måndag 18 maj 2015

Bio: Maggie

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För sex-sju år sedan diskuterade jag filmprojekt med en amerikansk producent och säljare. "No slashers and no zombies!" sa han. Redan då. Marknaden var mättad. Ändå fortsätter det att välla ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Science fiction-bokhandelns skräckhylla är full av zombiefilmer jag aldrig hört talas om och som i de flesta fall är relativt osebara.
Det är lätt att göra en zombiefilm, verkar folk tycka, det är bara att spöka ut några kompisar och låta dem jaga några andra kompisar i tomma fabrikslokaler, som ska föreställa världen efter zombiekatastrofen. De flesta filmerna är ganska likartade.
Det känns som att genren peakade redan på 1980-talet. Då kom de italienska klassikerna, och då kom de amerikanska RE-ANIMATOR och THE RETURN OF THE LIVING DEAD, med flera. Visst har det kommit en och annan bra film sedan dess, men det är 80-talsfilmerna jag gillar och ser om. Jag tröttnade på THE WALKING DEAD redan under den första säsongen, serietidningen tröttnade jag på ganska snart den med.
Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka i en zombiefilm som försöker vara lite annorlunda. Åtminstone tror den att den är annorlunda och originell. I realiteten är regidebutanten Henry Hobsons lilla independentfilm MAGGIE inte alls originell - tvärtom är den banal och förutsägbar.
Ett virus sprids med alarmerande hastighet över USA; bönder uppmanas att bränna sina grödor, så kanske kommer det därifrån. De infekterade förvandlas långsamt till människoätande zombies. Förvandlingen tar ett antal veckor och när de smittade är för sjuka och börjar känna doften av människokött, samlas de in och sätts i karantän.
Arnold spelar bonden Wade, vars tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin) blivit biten av en zombie. Han är en öm, kärleksfull far som vill att Maggies sista tid i livet ska vara bra, så han tar hem henne till familjen och vårdar henne i hemmet. Maggies mor är död, och Wades nya kvinna Caroline (Joely Richardson) verkar inte vara alltför förtjust i att ha Maggie därhemma. Vem vet när hon plötsligt vaknar upp som fullfjädrad och aggressiv kannibal? Vad Maggies två småsyskon tycker framgår inte riktigt, eftersom de försvinner ur handlingen ganska snart.
MAGGIE är något slags aidsallegori - och som sådan något senkommen. De smittade lever vanliga liv medan de blir sämre, och eftersom det inte finns något botemedel kan det bara sluta på ett sätt. De friska undviker de smittade. Jag tänker på Scooter McCraes superlågbudgetfilm SHATTER DEAD från 1994; en film gjord på video i vilken de döda fortsatte att leva och bara ville vara i fred tills de föruttnade. I MAGGIE får vi bland annat se hur titelfiguren träffar sina gamla kompisar och åker iväg till en sjö för att ha kul. Ännu en i gänget; Trent (Bryce Romero, som inte verkar vara släkt med George A), är smittad; utvecklingen har gått längre än hos Maggie och han börjar se ut som en levande död. En annan av killarna gör sig impopulär genom att tala illa om de smittade.
Hobsons film är väldigt lågmäld. Den som förväntar sig en skräckfilm bör välja något annat, eftersom MAGGIE är varken spännande eller otäck - det här är ett drama. De Arnold-fans som tror att de ska få se den gamle hjälten kötta horder av zombies så att hjärnsubstansen sprutar bör också välja något annat. Wade attackeras av en zombie alldeles i början och en bit in i filmen tvingas han yxa ihjäl sina zombifierade grannar (det sker utanför bild), men det är allt.
Jag tycker att Arnold Schwarzenegger gör en väldigt fin och övertygande insats. Jag ser i eftertexterna att han haft en dramacoach, vilket gett resultat. Wade ser brydd och plågad ut, han är sympatisk och villrådig.
Men det här är lite för simpelt och banalt - och ibland alldeles för pretentiöst. Det är långsamt och lite sövande, något som förstärks av den trista, klinkande musiken.  Bortsett från nyheten att göra en långsam och tråkig zombiefilm, har jag sett allt tidigare - och bättre. Filmen slutar ungefär som man gissat. Dessutom är det lite för mycket skakig, handhållen kamera och för många märkliga närbilder på ansikten för min smak.
Fast det är ju klart, om man inte har sett lika många zombiefilmer, skräckfilmer och genrefilmer som jag, känns det här kanske både fräscht och intressant. Men Arnold Schwarzeneggers fina insats räcker inte för att rädda MAGGIE från att vara en gäspning i biomörkret.








(Biopremiär 22/5)

-->

torsdag 14 maj 2015

Bio: Far from Men

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Förutsättningarna var inte de bästa när jag gick iväg för att se FAR FROM MEN, vilket är den "svenska" titeln på LOIN DES HOMMES. Filmen pressvisades nämligen en timme efter att MAD MAX: FURY ROAD slutat. Från bombastisk fläskaction till ett litet franskt drama byggt på en novell av Albert Camus. Intresset var inte på topp, så att säga.

FAR FROM MEN, som regisserats av David Oelhoffen, kallas "nordafrikansk western" i pressmaterialet. Nej, självklart är detta ingen western; för att kallas western måste filmen utspelas i den amerikanska västern. Däremot innehåller berättelsen flera ingedienser som hämtats från westerngenren, och Oelhoffens film skulle lätt kunna göras som en riktig western (vilket den hade vunnit på).

När filmen öppnar tänker jag på MAD MAX - vad nu, är jag kvar i ökenlandskapet? Nej, det här är ett annat, kargt landskap. Det är mitt ute i ingenstans i Algeriet 1954. Den danske amerikanen Viggo Mortensen spelar spanjoren Daru, som pratar franska. Han är lärare och lär små arabiska barn att läsa och skriva. En dag dyker det upp några karlar som har med sig en fånge; Mohamed (Reda Kateb), anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru ska föra Mohamed till rättvisan och traskar iväg med honom. Under färden lär de känna varandra och blir vänner, men faror hotar hela tiden. Arga bybor är på jakt efter Mohamed för att ge igen för mordet på kusinen. Algeriska rebellstyrkor dyker upp. Franska trupper dyker också upp och skjuter på allt som rör sig.
FAR FROM MEN innehåller en del skottväxlingar, men den som förväntar sig ett spännande raffel är fel på det. Tvärtom är filmen så ospännande den kan vara. Visst återfinns flera klassiska westernelement, här finns till och med en bar med prostituerade en trappa upp, men filmen berättas inte som en western- eller äventyrsfilm. Det här är lågmält och återhållsamt, helt utan extravaganser. Daru är en rätt trist typ, Mohamed är ännu tristare.

Jag läser att många kallar filmen vacker, och det kan man ju tycka, men det är bara det ena vissna stenlandskapet efter det andra och filmfotot är ganska platt. Vädret är inget vidare. De två huvudpersonerna promenerar. De går och går och går. Daru bär gubbakeps. För att verkligen understryka tristessen har man anlitat Nick Cave och Warren Ellis för filmmusiken. Som ni vet är Nick Cave en av världens tråkigaste människor och den saggiga musiken låter därefter.
Jag skulle gärna se en film om kriget i Algeriet, men då vill ha allt ha en film gjord med nerv och entusiasm, och inte ett ovanligt våldsamt avsnitt av GODNATT, JORD.

... Fast det är ju klart. Om jag inte sett MAD MAX först hade jag kanske tyckt bättre om den här. De gamla tanterna som av någon anledning ofta kommer till Hagabions pressvisningar verkade uppskatta filmen. Actionfilm för folk som inte gillar action.








(Biopremiär 15/5)

onsdag 13 maj 2015

Bio: Mad Max: Fury Road

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag minns när jag för snart 35 år sedan bläddrade i Filmtidningen; biografernas gratistidning, och läste en liten text om THE ROAD WARRIOR; en kommande australisk film som kalllades "årets äventyrsfilm". Årets äventyrsfilm? Skulle inte det vara JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN? Eller någon annan film jag hört talas om. Efter katastrofen-filmen THE ROAD WARRIOR hade jag aldrig hört talas om - men bilden såg tuff ut. När filmen så gick upp på bio i Landskrona, gick förstås jag och en kompis och såg den.

Vi var alldeles utmattade efteråt. Vi hade aldrig någonsin sett en så tuff film. "Det var ju action precis hela tiden!" stånkade min kompis. Tuffast av allt var förstås Mel Gibson som Mad Max, iförd trasig skinnpaj.

Men vi blev lite förvirrade när filmen började och det stod MAD MAX 2 i förtexterna. MAD MAX 2? Fanns det en första film? Jodå, George Millers MAD MAX från 1979 lämnades in till Statens Biografbyrå tre gånger mellan 1980 och 1983. Första gången oklippt, därefter kortad av distributören - men den totalförbjöds varje gång. En tid  senare pratade Kjell Alinge om MAD MAX i sitt radioprogram Eldorado. Han hade fått tillfälle att se den förbjudna filmen och kallade den "förbjuden frukt" - och han tyckte inte att den var bra.

Ytterligare en tid senare gick jag, som jag gjorde varje dag, förbi Vlado Video, som låg på samma gata där jag bodde. I skyltfönstret hade de en stor standee för MAD MAX. Den hade släppts på video trots att den var förbjuden för biovisning. Jag hyrde förstås filmen.

Då, i början av 80-talet, tyckte jag inte att den första MAD MAX var någon större höjdare. Världen filmen utspelades i var inte lika extrem som i uppföljaren THE ROAD WARRIOR (1981); folk bodde fortfarande i hus, de åkte på semester, de hade jobb - och Max (som i en scen avslöjar sitt efternamn: Rockatansky) var polis. Versionen som släpptes i Sverige var dubbad till amerikansk engelska - tydligen trodde den amerikanska distributören att de australiska dialekterna var för svåra att förstå.
Eftersom MAD MAX var rätt okänd, döptes MAD MAX 2 om till THE ROAD WARRIOR, vilket det även står i förtexterna till den amerikanska releasen. Uppföljaren var större, bättre och maffigare.
1985 kom så en tredje film; MAD MAX BORTOM THUNDERDOME, och den här gången hade George Miller tagit hjälp av George Ogilvie - Ogilvie regisserade dialogscenerna, medan Miller stod för actionscenerna. Jag gick på gymnasiet när den här kom, och jag minns att jag berättade för några klasskompisar om hur besviken jag var. Filmen var mycket, mycket sämre än de två första filmerna. Det enda minnesvärda är striden mot jätten Blaster i titelns stridsarena Thunderdome. Resten var tråkigt och ganska barnvänligt, och Tina Turner stod för den trista titellåten. Om jag inte minns helt fel var MAD MAX BORTOM THUNDERDOME den näst sista filmen som visades på Imperial i Landskrona - den sista blev MIAMI SUPERCOPS med Terence Hill och Bud Spencer.

Eftersom THE ROAD WARRIOR blev spå oerhört framgångsrik och trendsättande, svämmade videobutikerna snabbt över av billiga kopior. Från Nya Zeeland kom BATTLETRUCK, som gick upp på bio i Sverige. På Filippinerna snidade Cirio H Santiago ihop rullar som WHEELS OF FIRE och EQUALIZER 2000, för att bara nämna två - men mest produktiva var självklart italienarna. På 1980-talet hade Italien fortfarande en stor B-filmsproduktion och de kastade sig girigt över alla trender. Efter katastrofen-filmer var perfekt - det var billigt att göra sådana filmer. Man spökade ut lite folk i pseudo-punkutstyrslar, tokade till några bilar och motorcyklar så att de skulle se "futuristiska" ut, och så lät man rollfigurerna köra runt, runt, runt i grustag utanför Rom, och ibland slå och skjuta på varandra. Filmerna handlade sällan om något speciellt, det var bara våldsam skolteater i sandlådan. Självklart är många av dessa filmer fantastiskt skojiga.
Inför pressvisningen av MAD MAX: FURY ROAD såg jag om MAD MAX och THE ROAD WARRIOR - trean orkade jag inte se om. Jag konstaterar att den första filmen är bra, men det tar 75 minuter innan Max får fru och barn överkörda, så att han kan bli mad och hämnas. Mel Gibson ser ganska ung och valpig ut. En sak jag inte tänkt på är att nu bortgångne Brian Mays musik påminner lite om musiken till THE EVIL DEAD - det låter som om det är samma lilla orkester. Ibland är musiken aningen okänslig.

Mel Gibson har vuxit till sig i THE ROAD WARRIOR och han är en utmärkt hjälte - även om han faktiskt är rätt passiv stora delar av filmen. Den här filmen är egentligen en maskerad westernfilm. Mad Max är den ensamme revolvermannen som motvilligt tvingas hjälpa en vagnkaravan över prärien, eftersom mordiska indianer är på krigsstigen. Fast i Millers film kör indianerna bil och motorcykel. Den onde Humongous' (svensken Kjell Nilsson) gäng har dessutom en del homoerotiska drag. Brian Mays musik är även här lite okänslig under de lugnare scenerna, men effektiv under de otaliga actionscenerna. Jag förstår att jag älskade den här filmen som ung tonåring.
Så. Trettio år efter MAD MAX BORTOM THUNDERDOME är Mad Max tillbaka i en film George Miller velat göra i ett par decennier. Och vad annat kan man säga än att den 70-årige Miller visar var skåpet ska stå. MAD MAX: FURY ROAD får de flesta andra actionfilmer att framstå som anemiska. FAST & FURIOUS 7 är ett lådbilsrally vid jämförelse. Det kommer inte att komma en fläskigare actionfilm i år - troligen inte på ett bra tack framöver. För hur ska man toppa det här? Redan de tuffa förtexterna och en inledande voice over anger tonen: "My name is Max. I was a cop. A road warrior."

Handlingen är föredömligt enkel. Tom Hardy (som var två år gammal när den första filmen kom) har tagit över rollen som Max. Alldeles i början av filmen tillfångatas Max av ett gäng onda karlar, som för honom till Evige Joes rike. Evige Joe spelas av Hugh Keays-Byrne, som var skurken Toecutter i MAD MAX 1979. Han häckar i ett stort, dödskalleförsett berg, där han vakar över en vattenreservoir vars innehåll han snålar med. Joe, som ståtar med en grym ansiktsmask, har en massa vitmålade anhängare och beter sig som en gud. Det svältande folket fruktar honom. Max ska användas som något slags extraförråd av blod; han kallas "blodpåsen".
Charlize Theron spelar Imperator Furiosa, en tuff kvinna med mekanisk vänsterhand. Max lyckas fly, och efter att ha bråkat med Furiosa och de söta brudar hon har med sig, följer Max med Furiosa i en tankbil på väg genom öknen till Den gröna platsen, där allt ska vara vackert och där det går att odla jorden. Nicholas Hoult spelar en av Joes anhängare, som omvänds och följer med. Evige Joe gillar förstås inte detta, så han och en hord män beger sig av efter Max och Furiosa.

MAD MAX: FURY ROAD är i princip en enda, två timmar lång biljakt. Men, oj, vilken biljakt! Det här måste ses för att man ska tro på det. Sällan har fordon demolerats vackrare på en bioduk. Det är fullkomligt fantastiskt - och det mesta är fysiska effekter och stunts, och inte datoranimationer. Det är inte utan att man undrar hur i helsike George Miller lyckades filma det här.

Filmen är full av bisarra detaljer och deformerade människor. Evige Joes tillhåll är pampigt och olycksbådande, och jag tänker lite på Thulsa Doom i CONAN - BARBAREN. Bilen Joe färdas i är försedd med fyra trumslagare som dunkar på pukor, och längst fram står en fastkedjad kille och spelar på en eldsprutande elgitarr. Det är fullkomligt vansinnigt. Max och hans sällskap träffar på ett gäng maskerade motorcyklister som visar sig vara beväpnade tanter i mogen ålder. De är inte sena att vara med och slåss. Uppe på klippor avtecknar sig illasinnade män, som vore de apacher med motorcyklar istället för hästar. Ett gyttjigt område befolkas av folk som går på styltor. Filmen är inspelad i Namibia och miljöerna är majestätiska. Filmmusiken är skriven av en som kallar sig Junkie XL och den är extremt effektiv med mycket slagverk och pukor.
Men hur funkar Tom Hardy? Tja, han är okej. Han må vara en duktig skådespelare, men jag har alltid tyckt att han är rätt okarismatisk. Han är definitivt ingen Mel Gibson, och han har lite för runda och snälla drag, men han funkar ändå. Liksom i THE ROAD WARRIOR är Max förhållandevis passiv. Imperator Furiosa framstår som den egentliga huvudpersonen.

Men det spelar ingen roll att Max själv är aningen blek - eftersom MAD MAX: FURY ROAD är allt annat än blek. Jag vet inte om jag någonsin sett något liknande när det gäller massiv, sanslös action. Allting är enormt. Det känns som att man själv blåser omkull där i biosalongen. Det är så häftigt det kan bli. Dessutom: till skillnad från så många andra, moderna actionfilmer, går det att se vad som händer även när det är som mest kaotiskt. Sällan har två timmar passerat så här fort.

Tom Hardy har sagt att han har skrivit kontrakt för ytterligare tre Mad Max-filmer. Jag väntar med spänning på nästa.

Slutligen: MAD MAX: FURY ROAD är i 3D, men pressvisningen jag var på var i 2D. Jag vet inte om 3D:n tillför något och gör filmen ännu mer intensiv, eller om den bara irriterar och skapar huvudvärk.







(Biopremiär 14/5)

tisdag 12 maj 2015

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!
Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.
De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").
Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.
PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.
Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Srensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.
En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.
När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.
Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.
När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.








(Biopremiär 13/5)

-->

lördag 9 maj 2015

Nu tycker jag till om serier igen - känsliga varnas!

Just nu pågår SIS - Stockholms internationella seriefestival. Jag är inte där. Ärligt talat är jag inte speciellt lockad att åka dit. Det är väl en sak om en seriefestival hålls i staden där man bor; Malmö eller - som nu - Göteborg, så att man bara kan släntra dit, men jag åker inte tvärsöver landet för att titta på en massa bord med främst seriefanzines. Man går runt ett par varv, och sedan kan man det. Det är ju liksom inte Bokmässan.
Men apropå serier tänkte jag ta upp en grej vad gäller det ämnet. Några tankar som kanske kommer att få en del att sparka bakut.
Idag finns det fler svenska serieförlag och fler svenska serietecknare än någonsin. Men! Flera av Sveriges absolut främsta serietecknare och -författare; de mest professionella, är hänvisade till att producera gamla trotjänare som 91:an, Bamse och Fantomen. Jag ska inte påstå att de slösar bort sin talang, för det gör de inte - jag har inget emot nyss nämnda serier, jag har ju själv skrivit massor av manus till 91:an och Åsa-Nisse, det är kul. Men nog är det lite synd att de här i landet som verkligen behärskar seriekonsten för en förhållandevis anonym tillvaro och sällan kan leva på sina egna skapelser.
TOPPRAFFEL!s läsare vet säkert att jag inte har alltför mycket till övers för "det svenska serieundret". Alla dessa seriealbum som vräks ut och som nämns, recenseras och hyllas på kultursidor. I de allra flesta fall handlar det om illa tecknade och lika illa berättade serier. Dessa läses vare sig av "vanligt folk" eller traditionella seriefans/serieläsare; de läses av de som sympatiserar med upphovsmännens och -kvinnornas politiska åsikter och struntar i att det är inkompetent genomfört. Det spelar ingen roll att det är klantigt och slarvigt, bara det är angeläget och har ett viktigt budskap. Jo, många av de som gör och läser dessa album är ju dessutom extremt skitnödiga.
Majoriteten av de personer som gör dessa album skulle aldrig kunna producera ett 91:an-avsnitt om de vore tvungna att göra det för brödfödan. De vet helt enkelt inte hur man gör.
Till skillnad från seriealbumskaparna, som antingen lever på stipendier eller andra jobb vid sidan av, försörjer sig ofta proffsen på till exempel Egmont på att rita eller skriva just dessa gamla trotjänare, eventuellt varvat med reklam- och illustrationsjobb. Det händer att de skapar egna serier. Då går de som biserier i någon av tidningarna och de samlas sällan till album. Nuförtiden är marknaden för liten, det är för dyrt och riskabelt att ge ut kommersiella serier. Det är som med genrefilm i låg- och mellanbudgetklasserna: förr var man i princip garanterad stor vinst om man producerade- eller investerade i en billig liten skräckfilm. Så är det inte längre.
På sätt och viss är situationen liknande i USA. Nu är ju marknaden större där, det finns fler förlag, fler alternativ, men det har alltid varit så att många av de mest begåvade har suttit på Marvel och DC och producerat superhjälteserier. En skillnad är väl att dessa har mängder av fans och det kan innebära något stort när en viss favoritserieskapare ska ta sig an en favoritsuperhjälte. Jag har svårt att tänka mig att alltför många svenska seriefans blir exalterade när en populär 91:an-tecknare ska ta sig an Åsa-Nisse, även om resultatet kanske blir bra.
Visst finns det en del undantag; till exempel har Herman Hedning-tidningen har funnits ett bra tag nu, en tidning som inte bygger på en gammal folkkär serie. Dessutom innehåller tidningen en del andra serier av bra folk. Men undantagen är få. Och om man inte läser Herman Hedning känner man inte till de övriga serierna och dess serieskapare i den tidningen, eftersom de aldrig uppmärksammas i media. På albumsidan är ju Dennis Gustafsson ensam om att göra serieäventyr enligt den franska albummodellen. Johan Wanloo, Peter Bergting och Kim W Andersson är också ganska ensamma i sina avdelningar, liksom Lars Krantz. Vilket är märkligt.
Okej. Vart vill jag komma med det här? Nja, det vet jag inte. Jag kommer väl fram till det gamla vanliga: jag är oerhört less på alla inkompetenta serier som hamnar i kulturetablissemangets snäva spotlight. Det finns en kompetent serieelit i Sverige, och denna måste lyftas fram och hyllas för sina insatser - oavsett om man tycker att folkliga humorserier är ointressant och trist eller ej. Det skär i själ och hjärta när ännu ett undermåligt album hyllas på kultursidorna.
Så. Nu var det sagt.


-->

onsdag 6 maj 2015

Det kom en spya i vägen

Det har varit tyst här på TOPPRAFFEL! ett bra tag. En del av er undrar kanske varför.
Så här är det: jag är inte mer än mänsklig. Plötsligt och utan förvaring drabbades jag av vinterkräksjukan, en sjukdom jag bara trodde drabbade barn och barnfamiljer. Vinterkräksjukan visade sig vara Djävulens påfund; en nära döden-upplevelse som däckade mig totalt, men som försvann lika hastigt som den kom. Dock innebär det här att jag missat veckans pressvisningar. Men det är väl inget att göra, det är bara att bita ihop och gå vidare.

-->

torsdag 30 april 2015

Bio: Samba

Foton: David Koskas © 2014 Quad Gaumont. All Rights Reserved.

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore. Enligt IMDd är det här "comedy, drama", men så mycket comedy är det inte.

Omar Sy spelar titelfiguren Samba, en kille från Senegal som bott i Paris i tio år. Han jobbar som diskare på en restaurang, men har lovats att få börja jobba i köket. På grund av olyckliga omständigheter haffas han av myndigheterna och hotas med utvisning.

Charlotte Gainsbourg är Alice, som tidigare varit chef på ett företag, men bränt ut sig. Efter en tid på ett hem har hon börjat arbeta på socialen, eller om det nu är Frankrikes invandrarverk, och är den som ska hantera Sambas fall. Domstolen slår fast att Samba ska utvisas, men han väljer att stanna kvar illegalt och försörjer sig på småjobb medan han gömmer sig för myndigheterna. Samtidigt börjar han att umgås lite med Alice - och det verkar som om de två börjar få starkare känslor för varandra.

Samba är en sympatisk kille. Han är begåvad och vill verkligen göra rätt för sig - och han gillar inte fifflandet en del av hans invandrarkompisar håller på med. Men det är förstås inte så lätt att få ett hederligt jobb om man är illegal invandrare i Paris. Sambas person och positiva attityd gör att den här filmen av Olivier Nakache och Eric Toledano (duon bakom dundersuccén EN OVÄNTAD VÄNSKAP) skiljer sig den del från liknande filmer. När invandrares verklighet ska skildras på film har det en tendens att enbart vara eländes elände, med otrevliga socialsekreterare, hemska poliser, och huvudpersoner som sätter sig på tvären så att allt slutar i moll.

SAMBA har bra skådespelare, flera bra rollfigurer och en del scener är riktigt roliga. Det är inte alltför plågsamt att se den här filmen, men den känns lite märkligt tom. Filmen är habilt gjord, men alltför rudimentär. Storyn håller en realistisk ton, vilket innebär att en överraskande twist på slutet känns rätt osannolik, om än inte omöjlig. Jag antar att Nakache och Toledano försökt upprepa konceptet från EN OVÄNTAD VÄNSKAP med en ny oväntad vänskap, till och med Omar Sy återkommer från succéfilmen, men det funkar inte lika bra den här gången.

Filmer som lämnar mig likgiltig känner jag igen på att jag inte har speciellt mycket att säga om dem. Och så känner jag nu. Det här blir en kort recension.

Roligast i filmen är ett montage där Alice sitter på sin arbetsplats och försöker förstå vad hennes olika klienter säger och menar. När hon talar perfekt brittisk engelska med en man som inte kan franska förstår han inte, och henne kollega ber henne därför prata dålig engelska. När hon pratar med kraftig fransk brytning går det bättre!

Jag tänkte ett tag sätta en trea, men, njä, varför ska jag vara snäll i onödan?

 





(Biopremiär 1/5)


onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.
Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.
Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.
Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.
1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.
Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.
Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.
Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.
Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.
Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.
Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.
1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.
  






(Biopremiär 1/5)

-->

måndag 27 april 2015

En TV-kväll på 70-talet

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tycker att det mesta är tråkigt eller dåligt, eller tråkigt och dåligt. Eventuella intressanta TV-serier kan man se på DVD vad det lider, långfilmer har jag ofta redan sett på bio eller DVD, och nyheter får man ju via Internet.

Annat var det förr. När jag växte upp. På 1970- och 80-talen. Då var ju allt bra. Rättare sagt: det var tråkigt och dåligt på ett bra, tilltalande sätt. Det var långsamt och det var mycket gubbar. I bästa fall. När det inte var hopplöst. Svensk TV-humor på 80-talet har visat sig vara hopplös. Jag fick till exempel "Macken" och "En himla många program" när de släpptes på DVD, och konstaterade att om man klipper ut allt som är roligt ur den totala speltiden, får man en dryg halvtimme.

Samtidigt är det rätt trevligt med gamla dammiga TV-program. För oss som gillar dammiga TV-program är SVT:s Öppet arkiv en guldgruva. Jag och min flickvän tittar ofta på Öppet arkiv. Fast efter att ha sett alla avsnitt av "N.P. Möller - fastighetsskötare" är det svårt att hitta nya favoriter. Vi såg i veckan samtliga avsnitt av "Albert & Herbert" som hittills finns tillgängliga. Därefter hoppade vi runt och såg lite allt möjligt.

I ärlighetens namn tyckte jag som barn på 70-talet att det mesta utom deckare och cowboyfilmer var tråkigt på TV. Det tyckte uppenbarligen även Lasse Hallström. Innan Hallström för till Hollywood och började göra dåliga, sentimentala filmer, producerade han en hel del roligheter för SVT - eller Sveriges Radio som företaget hette då. 1979 gjorde han den halvtimmeslånga dokumentären "Vad är det för fel på svensk TV-underhållning?". Programmet varvar seriösa intervjuer med TV-producenter och sketcher. Magnus Härenstam, Lars Amble, Lasse Hallström själv med flera drar gamla, uttjatade vitsar på olika sätt och visar hur dessa behandlas av TV, hur mycket det skulle kosta att spela in en sketch, och så vidare. Hallström visar sig vara en utmärkt fysisk komiker, synd att han inte fortsatte på den banan. Den välrenommerade humorkännaren Nils-Petter Sundgren pratar om humor i olika länder och Hallström kommer fram till att det är säkrare att göra tråkiga, allvarliga program än humor, eftersom det alltid finns folk som blir arga om humorn inte tilltalar just dem - med andra ord, en diskussion som är väldigt aktuell även idag, här och nu. En TV-chef säger att man hellre satsar på prestigeprojekt om Keve Hjelms Ivar Lo-Johansson-filmatisering "Godnatt, jord".
Magnus Härenstam och Lasse Hallström i vitstagen.
"Godnatt, jord". Ja, herregud! Det var SVT:s stora, dyra satsning 1979. Jag minns att de hade trailers för programmet lång tid innan det började sändas, det visade sett program som hette "Inför 'Godnatt, jord'", och tidningen Vi, som farsan prenumererade på, hade ett stort reportage om denna viktiga milstolpe i svensk TV-historia.

Det enda Hjelms TV-serie är ihågkommen för, är att den är en av de tråkigaste som någonsin producerats. Kanske den tråkigaste. Jag mindes ett avsnitt i vilket en familj åkte häst och vagn större delen av avsnittet - och jag kommer ihåg att farsan började gapskrattade när ekipaget stannade så att en liten gosse kunde hoppa av och kissa. Hagge Geigert sa i ett av sina TV-program 1979 att Norge ska börja visa "Godnatt, jord" - i slowmotion, så att de verkligen hänger med.

"Vi måste se på 'Godnatt, jord'!" sa jag till min flickvän, och det gick ju utmärkt, eftersom serien finns på Öppet arkiv. Avsnitt två, av sju, heter "Resan till Himmelstorp 1908", och jag förstod förstås att det måste vara avsnittet jag mindes. Vi struntade i det första avsnittet och kastade oss över Häst-, vagn- och kissavsnittet.

Ja, vad ska man säga om denna statarskildring? Avsnittet varar 59 minuter. Vi såg inte riktigt hela, eftersom vi snabbspolade lite emellanåt. Vi hoppade fram ett par minuter - bara för att konstatera att vi var kvar i samma scen. Och det hade inte hänt någonting. Alldeles i början sitter en gubbe vid ett bord och häller mjölk i kaffet. Långsamt. I realtid. Vi började skratta. I början av avsnittet bryter det ut en eldsvåda, vi ser den på håll, men istället för dramatik, får vi se folk som bär hinkar. Hinkar återkommer upprepade gånger. Om rollfigurerna inte har något annat för sig, bär de på en hink.

Ungefär halvvägs in i programmet börjar resan till Himmelstorp. Far, mor och son på en vagn. De rullar långsamt iväg, och fortsätter att långsamt rulla längs ojämna vägar i en skog. Ibland säger kvinnan något, men det går sällan att höra vad. Det verkar mest bara ointressanta betraktelser av träd och hus. Efter ett bra tag stannar de, så att pojken kan kissa i realtid. Sedan bär det av igen.
Mot slutet av avsnittet kommer de fram till ett hus. Där bor en tant som bär på en hink. Hon säger ingenting. De sitter i huset en stund och gör ingenting, och sedan påbörjar de återfärden. Denna får vi inte se, eftersom avsnittet nästan är slut.

"Godnatt, jord" är verkligen fruktansvärt tråkigt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på typiskt svenskt drama.
Godnatt!
Nå. Efter detta kände vi att det var dags för lite rejäl 70-talsunderhållning. TV-producenterna i Hallströms program hävdade att det är mycket billigare att göra program där artister kommer fram och sjunger, än sketchprogram och annat som kräver manus, skådespelare och rekvisita. Vi valde att se "Nöjesmazarinen" från 1975 - ett program jag inte minns, inte hört talas om, och som troligen bara sändes i ett avsnitt. Det finns nämligen bara ett avsnitt på Öpppet arkiv, och jag kan inte hitta några uppgifter om att det ska finnas fler.

"Nöjesmazarinen" är ett otroligt konstigt program - det är inte utan att jag undrade vad de medverkande artisterna tänkte. Studion och inramningen är något slags dekadent kabarémiljö i 70-talstappning. Flera i publiken verkar vara utklädda och de sitter vid kafébord, där de dricker sprit och kedjeröker. En del sitter med ryggen mot scenen.
Ted Åström blandar sig med publiken.
Ted Åström och balettdansösen Lisbeth Zachrisson är programvärdar. De inleder med att sjunga en sång, under vilken de dansar omkring och är nära att trassla in sig i de långa mikrofonsladdarna. Därefter framträder en rad ofta välkända namn. Hoolabandola Band uppträder maskerade. Utan förvarning dyker Demis Roussos upp och sjunger playback. Han får återkomma senare i programmet och sjunga en andra låt. En väldigt ung Magnus Uggla sjunger om Bobbo Viking.

Ibland sjunger Ted Åström några låtar, han har då tokiga kläder på sig, och en duo som påstås vara helt okänd presenteras; Greta & Malou heter duon, och de är inget vidare. Duon tävlade i Melodifestivalen 1977 och Malou Berg var senare med i några långfilmer, bland annat Lasse Åbergs REPMÅNAD.
Ted Åström blandar sig med Greta & Malou
För att det inte ska bli alltför festligt bryter programmet av med Kabaré Fredagsbarnen: Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam. De sitter i mörker, plinkar på instrument och läser dikter, eller vad det nu är. Prosa, kanske. Det är otroligt pretentiöst. Och så blir de vild, fri jazz, till vilken Lisbeth Zachrisson dansar frenetiskt, och på det hillbillycountry från Texas.

"Nöjesmazarinen" slutar med att Ted Åström håller upp en pappersrulle med eftertexterna. Han tittar på pappret, sätter sig på en stol, och Zachrisson dansar balett runt honom. Hon snor pappersrullen. Publiken rusar upp på scenen och det blir Benny Hill-jakt, alla springer runt och jagar Åström, som till slut trillar omkull och rullas in i pappret. Slut.
Se där! En typisk TV-kväll från 1970-talet.


lördag 25 april 2015

Serier: Spirou - Operation Fladdermus

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Operation Fladdermus"
Av Schwartz och Yann
Cobolt

Alldeles nyligen recenserade jag "Skatten i Alexandria", det senaste albumet i den ordinarie Spirouserien, och som kom ut i Sverige i december förra året. Nu är det dags för ett pinfärskt album; det andra i den alternativa albumsviten "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", i vilken olika serieskapare tar sig an den välkände piccolon. Det första albumet; "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, kom förra året - och det var lysande. En serieroman för vuxna; ett intrikat thrillerdrama om Spirous upplevelser på hotellet Moustic i Bryssel strax före krigsutbrottet 1939.

Den här gången har signaturen Yann stått för manus, medan Olivier Schwartz har tecknat. Yann har skrivit och tecknat en hel del serier genom årens lopp; bland annat skrev han manus till ett Spiroualbum i den ordinarie sviten; "På uppdrag av Z", och under pseudonymen Balac skrev han det första albumet om släkten Sambre; "Hädanefter intet", som tecknades av Yslaire. Schwartz är en ny bekantskap för mig, han tecknar i en stil som kraftigt påminner och Yves Chaland, och det är väldigt läckert.

När albumet börjar är det 1942, Bryssel är ockuperat, och Tyskland har gjort hotell Moustic till Gestapos högkvarter. Spirou jobbar kvar på hotellet, där han tvingas bära grön uniform och putsa tyskarnas stövlar. Han ses som kollaboratör av Brysselborna, men uppe på sitt rum gömmer han en radiosändare med vilken han underrättar motståndsrörelsen. Nazisterna förstår inte vem det är som ständigt lyckas avslöja och sprida deras hemligheter, men snart börjar de ringa in Spirou. Nicke i sin tur har fått jobb på dagstidningen Le Soir, som kallas "tysktidning". En dag upptäcker han att två allierade flygare har tagit sig in i hans lägenhet och gömt sig under sängen.

Själva intrigen handlar om ett mystiskt vapen som får tyska bombplan att oförklarligt explodera i luften. Ingen begriper hur det går till (för säkerhets skull låter Gestapo skjuta alla sina flygplansmekaniker), men Spirou lyckas förstås snubbla över förklaringen.
"Operation Fladdermus" är något mer traditionellt än det förra albumet, det är ett schwungigt och frejdigt äventyr, som blandar ond, bråd död och kärv realism med humor och vardagsbetraktelser. Det är inte lika unikt som Émile Bravos album, men det är mycket, mycket bra. Ja, det är exceptionellt bra. Intrig, persongalleri, berättande och teckningar håller högsta klass - vilket även gäller tryck och papper.

Vi känner igen Spirou och Nicke från de ordinarie äventyren, men här har de fått ytterligare dimensioner. Spirou träffar en judisk flicka han blir förälskad i, det figurerar en sexig, kvinnlig tysk officer, som fattar tycke både för Spirou och Nicke, och minsann om vi inte får se Nicke dela säng med tyskan.
Flera av bifigurerna är hämtade ur verkligheten liksom en del händelser. Den som gillar klassiska belgiska serier har mycket att lägga märke till. Tintin publicerades ju i Le Soir, och flera av figurerna i det här albumet pratar om att de följer den lille reportern som letar efter Rackham den Rödes skatt. I en scen omtalas Hergé som en kollaboratör som säkert kommer att avrättas så snart kriget är slut. Ute på gator och torg ser vi några av Hergés olika figurer springa förbi, den onde dr Müller agerar tortyrexpert åt Gestapo, och minsann om inte Lamholt från Finn och Fiffi, av alla människor, figurerar i en ruta, liksom Blake från Blake och Mortimer.

Den ordinarie Spirouserien har tagit sig i kragen de senaste åren, men det är bara att konstatera att denna, den alternativa serien, är ännu bättre. Detta är något av det absolut bästa i serieväg som produceras just nu - och jag hoppas att kommande album är lika bra.

Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen - men ska jag anmärka på något, är det att det förekommer lite väl många flamländska ord och uttryck insprängda i texten, försedda med asterisker och förklaringar. Det stör läsrytmen en aning - men det är bara en liten anmärkning i kanten.

"Operation Fladdermus" är förstås ett av årets mest givna köp.

fredag 24 april 2015

Serier: Don Martins stora julpajare

Don Martins stora julpajare
Av Don Martin
Egmont Publishing
Nej, nu går skam på torra land! Först recenserar jag ett Spiroualbum som kom ut redan i julas - och nu skriver jag om ett renodlat julalbum från förra året ... medan vårsolen skiner och fåglarna kvittrar utanför fönstret! Är jag fullkomligt galen?
Nä. Till skillnad från fallet med Spiroualbumet kände jag till detta Don Martin-albums existens. Det fanns på Bokmässan i september förra året. Dock lyckades Egmont sälja slut på samtliga exemplar under mässan, så när jag gick dit sista dagen och försynt och artigt bad om ett recensionsex, fanns det inga kvar. Sedan glömde jag helt enkelt bort albumet. Tills nu. Det går fortfarande utmärkt att få tag på det, främst hos diverse Internetboklådor, men jag såg att till exempel Science Fiction Bokhandeln i Göteborg har ett helt gäng på seriehyllorna.
Jag har tidigare skrivit en hel del om Svenska MAD och om hur mycket den tidningen betytt för mig - HÄR kan du läsa en grej, och HÄR kan du läsa en annan. Således tycker jag att det är onödigt att jag upprepar mig här.
Som barn tyckte jag - ganska självklart - att Don Martin (1932-2000) var den roligaste MAD-tecknaren. Han hade en skojig stil och skämten var lättbegripliga - som barn begrep jag förstås inte alltid satiren och parodierna tidningen till större delen innehöll. För många är Don Martin synonym med MAD - det händer fortfarande att fullvuxna människor jag träffar på kan prata om "Du vet, han MAD", som vore Don Martin en seriefigur som heter MAD. Kanske uppfattade de aldrig att serierna handlar om olika figurer, Martins gubbar är ju väldigt likartade.
Tidigt verk av Don Martin.
1990 besökte Don Martin Bokmässan i Göteborg och jag var på plats när det var dags för seminarium. Jag blev oerhört besviken. Don Martin var inte alls en spjuver i klass med till exempel Bud Grace. Tvärtom - han var, vad jag minns, en väldigt, väldigt tråkig gubbe med kraftigt nedsatt syn. Fast det är ju klart, det är möjligt att han var roligare privat.
"Don Martins stora julpajare" innehåller en blandad kompott - och det är väldigt ojämnt. Här finns en handfull sidor med Don Martins allra tidigaste bidrag till MAD, och dessa är inte speciellt roliga. Dessa hade jag aldrig sett tidigare, men i övrigt känner jag med få undantag igen alla serierna i boken. Serien om nationella mästerskapen i längdspottning är en klassiker, den har jag faktiskt flera gånger återgett verbalt för vänner och bekanta. Många skämt handlar om arkebuseringar i Sydamerika. Vissa serier är fortfarande roliga - en hel del är inte roligt alls. Som vuxen fick jag veta att Don Martin inte alltid stod för manusen - det står inte angivet, men Duck Edwing var den som skrev majoriteten av Don Martins ensidor. Först mot slutet av Don Martins karriär fick Edwing credit. För övrigt blev Duck Edwing med tiden en av mina favoriter han med.
Det här julalbumet är nyöversatt av Mathias Bällsten och jag vet inte huruvida han letat upp- och behållit alla gamla namn på figurerna från de svenska originalpubliceringarna, men namnen låter onekligen som något Bengt Sahlberg och de andra kunde ha hittat på en gång i tiden. Dock tycker jag att man gott kunde angett vilka år de olika serierna är från.
Slutligen hoppas jag att Egmont fortsätter att ge ut julpajare med MAD:s mest legendariska tecknare. Eller varför inte sommarpajare?



Serier: Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria

Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria
Av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing

Egmont må vara en av Nordens största mediekoncerner, men de är inget vidare på att marknadsföra sina produkter. Det här albumet kom ut i december förra året, men det hade jag ingen aning om. Jag såg det av en slump för inte så längesedan; det stack ut bakom några inplastade barnserietidningar på en hylla i en butik. Om jag inte sett den där, hade jag fortfarande inte känt till dess existens.

Spirou har de senaste åren kommit in i en andra andning. Dels har vi den excellenta, alternativa bokserien "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", som ges ut av Cobolt, men även den ordinarie serien har väckts till liv efter en tid i dvala. Det förra albumet; "I Vipers klor", var utmärkt - en satir över media och kapitalism som kändes mer som ett så kallat vuxenseriealbum, än ett allåldersäventyr.
Innan jag läste det här nya albumet hade jag hört att det inte skulle vara någon större höjdare. Nja, det når inte upp till det förra albumet, men jag vill ändå ge det klart godkänt - ett par inslag gör att det höjer sig över konkurrenterna (om det fortfarande finns några sådana).

Spirou och Nicke kontaktas av gangstern Don Cortizone, som tvingar duon ut på ännu ett äventyr: Don Cortizones gammelfarbror tror sig ha hittat ett av världens sju underverk - det gigantiska biblioteket i Alexandria, som ska ha förstörts i en eldsvåda under antiken. Spirou, Nicke och ekorren Spip far iväg till Bensama i Aswana, ett oroligt land där krig råder. Våra hjältar ska skyddas av fransk-belgiska och amerikanska trupper, men de får nog och lämnar stridsvagnar och hjälmar, för att på egen hand bege sig ut bland den till större delen vänliga lokalbefolkningen, som inte alls gillar de skraja västerländska soldaternas närvaro.
Grundhistorien är alltså en klassisk skattjakt åt Indiana Jones-hållet; här finns en liten referens till Indy i början, men vad som är lite märkligt är att det dröjer till sidan 28 av 46 innan de når fram till den mytomspunna labyrinten där skatten ska finnas - således blir äventyren där i kortaste laget. Dessa är uppenbart inspirerade av Tomb Raider-spelen, vilket är rätt kul.
Än en gång är det mycket satir och politiska kommentarer; de västerländska truppernas närvaro ifrågasätts. Det här är även något av en metaserie - Spirou och Nicke är kända från sina seriealbum, Spirou gillar inte att bära sin piccolouniform, men tvingas göra det eftersom den är hans varumärke.

Bitvis är serien våldsam som en modern actionserie; lite väl våldsam får jag nog säga - jag associerar inte Spirouserien med mängder av automatvapen och missiler. Men - här finns gott om roliga inslag och det är exemplariskt tecknat och berättat. Extra kul är det att vår gamle favorit Gaston plötsligt dyker upp.

"Skatten i Alexandria" avslutas med en teaser inför nästa album, vilket det finns anledning att se fram emot: då ska nämligen Marsupilami göra comeback!