torsdag 16 april 2015

Bio: Testament of Youth

Foton copyright (c) Nordisk Film
Igår skrev jag om RUN ALL NIGHT, en film som börjar med slutet och som har svenske Joel Kinnaman i en av huvudrollerna, och jag nämnde att det är lite imponerande att en svensk får spela amerikan.
Idag skriver jag om det brittiska dramat TESTAMENT OF YOUTH, en film som börjar med slutet och som har Alicia Vikander från Göteborg i huvudrollen - och jodå, hon spelar en ung, engelsk kvinna. Närmare bestämt Vera Brittain, vars memoarer filmen bygger på.
När filmen öppnar är det 1918 och fredsklockorna ringer. Alla firar - men Vera Brittain tittar sorgset mot oss. Har hon mist sin fästman och andra närstående i kriget? Självfallet. Detta är trots allt ett drama med första världskriget som bakgrund.
Snart hoppar vi fyra år tillbaka i tiden. Vera är en intelligent och självständig tjej som inte vill gifta sig. Hon bor förstås i ett vackert hus på den idylliska landsbygden, det är överklass och muntert, även om hennes föräldrar tycker att det är dumheter att Vera vill studera i Oxford och inte gifta sig. Vera står på sig och kommer in på universitetet - men hon träffar även Roland (Kit Harington), som hon blir kär i. Fast kriget bryter ut och Roland far till Frankrike.Veras lillebror vill också ta värvning, men hans far säger nej. Vera tycker dock att brorsan ska få kriga han med, "Låt honom få vara en karl!" säger hon, och farsan ger med sig. Något Vera kommer att få ångra. Även några andra vänner åker iväg till kriget.
Efter ett tag avbryter Vera sina studier för att istället arbeta som sjuksköterska och ta hand om sårade soldater, först hemma i England, men senare vid fronten, där hon tvingas vårda skadade tyskar. Upplevelserna gör henne till pacifist och som sådan var hon känd resten av sitt liv.
Regissören James Kent, som tidigare bara jobbat med TV, älskar verkligen Alicia Vikander. Hon är i bild mest hela tiden och han låter upprepade gånger kameran smeka hennes ansikte. Filmfotot är soft som shamporeklam från 1970-talet. Idyllen skimrar. Handlingen må vara dramatisk, men det enda vi ser är Alicia Vikander iförd en tjusig hatt, Alicia Vikander iförd en piffig hatt, Alicia Vikander iförd en trevlig hatt, Alicia Vikander iförd en vacker klänning, Alicia Vikander iförd en sommarklänning, Alicia Vikander iförd sjuksköterskeuniform - samt snygga bilar, pampiga herrgårdar och blommande träd. Helvetet vid fronten inskränker sig till några minuter insprängda här och var mot slutet. DOWNTON ABBEY-fansen lär gilla det här.
Alicia Vikander är onekligen väldigt söt - men hon är allt lite tråkig. Det finns ingen riktig gnista i henne. Fast hennes fästman Roland är ännu tråkigare - snacka om torrboll. TESTAMENT OF YOUTH, som alltså bygger på verkliga händelser, ståtar med skådisar som Dominic West, Emily Watson, Miranda Richardson och Anna Chancellor, men det lyfter aldrig riktigt. Kents film är mest tråkig. Här finns inget vi aldrig sett förr - handlar det om action och skräck spelar det ingen roll att det inte är originellt, bara det levererar, men i ett drama blir det mest trist. Filmen betar av den ena klyschan efter den andra, här finns till och med en scen där Vera springer efter tåget när Roland rullar mot fronten och hänger ut genom kupéfönstret. Och Alicia Vikander betraktar allt som sker med sorgsen min.
Filmen varar två timmar och nio minuter, men känns längre. Skandinaviska Nordisk Film/Egmont har varit med och producerat.








(Biopremiär 17/4)

-->

onsdag 15 april 2015

Bio: Run All Night

Foton copyright (c) Warner Bros.

En kompis som är actionfilmproducent i USA berättade en gång om en TV-kanal som heter Movies for guys who like movies. Den visade förstås bara actionfilmer nonstop. Den nya Liam Neeson-filmen RUN ALL NIGHT känns verkligen som en film för grabbar som gillar film: tanten som satt bakom mig på pressvisningen suckade ljudligt varje gång någon fick ett skott i pannan. Eller halsen. Eller bröstet.

Det har nästan varit lite för mycket Liam Neeson på sistone. Visst, han skrattar väl hela vägen till banken, men med start för ganska exakt ett år sedan, har vi sett Neeson i NON-STOP, A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST, THIRD PERSON, A WALK AMONG THE TOMBSTONES och TAKEN 3 - och i tre av dessa fem filmer har Neeson gjort sin patenterade stenhårde hårding. Dessutom har de inte varit speciellt bra; TAKEN 3 var lågvattenmärket. Fördelen med att Neeson numera mest gör actionfilmer är förstås att vi slipper se honom i saggiga dramer.

Nya RUN ALL NIGHT har regisserats av spanjoren Jaume Collet-Serra, som gjorde nyinspelningen av HOUSE OF WAX och ovannämnda NON-STOP. NON-STOP var väl sådär - minst sagt - men den här nya filmen är betydligt bättre - och bättre än de senaste TAKEN-filmerna. Det enda filmen har gemensamt med de nyss nämnda filmerna är att Liam Neeson spelar huvudrollen, han är en hårding, och det är en actionthriller. Men RUN ALL NIGHT är inte ännu en nertonad PG-13-film, den är Rated  R. Folk svär och blodet flödar ymnigt. Och det är hårt.
Joel Kinnaman spelar Michael, familjefar och limousinechaufför. En kväll kör han två albanska gangsters. Dessa blir ihjälskjutna av den unge uppkomlingen Danny (Boyd Holbrook), son till gangsterbossen Shawn Maguire (Ed Harris) - och Michael ser detta. Det visar sig att Michaels avskydde far är den nersupne gangstern Jimmy Conlon (Neeson), som tidigare jobbat för Shawn. Trots Michaels protester vill Jimmy hjälpa sin son, men när Jimmy skjuter ihjäl Danny får han och Michael både maffian och polisen efter sig - Shawn har sett till att det verkar vara Michael som mördat albanerna.

RUN ALL NIGHT gör ett par saker fel. Den börjar med slutet. Jag har aldrig förstått poängen med detta. Nu sitter man bara och väntar på denna scen i nästan två timmar. Dessutom har Collet-Serra slängt in en del bullet time-action, vilket känns lite passé numera, liksom ett avgörande skott, där man i slowmotion ser kulan fara ut ur pipan. Men i övrigt blev jag faktiskt lite överraskad av den här filmen.
Det är en väldigt mörk och gritty film. Filmfotot är lite grynigt, storstaden är hotfull. Det är ibland väldigt instensivt, det är stenhårt, och det är ibland fruktansvärt våldsamt och blodigt. Det är inga snälla pojkar filmen handlar om. Visst, handlingen är inte unik, det är ganska standard, men det är väl genomfört och filmen lyfts en hel del av skådisarna. Ed Harris är förstås bra, och Vincent D'Onofrio spelar den enda polis som inte är korrupt. Common dyker upp som en ostoppbar hitman, och i en minimal roll ser vi Nick Nolte som Jimmys morbror; Nolte nämns inte i rollistan.

Det är inte utan att jag undrar hur Joel Kinnaman har kunnat skapa sig en Hollywoodkarriär. Den gossen har inte mycket till utstrålning och han gör alla roller i princip likadant. Fast visst är det imponerande att han, som svensk, får spela amerikan.

RUN ALL NIGHT är ingen milstolpe i actiongenren, men den är bättre än det mesta just nu, och vi är trots allt inte bortskämda med stenhårda filmer nuförtiden. Förr kom det ett par i veckan, nu kommer det en i kvartalet. Och vi är än mindre bortskämda med hårda filmer som kan skryta med ett flertal karaktärsskådespelare i rollerna.

Jag gillar den här filmen.

Notera att jag inte lyckades klämma in ett sunkigt skämt om JOELBITAR.








(Biopremiär 17/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: Herb Trimpe

Marvel Comics må ha varit stort i USA på 1960-  och 70-talen, men i Sverige hade förlaget och dess figurer svårt att etablera sig. De få tidningar som kom ut här blev kortlivade. Först 1978 lyckades Atlantic Press dra igång några titlar som blev förhållandevis långlivade; de kom i alla fall ut tills Semic tog över 1984. Atlantics tidningar var väldigt slarviga; avsnitten kortades och publicerades ibland i fel ordning, färgläggningen kunde vara helt kokobello, liksom den svenska översättningen - men det struntade förstås jag i då. Marvels serier skilde sig från övriga svenska serietidningar, jag upplevde dem som mycket fränare och coolare än de superhjälteserier som publicerades i till exempel Gigant och Stålmannen.
Det var väl egentligen bara Hulk jag inte var så förtjust i. Jag läste tidningen ändå, jag gillade ju figuren och själva serien, men den var oftast tecknad av Herb Trimpe, och jag tyckte att hans linjer var tama och livlösa; det var alldeles för stelt - som vore han Marvels motsvarighet till träige Stålmannentecknaren Curt Swan på DC. Nu har Herb Trimpe gått bort, nästa månad skulle han ha fyllt 76.
1962 började Trimpe att arbeta med serier. Det året tuschade han serier åt förlaget Dell, och året därpå tuschade han tidningen Boris Karloff Thriller åt Western Publishing. I slutet av 60-talet hamnade han på Marvel och 1968 började han att jobba med Hulk, en serie han tecknade i sju år. Den ohemult populäre Wolverine introducerades i ett nummer av Hulk, därmed blev Trimpe den förste som tecknade figuren.
Förutom Hulk tecknade - eller enbart tuschade - Herb Trimpe bland annat Spindelmannen, Avengers, Captain America, Mästaren på karate, Fantastiska Fyran, Ghost Rider, Nick Fury, Star Wars och X-Men - ja, han tecknade nästan samtliga kända Marvelfigurer.
Efter tiden på Marvel fortsatte Trimpe att teckna, han höll faktiskt på ända fram till sin död. De senaste åren producerade han material till tidningar utgivna av förlag som Dark Horse, IDW och Image; för sistnämnda ritade han Savage Dragon.
Jag har sett en hel del grejor av Herb Trimpe som inte varit lika trist tecknat som hans Hulk. Jag gissar att virtuosa tuschare kunde tillföra hans skisser en hel del. Och jag gissar att han haft gott om tid på sig när han gjort sina mer vältecknade och detaljerade serier.

HERB TRIMPE
1939 - 2015
R.I.P.


-->

tisdag 14 april 2015

DVD: Northmen - A Viking Saga

NORTHMEN - A VIKING SAGA (SF)
Med tanke på att det finns hundratals, ja tusentals, filmer om riddare, romare, och om vilda västern, borde det rimligtvis finnas mängder av vikingafilmer. Men det gör det inte. Antalet filmer om vikingar är relativt få. Av någon anledning har vi i Skandinavien aldrig varit mycket för att göra historiska äventyrsfilmer - eller äventyrsfilmer rent allmänt.

Nåja. På TV visas  en serie som heter VIKINGS - och här har vi en långfilm från 2014, en tysk-schweizisk samproduktion, inspelad i Sydafrika.

Det var inte utan att jag kände mig varm om hjärtat när jag såg bolagsnamnet Ascot Elite i förtexterna, följt av namnet Ralph S Dietrich. Han är son till gamle, fine schweizaren Erwin C Dietrich, mannen bakom klassiker som STRAFFKOMMANDO ÖST och väldigt mycket annat. NORTHMEN - A VIKING SAGA är regisserad av Claudio Fäh, som tidigare gjort CORONADO, HOLLOW MAN 2 och SNIPER: RELOADED, om någon nu minns dem. Den här filmen är dock en större produktion än dessa filmer.

Tom Hopper, som just nu är med i TV-serien BLACK SAILS, vilken jag förstås inte sett, spelar vikingen Asbjörn, som lider skeppsbrott. En mindre samling karlar överlever och flyter i land på okänd mark. Det dröjer inte länge innan vikingarna blir anfallna av en mindre armé, men eftersom de är riktiga karlakarlar, dödar de alla fiender utom en, som kommer undan. Asbjörn och hans polare upptäcker att fienden skyddat en vagn, och i denna hittar de en skotsk prinsessa (Charlie Murphy), filmens enda kvinna. Vikingarna tror att de kan få ut en lösesumma för henne - men hennes far skickar ut mängder av krigare för att hitta och döda vikingarna. Vikingarna träffar på en snäll, kristen munk på vägen, han är duktig på att slåss med sin stav och följer med nordmännen. Prinsessan blir självklart kär i Asbjörn.

Det är ingen större filmupplevelse Fäh har spikat ihop, men jag får nog säga att filmen är rätt okej. Det är ett traditionellt actionäventyr - och det är mycket action. Folk slåss och fäktas och hugger yxor i skallen på varandra. Vikingarna gillrar dödliga fällor så att fienden kan stryka med på mer uppfinningsrika sätt; de spetsas på pålar eller får stockar i plytet. En strid på en hängbro är minnesvärd.

Handlingen är inte speciellt engagerande, rollfigurerna är anonyma, och skådisarna är väl inte de charmigaste. När det inte är action och det istället ska pratas blir det därför rätt tråkigt. Tack och lov är det action mest hela tiden.

En av vikingarna spelas av svensken Johan Hegg, sångare i vikingarockbandet Amon Amarth. Bandet står för låten som spelas under eftertexterna. Den fick mig att fnissa.







(Släpps den 27/4)

måndag 13 april 2015

Bio: The DUFF

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Det händer då och då att jag hamnar på filmer där jag definitivt inte tillhör målgruppen. Som till exempel THE DUFF. En komedi av långfilmsdebuterande Ari Sandel, baserad på en bok, och riktad till tonårstjejer - främst amerikanska tonårstjejer. Jag försöker föreställa mig hur målgruppen kommer att ta emot filmen, och jag ser framför mig hur töserna skriker av skratt, medan lite äldre och mer politiskt korrekta svenskar av samtliga kön höjer ett varningens finger om vilka signaler filmen känner ut. Nu är jag varken tjej, tonåring eller amerikan, och definitivt ingen gubbe som höjer ett varningens finger.
DUFF står för Designated Ugly Fat Friend; den utvalda fula, tjocka kompisen som får hänga med de populära typerna, främst för att utgöra något slags buffert, eller en länk så att utomstående som vill hänga med de coola har någon ofarlig person de vågar prata med för att komma in i gänget. Jag vet inte om DUFF är ett etablerat uttryck, eller om det uppfunnits av tjejen som skrev boken.
Mae Whitman spelar high school-tjejen Bianca, som är filmens DUFF. Hon borde vara många killars drömtjej - hon är rolig och har tapetserat sitt rum med affischerna till MANIAC, SHOCK WAVES, ZOMBI 2, och hon föredrar att klämma ett Vincent Price-maraton framför skolbalen. Biancas bästa vänner; Jess (Skyler Samuels) och Casey (Bianca A Santos), är populära toppsnäckor med andra intressen och helt olika Bianca, men de tre utgör en enhet.
Bianca är förälskad i den gitarrspelande Toby, men har aldrig vågat prata med honom. Biancas granne heter Wes (Robbie Amell) och de två har känt varandra sedan barndomen. Han är en stilig sportfåne och är ihop med de coola, snygga brudarna, vilket i det här fallet innebär den überbitchiga Madison (Annika Gordon), som ser ut att vara tillverkad av plast. Det är Wes som kallar Bianca för DUFF och förklarar vad det innebär, vilket gör att Bianca hatar Wes - men inte mer än att han får hjälpa henne att bli mer attraktiv och komma med tips på hur man beter sig på en date. Hmm ... Kan det vara så att Bianca och Wes innerst inne är förtjusta i varandra?
Plötsligt förvandlas Biancas liv till ett helvete, när Madison och hennes kompisar smygfilmar Bianca och lägger upp den förnedrande och förlöjligande filmen på nätet.
Det här är en film med det fina budskapet att alla människor duger som de är. Och det är ju fint. Samtidigt är det här en väldigt amerikansk film. Det är homecoming-bal, det handlar om det där konstiga, amerikanska datingsystemet, och ja - skolans olika tjejgrupper går i formation längs korridorerna. Jag har svårt för det där amerikanska skönhetsidealet som nästan ser airbrushat ut, jag har svårt att förstå att någon faktiskt vill vara ihop med den här filmens bitchbrudar. Å andra sidan - jag har heller aldrig förstått vitsen med att göra sig fulare än man är. Bianca är förstås en helt vanlig tjej och ser rätt bra ut, men hon har en tradig stil rent utseendemässigt. Wes påpekar att utseendet är det första intrycket, och den som påstår att så inte är fallet ljuger. För övrigt är de killar som ska föreställa töntiga och ensamma klädda på ett sätt som skulle få Möllans alla hipsters att dregla.
Jag såg alltså filmen och tänkte att alla de här särskrivande tonårstjejerna som antingen läser- eller skriver alla dessa tusentals bloggar om "mode, skönhet, träning och mitt crazy liv" (och som verkar vilja bo i Los Angeles) kommer att älska THE DUFF. Troligen kommer även de som känner sig duffade att gilla det här. Jag, däremot ... Nja, det är ju inte tråkigt. Jag har invändningar mot mentaliteten, men filmen är rätt roande, ibland lite kul. Mae Whitman är charmig, men det är de vuxna rollfigurerna som är de roliga. Allison Janney spelar Biancas morsa, som slänger ur sig en SPINAL TAP-referens och som i ett raseriutbrott hinkar vin och kör över sin exmakes kläder med gräsklippare. Ken Jeong från BAKSMÄLLAN är en av skolans lärare, liksom Chris Wylde - dessa två har filmens roligaste scen - en av de bortklippta tagningarna som rullar under eftertexterna.
Robbie Amell ser ut precis som Tom Cruise gjorde på 1980-talet. Exakt. Han till och med agerar likadant - och skrattar likadant. Han är förvisso betydligt längre än Cruise, men ändå. Det är nästan skrämmande.
Funderar på om jag och mina polare också ska börja gå i formation.
Fast då ser vi väl ut som bröderna Dalton.
  







(Biopremiär 17/4)

-->

fredag 10 april 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Dysart

1982 dog Richard Dysart, i rollen som dr Copper i THE THING, en hemsk död: han fick armarna avklippta inuti en annan mans bröstkorg, och dog av chocken och blodbrist. Nu har Dysart dött på riktigt, 86 år gammal.
För de flesta är Richard Dysart nog mest känd som Leland McKenzie i TV-serien LAGENS ÄNGLAR, som gick åren 1986-1994, men han hade en lång karriär och debuterade redan i början av 1950-talet, då han dök upp i en TV-serie. Det blev mest TV för Dysart, han syntes bland annat i FÖRSVARSADVOKATERNA, BARETTA, MAUDE, MCCOY (en kortlivad serie med Tony Curtis), CANNON, COLUMBO, och en lång rad TV-filmer - och dessutom gjorde han en hel del röster i tecknade TV-serier.
The Thing.
Men Dysarts karriär på bio var inte fy skam den heller. Han var med i Arthur Hillers KLINIKEN, Mike Hodges' THE TERMINAL MAN, John Schlesingers GRÄSHOPPORNA, Robert Wises HINDENBURG, John Frankenheimers utskällda, men lustiga, INKRÄKTARNA (PROPHECY), och katastroffilmen METEOR, som bokstavligt talat var en katastrof och en grundläggande orsak till att American International Pictures gick omkull.
Dysart var även med i VÄLKOMMEN MR CHANCE! med Peter Sellers, John Schlesingers FALKEN OCH SNÖMANNEN, Peter Bogdanovichs MASK, Clint Eastwoods PALE RIDER, Oliver Stones WALL STREET, och så var han med i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN III. Hans sista långfilm blev thrillern HARD RAIN från 1998, med Morgan Freeman och Christian Slater. Sista produktionen han medverkade i var en TV-film från 2002 baserad på LAGENS ÄNGLAR.

RICHARD DYSART
1929 - 2015
R.I.P.  

-->

torsdag 9 april 2015

Bio: Black Sea

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Någon gång när jag gick i grundskolan besökte vi Teknikens och sjöfartens hus i Malmö. Där står det en ubåt uppställd på gården. När vi hela klassen klev in i båten och trängde oss genom den, drabbades jag av klaustrofobi - för första och antagligen enda gången hittills i mitt liv. Det var skönt att komma ut igen. För två jular sedan besökte jag åter museet och tittade ännu en gång in i ubåten. Nu var jag beredd på att det skulle vara trångt, och den här gången verkade större delen av ubåten vara avstängd (fast det har den kanske alltid varit?), och det var inte lika otäckt som förra gången.
När jag ser ubåtsfilmer brukar jag ofta tänka på hur illa det måste lukta ombord. En massa svettiga karlar instängda i en jättefallos under havet. Örk! I Kevin Macdonalds (LAST KING OF SCOTLAND, STATE OF PLAY) nya film BLACK SEA; en brittisk-rysk samproduktion, ser det ut att lukta extra illa. Inte nog med att karlarna svettas, de äter även mat som ser äcklig ut.
Jude Law spelar den arbetslöse ubåtskaptenen Robinson, som får veta att man tror sig ha hittat en förlist tysk ubåt från andra världskriget. Den ska innehålla guldtackor för miljoner och finns någonstans i Svarta havet. En skum amerikan (Scoot McNairy) dyker upp och låter Robinson träffa en mystisk finansiär, som är intresserad av guldet. Hittar de skatten vill han ha 40%.
Robinson skrapar ihop en besättning bestående av diverse veteraner och kufar, en av dem (Ben Mendelsohn, som ser ut som Stefan Sundström) är en helgalen psykopat. Halva beättningen ska bestå av ryssar, och dessa hoppar på i Ryssland, där en ubåt väntar på dem - en risig gammal skorv. Och så beger de sig iväg på en skattjakt där de hela tiden måste undvika att bli upptäckta och där de inte kan lita på varandra.
Till en början känns BLACK SEA nästan som ett klassiskt, spännande pojkboksäventyr: ett gäng karlar på skattjakt. Tonen blir dock mörkare allteftersom. Ryssarna kommer i konflikt med engelsmännen, alla kommer i konflikt med alla, girigheten tar över. Folk dör ombord. Självklart får de även problem med ubåten, när maskiner exploderar och de stöter emot klippor och annat som ställer till det.
BLACK SEA är inte A-märkt - den här filmen innehåller inga scener med två kvinnor som samtalar om något annat än män. Den innehåller nämligen inga kvinnor alls - med undantag för några statister i bakgrunden i början, och för Robinsons ex, som syns i korta drömscener. Däremot är filmen väldigt klaustrofobisk och som thriller är den rätt okej. Rollfigurerna är lite för osympatiska för att man ska känna något för dem.
Filmen är också något av Svarta havet-mästerskapen i engelska accenter. Jude Law pratar skotska, Mendehlson är australier, McNairy är som jag nämnde amerikan, en kille är irländare, och ryssarna har förstås kraftig brytning.
Och alla svettas de ymnigt.







(Biopremiär 10/4)

-->

onsdag 8 april 2015

Bio: A Most Violent Year

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Jag konstaterar att jag aldrig såg JC Chandors kritikerrosade MARGIN CALL från 2011. Jag vet inte varför. Chandors andra film; ALL IS LOST från 2013, har jag aldrig hört talas om. Nu är han tillbaka med thrillern A MOST VIOLENT YEAR. En thriller för vuxna. Det brukar betyda att det handlar om en rätt sömnig film - och jodå. Det här är rätt sömnigt och förhållandevis spänningsbefriat.
A MOST VIOLENT YEAR utspelar sig 1981, och det här ser verkligen ut från en film från 1981 - eller kanske snarare från 1970-talet. Som en av de där gråa, skitiga New York-filmerna, take your pick. Oscar Isaac innehar huvudrollen som affärsmannen Abel Morales - om filmen kommit för 35 år sedan, hade vi sett Al Pacino i rollen. Fast Isaac är mer lik Armand Assante.
Abel Morales äger ett företag som distribuerar olja. Han borrar inte efter olja, han köper olja som körs ut till kunder. Statistiskt sett var 1981 ett av de våldsammaste åren i New Yorks historia, och våldet drabbar Abels företag. Hans förare attackeras och tankbilarna töms på olja. Det är någon av Abels mer skrupelfria konkurrenter som stjäl- och säljer oljan vidare.
Abels fru Anna (Jessica Chastain) är dotter till en gangster. När familjen Morales utsätts för hot, vill hon utnyttja faderns resurser, men Abel är inte bara en Morales, han har även moral. Företaget har taskigt med pengar och sedan tidigare myndigheternas ögon på sig. Han vill gå lagligt tillväga och han är mån om sina förares säkerhet.
Chandor har även skrivit manus, och det här är välgjort och välspelat. Miljön känns ny, jag har aldrig sett en film om oljedistributörer tidigare. Ett par scener är nerviga; till exempel när oljetjuvarna slår till, och när Abel upptäcker- och förföljer ett par tjuvar. Men som helhet är A MOST VIOLENT YEAR ett märkligt ospännande drama, snarare än thriller. Tempot är långsamt, rollfigurerna är till större delen ganska osympatiska, i synnerhet fru Morales - jag undrar varför Abel och Anna är gifta. Jag satt också och undrade vilka vissa av personerna var; de presenteras med namn, men det är inte helt klart vilken relation de har till Abel - fast det var kanske jag som missade något.
David Oleyowo från SELMA spelar mannen som synar Abels företag i sömmarna, medan Albert Brooks gör Abels kollega. Den krullhårige Brooks har slätt hår och först kände jag inte igen honom.
Chandors film är kritikerhyllad utomlands och lär säkert få fin kritik även i Sverige - men jag tycker alltså att den är lite i sömnigaste laget.
Den bleka, rödlätta Chastain ser ibland lite otäck ut; hon skulle säkert kunna bli en bra filmskurk någon gång. Jag gillade Abels ljusa rock.







(Biopremiär 10/4)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Geoffrey Lewis

När vi hade friluftsdag i gymnasiet brukade jag välja simning eller jogging - eftersom det då räckte med att man simmade, tja, 500 eller 1000 meter, eller vad det nu var, och sedan var man klar för dagen (och skulle jag jogga så fuskade jag, tog en genväg bland träden, väntade en stund på en bänk, och sprang sedan i mål). Ja, jag hatade gymnastik i skolan. Och detta innebar att jag fick resten av dagen ledigt. Jag minns att jag efter en avklarad friluftsdag, det var fortfarande förmiddag, cyklade bort till Vlado Video och hyrde en Moviebox och MANNEN MED OXPISKAN med Clint Eastwood. Skurken i den filmen hade isande blå ögon och var allmänt obehaglig. Han - och filmen - gjorde stort intryck på mig. Det var förstås Geoffrey Lewis - och nu har han gått bort, 79 år gammal.
Geoffrey Lewis, far till Juliette, debuterade 1970, om man inte räknar en liten roll 1963, vilken inte ens nämns i rollistan. Han medverkade först i en lång rad TV-serier, bland dessa hittar vi BRÖDERNA CARTWRIGHT, HIGH CHAPARRAL, MANNIX, ALIAS SMITH AND JONES, GUNSMOKE, MISSION: IMPOSSIBLE och CANNON. 1972 var han med i den utmärkta - minns jag den som - westernfilmen DAMM, SVETT OCH KULOR, och året därpå kom MANNEN MED OXPISKAN.
Samma år spelade han mot Terence Hill och Henry Fonda i MITT NAMN ÄR NOBODY, och 1974 mötte han åter Clintan i THUNDERBOLT. Han syntes i TID FÖR HJÄLTAR, VINDEN OCH LEJONET, HORSE ÅTERVÄNDER, och i avsnitt av STARSKY OCH HUTCH, MCCLOUD, THE SIX MILLION DOLLAR MAN och HAWAII FIVE-O.
Minsann om Lewis inte också jobbade med allas vår Lucio Fulci. 1978 medverkade han i Fulcis MANNEN MED SILVERSADELN, en ganska trevlig spaghettiwestern med Giuliano Gemma. 1978 var också året då han spelade Clintans polare Orville i DEN VILDA FIGHTEN, en roll han upprepade 1980 i NU FIGHTAS VI IGEN!
Ur MANNEN MED SILVERSADELN.
HUMAN EXPERIMENTS hette en skräpig liten film jag recenserade i ett nummer av Magasin Defekt, jag minns bara att Lewis var galen och gjorde potatismos. Mer minnesvärda filmer är SALEM'S LOT, TOM HORN, BRONCO BILLY med Clintan, praktfiaskot HEAVEN'S GATE, Mike Hammer-rafflet JAG ÄR LAGEN, Bronsonrafflet 10 TO MIDNIGHT, NIGHT OF THE COMET, FLETCH ÄR TILLBAKA, PINK CADILLAC med Clintan, TANGO & CASH, Van Damme-rafflet DOUBLE IMPACT, Dolph Lundgren-rafflet JOSHUA TREE, den usla filmatiseringen av BLUEBERRY, och Rob Zombies THE DEVIL'S REJECTS.
Till detta kommer ytterligare dussintals TV-serier vilka jag inte orkar nämna här och nu.
Geoffrey Lewis var en cool snubbe med stor närvaro, han kunde ofta lyfta en film, och som syns var han en Man Av Raffel. Han skådespelade fram till sin död, krigsdramat RETREAT! kom 2012, och hans sista film är fortfarande under inspelning.

GEOFFREY LEWIS
1935 - 2015
R.I.P. 

-->

tisdag 7 april 2015

Bio: The Gunman

Foton copyright (c) Noble Entertainment
På 1980-talet var namnet Joel Silver en garanti för riktigt fläskig action. Silver var producenten bakom klassiker som DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna. Actionfilmen har förändrats en hel del sedan dess och Joel Silver har nästan fallit lite i glömska. Nu är han i alla fall tillbaka med en ny actionfilm i regi av Pierre Morel, fransmannen som gjorde den första TAKEN.
THE GUNMAN är en annan typ av film än TAKEN. Den sistnämnda var ganska traditionell och hade ett lätt serietidningsstuk med en hjälte som var bra på precis allt, och den var försedd med den låga åldersgränsen PG-13. Den enda likheten med THE GUNMAN är väl att det handlar om action och att skådisen i huvudrollen inte är direkt purung. I TAKEN var det Liam Neeson som sadlade om till actionhjälte, i THE GUNMAN är det Sean Penn, som fyller 55 i sommar, som halar fram puffran.
Penn spelar Terrier; krypskytt i ett team legosoldater. I en prolog som utspelar sig i Kongo ser vi hur han och hans män lönnmördar en minister, och det är Terrier som pressar avtryckaren. Han lämnar landet - och överger samtidigt sin flickvän Annie (Jasmine Trinca).
Flera år senare upptäcker Terrier att han har ett pris på sitt huvud. Han har återvänt till Kongo, men efter att ha utsatts för ett mordförsök där, far han iväg till London och sedan Barcelona för att leta upp de forna medlemmarna i hans team och hitta mannen som vill mörda honom. Under resans gång visar det sig att Terrier ådragit sig en allvarlig hjärnskada som ibland gör honom yr, och som kan vara livshotande om han inte tar det lugnt. Självklart tar han det inte lugnt.
Det är inte utan att man undrar varför Sean Penn plötsligt har gett sig på att medverka i en actionfilm. Hur lyckades producenterna övertala honom till detta? Men så ser jag att Penn även är en av producenterna, och han har varit med och skrivit manus, som bygger på en roman. Han ville uppenbarligen verkligen göra den här filmen.
Penn har minst sagt pumpat upp sig för rollen, han har blivit ett muskelberg och visar ofta upp sin nakna överkropp. Men i övrigt ser han ut som han alltid gjort. Som säkert är bekant, är Sean Penn världens tråkigaste människa. Han är lika tråkig här. Han lufsar omkring och ser ut som en skadeskjuten hund i nyllet. Mungiporna hänger, ögonen slokar, han ser trött ut - och i vanlig ordning är han fullkomligt humorbefriad. Detta är förstås till filmens nackdel. En trist hjälte gör en trist film.
Handlingen är ganska tunn, men krånglas till; på det stora hela är den ointressant - och skurken är precis den vi tror att det är. Tack och lov lyfts helhetsintrycket av ett par av de medverkande. Javier Bardem gör ännu en opålitlig typ, medan Ray Winstone spelar Terriers polare i London; den ende Terrier kan lita på. Idris Elba står som andra namn i förtexterna, men hans roll är så minimal att den närmast är att betrakta som en cameo - han är med i två-tre scener.
Till skillnad från TAKEN så brölar THE GUNMAN på med extremt blodsöligt våld. Slagsmålen är brutala, armar och ben knäcks, knivar huggs i kroppar, och blodet flödar ymnigt under eldstriderna. Givetvis drabbas Terrier ofta av yrsel just som han behöver vara på sin vakt.
Slutuppgörelsen utspelas under en tjurfäktning, och det är säkert tänkt att vara symboliskt. I eftertexterna står det att Barcelona är emot tjurfäktning och sådan har inte utövats där på flera år. Plus i kanten för sättet på vilket skurken stryker med.
THE GUNMAN floppade i USA och filmen lär inte bli en kioskvältare här i Sverige. Men helt hopplös är den inte. Jag sätter en trea, men det är mest för att den inte är tillräckligt dålig för att få en tvåa. Med någon annan, mer karismatisk kille i huvudrollen hade det här kanske blivit något.
  






(Biopremiär 10/4)

-->

måndag 6 april 2015

DVD: Autómata

AUTÓMATA (Noble Entertainment)
Den spansk-amerikanska science fiction-thrillern AUTÓMATA, inspelad i Bulgarien, har funnits ute på hyllorna ett par månader nu, men jag fick tummen ur och såg den först nu. Jag hade på känn att det nog skulle vara rätt svårt att ta sig igenom filmen - och minsann: jag hade rätt.
Året är 2044 och större delen av Jorden är radioaktiv. Enbart 21 miljoner människor har överlevt. Mänskligheten har byggt robotar, så kallade automatas, som ska bygga en mur runt städerna för att skydda mot alla möjliga farligheter. Dessa robotar får inte reparera varandra om de går sönder - och de får inte reparera sig själva.
Antonio Banderas spelar Jacq Vaucan, en försäkringssnubbe på företaget som tillverkar robotarna och som längtar efter stranden. När en hård polis (Dylan McDermott) skjutit ner en robot han sett reparera sig själv, ryker Jacq, vars fru (danskan Birgitte Hjort Sørensen) är gravid, ut för att undersöka saken. På en bordell träffar Jacq den intelligenta roboten Cleo, och snart befinner sig Jacq och en handfull robotar ute i den farliga, radioaktiva ödemarken. Robotarna hävdar att mänskligheten är ond, men Jacq vill hem. Ett gäng människor, bland dem en hårding spelad av Tim McInnerny (Kapten Darling i SVARTE ORMEN), är på jakt efter Jacq och robotarna.
Jag hängde inte riktigt med i filmen, som är regisserad av Gabe Ibáñez (HIERRO), eftersom den är väldigt, väldigt tråkig. Jag tänkte på annat. Filmen är rätt pretentiös; den är filosofisk och tar upp existentiella ämnen, och ibland blir den direkt löjlig, när vi får se flashbacks - eller är det flashforwards? - på en liten pojke och en sköldpadda på en strand. Det är även extremt distraherande att Antonio Banderas är grymt lik Kjell Bergqvist i den här filmen. Det är inte klokt vad de är lika!
Coola Robert Forster har en liten roll i filmen, och Banderas fru i verkliga livet; Melanie Griffith, dyker upp i ett par scener. Jag minns inte när jag såg henne senast, men hon är katastrofalt dålig här - har hon alltid varit så här usel? Hon kan knappt uttala sina repliker.
AUTÓMATA utmärker sig inte genom att vara speciellt snygg, actionscenerna är väldigt få och inget att skriva hem om, och filmen är aldrig spännande.
Den är bara skittråkig.
Scenen där Jacq dansar med Cleo innehåller besynnerliga klaffel.



-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Towles

Bara ett par veckor efter att ha fyllt 65, har skådespelaren Tom Towles plötsligt dött - i skrivande stund finns inga uppgifter om hur och varför.
Tom Towles gjorde sig känd som en av filmhistoriens främsta sleazebags efter att ha gestaltat en rad obehagliga typer i främst skräckfilmer i lågbudgetfacket. Efter att ha spelat teater i många år filmdebuterade Towles 1975 i Pacinoklassikern EN SATANS EFTERMIDDAG - han spelade polis och nämndes inte i rollistan. Det dröjde till 1980-talet innan han åter syntes på film och 1986 kom den film han är mest känd för: HENRY: PORTRAIT OF A SERIAL KILLER, som i Sverige fick den felaktiga titeln HENRY - EN MASSMÖRDARE. Tom Towles spelade Otis, Henrys vidrige kompis.
Därefter kunde vi se Towles i Tom Savinis nynspelning av NIGHT OF THE LIVING DEAD, han var med i Stuart Gordons THE PIT AND THE PENDULUM, och i THE BORROWER.
Otis och Henry - kompisar i vått och torrt.
Vidare kunde vi se honom i FORTRESS, BLOOD IN, BLOOD OUT, MADDOG OCH GLORY, THE ROCK och MIAMI VICE, och i TV-serier som DEEP SPACE NINE, SEINFELD, PÅ SPANING I NEW YORK, LAGENS ÄNGLAR, CITYAKUTEN och CSI.
Inte helt oväntat blev Tom Towles en av de skådisar Rob Zombie knöt till sig när han började göra film. Towles var med i Zombies HOUSE OF 1000 CORPSES, THE DEVIL'S REJECTS och HALLOWEEN. Det var även Rob Zombie som förmedlade nyheten om Tom Towles död.

TOM TOWLES
1950 - 2015
R.I.P.

-->