söndag 18 januari 2015

Bio: Paddington

Foton copyright © Studiocanal Limited 2014. All Rights Reserved.

Engelsmannen Michael Bonds barnböcker om björnen Paddington började komma ut 1958. Jag vet inte om jag någonsin läst, eller ens sett, någon av böckerna, men Paddington gick som barnprogram när jag var barn på 1970-talet. Jag minns faktiskt ingenting av dessa program - inte mer än hur björnskrället såg ut och att han åt rostat bröd med marmelad på. Min syrra hade en Paddingtondocka, den har hon säkert kvar. Men vad handlade det hela om? Jag tror inte att det hände så mycket; det var nog rätt lågmält och brittiskt.

Då händer det desto mer i den här nya biofilmen, som är överraskande actionpackad. Under dess tillkomst blev filmen mest omskriven på grund av att Colin Firth, som skulle göra Paddingtons röst, fick lämna projektet, eftersom man kom fram till att det inte passade med en fullvuxen mans röst. Han ersattes av Ben Whishaw. Här i Sverige spelar detta ingen roll, eftersom man låtit dubba filmen till svenska och helt och hållet struntar i att visa originalversionen.

Vidare anklagades den datoranimerade björnen för att se osedvanligt creepy ut efter att bilder dykt upp på nätet. Det visade sig dock att animeringen är riktigt bra - och filmen blev genast en stor framgång på bio i England.
Regissören Paul King har tidigare bland annat gjort TV-serien COME FLY WITH ME med LITTLE BRITAIN-killarna, och han ska inte blandas ihop med den forne MTV-presentatören och popsångaren Paul King. Kings version av Paddington börjar med en journalfilm, i vilken en upptäcktsresande hittar en björnart i Peru som visar sig kunna prata. Hopp till nutid, och vi presenteras för en liten björnunge som bor i djungeln med sin faster och farbror. Efter en jordbävning försvinner farbrodern och fastern skickar iväg nallen till London, där han fastnar på Paddington Station. Familjen Brown hittar honom och känner sig tvingad att ta hand om honom tills vidare - och döper honom till Paddington.

Hemma hos Browns ställer Paddington till det; oj, vad han tokar till det! Översvämmar badrummet, stoppar tandborstar i öronen och har sig. Den strikte fadern Henry (Hugh Bonneville) har svårt för detta, men hans hustru Mary (Sally Hawkins) och deras två barn älskar den snälle och kramgoe nallen.

En som inte älskar Paddington är den onda Millicent (Nicole Kidman). Hon vill döda och stoppa upp Paddington, och ställa ut honom på sitt museum. Således leder filmens story till en hel del raffel och äventyr.
Det mest anmärkningsvärda med PADDINGTON är att filmen tilldelades högsta betyg; en femma, i Göteborgs-Posten! Fullkomligt sanslöst. Det är den verkligen inte värd. Men Paul King har gjort en helt okej familjefilm. Den är snygg, underhållande, rätt skojig, och dess titelfigur flyter in i miljöerna på ett övertygande sätt.  Här finns flera smarta och tjusigt genomförda detaljer; till exempel står det ett dockskåp på vinden och när detta zoomas in ser vi familjen Brown rumstera där inne. Jag skrattade högt när Browns sure granne får syn på Nicole Kidman i en telefonkiosk, blir störtförälskad - och Lionel Ritchies "Hello" spelas på soundtracket.

Helhetsintrycket dras ner av den slentrianmässiga svenska dubbningen. Det känns fullkomligt bisarrt att höra Hugh Bonneville prata svenska. Ibland läser en berättarröst vad som står på skyltar, och på ett par ställen är detta totalt meningslöst. I en scen dricker Henry ur en mugg på vilkendet står "Warning! May contain hot chocolate!"; vi ser muggen under kanske tre sekunder, och ändå hojtar en TV4-röst "Varning! Kan innehålla het choklad!".

Medan jag skrev den här texten lyssnade jag passande nog på filmmusiken till FIRST BLOOD.
  






(Biopremiär 16/1)

lördag 17 januari 2015

Bio: The Imitation Game

Foton: Jack English © 2014 The Weinstein Company. All Rights Reserved.

När jag kom ut efter pressvisningen av THE IMITATION GAME hade årets Oscarsnomineringar tillkännagivits, och minsann om inte norrmannen Morten Tyldums (HUVUDJÄGARNA) film nominerats i åtta klasser, däribland bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Bästa film är kanske att ta i, men jag skulle inte protestera om Benedict Cumberbatch får statyetten för rollen som Alan Turing. Nu lär väl Michael Keaton få priset - men ändå. (Men varför nominerades inte Jake Gyllenhaal för NIGHTCRAWLER? För mörk och otäck film för att The Academy ska uppskatta den?)

År 2001 kom en thriller som hette ENIGMA. Jag minns faktiskt inte om jag sett den eller ej, men den handlade om det brittiska team som under andra världskriget kämpade för att dechiffrera de kodade meddelanden som skickats via tyskarnas Enigmamaskin; världens då mest avancerade krypteringsmaskin, vilken generade koder som genererade koder som ansågs omöjliga att knäcka. I ENIGMA hette huvudpersonen Tom Jericho, en rollfigur som var baserad på verklighetens Alan Turing.

Matematikern Turing var ett särpräglat original. Överintelligent, närmast autistisk, till synes helt befriad från empati - och homosexuell. Han anlitas av kommendörkapten Denniston (Charles Dance) och Stewart Menzies (Mark Strong) från MI-6, som håller på att sätta ihop ett team för att knäcka tyskarnas koder. När Turing får jobbet låter han genast kicka två teammedlemmar han inte tycker håller måttet, och utlyser en korsordstävling: den som löser ett oerhört svårt korsord på mindre än sex minuter bör vara lämplig för teamet. Till allas förvåning visar det sig att den som löser korsordet snabbast är en kvinna; Joan Clarke (Keira Knightley).
Nu börjar de att bygga en maskin Turing döper till Christopher. Projektet drar ut på tiden och visar sig bli betydligt dyrare än beräknat, Turing är svår att samarbeta med, hans överordnade försöker avbryta det hela och kasta ut Turing, men - och detta är förstås ingen spoiler - teamet fick förstås avsluta det hela och knäckte Enigmakoden. Inte nog med det - den tänkande maskinen Christopher utvecklades och finns kvar än idag, fast nu kallas mackapären "dator". Turings projekt hölls hemligt i 50 år.

THE IMITATION GAME är ett gediget drama. Filmen består i stort sett bara att ett gäng karaktärsskådespelare som pratar och pratar, men det blir både underhållande och rafflande, och här och var är det dessutom riktigt roligt - mest beroende på Turings märkliga persona och Cumberbatchs utmärkta gestaltning. Många av hans repliker är väldigt raffinerade.

Ibland hoppar filmen i tiden. Det hela inramas av händelser från början av 1950-talet, då Turing arresterats för homosexualitet och en polis luskar i matematikerns mystiska förflutna; det finns inga uppgifter om hans förehavanden under kriget. Under filmen sprängs det även in scener från Turings traumatiska barndom; han mobbades i skolan och upptäckte samtidigt att han hade känslor för en kompis av samma kön. Jag har ofta lite svårt för hopp fram och tillbaka i tiden, men i det här falet stör det inte nämnvärt.
Att Keira Knightley Oscarnominerats för sin roll är lite överraskande. Inget ont om henne och rollen, men det är ingen prestation som sticker ut som extra minnesvärd. Men i övrigt får jag nog hålla med om att THE IMITATION GAME är en av förra årets bästa filmer - även om det dröjde till 2015 innan den fick svensk premiär. Jag gillar sådana här Kamp mot klockan-filmer, och det är fascinerande med skildringar av utvecklande av modern teknik. Dock har jag alltid varit rätt rudis på matte och jag får ont i huvudet av att tänka på hur Turing och hans team tänkte ut- och byggde Christopher. Jag begriper ingenting där. Hur funkar prylen? En massa rattar och spakar - hur fanken kan den tänka? Och hur har man 75 år senare lyckats att både förbättra och krympa maskinen så att den ryms i min mobiltelefon? Är det någon som har en Alvedon?








(Biopremiär 16/1)

onsdag 14 januari 2015

Bio: Jönssonligan - Den perfekta stöten

Foton copyright (c) Johan Bergmark & Niklas Maupoix

Ibland kollar jag vilka sökord och termer folk har använt för att googla sig fram till TOPPRAFFEL! Av någon anledning brukar "Susanne Thorson naken" alltid finnas med bland de fem vanligaste. Med andra ord torde denna recension generera en massa klick enbart på grund av att jag nu skrev just den meningen. Dessutom medverkar Susanne Thorson i JÖNSSONLIGAN - DEN PERFEKTA STÖTEN; en film som enligt förtexterna bara heter DEN PERFEKTA STÖTEN.

När jag för några månader sedan såg den första teasertrailern för den här filmen trodde jag att det var ett skämt; en sketch från något satirprogram på TV. Men icke! Här har vi filmen. Herrejösses - 2015 är bara ett par veckor gammalt, och vi har redan serverats en av årets absolut sämsta filmer.

Regissören Alain Darborg har tidigare regisserat ett par TV-serier, manuset har Darborg skrivit tillsammans med Piotr Marciniak, som skrivit en av dessa TV-serier - men av DEN PERFEKTA STÖTEN att döma verkar de aldrig någonsin ha jobbat med film. Det här är bitvis exceptionellt amatörmässigt.

Jag minns när VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN kom 1981, en svensk version av den danska filmserien om Olsenbanden, som även fanns i en norsk version. Jag såg filmen på bio och åtminstone då tyckte jag att den var väldigt skojig. Många tyckte att den var väldigt skojig, och det kom ju en lång rad uppföljare. Originalskådisarna droppade av med tiden, och filmserien ersattes med Lilla Jönssonligan; ett par filmer om de här figurernas äventyr som barn.*

Jönssonliganfilmerna var muntra komedier för hela familjen, klassisk svensk buskis. När det nu är dags för en så kallad reboot har man ändrat på allt. Man har valt att göra något sags actionäventyr med komiska inslag, och åldersgränsen har höjts till en 11-årsgräns. Visst, jag förstår att Jönssonligan är ett inarbetat varumärke man gärna vill utnyttja - men om man som i DEN PERFEKTA STÖTEN ändrar på precis allt, varför fortfarande kalla det här för Jönssonligan? Om publiken förväntar sig ett glatt lustspel, vilket den nog gör, lär den bli gruvligt besviken. Darborg har istället försökt göra något slags svensk OCEAN'S 11 - fast i gärdsgårdsdivisionen.
En handfull av Sveriges just nu mest lovande karaktärsskådespelare har gått med på att gestalta huvudpersonerna. Det enda de har behållit är namnen, de bekanta karaktärsdragen har man skippat. Simon J Berger spelar Charles-Ingvar Jönsson, som inte kallas Sickan den här gången. Han utför småstötar tillsammans med sin farbror, som bär basker. Andrea Edwards spelar den slemma Anna-Lena Wallentin, som äger ett mäktigt företag med ett välfyllt kassavalv. Wallentin omger sig med korrupta poliser och mordiska gangsters, och det bär sig inte bättre än att hon låter mörda Charles-Ingvars farbror. Scenen där Charles-Ingvar hittar farbrorn är oväntat blodig.

Charles-Ingvar tänker hämnas. Han sätter på sig farbroderns basker och tänker ut en plan - han ska stjäla de många miljonerna i Wallentins kassavalv. För att lyckas med detta behöver han ett perfekt team, så han uppsöker- och övertalar tre personer han med ett undantag inte känner sedan tidigare: Ragnar Vanheden (Alexander Karim), Dynamit-Harry (Torkel Petersson) och Rocky (Susanne Thorson), en gång i tiden Charles-Ingvars flickvän. Vanheden är en välklädd, smooth svindlare och kvinnokarl. Dynamit-Harry är självmordsbenägen - han bor i en husvagn och försöker spränga sig själv i luften när Charles-Ingvar och Vanheden hittar honom. Rocky har alltså bytt kön - hon är nu en piercad tjej som sitter i ett fängelse med hög säkerhet; hon är kassaskåpsexpert och anses vara ytterst farlig, och hon fritas under en fångtransport. Tillsammans sätter nu de här en avancerad kupp i verket.
Genom större delen av filmen satt jag och undrade vad i hel friden det var jag tittade på. För att vara ett actionäventyr är det aldrig spännande och rafflande. Det är aldrig någonsin roligt - jag antar att en del scener ska vara roliga, men det funkar inte det minsta. Skådespelarna kämpar med ibland sanslöst usla repliker. När Vanheden introduceras och låtsas vara någon annan; en amerikan, rabblar han upp något slags PULP FICTION-replik, komplett med "motherfucker", the N-word, och "I'm gonna go medieval on his ass". Redan för tjugo år sedan hade en sådan här replik känts patetisk, idag känns den ännu värre. Rocky utbrister ibland "What the fuck!" och hon kallar Charles-Ingvar "fuckface". Förlåt? Ska det vara roligt? Torkel Petersson spelar ibland över som Dynamit-Harry, och hans catch phrace är "Spräng mig i arslet!", vilket förstås inte alls är kul.
Skådespelarna känns rätt obekväma i rollerna, ett par av rollfigurerna - främst Rocky - framstår som direkt osympatiska. Filmfotot är väl hyfsat kompetent, men vädret är genomgående grått och miljöerna likaså, vilket ger anrättningen en avslagen atmosfär. Filmens allra sista scen fryses och då spelas några sekunder av det gamla, fina ledmotivet från Jönssonliganserien, innan eftertexterna rullar och vi får höra en fullkomligt vedervärdig låt som heter "Vilken jävla smäll" och som framförs av någon som heter Albin; ett slags kombination av rap och svensktopp.

Jag har ingen aning om vilken målgrupp den här filmen har. Vilka uppskattar det här? Är detta är försök att rida på Swedish Crime-vågen och exportera Jönssonligan till utlandet? Filmen är inte underhållande, den är mest tråkig. Dock är det här inte Sean Banan-dåligt; det vill säga inspirerat, surrealistiskt dåligt - det här är bara dåligt. Och dumt.
Den perfekta stöten? Snarare den defekta stöten.

* Här måste jag nämna att jag för en massa år sedan blev tillfrågad om jag ville skriva manus till en stripserie för dagspress om Lilla Jönssonligan. Denna skulle tecknas av Alf Woxnerud. Jag skrev ett gäng strippar, men projektet blev aldrig av - vilket nog bara var bra. Senare fick jag veta att även Johan Wanloo hade tillfrågats om han ville skriva manus.








(Biopremiär 16/1)

måndag 12 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Brian Clemens

När jag var barn tyckte jag att det oftast var något lite märkligt och sterilt över brittiska TV-serier. De var alltid lite mer kalla och stela än amerikanska dito. Detta berodde till stor del på att interiörscener sköts på video, medan exteriörerna oftast filmades på 16mm, och på förstås på att dialogen var mer välartikulerad.
Men det fanns undantag - till exempel de serier som skrevs och/eller producerades av legendariske Brian Clemens, som nu har gått bort i en ålder av 83 (lika gammal som Anita Ekberg!). Clemens var mannen bakom världens bästa TV-serie någonsin: SNOBBAR SOM JOBBAR.
Brian Clemens började att skriva manus 1957. Det handlade om för mig helt okända serier som THE NEW ADVENTURES OF MARTIN KANE, WHITE HUNTER, THE VISE, THE MAN FROM INTERPOL, en TV-version av THE INVISIBLE MAN, och långfilmer som THE BETRAYAL, THE DEPRAVED, A WOMAN POSSESSED, WEB OF SUSPISION, och ytterligare en stor mängd grejor. Den tidigaste film med manus av Clemens jag sett, är en billig version av THE TELL-TALE HEART - den är numera i public domain och finns på Internet. Jag har även sett några reprisavsnitt av DANGER MAN, det vill säga ETT FALL FÖR JOHN DRAKE med Patrick McGoohan, en serie som ursprungligen sändes 1960-62. Jag har nog även sett något avsnitt av THE BARON.
Men under 1960-talets andra halva började Brian Clemens även producera - och det är nu klassikerna dyker upp, de glassiga, coola och kultförklarade TV-serierna. Vi pratar om saker som THE AVENGERS - en serie SVT faktiskt gav sig på att visa på 60-talet under titeln TVÅ SLÅR TILL. Dock fick de sluta med det redan efter två avsnitt - serien ansågs vara alldeles, alldeles för våldsam för svenska folket! Uppenbarligen var de som klagade fullkomligt dumma i huvudet.
THE CHAMPIONS från 1968 tror jag inte visats på svensk TV, den köpte jag när den släpptes på DVD i England. En fräsig serie om några människor som får superkrafter och bildar ett agentteam. 1971 kom så SNOBBAR SOM JOBBAR, och 1972 THE PROTECTORS med Robert Vaughn.
En engelsk TV-serie som skrämde skiten ur mig när jag var barn, var THRILLER - en serie med fristående rysare. Under min karriär som filmskribent har jag fått många frågor från folk i min ålder om en film som chockade dem på 70-talet, den handlade om en galen mördare som jagade en tjej i ett höghus. Filmen heter "I'm the girl he wants to kill" och är ett avsnitt av THRILLER - och i en av rollerna syns Anthony Steel, som var gift med - just det - Anita Ekberg.
Vidare skrev Clemens avsnitt av tuffa DE PROFESSIONELLA, av BERGERAC, REMINGTON STEELE, minsann, och FADER DOWLINGS MYSTERIER.
Flera av de engelska TV-serier Clemens jobbade för kom från ITC, och de gjordes alltid på 35mm film och var påkostade - och skilde sig därför från övrig engelsk TV. De var glassiga och underhållande.
Några långfilmer Brian Clemens skrev manus till är BLIND TERROR med Mia Farrow, Hammers DR JEKYLL OCH SYSTER HYDE, SINBADS FANTASTISKA RESA, Disneys THE WATCHER IN THE WOODS. En plump i protokollet är att han stod för storyn till HIGHLANDER II ...
Brian Clemens regisserade bara en enda gång. Det skedde 1974 med Hammers CAPTAIN KRONOS - VAMPIRE HUNTER, som han även stod för manuset till.
År 2010 tilldelades Brian Clemens en medalj (OBE; Officer of the Order of the British Empire) av drottning Elizabeth.
BRIAN CLEMENS
1931 - 2015
R.I.P.
-->

Bio: Ida

Foton copyright (c) © Sylwester Kaźmierczak

Vänta nu här, bäste herr Andersson! utbrister vänner av ordning. IDA hade biopremiär för två och en halv månad sedan! Varför skriver du om den först nu?

Jo, så här är det: Pawel Pawlikowskis IDA pressvisades inte i Malmö. Den bara smögs upp på Filmstaden när jag var bortrest. Sedan visades den på rätt hopplösa tider, så jag hade inte möjlighet att se den innan den gick ner från repertoaren. Sedan öppnade Spegeln äntligen på nytt efter ombyggnaden, och då började de köra IDA där. Jag gick dit för att se filmen, men den var utsåld. Först igår lyckades jag se den. Därmed kan jag peta in ytterligare en av 2014 års biopremiärer i min årssammanfattning (som blivit försenad, jag vet, men den kommer!).

IDA är en väldigt hajpad film. Den har fått strålande recensioner, den har vunnit priser. Innan en pressvisning i Göteborg satt några kritiker bakom mig och pratade om de bästa biofilmerna just då. En tant sa att hon var alldeles tagen av IDA, den var så drabbande! Och nu lockar den alltså förhållandevis stor publik till Spegeln.

... Och under visningen igår undrade jag om alla de här människorna i salongen verkligen tyckte att det var bra på riktigt, eller om de bara såg den för att man ska se- och tycka om filmen.

IDA uppfyller alla krav på en framgångsrik arthousefilm:

* Den är ett drama.
* Den är på ett språk vi inte förstår, i det här fallet polska.
* Den är svartvit.
* Den är i ett udda format; 1.33:1.
* Den är långsam.
* Den handlar om kvinnor.
* Och framför allt: den innehåller oräkneliga scener där folk bara står tysta och tittar på varandra innan de säger någon kort replik - som följs av tystnad.

Jepp, det är bara att bocka av alla klyschor man kan tänka sig.
Så här ser det ut: skådespelarna hittas i nederkanten.
Agata Trzebuchowska spelar den unga nunnan Anna. Det är tidigt 1960-tal, Anna förlorade sina föräldrar i andra världskriget, och har vuxit upp i klostret. Abbedissan skickar en dag iväg Anna för att möta sin enda levande släkting, mostern Wanda (Agata Kulesza). Wanda super, röker och raggar karlar - eftersom hon är olycklig. Anna, som blir betuttad i en stilig ung man, får veta att hon egentligen heter Ida och är av judisk börd. Fler hemligheter avslöjas, Anna ställer sig tveksam till livet i klostret.

Det händer inte så mycket i IDA - det hör liksom genren till. Och för att bara vara 80 minuter känns den rätt lång. Filmen är sådär tråkig som sådana här filmer ska vara och allting är för distanserat och utstuderat för att jag ska bli engagerad.

Filmen har blivit uppmärksammad för sitt filmfoto, och jovisst - det är tjusigt. Ibland. Filmskaparna har nämligen fått för sig att experimentera med bildutsnittet. Påfallande ofta utspelar sig händelserna i bildens nedre halva, och då är ofta människorna beskurna. Huvudena är medvetet kapade. Ungefär som bilderna i gamla släktingars fotoalbum. Detta leder till att texten ofta ligger i bildens ovankant! Det är ganska svårläst, om ni undrar. Flera gånger missade jag texten och undrade vad de pratade om. Tack och lov pratas det inte så ofta. "Filmen är alldeles för tyst!" sa en tant längre back i salongen, när man hörde magar kurra lite här och var.
Jag gillar förstås nunnor. Vem gör väl inte det? Här finns flera fina scener där nunnorna äter i klostrets matsal. Jag gillade scenen där ett gäng unga nunnor ligger på mage framför ett altare och har armarna utsträckta som om de är korsfästa. Vi får även se nunnor som tvagar sig - utan att ta av sig sina särkar. Som en lokal wet-särk-tävling. En del scener från en jazzklubb är sköna.

Mina invändningar till trots: IDA är okej. Extremt överskattad, dock. Jag kommer aldrig att se om den. Den gav mig ingenting. Och det skulle förstås aldrig falla mig in att hävda att det här är mycket bättre än jag egentligen tycker, bara för att man ska tycka att IDA är ett mästerverk.

Jag fick däremot lust att se om THE SINFUL NUNS OF SAINT VALENTINE eller någon annan nunsploitationklassiker.







(Biopemiär 24/10 2014)

söndag 11 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Taylor Negron

Taylor Negron har dött i cancer, endast 57 år gammal. Negron var ännu en av alle de där skådespelarna med ett speciellt utseende som är svårt att glömma, men som alltid gör småroller och vars namn vi sällan kommer ihåg. Taylor Negron har vi sett på film och TV otaliga gånger.

Negron debuterade 1979 i ett par TV-serier, och under 1980-talet figurerade han i en rad komedier jag faktiskt helt hade glömt bort, men som jag såg och kanske till och med gillade när de kom - TITTA VI OPERERAR, BETTER OFF DEAD, LÄKARSKOLAN, ONE CRAZY SUMMER, samt i de mer kända HÄFTIGT DRAG I PLUGGET och JOHNNY DANGEROUSLY. Han dök även upp i thrillern RIVER'S EDGE med Keanu Reeves, och i ett avsnitt av SPANARNA PÅ HILL STREET.

Den siste scouten.

På 1990-talet medverkade Negron i avsnitt av MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, FORTSÄTT DRÖMMA, FRESH PRINCE I BEL-AIR, han var frisör i ett avsnitt av SEINFELD, han dök upp i CITYAKUTEN och VÄNNER, och på bio såg vi honom i superfloppen NOTHING BUT TROUBLE, han var den vidrige Milo i DEN SISTE SCOUTEN, han var med i SPY HARD, STUART LITTLE, och i den märkliga I WOKE UP EARLY THE DAY I DIED med Billy Zane, en film gjord på ett ofilmat manus av Ed Wood och som vi visade på Fantastisk Filmfestival 1998.

Under 2000-talet blev det enorma mängder TV-serier, TV-filmer, mycket direkt-på-DVD-rullar, kortfilmer, och Taylor Negron medverkar i två filmer som ligger i post-production och därför ännu inte släppts.

TAYLOR NEGRON
1957 - 2015
R.I.P.

TOPPRAFFEL! sörjer: Anita Ekberg

The Killer Nun är död.
För några år sedan bodde jag på Kirseberg i Malmö. Stadsdelen har väl inte sådär jättemycket att komma med, men där föddes Anita Ekberg.
När Boulebaren i Malmö invigdes för inte alltför längesedan, var Anita Ekberg där, av någon anledning. Jag gick dit fel dag, så jag missade henne. För några år sedan hölls ett arrangemang på Spegeln för att samla in pengar till Ekberg, som enligt uppgift var utfattig efter att ha drabbats av både inbrott och en brand i hemmet. Jag var inte på tillställningen - och tydligen kom inte så många andra heller.
Jag har egentligen ingen större relation till Anita Ekberg som skådespelerska. Jag tänker snarare på alla anekdoter jag hört. Min gode vän Janne Göransson på Svenska Filminstitutet brukar berätta om när Ekberg kom till Stockholm och man hade fixat fram ett lyxigt hotellrum - och Ekberg bara rynkade på näsan och sa "Too tacky". Janet Ågren berättade att hon och Ekberg en gång blev inbjudna till ett evenemang i Rom, där de fick varsin guldklocka (!) och sedan kördes runt i något slags kortege. Jag tänker på de otaliga gånger Skånska Dagbladets Roland Klinteberg stått utanför Filmstaden och frustande av skratt berättat att Ekberg sagt att Dean Martin och Jerry Lewis "varit med i några av mina filmer". Mina filmer? Anita Ekberg hade mindre roller i Martin & Lewis-filmerna TUMMEN OPP (1955) och VI ILAR OCH BILAR (1956).

Ja, och så tänker jag förstås på när Anita Ekberg var gäst hos Hagge och dök upp i en sjömansmössa det stod "I like Hagge" på.
... Och på doppet i Fontana de Trevi.
Men det är bara att konstatera att jag inte sett så många av hennes filmer.
Anita Ekberg röstades fram som fröken Sverige 1951. Hon for över till USA för att tävla om Miss Universum-titeln, men den lyckades hon inte roffa åt sig. Däremot gick hon och blev fotomodell i Amerika innan hon 1953 fick sina första roller; bland annat mot Abbott & Costello i OLYCKSFÅGLARNA FLYGER TILL MARS. Under 1950-talet fortsatte hon att medverka i en hel del filmer och TV-serier, majoriteten är hyfsat bortglömda, men förutom Martin & Lewis-rullarna, var hon med i King Vidors KRIG OCH FRED, i den John Wayne-producerade thrillern MANNEN I BANKVALVET av Andrew V McLaglen, Bob Hope-komedin PARIS HOLIDAY, thrillern SCREAMING MIMI, som tydligen hette KVINNOMORD i Sverige, och hon mötte Jack Palance i JAGAD AV INTERPOL.
French Sex Murders.
På 1960-talet blev det fler och fler italienska filmer. Fellinis DET LJUVA LIVET, i vilken hon gör sin ikoniska roll, kom 1960. Hon var med ett ett flertal italienska peplumfilmer, det vill säga svärd & sandal-filmer; däribland MONGOLERNAS SISTA STRID, 1962 kom BOCCACCIO '70, i regi av De Sica, Fellini, Monicelli och Visconti. Året därpå mötte hon åter Bob Hope i DJUNGELAGENTEN, och hon spelade mot Dean Martin och Frank Sinatra i 4 FÖR TEXAS. För några år sedan recenserade jag AMOR SKJUTER SKARPT från 1967 och i regi av Vittorio De Sica, eftersom den släpptes på DVD.
Killer Nun.
För inte så längesedan tittade jag på Amando de Ossorios spansk-italienska vampyrkomedi MALENKA från 1969, även känd som FANGS OF THE LIVING DEAD. Det visade sig vara en rätt fånig film - och utseendemässigt hade Anita Ekberg börjat att förvandlas. Hon hade förändrats ännu mer i Ferdinando Merighis giallo FRENCH SEX MURDERS från 1972, en ganska sleazy film som jag recenserar HÄR.
Från och med 1970-talet blev det mest B-filmer och konstigheter för Anita Ekberg. Hon kunde inte längre klassas som skönhetsdrottning och fick väl ta de roller som erbjöds. Vem kan väl glömma Mark L Lesters alldeles förtjusande kalkon AMASONKVINNORNAS GULD från 1979? 1979 kom även Giulio Berrutis beryktade nunsploitationrulle KILLER NUN, vilken hamnade på den engelska Video Masties-listan över förbjudna filmer - ett faktum som förstås gav filmen extra reklam. 1982 spelade Ekberg en mindre roll i Umberto Lenzis komedi CICCIABOMBA.
The Seduction of Angela.
1986 dök Anita Ekberg upp i något som hette THE SEDUCTION OF ANGELA, en film av allas vår Andrea Bianchi - mannen bakom fantastiska skräpklassiker som STRIP NUDE FOR YOUR KILLER och framför allt zombiefilmen BURIAL GROUND (även känd som NIGHTS OF TERROR och en massa andra titlar). Jag kommer ihåg att en svensk herrtidning hade en stort uppslagen artikel om THE SEDUCTION OF ANGELA, det stod att Ekberg nu tvingas medverka i mjukporrfilmer, och artikeln illustrerades förstås med bilder på nakna brudar ur filmen - Ekberg själv satt i en fåtölj som Jabba the Hut.
Anita Ekberg gjorde minsann ett par filmer även på 1990-talet; en av dem var Bigas Lunas BÁMBOLA, och 2002 filmade hon för sista gången, då hon medverkade i två avsnitt av TV-serien IL BELLO DELLE DONNE.
Mellan 1956 och 1959 var Anita Ekberg gift med den engelske skådisen Anhony Steel, som medverkade i många stora filmer, men som även gjorde rollen som Sir Stephen i BERÄTTELSEN OM O - och minsann om han inte var med i "I'm the girl he wants to kill", det kanske mest kända avsnittet av TV-serien THRILLER.
1965 kom Anita Ekberg hem till Sverige för att medverka i Bo Widerbergs KÄRLEK 65, men hon hoppade av med motiveringen att Widerberg var för amatörmässig! Då kan man undra vad hon senare tyckte om herrarna De Ossorio och Bianchi ...
Jag har alltid upplevt Anita Ekberg som rätt osympatisk. Samtidigt har hon i sin egenskap av superdiva varit rätt skojig.
Anita Ekberg dog idag, den 11:e januari. Hon blev 83 år gammal.
ANITA EKBERG
1931 - 2015
R.I.P. 
-->

fredag 9 januari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Rod Taylor

Alfred Hitchcock må vara världens bästa regissör, men allt han gjorde var inte bra. En av de Hitchcockfilmer jag aldrig riktigt gillat är FÅGLARNA från 1963. Jag vet inte riktigt varför jag inte gillar den här filmen, men det är nog bara så att den inte funkar.
Den manliga huvudrollen i FÅGLARNA gjordes av Rod Taylor, och nu har han dött - han skulle fylla 85 på söndag. Taylor var australier och påbörjade sin filmkarriär i hemlandet 1951, då han spelade med i något som heter INLAND WITH STURT. Redan 1954 återfanns han i USA, då medverkade han i TV-serien STUDIO 57.
Sedan rullade det på med en lång rad TV-serier och långfilmer. Han syntes till exempel i James Dean-filmen JÄTTEN och i ett avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. 1960 fick Rod Taylor sitt stora genombrott i och med att han innehade huvudrollen i George Pals TIDSMASKINEN. Samma år åkte han till Italien och medverkade i svärd & sandal-filmen LA REGINA DELLE AMAZZONI, som i USA kallades COLOSSUS AND THE AMAZON QUEEN.
1961 gjorde Taylor en röst i DE 101 DALMATINERNA och tog sig an huvudrollen i TV-serien HONG KONG. Efter FÅGLARNA gjorde han en handfull filmer tillsammans med Doris Day, en av dessa har den strålande svenska titeln SPION I TROSOR. Han var hård i nyligen bortgångne Joseph Sargents THE HELL WITH HEROES, han figurerade i Antonionis ZABRISKIE POINT, ENTER THE DRAGON-regissören Robert Clouses VITTNET ÄR KALLT, Duccio Tessaris krigsraffel JÄRNGÄNGET och i floppen TRADER HORN från 1973.
Tittar vi på 1980-talet hittar vi bland annat ett avsnitt av TALES OF THE UNEXPECTED och en återkommande roll i MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, och vi får verkligen inte glömma bort att Rod Taylor 1988 kom till Sverige och spelade mot Christopher Lee och Heinz Hopf i Arne Mattssons MASK OF MURDER.
På 1990-talet blev det bland annat några avsnitt av MORD OCH INGA VISOR och WALKER: TEXAS RANGER, och 2007 medverkade han i fågelrysaren KAW; man gissar nog inte fel om man tror att han fick rollen på grund av sin roll i FÅGLARNA.
Rod Taylor gjorde sin sista roll år 2009. Då spelade han Winston Chrchill i Quentin Tarantinos INGLOURIOUS BASTERDS.
ROD TAYLOR
1930 - 2015
R.I.P.

-->

torsdag 8 januari 2015

Bio: Unbroken

Foton copyright (c) UIP Sweden
Angelina Jolie gör sin andra spelfilm som regissör, hon debuterade 2011 med krigsdramat IN THE LAND OF BLOOD AND HONEY, som jag inte har sett. Även denna gång handlar det om krig - och varför hon valt att göra just den här filmen förstår jag inte riktigt. Det handlar nämligen om en traditionell, amerikansk hjältefilm. Slutresultatet är i alla fall väldigt traditionellt och anonymt.
UNBROKEN är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanske OS-sprintern Louis Zamperini, som dog förra året. Som barn mobbades han för sin italienska börd och var ofta i slagsmål - "dego" översätts med "spagge", ett ord jag nog inte hört användas sedan 80-talet. Lille Louie uppmanas till att börja träna löpning, och några år senare är han kändis och tävlar i OS i Berlin.
Verklighetens Louie Zamperini.
Men så bryter kriget ut och Louie (Jack O'Connell) hamnar ombord på en flygande fästning. Som barn var jag väldigt fascinerad av dessa bombplan; jag föreställde mig dem gigantiska, som flygande hus - men i realiteten var det här trånga konservburkar som piloter och skyttar kravlade omkring i. Louies plan skjuts ner över stilla havet, han och ytterligare två överlevande killar kravlar ombord på en gummiflotte, i vilken de jagade av hajar driver omkring i 47 dagar. Då hittas de av japanska soldater och kastas i ett fångläger, befälhavare där är den sadistiske Watanabe (Miyavi). Livet är ett helvete - men Louie vägrar låta sig knäckas. Han förblir unbroken.
Jolies film öppnar med en virtuost filmad luftstrid. Flygande fästningar attackeras av japanska stridsplan under en bombräd. Kameran far in och ut i Louies plan, medan det skjuts sönder - och Louie klättrar omkring för att försöka stänga bombluckorna som fastnat. Även resten av filmen är flott och kompetent gjord - men det känns alltför konventionellt. Louie Zamperini framstår som något slags kristusgestalt, han lyckas nästan få sin japanske plågoande att bryta ihop som matadoren i Tjuren Ferdinand.
Watanabe är en bra skurk, han pratar obehagligt och är genomond - ja, ibland blir han nästan parodiskt ond. De japanska soldaterna förblir personlighetslösa, ondskefulla varelser, snarare än människor. Watanabe tycker om att slå på Louie med en bambukäpp efter att ha upprepat sina favoritrepliker några gånger.
En dramatisk scen blir ofrivilligt komisk: Watanabe beordrar samtliga fångar att utdela ett knytnävsslag i ansiktet på Louie. Två soldater håller fast Louie medan hundra fångar ställer sig på led och klipper till, en i taget, medan solen går ner över fånglägret. Eftersom Louie är av amerikanskt virke och spelas av en tvålfager typ, blir han inte alltför skadad. Filmens budskap är att våld ska bekämpas med icke-våld.
Jag fascineras också av amerikanernas skäggväxt. Där driver de alltså omkring till havs i en och en halv månad - och istället för ett ovårdat skägg över halva ansiktet, lyckas Louie få till en tovig goatee, medan en annan snubbe främst får en misslyckad mustasch. Kinderna förblir släta. Jag gillade en scen där fångarna tvingas sleva upp bajs i hinkar som de sedan tömmer i havet - oj, vad jag skulle vilja se Angelina Jolie regissera det här! Gick hon omkring i bajset iförd vadarstövlar? "Kom igen, nu! Bättre kan ni! Sleva på!".
Som helhet är UNBROKEN en, som det brukar heta, okej film. Den är lång, men inte speciellt tråkig. Det är en Hollywoodfilm av klassiskt snitt, varken mer eller mindre.







(Biopremiär 9/1)
-->

Bio: Mommy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Kanadensaren Xavier Dolan är född 1989 och anses vara något slags underbarn. Av hans fem långfilmer har jag tidigare bara sett HJÄRTSLAG och LAURENCE ANYWAYS. Jag gillade inte någon av dem, HJÄRTSLAG kom jag inte ens ihåg att jag sett. Nu har jag sett Dolans senaste film MOMMY - och den lär jag också glömma bort inom kort.

MOMMY utspelas i ett "fiktivt Kanada". Det handlar alltså om en alternativ värld. Jord 2, om man så vill. Fast långtifrån lika frän som i en gammal serietidning från DC. I den här världen kan man visst lämna ifrån sig barn med beteendestörningar till sjukhus, det står att läsa i en inledande text. Diane (Anne Dorval) har sin femtonårige son Steve (Antoine-Olivier Pilon) i förvar på ett hem, men nu skickas han hem till morsan. Steve har beteendestörningar. Minst sagt! Han exploderar mest hela tiden; det är en oberäknelig och aggressiv slyngel, det här. Diane är stämplad som white trash och har det inte så lätt. Tvärs över gatan bor Kyla (Suzanne Clément), en stammande och lite mystisk kvinna som börjar umgås med Diane och Steve, och som snart blir något av en del av familjen. Situationen blir dock inte så mycket bättre för Diane, och Steve är inte den som lugnar ner sig.

Välkomna till öppna kanadensiska mästerskapen i överspel! Oj, vad de tar i i den här filmen. Öppningsscenerna, i vilka Diane ska framstå som väldigt trashig, är så överdrivna att det blir parodiskt. Många repliker känns märkliga och onaturliga - fast det kan ju bero på den svenska översättningen. Styltigt värre. Ett bra tag trodde jag att Diane och Kyla spelades av samma skådespelerska iförd olika peruker, men så var visst inte fallet.

För att Dianes tillvaro ska framstå som trång och klaustrofobisk visas filmen i det udda formatet 1:1 - bilden är helt kvadratisk. Andrea Arnold använde samma grepp i FISH TANK - fast det är en mycket bättre film. Dock maskas inte duken till det mindre formatet när filmen börjar - kommer det att innebära att Dolan kommer att göra vad George Miller gjorde i THE ROAD WARRIOR? Millers film inleds ju med en minut eller två i normalformat innan bilden breder ut sig till Scope. Jodå, Dolan gör något liknande, men bara under en kort drömsekvens. Majoriteten av filmen är kvadratisk.

Jag tycker inte alls om den här filmen. Den är irriterande och tråkig, och eftersom Xavier Dolan har ett stort ego, låter han den helt utan anledning pågå i två timmar och 19 minuter. Hade jag trillat in i MOMMY på någon TV-kanal hade jag bytt kanal efter en minut. Det här är absolut inte min kopp te.

... Men bara för att jag personligen inte gillar en genre eller en viss typ av film behöver jag ju inte såga en film. MOMMY är inte en illa gjord film. Många gillar sådant här. Det är inte tillräckligt dåligt för lägsta betyg.

Men om du är som jag tycker du också att det här är en påfrestande film.

Även dess soundtrack är påfrestande. "Wonderwall" med Oasis? Hu!








(Biopremiär 9/1)

onsdag 7 januari 2015

Bio: Love is Strange

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Annonserna för Ira Sachs' LOVE IS STRANGE skriker ut att det kan vankas Oscars här. Jag utgår från att guldgubben i så fall ska gå till John Lithgow eller Alfred Molina, de två huvudrollsinnehavarna - de här två är utmärkta. Själva filmen är ... inget speciellt. Sagt med en axelryckning.
Lithgow och Molina spelar Ben och George, ett homosexuellt par i New York. De två har varit tillsammans i 39 år och när filmen börjar gifter de sig. De två bor i en flott lägenhet och de två lever härliga, kulturella liv och har gott om härliga vänner och släktingar. Men så får George sparken från sitt jobb - den katolska ledningen accepterar inte att han inte bara är homosexuell, han har även gift sig och skyltar öppet med sin läggning. Den äldre Ben är 71 år, lagom misslyckad konstnär utan större inkomster, så de två kan inte längre bo kvar i sin lägenhet.

I väntan på att de hittar en ny lya de har råd med tvingas de bo hos släkt och vänner. Släkten och vännerna tycker snart att det blir lite jobbigt.
Det är det hela.
Det är allt.
Mer än så är det inte.
Ordet för detta drama är bitterljuvt. Det är oerhört välspelat, och förutom Lithgow och Molina ser vi bland andra Marisa Tomei. Det är finstämt. Ibland är det lite småkul. Och det hela är ... totalt meningslöst. För att innehålla rätt många rollfigurer och mycket dialog, känns manuset märkligt tunt och innehållslöst. Det händer ingenting av intresse.

Kanske tycker en del att filmen är intressant och viktigt eftersom de två äldre männen i huvudrollerna är homosexuella - men varför skulle den vara det? Byt ut de två gubbarna mot en man och en kvinna, och ingen skulle bry sig.
John Lithgow och i synnerhet Alfred Molina är mycket, mycket bra. De kan vara en orsak till att se LOVE IS STRANGE. Jag uppskattade även den vackra pianomusiken av främst Chopin. Men i övrigt är detta bara ett enda stort välgjort ingenting.








(Biopremiär 2/1)


Bio: Birdman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var väl inte sådär jätteförtjust i Alejandro González Iñarritus förra långfilm BIUTIFUL, som kom 2010. Jag vill minnas att jag tyckte att BABEL var okej, men jag minns inte så mycket av den. Hans nya film BIRDMAN har blivit rejält uppmärksammat utomlands och Michael Keaton har hyllats för sin insats i huvudrollen.

Filmen rullar igång och jag inser att den innehåller väldigt mycket av sådant jag inte gillar alls, sådant jag ibland direkt avskyr. Jag har alltid haft oerhört svårt för teater. En fars kan väl slinka ner om jag är på det humöret (vilket jag aldrig är), men jag har problem med seriösa dramer, med skådespelare som pratar teatraliskt, och med långa repliker och monologer som känns allt annat än naturliga. Sådant får det att krypa i kroppen på mig.

BIRDMAN utspelar sig på en teater och innehåller en teaterpjäs; "What We Talk About When We Talk About Love" efter en novell från 1981 av Raymond Carver. Vi får se pjäsen repeteras, vi får se den framföras, och ibland undrar jag vad som är repliker i pjäsen och vad som sägs i "verkligheten", det vill säga filmen och dess handling. Anslaget är genomgående teatraliskt och överdrivet - och till en början irriterade jag mig väldigt på detta.
Michael Keaton spelar Riggan Thomas, som mer än tjugo år tidigare var populär som superhjälten Birdman i ett par framgångsrika filmer - på samma sätt som Keaton vid samma tid var känd som Batman i Tim Burtons två filmer. Nu ska Keaton sätta upp ovannämnda pjäs på en teater på Broadway; han ska inte bara spela huvudrollen utan även regissera, och han har satsat allt i projektet. Problemen är många. En av de övriga skådespelarna skadas under en repetition och på kort tid lyckas man anlita den beryktade Mike (Edward Norton), ett excentriskt svin som är hopplös att jobba med. Riggan har en före detta knarkare till dotter (Emma Stone) som ibland hjälper sin far, men som oftast ställer till det. Naomi Watts är en osäker skådespelerska, Zach Galifianakis spelar den hårt prövade producenten, och Riggan känner att Birdman vakar över honom. Birdman pratar med Riggan, kommenterar tillvaron. Riggan tycker sig även ha utvecklat superkrafter. Premiären närmar sig och problemen hopar sig.

Jag satt länge och störde mig på anslaget i BIRDMAN. Jag hade svårt att komma in i filmen tack vare allt det teatraliska; det här kändes inte som något slags verklighet. Men någonstans under filmens gång kom jag på mig med att börja gilla filmer. Ja, jag började att tycka riktigt bra om den.

Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Iñárritu jobbar mycket med steadycam; det är mjuk, rörlig steadycam mest hela tiden. Teatern förvandlas till en magisk plats och New York-doften är påtaglig - vid ett flertal tillfällen kliver rollfigurerna ut ur teatern och hamnar mitt i storstaden, som känns mystisk och overklig på ett tilltalande sätt.
En scen står ut från de övriga. Inne på en bar sitter en makalöst mäktig teaterkritiker (Lindsay Duncan). Hennes penna kan fälla en pjäs och få den nerlagd på studs. Hon hatar verkligen Riggan  och det han tidigare gjort- och stått för. Riggan kommer in på baren och försöker resonera med kritikern, men det är hopplöst - hon har bestämt sig för att avrätta pjäsen och få den nerlagd, främst för att straffa Riggan och sådana som han. Och då har Riggans pjäs inte ens haft premiär eller visats för kritikern! Den här inställningen känner jag igen från mitt eget skrå - ni skulle bara veta hur många gånger jag varit på pressvisningar av biofilmer och hört kritiker avfärda den film som ännu inte visats för dem.

Emma Stone filmas ofta med en lins som gör att hennes redan stora ögon ser abnormt stora ut. Edward Nortons bedrifter på- och bakom scenen är roliga. Vid ett tillfälle blommar Riggans superhjältefantasier ut totalt och filmen fylls av specialeffekter för ett par minuter. Dessa minuter imponerar och det är inte utan att jag undrar hur en superhjältefilm av Iñárritu skulle se ut. Michael Keaton gör en jätteinsats, och lustigt nog är Zach Galifianakis filmens mest återhållsamma rollfigur.

Se där! Jag trodde att jag skulle skriva en negativ recension av BIRDMAN, men så blev alltså inte fallet.

... För övrigt är förstås Birdmanfiguren en osedvanligt fånig superhjälte.








(Biopremiär 9/5)