Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.

(Biopremiär 13/3)

Bio: Blind

Foton copyright (c) TriArt Film

På distributörens pressida står det att långfilmsdebuterande norrmannen Eskil Vogts BLIND är en film som inte kan beskrivas, den måste ses. En gammal kompis som såg filmen på Göteborgs filmfestival sa att filmen är kufisk, men inte oäven. En kritiker som såg filmen samtidigt som jag, sa dagen efter att hon inte fattat någonting.

Och nej, jag vet inte om jag fattade någonting. Och jag har ingen aning om vad Vogt är ute efter eller vad det här är tänkt att vara för typ av film. Mest känns det som en kortfilmsidé som dragits ut till 91 minuter.

Ellen Dorrit Petersen, som har ljusa, nästan guldfärgade, ögonbryn som gör att hon ser ut som en Tolkienfigur, spelar Ingrid, som nyligen har mist synen. Hon sitter hemma i lägenheten, där hon försöker vänja sig vid sin nya situation. Hon fantiserar om sin man Morten (Henrik Rafaelsen), och om ett par grannar; den väldigt ensamme Einar (Marius Kolbenstvedt), som sitter hemma och porrsurfar och onanerar, och den lika ensamma Elin från Stockholm (Vera Vitali). Ibland knappar Ingrid på en laptop, som om hon skriver på en bok. Ibland bara tänker hon. Hennes medvetandeflöde löper genom hela filmen. Hon ändrar och justerar sina fantasier, och då ändras även filmen: miljöer, kläder, namn, händelser.

Ingrid inbillar sig att Morten inleder en affär med Elin, eftersom han - i fantasin - tycker att det är för jobbigt att leva med en blind kvinna. Men då blir Elin också blind som genom ett trollslag. I Ingrids fantasi. I fantasin är Morten en jävel på fruntimmer och har ett hemligt rum på sitt jobb, i vilket han har orgier med horor, super och snortar kokain. I fantasin är Morten även gammal kompis med Einar, och det verkar som om Einar kanske är den perfekte mannen för Elin. Eller något ditåt. Fast tydligen har Einar utvecklat en fetisch för sex med blinda kvinnor.

Nej, det går inte att beskriva den här filmen, som pendlar mellan filosofiskt drama och komedi - scenerna där Elin blivit blind, men låtsas kunna se, tenderar buskis. När Einar i början sitter och porrsurfar för vi se ett långt, väldigt långt, hopklipp med hårdporr, vilket känns besynnerligt. I eftertexterna redogörs för alla porrbolag och porrsajter som innehar rättigheterna till klippen. I eftertexterna noterade jag även att en bild av Jacques Tardi ska förekomma någonstans.

Den allra sista scenen och den allra sista repliken fungerar nästan som en kullerbytta, jag har ingen aning om hur den ska tolkas.

Nå. Vad tycker jag då om det här? Jag vet inte. Jag tycker egentligen ingenting. Konstfilm - ja. Experimentell - ja. Men inte speciellt tråkig. Men samtidigt inte speciellt underhållande. Ibland är den lite lustig. Ofta är den för smart för sitt eget bästa. Den ställer fler frågor än den besvarar. Men BLIND är rätt fascinerande. Einar gillar Stockholms Negrer, vilket är minst sagt oväntat.

(Biopremiär 13/3)

Bio: The Cobbler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

"The Cobbler" betyder "skomakaren" - men tydligen har man tyckt att SKOMAKAREN är en för trist titel på den här filmen. Kanske kommer publiken att associera till "Skomagare-Anton"? Fast en trist titel hade passat på denna trista film - jag kände mest att jag liksom bara satt av tiden när jag såg denna besynnerliga film.

Det var längesedan jag hävdade att Adam Sandler var kul. Jag har nämnt detta åtskilliga gånger de senaste åren, men jag gillade Sandlers tidiga fjantkomedier, men sedan dess har han mest figurerat i rätt outhärdliga filmer; familjefilmer som ska vara både roliga, sentimentala och bjussa på ett fint budskap. Eller åtminstone en moralkaka. THE COBBLER, med manus och regi av Thomas McCarthy som en gång i tiden gjorde STATION AGENT, skiljer sig en aning från de vanliga Adam Sandler-filmerna. Den är sentimental, men i övrigt mest flängd - och att det ska vara komedi glöms bort.

I en prolog som utspelar sig i New York 1903 får vi se en samling judiska män ha möte och beklaga sig över allt elände. En av dem har fått en mystisk symaskin som gått i arv. Han visar upp den för sin lille son och berättar en story om en mystisk vandrare som en dag dök upp, försvann och lämnade symaskinen efter sig. Hopp till nutid. Adam Sandler är Max, som lever med sin gamla sjuka mor. Max driver familjens skomakeri, som gått i arv i fyra generationer; ett jobb Max inte trivs med.

Clifford "Method Man" Smith spelar smågangstern Ludlow, som kommer in till Max och vill ha sina skor fixade. Typiskt nog går Max' symaskin sönder, så han går ner i källaren och rotar fram den gamla symaskinen från prologen. Ludlow dröjer och medan Max väntar, upptäcker han att han och gangstern har samma skostorlek - så han provar de flådiga skorna.

Poff! Då förvandlas Max till Ludlow. Det visar sig att den gamla symaskinen är magisk. Tar man på sig skor som lagats med den, förvandlas man till ägaren. Max är inte sen att utnyttja detta, mest för att kunna ragga brudar och skaffa pengar. Men halvvägs in i filmen går handlingen in på ett nytt spår. Då blir det plötsligt något slags thriller. Ellen Barkin spelar en ond kvinna som vill evakuera alla som bor i området där Max' butik ligger; höja hyrorna, få dem att flytta, och göra stora stålar. En massa gangsters dyker upp och det serveras en rad oväntat blodiga våldsamheter - och Max försöker lösa situationen genom att ständigt byta skepnad. Javisst, det blir lite DARKMAN över handlingen.

För att lära känna en människa måste man gå i hennes skor. Det säger en rollfigur redan i prologen. Och, tja, Max ser väl på andra människor på ett annat sätt efter sina erfarenheter. Han ser även på sitt liv på ett annat sätt. Så fint.

Steve Buscemi spelar den schysste frisören som har sin lokal bredvid Max' butik, och Dustin Hoffman har en liten roll som Max' farsa, som varit försvunnen en längre tid. När filmen närmar sig upplösningen slår det mig att flera konstiga detaljer aldrig förklarats. Men så kommer förklaringen - och den är dum och långsökt och irriterande och gör det hela ännu mer obegripligt. Den stora överraskningen i slutscenerna är vansinnig.

THE COBBLER är en rätt sympatisk film - men den är alldeles för tråkig, omotiverad duschscen till trots, och jag skrattade nog inte en enda gång.

Det äts stora mängder saltgurka i filmen.

Biopremiär 13/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Danny Lerner

Bland det roligaste med filmfestivalen i Cannes är att gå omkring på marknaden och kolla in affischer och flyers för kommande filmer - och filmer som kanske aldrig kommer. När TITANIC var som populärast kom det en rad lågbudgetkopior - åtminstone gjordes det affischer för filmer man tänkte göra om tillräckligt många köpte filmerna på spek. I Cannes såg jag bilder på fartyg som sjönk till höger och vänster, på längden och tvären. B-filmsbolaget Nu Image hade åtminstone en sådan affisch i sin monter.
Den filmen kom aldrig. Ett år senare visade de upp samma affisch - men nu hade de lagt till en jättebläckfisk som drog ner fartyget! Efter ytterligare ett år eller två visades filmen; OCTOPUS, i Cannes. Jag såg den där. Det var en besynnerlig film. Jag fick intrycket av att de börjat göra en TITANIC-kopia, men lagt ner projektet halvvägs och klippt ihop den med en monsterfilm.

OCTOPUS producerades av Danny Lerner, som nu har dött, endast 63 år gammal. Lerner föddes i Israel och 1986 började han att jobba för Nu Image, ett bolag som blev beryktat för sin actionfilmer; på sätt och vis var Nu Image 1990-talets motsvarighet till 80-talets Cannon Films.
För Nu Image producerade Lerner odödliga filmer som CYBORG COP I-III, PROJECT SHADOWCHASER II, OPERATION DELTA FORCE I-V, SPIDERS, CROCODILE, SHARK ATTACK II & III, U.S. SEALS I & II, ALIEN HUNTER, AIR MARSHAL, AIR STRIKE, NINJA och en helsikes massa annat, samt Dolph Lundgren-rafflen SWEEPERS, BRIDGE OF DRAGONS, DIRECT CONTACT och COMMAND PERFORMANCE, Steven Seagal-rafflen TICKER, OUT FOR A KILL och TODAY YOU DIE, Jean-Claude Van Damme-rafflen IN HELL, REPLICANT och THE ORDER, samt CITY OF FEAR med Gary Daniels.

Nu Image startade upp dotterbolaget Millennium Films för att producera biofilmer med högre budget, det är ju lite ovanligt; det brukar ju annars vara storbolagen som startar små dotterbolag. Millennium växte och blev så småningom huvudbolaget. För Millennium har Danny Lerner producerat CONAN THE BARBARIAN, THE EXPENDABLES 2 & 3, OLYMPUS HAS FALLEN och THE LEGEND OF HERCULES, för att bara nämna några stycken.
Danny Lerner skrev även manus till en hel hög filmer, och han regisserade några stycken, däribland ovan nämnda  DIRECT CONTACT.

DANNY LERNER

1952 - 2015

R.I.P.

-->

Bio: Bikes vs Cars

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag bor sedan några månader oftast i Göteborg. I Göteborg är cyklister förhållandevis sällsynta. Detta beror antagligen på att staden är så pass kuperad att det är svårt, rättare sagt jobbigt, att cykla. Ett faktum jag bara tycker är bra. Va? Gillar jag inte att folk cyklar istället för att köra bil? Så här är det: i Malmö cyklar var och varannan människa. Överallt. Och de följer sin egen regelbok. Eller, nä, de följer inga regler alls - och det blir värre och värre. Jag promenerar alltid och det händer för jämnan att jag måste hoppa åt sidan när cyklister kommer farande på trottoarer och gångbanor, eller över övergångsställen och från fel håll på enkelriktade gator. Vissa är dessutom så pass besatta av att vara dumma i huvudet, att de plingar med ringklockan för att fotgängare ska flytta på sig på trottoarerna. Cyklister verkar numera inte vara medvetna om att man ska hålla sig till gator och cykelbanor, och att man ska ha lyset på när det är mörkt. De brukar försvara sig med att det är för farligt att cykla på gatan, bilister kör som galningar - och jovisst, i Malmö kör bilister och framför allt busschaufförer som vettvillingar. Dessutom hävdar många att fotgängare är den största trafikfaran, eftersom de - vi - aldrig ser sig för. Må så vara, men Malmös cyklister är den absolut största trafikfaran - med hästlängder. Jag har inte ägt en cykel på snart 25 år, och numera verkar det vara så jobbigt, när man ständigt måste kedja fast sitt åbäke för att den inte ska stjälas. När jag växte upp behövde man knappt låsa sin girra överhuvudtaget.
Fredrik Gertten, som jag ofta ser komma cyklande i Malmö, är tillbaka med en ny dokumentär. BIKES VS CARS handlar förstås om hur pass bra det egentligen är att cykla. Antalet bilar och bilister ökar konstant, medan miljön och klimatet far alltmer illa, och städer fylls av bilar och parkeringshus istället för bostäder. I filmen får vi följa några engagerade cykelentusiaster och deras kamp för en bättre miljö, främst en ung kvinna i Sao Paulo, en stad där cyklister blir ihjälkörda varje dag, och en man i Los Angeles. Vi får även bland annat se inslag om en stollig borgmästare i Toronto som vill förhindra cyklister till förmån för bilister.
Filmens budskap är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är ju självklarheter det här, att miljö och klimat far illa av bilismen, att biltillverkning omsätter mångmiljardbelopp och att tillverkarna bedriver lobbyverksamhet.

I början av filmen besöker Gertten en parkering i Kalifornien där bilentusiaster och bilsamlare träffas och visar upp sina ögonstenar - och jag kommer på mig med att vilja se en dokumentär om de här killarna istället. Oj, vilka snygga maskiner som radas upp! Det är bara att konstatera att cyklar, rent estetiskt, är små löjliga fordon, medan bilar förstås är snygga, coola och sexiga. Vi får även träffa en taxichaffis i Köpenhamn, en av de städer där cyklism är som mest utbrett. Vi får följa med chaffisen när han kör genom stan och ondgör sig över alla irriterande cyklister som kommer farande som flugor från alla håll, helt utan hänsyn till trafiken - med andra ord, precis som i Malmö.
Tekniskt sett är nog BIKES VS CARS Fredrik Gerttens bästa film. Filmfotot är snyggare, klippningen tajtare och filmmusiken är mer genomtänkt, unik och ibland rätt rolig. Men Gerttens bästa film är fortfarande BIG BOYS GONE BANANAS; den där filmen som närmast kom till av en slump, när Gertten började filma händelserna efter premiären på BANANAS.
När jag lämnade Hagabion i Göteborg efter pressvisningen höll jag för ovanlighetens skull på att bli påcyklad av en kille som kom farande på en gångbana. Jag skrattade för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta för Fredrik Gertten nästa gång jag träffar honom. Femton minuter senare dök Gertten upp bakom ett hörn! I Göteborg! Jag glömde att nämna incidenten för honom.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Focus

Foton copyright (c) Warner Brothers
Will Smith. Vad har han gjort på sistone? När var han med i en framgångsrik film senast? Jag försöker komma på vad jag sett honom i de senaste åren. Det går inte så bra, så jag tittar på hans filmografi - och konstaterar att det mest är en rad floppar och småroller, och småroller i floppar, som WINTER'S TALE och magplasket AFTER EARTH, och MEN IN BLACK 3 var ju inte heller något att hänga i julgranen, Smiths senaste hit var väl HANCOCK, som kom för sju år sedan.

FOCUS har skrivits och regisserats av duon Glenn Ficarra och John Requa (I LOVE YOU PHILLIP MORRIS), och den här filmen lär inte åstadkomma ringlande köer till biograferna eller stanna i minnet. Enligt IMDb är FOCUS "comedy, crime, drama" - men i slutändan är det inget av det. Okej - det handlar om brott, men det är varken roligt eller dramatiskt.

Will Smith spelar Nicky, en conman, det vill säga en svindlare, av rang. Alldeles i början av filmen träffar han på en tjusig blondin; Jess (Margot Robbie), som ragggar upp honom. Det visar sig att hon egentligen tänkt råna honom, vilket Nicky räknat ut redan när hon först dök upp. Av någon anledning fattar Nicky tycke för den till en början klantiga svindlerskan, så de börjar umgås och han tränar upp henne i ficktjuveriets inte så ädla konst, och snart får hon ingå i Nickys gäng. Det här gänget ägnar sig åt minst sagt avancerade svindlerier, det är stölder på hög nivå och kupperna blir allt större och summorna högre. De lever lyxliv medan de lurar stenrika överklassmänniskor. En rejält fet kupp dras igång och snart lurar alla varandra.

Efter pressvisningen hörde jag att några i salongen jämförde med BLÅSNINGEN, som de förstås tyckte var oändligt mycket bättre. Jag har inte sett BLÅSNINGEN på åtminstone trettio år och minns ingenting av den, men det var säkert en både smart och rolig film. FOCUS - Nicky säger flera gånger att det är viktigt att fokusera när man gör det de gör - är varken smart eller rolig. Kupperna de utför är för det mesta ohyggligt långsökta och knappast genomförbara. I synnerhet en märklig blåsning går i lås enbart på grund av ren och skär tur, även om Nicky förklarar hur det gått till och att det var minutiöst planerat. Saker och ting liksom bara händer i den här filmen, det är orealistriskt och otrovärdigt på ett sätt jag inte köper och som mest känns irriterande. Humorn inskränker sig till några unkna sexskämt.

Visst är det flott; filmfotot är glassigt, miljöerna lyxiga, och människorna är vackra. Nicky och Jess får ihop det, och det görs ingen sak av att det är en svart man och en vit kvinna. Jag som svensk tycker förstås inte att det är något märkvärdigt med en sådan detalj, men det är möjligt att en del tappar hakan i det konservativa Amerika. Filmen är Rated R och det känns faktiskt lite konstigt att höra den oftast så snälle och välpolerade Will Smith säga "fuck".

Både Will Smith och australiskan Margot Robbie ska medverka i den kommande superskurkfilmen SUICIDE SQUAD - Robbie ska spela Harley Quinn.

(Biopremiär 6/3)

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.

En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.

Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Chappie

Foton copyright (c) UIP

Jag har ofta - eller snarare alltid - problem med övertydliga budskap. Till exempel allegorier där det är fullkomligt omöjligt att undvika vad det egentligen handlar om. Det kan vara behjärtansvärda budskap, men när det blir lite för in-your-face, blir jag ibland lite, eller mycket, irriterad.

Sydafrikanen Neill Blomkamps två tidigare science fiction-filmer; DISTRICT 9 och ELYSIUM, behandlade flyktingpolitik och överklassens privilegier på ett sätt som var omöjligt att missa, allt paketerat i blockbusterkostym. Många tyckte att de här filmerna var fullkomligt fantastiska. Själv gillade jag dem, men jag var inte sådär extremt imponerad. Som actionfilmer kändes de ganska standard.

Blomkamps nya film är inte lika politisk - och förutom en hel del utmärkt action, är filmen dessutom ofta riktigt rolig. Förra året kom den onödiga nyinspelningen av ROBOCOP, och mitt första intryck av CHAPPIE är att Blomkamp var missnöjd med nya ROBOCOP och gjorde sin egen RoboCop-film - likheterna är många, det är på gränsen till plagiat.

Det är en nära framtid och vi befinner oss i Johannesburg. Kriminaliteten har eskalerat och för att få bukt med detta, har polisen satt in robotpoliser. Dessa sköter sitt jobb mer än utmärkt och de tillverkas av ett företag lett av Sigourney Weaver, en skrupelfri och hård kvinna, vilket hör genren till. Dev Patel spelar Deon, mannen som skapade robotarna, och på sin fritid håller han på att skapa artificiell intelligens som är såpass avancerad att robotar får känslor, kan tänka och agera som en riktig människa.

En som inte gillar Deons robotar är den vresige Vincent (Hugh Jackman i en sällsynt skurkroll). Han har byggt en gigantisk stridsmaskin han döpt till Moose (en robot som är lite väl lik ED-209 i original-ROBOCOP). Vincent försöker övertala polisen att använda in hans maskin, men får hela tiden nej. Några andra som inte gillar polisrobotarna är ett gäng kriminella, lett av den bindgalne Ninja - som spelas av en sydafrikansk rappare som heter, öh, Ninja och som har ett band som heter Die Antwoord. I gänget finns även en tjej som heter ¥o-Landi  och som spelas av, öh, ¥o-Landi Vi$$er - hon är i verkligheten gift med Ninja och även hon medlem i Die Antwoord, som bidragit med några låtar på soundtracket. Det här gänget har fått för sig att det går att stänga av och omprogrammera robotarna så att de kan bli grymma gangsters.

En polisrobot skadas i strid och ska skrotas. Deon försöker övertala sin chef att få testa sin nya uppfinning på den skadade roboten, men får blankt nej - de här robotarna ska vara effektiva snutar och inte känsliga poeter och konstnärer. Således snor Deon roboten - och blir omgående kidnappad av Ninjas gäng.

Det visar sig att Deons artificiella intelligens funkar utmärkt. Roboten, som döps till Chappie (och som spelas av Sharlto Copley), vaknar upp - och beter sig som ett litet barn. Han är lite skrajsen, nyfiken, och han gillar att leka med Barbie. Detta uppskattar förstås inte Ninja, som istället lär ut hur man beter sig som en riktigt tuff gangster. Den charmige Chappie, som kallar Ninja och ¥o-Landi för pappa och mamma, lyckas snart få det tuffa, våldsamma gänget att mjukna och visa att de innerst inne är omtänksamma människor med varma känslor. Dock blir familjelivet inte vidare mysigt, då de har en annan galen gangster efter sig - och den slemme Vincent lurar bakom hörnet.

Ibland tenderar CHAPPIE nästan barnfilm. Den lustige roboten är verkligen ett charmtroll, och det är fantastiskt roligt när han ger sig ut på stan och iförd bling ska agera gangster. Men Blomkamps film är definitivt ingen barnfilm; språket är grovt (Chappies stridsrop är "Fuckmother!") och actionscenerna är brutala och blodiga.

Det finns mer än bara handlingen som påminner om ROBOCOP; filmen innehåller då och då inklippta nyhetsinslag. Dessutom påminner Hans Zimmers musik väldigt mycket om musiken i TERMINATOR. Men Neill Blomkamps film är betydligt bättre än den nya ROBOCOP och de senaste TERMINATOR-filmerna. Jag tror säkert att de flesta kommer att tycka att detta är ett kliv ner för Blomkamp efter DISTRICT 9 och ELYSIUM, men jag tycker att filmen är fenomenalt underhållande. Jag hade inte tråkigt en sekund. Och Chappie själv är så välgjord och övertygande att det är svårt att tänka sig att roboten inte finns på riktigt.

(Biopremiär 6/3)

Bio: Big Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

Jag gillade Tim Burtons förra film; FRANKENWEENIE, som kom 2013, men som jag skriver i den recensionen, har jag slutat att nämna Burton som min favorit bland nu aktiva regissörer - jag blir nuförtiden oftast besviken på hans filmer, vilka pendlar mellan "sådär" och "inget vidare". Hans nya film BIG EYES är inte den heller något som får mig att hoppa högt och jubla.

Jag har ingen relation alls till den amerikanska konstnärinnan Margaret Keane, som blev ohemult populär - åtminstone i USA - för sin målningar föreställande barn med groteskt stora ögon. Jag känner förvisso igen bilderna, eller snarare stilen, men jag är inte det minsta intresserad av den typen av kitsch - men jag vet att Keane gjort intryck på en del amerikaner jag känner, bland annat en kvinna vars egna bilder har drag av stilen.

Således hade jag ingen aning om vem Margaret Keane och hennes make Walter var och är, och jag visste inget om historien bakom framgångarna - och det är denna som berättas i Burtons film, som börjar på 1950-talet. Margaret (Amy Adams) är nyskild och flyttar tillsammans med sin lilla dotter till San Francisco. Hon försöker försörja sig på sin konst, men det går inget vidare och hon fruktar för framtiden, hon tvingas ta ett vanligt kneg och inkomsterna är låga.

På en marknad träffar hon den ständigt leende och charmige Walter Keane (Christoph Waltz), som säljer sina tavlor med Parismotiv. Walter uppmuntrar Margaret och för att rädda hennes situation, friar han - han har gott om pengar och de gifter sig på Hawaii. Walter fixar även en utställning med sina och Margarets bilder, men när besökarna enbart intresserar sig för hustruns bilder, låtsas Walter att det är han som gjort dem.

Succén är nästan omedelbar, och Walter lyckas övertala Margaret att gå med på att inte avslöja att det är hon som målar de framgångsrika tavlorna. Det hela rullar på i åtskilliga år, tavlorna trycks som affischer och vykort och samlas i böcker, de öppnar ett eget galleri, och de bor i en superflott villa. Seriösa konstkritiker (Terence Stamp spelar en sådan) tycker förstås att Keanes verk är skit, och Margaret vantrivs alltmer med sin situation - och Walter blir alltmer excentrisk och konstig.

Jag trodde att anledningen till att Walter låtsades vara konstnären, var att publiken inte accepterade kvinnliga konstnärer på 1950- och 60-talen, men detta nämns bara som hastigast mot slutet, när Margaret säger att "lady artists" inte är särskilt gångbart. Av den här filmen att döma handlade det istället bara om att den egentligen totalt obegåvade Walter Keane var äregirig, pengakåt, och en svindlare.

Amy Adams gör Margaret Keane som en besynnerligt- och direkt irriterande vek och mesig kvinna, ett våp som inte kan säga ifrån. Var hon verkligen så här handlingsförlamad? Sa hon aldrig ifrån? Christoph Waltz, i sin tur, spelar över så att det visslar om det. Jag brukar gilla honom, men här är han helt otyglad. Förvisso är han rätt rolig emellanåt, i synnerhet under upplösningen, men det blir för mycket.

BIG EYES är okej - men inte mer. Betyget här under är svagt. Jag lär aldrig se om den här filmen.
... Och Keanes tavlor är verkligen hemska.

(Biopremiär 6/3)

Bio: Dyke Hard

Foton copyright (c) Njutafilms

För några år sedan fick jag ett väldigt förvirrande mail från min gamle vän Lloyd Kaufman, head honcho på det amerikanska B-filmsbolaget Troma. Han behövde någon som kunde ta hand om en amerikan som skulle komma till Sverige. Det märkliga var att Lloyd verkade tro att jag A) var kvinna, och B) bodde i Stockholm. Mystiskt. Först ett par år senare konstaterade jag att han blandat ihop mig med Bitte Andersson, en person jag aldrig träffat och som jag då inte visste vem det var.

Jag har känt Lloyd i tjugo år och det är en väldigt trevlig och intelligent herre. Men: jag gillar inte Tromas filmer. När jag var ung tror jag att jag tyckte att det var fräckt med Tromas 80-talsfilmer, åtminstone de som Lloyd själv regisserat; THE TOXIC AVENGER, TROMA'S WAR, CLASS OF NUKE 'EM HIGH - jag har inte sett om dem på decennier, så jag vet inte om de fortfarande håller. I stort sett allt annat från Troma; det de själva producerat och de filmer de bara köpt och satt sin stämpel på, är under all kritik - det är i princip bara Trey Parkers CANNIBAL THE MUSICAL och Dario Argentos THE STENDHAL SYNDROME som utgör undantagen, åtminstone som jag kommer på här och nu.

Trots detta har folk alltid trott att jag är Troma-fan. På 90-talet skrev jag baksidestexterna till de svenska VHS-releaserna (jag fick ju betalt, jag sa dessutom till bolaget att inte släppa ett par titlar), för runt tio år sedan skickades jag upp till Göteborgs filmfestival för att vara moderator under en Troma-kväll - och jag tackar inte nej till att umgås med Lloyd).

Ett av de största problemen med Tromas filmer, bortsett från att de är undermåliga, är att de är medvetet gjorda "kultfilmer". Det är alltså inte filmer som blivit kult med tiden; de görs på ett sätt som ska vara "kultigt". De är ofta medvetet dåliga. Lloyds egna filmer ser alltid likadana ut, de har ett fult, skitigt filmfoto. En amerikansk kompis som jobbat på Troma berättade att detta beror på att Lloyd alltid anlitar samma filmfotograf; en snubbe som tydligen alltid är pårökt - men billig att hyra.
Lloyds senaste film heter POULTRYGEIST och kom 2006; jag såg den på premiären i Cannes. Den var precis likadan som alla tidigare filmer, men med några sång- och dansnummer som bonus. En person som hade en liten roll i filmen var Bitte Andersson - och det är alltså hon som nu långfilmsdebuterar som regissör.

Jag brukar som bekant uthärda det mesta. Ibland somnar jag, men jag lämna aldrig pressvisningar; de enda visningar jag lämnat har varit på marknaden i Cannes. Men ... DYKE HARD ... Jag satt och kämpade. Redan efter fem minuter ville jag lämna salongen. Efter drygt tjugo minuter såg jag hur en man på bänkraden framför mig, en av Göteborgs mer kända filmprofiler, tog sina ytterkläder och gick. Jag kände för att göra likadant. Men jag härdade ut.

DYKE HARD - "A Lesbian Rock'n'roll Adventure" - handlar om de fyra lesbiska tjejerna Riff (Lina Kurttila), Peggy (Peggy Sands), Scotty (Maria Wågensjö) och Bandito (Alle Eriksson), som bildar rockbandet Dyke Hard. De får en hit, men karriären kraschar ganska snabbt. Några år senare får de veta att det ska hållas en rocktävling och de måste ta sig dit och vinna - med andra ord, precis som i DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET. Riff vill dock inte vara med i bandet, hon tänker vinna tävlingen på egen hand. In i handlingen träder superskurken Moira (Josephine Wilson), som hjälper Riff och försöker döda de tre andra. Moira har dock en plan bakom alltihop.

På väg till rocktävlingen händer allt och inget. Jag har ingen aning om hur manuset såg ut, om det nu fanns något manus, men filmen består bara av en rad hoprafsade scener och infall. De har bara en sak gemensamt - de är inte kul. Ingenting i den här filmen är roligt. Om man inte råkar vara skitfull.

På väg till rockfestivalen hamnar tjejerna plötsligt i ett hus där det spökar - Ylva Maria Thompson spelar ett naket, lesbiskt spöke. Sedan hamnar de i fängelse. Fängelsedirektören (Anitha Nygårds) är en grym, lesbisk kärring, medan en av fångvaktarna är en homokille som känner Dyke Hard. Det slängs in ninjor, kvinnliga bikers och lite science fiction-inslag, samt en del sex, våld och splatter, och för att göra det hela ännu värre innehåller filmen sång- och dansnummer -  låtarna är hemska. Varje gång någon säger "Dyke Hard" dyker loggan upp och en kör sjunger "Dyke Hard!".

DYKE HARD (i förtexterna står det "Titta vi flatar" i den svenska texten) är medvetet skräpig. Den ser ut som en Troma-film, fast värre, och jodå, visst är det Troma som ska distribuera den i USA. Färgerna må vara klatschiga, men filmfotot är blekt och smutsigt, Skådespeleriet är överdrivet som i ett barnprogram, det grimaseras hela tiden, det är IKA I RUTAN på LSD, i många fall går det inte att avgöra om skådespelarna är usla eller om det är medvetet dåligt. Dialogen är på engelska, den verkar vara eftersynkad, och alla pratar med svensk brytning. Konstfack tackas i eftertexterna, och jo, det här ser ut som ett skolprojekt som fått storhetsvansinne - dock mer som något som gjorts av några gymnasieelever. Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, och av någon anledning är Filmlance - de som ligger bakom Beckfilmerna - inblandat, men det inte bara ser billigt ut, det är gjort för att se billigt ut.

Förläggaren Carl-Michael Edenborg dyker upp i en dusch på fängelset, Lloyd Kaufman är med och dansar i en scen, och serietecknarna Kolbeinn Karlsson och Karolina Bång ska också finnas med någonstans. I början av filmen läser Riff ett nummer av Epix och på väggarna hänger det affischer för Tromafilmer. Man skymtar även den brittiska utgåvan av STREET TRASH på VHS.

Nu kan man förstås tycka att det är kul att en sådan här film går upp på bio. Och jodå, det är det väl i och för sig. Men det måste ju finnas gränser. DYKE HARD är totalt jävla osebar! Det var direkt plågsamt att se filmen. Ja, jävlar. Det gjorde ont. Har man sett trailern, har man sett filmen - filmen är som trailern utdragen till 94 minuter. Och redan trailern var för mycket.

Efter pressvisningen hörde jag att en kritiker tyckte att det var jättehäftigt och hur kul som helst, och jag noterade att ett par recensioner gjort tummen upp. Ordet "kultfilm"  förekommer ofta i texter om filmen. Men det är väl som det brukar vara - antingen har recensenterna inte sett sådana här filmer tidigare, vilket är mer än vanligt bland medelålders- och äldre svenska kritiker (minns att få begrep vad till exempel KILL BILL anspelade på), eller så är de för unga för att ha koll. Om DYKE HARD blir en kultfilm får framtiden utvisa. Just nu är filmen bara något som rör på sig på en bioduk - och det går inte att titta på.

(Biopremiär 6/3)

Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.

Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.

Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.

(Biopremiär 6/3)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Leonard Nimoy

När STAR TREK i slutet av 1970-talet visades på svensk TV för första gången kunde man köpa STAR TREK-dockor i leksaksaffärerna. Det var ett restlager från 1960-talet och visadesig senare vara rätt värdefulla saker. Jag ville ha mr Spock-dockan, men min morsa tyckte att han hade så äckliga öron, så jag fick kapten Kirk istället. Mer Trekkie eller Trekker än så blev jag aldrig, jag har sett alla långfilmerna och en del TV-avsnitt, men jag tycker att STAR TREK är rätt tråkigt. Ibland mycket tråkigt.
I fredags dog Leonard Nimoy, som spelade Spock. Han blev 83 år gammal. Jag fick dödsbudet just när jag befann mig på ett galleri i Malmö, det dök upp mitt under en lång, pretentiös performance (okej, jag vet: performance är alltid pretentiöst). Nimoy föddes i Boston, hans föräldrar var judiska immigranter från Ukraina, och började spela teater redan som barn.
Nimoy filmdebuterade 1951 i något som hette QUEEN FOR A DAY. Han gjorde småroller i en lång rad filmer och TV-serier, ofta utan att nämnas i rollistan. Han spelade Marsmänniska i ZOMBIES OF THE STRATOSPHERE; en serial från 1952, och 1954 skymtade han förbi i THEM!; den där insektsrysaren som i Sverige hette SPINDLARNA trots att den handlar om myror. 1958 hade han en större roll i THE BRAIN EATERS, en klassisk B-film om varelser som ser ut som morgonskor, och som kommer upp ur Jordens inre. Åren därpå gjorde han roller i TV-serier som STEVE CANYON, DRAGNET, BRÖDERNA CARTWRIGHT, RAWHIDE, THE TWILIGHT ZONE, THE UNTOUCHABLES, PERRY MASON, DR KILDARE, MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och GUNSMOKE.

1966 kom så STAR TREK, en serie som till en början inte var speciellt populär och lades ner efter tre säsonger - vilket ju faktiskt innebär en hel del avsnitt trots allt. 1979 kom den första långfilmen efter TV-serien, den trista STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Fler och bättre STAR TREK-filmer följde, och Leonard Nimoy passade på att även regissera STAR TREK III och IV, han stod även för storyn i STAR TREK IV och VI.
Vid sidan av STAR TREK kunde vi se Nimoy i MISSION: IMPOSSIBLE, i den utmärkta VÄRLDSRYMDEN ANFALLER från 1978, miniserien MARCO POLO med Ken Marshall, ett avsnitt av COLUMBO, med mera, och han gjorde röster i flera animerade filmer och TV-filmer. Hans sista roll var som mr Spock i STAR TREK INTO DARKNESS, som kom 2013.
Förutom att skådespela och regissera, hann Leonard Nimoy även med att sjunga in fem stycken skivor. Men nu har han begett sig iväg ut i rymden för alltid.

LEONARD NIMOY

1931 - 2015

R.I.P.