tisdag 11 november 2014

Bio: Tjuvarnas jul - Trollkarlens dotter

Foton copyright (c) Baldur Bragason/Nordisk Film
Eftersom jag slutade titta på julkalendrar på TV för evigheter sedan, har jag inte sett TJUVARNAS JUL från 2011, en serie som tydligt blev väldigt populär; tillräckligt populär för att generera den här fristående biofilmen i regi av Stefan Roos och Per Simonsson, vilka även står för manus.
Eftersom jag inte är bekant med rollfigurerna och premisserna uppstod till en början lite förvirring, men snart rätade de flesta frågetecken ut sig. Tea Stjärne spelar hittebarnet Charlie, som bor med den före detta tjuven Kurre (Gustaf Hammarsten) och pigan Gerda (Elisabeth Carlsson). Vilka alla de andra som bor där är förstod jag aldrig; huset är fullt av folk, framför allt barn.
Det är jul, Kurre och Charlie har maskerat sig och drar runt på byn som Tomtegasten med medhjälpare, och delar ut julklappar till fattiga. Kurre och Gerda väntar barn, och när en liten dotter föds känner Charlie sig oönskad. Nu har ju fosterföräldrarna fått en riktig dotter. Charlie vill ta reda på vem hennes riktige far, en viss Smit-Olle, är.
Ett tivoli anländer till byn och bland dem finns en märklig trollkarl (Gustaf Skarsgård). Det visar sig förstås att denne trollkarl är Charlies riktige far, som har flera rävar bakom öronen. Charlie börjar umgås med trollkarlen, samtidigt som två klantiga poliser jagar Charlie och Kurre.
TJUVARNAS JUL - TROLLKARLENS DOTTER utspelar sig i något slags mytiskt 1800-tal. Filmen skiljer sig en hel del från andra svenska barnfilmer; ja, svenska filmer rent allmänt. Färgerna är varma, filmfotot är lite mer levande än brukligt i svensk film. Det snöar, berättelsen utspelar sig oftast kvälls- och nattetid, gatorna är upplysta med gasljus och en viss julig mysighet infinner sig. Magi verkar existera på riktigt i den här världen, eftersom trollkarlen ger intryck av att faktiskt trolla. Eller så missförstod jag någonting.
Barn tycker säkert att det här är både spännande och roligt. Jag som vuxen irriterade mig på en del överspel, vissa av de medverkande tar i med alla krafter, pratar konstigt och gestikulerar hejvilt; värst är nog en varulvskvinna. Jag tyckte även att det efter ett tag blev lite småtråkigt emellanåt. Jag hade gärna sett att man hade tagit ut svängarna ännu mer, gjort det till en mer renodlad äventyrsfilm; de avslutande scenerna ombord på ett tåg skulle kunna ha gjort betydligt mer rafflande.
Trots mina anmärkningar är detta en trevlig och harmlös liten film. Den lär gå hem i julstugorna.







(Biopremiär 14/11)

-->



måndag 10 november 2014

Bio: The Homesman

Foton copyright (c) Scanbox

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 4:

Okej - det var pressvisningen jag missade, jag hade kunnat se THE HOMESMAN på premiärkvällen, men jag såg OUIJA istället. Men nu har jag sett filmen på en ordinarie visning.

Western. Den kanske manligaste filmgenren. Filmer från en mytisk tid då män var män, hästen var mannens bästa vän, och kvinnor var prostituerade som framställdes i god dager. Om de nu inte var trista tanter. Och i vägen för raffel med rykande pickadoller.

När jag släntrade in i biosalongen konstaterade jag att publiken mest bestod av kvinnor. Det beror nog på att Tommy Lee Jones' film på sina håll har lyfts fram som ett "kvinnodrama". Samtidigt noterade jag att någon kvinnlig kritiker anmärkte på att Jones, som själv innehar den manliga huvudrollen, tar upp för stor plats. Fast det är jag bara tacksam för.

Nyligen pratades det danska i den danska westernfilmen THE SALVATION. Nu pratas det danska igen. Danskan Sonja Richter och svenske David Dencik spelar nämligen ett danskt par i en liten obetydlig håla mitt ute i ingenstans. Richters rollfigur, fru Svendsen, har blivit sinnessjuk av alla påfrestningar i det hårda livet. Samma öde har drabbat två andra kvinnor, spelade av Miranda Otto och Grace Gummer, den sistnämnda är dotter till Meryl Streep. Befolkningen i den lilla hålan klarar inte av att ha kvar de tre oberäkneliga tosingarna, så de ska skickas iväg till en kyrka i Iowa. Färden kommer att ta flera veckor, men ingen karl vill åta sig att köra dit.
Hilary Swank är den ensamstående och giftaslystna Mary Bee Cuddy, som erbjuder sig att köra. Vintern är på väg och färden lär bli hård. Cuddy ger sig iväg och stöter snart på George Briggs (Tommy Lee Jones), en kuf som deserterat från armén och som lämnats till häst med en snara om halsen. Cuddy skär av snaran mot att han ska följa med på färden som beskyddare - och eftersom han även får 300 dollar för besväret tackar han ja.

Därefter består filmen mest av långa scener där sällskapet långsamt rör sig framåt och pratar och det händer inte så mycket. Ibland dyker det upp någon kuf. Plötsligt, två tredjedelar in i filmen, tar historien en oväntad vändning. Den sista tredjedelen är betydligt bättre än de första två, nu börjar det hända saker och vissa scener är riktigt inspirerade och närmast surrealistiska - som när Briggs med sällskap anländer till ett besynnerligt lyxhotell.
När jag ser THE HOMESMAN, som bygger på en roman av Glendon Swarthout, tänker jag på klassiker som DE SAMMANBITNA (1969) och HUKA DIG, ROOSTER ... NU LADDAR HON OM (1975), och liksom Kim Darby och Katharine Hepburn i dessa två filmer, är Hilary Swank en rätt irriterande typ. Jag förstår att hon är ensamstående. Usch, så jag säger - fy på mig!

Den som förväntar sig ett hårdkokt westernraffel väntar förgäves. THE HOMESMAN är ett väldigt långsamt drama utan några som helst spänningsmoment, trots en handfull traditionella westerninslag som slagsmål och brutal hämnd. Det här får väl liknas vid en westernballad, och om filmen kommit för 40 år sedan hade den hetat BALLADEN SOM CUDDY & BRIGGS. "Vuxenwestern" vill en del kalla det här. Tråkig western, lär många andra vuxna kalla filmen.

James Spader dyker nästan oigenkännlig upp i en liten bisarr roll, John Lithgow är med, liksom William Fichtner, och i en väldigt liten roll på slutet ser vi Meryl Streep.

THE SALVATION var en dansk western, THE HOMESMAN är producerad av Luc Bessons Europa Corp., vilket innebär att detta är en fransk-amerikansk western. Tommy Lee Jones har gjort en rätt bra film, men den är allt i segaste laget.

... Men nu vill jag se en riktig western, med sammanbitna män, järnhårda nypor, whiskey och väloljade puffror som dras snabbt i tid och otid!







(Biopremiär 7/11)

söndag 9 november 2014

Bio: Fury

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 3:
Vill du se en riktig dejtingfilm? Då ska du inte se FURY. Det här en en film i den fina genren stridsvagnsdrama. Den har hunnit gå på bio ett par veckor nu, märkligt nog hänger det inte längre någon affisch för den utanför Filmstaden Storgatan i Malmö, och den ordinarie visningen jag var på bevistades av 95% män. Där satt kanske fem kvinnor - och fördomsfull som jag är tror att att de kom för Brad Pitts skull. Restan var män som ville se stridsvagnsdrama. Okej, tio minuter in i filmen drösade det in sex tonårskillar som självklart skulle sitta bredvid mig. De ville, förutom att äta popcorn, mest se blod, tror jag. Och det fick de se.
Stridsvagnsdrama. För några år sedan skrev jag om den israelisk-tyska LEBANON, men främst tänker jag nog på Gordon Hesslers Sven Hassel-filmatisering DÖDEN PÅ LARVFÖTTER, en rätt misslyckad lågbudgetfilm från 1987. Liksom Hesslers film, handlar STREET KINGS-regissören David Ayers film om en färgstark handfull soldater som rullar runt i en stridsvagn. Fast i FURY är huvudpersonerna amerikaner. Deras tank kallas Fury och är utlånad till filmen av något museum, såg jag i eftertexterna. Stil- och innehållsmässigt påminner filmen en hel del om den tyska krig-är helvete-filmen STALINGRAD.
Det är april 1945 och den unge, gröne Norman Ellison (Logan Lerman), som utbildats för skrivbordstjänst, skickas till Tyskland för att bli en av de fem män som huserar i Fury. Brad Bitt är den stenhårde och lätt psykotiske sergeanten Wardaddy, som basar för kärran, de övriga är Bible (Shia LaBeouf), Gordo (Michael Peña) och Coon-Ass (Jon Bernthal) - alla går förstås under smeknamn och alla har blivit galna av kriget, i synnerhet den till synes bindgalne Coon-Ass. Norman har aldrig någonsin varit inne i en stridsvagn, än mindre dödat någon annan människa.
Hitler är desperat, nu är det totalt krig som gäller, och Furys uppdrag går inte ut på något annat än att köra från by till by och döda så många tyska soldater som möjligt. Det är hela handlingen. Krig är helvete. Det går bara ut på att slakta.
FURY inleds med en scen där Wardaddy kastar sig över en tysk soldat till häst och hugger en kniv i ögat på honom. Detta är ett av de mildare våldsinslagen. Det här är en extremt blodig, våldsam film. Kroppsdelar slits av, män klyvs, kroppar körs över med stridsvagnen så att skallar exploderar som övermogna finnar.
Filmen innehåller flera väldigt starka scener. Kort efter att Norman anlänt tvingar Wardaddy honom att skjuta ihjäl en tillfångatagen, obeväpnad tysk. Tysken visar foton på sin familj, Norman gråter och vägrar skjuta, men Wardaddy ger sig inte och amerikanerna hånskrattar när ett dödande skott slutligen avfyras. Senare anländer Fury till en liten by där männen får tillfälle att supa sig fulla och våldta kvinnor. Norman och Wardaddy tar sig in hos en kvinna och hennes unga, söta kusin. Kvinnorna är först livrädda, men Wardaddy visar sig ha ett gott hjärta och plockar fram mat han ger dem. Kusinen och Norman blir dessutom förtjusta i varandra. Den här scenen skulle kunna bli löjlig, men den funkar. Den trevliga stämningen förstörs när resten av grabbarna stövlar in och beter sig som svin; Coon-Ass är direkt psykopatisk.
... Men säg den glädje som varar. Snart sprängs allt i luften och Fury rullar vidare.
Det här är ingen hyllning till den amerikanska armén. FURY visar bara upp krigets absolut värsta sidor. Det är väl bara slutet, där de fem männen ger sig på 300 tyskar, som känns som en klassisk krigsfilm med hjältemodiga allierade soldater. Filmens slutbild är fantastisk. Scenen där de 300 tyska soldaterna marscerar och sjunger en kampsång är direkt mardrömslik.
FURY är en riktigt bra krigsfilm. Den når inte upp till samma höjder som STALINGRAD, men det här är mörkt, skitigt och motbjudande. Wardaddy och de andra är inga hjältar.








(Biopremiär 24/10)

-->



Bio: Ouija

Foton copyright (c) UIP

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 2:

Visst blir man misstänksam när en film går upp på bio utan att pressvisas - och inte bara det, SF struntade dessutom i att informera åtminstone Malmöpressen om att filmen skulle ha premiär. Jag hade ingen aning om att OUIJA gick upp redan i slutet av förra månaden. Så det blev till att gå på en ordinarie visning.

I salongen intill visades ANNABELLE. Två spökfilmer samtidigt. "Är det här ännu en 'högriskfilm?' frågade jag den hästsvansprydde unge mannen som rev biljetter. "Nä, det brukar vara ganska lugnt därinne," svarade han. Tja, det var väl den en sanning med modifikation. Det var nog i det närmaste fullsatt, jag och min flickvän var äldst med bred marginal, och vi verkade vara de enda som kommit dit för att faktiskt se filmen. Tio minuter in i filmen kom ett gäng på drygt tio pers insläntrande och verkade skita i att de missat filmens set-up. Efter ytterligare fem minuter kom ytterligare en handfull. Sedan sprangs det på toaletten genom hela filmen, SMS-signaler plingade då och då, och salongen lystes upp när kidsen Facebookade på sina mobiler. Självklart pratades det också. Jag var den ende som sa till. Jag lutade mig fram till barnen som satt framför oss och väste "Håll käften eller gå hem!" - inget snällt "Sch!" här, inte. Sedan lutade jag mig fram igen och röt "Stäng av mobilen, för helvete!". De blev så rädda att de lydde. Men kom igen, det ska inte vara mitt jobb att vara biografpolis.

... Okej. Men filmen, då? utbrister ni. Just det. Den höll jag på att glömma. Och det finns en orsak till det. Den är nämligen allt annat än minnesvärd.

Specialeffektskillen Stiles White (Stan Winston Studio) regidebuterar med OUIJA, ännu en snäll skräckfilm som fått en PG-13-gräns i USA. Temat ouijabräde har vi ju sett tidigare i Kevin S Tenneys WITCHBOARD från 1986 med Tawny Kitaen, en film jag minns som hyfsat okej - fast det är klart, jag var tonåring då och tyckte att det mesta var coolt.
Olivia Cooke, som ser ut som Jessica Albas lillasyster, spelar den väna Laine Morris, som tillsammans med sin blonda och väna kompis Debbie (som jag trodde var hennes syster), brukade leka med ett ouijabäde när de var barn. Ouija, det är ju en sådan där pryl man kan kontakta andevärlden med. Påstås det. De tillverkas av leksaksföretaget Hasbro, som även varit med och producerat den här filmen som är "based on the Hasbro game".

När filmen börjar är de två vännerna unga vuxna. Eller gamla tonåringar. Debbie hittar Ouijabrädet på vinden i huset hon flyttat in i, och spelar det ensam. Det ska man inte göra! Hon blir besatt av en ond ande och hänger sig i en ljusslinga. Laine misstänker att självmordet har med ouijabrädet att göra, så tillsammans med pojkvän, lillasyster och kompisar beger de sig till Debbies hus och kontaktar andar och har sig. Detta kommer att straffa sig dyrt när de får kontakt med den räliga spökflickan Doris, vars läppar är ihopsydda, och hennes spökmor.

Laines kompisar får läpparna ihopsydda och dödas och Laines måste klura ut vad som hände Doris - och hur man ska stoppa hennes framfart.

... Och spänningen ... ligger inte precis tät.

Tvärtom.

Det här är en väldigt fesjonken* film.

Vi får veta vad man kan göra med tandtråd. När spöken dör ser det ut som om de fiser och sedan exploderar. Ibland verkar de rapa och explodera. I en scen har man lyckats få upp en skitstor fåtölj genom en liten, liten lucka. Det förekommer alldeles för många så kallade "false scares"; när till exempel någons pojkvän plötsligt dyker upp bakom en dörr - något som fick den unga publiken i Malmö att skrika och hoppa till.

OUIJA, som är en lågbudgetrulle som kostade fem miljoner dollar, är alldeles för snäll, ointressant och tonårsinriktad. Rollfigurerna är trista. Den enda jag kände igen var Lin Shaye från bland annat TERROR PÅ ELM STREET, DUM & DUMMARE, DEN DÄR MARY och INSIDIOUS-filmerna. Hon spelar en mystisk kvinna i rullstol inspärrad på mentalsjukhus.

Filmen är inte tillräckligt dålig och irriterande för att få en etta i betyg, men nej, det här är inget att hänga i julgranen. Däremot fick jag lust att se om WITCHBOARD.








(Biopremiär 29/10)

*Ni utsocknes säger nog "fisljummen".

fredag 7 november 2014

Bio: Interstellar

Foton copyright (c) Warner Brothers/Fox
Christopher Nolan! Jag ska ta reda på var du bor! Sedan ska jag söka upp dig! Och sedan ska jag ... gömma din cykel!
Jag kollar lite på de recensioner av Nolans filmer som finns här på TOPPRAFFEL! och konstaterar att jag nog varit lite för snäll mot dem. Batmanfilmerna började bra med BATMAN BEGINS, men blev sämre efterhand (nej, jag tyckte inte att Jokern var fantastisk i THE DARK KNIGHT) och jag skulle inte gett en fyra till THE DARK KNIGHT RISES. Och jag hade glömt att jag gav en trea till INCEPTION, en film jag minns som riktigt trist. Nolan stod även för det ganska usla manuset till den hyfsat misslyckade MAN OF STEEL, som jag nog inte borde gett en trea i betyg. Jag recenserade aldrig Nolans hyllade debutfilm MEMENTO, men den gillade jag inte alls - om det inte vore för dess gimmick; att den berättas baklänges, hade ingen brytt sig, eftersom storyn egentligen är totalt ointressant och allt annat än originell.
Christopher Nolans yngre bror Jonathan står för manuset till nya filmen INTERSTELLAR, ett manus som enligt uppgift först hamnade hos Steven Spielberg. Nu blev det aldrig någon Spielbergfilm - istället fick vi detta vanity project.
Åh, herregud.
Snacka om bajsnödig film.
INTERSTELLAR utspelar sig i en nära framtid och det håller på att gå åt skogen för mänskligheten. Matthew McConaughey spelar Cooper, en hejare till att vara bonde, men en ännu större hejare till att flyga rymdfärjor, vilket var hans tidigare yrke. Men bäst av allt är han på att vara älskvärd om öm far till sin dotter Murph.
Plötsligt råkar Cooper och Murph snubbla över ett topphemligt NASA-projekt. Ja, de nästan bokstavligt talat snubblar över det. Michael Caine och Anne Hathaway sitter i en anläggning och funderar på om det finns en framtid för mänskligheten därute i rymden. De behöver Cooper som rymdpilot - men om han kliver ombord på skeppet och ger sig ut lär han aldrig få återse sin dotter.
Nu blir förstås rymdresan av ändå, de far ut i världsrymden för att utforska ett maskhål ...
... Och sedan blir det pretentiöst mumbo-jumbo. Och vet ni vad jag inte gillar? Just det: mumbo-jumbo. I synnerhet inte tråkigt mumbo-jumbo. Och INTERSTELLAR är skittråkig.
Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, så filmen ser förstås väldigt bra ut. Och jag ska inte klaga på skådespelarna. Förutom de ovannämnda får vi bland annat se Jessica Chastain, Matt Damon, Casey Affleck, Topher Grace, Ellen Burstyn och John Lithgow. Men vad hjälper det när filmen är så här trist och högtravande och flummig? 169 minuter varar den. Varför gör den det? Vad är det för fel på 90 minuter? GRAVITY är en liknande film - och den varar bara 91 minuter. Det är dessutom en betydligt bättre film.
Hans Zimmer ligger bakom mycket strålande filmmusik. Till INTERSTELLAR har han bidragit med sitt kanske sämsta score. Det låter som om Zimmer och hans entoniga synt har gått vilse på att new age-kollo. Musiken understryker verkligen filmens tråkighet.
Jag var fortfarande på vift när filmen pressvisades, så jag såg den istället på en så kallad smygpremiär. Den var välbesökt - och större delen av publiken stånkade och stönade missbelåtet när filmskrället äntligen gick i mål. De tyckte att det här var lika pretto och trist som jag.
Om det inte vore för filmfoto och skådisar hade jag satt ett ännu lägre betyg.








(Biopremiär 7/11)

-->



torsdag 6 november 2014

Bio: John Wick

Foton copyright (c) David Lee/Noble Entertainment

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 1:

I vintras hängde affischen till Keanu Reeves-rafflet 47 RONIN på Filmstaden i Malmö. Men inte gick den upp på bio, inte. Filmen råfloppade i USA, så den svenska distributören lät bli att släppa den. Och kampsportsrafflet MAN OF TAI CHI, som Keanu Reeves själv regisserade förra året, fick vi inte heller se på bio. Jösses, det är ju längesedan jag såg Reeves på bio. Inte sedan 2010 års PIPPA LEES HEMLIGA LIV, en film jag inte kommer ihåg någonting alls av, och dessförinnan sågs han i den rätt usla THE DAY THE EARTH STOOD STILL och den lika stenhårda som utmärkta STREET KINGS.

Nu är i alla fall karln tillbaka - och det med besked! Mottagandet av JOHN WICK har i Sverige varit aningen svalt, i vissa fall (som i Göteborgs-Posten) iskallt, medan många amerikanska kritiker älskade filmen. Och amerikanerna har rätt. JOHN WICK är 2014 års fetaste jävla actionrulle. Med betoning på action. Och det är väl det de traderövar som sågat filmen retat upp sig på.

Så här är det ju: en gång i tiden gjordes det filmer för grabbar. Grabbfilmer. Hårda actionfilmer om hårda män som gjorde hårda saker så att blodet sprutade. Plötsligt, under 1990-talet, kom Hollywood på att man kan tjäna mer pengar om man istället gör mjäkigare filmer som kan ses av en yngre publik och som tilltalar både pojkar och flickor. Det var förstås en väldigt dum idé. Jag saknar verkligen 1980-talets reaktionära blodbad.

JOHN WICK, som regisserats av David Leitch och Chad Stahelski, liknar förvisso inte 80-talets filmer, men den är en film som inte ursäktar sig och försöker vara något den inte är. Filmen är uppbyggd kring en handfull actionscener. Handlingen är bara flängd, det här handlar bara om att visa upp action.
... Ja, handlingen är så flängd och simpel att jag undrar hur man fick väletablerade karaktärsskådespelare att ställa upp. Keanu Reeves är titelns John Wick, före detta hitman - och av allt att döma världens skickligaste sådan. Han drog sig tillbaka, gifte sig, men så blev hans fru sjuk och dog. Innan hon satte tofflorna hann dock frugan köpa en äckligt gullig hundvalp till John, som förutom sin fru bara älskar sin bil.

Men så dyker den rälige Iosef Tarasov (Alfie Allen) upp, spöar skiten ur John Wick, dödar hunden och stjäl Johns bil. Iosef är son till den ryske gangstern Viggo (Micke Nyqvist), som inte precis uppskattar vad sonen gjort. Han vet att John kommer att hämnas - och det gör John.

Med besked.

JOHN WICK är en ultrastiliserad film som verkar utspela sig i ett parallelluniversum. Berättelsen utspelas i New York, men här finns inga realistiska människor, inga miljöer eller händelser som har med verkligheten att göra. Keanu Reeves bär genomgående snygga kostymer, vilket man ju bör göra om man är på blodigt hämnarstråt, och han lyckas behålla ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck från början till slut.
Actionscenerna är fullkomligt fantastiska. Ibland går tankarna till den rätt märkliga filmen CUBIC (EQUILIBRIUM, 2002); den där rullen där man uppfunnit en kampsport kallad Gunkata; man skjuter med pistoler medan man utför koreograferade rörelser. John Wick föredrar att skjuta sina motståndare på nära håll, och detta gör han i extremt välkoreograferade scener och olika miljöer; i sitt hem, på en nattklubb och i en kyrka - för att nämna tre. Motståndarna kommer i tjogtal, och vi tackar för att det faktiskt går att se vad som sker under actionscenerna, till skillnad från så många andra filmer idag.

Willem Dafoe spelar en annan hitman som anlitas av Viggo för att mörda John Wick, Adrienne Palicki är en hitwoman som blir kåt av att döda folk, och både John Leguizamo och Ian McShane dyker upp i minimala roller. Jag hade dock ingen aning om att Daniel Bernhardt har en rätt stor roll i filmen. Kommer ni ihåg Daniel Bernhardt? Just det, det är ju den där långe schweiziske kampsportaren som spelade huvudrollen i 90-talsrullar som BLOODSPORT 2, 3 och 4, FUTURE WAR och TRUE VENGEANCE. Jag har undrat vart han tog vägen, men nu ser jag att han faktiskt var med i saker som THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE och PARKER, men rollerna var väl så små att han inte syntes.
Micke Nyqvist är andra namnet i rollistan och hans roll är betydligt större än jag trodde att den skulle vara. Han funkar bra i rollen, men nog är det lite konstigt att han bryter på svenska istället för ryska.

Här och var är filmen väldigt rolig, Nyqvist lyckas klämma in några komiska repliker, och ibland blir det direkt surrealistiskt, som när en polis kommer på besök och låter John Wick hållas trots att det ligger flera lik på golvet. Det figurerar även ett hotell som är en fristad för hitmen; dessa får inte döda varandra eller ens bråka innanför väggarna, men när John Wick dyker upp struntar vissa i denna regel.

JOHN WICK är en cool film. Det är en underhållande film. Och det är en väldigt våldsam och blodig film. Jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare.








(Biopremiär 31/10)

söndag 2 november 2014

Bio: Chef

Foton copyright (c) UIP

Är du nyfiken på Twitter? Undrar du vad man kan använda Twitter till? Hur man kan göra sin verksamhet extremt framgångsrik med hjälp av Twitter? Då ska du se CHEF! Den här filmen är i det närmaste en 114 minuter lång reklamfilm för Twitter - maskerad till dramakomedi om en stjärnkock.
Jon Favreau spelar stjärnkocken Carl Casper. Ja, mer än det. Favreau har även skrivit manus och regisserat den här matpornografiska filmen, som är fylld med kända ansikten och som till en början är rätt bra.

Carl Casper, som har ett kraschat äktenskap bakom sig, arbetar på en restaurang vars ägare inte låter den kreative Carl leva ut sina lustar; man håller fast vid sin gamla meny, och när en pompös restaurangkritiker (Oliver Platt) en dag dyker upp och sågar Carls oinspirerade matlagning, får Carl nog och skäller ut kritikern, först på Twitter, sedan ansikte mot ansikte. Den sistnämnda incidenten filmas och hamnar på Youtube. Carls karriär kraschar.
... Men då kommer Carls raffiga exfru med en idé: skaffa en food truck och servera kvalitetsmat från denna! Ni är kanske bekanta med food truck-trenden. Den har ju även nått Sveriges storstäder. Matvagnar som serverar dyr snabbmat till hipsters (förklarar jag det lite fördomsfullt). Carl tar med sig sin lille son och sin kockpolare Martin (John Leguizamo) på en roadtrip i foodtrucken, de hamnar i New Orleans, och eftersom den rådige sonen konstant gör reklam för dem via Twitter, gör denna nya verksamhet hejdundrande succé. Genast blir Carl en lycklig och framgångsrik man, och hans relation till sonen och exfrun är bättre än någonsin.

CHEF känns som två filmer. Den första halvan, som berättar om hur hur hans karriär slås i bitar tack vare sociala medier, är bra. Under denna halva figurerar även Scarlett Johansson, Dustin Hoffman, och Robert Downey Jr dyker upp i en liten men skojig roll. Men när Carl väl skaffar sig sin food truck dör filmen. Nu blir det plötsligt en helt annan film - och en rätt kass sådan. Det är utdraget, ointressant, det finns inte så mycket att berätta om livet som food truck-kille, och det tjatas konstant om Twitter, Instagram, Foursquare, Facebook, Youtube och allt vad det är. Synd.

Visst ser det gott ut när det lagas mat. Visst blir man hungrig. Men nog vore det trevligt om Jon Favreau hade levererat på fler plan. CHEF känns bara lång, historien har gjort sitt efter halva speltiden, och till slut blir det bara trist och ointressant.

Lägg biopengarna på ett restaurangbesök istället.








(Biopremiär 31/10)

onsdag 29 oktober 2014

Radioraffel om Annabelle

Det var ju värst vad det var lugnt här på TOPPRAFFEL! tänker ni. Flera dagar utan filmrecensioner. Utan serierecensioner. Helt tomt är det. Vad har hänt? Jo, så här är det: jag har gjort något jag inte gjort på evigheter. På decennier. Jag har tagit mig lite semester. Jag har rest utomlands - till Göteborg. Dock bar det sig inte bättre än att det blev lite TOPPRAFFEL! i media ändå. I måndags medverkade jag nämligen i radio. Jodå. Jag dök upp i programmet Nordegren & Epstein i P1 tillsammans med Fredrik Strage och pratade lite om filmen ANNABELLE. Den lilla filmen har ju hamnat i händelsernas centrum eftersom det tydligen utbryter slagsmål och grejor i biosalongerna när den visas. Häromsistens tillkallades polis när en föreställning på Filmstaden i Malmö spårade ur. Som kanske är bekant skrev jag om mina egna upplevelser när jag såg filmen på premiärkvällen, den texten kan ni läsa HÄR.
... Och tack vare modern teknik går det alldeles utmärkt att lyssna på radioinslaget här:
 





tisdag 21 oktober 2014

Bio: Blixten och det magiska huset

Bilder copyright (c) Lucky Dogs
Animerade familjefilmer i 3D står numera som spön i backen, och det brukar vara Pixar, Disney, Dreamworks och något amerikanskt bolag till som dominerar. Då och då dyker det upp europeiska konkurrenter - men de är i de allra flesta fall så taffliga och/eller trista att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda exempel.
BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är en belgisk film. Minsann! Förvisso är den riktad mot den amerikanska marknaden, förtexterna är på engelska (medan dialogen dubbats till svenska), historien till och med utspelas i USA - men det är en belgisk rulle i regi av Jeremy Degruson och Ben Stassen. Vad har Ben Stassen på sig när han går på fest? Värsta stassen! Stassen har tidigare gjort den rätt vissna SAMMYS ÄVENTYR. (Där kom exemplet jag inte kom på här ovan)
Till en början heter Blixten ingenting. Han är en liten kattunge som blir kvarglömd när ägarna flyttar. Det dröjer inte länge innan han hittar ett stort, kusligt spökhus andra djur verkar rädda för. I huset bor en skojig trollkarl tillsammans med sina käcka husdjur och ett gäng små mekaniska, levande skapelser trollkarlen har uppfunnit. Det åskar och blixtrar ute, så den vänlige trollkarlen ger kattungen namnet Blixten.
Men alla är inte vänliga i den här filmen. Trollkarlen hamnar på sjukhus. Då dyker dennes elake brorson upp - och det enda han är ute efter är att sälja den enorma kåken för stora pengar. Således är det dags för Blixten att tillsammans med övriga djur agera hjälte. Slemma typer tar sig in i huset och så blir det spänning och jakter och grejor.
Handlingen i den här filmen är inget speciellt. Det är en sådan där story jag som vuxen glömmer bort samtidigt som jag ser på filmen. Jag reagerade på att det ibland blir ovanligt våldsamt, med onda bovar som skjuter och har sig.
Men jag kan inte göra annat än att påpeka hur flott och välgjord filmen är - för det är den! Figurdesignen är betydligt bättre än genomsnittet, populära filmer som ICE AGE-serien tycker jag har direkt ful figurdesign, och det är inte krystat och konstigt som i Disneys flygplansfilmer - eller BILAR för den delen. BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är synnerligen vältecknad.
Vad som också imponerar är 3D:n. Belgarna har minst sagt tagit vara på teknikens möjligheter och det känns verkligen som att sitta alldeles intill en scenkant, på vilken djur och människor springer omkring, medan fåglar flyger ut i salongen. Jag är rätt trött på 3D, det brukar sällan tillföra något, men i det här fallet var det häftigt.
Vad som också överraskar är valet av musik till ett par scener. Vad spelas när Blixten hittar huset och försöker ta sig in? Jo, "Lovecats" med The Cure! Och när han bekantar sig med de boende och de tokar omkring, då hörs "House of Fun" med Madness. Inspirerat! Vem hade väntat sig detta i en ny barnfilm?
Betyget nedan är snällt.







(Biopremiär 24/10)

-->



måndag 20 oktober 2014

Bio: Love, Rosie

Foton copyright © 2014 Constantin Film Produktion GmbH. All Rights Reserved.
Ibland hamnar man fel. Nej, jag hamnade i rätt salong, på rätt film - men ändå väldigt, väldigt fel. LOVE, ROSIE vänder sig till tonårstjejer. Man måste nog vara tonårstjej för att uppskatta det här. Jag kan riktigt se- och höra unga töser sitta och mysa och fnissa i biosalongen. Jag är en medelålders karl med polisonger.
LOVE, ROSIE bygger på en roman av den irländska författarinnan Cecelia Ahern (ja, hon stavar sitt förnamn så), som tidigare skrivit P.S. I LOVE YOU, vilken filmatiserades 2007. Den här filmen är förvisso på engelska och utspelar sig till större delen i Dublin (vilket inte märks överhuvudtaget), men den kommer från tyska bolaget Constantin och är regisserad av tysken Christian Ditter, som tidigare gjort en rulle som heter VICKE VIKING. Alla som sett VICKE VIKING: räck upp en hand! I huvudrollen som Rosie Dunne ser vi Lily Collins, dotter till Phil, och hela filmen berättas ur hennes synvinkel; hon är med i nästan varje scen.
Rosie och Alex är barndomskompisar, de har känt varandra så länge de kan minnas, och i en prolog får vi se dem som barn. Efter ett par minuter har ungarna vuxit upp till Collins och Sam Claflin, den senare ser ut som en väldigt ung Hugh Grant. Det är väldigt uppenbart att de här två egentligen är hopplöst förälskade i varandra, men eftersom de är bästisar inser de inte detta. De träffar andra killar och tjejer under hela uppväxten, och när de båda två kommit in på ett college i Boston i USA, bär det sig inte bättre än att en hopplös snubbe klantar sig och råkar göra Rosie på smällen. Hon skippar Boston för att bli ensamstående mor.
Alex gifter sig, skiljer sig, gifter sig igen, Rosie gifter sig med en tölp och hon har det tufft - och drömmer hela tiden om att en dag öppna hotell. Ja, någon ska väl drömma om det. Och aldrig fattar de unga tu att de bör skilja sig från sina respektive och äntligen bli ett par. Rosies dotter hinner bli tolv år under filmens gång. Inga medaljer till de som listar ut vad som sker i slutscenerna.
LOVE, ROSIE klassas som romantisk komedi. Och visst - ett par scener är väl lite skojiga. Som när en kondom ställer till det för Rosie och hennes framtid, och det därpå följande gynekologbesöket. Men i övrigt verkar filmmakarna ha blandat ihop flams med komedi, och sentimentalitet med romantik. Vilket inte hindrade några damer på pressvisningen från att snyfta. Det är inte utan att jag undrar vilka de var! Vad gäller handlingen finns här inget vi inte har sett förut. Det känns som att jag har sett den här filmen åtskilliga gånger tidigare. Samma standardstory, samma överraskningsmoment, samma typ av rollfigurer, samma slut - inklusive en kamp mot klockan. Och allt detta har gjorts betydligt bättre i andra filmer.
25-åriga Lily Collins är onekligen väldigt söt (tur att hon inte brås på sin far), men även om hon ska åldras tolv år under filmens gång, ser hon precis likadan ut hela tiden. Hon bör vara i 30-årsåldern på slutet, men kan passera som tjugo.
På soundtracket ligger diverse hitlåtar, oftast hemska sådana, från de år episoderna utspelas, och vid ett par tillfällen spelas låtar med Lily Collins.
... Men som sagt. Jag tillhör inte målgruppen. Och jag kan mycket väl tänka mig att målgruppen kommer att tycka att det här är gulligt, romantiskt, och hur festligt som helst. Själv fick jag lust att se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... eller varför inte NOTTING HILL?








(Biopremiär 24/10)

-->