måndag 16 mars 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Luciano Ercoli

Det finns olika sätt att avsluta sin karriär på. Man blir kanske för gammal. Man kan bli svårt sjuk. Man kan känna att man kört fast och inte kommer längre. Och så kan man göra som den italienske producenten och regissören Luciano Ercoli: han ärvde en förmögenhet och slutade då omedelbart att jobba. Sicken en! Och nu har han dött, 85 år gammal.
Ercoli klev in i filmbranschen redan 1955 som regiassistent. Därefter blev han producent. Med start 1961 producerade han en lång rad filmer under hela 60-talet och en bit in på 70-talet, bland titlarna hittar vi FAN TA FANTOMAS; den första Fantomasfilmen med Louis de Funès från 1964, EN PISTOL FÖR RINGO, O.S.S. 117 - ELDSTORM I BAHIA, VÅR MAN PÅ MALLORCA och DEN GRYMMA JAKTEN.
1970 regidebuterade Ercoli; giallo var hett och han gjorde genast avtryck i genren med THE FORBIDDEN PHOTOS OF A LADY ABOVE SUSPICION. Denna följde han upp med DEATH WALKS ON HIGH HEELS och DEATH WALKS AT MIDNIGHT.
Luciano Ercoli regisserade bara åtta filmer och han avslutade karriären med snutrullen LA POLIZIA HA LE MANI LEGATE (1975) och komedin THE RIP-OFF, som kom 1977. Han skrev även manus till fyra filmer, en av dem var ASSASSINATION, en thriller från 1967 med Henry Silva och som i Sverige fick den hårda titeln VÅLD UTAN NÅD.

LUCIANO ERCOLI
1929 - 2015
R.I.P.

-->

söndag 15 mars 2015

Serier: Cowboy Henk

COWBOY HENK
Av Kamagurka och Herr Seele
Placebo Press
På 1980-talet dök det upp en märklig serie i Epix som hette Cowboyen Sven-Bertil. Ett fantastiskt bra namn på en serie! Den handlade om korta, surrealistiska episoder som utspelade sig i något slags westernmiljö. Serien dök också upp i tidningen Elixir (och tydligen även i Galago), och jag tyckte att den var oerhört rolig. Då, på 80- och en bit in på 90-talet, var det inne med något som kallades antihumor. De svenska seriefanzines jag tyckte var roligast, var de som innehöll antihumor - serier där poängen var att en egentlig poäng saknades, eller att det bara var allmänt konstigt. Cowboyen Sven-Bertil hade oftast något slags poäng på slutet, men serien var väldigt flängd.
Serien produceras fortfarande av belgarna Kamagurka (Luk Zeebroek) och Herr Seele (Peter van Heirseele), och sedan en tid tillbaka finns det ett tjockt, flott, inbundet svenskt album med serien; tyvärr under originaltiteln Cowboy Henk, som förstås inte låter lika roligt som Sven-Bertil. Självklart kallar jag fortfarande figuren för Sven-Bertil.
Det är förstås oerhört häftigt att det här albumet har kommit ut; att ett förlag har vågat satsa på det och betala för att trycka upp det. Jag har svårt att tänka mig att folk springer benen av sig för att köpa boken; det är liksom inget sådant där Liv Strömquist-album som säljer så pass mycket att det kan finansiera ett förlags övriga utgivning. Dock är detta självklart extremt mycket bättre än Strömquist.
I pressreleasen citeras Umberto Eco, som har sagt att "Cowboy Henk är inte alltid bra, men när det är bra, är det riktigt bra." Och det stämmer. Albumet innehåller med få undantag ensidesepisoder och långtifrån allt är roligt. Ett par är bara obegripliga eller helt enkelt inte kul. Jag har personligen svårt för en handfull skämt om cancer. Men för det mesta är det här väldigt roligt. Westernmiljön har skippats och boken är indelad i något slags kapitel som samlar episoder på samma tema: Henk är doktor, konstnär, journalist med mera. Väldigt mycket kretsar kring sex och huvudpersonens erektion. Det bajsas mycket i serien och påfallande ofta förekommer blinda figurer. Sex, bajs, pueril humor och surrealism, allt tecknat i en naiv klara linjen-stil - som något slags bisarr kombination av Hergé och Basil Wolverton. Ibland är det genialiskt.
Jag vet inte vilka mer än de mest inbitna fansen och gamla Epixläsare som kommer att köpa albumet, men om inget annat kommer det att göra sig fint på ditt postmodernistiska soffbord - där du lägger det bredvid "Linda tycker om konst".

-->

fredag 13 mars 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Fred Fredericks

Min första kontakt med Lee Falks hypnotiserande hjälte Mandrake var inte via Fantomen, där den tidiga versionen, tecknad av Phil Davis, gick på 1970-talet. Nej, jag upptäckte figuren i Lill-Allers. Alldeles i början av 70-talet medföljde Lill-Allers som bilaga i Allers - det var en liten tidning i långsmalt format, och förutom pyssel och idolbilder, innehöll tidningen serier; främst söndagssidor, skulle jag tro. Här återfanns bland annat Mandrake, tecknad av Fred Fredericks. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om serien när jag var riktigt liten - som jag ju var på Lill-Allers tid. Jag hann nog även läsa Mandragos och Lotta i en MAD-pocket innan jag upptäckte Mandrake i Fantomen.
Fred Fredericks tog över Mandrake när Phil Davis dog 1965. Serien moderniserades en aning, äventyren blev mer traditionella action/agenthistorier, och Fredericks tecknade i en kantigare, hårdare stil, till skillnad från Davis, vars signum var eleganta, men runda, mjuka, ibland nästan naiva teckningar.
När Lee Falk, som skrev manus hela vägen, dog 1999 tog Fredericks över även manusbiten. Han pensionerade sig inte förrän sommaren 2013 - mitt i ett äventyr som aldrig avslutades! Ärligt talat var det inte en dag för tidigt - sitt sista decennium såg Mandrake verkligen ut att vara tecknad av en nästan hundraårig gubbe; det var darrigt och skissartat.
Ett tag ritade Fred Fredericks även Fantomens söndagssidor, vilka då blev lika skissartade som Mandrake var. Förutom dessa dagspresserier ritade Fredericks åt serietidningar som Mighty Mouse, Tjalle Tvärvigg, The Munsters och The Twilight Zone. Han tuschade även en hel rad serier för Marvel och DC: Punisher War Journal, Daredevil, Quasar och G.I. Joe, för att nämna några. Självklart tuschade han även Defenders of the Earth, en kortlivad tidning byggd på den tecknade TV-serien i vilken Fantomen bildade ett superteam tillsammans med Blixt Gordon, Mandrake och Lothar. En gång på 80-talet beställde jag serier från Metropolis i Stockholm och bad dem skicka med den sämsta tidningen de hade i butiken. Då stoppade Lars Andreasson med ett nummer av Defenders of the Earth.

FRED FREDERICKS
1929 - 2015
R.I.P.



Bio: Berättelsen om Askungen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Snövit gjordes om till actionhjältinna i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. När Törnrosa blev spelfilm hamnade fokus på sagans onda gestalt MALEFICENT. Nu kommer en spelfilm om Askungen, och den här gången är det mesta sig likt. Här finns det inga monstrum och inga kampsportskunniga brudar. Askungen är snäll och rar, styvmodern och hennes döttrar är elaka, prinsen är en tvåltolle.

1998 kom det en spelfilm om Askungen; FÖR EVIGT - EN ASKUNGESAGA, med Drew Barrymore i huvudrollen. Den har jag inte sett och jag har ingen aning om hur pass mycket den skiljer sig från den här nya Disneyfilmen, som regisserats av Kenneth Branagh.

Det är en flott film han gjort, Branagh. Och filmen gör väl sitt jobb. Jag antar att småbarn, och framför allt småflickor, kommer att älska det här, och jag som vuxen har inte tråkigt. Men filmen går från A till Ö, och kan man den här sagan - och det kan man väl - känns det lite menlöst. Det hade varit intressantare om man höll sig till originalversionen av sagan, i vilken de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa.

Här finns inte så mycket som sticker ut. Askungen (Lily James) är söt och rätt trist. Dock har filmen försetts med bra karaktärsskådespelare i övriga roller. Derek Jacobi är den gamle kungen. Stellan Skarsgård verkar ha kul som en illasinnad hertig med stor mustasch. Cate Blanchett står först i rollistan, hon spelar den elaka styvmodern - och hon är väldigt bra och äter upp varje scen hon medverkar i. Hon är riktigt härligt elak. Plötsligt dyker Helena Bonham Carter upp som den goda fén. Hon ser ut som Dolly Parton och är lite förvirrad, ja nästan bisarr. Richard Madden gör prinsen.

Askungen säger sig kunna prata med djur, men vi får aldrig höra de datoranimerade mössen prata; de har samma namn som i den gamla tecknade filmen - den tjocke heter Gus - men de piper bara. När Askungen syr sin klänning ser vi hur mössen rullar fram en trådrulle åt henne, mer hjälp än så får hon inte.

Det enda nya i filmen är att styvmodern dealar med den onde hertigen, och att Askungen behåller den glassko hon inte tappar. Vi har väl i alla tider undrat varför inte även den tappade glasskon förvandlas vid tolvslaget. Branagh verkar ha försökt lösa gåtan genom att inte låta någon av skorna förvandlas. Inte för att det blir mer logiskt (varför förvandlas de inte?), men ändå.

Bortsett från en vaggvisa som upprepas två gånger, slipper vi sångnummer - fast under eftertexterna spelas både "En dag är prinsen här" och "Bibbidi Bobbidi Boo" i nya versioner.

Jag var rätt förtjust i MALEFICENT; en fantasyfilm som var oväntat bra och som lyftes av en självlysande Angelina Jolie. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN tycker jag sämre om, men jag höjer betyget till en trea beroende på Cate Blanchetts insats och ett par andra detaljer jag upskattade.

Filmen visas både på engeska och dubbad till svenska,. Jag såg den på engelska - på svenska är filmen säkert betydligt sämre.

Innan huvudfilmen visas kortfilmen FROSTFEBER; en ny film med figurerna från FROST. Det är inte så mycket att säga om den. Den ena prinsessan fyller år, den andra har blivit förkyld - när hon nyser ploppar det upp små minisnögubbar. De sjunger en typisk musikalsång. Rätt vissen film.





Biopremiär 13/3)

torsdag 12 mars 2015

Bio: Leviatan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

1989 satt jag på ett hotellrum vid Madison Square Garden och såg George P Cosmatos LEVIATHAN på intern-TV:n. Det var en av alla de där undervattensmonsterfilmerna som kom det året. 2014 års LEVIATAN är inte en rysk version av den filmen. Det är inte heller en film om det bibliska sjöodjuret. Fast det förekommer ett valskelett och i en kort scen ser vi en levande val dyka i havet. Vad gäller monster är en ond borgmästare det närmaste vi kommer ett sådant.

Andrey Zvyagintsevs LEVIATAN vann pris i Cannes för bästa manus, och den var nominerad till en Oscar som årets bästa utländska film. Och ja, det här är en sådan där film som vinner pris i Cannes och som hyllas av kritiker - titta bara:

Den är åtta timmar lång. Nej, det är den inte, den är två timmar och tjugo minuter, men den känns som åtta timmar.
Den är på ett språk vi inte förstår, i det här fallet ryska.
Den är svartvit ... Öh, nej, den är i färg - men det märks knappt. Färgerna är bleka och skitiga, miljöerna är gråa, bleka och skitiga.
Det är eländes elände redan från start, och när filmen slutar i moll är det än värre.

Som synes alla ingredienser en respektabel arthousefilm ska innehålla.
Huvudpersonen heter Kolja och spelas aAleksey Serebryakov, som ser ut som en ond Thore Skogman. Det verkar vara en ny filmtrend, det där med ryssar som ser ut som en ondsint Thore Skogman - minns skurken i TAKEN 3! Kolja med ung fru och tonårsson bor i ett lagom stort hus vid kusten i en by mitt ute i ingenstans. Koljas familj har bott i huset i generationer, men nu vill den korrupte borgmästaren riva kåken. Kolja vägrar låta köpa sig loss och anlitar den advokat från Moskva. Då tar borgmästaren till grövre metoder för att få bort Kolja. Men mest dricker de vodka.

Miljöerna är karga och ogästvänliga, rollfigurerna är karga de med - och rejält osympatiska. Och fulla. Deras hem är deprimerande. En präst bor i ett hus som i det närmaste är ett skjul. De handlar i en speceriaffär där man ber om varorna vid disken, och så plockar kassörskan ner dem från hyllorna bakom henne. En kartong Merci skymtas bakom kassörskan.

Vid ett par tillfällen tenderar filmen komedi - som när Kolja och hans polare med familjer beger sig iväg på en uppsluppen utfärd där de ska skjuta prick på flaskor. Fast mest super de. Den uppsluppna tonen på utfärden försvinner dock när Kolja upptäcker att hans fru och advokaten har en affär.

När borgmästaren och hans hårdingar slår till närmar sig filmen thrillern. Men för det mesta är detta ett grått drama. Jag har svårt att engagera mig, eftersom jag inte gillar rollfigurerna.  Den veka hustrun är väl okej, kanske även advokaten, men övriga vill jag helst slippa umgås med. Eller ens se. Kolja gillar att dänga till sin son i skallen när han inte lyder.
Det dricks oerhörda mängder vodka i filmen. Parodiskt mycket. Det är ett under att de inte dör av alkoholförgiftning hela bunten innan filmen är slut. Kolja har en kompis som är trafikpolis. Han dricker lika mycket som de andra - och kör utan större problem bil på fyllan.

... Jaha, och vad ska jag sätta för betyg på det här? Ni som vet vad jag gillar och inte gillar lär inte bli förvånade när jag - föga överraskande - sänker snittbetyget på Kritiker.se. Bara för att alla andra står upp och jublar och kallar filmen "mästerverk" behöver inte jag göra det. Jag skulle ljuga om jag hävdar att jag inte tycker att LEVIATAN är tråkig. För det gör jag. Den är lång och tråkig. Fula människor gör fula saker. Det är inte inspirerat tråkigt, som TURINHÄSTEN, det är bara allmänt tråkigt. Och kallt. De karga miljöerna smittar av sig - man fryser i salongen.

Inte dåligt, bara trist. Om ett par månader kommer jag inte att minnas någonting av den här filmen. Då spelar det ingen roll hur många priser den vunnit.

Valen är bäst. Synd att den inte innehade huvudrollen.

Nu fick jag lust att se om LEVIATHAN från 1989.








(Biopremiär 13/3)

Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.





(Biopremiär 13/3)

onsdag 11 mars 2015

Bio: Blind

Foton copyright (c) TriArt Film

På distributörens pressida står det att långfilmsdebuterande norrmannen Eskil Vogts BLIND är en film som inte kan beskrivas, den måste ses. En gammal kompis som såg filmen på Göteborgs filmfestival sa att filmen är kufisk, men inte oäven. En kritiker som såg filmen samtidigt som jag, sa dagen efter att hon inte fattat någonting.

Och nej, jag vet inte om jag fattade någonting. Och jag har ingen aning om vad Vogt är ute efter eller vad det här är tänkt att vara för typ av film. Mest känns det som en kortfilmsidé som dragits ut till 91 minuter.

Ellen Dorrit Petersen, som har ljusa, nästan guldfärgade, ögonbryn som gör att hon ser ut som en Tolkienfigur, spelar Ingrid, som nyligen har mist synen. Hon sitter hemma i lägenheten, där hon försöker vänja sig vid sin nya situation. Hon fantiserar om sin man Morten (Henrik Rafaelsen), och om ett par grannar; den väldigt ensamme Einar (Marius Kolbenstvedt), som sitter hemma och porrsurfar och onanerar, och den lika ensamma Elin från Stockholm (Vera Vitali). Ibland knappar Ingrid på en laptop, som om hon skriver på en bok. Ibland bara tänker hon. Hennes medvetandeflöde löper genom hela filmen. Hon ändrar och justerar sina fantasier, och då ändras även filmen: miljöer, kläder, namn, händelser.
Ingrid inbillar sig att Morten inleder en affär med Elin, eftersom han - i fantasin - tycker att det är för jobbigt att leva med en blind kvinna. Men då blir Elin också blind som genom ett trollslag. I Ingrids fantasi. I fantasin är Morten en jävel på fruntimmer och har ett hemligt rum på sitt jobb, i vilket han har orgier med horor, super och snortar kokain. I fantasin är Morten även gammal kompis med Einar, och det verkar som om Einar kanske är den perfekte mannen för Elin. Eller något ditåt. Fast tydligen har Einar utvecklat en fetisch för sex med blinda kvinnor.
Nej, det går inte att beskriva den här filmen, som pendlar mellan filosofiskt drama och komedi - scenerna där Elin blivit blind, men låtsas kunna se, tenderar buskis. När Einar i början sitter och porrsurfar för vi se ett långt, väldigt långt, hopklipp med hårdporr, vilket känns besynnerligt. I eftertexterna redogörs för alla porrbolag och porrsajter som innehar rättigheterna till klippen. I eftertexterna noterade jag även att en bild av Jacques Tardi ska förekomma någonstans.

Den allra sista scenen och den allra sista repliken fungerar nästan som en kullerbytta, jag har ingen aning om hur den ska tolkas.

Nå. Vad tycker jag då om det här? Jag vet inte. Jag tycker egentligen ingenting. Konstfilm - ja. Experimentell - ja. Men inte speciellt tråkig. Men samtidigt inte speciellt underhållande. Ibland är den lite lustig. Ofta är den för smart för sitt eget bästa. Den ställer fler frågor än den besvarar. Men BLIND är rätt fascinerande. Einar gillar Stockholms Negrer, vilket är minst sagt oväntat.







(Biopremiär 13/3)

tisdag 10 mars 2015

Bio: The Cobbler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

"The Cobbler" betyder "skomakaren" - men tydligen har man tyckt att SKOMAKAREN är en för trist titel på den här filmen. Kanske kommer publiken att associera till "Skomagare-Anton"? Fast en trist titel hade passat på denna trista film - jag kände mest att jag liksom bara satt av tiden när jag såg denna besynnerliga film.

Det var längesedan jag hävdade att Adam Sandler var kul. Jag har nämnt detta åtskilliga gånger de senaste åren, men jag gillade Sandlers tidiga fjantkomedier, men sedan dess har han mest figurerat i rätt outhärdliga filmer; familjefilmer som ska vara både roliga, sentimentala och bjussa på ett fint budskap. Eller åtminstone en moralkaka. THE COBBLER, med manus och regi av Thomas McCarthy som en gång i tiden gjorde STATION AGENT, skiljer sig en aning från de vanliga Adam Sandler-filmerna. Den är sentimental, men i övrigt mest flängd - och att det ska vara komedi glöms bort.

I en prolog som utspelar sig i New York 1903 får vi se en samling judiska män ha möte och beklaga sig över allt elände. En av dem har fått en mystisk symaskin som gått i arv. Han visar upp den för sin lille son och berättar en story om en mystisk vandrare som en dag dök upp, försvann och lämnade symaskinen efter sig. Hopp till nutid. Adam Sandler är Max, som lever med sin gamla sjuka mor. Max driver familjens skomakeri, som gått i arv i fyra generationer; ett jobb Max inte trivs med.

Clifford "Method Man" Smith spelar smågangstern Ludlow, som kommer in till Max och vill ha sina skor fixade. Typiskt nog går Max' symaskin sönder, så han går ner i källaren och rotar fram den gamla symaskinen från prologen. Ludlow dröjer och medan Max väntar, upptäcker han att han och gangstern har samma skostorlek - så han provar de flådiga skorna.

Poff! Då förvandlas Max till Ludlow. Det visar sig att den gamla symaskinen är magisk. Tar man på sig skor som lagats med den, förvandlas man till ägaren. Max är inte sen att utnyttja detta, mest för att kunna ragga brudar och skaffa pengar. Men halvvägs in i filmen går handlingen in på ett nytt spår. Då blir det plötsligt något slags thriller. Ellen Barkin spelar en ond kvinna som vill evakuera alla som bor i området där Max' butik ligger; höja hyrorna, få dem att flytta, och göra stora stålar. En massa gangsters dyker upp och det serveras en rad oväntat blodiga våldsamheter - och Max försöker lösa situationen genom att ständigt byta skepnad. Javisst, det blir lite DARKMAN över handlingen.

För att lära känna en människa måste man gå i hennes skor. Det säger en rollfigur redan i prologen. Och, tja, Max ser väl på andra människor på ett annat sätt efter sina erfarenheter. Han ser även på sitt liv på ett annat sätt. Så fint.

Steve Buscemi spelar den schysste frisören som har sin lokal bredvid Max' butik, och Dustin Hoffman har en liten roll som Max' farsa, som varit försvunnen en längre tid. När filmen närmar sig upplösningen slår det mig att flera konstiga detaljer aldrig förklarats. Men så kommer förklaringen - och den är dum och långsökt och irriterande och gör det hela ännu mer obegripligt. Den stora överraskningen i slutscenerna är vansinnig.

THE COBBLER är en rätt sympatisk film - men den är alldeles för tråkig, omotiverad duschscen till trots, och jag skrattade nog inte en enda gång.

Det äts stora mängder saltgurka i filmen.





Biopremiär 13/6)

måndag 9 mars 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Danny Lerner

Bland det roligaste med filmfestivalen i Cannes är att gå omkring på marknaden och kolla in affischer och flyers för kommande filmer - och filmer som kanske aldrig kommer. När TITANIC var som populärast kom det en rad lågbudgetkopior - åtminstone gjordes det affischer för filmer man tänkte göra om tillräckligt många köpte filmerna på spek. I Cannes såg jag bilder på fartyg som sjönk till höger och vänster, på längden och tvären. B-filmsbolaget Nu Image hade åtminstone en sådan affisch i sin monter.
Den filmen kom aldrig. Ett år senare visade de upp samma affisch - men nu hade de lagt till en jättebläckfisk som drog ner fartyget! Efter ytterligare ett år eller två visades filmen; OCTOPUS, i Cannes. Jag såg den där. Det var en besynnerlig film. Jag fick intrycket av att de börjat göra en TITANIC-kopia, men lagt ner projektet halvvägs och klippt ihop den med en monsterfilm.
OCTOPUS producerades av Danny Lerner, som nu har dött, endast 63 år gammal. Lerner föddes i Israel och 1986 började han att jobba för Nu Image, ett bolag som blev beryktat för sin actionfilmer; på sätt och vis var Nu Image 1990-talets motsvarighet till 80-talets Cannon Films.
För Nu Image producerade Lerner odödliga filmer som CYBORG COP I-III, PROJECT SHADOWCHASER II, OPERATION DELTA FORCE I-V, SPIDERS, CROCODILE, SHARK ATTACK II & III, U.S. SEALS I & II, ALIEN HUNTER, AIR MARSHAL, AIR STRIKE, NINJA och en helsikes massa annat, samt Dolph Lundgren-rafflen SWEEPERS, BRIDGE OF DRAGONS, DIRECT CONTACT och COMMAND PERFORMANCE, Steven Seagal-rafflen TICKER, OUT FOR A KILL och TODAY YOU DIE, Jean-Claude Van Damme-rafflen IN HELL, REPLICANT och THE ORDER, samt CITY OF FEAR med Gary Daniels.
Nu Image startade upp dotterbolaget Millennium Films för att producera biofilmer med högre budget, det är ju lite ovanligt; det brukar ju annars vara storbolagen som startar små dotterbolag. Millennium växte och blev så småningom huvudbolaget. För Millennium har Danny Lerner producerat CONAN THE BARBARIAN, THE EXPENDABLES 2 & 3, OLYMPUS HAS FALLEN och THE LEGEND OF HERCULES, för att bara nämna några stycken.
Danny Lerner skrev även manus till en hel hög filmer, och han regisserade några stycken, däribland ovan nämnda  DIRECT CONTACT.

DANNY LERNER
1952 - 2015
R.I.P.

-->

lördag 7 mars 2015

Bio: Bikes vs Cars

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag bor sedan några månader oftast i Göteborg. I Göteborg är cyklister förhållandevis sällsynta. Detta beror antagligen på att staden är så pass kuperad att det är svårt, rättare sagt jobbigt, att cykla. Ett faktum jag bara tycker är bra. Va? Gillar jag inte att folk cyklar istället för att köra bil? Så här är det: i Malmö cyklar var och varannan människa. Överallt. Och de följer sin egen regelbok. Eller, nä, de följer inga regler alls - och det blir värre och värre. Jag promenerar alltid och det händer för jämnan att jag måste hoppa åt sidan när cyklister kommer farande på trottoarer och gångbanor, eller över övergångsställen och från fel håll på enkelriktade gator. Vissa är dessutom så pass besatta av att vara dumma i huvudet, att de plingar med ringklockan för att fotgängare ska flytta på sig på trottoarerna. Cyklister verkar numera inte vara medvetna om att man ska hålla sig till gator och cykelbanor, och att man ska ha lyset på när det är mörkt. De brukar försvara sig med att det är för farligt att cykla på gatan, bilister kör som galningar - och jovisst, i Malmö kör bilister och framför allt busschaufförer som vettvillingar. Dessutom hävdar många att fotgängare är den största trafikfaran, eftersom de - vi - aldrig ser sig för. Må så vara, men Malmös cyklister är den absolut största trafikfaran - med hästlängder. Jag har inte ägt en cykel på snart 25 år, och numera verkar det vara så jobbigt, när man ständigt måste kedja fast sitt åbäke för att den inte ska stjälas. När jag växte upp behövde man knappt låsa sin girra överhuvudtaget.
Fredrik Gertten, som jag ofta ser komma cyklande i Malmö, är tillbaka med en ny dokumentär. BIKES VS CARS handlar förstås om hur pass bra det egentligen är att cykla. Antalet bilar och bilister ökar konstant, medan miljön och klimatet far alltmer illa, och städer fylls av bilar och parkeringshus istället för bostäder. I filmen får vi följa några engagerade cykelentusiaster och deras kamp för en bättre miljö, främst en ung kvinna i Sao Paulo, en stad där cyklister blir ihjälkörda varje dag, och en man i Los Angeles. Vi får även bland annat se inslag om en stollig borgmästare i Toronto som vill förhindra cyklister till förmån för bilister.
Filmens budskap är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är ju självklarheter det här, att miljö och klimat far illa av bilismen, att biltillverkning omsätter mångmiljardbelopp och att tillverkarna bedriver lobbyverksamhet.
I början av filmen besöker Gertten en parkering i Kalifornien där bilentusiaster och bilsamlare träffas och visar upp sina ögonstenar - och jag kommer på mig med att vilja se en dokumentär om de här killarna istället. Oj, vilka snygga maskiner som radas upp! Det är bara att konstatera att cyklar, rent estetiskt, är små löjliga fordon, medan bilar förstås är snygga, coola och sexiga. Vi får även träffa en taxichaffis i Köpenhamn, en av de städer där cyklism är som mest utbrett. Vi får följa med chaffisen när han kör genom stan och ondgör sig över alla irriterande cyklister som kommer farande som flugor från alla håll, helt utan hänsyn till trafiken - med andra ord, precis som i Malmö.
Tekniskt sett är nog BIKES VS CARS Fredrik Gerttens bästa film. Filmfotot är snyggare, klippningen tajtare och filmmusiken är mer genomtänkt, unik och ibland rätt rolig. Men Gerttens bästa film är fortfarande BIG BOYS GONE BANANAS; den där filmen som närmast kom till av en slump, när Gertten började filma händelserna efter premiären på BANANAS.
När jag lämnade Hagabion i Göteborg efter pressvisningen höll jag för ovanlighetens skull på att bli påcyklad av en kille som kom farande på en gångbana. Jag skrattade för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta för Fredrik Gertten nästa gång jag träffar honom. Femton minuter senare dök Gertten upp bakom ett hörn! I Göteborg! Jag glömde att nämna incidenten för honom.







(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Focus

Foton copyright (c) Warner Brothers
Will Smith. Vad har han gjort på sistone? När var han med i en framgångsrik film senast? Jag försöker komma på vad jag sett honom i de senaste åren. Det går inte så bra, så jag tittar på hans filmografi - och konstaterar att det mest är en rad floppar och småroller, och småroller i floppar, som WINTER'S TALE och magplasket AFTER EARTH, och MEN IN BLACK 3 var ju inte heller något att hänga i julgranen, Smiths senaste hit var väl HANCOCK, som kom för sju år sedan.

FOCUS har skrivits och regisserats av duon Glenn Ficarra och John Requa (I LOVE YOU PHILLIP MORRIS), och den här filmen lär inte åstadkomma ringlande köer till biograferna eller stanna i minnet. Enligt IMDb är FOCUS "comedy, crime, drama" - men i slutändan är det inget av det. Okej - det handlar om brott, men det är varken roligt eller dramatiskt.

Will Smith spelar Nicky, en conman, det vill säga en svindlare, av rang. Alldeles i början av filmen träffar han på en tjusig blondin; Jess (Margot Robbie), som ragggar upp honom. Det visar sig att hon egentligen tänkt råna honom, vilket Nicky räknat ut redan när hon först dök upp. Av någon anledning fattar Nicky tycke för den till en början klantiga svindlerskan, så de börjar umgås och han tränar upp henne i ficktjuveriets inte så ädla konst, och snart får hon ingå i Nickys gäng. Det här gänget ägnar sig åt minst sagt avancerade svindlerier, det är stölder på hög nivå och kupperna blir allt större och summorna högre. De lever lyxliv medan de lurar stenrika överklassmänniskor. En rejält fet kupp dras igång och snart lurar alla varandra.

Efter pressvisningen hörde jag att några i salongen jämförde med BLÅSNINGEN, som de förstås tyckte var oändligt mycket bättre. Jag har inte sett BLÅSNINGEN på åtminstone trettio år och minns ingenting av den, men det var säkert en både smart och rolig film. FOCUS - Nicky säger flera gånger att det är viktigt att fokusera när man gör det de gör - är varken smart eller rolig. Kupperna de utför är för det mesta ohyggligt långsökta och knappast genomförbara. I synnerhet en märklig blåsning går i lås enbart på grund av ren och skär tur, även om Nicky förklarar hur det gått till och att det var minutiöst planerat. Saker och ting liksom bara händer i den här filmen, det är orealistriskt och otrovärdigt på ett sätt jag inte köper och som mest känns irriterande. Humorn inskränker sig till några unkna sexskämt.

Visst är det flott; filmfotot är glassigt, miljöerna lyxiga, och människorna är vackra. Nicky och Jess får ihop det, och det görs ingen sak av att det är en svart man och en vit kvinna. Jag som svensk tycker förstås inte att det är något märkvärdigt med en sådan detalj, men det är möjligt att en del tappar hakan i det konservativa Amerika. Filmen är Rated R och det känns faktiskt lite konstigt att höra den oftast så snälle och välpolerade Will Smith säga "fuck".

Både Will Smith och australiskan Margot Robbie ska medverka i den kommande superskurkfilmen SUICIDE SQUAD - Robbie ska spela Harley Quinn.





(Biopremiär 6/3)

fredag 6 mars 2015

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.
En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.
Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.







(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Chappie

Foton copyright (c) UIP

Jag har ofta - eller snarare alltid - problem med övertydliga budskap. Till exempel allegorier där det är fullkomligt omöjligt att undvika vad det egentligen handlar om. Det kan vara behjärtansvärda budskap, men när det blir lite för in-your-face, blir jag ibland lite, eller mycket, irriterad.

Sydafrikanen Neill Blomkamps två tidigare science fiction-filmer; DISTRICT 9 och ELYSIUM, behandlade flyktingpolitik och överklassens privilegier på ett sätt som var omöjligt att missa, allt paketerat i blockbusterkostym. Många tyckte att de här filmerna var fullkomligt fantastiska. Själv gillade jag dem, men jag var inte sådär extremt imponerad. Som actionfilmer kändes de ganska standard.

Blomkamps nya film är inte lika politisk - och förutom en hel del utmärkt action, är filmen dessutom ofta riktigt rolig. Förra året kom den onödiga nyinspelningen av ROBOCOP, och mitt första intryck av CHAPPIE är att Blomkamp var missnöjd med nya ROBOCOP och gjorde sin egen RoboCop-film - likheterna är många, det är på gränsen till plagiat.
Det är en nära framtid och vi befinner oss i Johannesburg. Kriminaliteten har eskalerat och för att få bukt med detta, har polisen satt in robotpoliser. Dessa sköter sitt jobb mer än utmärkt och de tillverkas av ett företag lett av Sigourney Weaver, en skrupelfri och hård kvinna, vilket hör genren till. Dev Patel spelar Deon, mannen som skapade robotarna, och på sin fritid håller han på att skapa artificiell intelligens som är såpass avancerad att robotar får känslor, kan tänka och agera som en riktig människa.

En som inte gillar Deons robotar är den vresige Vincent (Hugh Jackman i en sällsynt skurkroll). Han har byggt en gigantisk stridsmaskin han döpt till Moose (en robot som är lite väl lik ED-209 i original-ROBOCOP). Vincent försöker övertala polisen att använda in hans maskin, men får hela tiden nej. Några andra som inte gillar polisrobotarna är ett gäng kriminella, lett av den bindgalne Ninja - som spelas av en sydafrikansk rappare som heter, öh, Ninja och som har ett band som heter Die Antwoord. I gänget finns även en tjej som heter ¥o-Landi  och som spelas av, öh, ¥o-Landi Vi$$er - hon är i verkligheten gift med Ninja och även hon medlem i Die Antwoord, som bidragit med några låtar på soundtracket. Det här gänget har fått för sig att det går att stänga av och omprogrammera robotarna så att de kan bli grymma gangsters.
En polisrobot skadas i strid och ska skrotas. Deon försöker övertala sin chef att få testa sin nya uppfinning på den skadade roboten, men får blankt nej - de här robotarna ska vara effektiva snutar och inte känsliga poeter och konstnärer. Således snor Deon roboten - och blir omgående kidnappad av Ninjas gäng.

Det visar sig att Deons artificiella intelligens funkar utmärkt. Roboten, som döps till Chappie (och som spelas av Sharlto Copley), vaknar upp - och beter sig som ett litet barn. Han är lite skrajsen, nyfiken, och han gillar att leka med Barbie. Detta uppskattar förstås inte Ninja, som istället lär ut hur man beter sig som en riktigt tuff gangster. Den charmige Chappie, som kallar Ninja och ¥o-Landi för pappa och mamma, lyckas snart få det tuffa, våldsamma gänget att mjukna och visa att de innerst inne är omtänksamma människor med varma känslor. Dock blir familjelivet inte vidare mysigt, då de har en annan galen gangster efter sig - och den slemme Vincent lurar bakom hörnet.

Ibland tenderar CHAPPIE nästan barnfilm. Den lustige roboten är verkligen ett charmtroll, och det är fantastiskt roligt när han ger sig ut på stan och iförd bling ska agera gangster. Men Blomkamps film är definitivt ingen barnfilm; språket är grovt (Chappies stridsrop är "Fuckmother!") och actionscenerna är brutala och blodiga.
Det finns mer än bara handlingen som påminner om ROBOCOP; filmen innehåller då och då inklippta nyhetsinslag. Dessutom påminner Hans Zimmers musik väldigt mycket om musiken i TERMINATOR. Men Neill Blomkamps film är betydligt bättre än den nya ROBOCOP och de senaste TERMINATOR-filmerna. Jag tror säkert att de flesta kommer att tycka att detta är ett kliv ner för Blomkamp efter DISTRICT 9 och ELYSIUM, men jag tycker att filmen är fenomenalt underhållande. Jag hade inte tråkigt en sekund. Och Chappie själv är så välgjord och övertygande att det är svårt att tänka sig att roboten inte finns på riktigt.








(Biopremiär 6/3)