Bio: Tingeling - Legenden om önskedjuret

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Oj. Wow. Jösses. Detta är den andra filmen om Tingeling som går upp på bio i Sverige i år! Och då hör det till saken att de här filmerna egentligen inte är avsedda för biovisning. IMDb listar dem som "video", det vill säga; de är producerade direkt för DVD och kabel-TV. Något som förstås inte hindrar dem från att faktiskt gå upp på bio här och var - det här är den tredje Tingelingfilmen jag ser på bio, alltid på reguljära matinévisningar, och det är i princip alltid fullsatt - salongerna kryllar av småflickor som älskar allt gulligt och rosa och flickigt (medan vissa filmkritiker förfasar sig över att filmerna inte är normkritiska).

TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET och TINGELING OCH PIRATFÉN var inget vidare, men den här nya filmen; den femte i raden och den tredje jag ser, är sämst av dem. Eftersom Tingeling själv är en rätt trist typ, har hon precis som i förra filmen förpassats till en mindre roll. I huvudrollen ser vi istället den muntra djurälvan Fawn. Fawn hittar ett stort, lurvigt monster som kallas önskedjuret. Alla är rädda för varelsen, men han visar sig förstås vara hur snäll som helst och hans närvaro i Älvdalen har ett syfte.

LEGENDEN OM ÖNSKEDJURET, i regi av Steve Loter, är en vansinnigt tråkig film. Sentimental och fjompig. Übergullig. Jag nickade till för jämnan och tappade nog tråden ibland. Här och var brister figurer ut i hemska sånger. Bredvid mig satt en liten gosse med sina föräldrar. Gossen var väldigt rastlös och ville gå, han hoppade upp och ner i sätet, och kravlade omkring. De många småflickorna var däremot hänförda. De tyckte att filmen var såååå bra, och att älvorna var sååååå söta!

... Och jag tyckte att det var synd att den här publiken inte satt och såg på SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA istället. Eftersom ungarna alltså gillar det här möget kan jag ju inte sätta ett rättvist betyg. Så jag gör som jag brukar - här är ett streck telningarna själva kan skriva ett betyg på:



_____________________________________
(Biopremiär 19/12)

Bio: Solan och Ludvig - Jul i Flåklypa

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Ibland blir man förvånad. Helt utan förvarning dök den norska barnfilmen SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA upp som jullovsmatiné på Spegeln i Malmö. När jag kollar upp den visar den sig att filmen hade Sverigepremiär redan den elfte oktober! Var har den hållits hus? Och varför har den inte fått en riktigt bred release? Det här är faktiskt julens bästa barnfilm - och tyvärr verkar inte många få chansen att se den - istället körs Tingelingfilmer och annat upp på som samtliga biografer i hela landet.

1975 kom FLÅKLYPA GRAND PRIX - en film som blev en gigantisk succé här i Norden. Filmen älskades och jag och många andra ville ha modeller av Il Tempo Gigante; bilen som förekommer i filmen. Först som vuxen såg jag om denna norska klassiker när den kom på DVD. Det är fortfarande en trevlig film - men den hade aldrig kunnat göras idag; det är inte utan att jag reagerade på hur gammaldags rasistisk filmen är - på ett lite oskyldigt sätt. Idag hade folk gått i taket om araber och afrikaner framställts så här på film!

Det har visst gjorts en datoranimerad film om Flåklypa sedan dess, men här kommer så ännu en riktig dockfilm; norsk premiär fick den redan 2013. Riktigt varför den har figurerna Solan och Ludvig i titeln förstår jag inte riktigt; här finns även en tredje huvudperson - Reodor Felgen, han som i första filmen uppfann Il Tempo Gigante. Uppfinnaren Felgen är något slags norsk Åsa-Nisse och Flåklypa är ett norskt Knohult. Den här gången verkar dessutom Flåklypa ligga i Norge även i den svenska versionen; i första filmen hade byn placerats i Jämtland.

Det lackar mot jul i Flåklypa och lokaltidningen har lovat snö. Det är bara det att det inte finns något som liknar snö överhuvudtaget i byn. Solen skiner och byborna beklagar sig. Tidningens redaktör är den som beklagar sig mest, han har inget att skriva om - och han anklagas för att lura läsarna när han dag efter dag utlovar snö till jul. Därför frågar redaktören Felgen om han vill uppfinna en snömaskin.

Felgen får en idé och lyckas skruva ihop en mojäng som skapar snö. Han lyckas även blanda ihop en gegga som gör honom osynlig. Redaktören lägger beslag på snömaskinen, släpar upp den i ett torn och startar den. Byborna gläds först när det snöar - men maskinen funkar inte som den ska, byn dränks i snö och det håller på att bli snörekord. Detta gillar tidningsredaktören, äntligen kan han och hans tidning bli berömda.

JUL I FLÅKLYPA, som regisserats av Rasmus A Sivertsen, är en härlig film. Det är en uppfinningsrik film, ful av roliga detaljer och bisarra infall. Reodor Felgens hem är fullt av lustiga uppfinningar, de olika figurerna är kul, tidningsfolket och deras redaktion är väldigt skojigt. Filmen, som bara bara smidiga 76 minuter, håller ett perfekt tempo; den är inte hysterisk och uppskruvad som amerikanska barnfilmer, och den är inte seg och långsam, som skandinaviska barnfilmer brukar vara. Det här är rejäl familjeunderhållning från början till slut. Dockor och miljöer är otroligt välgjorda och hantverket imponerar.

... Dock undrar jag varför det är en kvinna som gör Solans röst. Så är fallet även i den norska versionen. I dialogen omnämns Solan som en man. Den malplacerade rösten får mig att tänka på lille Bob i HUSET VID KYRKOGÅRDEN; i den engelska versionen dubbades ju han av en vuxen kvinna.

Låt oss hoppas att JUL I FLÅKLYPA visas fler gånger under julhelgen, så att fler får tillfälle att se den!

(Biopremiär 11/10)

Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.

... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.

Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.

(Biopremiär 19/12)
-->

Bio: What We Do in the Shadows

Foton copyright (c) Njutafilms

Eftersom det tog några dagar innan jag lyckades se den nyzeeländska WHAT WE DO IN THE SHADOWS, hann jag förstås se ett par recensioner och framför allt alla höga betyg och fina citat i bioannonsen. Det förvånade mig lite att mottagandet skulle bli så varmt; när jag för flera månader sedan såg en trailer för filmen tyckte jag faktiskt att den inte verkade vara något vidare. Av trailern att döma handlade det som en smålustig och billig liten amatörfilm.

... Och på sätt och vis stämmer det. Jag vet inte hur mycket den här filmen kostade att göra, men den får mig att tänka på mitten av 1990-talet och de första åren vi körde Fantastisk Filmfestival i Lund, när vi hittat små skitiga filmer vi körde mitt i natten medan vi drack öl, eller som vi såg i någon minimal salong på marknaden i Cannes tillsammans med upphovsmännen. En liten festivalfilm, en film som på sin höjd släpps direkt på DVD. Inte en film man ser tillsammans med en reguljär publik på den vanliga biorepertoaren.

WHAT WE DO IN THE SHADOWS har skrivits och regisserats av Jemaine Clement och Taika Waititi, männen bakom FLIGHT OF THE CONCHORDS - en TV-serie jag aldrig sett, eftersom jag nästan aldrig tittar på TV-serier. De här två herrarna innehar även två av huvudrollerna. Filmen är en mockumentär, man låtsas att några dokumentärfilmare - för säkerhets skull försedda med krucifix - ska följa en handfull vampyrer som bor tillsammans i ett hus i Wellington. De här Viago, Deacon och Vladislav, som alla är ett par hundra år gamla, samt Petyr, som är 8 000 år gammal och bor i källaren. Petyr är modellerad efter Max Schrecks vampyr från NOSFERATU.

Vi får följa de här existensernas vardag - eller snarare varnatt, eftersom de förstås stiger upp när solen går ner. De problem de brottas med är alldagliga; de må vara vandöda, men även de måste betala hyran, ta hand om hemmet och planera middagar. Det är inte så lätt att vara vampyr, alltid. Viago hatar när han råkar bita av pulsådern på sina offer och spraya ner sitt rum med blod. En av vampyrerna har en mänsklig kompis, och kompisar får man inte bita, tycker de. Här finns en fin scen när en vampyr ska komma ut ur garderoben och berätta att han faktiskt är ... vampyr. Det förekommer även ett gäng varulvar i filmen.

Jag tycker att WHAT WE DO IN THE SHADOWS är en småkul film, men inte mer. Den är inte hysteriskt rolig, vilket vissa verkar tycka att den är. Det finns något charmigt valhänt över filmen, jag vet inte riktigt vad som felas, det är svårt att sätta fingret på det.

Jag gissar att filmen kommer att funka bättre på DVD och om man ser den med kompisar över några öl. Men visst - det här är en helt okej och rolig liten film.

(Biopremiär 12/12)

Bio: Pingvinerna från Madagaskar

Bilder copyright (c) DreamWorks Animation

De tre filmerna i MADAGASKAR-serien är inga större höjdare - i synnerhet inte den senaste filmen. Men vad de här filmerna har gemensamt är de fyra pingvinerna. En kvartett som är betydligt bättre än filmerna de figurerar i som bifigurer - ungefär som ekorren i ICE AGE-filmerna.

Tydligen tyckte även folket på DreamWorks det, och här har vi således pingvinerna Skepparn, Rico, Kowalski och Basse i en egen film, regisserad av Eric Darnell och Simon J Smith - och det hela börjar mycket bra. I en prolog får vi se hur tre pingviner tröttnar på att traska runt på sydpolen och bara vara oemotståndligt söta. De springer efter ett ägg som rullar iväg, ägget kläcks, och tillsammans med pingvinungen; Basse, beger de sig ut på äventyr. Det här är jätteroligt och känns lovande.

Hopp till nutid och de nu vuxna pingvinerna är ute på en av sina operationer; de är något slags märkligt ninja/hemlig agent/Navy Seals-team. plötsligt och oväntat kidnappas de av den mystiske dr Octavius Bläck, en man som när han demaskerar sig visar sig vara en hämndlysten bläckfisk som heter Dave. Dave var en gång i tiden den populäraste attraktionen på ett zoo, men när de bedårande pingvinerna kom brydde sig ingen längre om Dave. Därför häckar Dave nu i en ubåt där han utvecklat ett supervapen som ska göra pingviner fula och allt annat än gulliga.

Efter att pingvinerna lyckats fly träffar de på tre djur från Nordanvinden, en topphemlig underrättelseorganisation på jakt efter dr Bläck. Tillsammans bildar de ett team och beger sig ut på ett James Bond-inspirerat äventyr.

... Och jag tröttnar allt mer på det här. Plötsligt känns det inte längre lika roligt. Som så ofta är fallet, blir det för mycket action och för hysteriskt, och den humor jag uppskattar försvinner i kalabaliken. Det påminner om alldeles för många andra liknande filmer jag sett - exakt vilka den påminner om kan jag inte säga, eftersom alla de här filmerna flyter ihop för mig.

Fast det är klart: jag gissar att PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR förlorar en hel del på att den dubbats till svenska. I originalversionen hörs folk som Chris Rock, John Malkovich och Benedict Cumberbatch, medan vi får en svensk standarddubbning med anonyma röster. En av medlemmarna i Nordanvinden är isbjörn. I den amerikanska versionen görs hans röst av Peter Stormare, som har en stor credit i eftertexterna. Men nej, han gör inte den svenska rösten! Det har alltså suttit någon och dubbat Peter Stormare till svenska ...

Nåja. Trots mina invändningar lär filmen säkerligen gå hem hos en ung publik. Filmen är i 3D, men det märks knappt.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: Exodus: Gods and Kings

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är inte det lättaste att snickra ihop bibliska epos. Inte ens om man heter Ridley Scott blir det vattentätt. Å andra sidan - Ridley Scott ska vi inte alltid förvänta oss det bästa av. När fick han ur sig något riktigt bra senast? Det senaste han gjort är inte speciellt minnesvärda och småvissna filmer som THE COUNCELOR och PROMETHEUS, och även om Scott gjort bra filmer som GLADIATOR och ROBIN HOOD kan även han misslyckas när svärden och sandalerna kommer fram - se bara på KINGDOM OF HEAVEN.
I EXODUS: GODS AND KINGS spelar Christian Bale Mose - och han ser ut ungefär som Christan Bale i skägg efter att ha utsatts för Brun Utan Sol. När filmen börjar är han general i Egyptens armé. Joel Edgerton spelar hans bror Ramses, som ska bli ny farao så snart den sittande kung Seti (John Turturro) kastat in handduken. Mose är en skicklig krigare, men han tror inte på de gudor och hokus pokus farao och hans folk förlitar sig på. Och han känner att något är fel.
Visst har han fel. Hebrén Nun (Ben Kingsley) förstår vem Mose egentligen är - han är det hebreiska gossebarn som en gång lades i en korg som puttades ut i vassen. Mose inser att detta stämmer, han och Ramses, som nu blivit farao, blir dödsfiender, och Mose åtar sig att leda sitt hebreiska folk ut ur Egypten.

Visst är det här en pampig film. Det är en otroligt pampig film. Det gamla Egypten har väl aldrig varit maffigare på film än så här. Det kryllar av statister - även om flertalet troligen är datoranimerade. Ridley Scott fläskar på med enorma och detaljerade fältslag, män och hästar och vagnar i tusental drabbar samman.
Vidare är flera specialeffekter utmärkta. Egyptens tio plågor, med skyfall av grodor och myggor och ett Nilen fullt av blod imponerar. Det är lite kul att det dyker upp en dåtida vetenskapsman som förklarar vad som har hänt p ett logiskt sätt. Som grande finale får vi se hur Röda havet delar sig på ett synnerligen övertygande sätt.
... Men som helhet funkar inte EXODUS: GODS AND KING. Den är inte särskilt engagerande, och detta beror inte enbart på att den är för lång med sina 150 minuter och på att filmen är full av likartade scener där det inte händer mycket mer än att de pratas i pampiga miljöer. Nej, det här blir lite för mycket maskerad för att jag ska köpa det hela. Tuturro är väldigt lustig som farao, övriga skådisar ser mest ut som västerlänningar som klätt ut sig, Sigourney Weaver har en överraskande liten roll, och när vicekonungen Hegep (Ben Mendelsohn) dök upp började jag skratta. Alla scener med honom ser ut att vara hämtade ur LIFE OF BRIAN. Ja, det gör även fler scener. Och det ser otroligt jönsigt ut när Christian Bale plötsligt skaffat sig enormt lösskägg och klättrar upp i bergen för att knacka ner de tio budorden. Då dyker även Gud upp i form av en liten pojke. Det hinns även med att brinna i busken. Joel Edgerton har ett och samma ansiktssuttryck - eller brist på sådant - genom hela filmen, han är rätt kass som Ramses.
Lång, seg och fånig, men inte direkt dålig. Filmen lär säkert gå hem hos en hel del. Själv föredrar jag nog att se om den betydligt charmigare DE TIO BUDORDEN från 1956.

(Biopremiär 25/12)

-->

Bio: Mr. Turner

Foton: Simon Mein © 2014 Thin Man Films. All Rights Reserved.

Mike Leighs förra långfilm var den ganska lågmälda MEDAN ÅREN GÅR. Nu är han tillbaka med en film som åtminstone utseendemässigt är dess diametrala motsats - MR. TURNER är ett stort, påkostat kostymdrama med mängder av medverkande, statister och miljöer.
Den brittiske målaren Joseph Mallord William Turner dog 1851 och Leighs film om honom inleds ett kvartssekel innan detta år - läser jag mig till på pressidan. Några årtal anges aldrig i filmen. Aldrig platser heller. Detta skapar viss förvirring. Filmen öppnar i Holland, men ganska omgående kommer Turner (Timothy Spall) hem till London. Jag utgår från att det är London. Senare i filmen pratas det om att han bor i London. Då och då beger han sig till Chelsea, där han under falskt namn tar in på ett rum - att det är Chelsea framkommer inte förrän långt senare. Alla samhällen ser ungefär likadana ut, fast i Chelsea huserar han precis vid kusten.

Turner är en egen, excentrisk och ibland burdus man, men som stöttas av sin gamle far (Paul Jesson), som även agerar något slags agent. I hemmet finns en hushållerska (Dorothy Atkinson) med otäck hudsjukdom och som tydligen är förälskad i Turner - Turner besvarar inte hennes känslor, men utnyttjar henne sexuellt. Efter faderns död besöker Turner bordeller och inleder så småningom ett förhållande med änkan (Marion Bailey) som äger stället i Chelsea där han brukar hyra in sig.
Vid ett par tillfällen störtar Turner in på konstutställningar - tror jag att det är. I eleganta salar hänger tavlor från golv till tak och mängder av mer eller mindre kände konstnärer umgås - eller bråkar. Återigen: vad det här är för evenemang nämns aldrig och personerna som figurerar presenteras sällan. Om man redan kan allt om Turner och hans värld är kanske allt det här självklart, om man som jag inte känner till allt och alla, sitter man mest och undrar vad som försiggår.

MR. TURNER är en fantastiskt tjusig film, bilderna är magnifika. Man kan i princip klippa ut varje enskild filmruta, förstora dem, rama in dem och hänga dem på väggen. Det är en myllrande film, gator och torg är fulla av statister, detaljerna är många, färgerna är varma. Det estetiska är filmens behållning, och ja - det går att se filmen enbart för detta. Men innehållsmässigt är det lite si och så. Ofta känns det som att det i princip inte händer någonting alls. Turner går omkring, han träffar folk, han målar tavlor, och ibland får han för sig att göra konstiga saker - som att låta sig bindas fast i toppen på en mast på ett fartyg under en snöstorm, detta för att kunna måla just en snöstorm.
Timothy Spall är utmärkt i huvudrollen, han brukar alltid vara utmärkt. Även övriga huvudroller är utmärkta. Däremot tenderar en del skådisar i mindre roller att spela över. Kvinnan som är mor till Turners barn, som han inte vill kännas vid, fäller stolpiga repliker och känns som hämtad ur ett barnprogram. Lång är den här filmen också, två och en halv timme.
På diverse branschsajter dyker det ibland upp annonser som föreslår att MR. TURNER ska nomineras till alla möjliga filmpriser. Njä, den kan väl få några priser för filmfoto och scenografi, men att belöna den i andra klasser är att ta i. Men är man intresserad av JMW Turner, konst, engelskt 1800-tal och gillar bedårande vackra filmer, kan man göra sämre saker än att ta sig en titt på den här.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.

... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.

LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.

Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.

(Biopremiär 19/12)

Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.

Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.

I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.

... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.

(Biopremiär 10/12)

TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Adams

Vad har SNOBBAR SOM JOBBAR och HEM TILL GÅRDEN gemensamt? Jo, den Londonfödde skådeselaren Tom Adams dök upp i båda serierna. Han dök även upp i avsnitt av THE AVENGERS, Gerry Andersons UFO, långköraren GENERAL HOSPITAL, polisongdramat ONEDINLINJEN, DOCTOR WHO, THE HAMMER HOUSE OF MYSTERY AND SUSPENSE, REMINGTON STEELE, och en farlig massa andra TV-serier.
På bio kunde vi se Adams i krigsrafflet DEN STORA FLYKTEN, antologiskräckisen HUSET SOM DROPPADE BLOD från Amicus, och i Roger Cormans VON RICHTHOFEN AND BROWN.

1965 spelade Tom Adams den hemlige agenten Charles Vine i Lindsay Shonteffs LICENSED TO KILL, en film som i USA döptes om till THE 2ND BEST SECRET AGENT IN THE WHOLE WIDE WORLD. Han återkom som Vine i John Gillings WHERE THE BULLETS FLY och i SEVEN MURDERS FOR SCOTLAND YARD-regissören José Luis Madrids O.K. Yevtushenko.
Nu kan vi inte längre se Tom Adams, åtminstone inte i levande livet, eftersom han efter en tids kamp mot cancer kastat in handduken, 76 år gammal.

TOM ADAMS

1938 - 2014

R.I.P.

-->

Fröding för skåningar

En del av er undrar kanske var min recension av senaste HOBBIT-filmen håller hus. Jo, så här är det: jag har på sistone blivit deltidsgöteborgare och går på pressvisningar i Göteborg. Dock pressvisades inte HOBBIT och eftersom saker och ting inte funkar likadant här som i Malmö, kommer jag inte att se- och skriva om filmen förrän jag är tillbaka i Malmö.
... Men jag sitter inte rastlös för det. Idag tog jag mig för att tolka Gustaf Fröding till skånska. Jag vill ju att vår svenska kulturskatt ska vara begriplig även för landets mer kontinentala invånare. Således följer här min omarbetade version av "Dumt fôlk":

FUBBICKAR

Bevaore maj väl fårr fubbickar!

Att en sånn som jao, som ente gått i skolan å så, kan va litta ding i huet, de ej vell ente så konstit, men när dom som trior att dom ej nått ente klaorar å å buckstavejra, då ej de dållit.

Tao tixempel den darr sönndassmorronen när jao traska po lannsvägen. Deå kom ejn sån darr ståckålmajävel me glasyn, å taoni å dann va han, som dom brugar va, dom darr.

“Goddag, min bäste herre”, sao han. “Vet ni månne hur jag ska gå för att komma till prästgården?” unnra han.

“Iou, ja, du, dej ej klaort att jao ved”, sao jao. “Dej ej ente sveårt alls å komma dit. När du kommet litta länger bort, så kommår du ti ejn väg ti venstår, men den skaddu ente tao, nä, baora fortsett tiss du kommår ti nästa vägaskäl, darr taor du ti höugår, darr skaddu geå.”

“Få se nu”, sao ståckålmajävelen å så litta bagom ud, som om han ente fatta. “Få se nu, inte till vänster, men till höger. Nå, vart ska jag gå sedan?”

“Jio, när du kåmmit ejn bid ti, så kommår du ti ejn eå, å i eån ej ejn eö.”

“Hursa?” sao han.

“Å i eån ej ejn eö”, sao jao.

“Men vad i hela friden är det ni säger? A, o?” sao han.

“Jamen dej ej jö ejn eå, jö”, skreg jao, fårr jao blej rejnt tiosi, “å i eån ej ejn eö, heör po maj neu, å i eån ej ejn eö.”

“A, o, ö”, sao han, åsså jick han.

Ja, sicken fubbick de va!

(Teckning: Malin Biller)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Weatherwax

Ken Weatherwax har hastigt avlidit i en hjärtattack, endast 59 år gammal. Hans filmografi är inte lång, den är snarare kort - väldigt kort. Weatherwax var nämligen bara känd för en enda roll: han spelade sonen Pugsley i FAMILJEN ADDAMS, en serie som spelades in 1964-1966. Å andra sidan är ju detta en synnerligen älskad TV-serie som repriserades i en evighet och som säkert fortfarande går i repris.

Förutom FAMILJEN ADDAMS medverkade Weatherwax i ett avsnitt av WAGON TRAIN från 1964 och så dök han upp i tandkrämsreklam. 1977 återvände han som Pugsley i en TV-film.
Ken Weatherwax hävdade att han mobbades i skolan för sin berömda TV-roll och han relegerades från ett flertal skolor. Sjutton år gammal tog han värvning och senare jobbade han som elektriker och byggde kulisser i Hollywood.

KEN WEATHERWAX

1955 - 2014

R.I.P.