måndag 12 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Brian Clemens

När jag var barn tyckte jag att det oftast var något lite märkligt och sterilt över brittiska TV-serier. De var alltid lite mer kalla och stela än amerikanska dito. Detta berodde till stor del på att interiörscener sköts på video, medan exteriörerna oftast filmades på 16mm, och på förstås på att dialogen var mer välartikulerad.
Men det fanns undantag - till exempel de serier som skrevs och/eller producerades av legendariske Brian Clemens, som nu har gått bort i en ålder av 83 (lika gammal som Anita Ekberg!). Clemens var mannen bakom världens bästa TV-serie någonsin: SNOBBAR SOM JOBBAR.
Brian Clemens började att skriva manus 1957. Det handlade om för mig helt okända serier som THE NEW ADVENTURES OF MARTIN KANE, WHITE HUNTER, THE VISE, THE MAN FROM INTERPOL, en TV-version av THE INVISIBLE MAN, och långfilmer som THE BETRAYAL, THE DEPRAVED, A WOMAN POSSESSED, WEB OF SUSPISION, och ytterligare en stor mängd grejor. Den tidigaste film med manus av Clemens jag sett, är en billig version av THE TELL-TALE HEART - den är numera i public domain och finns på Internet. Jag har även sett några reprisavsnitt av DANGER MAN, det vill säga ETT FALL FÖR JOHN DRAKE med Patrick McGoohan, en serie som ursprungligen sändes 1960-62. Jag har nog även sett något avsnitt av THE BARON.
Men under 1960-talets andra halva började Brian Clemens även producera - och det är nu klassikerna dyker upp, de glassiga, coola och kultförklarade TV-serierna. Vi pratar om saker som THE AVENGERS - en serie SVT faktiskt gav sig på att visa på 60-talet under titeln TVÅ SLÅR TILL. Dock fick de sluta med det redan efter två avsnitt - serien ansågs vara alldeles, alldeles för våldsam för svenska folket! Uppenbarligen var de som klagade fullkomligt dumma i huvudet.
THE CHAMPIONS från 1968 tror jag inte visats på svensk TV, den köpte jag när den släpptes på DVD i England. En fräsig serie om några människor som får superkrafter och bildar ett agentteam. 1971 kom så SNOBBAR SOM JOBBAR, och 1972 THE PROTECTORS med Robert Vaughn.
En engelsk TV-serie som skrämde skiten ur mig när jag var barn, var THRILLER - en serie med fristående rysare. Under min karriär som filmskribent har jag fått många frågor från folk i min ålder om en film som chockade dem på 70-talet, den handlade om en galen mördare som jagade en tjej i ett höghus. Filmen heter "I'm the girl he wants to kill" och är ett avsnitt av THRILLER - och i en av rollerna syns Anthony Steel, som var gift med - just det - Anita Ekberg.
Vidare skrev Clemens avsnitt av tuffa DE PROFESSIONELLA, av BERGERAC, REMINGTON STEELE, minsann, och FADER DOWLINGS MYSTERIER.
Flera av de engelska TV-serier Clemens jobbade för kom från ITC, och de gjordes alltid på 35mm film och var påkostade - och skilde sig därför från övrig engelsk TV. De var glassiga och underhållande.
Några långfilmer Brian Clemens skrev manus till är BLIND TERROR med Mia Farrow, Hammers DR JEKYLL OCH SYSTER HYDE, SINBADS FANTASTISKA RESA, Disneys THE WATCHER IN THE WOODS. En plump i protokollet är att han stod för storyn till HIGHLANDER II ...
Brian Clemens regisserade bara en enda gång. Det skedde 1974 med Hammers CAPTAIN KRONOS - VAMPIRE HUNTER, som han även stod för manuset till.
År 2010 tilldelades Brian Clemens en medalj (OBE; Officer of the Order of the British Empire) av drottning Elizabeth.
BRIAN CLEMENS
1931 - 2015
R.I.P.
-->

Bio: Ida

Foton copyright (c) © Sylwester Kaźmierczak

Vänta nu här, bäste herr Andersson! utbrister vänner av ordning. IDA hade biopremiär för två och en halv månad sedan! Varför skriver du om den först nu?

Jo, så här är det: Pawel Pawlikowskis IDA pressvisades inte i Malmö. Den bara smögs upp på Filmstaden när jag var bortrest. Sedan visades den på rätt hopplösa tider, så jag hade inte möjlighet att se den innan den gick ner från repertoaren. Sedan öppnade Spegeln äntligen på nytt efter ombyggnaden, och då började de köra IDA där. Jag gick dit för att se filmen, men den var utsåld. Först igår lyckades jag se den. Därmed kan jag peta in ytterligare en av 2014 års biopremiärer i min årssammanfattning (som blivit försenad, jag vet, men den kommer!).

IDA är en väldigt hajpad film. Den har fått strålande recensioner, den har vunnit priser. Innan en pressvisning i Göteborg satt några kritiker bakom mig och pratade om de bästa biofilmerna just då. En tant sa att hon var alldeles tagen av IDA, den var så drabbande! Och nu lockar den alltså förhållandevis stor publik till Spegeln.

... Och under visningen igår undrade jag om alla de här människorna i salongen verkligen tyckte att det var bra på riktigt, eller om de bara såg den för att man ska se- och tycka om filmen.

IDA uppfyller alla krav på en framgångsrik arthousefilm:

* Den är ett drama.
* Den är på ett språk vi inte förstår, i det här fallet polska.
* Den är svartvit.
* Den är i ett udda format; 1.33:1.
* Den är långsam.
* Den handlar om kvinnor.
* Och framför allt: den innehåller oräkneliga scener där folk bara står tysta och tittar på varandra innan de säger någon kort replik - som följs av tystnad.

Jepp, det är bara att bocka av alla klyschor man kan tänka sig.
Så här ser det ut: skådespelarna hittas i nederkanten.
Agata Trzebuchowska spelar den unga nunnan Anna. Det är tidigt 1960-tal, Anna förlorade sina föräldrar i andra världskriget, och har vuxit upp i klostret. Abbedissan skickar en dag iväg Anna för att möta sin enda levande släkting, mostern Wanda (Agata Kulesza). Wanda super, röker och raggar karlar - eftersom hon är olycklig. Anna, som blir betuttad i en stilig ung man, får veta att hon egentligen heter Ida och är av judisk börd. Fler hemligheter avslöjas, Anna ställer sig tveksam till livet i klostret.

Det händer inte så mycket i IDA - det hör liksom genren till. Och för att bara vara 80 minuter känns den rätt lång. Filmen är sådär tråkig som sådana här filmer ska vara och allting är för distanserat och utstuderat för att jag ska bli engagerad.

Filmen har blivit uppmärksammad för sitt filmfoto, och jovisst - det är tjusigt. Ibland. Filmskaparna har nämligen fått för sig att experimentera med bildutsnittet. Påfallande ofta utspelar sig händelserna i bildens nedre halva, och då är ofta människorna beskurna. Huvudena är medvetet kapade. Ungefär som bilderna i gamla släktingars fotoalbum. Detta leder till att texten ofta ligger i bildens ovankant! Det är ganska svårläst, om ni undrar. Flera gånger missade jag texten och undrade vad de pratade om. Tack och lov pratas det inte så ofta. "Filmen är alldeles för tyst!" sa en tant längre back i salongen, när man hörde magar kurra lite här och var.
Jag gillar förstås nunnor. Vem gör väl inte det? Här finns flera fina scener där nunnorna äter i klostrets matsal. Jag gillade scenen där ett gäng unga nunnor ligger på mage framför ett altare och har armarna utsträckta som om de är korsfästa. Vi får även se nunnor som tvagar sig - utan att ta av sig sina särkar. Som en lokal wet-särk-tävling. En del scener från en jazzklubb är sköna.

Mina invändningar till trots: IDA är okej. Extremt överskattad, dock. Jag kommer aldrig att se om den. Den gav mig ingenting. Och det skulle förstås aldrig falla mig in att hävda att det här är mycket bättre än jag egentligen tycker, bara för att man ska tycka att IDA är ett mästerverk.

Jag fick däremot lust att se om THE SINFUL NUNS OF SAINT VALENTINE eller någon annan nunsploitationklassiker.







(Biopemiär 24/10 2014)

söndag 11 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Taylor Negron

Taylor Negron har dött i cancer, endast 57 år gammal. Negron var ännu en av alle de där skådespelarna med ett speciellt utseende som är svårt att glömma, men som alltid gör småroller och vars namn vi sällan kommer ihåg. Taylor Negron har vi sett på film och TV otaliga gånger.
Negron debuterade 1979 i ett par TV-serier, och under 1980-talet figurerade han i en rad komedier jag faktiskt helt hade glömt bort, men som jag såg och kanske till och med gillade när de kom - TITTA VI OPERERAR, BETTER OFF DEAD, LÄKARSKOLAN, ONE CRAZY SUMMER, samt i de mer kända HÄFTIGT DRAG I PLUGGET och JOHNNY DANGEROUSLY. Han dök även upp i thrillern RIVER'S EDGE med Keanu Reeves, och i ett avsnitt av SPANARNA PÅ HILL STREET.
Den siste scouten.
På 1990-talet medverkade Negron i avsnitt av MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, FORTSÄTT DRÖMMA, FRESH PRINCE I BEL-AIR, han var frisör i ett avsnitt av SEINFELD, han dök upp i CITYAKUTEN och VÄNNER, och på bio såg vi honom i superfloppen NOTHING BUT TROUBLE, han var den vidrige Milo i DEN SISTE SCOUTEN, han var med i SPY HARD, STUART LITTLE, och i den märkliga I WOKE UP EARLY THE DAY I DIED med Billy Zane, en film gjord på ett ofilmat manus av Ed Wood och som vi visade på Fantastisk Filmfestival 1998.
Under 2000-talet blev det enorma mängder TV-serier, TV-filmer, mycket direkt-på-DVD-rullar, kortfilmer, och Taylor Negron medverkar i två filmer som ligger i post-production och därför ännu inte släppts.
TAYLOR NEGRON
1957 - 2015
R.I.P.
-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Anita Ekberg

The Killer Nun är död.
För några år sedan bodde jag på Kirseberg i Malmö. Stadsdelen har väl inte sådär jättemycket att komma med, men där föddes Anita Ekberg.
När Boulebaren i Malmö invigdes för inte alltför längesedan, var Anita Ekberg där, av någon anledning. Jag gick dit fel dag, så jag missade henne. För några år sedan hölls ett arrangemang på Spegeln för att samla in pengar till Ekberg, som enligt uppgift var utfattig efter att ha drabbats av både inbrott och en brand i hemmet. Jag var inte på tillställningen - och tydligen kom inte så många andra heller.
Jag har egentligen ingen större relation till Anita Ekberg som skådespelerska. Jag tänker snarare på alla anekdoter jag hört. Min gode vän Janne Göransson på Svenska Filminstitutet brukar berätta om när Ekberg kom till Stockholm och man hade fixat fram ett lyxigt hotellrum - och Ekberg bara rynkade på näsan och sa "Too tacky". Janet Ågren berättade att hon och Ekberg en gång blev inbjudna till ett evenemang i Rom, där de fick varsin guldklocka (!) och sedan kördes runt i något slags kortege. Jag tänker på de otaliga gånger Skånska Dagbladets Roland Klinteberg stått utanför Filmstaden och frustande av skratt berättat att Ekberg sagt att Dean Martin och Jerry Lewis "varit med i några av mina filmer". Mina filmer? Anita Ekberg hade mindre roller i Martin & Lewis-filmerna TUMMEN OPP (1955) och VI ILAR OCH BILAR (1956).

Ja, och så tänker jag förstås på när Anita Ekberg var gäst hos Hagge och dök upp i en sjömansmössa det stod "I like Hagge" på.
... Och på doppet i Fontana de Trevi.
Men det är bara att konstatera att jag inte sett så många av hennes filmer.
Anita Ekberg röstades fram som fröken Sverige 1951. Hon for över till USA för att tävla om Miss Universum-titeln, men den lyckades hon inte roffa åt sig. Däremot gick hon och blev fotomodell i Amerika innan hon 1953 fick sina första roller; bland annat mot Abbott & Costello i OLYCKSFÅGLARNA FLYGER TILL MARS. Under 1950-talet fortsatte hon att medverka i en hel del filmer och TV-serier, majoriteten är hyfsat bortglömda, men förutom Martin & Lewis-rullarna, var hon med i King Vidors KRIG OCH FRED, i den John Wayne-producerade thrillern MANNEN I BANKVALVET av Andrew V McLaglen, Bob Hope-komedin PARIS HOLIDAY, thrillern SCREAMING MIMI, som tydligen hette KVINNOMORD i Sverige, och hon mötte Jack Palance i JAGAD AV INTERPOL.
French Sex Murders.
På 1960-talet blev det fler och fler italienska filmer. Fellinis DET LJUVA LIVET, i vilken hon gör sin ikoniska roll, kom 1960. Hon var med ett ett flertal italienska peplumfilmer, det vill säga svärd & sandal-filmer; däribland MONGOLERNAS SISTA STRID, 1962 kom BOCCACCIO '70, i regi av De Sica, Fellini, Monicelli och Visconti. Året därpå mötte hon åter Bob Hope i DJUNGELAGENTEN, och hon spelade mot Dean Martin och Frank Sinatra i 4 FÖR TEXAS. För några år sedan recenserade jag AMOR SKJUTER SKARPT från 1967 och i regi av Vittorio De Sica, eftersom den släpptes på DVD.
Killer Nun.
För inte så längesedan tittade jag på Amando de Ossorios spansk-italienska vampyrkomedi MALENKA från 1969, även känd som FANGS OF THE LIVING DEAD. Det visade sig vara en rätt fånig film - och utseendemässigt hade Anita Ekberg börjat att förvandlas. Hon hade förändrats ännu mer i Ferdinando Merighis giallo FRENCH SEX MURDERS från 1972, en ganska sleazy film som jag recenserar HÄR.
Från och med 1970-talet blev det mest B-filmer och konstigheter för Anita Ekberg. Hon kunde inte längre klassas som skönhetsdrottning och fick väl ta de roller som erbjöds. Vem kan väl glömma Mark L Lesters alldeles förtjusande kalkon AMASONKVINNORNAS GULD från 1979? 1979 kom även Giulio Berrutis beryktade nunsploitationrulle KILLER NUN, vilken hamnade på den engelska Video Masties-listan över förbjudna filmer - ett faktum som förstås gav filmen extra reklam. 1982 spelade Ekberg en mindre roll i Umberto Lenzis komedi CICCIABOMBA.
The Seduction of Angela.
1986 dök Anita Ekberg upp i något som hette THE SEDUCTION OF ANGELA, en film av allas vår Andrea Bianchi - mannen bakom fantastiska skräpklassiker som STRIP NUDE FOR YOUR KILLER och framför allt zombiefilmen BURIAL GROUND (även känd som NIGHTS OF TERROR och en massa andra titlar). Jag kommer ihåg att en svensk herrtidning hade en stort uppslagen artikel om THE SEDUCTION OF ANGELA, det stod att Ekberg nu tvingas medverka i mjukporrfilmer, och artikeln illustrerades förstås med bilder på nakna brudar ur filmen - Ekberg själv satt i en fåtölj som Jabba the Hut.
Anita Ekberg gjorde minsann ett par filmer även på 1990-talet; en av dem var Bigas Lunas BÁMBOLA, och 2002 filmade hon för sista gången, då hon medverkade i två avsnitt av TV-serien IL BELLO DELLE DONNE.
Mellan 1956 och 1959 var Anita Ekberg gift med den engelske skådisen Anhony Steel, som medverkade i många stora filmer, men som även gjorde rollen som Sir Stephen i BERÄTTELSEN OM O - och minsann om han inte var med i "I'm the girl he wants to kill", det kanske mest kända avsnittet av TV-serien THRILLER.
1965 kom Anita Ekberg hem till Sverige för att medverka i Bo Widerbergs KÄRLEK 65, men hon hoppade av med motiveringen att Widerberg var för amatörmässig! Då kan man undra vad hon senare tyckte om herrarna De Ossorio och Bianchi ...
Jag har alltid upplevt Anita Ekberg som rätt osympatisk. Samtidigt har hon i sin egenskap av superdiva varit rätt skojig.
Anita Ekberg dog idag, den 11:e januari. Hon blev 83 år gammal.
ANITA EKBERG
1931 - 2015
R.I.P. 
-->

fredag 9 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Rod Taylor

Alfred Hitchcock må vara världens bästa regissör, men allt han gjorde var inte bra. En av de Hitchcockfilmer jag aldrig riktigt gillat är FÅGLARNA från 1963. Jag vet inte riktigt varför jag inte gillar den här filmen, men det är nog bara så att den inte funkar.
Den manliga huvudrollen i FÅGLARNA gjordes av Rod Taylor, och nu har han dött - han skulle fylla 85 på söndag. Taylor var australier och påbörjade sin filmkarriär i hemlandet 1951, då han spelade med i något som heter INLAND WITH STURT. Redan 1954 återfanns han i USA, då medverkade han i TV-serien STUDIO 57.
Sedan rullade det på med en lång rad TV-serier och långfilmer. Han syntes till exempel i James Dean-filmen JÄTTEN och i ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. 1960 fick Rod Taylor sitt stora genombrott i och med att han innehade huvudrollen i George Pals TIDSMASKINEN. Samma år åkte han till Italien och medverkade i svärd & sandal-filmen LA REGINA DELLE AMAZZONI, som i USA kallades COLOSSUS AND THE AMAZON QUEEN.
1961 gjorde Taylor en röst i DE 101 DALMATINERNA och tog sig an huvudrollen i TV-serien HONG KONG. Efter FÅGLARNA gjorde han en handfull filmer tillsammans med Doris Day, en av dessa har den strålande svenska titeln SPION I TROSOR. Han var hård i nyligen bortgångne Joseph Sargents THE HELL WITH HEROES, han figurerade i Antonionis ZABRISKIE POINT, ENTER THE DRAGON-regissören Robert Clouses VITTNET ÄR KALLT, Duccio Tessaris krigsraffel JÄRNGÄNGET och i floppen TRADER HORN från 1973.
Tittar vi på 1980-talet hittar vi bland annat ett avsnitt av TALES OF THE UNEXPECTED och en återkommande roll i MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, och vi får verkligen inte glömma bort att Rod Taylor 1988 kom till Sverige och spelade mot Christopher Lee och Heinz Hopf i Arne Mattssons MASK OF MURDER.
På 1990-talet blev det bland annat några avsnitt av MORD OCH INGA VISOR och WALKER: TEXAS RANGER, och 2007 medverkade han i fågelrysaren KAW; man gissar nog inte fel om man tror att han fick rollen på grund av sin roll i FÅGLARNA.
Rod Taylor gjorde sin sista roll år 2009. Då spelade han Winston Chrchill i Quentin Tarantinos INGLOURIOUS BASTERDS.
ROD TAYLOR
1930 - 2015
R.I.P.

-->

torsdag 8 januari 2015

Bio: Unbroken

Foton copyright (c) UIP Sweden
Angelina Jolie gör sin andra spelfilm som regissör, hon debuterade 2011 med krigsdramat IN THE LAND OF BLOOD AND HONEY, som jag inte har sett. Även denna gång handlar det om krig - och varför hon valt att göra just den här filmen förstår jag inte riktigt. Det handlar nämligen om en traditionell, amerikansk hjältefilm. Slutresultatet är i alla fall väldigt traditionellt och anonymt.
UNBROKEN är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanske OS-sprintern Louis Zamperini, som dog förra året. Som barn mobbades han för sin italienska börd och var ofta i slagsmål - "dego" översätts med "spagge", ett ord jag nog inte hört användas sedan 80-talet. Lille Louie uppmanas till att börja träna löpning, och några år senare är han kändis och tävlar i OS i Berlin.
Verklighetens Louie Zamperini.
Men så bryter kriget ut och Louie (Jack O'Connell) hamnar ombord på en flygande fästning. Som barn var jag väldigt fascinerad av dessa bombplan; jag föreställde mig dem gigantiska, som flygande hus - men i realiteten var det här trånga konservburkar som piloter och skyttar kravlade omkring i. Louies plan skjuts ner över stilla havet, han och ytterligare två överlevande killar kravlar ombord på en gummiflotte, i vilken de jagade av hajar driver omkring i 47 dagar. Då hittas de av japanska soldater och kastas i ett fångläger, befälhavare där är den sadistiske Watanabe (Miyavi). Livet är ett helvete - men Louie vägrar låta sig knäckas. Han förblir unbroken.
Jolies film öppnar med en virtuost filmad luftstrid. Flygande fästningar attackeras av japanska stridsplan under en bombräd. Kameran far in och ut i Louies plan, medan det skjuts sönder - och Louie klättrar omkring för att försöka stänga bombluckorna som fastnat. Även resten av filmen är flott och kompetent gjord - men det känns alltför konventionellt. Louie Zamperini framstår som något slags kristusgestalt, han lyckas nästan få sin japanske plågoande att bryta ihop som matadoren i Tjuren Ferdinand.
Watanabe är en bra skurk, han pratar obehagligt och är genomond - ja, ibland blir han nästan parodiskt ond. De japanska soldaterna förblir personlighetslösa, ondskefulla varelser, snarare än människor. Watanabe tycker om att slå på Louie med en bambukäpp efter att ha upprepat sina favoritrepliker några gånger.
En dramatisk scen blir ofrivilligt komisk: Watanabe beordrar samtliga fångar att utdela ett knytnävsslag i ansiktet på Louie. Två soldater håller fast Louie medan hundra fångar ställer sig på led och klipper till, en i taget, medan solen går ner över fånglägret. Eftersom Louie är av amerikanskt virke och spelas av en tvålfager typ, blir han inte alltför skadad. Filmens budskap är att våld ska bekämpas med icke-våld.
Jag fascineras också av amerikanernas skäggväxt. Där driver de alltså omkring till havs i en och en halv månad - och istället för ett ovårdat skägg över halva ansiktet, lyckas Louie få till en tovig goatee, medan en annan snubbe främst får en misslyckad mustasch. Kinderna förblir släta. Jag gillade en scen där fångarna tvingas sleva upp bajs i hinkar som de sedan tömmer i havet - oj, vad jag skulle vilja se Angelina Jolie regissera det här! Gick hon omkring i bajset iförd vadarstövlar? "Kom igen, nu! Bättre kan ni! Sleva på!".
Som helhet är UNBROKEN en, som det brukar heta, okej film. Den är lång, men inte speciellt tråkig. Det är en Hollywoodfilm av klassiskt snitt, varken mer eller mindre.







(Biopremiär 9/1)
-->

Bio: Mommy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Kanadensaren Xavier Dolan är född 1989 och anses vara något slags underbarn. Av hans fem långfilmer har jag tidigare bara sett HJÄRTSLAG och LAURENCE ANYWAYS. Jag gillade inte någon av dem, HJÄRTSLAG kom jag inte ens ihåg att jag sett. Nu har jag sett Dolans senaste film MOMMY - och den lär jag också glömma bort inom kort.

MOMMY utspelas i ett "fiktivt Kanada". Det handlar alltså om en alternativ värld. Jord 2, om man så vill. Fast långtifrån lika frän som i en gammal serietidning från DC. I den här världen kan man visst lämna ifrån sig barn med beteendestörningar till sjukhus, det står att läsa i en inledande text. Diane (Anne Dorval) har sin femtonårige son Steve (Antoine-Olivier Pilon) i förvar på ett hem, men nu skickas han hem till morsan. Steve har beteendestörningar. Minst sagt! Han exploderar mest hela tiden; det är en oberäknelig och aggressiv slyngel, det här. Diane är stämplad som white trash och har det inte så lätt. Tvärs över gatan bor Kyla (Suzanne Clément), en stammande och lite mystisk kvinna som börjar umgås med Diane och Steve, och som snart blir något av en del av familjen. Situationen blir dock inte så mycket bättre för Diane, och Steve är inte den som lugnar ner sig.

Välkomna till öppna kanadensiska mästerskapen i överspel! Oj, vad de tar i i den här filmen. Öppningsscenerna, i vilka Diane ska framstå som väldigt trashig, är så överdrivna att det blir parodiskt. Många repliker känns märkliga och onaturliga - fast det kan ju bero på den svenska översättningen. Styltigt värre. Ett bra tag trodde jag att Diane och Kyla spelades av samma skådespelerska iförd olika peruker, men så var visst inte fallet.

För att Dianes tillvaro ska framstå som trång och klaustrofobisk visas filmen i det udda formatet 1:1 - bilden är helt kvadratisk. Andrea Arnold använde samma grepp i FISH TANK - fast det är en mycket bättre film. Dock maskas inte duken till det mindre formatet när filmen börjar - kommer det att innebära att Dolan kommer att göra vad George Miller gjorde i THE ROAD WARRIOR? Millers film inleds ju med en minut eller två i normalformat innan bilden breder ut sig till Scope. Jodå, Dolan gör något liknande, men bara under en kort drömsekvens. Majoriteten av filmen är kvadratisk.

Jag tycker inte alls om den här filmen. Den är irriterande och tråkig, och eftersom Xavier Dolan har ett stort ego, låter han den helt utan anledning pågå i två timmar och 19 minuter. Hade jag trillat in i MOMMY på någon TV-kanal hade jag bytt kanal efter en minut. Det här är absolut inte min kopp te.

... Men bara för att jag personligen inte gillar en genre eller en viss typ av film behöver jag ju inte såga en film. MOMMY är inte en illa gjord film. Många gillar sådant här. Det är inte tillräckligt dåligt för lägsta betyg.

Men om du är som jag tycker du också att det här är en påfrestande film.

Även dess soundtrack är påfrestande. "Wonderwall" med Oasis? Hu!








(Biopremiär 9/1)

onsdag 7 januari 2015

Bio: Love is Strange

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Annonserna för Ira Sachs' LOVE IS STRANGE skriker ut att det kan vankas Oscars här. Jag utgår från att guldgubben i så fall ska gå till John Lithgow eller Alfred Molina, de två huvudrollsinnehavarna - de här två är utmärkta. Själva filmen är ... inget speciellt. Sagt med en axelryckning.
Lithgow och Molina spelar Ben och George, ett homosexuellt par i New York. De två har varit tillsammans i 39 år och när filmen börjar gifter de sig. De två bor i en flott lägenhet och de två lever härliga, kulturella liv och har gott om härliga vänner och släktingar. Men så får George sparken från sitt jobb - den katolska ledningen accepterar inte att han inte bara är homosexuell, han har även gift sig och skyltar öppet med sin läggning. Den äldre Ben är 71 år, lagom misslyckad konstnär utan större inkomster, så de två kan inte längre bo kvar i sin lägenhet.

I väntan på att de hittar en ny lya de har råd med tvingas de bo hos släkt och vänner. Släkten och vännerna tycker snart att det blir lite jobbigt.
Det är det hela.
Det är allt.
Mer än så är det inte.
Ordet för detta drama är bitterljuvt. Det är oerhört välspelat, och förutom Lithgow och Molina ser vi bland andra Marisa Tomei. Det är finstämt. Ibland är det lite småkul. Och det hela är ... totalt meningslöst. För att innehålla rätt många rollfigurer och mycket dialog, känns manuset märkligt tunt och innehållslöst. Det händer ingenting av intresse.

Kanske tycker en del att filmen är intressant och viktigt eftersom de två äldre männen i huvudrollerna är homosexuella - men varför skulle den vara det? Byt ut de två gubbarna mot en man och en kvinna, och ingen skulle bry sig.
John Lithgow och i synnerhet Alfred Molina är mycket, mycket bra. De kan vara en orsak till att se LOVE IS STRANGE. Jag uppskattade även den vackra pianomusiken av främst Chopin. Men i övrigt är detta bara ett enda stort välgjort ingenting.








(Biopremiär 2/1)


Bio: Birdman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var väl inte sådär jätteförtjust i Alejandro González Iñarritus förra långfilm BIUTIFUL, som kom 2010. Jag vill minnas att jag tyckte att BABEL var okej, men jag minns inte så mycket av den. Hans nya film BIRDMAN har blivit rejält uppmärksammat utomlands och Michael Keaton har hyllats för sin insats i huvudrollen.

Filmen rullar igång och jag inser att den innehåller väldigt mycket av sådant jag inte gillar alls, sådant jag ibland direkt avskyr. Jag har alltid haft oerhört svårt för teater. En fars kan väl slinka ner om jag är på det humöret (vilket jag aldrig är), men jag har problem med seriösa dramer, med skådespelare som pratar teatraliskt, och med långa repliker och monologer som känns allt annat än naturliga. Sådant får det att krypa i kroppen på mig.

BIRDMAN utspelar sig på en teater och innehåller en teaterpjäs; "What We Talk About When We Talk About Love" efter en novell från 1981 av Raymond Carver. Vi får se pjäsen repeteras, vi får se den framföras, och ibland undrar jag vad som är repliker i pjäsen och vad som sägs i "verkligheten", det vill säga filmen och dess handling. Anslaget är genomgående teatraliskt och överdrivet - och till en början irriterade jag mig väldigt på detta.
Michael Keaton spelar Riggan Thomas, som mer än tjugo år tidigare var populär som superhjälten Birdman i ett par framgångsrika filmer - på samma sätt som Keaton vid samma tid var känd som Batman i Tim Burtons två filmer. Nu ska Keaton sätta upp ovannämnda pjäs på en teater på Broadway; han ska inte bara spela huvudrollen utan även regissera, och han har satsat allt i projektet. Problemen är många. En av de övriga skådespelarna skadas under en repetition och på kort tid lyckas man anlita den beryktade Mike (Edward Norton), ett excentriskt svin som är hopplös att jobba med. Riggan har en före detta knarkare till dotter (Emma Stone) som ibland hjälper sin far, men som oftast ställer till det. Naomi Watts är en osäker skådespelerska, Zach Galifianakis spelar den hårt prövade producenten, och Riggan känner att Birdman vakar över honom. Birdman pratar med Riggan, kommenterar tillvaron. Riggan tycker sig även ha utvecklat superkrafter. Premiären närmar sig och problemen hopar sig.

Jag satt länge och störde mig på anslaget i BIRDMAN. Jag hade svårt att komma in i filmen tack vare allt det teatraliska; det här kändes inte som något slags verklighet. Men någonstans under filmens gång kom jag på mig med att börja gilla filmer. Ja, jag började att tycka riktigt bra om den.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Iñárritu jobbar mycket med steadycam; det är mjuk, rörlig steadycam mest hela tiden. Teatern förvandlas till en magisk plats och New York-doften är påtaglig - vid ett flertal tillfällen kliver rollfigurerna ut ur teatern och hamnar mitt i storstaden, som känns mystisk och overklig på ett tilltalande sätt.
En scen står ut från de övriga. Inne på en bar sitter en makalöst mäktig teaterkritiker (Lindsay Duncan). Hennes penna kan fälla en pjäs och få den nerlagd på studs. Hon hatar verkligen Riggan  och det han tidigare gjort- och stått för. Riggan kommer in på baren och försöker resonera med kritikern, men det är hopplöst - hon har bestämt sig för att avrätta pjäsen och få den nerlagd, främst för att straffa Riggan och sådana som han. Och då har Riggans pjäs inte ens haft premiär eller visats för kritikern! Den här inställningen känner jag igen från mitt eget skrå - ni skulle bara veta hur många gånger jag varit på pressvisningar av biofilmer och hört kritiker avfärda den film som ännu inte visats för dem.

Emma Stone filmas ofta med en lins som gör att hennes redan stora ögon ser abnormt stora ut. Edward Nortons bedrifter på- och bakom scenen är roliga. Vid ett tillfälle blommar Riggans superhjältefantasier ut totalt och filmen fylls av specialeffekter för ett par minuter. Dessa minuter imponerar och det är inte utan att jag undrar hur en superhjältefilm av Iñárritu skulle se ut. Michael Keaton gör en jätteinsats, och lustigt nog är Zach Galifianakis filmens mest återhållsamma rollfigur.

Se där! Jag trodde att jag skulle skriva en negativ recension av BIRDMAN, men så blev alltså inte fallet.

... För övrigt är förstås Birdmanfiguren en osedvanligt fånig superhjälte.








(Biopremiär 9/5)

måndag 5 januari 2015

Bio: Taken 3

Foton copyright (c) Scanbox

Liam Neeson, 62, är mer aktiv än någonsin, och nu är han tillbaka som Bryan Mills för tredje gången  - ni vet, han som har a particular set of skills. Den första TAKEN (som inte heter THE ROOFS i original) kom 2009 och var riktigt bra - trots att det var en actionfilm som i USA försetts med den snälla åldergränsen PG-13. TAKEN 2 kom 2012 och det är inte utan att jag lyfter på ögonbrynen när jag ser att jag gav den slätstrukna dussinrullen i trea i betyg; jag borde tilldelat den en tvåa. Eller lägre. Den är inget vidare. Jag var väl på gott humör när jag såg den.

Liksom förra gången är det Olivier Mégaton (COLOMBIANA) som har regisserat, och precis som tidigare är det här en Luc Besson-produktion. Besson har även skrivit manus tillsammans med Robert Mark Kamen. Actionfilmer från Luc Bessons bolag Europa Corp brukar innebär snygga, hyfsat påkostade, men nästan alltid själlösa filmer. Och så är verkligen fallet här.

Famke Janssen står som tredje namn i förtexterna, men hennes roll är minimal. Hon återvänder som Bryan Mills' exfru Lenore, som nu är gift med en viss Stuart St John. Stuart spelas av Dougray Scott och då vet vi att detta är en slem och opålitlig karl. Och det dröjer inte många minuter innan den före detta superagenten Bryan Mills, glad i hågen efter att ha uppvaktat dottern på födelsedagen, kommer hem och hittar Lenore liggande död med halsen avskuren i hans säng.
Genast störtar det in poliser med dragna vapen; Bryan är förstås misstänkt för att ha mördat sin exfru, och han flyr. Forest Whitaker har skojigt skägg och spelar en hängiven polis som leder jakten på Bryan. Bryan själv tänker bara på att skydda sin dotter och på att sätta den de verkliga mördarna. Alla spår pekar på en gangster som ser ut som Thore Skogman och som talar med öststatsbrytning, men den där Stuart St John måste väl ändå vara inblandad - eller?
TAKEN 3 är en väldigt lam actionfilm. Även den här gången är filmen försedd med en PG-13-gräns i USA (fast den är förstås barnförbjuden i Sverige), så förvänta er inte blod, svordomar, naket, sex och exceptionellt röj. Det skjuts och slåss mest hela tiden, men det är anpassat så att man inte ska se alla detaljer - det vill säga, det är långtifrån köttig 80-talsaction. Det är förhållandevis tufft, men alldeles för ofta ser man inte vad som händer; slagsmålen är filmade med ryckig kamera och är snabbt klippta - och det påminner om Steven Seagals senare filmer, ni vet de där i vilka han är för tjock för att slåss. Seagal - och Neeson - stor oftast och bara viftar med armar och ben, och så slås motståndarna sönder och samman. Fast jag hade inte förväntat mig att Bryan Mills plötsligt använder sig av waterboarding när han torterar en skurk han försöker pumpa uppgifter ur.
Med undantag för en spektakulär scen involverande en Porsche och ett jetplan, är i stort sett allting oinspirerat i den här filmen. Det kan inte ha tagit lång tid att knåpa ihop den sömniga handlingen, som förstås känns som något vi sett förut.

Inget ont om hämnarfilmer; hämnarfilmer är ju en av de bästa genrerna - se bara på majoriteten av alla westerns. Och Bronsonfilmer. Men en actionfilm måste leverera - och i TAKEN 3 är det bara Liam Neeson som levererar. Han gör sin standardhårding, men han gör den bra. Det är alltid bra när Neeson mullrar fram hotfulla repliker.

Jag gillade en scen där Thore Skogman-skurken springer omkring iförd stora, vita kalsonger och skjuter sönder sin lyxlägenhet.








(Biopremiär 8/1)

torsdag 1 januari 2015

Gott nytt år!

Wow, jösses, vad hände? Är det redan 2015? Ja, tydligen. Och här är årets första inlägg på TOPPRAFFEL!
... Okej, det här är väl inte mycket till inlägg, året är bara en sekund gammalt, men ändå.
Jag gissar att jag kommer att fortsätta i ungefär samma spår under 2015 - eventuellt med små förändringar. Jag har under hösten gått och blivit deltidsgöteborgare, vilket innebär att mina rutiner har förändrats en aning. Jag hoppas dock att TOPPRAFFEL! inte ska påverkas alltför mycket.
Jag bör även passa på att tacka alla trogna - och alla nya - läsare. Jag har inte enormt många läsare, men TOPPRAFFEL! är trots allt en av Sveriges mer välbesökta filmbloggar, och mina åsikter anses vara av betydelse. Jag upptäckte till exempel att jag tillhör de relativt få tidningar och sajter som valts ut- och anges på Kritiker.se när de sammanställer filmkritik, och det är förstås roligt. Många biografägare och liknande väljer filmer till repertoaren därifrån.
Jag startade TOPPRAFFEL! 2008 för att få möjlighet att skriver precis hur jag vill om vad jag vill utan att en redaktör lägger sig i, utan att ta hänsyn till en specifik målbrupp. Bloggen har utvecklats sedan dess, och mina läsare verkar främst bestå av folk som inte bara vill veta om en film (eller ett seriealbum) är bra eller inte, utan vill veta vad jag tycker. Jag skriver vad jag faktiskt tycker och tänker, och det skulle aldrig falla mig in att skriva något positivt eller negativt enbar för att man "ska" tycka på ett speciellt sätt om man vill framstå som seriös. Jag tycker inte att det är seriöst att ljuga av rädsla för att göra bort sig inför sina kollegor.
Ålrajt. Nog om detta. Nu fortsätter vi att hälla i oss champagne, julgrogg och överbliven glögg!
Foto: Malin Biller



tisdag 30 december 2014

I den här kan ni läsa en angelägen artikel av mig

Det mesta jag skriver hamnar här på TOPPRAFFEL! - eller på andra sajter. Men det händer förstås att jag skriver en och annan text för tryckta publikationer; grejor som inte finns tillgängliga online. Sedan drygt ett år tillbaka ges den italienska skräckserien Dylan Dog åter ut på svenska. Jag var inte vidare imponerad av det första albumet (ni kan läsa min recension HÄR), men därefter har serierna varit betydligt bättre, och det senaste albumet; "Avgrunden" som kom ut den här månaden, är riktigt bra. Dessutom är det jag som står för bokens efterord. Jag har skrivit en initierad artikel om alla filmreferenser som hittas i serien. Inte nog med det, jag har även bidragit med en liten teckning.
Dylan Dog: "Avgrunden" beställer ni lämpligast HÄR!


-->

torsdag 25 december 2014

Snart måste jag höja priserna på mina böcker

Amazon, som ju äger CreateSpace och Kindle, ändrar sina skatteregler från och med januari 2015. Tidigare har vi som gett ut våra böcker genom dem skattat amerikanskt; 10%. Nu ska man istället skatta enligt författarens hemland. Således tvinga jag höja priserna på mina böcker - och det blir nog ganska rejält. Jag vill ju liksom gärna att det ska bli kvar lite pengar till mig.

Men än så länge är 2014 inte slut, så nu har en dryg vecka på er att tjacka upp er på praktverken till nuvarande priser.

HÄR är böckerna på amerikanska Amazon.
HÄR är de på engelska Amazon.
HÄR är de på Bokus.
HÄR är de på AdLibris.

Jag vet inte vilka det blir billigast att köpa av.