman, John Saxon och Martin Landau i rollistan. 1977 fick vi se ingen mindre än Kirk Douglas i HOLOCAUST 2000, en cash-in på OMEN. 1980 kom den besynnerliga superhjältefilmen THE PUMA MAN med Donald Pleasence i en av rollerna.
Michael Moriarty och Cameron Mitchell var med i rysaren BLOOD LINK (1982) och 1985 kom en film som heter MIAMI GOLEM, och som släpptes som MIAMI HORROR i USA. Jag läste Fangorias recension av filmen, den sågades rejält, men eftersom den har David Warbeck i huvudrollen ville jag förstås se den ändå. Jag har fortfarande inte sett den.
Alberto De Martinos sista film kom samma år. 7, HYDEN PARK: LA CASA MALEDETTA heter den, eller FORMULA FOR A MURDER på engelska; en thriller som återigen har David Warbeck i huvudrollen.
De Martino skulle fylla 86 den 12:e juni.
ALBERTO DE MARTINO
1929 - 2015
R.I.P.

-->

Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.
SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.
Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.







(Biopremiär 5/6)

tisdag 2 juni 2015

Bio: Insidious: Chapter 3

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
James Wans INSIDIOUS, som kom 2011, var en rätt okej spökfilm. Uppföljaren INSIDIOUS: CHAPTER 2, däremot, var riktigt, riktigt dålig; den var katastrofalt usel och det är svårt att tro att den gjorts av samma regissör. Därför hade jag noll förväntningar på CHAPTER 3. Jag gissade att det skulle bli en förvirrad, svårbegriplig sörja, som fallet var med tvåan.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad. CHAPTER 3 visar sig nämligen vara en rätt bra liten spökfilm, som levererar det den ska. James Wan är inte längre regissör, han har nöjt sig med att, tillsammans med Oren Peli, producera (samt spela en minimal roll). Istället är det Leigh Whannell, som skrev manus till de första två delarna, som gör regidebut, förutom att återigen stå för manus.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 utspelar sig ett par år innan de första två filmerna. Den handlar om en annan familj i ett annat hus, hemsökt av andra spöken - den här gången är det mediumet Elise (Lin Shaye) från de första två filmerna som presenteras närmare. Hon kontaktas av tonårstjejen Quinn (Stefanie Scott), vars mor dött i cancer. Quinn tycker sig känna moderns närvaro i hemmet och vill ha Elises hjälp med att ta kontakt. Vad Elise ser är inte vad Quinn förväntat sig. Det är inte modern, utan något annat, något farligt, och Elise ber Quinn vara försiktig.
En kväll tycker Quinn sig se en vinkande figur på mitt i gatan - och när hon stannar upp för att se vad det är, blir hon påkörd av en bil. Med båda benen i gips är Quinn fast på sitt rum utan att kunna ta sig därifrån utan hjälp. Det är inte bra att vara rörelseförhindrad när det visar sig att en ond demon traskar omkring på våningen ovanför och ibland tar sig in till Quinn. Hennes hårt arbetande farsa (Dermot Mulroney) tror förstås inte på dotterns svammel om spöken, men efter att han överbevisats är det dags att ringa efter Elise.
När jag tittar på skräckfilmer - och framför allt spökfilmer - sitter jag ofta och kliar mig på hakan och överläppen. Jag vet inte riktigt varför. Jag gör så när det är kusligt och spännande - och jag kom på mig med att klia mig på hakan och överläppen när jag såg Whannells film. Vid ett par tillfällen kände jag även skäggstubben resa sig. Nu är det här absolut ingen originell film, och den fläskar på med alldeles för många "jump scares", men en skräckfilm behöver inte vara originell - huvudsaken är att det gör det den utlovat, nämligen skrämmas. Och Leigh Whannell lyckas rätt ofta få till en krypande spänning - och det onda spöket är riktigt coolt: en äcklig gubbe med syrgasmask. En lyckad skapelse. Det figurerar även en del andra spöken när Elise tar sig över till Den andra sidan, och också dessa är bra, i synnerhet den galet leende kvinnan som sitter i en fåtölj.
... Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Whannell kan inte låta bli att ösa på med aningen för mycket effekter mot slutet - men värst av allt är att de två spökjägarna Tucker och Specs från de första två filmerna dyker upp igen som comic relief, och de är lika irriterande den här gången, för att inte tala om onödiga. Specs spelas av Whannell själv. Tucker (Angus Sampson) har på sig en T-shirt med Dolph Lundgren som He-Man.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 är ingen större skräckfilm, den är ännu en bagatell i raden, men den är alltså betydligt bättre än CHAPTER 2, den är förhållandevis effektiv och bättre än mycket annat i genren. Åtminstone på stor duk i biomörkret. Hemma i DVD-soffan är det kanske inte riktigt samma sak.







(Biopremiär 5/6)

-->

måndag 1 juni 2015

Bio: Kikis expressbud

Foton copyright (c) Njutafilms
Väldigt snyggt animerade - och väldigt tråkiga, brukar jag tycka om Studio Ghiblis filmer. Det är inte populärt att tycka så, filmerna från den studion måste man visst älska. Även om de är otroligt sömniga.
KIKIS EXPRESSBUD från 1989 har jag dock inte sett, men här har vi en spelfilmsversion - rättare sagt; båda filmerna bygger på några böcker, så det här är inte en remake på den tecknade filmen. Enligt distributören ligger spelfilmen närmare böckerna
Fûka Koshiba spelar den unga häxan Kiki. När hon fyller 13 ska hon bege sig ut på häxpraktik. Hennes ömma mor är också häxa; en snäll häxa som kan hjälpa sjuka och allt möjligt. Kiki kan bara göra en sak: flyga på en kvast. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra med sin talang, men efter att ha träffat ett bagarpar och fått flytta in i deras mölla, beslutar hon sig för att starta en budfirma.
Det går inte så bra till att börja med, hon får inga kunder - men efter att hon hjälpt en tvättinrättningsinnehaverska strömmar kunderna till. Men säg den glädje som varar. När det sprids ut ett falskt rykte om att hon är en ond häxa, förlorar hon alla sina kunder. Om Kiki lyckas hjälpa en flodhästunge som blivit biten i svansen lär folk förstå hur snäll hon är.
Takashi Shimizu har regisserat den här filmen, som varar hela 108 minuter - och som känns som det dubbla. Till stora delar är det mördande tråkigt, tycker åtminstone jag som vuxen, men frågan är om småbarn orkar sitta still i nästan två, ganska händelselösa, timmar. Speciellt roligt är det inte, om jag nu inte missar någon sorts japansk humor, och eventuell charm och gullighet kompenserar inte för tråkighet.
Specialeffekterna är påfallande dåliga. Nu tror jag inte att den unga publiken kommer att märka det, men det var längesedan jag såg flygscener där någon var så uppenbart inkopierad som Kiki; det är lite 80-tal över flygscenerna. Kikis katt och flodhästungen är datoranimerade, och det ser illa ut. De är inte helt integrerade med miljöerna och flodhästen ser ut att glida fram på marken.
"GODZILLA!!!"
KIKIS EXPRESSBUD är dubbad till svenska, vilket drar ner helhetsintrycket. Det är väldigt gapigt, det är många gälla flickröster som tjoar, och jag blir irriterad. Eftersom originalet är japanskt finns det noll chans att läpprörelserna ska passa, och det blir rätt konstigt eftersom ju japansk jargong och japanskt beteende skiljer sig en hel del från hur det är här i västvärlden. Kombinationen att buga djupt samtidigt som man skriker på stockholmska är inte optimal.
Det skulle inte förvåna mig om det dyker upp tanter som tycker att KIKIS EXPRESSBUD är en fantastisk och underbar film för hela familjen, en härlig motvikt till amerikanskt skräp.
Men ibland är amerikanskt skräp att föredra.








(Biopremiär 5/6)



TOPPRAFFEL! sörjer: Betsy Palmer

När Sean S Cunninghams FREDAGEN DEN 13:E gick upp på bio i Sverige, hade Statens Biografbyrå gjort flera klipp i filmen - förstås. När den senare skulle släppas på video bad Biografbyrån Warner att göra ytterligare några klipp. På grund av ett missförstånd klippte Warner bara bort de ytterligare snuttar som begärts, medan de ursprungliga, grövre klippen fanns kvar. Denna version ska ha funnits ute i butikerna ett tag innan det hela upptäcktes. Allt enligt tidskriften Scandinavian Film & Video en gång i tiden.
Jag minns inte om jag någonsin hyrde den klippta FREDAGEN DEN 13:E. Jag vill minnas att jag såg en intakt film. Det enda som inte var intakt, var mrs Vorhees på slutet - hon blev ju halshuggen.
Nu har Betsy Palmer, som spelade den mordiska mrs Vorhees, mor till Jason, gått bort, 88 år gammal. Nej, hon blev inte halshuggen, hon dog av naturliga orsaker.
Betsy Palmer debuterade 1951, då hon medverkade i en rad TV-serier med namn som MISS SUSAN, DANGER och CAMPBELL PLAYHOUSE. Hon sågs i långfilmer som NATTPERMISSION med Henry Fonda, SKJUTA ELLER SKJUTAS, även den med Fonda, AGENT I UNDRE VÄRLDEN och VREDENS MAN. Hon dök upp i avsnitt av THE LOVE BOAT, T.J. HOOKER, MORD OCH INGA VISOR och COLUMBO.
Betsy Palmer tackade ja till rollen som mrs Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E enbart för att hon behövde pengar till en ny bil; hennes gamla hade pajat bara ett par dagar tidigare. Cunningham betalade henne $1000 om dagen för tio dagar arbete, vilket räckte för att kunna köpa den Volkswagen Scirocco för $9900 hon ville ha. Palmer tyckte att filmen var "a piece of shit" och ville först inte kännas vid den. Senare accepterade hon att denna skräckfilm gjort henne till något slags stjärna och åkte runt på skräckkonvent för att glatt skriva autografer.
BETSY PALMER
1926 - 2015
R.I.P.