fredag 19 december 2014

Bio: Mr. Turner

Foton: Simon Mein © 2014 Thin Man Films. All Rights Reserved.
Mike Leighs förra långfilm var den ganska lågmälda MEDAN ÅREN GÅR. Nu är han tillbaka med en film som åtminstone utseendemässigt är dess diametrala motsats - MR. TURNER är ett stort, påkostat kostymdrama med mängder av medverkande, statister och miljöer.
Den brittiske målaren Joseph Mallord William Turner dog 1851 och Leighs film om honom inleds ett kvartssekel innan detta år - läser jag mig till på pressidan. Några årtal anges aldrig i filmen. Aldrig platser heller. Detta skapar viss förvirring. Filmen öppnar i Holland, men ganska omgående kommer Turner (Timothy Spall) hem till London. Jag utgår från att det är London. Senare i filmen pratas det om att han bor i London. Då och då beger han sig till Chelsea, där han under falskt namn tar in på ett rum - att det är Chelsea framkommer inte förrän långt senare. Alla samhällen ser ungefär likadana ut, fast i Chelsea huserar han precis vid kusten.

Turner är en egen, excentrisk och ibland burdus man, men som stöttas av sin gamle far (Paul Jesson), som även agerar något slags agent. I hemmet finns en hushållerska (Dorothy Atkinson) med otäck hudsjukdom och som tydligen är förälskad i Turner - Turner besvarar inte hennes känslor, men utnyttjar henne sexuellt. Efter faderns död besöker Turner bordeller och inleder så småningom ett förhållande med änkan (Marion Bailey) som äger stället i Chelsea där han brukar hyra in sig.
Vid ett par tillfällen störtar Turner in på konstutställningar - tror jag att det är. I eleganta salar hänger tavlor från golv till tak och mängder av mer eller mindre kände konstnärer umgås - eller bråkar. Återigen: vad det här är för evenemang nämns aldrig och personerna som figurerar presenteras sällan. Om man redan kan allt om Turner och hans värld är kanske allt det här självklart, om man som jag inte känner till allt och alla, sitter man mest och undrar vad som försiggår.

MR. TURNER är en fantastiskt tjusig film, bilderna är magnifika. Man kan i princip klippa ut varje enskild filmruta, förstora dem, rama in dem och hänga dem på väggen. Det är en myllrande film, gator och torg är fulla av statister, detaljerna är många, färgerna är varma. Det estetiska är filmens behållning, och ja - det går att se filmen enbart för detta. Men innehållsmässigt är det lite si och så. Ofta känns det som att det i princip inte händer någonting alls. Turner går omkring, han träffar folk, han målar tavlor, och ibland får han för sig att göra konstiga saker - som att låta sig bindas fast i toppen på en mast på ett fartyg under en snöstorm, detta för att kunna måla just en snöstorm.
Timothy Spall är utmärkt i huvudrollen, han brukar alltid vara utmärkt. Även övriga huvudroller är utmärkta. Däremot tenderar en del skådisar i mindre roller att spela över. Kvinnan som är mor till Turners barn, som han inte vill kännas vid, fäller stolpiga repliker och känns som hämtad ur ett barnprogram. Lång är den här filmen också, två och en halv timme.
På diverse branschsajter dyker det ibland upp annonser som föreslår att MR. TURNER ska nomineras till alla möjliga filmpriser. Njä, den kan väl få några priser för filmfoto och scenografi, men att belöna den i andra klasser är att ta i. Men är man intresserad av JMW Turner, konst, engelskt 1800-tal och gillar bedårande vackra filmer, kan man göra sämre saker än att ta sig en titt på den här.







(Biopremiär 25/12)


Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.
... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.







(Biopremiär 25/12)

onsdag 17 december 2014

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.
LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.
Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.







(Biopremiär 19/12)


Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.
Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.
I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.
... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.








(Biopremiär 10/12)

söndag 14 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Adams

Vad har SNOBBAR SOM JOBBAR och HEM TILL GÅRDEN gemensamt? Jo, den Londonfödde skådeselaren Tom Adams dök upp i båda serierna. Han dök även upp i avsnitt av THE AVENGERS, Gerry Andersons UFO, långköraren GENERAL HOSPITAL, polisongdramat ONEDINLINJEN, DOCTOR WHO, THE HAMMER HOUSE OF MYSTERY AND SUSPENSE, REMINGTON STEELE, och en farlig massa andra TV-serier.
På bio kunde vi se Adams i krigsrafflet DEN STORA FLYKTEN, antologiskräckisen HUSET SOM DROPPADE BLOD från Amicus, och i Roger Cormans VON RICHTHOFEN AND BROWN.
1965 spelade Tom Adams den hemlige agenten Charles Vine i Lindsay Shonteffs LICENSED TO KILL, en film som i USA döptes om till THE 2ND BEST SECRET AGENT IN THE WHOLE WIDE WORLD. Han återkom som Vine i John Gillings WHERE THE BULLETS FLY och i SEVEN MURDERS FOR SCOTLAND YARD-regissören José Luis Madrids O.K. Yevtushenko.
Nu kan vi inte längre se Tom Adams, åtminstone inte i levande livet, eftersom han efter en tids kamp mot cancer kastat in handduken, 76 år gammal.
TOM ADAMS
1938 - 2014
R.I.P.

-->

lördag 13 december 2014

Fröding för skåningar

En del av er undrar kanske var min recension av senaste HOBBIT-filmen håller hus. Jo, så här är det: jag har på sistone blivit deltidsgöteborgare och går på pressvisningar i Göteborg. Dock pressvisades inte HOBBIT och eftersom saker och ting inte funkar likadant här som i Malmö, kommer jag inte att se- och skriva om filmen förrän jag är tillbaka i Malmö.
... Men jag sitter inte rastlös för det. Idag tog jag mig för att tolka Gustaf Fröding till skånska. Jag vill ju att vår svenska kulturskatt ska vara begriplig även för landets mer kontinentala invånare. Således följer här min omarbetade version av "Dumt fôlk":

FUBBICKAR

Bevaore maj väl fårr fubbickar!

Att en sånn som jao, som ente gått i skolan å så, kan va litta ding i huet, de ej vell ente så konstit, men när dom som trior att dom ej nått ente klaorar å å buckstavejra, då ej de dållit.

Tao tixempel den darr sönndassmorronen när jao traska po lannsvägen. Deå kom ejn sån darr ståckålmajävel me glasyn, å taoni å dann va han, som dom brugar va, dom darr.

“Goddag, min bäste herre”, sao han. “Vet ni månne hur jag ska gå för att komma till prästgården?” unnra han.

“Iou, ja, du, dej ej klaort att jao ved”, sao jao. “Dej ej ente sveårt alls å komma dit. När du kommet litta länger bort, så kommår du ti ejn väg ti venstår, men den skaddu ente tao, nä, baora fortsett tiss du kommår ti nästa vägaskäl, darr taor du ti höugår, darr skaddu geå.”

“Få se nu”, sao ståckålmajävelen å så litta bagom ud, som om han ente fatta. “Få se nu, inte till vänster, men till höger. Nå, vart ska jag gå sedan?”

“Jio, när du kåmmit ejn bid ti, så kommår du ti ejn eå, å i eån ej ejn eö.”

“Hursa?” sao han.

“Å i eån ej ejn eö”, sao jao.

“Men vad i hela friden är det ni säger? A, o?” sao han.

“Jamen dej ej jö ejn eå, jö”, skreg jao, fårr jao blej rejnt tiosi, “å i eån ej ejn eö, heör po maj neu, å i eån ej ejn eö.”

“A, o, ö”, sao han, åsså jick han.

Ja, sicken fubbick de va!


(Teckning: Malin Biller)



tisdag 9 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Weatherwax

Ken Weatherwax har hastigt avlidit i en hjärtattack, endast 59 år gammal. Hans filmografi är inte lång, den är snarare kort - väldigt kort. Weatherwax var nämligen bara känd för en enda roll: han spelade sonen Pugsley i FAMILJEN ADDAMS, en serie som spelades in 1964-1966. Å andra sidan är ju detta en synnerligen älskad TV-serie som repriserades i en evighet och som säkert fortfarande går i repris.
Förutom FAMILJEN ADDAMS medverkade Weatherwax i ett avsnitt av WAGON TRAIN från 1964 och så dök han upp i tandkrämsreklam. 1977 återvände han som Pugsley i en TV-film.
Ken Weatherwax hävdade att han mobbades i skolan för sin berömda TV-roll och han relegerades från ett flertal skolor. Sjutton år gammal tog han värvning och senare jobbade han som elektriker och byggde kulisser i Hollywood.
KEN WEATHERWAX
1955 - 2014
R.I.P.


torsdag 4 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Giulio Questi

När jag samlade film som värst på 1990-talet fanns det två holy grails jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få se i helt oklippt skick. Den ena var Boarne Vibenius' THRILLER - EN GRYM FILM med Christina Lindberg. Den hittade jag och mina polare först i den svenska, hårt nerklippa bioversionen, eftersom den släppts på hyrvideo en gång i tiden, och några år senare dök den plötsligt upp i komplett version. Ett ytterligare några år fanns den tillgänglig på DVD.
Den andra filmen var Giulio Questis spaghettiwestern DJANGO, KILL ... IF YOU LIVE, SHOOT! från från 1967, en mytomspunnen film. Enligt ryktet var det den mest våldsamma western som gjorts, den hade kortats direkt efter premiären, sades det, och sedan dess gick det inte att uppbringa en komplett version. Själv fick jag en kopia på den kraftigt kortade, svenska hyrkassetten (i vilken den mexikanske skurken Sorrow kallades Zorro i den svenska texten). Föga anade jag då att det i framtiden skulle komma ett videoformat som hette DVD och att vi skulle få hela DJANGO, KILL i tjusigt skick.
Efter att ha gjort några kortfilmer var DJANGO, KILL kommunisten Questis långfilmsdebut. Det är en synnerligen märklig och bisarr film; en av mina favoritwesterns - och dess våldsamma rykte är överdrivet. Jo, visst är den brutal och blodig, men filmen är så surrealistisk och konstig, att chockeffekten förtas. Någon Django figurerar inte i filmen; namnet lades till för att rida på Franco Nero-figuren Djangos popularitet. Tomas Milian spelar en namnlös man som i filmens inledning skjuts och begravs - men kravlar ur graven. Det har spekulerats i om han bara var skadskjuten eller om han återuppstår från de döda. Han tar sig till en besynnerlig stad som terroriseras av ett gäng homosexuella cowboys iklädda likadana svarta kläder (fascistskjortor) och någonstans i staden finns en gömd guldskatt.
Beryktad, tidigare bortklippt scen ur Django, Kill!
Filmen hade faktiskt biopremiär i Sverige 1968 som DJANGO KILL - DÖDA FÖR GULD, enligt Statens Medieråds hemsida gjordes inga klipp och versionen som visades var en timme, 50 minuter och 55 sekunder lång. Den oklippta, amerikanska Blu-rayversionen varar en timme och 57 minuter, medan IMDb listar den som 100 minuter lång.
1968 kom den bisarra giallon DEATH LAID AN EGG, som i Sverige släpptes som DÖDEN LÄGGER ÄGG. Huvudrollerna i denna innehades av Gina Lollobrigida, Jean-Louis Trintignant och Borstahusens stolthet Ewa Aulin. Dessa tre hamnar i en kärlekstriangel mot bakgrund av en kycklingfarm där man experimenterat fram kycklingar utan huvud och ben, eller vad det nu var - det är längesedan jag såg filmen, jag minns bara att allting var väldigt konstigt. Jag gissar att filmen är full av politisk symbolik.
Dessa är de enda filmer av Giulio Questi jag har sett. 1972 gjorde han en skräckfilm som heter ARCANA, och därefter regisserade han enbart filmer för TV, samt ett gäng kortfilmer, 2011 filmade han för sista gången.
Gina Lollobrigida och söta fröken Aulin.
Giulio Questi var känd som en argsint, vresig regissör, och igår, den tredje december, avled han, 90 år gammal.
GIULIO QUESTI 
1924 - 2014
R.I.P. 

-->

onsdag 3 december 2014

Bio: November Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är bara att konstatera att det numera är gubbar som visar var skåpet ska stå i actionsvängen. Folk som Liam Neeson (62) och Denzel Washington (60 senare i december), och här kommer nu Pierce Brosnan, 61, och är hårdare än de två förstnämnda gubbarna tillsammans. COCKTAIL-regissören Roger Donaldsons NOVEMBER MAN, som heter så i förtexterna, men THE NOVEMBER MAN på den amerikanska affischen, är dessutom en actionfilm som känns härligt gammaldags - om man nu kan kalla filmer som är ett par decennier gamla för gammaldags.
NOVEMBER MAN, som bygger på romanen "There are no spies" av Bill Granger, är en spionhistoria med ett så kallat "convoluted plot", en invecklad intrig - rättare sagt; intrigen är väl egentligen inte invecklad, men man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med i svängarna. Å andra sidan räcker det att veta vilka som är goda och vilka som är onda - och vilka som befinner sig någonstans däremellan.
Pierce Brosnan spelar CIA-agenten Peter Devereaux, som gick i pension 2008, Luke Bracey gör hans unge lärling och arvtagare David Mason, och dessa två befinner sig någonstans mellan ont och gott. De är professionella mördare åt staten, de är stenhårda, iskalla, lämnar alla mänskliga känslor hemma, och lyder order.
Fem år efter att ha lämnat CIA anlitas Devereaux för att rädda skinnet på en rysk kvinna; Natalia (Media Musliovic), som spionerar på en mäktig ryss som kandiderar till president och som tros ha begått krigsförbrytelser i Tjetjenien. Natalia visar sig vara mor till Deverauxs hemliga dotter, allt går fel, CIA vet inte om att Deveraux ryckt in, och Mason skjuter ihjäl Natalia. Nu jagar alla varandra; amerikaner mot ryssar, Devereaux mot Mason, "Killer Vs Killer," som det står i biotrailern. Före detta Bondbruden Olga Kurylenko (som borde få spela Modesty Blaise någon dag) dras in i handlingen i egenskap av en tjej vars familj mördats av krigsförbrytaren. Belgrad demoleras när Deveraux och Mason röjer loss.
Donaldsons film skiljer sig från de flesta av dagens actionfilmer. Det här är ingen snäll PG-13-film riktad till unga tonåringar, som FAST & FURIOUS-serien. Det är ingen pastisch, som JOHN WICK. Den är inte lite arty, som THE EQUALIZER. Det är ingen komedi, som MACHETE. Actionscenerna är inte sönderklippta, som i Bourne-filmerna - här ser man vad som händer. Ska jag beskriva NOVEMBER MAN med ett ord, blir det "toppraffel". Det här är en traditionell agenthistoria och en robust actionfilm - och den är underhållande och stenhård.
Pierce Brosnan ler inte en enda gång. Han dricker mängder av whisky, oftast sveper han välfyllda glas. Blodet sprutar i mängder. Hjältar går tufft mot kameran medan bilar i bakgrunden exploderar. Vi får actionscener i slowmotion. Här finns ett slagsmål i ett pannrum, vilket alltid är ett plus. Luke Bracey kastar sig i sidled när han skjuter och han ligger med söta grannflickan. Brosnan besöker en strippklubb, komplett med en lesbisk akt på scenen. Amila Terzimehic spelar en rysk hitwoman som värmer upp innan hon spänstigt går ut och dödar folk. Olga Kurylenko, som är vacker som en solnedgång, spelar "Gnossienne No. 3" av Satie på piano och i eftertexterna står det "Performed by Olga Kurylenko".
Grabbfilm?
Javisst är det här en grabbfilm! Och jag gillar den. Vi är inte bortskämda med sådana här filmer nuförtiden. Det är säkert lite si och så med logiken här och Pierce Brosnans superagent är väl aningen för osannolikt skicklig på precis allting, men varför ska man bry sig om sådana petitesser?
Pierce Brosnan är filmens verkställande producent och Yves Saint Laurent har produktplacerat ett par svarta pumps, som Olga slänger i en papperskorg.
Gillar man inte actionfilmer bör man förstås hålla sig borta. Om man nu inte är en sådan där som ser dem ändå för att sedan sitta och spy galla över hur usla, dumma och hemska alla actionfilmer är.








(Biopremiär 5/12)


tisdag 2 december 2014

Bio: Horrible Bosses 2

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag letar upp min recension av 2011 års komedi HORRIBLE BOSSES - en film jag inte minns speciellt mycket av. Inte mer än att Jennifer Anistons sexmissbrukare till tandläkare var väldigt raffig i den. Jag blir förvånad när jag upptäcker att jag faktiskt gav den en fyra i betyg. Var den verkligen så rolig? Tydligen. Eller så var jag bara på gott humor när jag såg den - och jag påpekade att det höga betyget var tveksamt.
Nu är uppföljaren här - och även den här gången kommer betyget att bli tveksamt. Fast åt andra hållet. HORRIBLE BOSSES 2 är nämligen inte bra. Tvärtom, det är en ganska påfrestande film SEX DRIVE-regissören och DUM & DUMMARE 2-författaren Sean Anders har gjort.
... Fast det börjar bra. Filmens första femton minuter, ungefär, är fantastiskt roliga. Grabbtrion från första filmen; Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day), har låtit tillverka en prototyp för sin uppfinning Shower Buddy; en pryl som låter användaren utföra alla moment i duschen samtidigt. Efter att i första filmen haft problem med riktigt otäcka chefer de då tänkte ta livet av, ska de nu bli sina egna chefer på sitt eget företag, och i ett första steg medverkar de i ett morgonprogram på TV. TV-inslaget blir förstås knasigt när duschen inte funkar och det ser ut som om de ... utför sexuella aktiviteter när de fixar problemet. Dessutom låter deras firmanamn Nick-Kurt-Dale.com tveksamt när man säger det snabbt, vilket den svarte programledaren inte uppskattar.
Dock hör ett av USA:s största postorderföretag av sig och vill sälja duschprylen. Chris Pine är den stenrike och elake Rex Pine, vars lömske och onde far Bert (Christoph Waltz) äger företaget. De beställer 100 000 Shower Buddies, Nick och hans kompisar startar upp en fabrik och anställer folk utan att ha fått något förskott, och när produktionen är igång, häver Bert Hanson affären för att sno patenten och själv låta tillverka prylen billigt i Kina.
Med skulder upp över öronen får trion den inte så genomtänkta idén att kidnappa Rex och kräva Bert på pengar. Självklart klantar de sig redan från start.
I en tid då majoriteten amerikanska filmer görs för att kunna förses med en snäll PG-13-åldersgräns eller lägre i USA, uppskattar jag verkligen filmer som vågar vara R-rated, det vill säga barnförbjudna. Komedier som vågar ta ut svängarna, som låter rollfigurerna svära och så vidare. Men - det måste finnas gränser. Det är inte roligt när det går för långt, när det bara blir barnsligt och plumpt. HORRIBLE BOSSES 2 går för långt mest hela tiden med sitt evinnerliga tjafsande om sex. Det är inte roligt att de säger "fuck" och "cock" precis hela tiden, tvärtom känns det mest genant. Och varför använder de oftast det mer kliniska ordet "vagina"?
Kurt och Dale är alldeles för korkade, i synnerhet Dale - det är svårt att förstå varför de här killarna faktiskt umgås med varandra. Dale verkar i det närmaste vara direkt efterbliven. Charlie Day verkar även tro att det blir roligt om man hela tiden skriker i falsett och stirrar omkring. Ragnar Frisk på sin tid trodde att det per automatik blev roligt om Åsa-Nisse skrek hela tiden, och vi vet ju alla hur det låg till med det i realiteten. Fast Åsa-Nisse var aldrig lika påfrestande som Dale.
Chris Pine går för långt i sin elakhet och framstår bara som rejält osympatisk, han är direkt obehaglig. Christoph Waltz är däremot härligt elak. Här och var har man stoppat in plastiga tuttbrudar i bikini som distraherar huvudpersonerna, vilket bara blir dumt.
Jennifer Aniston återvänder också hon från förra filmen, hon är fortfarande ett raffpaket, men hennes ganska få scener är inte speciellt kul. Även Jamie Foxx är tillbaka som trions kriminelle kompis Motherfucker Jones, liksom Kevin Spacey som upprepar sin rollfigur i en glorifierad cameo. Jonathan Banks spelar polis. Filmen avrundas med misslyckade tagningar som till större delen inte är roliga.
Det låter kanske som att jag kommer att tilldela den här filmen en etta i betyg, men det blir nog en tvåa ändå. HORRIBLE BOSSES 2 är inte tillräckligt dålig för att få en etta. Jag skrattade till ett par gånger även efter de inledande scenerna och ett par rollfigurer är kul. Men den här tvåan är så svag att den borde sjukskriva sig.








(Biopremiär 5/12)


måndag 1 december 2014

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.
Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.
Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.
Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.







(Biopremiär 5/12)