onsdag 27 maj 2015

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.
Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.
Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

tisdag 26 maj 2015

Bio: While We're Young

Foton copyright (c) Scanbox
Av en ren händelse dog Ben Stillers mor häromdagen. Och nu går den här filmen - med Ben Stiller - upp på bio i Sverige. Jag känner en del människor som absolut inte kan med Ben Stiller. Samtidigt känner jag många som älskar filmer som ZOOLANDER och DODGEBALL. Själv har jag inget emot Stiller - inte mer än att filmerna han medverkar i sällan är speciellt bra.
Då har jag svårare för regissören och manusförfattaren Noah Baumback, som bland annat gjort hyfsade GREENBERG och mindre hyfsade FRANCES HA. Han brukar hålla sig inom ramarna för klyschig American Independent, och ibland närma sig folk som Wes Anderson - Baumbach till och med skrev manus till den påfrestande DEN FANTASTISKA RÄVEN. Därför blev jag förvånad när det inte dröjde speciellt länge innan jag kom på mig själv med att gilla Baumbachs senaste film WHILE WE'RE YOUNG.
Ben Stiller (49) och Naomi Watts (46) spelar gifta paret Josh och Cornelia - jag trodde att de skulle föreställa ett par i min ålder, vilket de är, men av någon anledning är rollfigurerna bara 44 respektive 43. Det finns ingen anledning till att de ska vara något yngre. Men i vilket fall: Josh är dokumentärfilmsregissör och har problem med sin nya film; han har inte lyckats göra något nytt på tio år. Cornelia är dokumentärfilmsproducent och dotter till den legendariske dokumentärfilmaren Leslie Breitbart - jag inser att jag satt igenom hela filmen utan att se att han spelas av Charles Grodin, som hunnit bli gammal.
Josh och Cornelia har något slags medelålderskris, deras bästa vänner har fått barn, och Josh tycker att han kört fast. Då träffar de plötsligt på Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried), ett gift par i 25-årsåldern; Jamie är aspirerande dokumentärfilmare och befinner sig farligt nära hipsteravgrunden. Josh och Cornelia börjar hänga med dessa ungdomar; de deltar i deras aktiviteter, och de börjar se på sina och sina jämnåriga vänners liv på ett annat sätt - samtidigt som vännerna tycker att Josh och Cornelia blivit konstiga. Dock visar det sig efter ett tag att allt inte riktigt är som det ser ut - punkt, punkt, punkt.
WHILE WE'RE YOUNG är en lågmäld dramakomedi och väldigt New Yorskt. Den är rolig och har många intressanta poänger - och Josh och Cornelia känns som ett realistiskt par. Ben Stiller har ju tidigare visat att han även klarar drama.
När Josh och Cornelia kollar på film hemma, bläddrar de fram Netflix. De använder Internet, de har jämt sina smartphones framme. Josh fascineras av att Jamie och Darby (som bor i en stor, bohemisk våning de inte borde ha råd att bo i i verkligheten) tittar på VHS, lyssnar på vinyl och skriver på skrivmaskin. Fast snart retar sig Josh på att dessa hipsters liksom bara anammar halvgamla grejor de inte har någon relation till och försöker göra grejorna till något coolt. Och jodå - sådan kan även jag reta mig på. Josh säger att han minns när "Eye of the Tiger" ansågs vara en dålig låt - det vill säga när den kom (För övrigt spelas Billy Ocean på filmens soundtrack, honom hade jag helt glömt bort. Av ganska naturliga skäl).
Jag fick lust att applådera när Josh skäller ut Jamie för att den sistnämnde tycker att om någonting finns tillgängligt är det bara att ta det och dela med sig. Det är inte okej, tycker Josh, det är stöld. En tydligt känga till all denna piratverksamhet som skadat branschen, vilket yngre människor inte verkar ha någon som helst förståelse för.
Jag känner att jag håller på att spoila filmen. Som ni märker har jag en hel del att säga om den här, och det beror väl på att det är ett drama som för en gångs skull innehåller rollfigurer och situationer jag kan relatera till. Sådana växer inte på träd.
Men nu sätter jag punkt.








(Biopremiär 29/5)

-->

måndag 25 maj 2015

DVD: Filip & Fredrik presenterar: TREVLIGT FOLK

FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK (SF)
Den här dokumentären missade jag när den gick på bio, så varför inte skriva om filmen nu när den släpps på DVD.
Jag kan väl inte påstå att jag tillhör Filip Hammars och Fredrik Wikingssons beundrare. Snarare tvärtom. Duon har gjort ett och annat kul program, men för det mesta är de oerhört irriterande och självgoda - och minns bara hur de häromåret gjorde sitt bästa för att förstöra Oscarsgalan med sitt imbecilla pladder.
Därför blir jag förvånad när Filip och Fredrik mestadels håller sig i bakgrunden i denna fina lilla film, och när de väl har något att säga, är de sansade, vettiga och uppriktigt intresserade. Kanske beror detta på att det är Karin af Klintberg och Anders Helgeson som står för regin, dessa har fokuserat på filmens huvudpersoner snarare än på Filip och Fredrik - faktum är att duon inte tillför speciellt mycket, filmen skulle fungera lika bra eller bättre utan dem.
Bandy är en mystisk sport - och uppriktigt sagt visste jag inte att sporten utövas utanför Sverige, eller möjligtvis Skandinavien. Jag har alltid trott att VM i bandy varit ett påhitt i stil med amerikanernas World Series, som ju inskränker sig till USA. Men icke - och 2014 hölls bandy-VM i Sibirien.
I Borlänge bor en entreprenör som heter Patrik Andersson. Han ser ut som Berth Milton Jr, han har slingor i håret, han bär solglasögon - och han ger inte världens mest pålitliga intryck. Denne man fick för sig att aktivera stadens somaliska flyktingar: han startade Somalias landslag i bandy. Sjutton killar som aldrig någonsin spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, ska tränas av den tidigare bandystjärnan Pelle Fosshaug för att ett drygt halvår senare fara till Sibirien och möta väletablerade lag.
"Trevligt folk" är Borlänges lustiga slogan, och i filmens början intervjuas några Borlängebor om stadens många invandrare och då främst somalier. Åsikterna är desamma som brukar framförs i större delen av Sverige och framför allt på landsorten: somalierna är lata, de vill inte arbeta, de vill inte integreras, de bara drar runt och stjäl cyklar.
När de unga somaliska killarna intervjuas får vi inte helt oväntat en helt annan bild. För det första pratar de överraskande bra svenska för att bara ha bott här i fyra-fem år - och visst är det lite skojigt att de har lite dalmål i brytningen. De berättar att de vill utbilda sig, de vill ha jobb och leva vanliga liv, de anser att man i Sverige har en framtid, vilket man definitivt inte har i Somalia, och så saknar de sina familjer de tvingats lämna kvar när de flydde. En kille berättar om hur hans far och bror sköts ihjäl inför hans ögon. De tycker alla att det är en stor ära att få representera Somalia med ett bandylag.
Matcherna borta i Ryssland går inte så bra, de förlorar med siffror som 0-13, 1-23 och liknande, men det spelar ingen roll, bandyspelandet går inte ut på att vinna, utan på att visa att de vill och kan. 2015 deltog laget i sitt andra VM och nu studerar medlemmarna på ett bandygymnasium.
TREVLIGT FOLK är en väldigt underhållande film - och den är riktigt rolig mellan varven. Självklart blir det en del tokigheter när somalierna snubblar runt och trillar på isen, men filmen innehåller även en del andra kul episoder - som när Patrik Andersson ska färga håret på en rysk salong, och när vi får träffa en av lagets sponsorer; en hetlevrad kines som driver en pub. Han är nästan filmens största behållning.
FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK är en trevlig film - men jag saknar Sator på soundtracket. Det skulle inte förvåna mig om det en dag görs en amerikansk komedi om det här bandylaget - minns COOL RUNNINGS.








(Filmen släpps den 6/1)

-->

torsdag 21 maj 2015

DVD: Wild Card

WILD CARD (Nordisk Film)

Jason Statham må vara en bra filmhårding, men han medverkar i alldeles för många filmer - vilket innebär att en del är lite för slätstrukna och ointressanta (vem minns BLITZ?). WILD CARD, i regi av Simon West (THE EXPENDABLES 2), bygger på en roman av William Goldstein, som även skrivit filmens manus, och även om det här inte är speciellt minnesvärt, får jag väl ändå säga att det är hyfsat. Det är okej.

Statham spelar en kille med actionhjältenamnet Nick Wild. Han bor i Las Vegas där han jobbar som något slags livvakt man kan hyra - han agerar "förkläde" åt folk som går på casino. Han är en jävel på att spela kort, men verkar även vara spelmissbrukare, och han har sett sina bästa dagar. En kvinna som blivit våldtagen och misshandlad av några gangsters på ett hotell söker upp Nick, hon vill att han ska lokalisera våldsmännen så att hon kan ställa dem inför rätta - eller ännu hellre ta saken i egna händer och hämnas.

Konfrontationen med dessa gangsters blir brutal (Nick är förstås även en jävel på att slåss och kasta spelkort på folk) och Nick lever därefter farligt. Han tänker vinna ihop en stor summa pengar så att han kan lämna Vegas för alltid, innan maffian hittar- och mördar honom.

Handlingen i WILD CARD är lite luddig. Jag blir inte riktigt klok på vad Nick Wild är för typ och vad han är ute efter. Han verkar mest trött på allting. Handlingen känns märkligt tunn och drygas ut med handlingstrådar som inte fyller någon större funktion.

DVD-omslaget kategoriserar filmen som "action", men det här är en kriminalfilm. Det dröjer 38 minuter innan det första, korta slagsmålet, 25 minuter senare kommer nästa, korta actionscen, och alldeles på slutet får vi ett tredje och sista slagsmål. Dessa fajter är koreograferade av Corey Yuen (TRANSPORTER) och utmärkta, men de är för få för att filmen ska kunna klassas som actionfilm.

Det förekommer en del kända namn i väldigt små roller. Sofía Vergara medverkar i filmens prolog och återkommer inte senare. Nick Wild delar kontor med en advokat, som spelas av Jason Alexander. Alexander gör rollen precis likadant som han gjorde George Costanza, kanske kan han bara göra en typ av figur, och jag skrattade - även om det kanske inte var meningen. Han medverkar bara i en enda scen i början. Stanley Tucci spelar en gangster, och även han medverkar i en enda scen. Även Anne Heche dyker upp i en liten roll.

Boken WILD CARD bygger på heter "Heat" och 1986 kom en filmversion med den titeln. Då spelade Burt Reynolds huvudrollen och hette Mex, och Goldman stod för manus även då. Jag minns inte om jag sett den.

Simon West regisserade även den lite vissna nyinspelningen av THE MECHANIC med Statham i Charles Bronsons gamla roll.

Betyget härunder är lite svajigt, men trots mina invändningar tycker jag att det är en småtrevlig liten film. En scen som involverar en häcksax och ett manligt könsorgan är rätt svettig att titta på.

  

onsdag 20 maj 2015

Bio: Tomorrowland: A World Beyond

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Liksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-fillmerna, bygger nya TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND på en åkattraktion som återfinns på Disneyland. Jag har aldrig varit på Disneyland, så jag vet inte riktigt hur det ser ut i denna framtidsvärld som öppnade redan 1955 och som har byggts om flera gånger sedan dess. Av gamla bilder att döma verkar den tidiga upplagan av Tomorrowland ha varit en skön plats. På den tiden var ju framtiden en strömlinjeformad, läcker och bra plats. När jag var tonåring på 1980-talet var framtiden en sönderbombad plats där motorcykelgäng jagade varandra - om nu inte världen tagits över av onda robotar.
Tomorrowland 1955.
Att Brad Birds (RÅTTATOUILLE, MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL) TOMORROWLAND kommer att bli en lika stor succé som piratserien tror jag knappast. Snarare tvärtom - rimligtvis bör den här filmen floppa. Jag förstår inte vilken målgrupp den riktar sig till. Antagligen är TOMORROWLAND tänkt som en spännande och fantasifull familjefilm, men jag som vuxen satt mest och kliade mig i huvudet, undrade vad jag tittade på - och tråkades ut.

Redan öppningsscenen låter antyda hur förvirrat det kommer att bli. George Clooney spelar Frank Walker, som tittar rakt in i kameran och ska berätta för oss vad som har hänt, medan tonårstjejen Casey Newton (Britt Robertson) hela tiden avbryter honom och säger att det är för omständligt och svårbegripligt. Efter en stunds babblande börjar Frank att berätta om hur allt började för hans del - och denna inledning är riktigt bra. Den elvaårige Frank anländer till Världsutställningen i New York 1964 (Clooney är förresten född 1961, så han spelar äldre än han är). Denna utställning har jag alltid varit fascinerad av, den ser ju så fräsig ut på gamla bilder - precis som Tomorrowland. Frank är uppfinnare och ska visa upp sin hembyggda jetpack; det hålls visst något slags uppfinnartävling. Hugh Laurie spelar mannen som tittar på jetpacken; han är inte imponerad - men en liten flicka ger Frank en rockknapp med en T på. Flickan heter Athena (Raffey Cassidy) och beter sig mystiskt - så Frank följer efter henne. Disneylands åkattraktion It's a Small World finns på utställningen - denna inspirerade Peter Pan, som öppnade på Liseberg på 1960-talet. Peter Pan har senare byggts om och heter numera Sagoslottet. I vilket fall Frank åker in i It's a Small World, och plötsligt skickas han iväg till framtiden, där han hamnar i en fantastisk stad. Där återser han både Athena och Nix, som Lauries rollfigur visar sig heta.
Nu är det dags för Casey att berätta sin historia - och nu är det inte lika kul längre. Det är nutid och Casey är ett tekniskt geni som bor tillsammans med sin far, som är ingenjör för NASA. När Casey försöker hindra nedmonteringen av Cape Canaveral arresteras hon. Hon släpps mot borgen och hittar då knappen med T:et bland sina tillhörigheter. När hon rör vid knappen ser hon framtidsvärlden, men den försvinner när hon släpper knappen, och efter ett tag är knappen helt urladdad.

Casey vill veta mer om denna mystiska tingest och ger sig iväg - och då dyker Athena, som fortfarande är barn, upp igen. Även några onda robotar dyker upp och försöker ta kål på Casey och Athena. Athena för Casey till den nu vuxne Frank, som är sur och har barrikaderat sig i sitt hus.
Tydligen kommer världen att gå åt skogen. Miljöförstöring, naturkatastrofer och kärnvapen. Frank vet detta och ingen kan stoppa det - utom Casey, visar det sig. Jagade av robotar måste de ta sig till framtidsstaden och förhindra världens undergång.
TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND är en film med ett budskap: ta hand om den här planeten. Men mest är det en film med metafysiskt, pseudointellektuellt pladder. Det pratas alldeles för mycket i den här filmen, det babblas mest hela tiden - och jag hänger inte med. Jag orkar inte hänga med. Det är möjligt att det är intressanta teorier som läggs fram om framtiden, andra dimensioner och parallella tidslinjer - med det är otroligt omständligt och förvirrande.

Det är aldrig spännande och sällan roligt. Vad som är väldigt märkligt är att man knappt använder sig av den glittrande framtidsstaden. Varför göra en film om Tomorrowland när man knappt får se platsen? Och varför valde man att ha Eiffeltornet på filmaffischen och inte Tomorrowland? Visst har det franska tornet en betydande roll i filmen - men nog är det konstigt.

Det roligaste i filmen är att en bifigur har döpts till Hugo Gernsback. Gernsback var mannen som i de tidningar han gav ut myntade termen "science fiction", först kallat "scientifiction".

Synd att hela filmen inte utspelar sig på Världsutställningen 1964.
  







(Biopremiär 22/5)

tisdag 19 maj 2015

Bio: Hot Pursuit

Foton: Sam Emerson ©2015 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. 
Reese Witherspoons karriär är lite märklig och ojämn. Hon varvar Oscarskandidater som WILD och WALK THE LINE med dåligheter som THIS MEANS WAR och THE GOOD LIE - hon verkar inte ha något mellanläge. Hon medverkar i få filmer i facket för filmer som är robusta, trevliga, kul, underhållande, om än inga filmhistoriska milstolpar. Den utomlands sågade HOT PURSUIT är ännu en film i facket Jaha, och hur tänkte de här?
Okej, nu ljuger jag en aning - för jag vet hur de tänkte. De tänkte att det här kommer att bli en kul och fartfylld actionkomedi för hela familjen. Resultatet blev dock inte så lyckat.
Reese Witherspoon och Sofía Vergara spelar huvudrollerna i HOT PURSUIT, regisserad av Anne Fletcher, som gjorde den vissna 27 DRESSES. Witherspoon är en av producenterna, Vergara är en av de verkställande producenterna, så de måste verkligen ha trott på det här. Witherspoon är polisen Cooper, en riktig paragrafryttare som inte har någon större framgång hos män. Hon får i uppdrag att tillsammans med en manlig polis eskortera det colombianska äkta paret Riva till Dallas, där de ska vittna mot en gangster innan denne släpps i brist på bevis.
Redan när de två poliserna dyker upp hos herr och fru Riva går det fel - ett gäng skurkar dyker upp. Herr Riva, som är gangster han med, och Coopers kollega skjuts ihjäl. Cooper släpar med sig den motvilliga fru Riva, de flyr och en lång jakt på liv och död sätter igång. Cooper är fast besluten att föra fru Riva till Dallas, fru Riva vill bli av med Cooper. Det visar sig att ett par poliser tillhör skurkarna, så Cooper och fru Riva blir de efterlysta.
Själva storyn är det inget större fel på - det är ju inte speciellt originellt, men det funkar. Vad som inte funkar är Sofía Vergara. Hennes kliché-latina är extremt påfrestande. Hon är rik, bortskämd, gapig och skriker på "komiskt" svårbegriplig dialekt från första till sista scenen. Många av de incidenter som uppstår i filmen hade aldrig skett om det inte vore för att hon är så korkad och jobbig. Cooper är i klantigaste laget, vilket också krävs för att handlingen ska funka - hon har en tendens att tappa sin pistol.
Det skämtas en del om menstruation, något som gör vuxna män illamående - som om de vore småpojkar som aldrig hört talas om mens. Ett återkommande skämt är att när nyhetsreportrar läser upp de två flyktingarnas signalement, beskrivs Cooper som allt kortare för varje gång, och Riva som allt äldre. Riva hävdar också vid ett flertal tillfällen att Cooper har mustasch. Detta blir mest konstigt, eftersom dessa två filmstjärnor har perfekt hy och Sofía Vergara ser inte ut att vara äldre än sina 42 år, snarare yngre. Fast Reese Witherspoon är onekligen liten - om än inte 1,51, vilket en reporter hävdar.
Reese Witherspoon är rätt gullig som polis och hon är rolig i ett par scener - till exempel när flyktingarnas bil täckts med 42 kilo kokain; Cooper råkar andas in knarket och blir speedad. Det är även kul när duon klär ut sig till en hjort. Men i övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om HOT PURSUIT, mer än att den bara varar 87 minuter och att den inte är tråkig. Tempot är högt. Tyvärr är filmen enerverande mest hela tiden - åtminstone när Sofía Vergara är med i bild.
En scen med en busslast pensionärer känns lånad från SUDDEN IMPACT.
Under eftertexterna visas några misslyckade tagningar. De är inte speciellt roliga.








(Biopremiär 22/5)

-->

måndag 18 maj 2015

Bio: Maggie

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För sex-sju år sedan diskuterade jag filmprojekt med en amerikansk producent och säljare. "No slashers and no zombies!" sa han. Redan då. Marknaden var mättad. Ändå fortsätter det att välla ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Science fiction-bokhandelns skräckhylla är full av zombiefilmer jag aldrig hört talas om och som i de flesta fall är relativt osebara.
Det är lätt att göra en zombiefilm, verkar folk tycka, det är bara att spöka ut några kompisar och låta dem jaga några andra kompisar i tomma fabrikslokaler, som ska föreställa världen efter zombiekatastrofen. De flesta filmerna är ganska likartade.
Det känns som att genren peakade redan på 1980-talet. Då kom de italienska klassikerna, och då kom de amerikanska RE-ANIMATOR och THE RETURN OF THE LIVING DEAD, med flera. Visst har det kommit en och annan bra film sedan dess, men det är 80-talsfilmerna jag gillar och ser om. Jag tröttnade på THE WALKING DEAD redan under den första säsongen, serietidningen tröttnade jag på ganska snart den med.
Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka i en zombiefilm som försöker vara lite annorlunda. Åtminstone tror den att den är annorlunda och originell. I realiteten är regidebutanten Henry Hobsons lilla independentfilm MAGGIE inte alls originell - tvärtom är den banal och förutsägbar.
Ett virus sprids med alarmerande hastighet över USA; bönder uppmanas att bränna sina grödor, så kanske kommer det därifrån. De infekterade förvandlas långsamt till människoätande zombies. Förvandlingen tar ett antal veckor och när de smittade är för sjuka och börjar känna doften av människokött, samlas de in och sätts i karantän.
Arnold spelar bonden Wade, vars tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin) blivit biten av en zombie. Han är en öm, kärleksfull far som vill att Maggies sista tid i livet ska vara bra, så han tar hem henne till familjen och vårdar henne i hemmet. Maggies mor är död, och Wades nya kvinna Caroline (Joely Richardson) verkar inte vara alltför förtjust i att ha Maggie därhemma. Vem vet när hon plötsligt vaknar upp som fullfjädrad och aggressiv kannibal? Vad Maggies två småsyskon tycker framgår inte riktigt, eftersom de försvinner ur handlingen ganska snart.
MAGGIE är något slags aidsallegori - och som sådan något senkommen. De smittade lever vanliga liv medan de blir sämre, och eftersom det inte finns något botemedel kan det bara sluta på ett sätt. De friska undviker de smittade. Jag tänker på Scooter McCraes superlågbudgetfilm SHATTER DEAD från 1994; en film gjord på video i vilken de döda fortsatte att leva och bara ville vara i fred tills de föruttnade. I MAGGIE får vi bland annat se hur titelfiguren träffar sina gamla kompisar och åker iväg till en sjö för att ha kul. Ännu en i gänget; Trent (Bryce Romero, som inte verkar vara släkt med George A), är smittad; utvecklingen har gått längre än hos Maggie och han börjar se ut som en levande död. En annan av killarna gör sig impopulär genom att tala illa om de smittade.
Hobsons film är väldigt lågmäld. Den som förväntar sig en skräckfilm bör välja något annat, eftersom MAGGIE är varken spännande eller otäck - det här är ett drama. De Arnold-fans som tror att de ska få se den gamle hjälten kötta horder av zombies så att hjärnsubstansen sprutar bör också välja något annat. Wade attackeras av en zombie alldeles i början och en bit in i filmen tvingas han yxa ihjäl sina zombifierade grannar (det sker utanför bild), men det är allt.
Jag tycker att Arnold Schwarzenegger gör en väldigt fin och övertygande insats. Jag ser i eftertexterna att han haft en dramacoach, vilket gett resultat. Wade ser brydd och plågad ut, han är sympatisk och villrådig.
Men det här är lite för simpelt och banalt - och ibland alldeles för pretentiöst. Det är långsamt och lite sövande, något som förstärks av den trista, klinkande musiken.  Bortsett från nyheten att göra en långsam och tråkig zombiefilm, har jag sett allt tidigare - och bättre. Filmen slutar ungefär som man gissat. Dessutom är det lite för mycket skakig, handhållen kamera och för många märkliga närbilder på ansikten för min smak.
Fast det är ju klart, om man inte har sett lika många zombiefilmer, skräckfilmer och genrefilmer som jag, känns det här kanske både fräscht och intressant. Men Arnold Schwarzeneggers fina insats räcker inte för att rädda MAGGIE från att vara en gäspning i biomörkret.








(Biopremiär 22/5)

-->

torsdag 14 maj 2015

Bio: Far from Men

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Förutsättningarna var inte de bästa när jag gick iväg för att se FAR FROM MEN, vilket är den "svenska" titeln på LOIN DES HOMMES. Filmen pressvisades nämligen en timme efter att MAD MAX: FURY ROAD slutat. Från bombastisk fläskaction till ett litet franskt drama byggt på en novell av Albert Camus. Intresset var inte på topp, så att säga.

FAR FROM MEN, som regisserats av David Oelhoffen, kallas "nordafrikansk western" i pressmaterialet. Nej, självklart är detta ingen western; för att kallas western måste filmen utspelas i den amerikanska västern. Däremot innehåller berättelsen flera ingedienser som hämtats från westerngenren, och Oelhoffens film skulle lätt kunna göras som en riktig western (vilket den hade vunnit på).

När filmen öppnar tänker jag på MAD MAX - vad nu, är jag kvar i ökenlandskapet? Nej, det här är ett annat, kargt landskap. Det är mitt ute i ingenstans i Algeriet 1954. Den danske amerikanen Viggo Mortensen spelar spanjoren Daru, som pratar franska. Han är lärare och lär små arabiska barn att läsa och skriva. En dag dyker det upp några karlar som har med sig en fånge; Mohamed (Reda Kateb), anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru ska föra Mohamed till rättvisan och traskar iväg med honom. Under färden lär de känna varandra och blir vänner, men faror hotar hela tiden. Arga bybor är på jakt efter Mohamed för att ge igen för mordet på kusinen. Algeriska rebellstyrkor dyker upp. Franska trupper dyker också upp och skjuter på allt som rör sig.
FAR FROM MEN innehåller en del skottväxlingar, men den som förväntar sig ett spännande raffel är fel på det. Tvärtom är filmen så ospännande den kan vara. Visst återfinns flera klassiska westernelement, här finns till och med en bar med prostituerade en trappa upp, men filmen berättas inte som en western- eller äventyrsfilm. Det här är lågmält och återhållsamt, helt utan extravaganser. Daru är en rätt trist typ, Mohamed är ännu tristare.

Jag läser att många kallar filmen vacker, och det kan man ju tycka, men det är bara det ena vissna stenlandskapet efter det andra och filmfotot är ganska platt. Vädret är inget vidare. De två huvudpersonerna promenerar. De går och går och går. Daru bär gubbakeps. För att verkligen understryka tristessen har man anlitat Nick Cave och Warren Ellis för filmmusiken. Som ni vet är Nick Cave en av världens tråkigaste människor och den saggiga musiken låter därefter.
Jag skulle gärna se en film om kriget i Algeriet, men då vill ha allt ha en film gjord med nerv och entusiasm, och inte ett ovanligt våldsamt avsnitt av GODNATT, JORD.

... Fast det är ju klart. Om jag inte sett MAD MAX först hade jag kanske tyckt bättre om den här. De gamla tanterna som av någon anledning ofta kommer till Hagabions pressvisningar verkade uppskatta filmen. Actionfilm för folk som inte gillar action.








(Biopremiär 15/5)

onsdag 13 maj 2015

Bio: Mad Max: Fury Road

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag minns när jag för snart 35 år sedan bläddrade i Filmtidningen; biografernas gratistidning, och läste en liten text om THE ROAD WARRIOR; en kommande australisk film som kalllades "årets äventyrsfilm". Årets äventyrsfilm? Skulle inte det vara JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN? Eller någon annan film jag hört talas om. Efter katastrofen-filmen THE ROAD WARRIOR hade jag aldrig hört talas om - men bilden såg tuff ut. När filmen så gick upp på bio i Landskrona, gick förstås jag och en kompis och såg den.

Vi var alldeles utmattade efteråt. Vi hade aldrig någonsin sett en så tuff film. "Det var ju action precis hela tiden!" stånkade min kompis. Tuffast av allt var förstås Mel Gibson som Mad Max, iförd trasig skinnpaj.

Men vi blev lite förvirrade när filmen började och det stod MAD MAX 2 i förtexterna. MAD MAX 2? Fanns det en första film? Jodå, George Millers MAD MAX från 1979 lämnades in till Statens Biografbyrå tre gånger mellan 1980 och 1983. Första gången oklippt, därefter kortad av distributören - men den totalförbjöds varje gång. En tid  senare pratade Kjell Alinge om MAD MAX i sitt radioprogram Eldorado. Han hade fått tillfälle att se den förbjudna filmen och kallade den "förbjuden frukt" - och han tyckte inte att den var bra.

Ytterligare en tid senare gick jag, som jag gjorde varje dag, förbi Vlado Video, som låg på samma gata där jag bodde. I skyltfönstret hade de en stor standee för MAD MAX. Den hade släppts på video trots att den var förbjuden för biovisning. Jag hyrde förstås filmen.

Då, i början av 80-talet, tyckte jag inte att den första MAD MAX var någon större höjdare. Världen filmen utspelades i var inte lika extrem som i uppföljaren THE ROAD WARRIOR (1981); folk bodde fortfarande i hus, de åkte på semester, de hade jobb - och Max (som i en scen avslöjar sitt efternamn: Rockatansky) var polis. Versionen som släpptes i Sverige var dubbad till amerikansk engelska - tydligen trodde den amerikanska distributören att de australiska dialekterna var för svåra att förstå.
Eftersom MAD MAX var rätt okänd, döptes MAD MAX 2 om till THE ROAD WARRIOR, vilket det även står i förtexterna till den amerikanska releasen. Uppföljaren var större, bättre och maffigare.
1985 kom så en tredje film; MAD MAX BORTOM THUNDERDOME, och den här gången hade George Miller tagit hjälp av George Ogilvie - Ogilvie regisserade dialogscenerna, medan Miller stod för actionscenerna. Jag gick på gymnasiet när den här kom, och jag minns att jag berättade för några klasskompisar om hur besviken jag var. Filmen var mycket, mycket sämre än de två första filmerna. Det enda minnesvärda är striden mot jätten Blaster i titelns stridsarena Thunderdome. Resten var tråkigt och ganska barnvänligt, och Tina Turner stod för den trista titellåten. Om jag inte minns helt fel var MAD MAX BORTOM THUNDERDOME den näst sista filmen som visades på Imperial i Landskrona - den sista blev MIAMI SUPERCOPS med Terence Hill och Bud Spencer.

Eftersom THE ROAD WARRIOR blev spå oerhört framgångsrik och trendsättande, svämmade videobutikerna snabbt över av billiga kopior. Från Nya Zeeland kom BATTLETRUCK, som gick upp på bio i Sverige. På Filippinerna snidade Cirio H Santiago ihop rullar som WHEELS OF FIRE och EQUALIZER 2000, för att bara nämna två - men mest produktiva var självklart italienarna. På 1980-talet hade Italien fortfarande en stor B-filmsproduktion och de kastade sig girigt över alla trender. Efter katastrofen-filmer var perfekt - det var billigt att göra sådana filmer. Man spökade ut lite folk i pseudo-punkutstyrslar, tokade till några bilar och motorcyklar så att de skulle se "futuristiska" ut, och så lät man rollfigurerna köra runt, runt, runt i grustag utanför Rom, och ibland slå och skjuta på varandra. Filmerna handlade sällan om något speciellt, det var bara våldsam skolteater i sandlådan. Självklart är många av dessa filmer fantastiskt skojiga.
Inför pressvisningen av MAD MAX: FURY ROAD såg jag om MAD MAX och THE ROAD WARRIOR - trean orkade jag inte se om. Jag konstaterar att den första filmen är bra, men det tar 75 minuter innan Max får fru och barn överkörda, så att han kan bli mad och hämnas. Mel Gibson ser ganska ung och valpig ut. En sak jag inte tänkt på är att nu bortgångne Brian Mays musik påminner lite om musiken till THE EVIL DEAD - det låter som om det är samma lilla orkester. Ibland är musiken aningen okänslig.

Mel Gibson har vuxit till sig i THE ROAD WARRIOR och han är en utmärkt hjälte - även om han faktiskt är rätt passiv stora delar av filmen. Den här filmen är egentligen en maskerad westernfilm. Mad Max är den ensamme revolvermannen som motvilligt tvingas hjälpa en vagnkaravan över prärien, eftersom mordiska indianer är på krigsstigen. Fast i Millers film kör indianerna bil och motorcykel. Den onde Humongous' (svensken Kjell Nilsson) gäng har dessutom en del homoerotiska drag. Brian Mays musik är även här lite okänslig under de lugnare scenerna, men effektiv under de otaliga actionscenerna. Jag förstår att jag älskade den här filmen som ung tonåring.
Så. Trettio år efter MAD MAX BORTOM THUNDERDOME är Mad Max tillbaka i en film George Miller velat göra i ett par decennier. Och vad annat kan man säga än att den 70-årige Miller visar var skåpet ska stå. MAD MAX: FURY ROAD får de flesta andra actionfilmer att framstå som anemiska. FAST & FURIOUS 7 är ett lådbilsrally vid jämförelse. Det kommer inte att komma en fläskigare actionfilm i år - troligen inte på ett bra tack framöver. För hur ska man toppa det här? Redan de tuffa förtexterna och en inledande voice over anger tonen: "My name is Max. I was a cop. A road warrior."

Handlingen är föredömligt enkel. Tom Hardy (som var två år gammal när den första filmen kom) har tagit över rollen som Max. Alldeles i början av filmen tillfångatas Max av ett gäng onda karlar, som för honom till Evige Joes rike. Evige Joe spelas av Hugh Keays-Byrne, som var skurken Toecutter i MAD MAX 1979. Han häckar i ett stort, dödskalleförsett berg, där han vakar över en vattenreservoir vars innehåll han snålar med. Joe, som ståtar med en grym ansiktsmask, har en massa vitmålade anhängare och beter sig som en gud. Det svältande folket fruktar honom. Max ska användas som något slags extraförråd av blod; han kallas "blodpåsen".
Charlize Theron spelar Imperator Furiosa, en tuff kvinna med mekanisk vänsterhand. Max lyckas fly, och efter att ha bråkat med Furiosa och de söta brudar hon har med sig, följer Max med Furiosa i en tankbil på väg genom öknen till Den gröna platsen, där allt ska vara vackert och där det går att odla jorden. Nicholas Hoult spelar en av Joes anhängare, som omvänds och följer med. Evige Joe gillar förstås inte detta, så han och en hord män beger sig av efter Max och Furiosa.

MAD MAX: FURY ROAD är i princip en enda, två timmar lång biljakt. Men, oj, vilken biljakt! Det här måste ses för att man ska tro på det. Sällan har fordon demolerats vackrare på en bioduk. Det är fullkomligt fantastiskt - och det mesta är fysiska effekter och stunts, och inte datoranimationer. Det är inte utan att man undrar hur i helsike George Miller lyckades filma det här.

Filmen är full av bisarra detaljer och deformerade människor. Evige Joes tillhåll är pampigt och olycksbådande, och jag tänker lite på Thulsa Doom i CONAN - BARBAREN. Bilen Joe färdas i är försedd med fyra trumslagare som dunkar på pukor, och längst fram står en fastkedjad kille och spelar på en eldsprutande elgitarr. Det är fullkomligt vansinnigt. Max och hans sällskap träffar på ett gäng maskerade motorcyklister som visar sig vara beväpnade tanter i mogen ålder. De är inte sena att vara med och slåss. Uppe på klippor avtecknar sig illasinnade män, som vore de apacher med motorcyklar istället för hästar. Ett gyttjigt område befolkas av folk som går på styltor. Filmen är inspelad i Namibia och miljöerna är majestätiska. Filmmusiken är skriven av en som kallar sig Junkie XL och den är extremt effektiv med mycket slagverk och pukor.
Men hur funkar Tom Hardy? Tja, han är okej. Han må vara en duktig skådespelare, men jag har alltid tyckt att han är rätt okarismatisk. Han är definitivt ingen Mel Gibson, och han har lite för runda och snälla drag, men han funkar ändå. Liksom i THE ROAD WARRIOR är Max förhållandevis passiv. Imperator Furiosa framstår som den egentliga huvudpersonen.

Men det spelar ingen roll att Max själv är aningen blek - eftersom MAD MAX: FURY ROAD är allt annat än blek. Jag vet inte om jag någonsin sett något liknande när det gäller massiv, sanslös action. Allting är enormt. Det känns som att man själv blåser omkull där i biosalongen. Det är så häftigt det kan bli. Dessutom: till skillnad från så många andra, moderna actionfilmer, går det att se vad som händer även när det är som mest kaotiskt. Sällan har två timmar passerat så här fort.

Tom Hardy har sagt att han har skrivit kontrakt för ytterligare tre Mad Max-filmer. Jag väntar med spänning på nästa.

Slutligen: MAD MAX: FURY ROAD är i 3D, men pressvisningen jag var på var i 2D. Jag vet inte om 3D:n tillför något och gör filmen ännu mer intensiv, eller om den bara irriterar och skapar huvudvärk.







(Biopremiär 14/5)

tisdag 12 maj 2015

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!
Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.
De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").
Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.
PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.
Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Srensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.
En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.
När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.
Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.
När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.








(Biopremiär 13/5)

-->

lördag 9 maj 2015

Nu tycker jag till om serier igen - känsliga varnas!

Just nu pågår SIS - Stockholms internationella seriefestival. Jag är inte där. Ärligt talat är jag inte speciellt lockad att åka dit. Det är väl en sak om en seriefestival hålls i staden där man bor; Malmö eller - som nu - Göteborg, så att man bara kan släntra dit, men jag åker inte tvärsöver landet för att titta på en massa bord med främst seriefanzines. Man går runt ett par varv, och sedan kan man det. Det är ju liksom inte Bokmässan.
Men apropå serier tänkte jag ta upp en grej vad gäller det ämnet. Några tankar som kanske kommer att få en del att sparka bakut.
Idag finns det fler svenska serieförlag och fler svenska serietecknare än någonsin. Men! Flera av Sveriges absolut främsta serietecknare och -författare; de mest professionella, är hänvisade till att producera gamla trotjänare som 91:an, Bamse och Fantomen. Jag ska inte påstå att de slösar bort sin talang, för det gör de inte - jag har inget emot nyss nämnda serier, jag har ju själv skrivit massor av manus till 91:an och Åsa-Nisse, det är kul. Men nog är det lite synd att de här i landet som verkligen behärskar seriekonsten för en förhållandevis anonym tillvaro och sällan kan leva på sina egna skapelser.
TOPPRAFFEL!s läsare vet säkert att jag inte har alltför mycket till övers för "det svenska serieundret". Alla dessa seriealbum som vräks ut och som nämns, recenseras och hyllas på kultursidor. I de allra flesta fall handlar det om illa tecknade och lika illa berättade serier. Dessa läses vare sig av "vanligt folk" eller traditionella seriefans/serieläsare; de läses av de som sympatiserar med upphovsmännens och -kvinnornas politiska åsikter och struntar i att det är inkompetent genomfört. Det spelar ingen roll att det är klantigt och slarvigt, bara det är angeläget och har ett viktigt budskap. Jo, många av de som gör och läser dessa album är ju dessutom extremt skitnödiga.
Majoriteten av de personer som gör dessa album skulle aldrig kunna producera ett 91:an-avsnitt om de vore tvungna att göra det för brödfödan. De vet helt enkelt inte hur man gör.
Till skillnad från seriealbumskaparna, som antingen lever på stipendier eller andra jobb vid sidan av, försörjer sig ofta proffsen på till exempel Egmont på att rita eller skriva just dessa gamla trotjänare, eventuellt varvat med reklam- och illustrationsjobb. Det händer att de skapar egna serier. Då går de som biserier i någon av tidningarna och de samlas sällan till album. Nuförtiden är marknaden för liten, det är för dyrt och riskabelt att ge ut kommersiella serier. Det är som med genrefilm i låg- och mellanbudgetklasserna: förr var man i princip garanterad stor vinst om man producerade- eller investerade i en billig liten skräckfilm. Så är det inte längre.
På sätt och viss är situationen liknande i USA. Nu är ju marknaden större där, det finns fler förlag, fler alternativ, men det har alltid varit så att många av de mest begåvade har suttit på Marvel och DC och producerat superhjälteserier. En skillnad är väl att dessa har mängder av fans och det kan innebära något stort när en viss favoritserieskapare ska ta sig an en favoritsuperhjälte. Jag har svårt att tänka mig att alltför många svenska seriefans blir exalterade när en populär 91:an-tecknare ska ta sig an Åsa-Nisse, även om resultatet kanske blir bra.
Visst finns det en del undantag; till exempel har Herman Hedning-tidningen har funnits ett bra tag nu, en tidning som inte bygger på en gammal folkkär serie. Dessutom innehåller tidningen en del andra serier av bra folk. Men undantagen är få. Och om man inte läser Herman Hedning känner man inte till de övriga serierna och dess serieskapare i den tidningen, eftersom de aldrig uppmärksammas i media. På albumsidan är ju Dennis Gustafsson ensam om att göra serieäventyr enligt den franska albummodellen. Johan Wanloo, Peter Bergting och Kim W Andersson är också ganska ensamma i sina avdelningar, liksom Lars Krantz. Vilket är märkligt.
Okej. Vart vill jag komma med det här? Nja, det vet jag inte. Jag kommer väl fram till det gamla vanliga: jag är oerhört less på alla inkompetenta serier som hamnar i kulturetablissemangets snäva spotlight. Det finns en kompetent serieelit i Sverige, och denna måste lyftas fram och hyllas för sina insatser - oavsett om man tycker att folkliga humorserier är ointressant och trist eller ej. Det skär i själ och hjärta när ännu ett undermåligt album hyllas på kultursidorna.
Så. Nu var det sagt.


-->

onsdag 6 maj 2015

Det kom en spya i vägen

Det har varit tyst här på TOPPRAFFEL! ett bra tag. En del av er undrar kanske varför.
Så här är det: jag är inte mer än mänsklig. Plötsligt och utan förvaring drabbades jag av vinterkräksjukan, en sjukdom jag bara trodde drabbade barn och barnfamiljer. Vinterkräksjukan visade sig vara Djävulens påfund; en nära döden-upplevelse som däckade mig totalt, men som försvann lika hastigt som den kom. Dock innebär det här att jag missat veckans pressvisningar. Men det är väl inget att göra, det är bara att bita ihop och gå vidare.

-->