onsdag 17 december 2014

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.
LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.
Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.







(Biopremiär 19/12)


Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.
Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.
I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.
... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.








(Biopremiär 10/12)

söndag 14 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Tom Adams

Vad har SNOBBAR SOM JOBBAR och HEM TILL GÅRDEN gemensamt? Jo, den Londonfödde skådeselaren Tom Adams dök upp i båda serierna. Han dök även upp i avsnitt av THE AVENGERS, Gerry Andersons UFO, långköraren GENERAL HOSPITAL, polisongdramat ONEDINLINJEN, DOCTOR WHO, THE HAMMER HOUSE OF MYSTERY AND SUSPENSE, REMINGTON STEELE, och en farlig massa andra TV-serier.
På bio kunde vi se Adams i krigsrafflet DEN STORA FLYKTEN, antologiskräckisen HUSET SOM DROPPADE BLOD från Amicus, och i Roger Cormans VON RICHTHOFEN AND BROWN.
1965 spelade Tom Adams den hemlige agenten Charles Vine i Lindsay Shonteffs LICENSED TO KILL, en film som i USA döptes om till THE 2ND BEST SECRET AGENT IN THE WHOLE WIDE WORLD. Han återkom som Vine i John Gillings WHERE THE BULLETS FLY och i SEVEN MURDERS FOR SCOTLAND YARD-regissören José Luis Madrids O.K. Yevtushenko.
Nu kan vi inte längre se Tom Adams, åtminstone inte i levande livet, eftersom han efter en tids kamp mot cancer kastat in handduken, 76 år gammal.
TOM ADAMS
1938 - 2014
R.I.P.

-->

lördag 13 december 2014

Fröding för skåningar

En del av er undrar kanske var min recension av senaste HOBBIT-filmen håller hus. Jo, så här är det: jag har på sistone blivit deltidsgöteborgare och går på pressvisningar i Göteborg. Dock pressvisades inte HOBBIT och eftersom saker och ting inte funkar likadant här som i Malmö, kommer jag inte att se- och skriva om filmen förrän jag är tillbaka i Malmö.
... Men jag sitter inte rastlös för det. Idag tog jag mig för att tolka Gustaf Fröding till skånska. Jag vill ju att vår svenska kulturskatt ska vara begriplig även för landets mer kontinentala invånare. Således följer här min omarbetade version av "Dumt fôlk":

FUBBICKAR

Bevaore maj väl fårr fubbickar!

Att en sånn som jao, som ente gått i skolan å så, kan va litta ding i huet, de ej vell ente så konstit, men när dom som trior att dom ej nått ente klaorar å å buckstavejra, då ej de dållit.

Tao tixempel den darr sönndassmorronen när jao traska po lannsvägen. Deå kom ejn sån darr ståckålmajävel me glasyn, å taoni å dann va han, som dom brugar va, dom darr.

“Goddag, min bäste herre”, sao han. “Vet ni månne hur jag ska gå för att komma till prästgården?” unnra han.

“Iou, ja, du, dej ej klaort att jao ved”, sao jao. “Dej ej ente sveårt alls å komma dit. När du kommet litta länger bort, så kommår du ti ejn väg ti venstår, men den skaddu ente tao, nä, baora fortsett tiss du kommår ti nästa vägaskäl, darr taor du ti höugår, darr skaddu geå.”

“Få se nu”, sao ståckålmajävelen å så litta bagom ud, som om han ente fatta. “Få se nu, inte till vänster, men till höger. Nå, vart ska jag gå sedan?”

“Jio, när du kåmmit ejn bid ti, så kommår du ti ejn eå, å i eån ej ejn eö.”

“Hursa?” sao han.

“Å i eån ej ejn eö”, sao jao.

“Men vad i hela friden är det ni säger? A, o?” sao han.

“Jamen dej ej jö ejn eå, jö”, skreg jao, fårr jao blej rejnt tiosi, “å i eån ej ejn eö, heör po maj neu, å i eån ej ejn eö.”

“A, o, ö”, sao han, åsså jick han.

Ja, sicken fubbick de va!


(Teckning: Malin Biller)



tisdag 9 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Weatherwax

Ken Weatherwax har hastigt avlidit i en hjärtattack, endast 59 år gammal. Hans filmografi är inte lång, den är snarare kort - väldigt kort. Weatherwax var nämligen bara känd för en enda roll: han spelade sonen Pugsley i FAMILJEN ADDAMS, en serie som spelades in 1964-1966. Å andra sidan är ju detta en synnerligen älskad TV-serie som repriserades i en evighet och som säkert fortfarande går i repris.
Förutom FAMILJEN ADDAMS medverkade Weatherwax i ett avsnitt av WAGON TRAIN från 1964 och så dök han upp i tandkrämsreklam. 1977 återvände han som Pugsley i en TV-film.
Ken Weatherwax hävdade att han mobbades i skolan för sin berömda TV-roll och han relegerades från ett flertal skolor. Sjutton år gammal tog han värvning och senare jobbade han som elektriker och byggde kulisser i Hollywood.
KEN WEATHERWAX
1955 - 2014
R.I.P.


torsdag 4 december 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Giulio Questi

När jag samlade film som värst på 1990-talet fanns det två holy grails jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få se i helt oklippt skick. Den ena var Boarne Vibenius' THRILLER - EN GRYM FILM med Christina Lindberg. Den hittade jag och mina polare först i den svenska, hårt nerklippa bioversionen, eftersom den släppts på hyrvideo en gång i tiden, och några år senare dök den plötsligt upp i komplett version. Ett ytterligare några år fanns den tillgänglig på DVD.
Den andra filmen var Giulio Questis spaghettiwestern DJANGO, KILL ... IF YOU LIVE, SHOOT! från från 1967, en mytomspunnen film. Enligt ryktet var det den mest våldsamma western som gjorts, den hade kortats direkt efter premiären, sades det, och sedan dess gick det inte att uppbringa en komplett version. Själv fick jag en kopia på den kraftigt kortade, svenska hyrkassetten (i vilken den mexikanske skurken Sorrow kallades Zorro i den svenska texten). Föga anade jag då att det i framtiden skulle komma ett videoformat som hette DVD och att vi skulle få hela DJANGO, KILL i tjusigt skick.
Efter att ha gjort några kortfilmer var DJANGO, KILL kommunisten Questis långfilmsdebut. Det är en synnerligen märklig och bisarr film; en av mina favoritwesterns - och dess våldsamma rykte är överdrivet. Jo, visst är den brutal och blodig, men filmen är så surrealistisk och konstig, att chockeffekten förtas. Någon Django figurerar inte i filmen; namnet lades till för att rida på Franco Nero-figuren Djangos popularitet. Tomas Milian spelar en namnlös man som i filmens inledning skjuts och begravs - men kravlar ur graven. Det har spekulerats i om han bara var skadskjuten eller om han återuppstår från de döda. Han tar sig till en besynnerlig stad som terroriseras av ett gäng homosexuella cowboys iklädda likadana svarta kläder (fascistskjortor) och någonstans i staden finns en gömd guldskatt.
Beryktad, tidigare bortklippt scen ur Django, Kill!
Filmen hade faktiskt biopremiär i Sverige 1968 som DJANGO KILL - DÖDA FÖR GULD, enligt Statens Medieråds hemsida gjordes inga klipp och versionen som visades var en timme, 50 minuter och 55 sekunder lång. Den oklippta, amerikanska Blu-rayversionen varar en timme och 57 minuter, medan IMDb listar den som 100 minuter lång.
1968 kom den bisarra giallon DEATH LAID AN EGG, som i Sverige släpptes som DÖDEN LÄGGER ÄGG. Huvudrollerna i denna innehades av Gina Lollobrigida, Jean-Louis Trintignant och Borstahusens stolthet Ewa Aulin. Dessa tre hamnar i en kärlekstriangel mot bakgrund av en kycklingfarm där man experimenterat fram kycklingar utan huvud och ben, eller vad det nu var - det är längesedan jag såg filmen, jag minns bara att allting var väldigt konstigt. Jag gissar att filmen är full av politisk symbolik.
Dessa är de enda filmer av Giulio Questi jag har sett. 1972 gjorde han en skräckfilm som heter ARCANA, och därefter regisserade han enbart filmer för TV, samt ett gäng kortfilmer, 2011 filmade han för sista gången.
Gina Lollobrigida och söta fröken Aulin.
Giulio Questi var känd som en argsint, vresig regissör, och igår, den tredje december, avled han, 90 år gammal.
GIULIO QUESTI 
1924 - 2014
R.I.P. 

-->

onsdag 3 december 2014

Bio: November Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är bara att konstatera att det numera är gubbar som visar var skåpet ska stå i actionsvängen. Folk som Liam Neeson (62) och Denzel Washington (60 senare i december), och här kommer nu Pierce Brosnan, 61, och är hårdare än de två förstnämnda gubbarna tillsammans. COCKTAIL-regissören Roger Donaldsons NOVEMBER MAN, som heter så i förtexterna, men THE NOVEMBER MAN på den amerikanska affischen, är dessutom en actionfilm som känns härligt gammaldags - om man nu kan kalla filmer som är ett par decennier gamla för gammaldags.

NOVEMBER MAN, som bygger på romanen "There are no spies" av Bill Granger, är en spionhistoria med ett så kallat "convoluted plot", en invecklad intrig - rättare sagt; intrigen är väl egentligen inte invecklad, men man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med i svängarna. Å andra sidan räcker det att veta vilka som är goda och vilka som är onda - och vilka som befinner sig någonstans däremellan.

Pierce Brosnan spelar CIA-agenten Peter Devereaux, som gick i pension 2008, Luke Bracey gör hans unge lärling och arvtagare David Mason, och dessa två befinner sig någonstans mellan ont och gott. De är professionella mördare åt staten, de är stenhårda, iskalla, lämnar alla mänskliga känslor hemma, och lyder order.

Fem år efter att ha lämnat CIA anlitas Devereaux för att rädda skinnet på en rysk kvinna; Natalia (Media Musliovic), som spionerar på en mäktig ryss som kandiderar till president och som tros ha begått krigsförbrytelser i Tjetjenien. Natalia visar sig vara mor till Deverauxs hemliga dotter, allt går fel, CIA vet inte om att Deveraux ryckt in, och Mason skjuter ihjäl Natalia. Nu jagar alla varandra; amerikaner mot ryssar, Devereaux mot Mason, "Killer Vs Killer," som det står i biotrailern. Före detta Bondbruden Olga Kurylenko (som borde få spela Modesty Blaise någon dag) dras in i handlingen i egenskap av en tjej vars familj mördats av krigsförbrytaren. Belgrad demoleras när Deveraux och Mason röjer loss.

Donaldsons film skiljer sig från de flesta av dagens actionfilmer. Det här är ingen snäll PG-13-film riktad till unga tonåringar, som FAST & FURIOUS-serien. Det är ingen pastisch, som JOHN WICK. Den är inte lite arty, som THE EQUALIZER. Det är ingen komedi, som MACHETE. Actionscenerna är inte sönderklippta, som i Bourne-filmerna - här ser man vad som händer. Ska jag beskriva NOVEMBER MAN med ett ord, blir det "toppraffel". Det här är en traditionell agenthistoria och en robust actionfilm - och den är underhållande och stenhård.

Pierce Brosnan ler inte en enda gång. Han dricker mängder av whisky, oftast sveper han välfyllda glas. Blodet sprutar i mängder. Hjältar går tufft mot kameran medan bilar i bakgrunden exploderar. Vi får actionscener i slowmotion. Här finns ett slagsmål i ett pannrum, vilket alltid är ett plus. Luke Bracey kastar sig i sidled när han skjuter och han ligger med söta grannflickan. Brosnan besöker en strippklubb, komplett med en lesbisk akt på scenen. Amila Terzimehic spelar en rysk hitwoman som värmer upp innan hon spänstigt går ut och dödar folk. Olga Kurylenko, som är vacker som en solnedgång, spelar "Gnossienne No. 3" av Satie på piano och i eftertexterna står det "Performed by Olga Kurylenko".

Grabbfilm?

Javisst är det här en grabbfilm! Och jag gillar den. Vi är inte bortskämda med sådana här filmer nuförtiden. Det är säkert lite si och så med logiken här och Pierce Brosnans superagent är väl aningen för osannolikt skicklig på precis allting, men varför ska man bry sig om sådana petitesser?

Pierce Brosnan är filmens verkställande producent och Yves Saint Laurent har produktplacerat ett par svarta pumps, som Olga slänger i en papperskorg.

Gillar man inte actionfilmer bör man förstås hålla sig borta. Om man nu inte är en sådan där som ser dem ändå för att sedan sitta och spy galla över hur usla, dumma och hemska alla actionfilmer är.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/12)

tisdag 2 december 2014

Bio: Horrible Bosses 2

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag letar upp min recension av 2011 års komedi HORRIBLE BOSSES - en film jag inte minns speciellt mycket av. Inte mer än att Jennifer Anistons sexmissbrukare till tandläkare var väldigt raffig i den. Jag blir förvånad när jag upptäcker att jag faktiskt gav den en fyra i betyg. Var den verkligen så rolig? Tydligen. Eller så var jag bara på gott humor när jag såg den - och jag påpekade att det höga betyget var tveksamt.
Nu är uppföljaren här - och även den här gången kommer betyget att bli tveksamt. Fast åt andra hållet. HORRIBLE BOSSES 2 är nämligen inte bra. Tvärtom, det är en ganska påfrestande film SEX DRIVE-regissören och DUM & DUMMARE 2-författaren Sean Anders har gjort.
... Fast det börjar bra. Filmens första femton minuter, ungefär, är fantastiskt roliga. Grabbtrion från första filmen; Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day), har låtit tillverka en prototyp för sin uppfinning Shower Buddy; en pryl som låter användaren utföra alla moment i duschen samtidigt. Efter att i första filmen haft problem med riktigt otäcka chefer de då tänkte ta livet av, ska de nu bli sina egna chefer på sitt eget företag, och i ett första steg medverkar de i ett morgonprogram på TV. TV-inslaget blir förstås knasigt när duschen inte funkar och det ser ut som om de ... utför sexuella aktiviteter när de fixar problemet. Dessutom låter deras firmanamn Nick-Kurt-Dale.com tveksamt när man säger det snabbt, vilket den svarte programledaren inte uppskattar.
Dock hör ett av USA:s största postorderföretag av sig och vill sälja duschprylen. Chris Pine är den stenrike och elake Rex Pine, vars lömske och onde far Bert (Christoph Waltz) äger företaget. De beställer 100 000 Shower Buddies, Nick och hans kompisar startar upp en fabrik och anställer folk utan att ha fått något förskott, och när produktionen är igång, häver Bert Hanson affären för att sno patenten och själv låta tillverka prylen billigt i Kina.
Med skulder upp över öronen får trion den inte så genomtänkta idén att kidnappa Rex och kräva Bert på pengar. Självklart klantar de sig redan från start.
I en tid då majoriteten amerikanska filmer görs för att kunna förses med en snäll PG-13-åldersgräns eller lägre i USA, uppskattar jag verkligen filmer som vågar vara R-rated, det vill säga barnförbjudna. Komedier som vågar ta ut svängarna, som låter rollfigurerna svära och så vidare. Men - det måste finnas gränser. Det är inte roligt när det går för långt, när det bara blir barnsligt och plumpt. HORRIBLE BOSSES 2 går för långt mest hela tiden med sitt evinnerliga tjafsande om sex. Det är inte roligt att de säger "fuck" och "cock" precis hela tiden, tvärtom känns det mest genant. Och varför använder de oftast det mer kliniska ordet "vagina"?
Kurt och Dale är alldeles för korkade, i synnerhet Dale - det är svårt att förstå varför de här killarna faktiskt umgås med varandra. Dale verkar i det närmaste vara direkt efterbliven. Charlie Day verkar även tro att det blir roligt om man hela tiden skriker i falsett och stirrar omkring. Ragnar Frisk på sin tid trodde att det per automatik blev roligt om Åsa-Nisse skrek hela tiden, och vi vet ju alla hur det låg till med det i realiteten. Fast Åsa-Nisse var aldrig lika påfrestande som Dale.
Chris Pine går för långt i sin elakhet och framstår bara som rejält osympatisk, han är direkt obehaglig. Christoph Waltz är däremot härligt elak. Här och var har man stoppat in plastiga tuttbrudar i bikini som distraherar huvudpersonerna, vilket bara blir dumt.
Jennifer Aniston återvänder också hon från förra filmen, hon är fortfarande ett raffpaket, men hennes ganska få scener är inte speciellt kul. Även Jamie Foxx är tillbaka som trions kriminelle kompis Motherfucker Jones, liksom Kevin Spacey som upprepar sin rollfigur i en glorifierad cameo. Jonathan Banks spelar polis. Filmen avrundas med misslyckade tagningar som till större delen inte är roliga.
Det låter kanske som att jag kommer att tilldela den här filmen en etta i betyg, men det blir nog en tvåa ändå. HORRIBLE BOSSES 2 är inte tillräckligt dålig för att få en etta. Jag skrattade till ett par gånger även efter de inledande scenerna och ett par rollfigurer är kul. Men den här tvåan är så svag att den borde sjukskriva sig.








(Biopremiär 5/12)


måndag 1 december 2014

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.
Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.
Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.
Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.







(Biopremiär 5/12)


torsdag 27 november 2014

DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.
Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.








(Släpps 3/12)

onsdag 26 november 2014

Bio: En tripp till Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.


Marc Fitoussis feel good-drama LA RITOURNELLE visades som EN HELG I PARIS på Malmö filmdagar i somras. När den nu går upp på bio har den döpts om till det käckare EN TRIPP TILL PARIS (men i den svenska texten under förtexterna står en fortfarande "En helg"). Detta är alltså ännu en sådan där fransk film som försetts med en svensk till med en fransk ort eller region i titeln för att locka publik: EN LANTHANDEL I PROVENCE, EN BOHEM I PARIS och så vidare.


Isabelle Huppert och Michael Nyqvist dominerar den svenska filmaffischen. Det går inte att undvika att Micke Nyqvist medverkar. Filmen startar och Nyqvist står som tredje namn i förtexterna. Men det första vi ser är kor. Och Normandie. Huppert spelar Brigitte, som tillsammans med sin make Xavier (Jean-Pierre Darroussin från SNÖN PÅ KILIMANJARO) föder upp kor. Brigitte är dock trött på livet på bondgården, verkar det som. Det är inte så konstigt. Allting är grått och det hela är lika rafflande som en 70-talsepisod av HEM TILL GÅRDEN.


När ska det åkas till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Brigitte har fått något slags utslag på bröstet, troligen beror det på stress. Eller tristess. Hon steker tofubiffar. Xavier blir vred.

En ung grannflicka ställer till med stor fest för traktens ungdomar. En något äldre kille; Stan (Pio Marmaï), släpar dit Brigitte, de dricker och dansar. Brigitte blir full.


Men när ska hon åka till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Nu har ungefär halva filmen gått. Brigitte säger till Xavier att hon ska åka till Paris över helgen för att träffa en hudläkare som nog kan göra något åt hennes utslag. Men detta är bara en lögn. Brigitte vill träffa Stan, som jobbar i en American Apparel-butik i huvudstaden.


På plats i Paris letar Brigitte alltså upp Stan. Men var är han? Var är Micke Nyqvist? Jo, när det återstår ungefär en tredjedel - eller en fjärdedel? - av filmen dyker han upp. Och han spelar en dansk! Jag måste säga att jag blev förvånad när han visar sig prata franska. Han pratar även lite danska. Han flirtar med Brigitte och spelar "Trubbel" med Monica Zetterlund. Är det månne Lena Endre som dyker upp på ett litet foto föreställande hans fru?

... Okej. Om det inte vore för Micke Nyqvists medverkan hade den här filmen troligen aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD. EN TRIPP TILL PARIS är en oerhört menlös film. Den är inte romantisk. Den är inte speciellt rolig. Jag kan inte hävda att den är underhållande. Efter tio minuter var jag rätt less på filmen.


Det hela berättas i ett makligt lunkande. Det är grått och visset mest hela tiden. Majoriteten av filmen utspelar sig i Normandie och där ser det ut att fortfarande vara 1970-tal.


I ett lite mystiskt stickspår får vi se Brigitte hjälpa en ung indier som säljer grönsaker illegalt på gatan. Vid ett tillfälle får vi se Barbapapa på en TV. De av er som är intresserade av att se en liten kalv komma till världen lär bli nöjda. I en lång - och egentligen fullkomligt omotiverad - scen visas hur en ko kalvar.
... Men om man inte är intresserad av detta kan jag inte komma på något skäl till att se den här filmen.


I eftertexterna stavas Nyqvists förnamn som "Michaël".





(Biopremiär 28/11)

tisdag 25 november 2014

Bio: The Judge

Foto copyright (c) Warner Bros.
Robert Downey Jr, Robert Duvall, Billy Bob Thornton, Vincent D'Onofrio och Vera Farmiga. Jodå, visst händer det att skådespelare kan rädda en film. WEDDING CRASHERS-regissören David Dobkins drama THE JUDGE borde egentligen vara fullkomligt olidlig, med andra skådespelare i de ledande rollerna hade filmen säkert varit svår att sitta igenom - men tack vare ovan nämnda laguppställning blir det hela inte alltför plågsamt.
Robert Downey Jr spelar stjärnadvokaten Hank Palmer; skicklig, hal, överlägsen, framgångsrik, sarkastisk, fast hans familjeliv är inget vidare. Han ska skilja sig från sin fru och han har ingen som helst kontakt med sin far Joseph (Duvall), en domare i en liten håla i Indiana och som enligt Hank är en elak typ. Men alldeles i början av filmen nås Hank av budskapet att hans mor har dött. Hank tvingas hälsa på sin far och sina två bröder; Glen (D'Onofrio) och Dale (Jeremey Strong), den senare lätt efterbliven. Hank lyckas även vänslas med sin ungdomskärlek Samantha (Farmiga).
På kvällen efter begravningen bär det sig inte bättre än att Joseph tar bilen för att köra och handla - och kör på och dödar en man man som suttit tjugo år i fängelse för mord; det var förstås Joseph som dömde mannen. Polisen vill ha påkörningen till mord, de och advokaten Dwight Dickham (Thornton) hävdar att Joseph medvetet körde ihjäl offret. Joseph själv påstår sig inget minnas, han är sjuklig och glömsk.
Den vresige Joseph anlitar en lokal och grön advokat som spyr innan domstolsförhandlingarna, så Hank ser sig tvungen att ställa upp gratis och hjälpa farsan. Inga priser till de av er som tror att de snart glömmer allt gammalt groll och försonas.
THE JUDGE börjar riktigt roligt; jösses, i dess första scen får vi se den elegente Hank stå och kissa på en kollega - bokstavligt talat. Som helhet kan Dobkins film klassificeras som dramakomedi, men ju längre berättelsen pågår, desto allvarligare blir den. Och den här filmen pågår länge. Två timmar och 21 minuter! Det finns ingen som helst orsak till att det här ska hålla på så länge. Ett tag känns det som om filmen aldrig ska ta slut, den bara fortsätter och fortsätter, och eftersom filmen hela tiden blir alltmer sentimental tenderar den att bli påfrestande.
... Men skådespelarinsatserna är utmärkta. Robert Downey Jr är inte bara en av världens främsta skådespelare, han är antagligen även världens just nu coolaste karl - och han är ju dessutom en väldigt kul kille. Hans Hank är på många sätt en stöddig översittare, men han är ändå sympatisk och hans sarkasmer är härligt syrliga. Minsann om inte även Grace Zabriskie; Sarah Palmer i TWIN PEAKS, dyker upp i en liten roll.
Hank har en liten dotter som inte är så irriterande lillgammal och tillgjord som ungar brukar vara i Hollywoodfilmer. Hon fäller en av filmens roligaste repliker efter att hon undrat om hennes föräldrar ska skiljas; mamma kommer att bli så ensam, säger hon. Hank påpekar att han också kommer att bli ensam, men då säger den lilla tösen att pappor aldrig blir ensamma, eftersom de alltid gifter om sig med yngre mammor.
Massachusetts agerar stand-in för Indiana.







(Biopremiär 28/11)

-->