fredag 10 oktober 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Jan Hooks

Jag minns inte riktigt varför, men i somras diskuterade jag och en kompis Jan Hooks. Jag tror att vi blandat ihop henne med någon annan kvinnlig komiker som medverkade i SATURDAY NIGHT LIVE. Troligen var det Laraine Newman vi var ute efter, men vi kom bara på Jan Hooks.

... Och av en märklig slump har nu Jan Hooks dött, endast 57 år gammal. Enligt Variety kämpade hon mot "en svår sjukdom". Och nej, hon ser allt annat än frisk ut på bilder tagna de senaste åren.
Jag blev med kabel-TV 1990 och på den tiden visade MTV ett eller flera avsnitt av SATURDAY NIGHT LIVE varje dag - och då var det fortfarande "den gamla goda tiden" som gällde. Antingen körde de klassiska avsnitt från 1970-talet med John Belushi, Dan Aykoyd, Steve Martin och det gänget, eller de avsnitt som då var nya, med Mike Myers, Wayne's World, och så vidare - och Jan Hooks. Och Hooks minns jag som väldigt kul. En snygg tjej som är skitrolig och en hejare på att imitera folk - hon var nog mest känd för att göra Hillary Clinton och Nancy Reagan.
Förutom att medverka i SNL (1986-1991), kunde vi se Hooks i långfilmer som PEE-WEES STORA ÄVENTYR, TJEJEN SOM TOG HEM SPELET, BATMAN - ÅTERKOMSTEN och CONEHEADS. På TV syntes - och hördes - hon i TV-serier som TREDJE KLOTET FRÅN SOLEN, FUTURAMA, SIMPSONS och 30 ROCK.
JAN HOOKS
1957 - 2014
R.I.P.

torsdag 9 oktober 2014

Bio: Två dagar, en natt

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag tar igen missade filmer, tredje och sista delen.
Alltså. Där satt jag på en ny mexikansk restaurang som hade smyginvigning. Det var gott, det var frikostigt, det var trevligt, och goda vänner satt vid mitt bord. Men så var jag tvungen att avlägsna mig. Jag skulle göra ännu ett försök att se bröderna Dardennes senaste film TVÅ DAGAR, EN NATT. Filmen tillhör de jag inte hann med under Malmö filmdagar och den pressvisades inte senare. Jag kunde inte se den under premiärhelgen, eftersom jag då var uppe på Bokmässan i Göteborg. Väl hemkommen från Götet gick jag bort till Filmstaden Storgatan för att se filmen, men det visade sig att den gick på Filmstaden Entré, och dit hann jag inte innan filmen började. Ett par dagar senare gjorde jag ett nytt försök - tjejen i kassan lovade att jag skulle hinna se både TVÅ DAGAR, EN NATT och 20,000 DAYS ON EARTH direkt efter varandra samma kväll. Hon hade missat att de gick på olika biografer, så inte fan hann jag se båda.
Men nu, så. Med andan i halsen anlände jag till biografen ett par minuter innan filmen rullade igång. Det var jag och femtio tanter i salongen. De tjattrade som på ett kafferep och parfymdoften låg tung. Tänk att de var så intresserade av den här filmen?
De belgiska bröderna Dardenne. Jean-Pierre och Luc. De är ju väldigt uppburna i vissa kretsar. Deras filmer tävlar alltid i Cannes. TVÅ DAGAR, EN NATT fick en femma i betyg i Sydsvenskan. Den enda av deras filmer jag sett är POJKEN MED CYKELN - vad jag kommer ihåg. Och den gillade jag inte. Men Marion Cotillard har huvudrollen i den här nya filmen, och henne gillar jag förstås.
Cotillard spelar Sandra. Hon mår inte så bra psykiskt. Hon sover mycket, gråter hela tiden, käkar konstant medicin - och nu kommer hon sannolikt att tvingas gå från sitt jobb. Kollegorna har haft en omröstning - de har fått välja om de vill ha kvar Sandra eller få en bonus på 1000 euro. Ett väldigt konstigt system. Kanske vanligt i Belgien? Det gick inte så bra, men Sandra har sett till att det ska bli ännu en omröstning. Nu har hon två dagar och en natt på sig att övertala kollegorna om att offra sin bonus så att hon kan få stanna. Hon har man och två barn och behöver pengarna.
Vi får nu följa Sandra när hon besöker sju-åtta kollegor och pratar med dem. Om samma sak. Efter 95 minuter röstas det och filmen avslutas med ett antiklimax.
Visst. Det här är välspelat och känns realistiskt, närmast dokumentärt. Men hallå. Jag satt och undrade vaffan det var jag tittade på. TVÅ DAGAR, EN NATT handlar inte om någonting alls. Inte mer än att Sandra ska övertala folk i en serie nästan identiska scener. Jag hade aldrig lyckats skriva en sådan här berättelse själv. Om någon sagt till mig att snabbt skriva ihop en fungerande story, hade jag hittat på en handling. Jag hade säkert stoppat in en antagonist och en protagonist. Det hade hänt saker. Och på slutet hade jag försökt stoppa in en överraskande vändning. Det är inte säkert att det hade blivit bra, men det hade blivit en berättelse. Bröderna Dardennes film innehåller knappt något av det jag nyss listade. Det är bara grått och dassiga, belgiska miljöer. Det är bara vardagstristess. Det är fullkomligt poänglöst. Nu sitter det säkert en massa människor där ute och tolkar och läser in saker i filmen, men kom igen: det händer ingenting. Det är fullkomligt ointressant. Varför ska jag bry mig om de här personerna?
Märkligt nog är TVÅ DAGAR, EN NATT inte speciellt tråkig; den borde ju vara skittråkig, den är bara totalt meningslös. Om man nu inte sitter och läser in något om den lilla människans kamp mot, öh, mossiga maktstrukturer och egoistiska överställda, och får för sig att det är en viktig film.
I en scen lyssnar de på Van Morrison på bilradion och sjunger med.
När filmen var slut rusade jag tillbaka till restaurangen. Mina vänner satt kvar. Jag tog ännu ett glas vin.
Det förtjänade jag.








(Biopremiär 3/10)

-->



onsdag 8 oktober 2014

Bio: My Old Lady

Foton copyright © 2014 Deux Chevaux Inc. and British Broadcasting Corporation. All Rights Reserved.
MY OLD LADY är en amerikansk pjäs av Israel Horovitz och som hade premiär just i USA. Nu har pjäsen blivit film. Israel Horovitz har skrivit filmmanuset, och för regin står Israel Horovitz. Filmen utspelar sig i Paris, där den också är inspelad, och produktionsbolag är brittiska BBC - i samarbete med ett franskt bolag.
Kevin Kline är ju en gammal favoritskådis och jag inbillade mig att det var längesedan jag såg honom på bio - men det stämmer inte. Karln var med i LAST VEGAS som kom förra året - en film jag helt förträngt. Inte så konstigt, den var inget vidare. I MY OLD LADY spelar han den utfattige amerikanen Mathias, som fått ärva en lägenhet i Paris av sin far. Mathias anländer till lägenheten, som visar sig vara minst sagt magnifik - jösses, en sådan vill man verkligen bo i.
Dock uppstår det ögonblickligen ett stort problem. Det visar sig att lägenheten inte står tom. I ett av rummen sitter nämligen Mathilde Girard (Maggie Smith), en dam på över 90 år. Hon bor där tillsammans med sin tjusiga dotter Chloé (Kristin Scott Thomas, som gjort sig en jättekarriär i Frankrike). Enligt en obskyr gammal fransk lag kan Mathias inte flytta in i- eller sälja lägenheten förrän Mathilde dött. Väldigt irriterande - han behöver ju stålarna!
Vad som sedan följer är ett intimt drama där det visar sig att Mathilde och Mathias' farsa burit på en hemlighet tillsammans. Och minsann om Mathias inte börjar att fatta tycke för Chloé. Synd bara att det föreligger risk att hon är hans syster.
MY OLD LADY börjar som en ganska lättsam komedi; Kevin Kline är kul på sitt typiska sätt, medan Maggie Smith fäller en del bra repliker. Men ju längre filmen pågår, desto allvarligare blir den. Det komiska anslaget försvinner nästan helt. Dessutom är det alltför uppenbart att det här bygger på en pjäs. Större delen av filmen består av långa dialogscener i olika rum i lägenheten.
Den franske skådisen Dominique Pinon, ni vet han med det tillskrynklade, lustiga utseendet, dyker upp i en skojig liten biroll. På en pir står en kvinna och framför en operaaria. Efter eftertexterna kommer ett oväntat påskägg i form av en kul liten bonusscen. Egentligen helt meningslös, men kul.
Det här är förstås en ytterst välspelad film, men jag kan knappast påstå att det är helgjutet. Det är lite tungfotat och skulle jag hävda att jag blev engagerad, skulle jag ljuga. Men om jag får tillstånd att uttrycka mig lite slarvigt och oinspirerat: det här är helt okej.







(Biopremiär 10/10)

-->



tisdag 7 oktober 2014

Bio: Dracula Untold

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att det ska vara så förbannat svårt att göra vampyrfilm nuförtiden! Jag menar - här har vi Dracula. En av historiens främsta skräckgestalter. En figur det gjorts mängder av bra filmer om. Men icke! Efter TWILIGHT och liknande film- och bokserier får vampyrer inte längre vara onda, mordiska och ha världsherravälde som sitt främsta mål. Åtminstone inte i storbudgeterade filmer riktade till en bred publik. DRACULA UNTOLD är dessutom försedd med en snäll PG-13-åldersgräns i USA, så förvänta är inga blodbad och allmän terror.

Jag har alltid gillat Dracula och Draculafilmer - antagligen beror det på att jag tyckte att Marvels klassiska serietidning Tomb of Dracula var ohemult spännande och otäck när jag var barn. Dan Curtis' TV-film DRACULA från 1974 var den första Draculafilm jag såg, den skrämde skiten ur mig, och ja, det är en väldigt bra version av boken. Sedan klämde jag förstås samtliga Draculafilmer från Hammer Films, och allt annat jag kunde hitta med den gamle vampyrgreven. BLOOD FOR DRACULA. NOSFERATU - båda versionerna. Jess Francos väldigt underskattade COUNT DRACULA. Universals klassiker. Otaliga B-filmer.

Tack vare mitt intresse för skräck, vampyrer och Dracula, är jag förstås även intresserad av Rumäniens gamle pålspetsare Vlad Dracula, son till Dracul. Som barn var jag med familjen i Brasov i Transsylvanien, där ligger slottet Bran som marknadsförs som slottet där Dracula bodde. Detta stämmer dock inte - vår vän Vlad boddet i slottet Poenari, som numera består av kusliga, otillgängliga ruiner uppe i bergen. Filmer om Vlad Tepes, det vill säga pålspetsaren, har det gjorts några stycken; en av dem är den rätt vissna lågbudgetproduktionen DARK PRINCE: THE TRUE STORY OF DRACULA från 2000.
I långfilmsdebuterande Gary Shores DRACULA UNTOLD har man vävt ihop Bram Stokers vampyr med den historiske prinsen som levde på 1400-talet. Stokers bok har dock ingenting alls med verklighetens Dracula att göra; han bara lånade namnet och miljöerna.

Filmens regiassistent för second unit-scenerna är Chris Carreras, son till Hammers gamle head honcho Michael Carreras. Men DRACULA UNTOLD är så långt ifrån Hammer man kan komma. Luke Evans är den stilige och ädle prins Vlad Dracula, som tappert slåss mot de tyranniska turkarna. Han älskas av sitt folk och älskas ännu mer av sin familj; han har en söt hustru, Mirena (Sarah Gordon), och en rejäl påg, Ingeras (Art Parkinson). Draculas fäbless för att spetsa fienden på pålar avhandlas snabbt i en flashback, och den handlingen är inget Vlad är stolt över. Han är ju en god man. I filmen får vi heller inte se den beryktade episoden i vilken Vlad blev arg på några turkar som vägrade ta av sig sina hjälmar, vilket ledde till att Vlad lät spika fast hjälmarna i skallen på dem.
I början av filmen klättar Vlad och några av hans män i bergen och hittar en grotta. Därinne finns en hemsk vampyr; "Vampire Master" (Charles Dance) kallas han i eftertexterna. Vlad är den ende som överlever mötet. Hemma i byn är det inte så bra ställt. Turkarna, anförda av den slemme Mehmed (Dominic Cooper), tänker slå till och utplåna Vlads folk. Vlad är tydligen inte längre en mäktig krigare. Situationen blir allt värre, så till slut ser Vlad ingen annan lösning än att åter besöka vampyren i bergen och låta honom förvandla Vlad till vampyr. Nu, minsann, är Vlad värste superkrigaren! Dock innebär förvandlingen att byborna är rädda för honom. Han är ju nu ett monster! Ett hjältemonster med gott hjärta.

Universal tänker visst återuppliva sina gamla klassiska monster. Dracula, Frankenstein, varulven, mumien och så vidare. Antagligen siktar de på att till slut göra något slags AVENGERS av det hela. Fast frågan är hur det kommer att gå - för jag har svårt att tro att DRACULA UNTOLD kommer att slå. Tvärtom. Det här är en själlös, lam, ospännande och ohäftig produktion. A story that should have stayed untold, som någon amerikansk kritiker skrev.
Skräckfilm är det inte fråga om. Det här är ett actionäventyr; en riddarfilm med övernaturliga inslag. När Vlad väl vampyriseras blir han något slags superhjälte. Denne Dracula är så långt ifrån den genomonde Lord of the Undead man kan komma. Jag gillar Luke Evans, men han är fel i rollen. Gary Shores film traskar fram med likartade scener - och det blir aldrig någonsin intressant, engagerande, medryckande och spännande. Tvärtom är det här väldigt, väldigt tråkigt. Specialeffekterna är vissna och det är inte så fränt att Dracula hela tiden förvandlar sig till ett gäng fladdermöss när han attackerar folk. Det är bara i scenerna med Charles Dance i grottan det glimmar till en aning.

DRACULA UNTOLD avslutas med en epilog som utspelar sig i dagens London. Denna avslutande snutt är betydligt bättre än resten av filmen - och jag känner att jag velat se en film om de händelserna istället!







(Biopremiär 10/10)

Bio: 20,000 Days on Earth

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag tar igen missade filmer, del två:
Ännu en film jag inte fick in i mitt schema på Malmö Filmdagar och som jag valde bort eftersom jag inte har någon relation till Nick Cave. Inte mer än att jag köpte singeln med "Where the Wild Roses Grow", den där duetten med Kylie Minogue, när den kom. Annars har jag alltid tyckt att Nick Cave känts lite pretto och trist - och inte tillräckligt rock 'n' roll.
20,000 DAYS ON EARTH är konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards första långfilm och det handlar ... något slags dokumentär. Nick Cave, 57, har levt 20 000 dagar och under 24 timmar tittar han tillbaka på sitt liv. Han går till en psykiater och pratar om sin far och sin första sexuella upplevelse. Han tittar på fotografier från sin uppväxt och karriär. Han samtalar med personer han tidigare samarbetat med - Kylie Minogue sitter plötsligt i baksätet när Cave kör bil genom natten. Han komponerar en ny låt, vars text handlar om Hanna Montana och Miley Cyrus. Och så får vi se Cave och hans band repa och framträda på scener.
Kanske måste man vara Nick Cave-fan för att uppskatta det här till fullo. Bitvis är det intressant. Ibland är det roligt. Nick Cave är ingen dystergök, visar det sig, tvärtom kan han vara rätt kul. Plötsligt dyker skådespelaren Ray Winstone upp och samtalar med Cave. Det är en snygg film, det här, filmfotot och miljöerna är ibland suggestiva, och eftersom det i pressreleasen står att det handlar om 24 fiktiva timmar, kan jag inte avgöra om vi verkligen får se Caves hem eller om det är studiobyggen eller hyrda lokaler.
... Men så har vi då musiken. Nick Cave pratsjunger till melodierna. Jag kommer osökt att tänka på det Thåström har sysslat med på sina senaste plattor - han slutade ju av någon anledning att sjunga och började istället att recitera till suggestiva melodislingor. Något som ledde till att jag slutade att lyssna på karln. Allting går likadant. Cave framför inte alltför många låtar i filmen, men de låter precis likadant. Tycker jag. Pretentiösa och trista - och jag kom på mig med att tänka på annat. Ungefär som när jag sitter och skriver och lyssnar på någon radiokanal eller random spellista och det kommer en låt jag inte gillar. Jag kopplar bort låten.
Efter visningen på Malmö Filmdagar hyllade många kritiker 20,000 DAYS ON EARTH. Men - jag pratade även med några som hade lämnat visningen. De tyckte bara att det var trist.
Oavsett vilket: Kylie Minogue är en väldigt tjusig kvinna. Jag har av naturliga skäl aldrig lyssnat på hennes musik, det är liksom inte min genre, men jag har alltid tyckt om henne. Hon är känd för att vara så fantastiskt trevlig, och det kan jag mycket väl tänka mig att hon är.







(Biopremiär 3/10)

-->



måndag 6 oktober 2014

Bio: Boyhood

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag tar igen missade filmer, del ett:
För rätt längesedan, det var nog under RIKET-tiden, läste jag att Lars Von Trier spelar in en film som inte ska släppas förrän alla medverkande är döda - han spelar in en liten snutt till projektet på varje ny filminspelning. Om detta är sant eller ej vet jag inte, men det är ju en fascinerande idé. Richard Linklater har gjort något liknande med sin BOYHOOD; en film jag inte hann se på Malmö Filmdagar och vars ordinarie premiär jag missade på grund av Bokmässan - och som jag dragit mig för att se eftersom filmskrället varar 165 minuter.
Mellan 2002 och 2013 spelade Linklater in BOYHOOD. Han samlade sina skådisar en gång om året och sköt en liten kortfilm, och dessa kortfilmer har nu sammanfogats till en ganska väl sammanhållen långfilm (lååångfilm)  om den unge Masons (Ellar Coltrane) uppväxt; om hans liv från femårsåldern till han blir 18 och börjar på college. Coltrane var visst sju år när inspelningen inleddes.
BOYHOOD är en film som handlar om allt och inget. A slice of life. Coming of age. Patricia Arquette och Ethan Hawke gör Masons frånskilda föräldrar, Lorelei Linklater - regissörens egen dotter - spelar Masons storasyster Samantha. Morsans har ensam vårdnad och rätt tufft, för att överleva börjar hon att studera igen och får så småningom jobb som lärarinna, men hon väljer hela tiden att gifta om sig med dominanta och alkoholiserade män. De flyttar runt för jämnan. Farsan är däremot en skön snubbe som mest glider omkring.
Mason lär känna nya personer, han förlorar vänner, han kommer i puberteten och träffar flickor och börjar intressera sig för flickor - och förvandlas alltmer till en släpig och rätt nollställd slacker. Samantha går från att vara rätt irriterande till ansvarstagande.
BOYHOOD bygger förstås helt och hållet på sin gimmick: rollfigurerna åldras på riktigt. Det är en bedrift av Linklater att ha fått alla att återkomma år efter år - och vad jag vet dog ingen under inspelningen. Det är fascinerande att se de här skådisarna förändras. Den enda jag ser på bio förhållande ofta är Ethan Hawke, så hans utseende har jag koll på. Patricia Arquette har jag inte sett i något på evigheter - nej, jag tittade inte på BOARDWALK EMPIRE och MEDIUM. När BOYHOOD börjar ser hon ut ungefär som jag minns henne, men hennes utseende förändras ... märkbart under filmens gång. Jag vet inte om jag vågar skriva det här rakt ut, jag lär väl anklagas för att vara utseendefixerad, men Arquette blir ... tjockare och tjockare ju längre filmen fortgår. Ett tag trodde jag att hon var gravid. Fast det var hon kanske? Ethan Hawke ändrar främst ansiktsbehåring.
Det är onekligen en prestation av Richard Linklater att ha fått ihop det här. Jag vet inte hur han har planerat det för att det ska klaffa som långfilm, men det gör det. Trots sin överdrivna spellängd blir filmen aldrig tråkig. Bitvis är den dessutom väldigt rolig. Historien utspelar sig i Texas och det är väldigt texanskt, med biblar, skjutvapen och flaggdyrkan. Det förekommer en hel del kufar och lustiga figurer. De alkoholiserade karlarna Arquette gifter sig med är kanske lite överdrivna, de är närmast parodiska, i synnerhet den förste gubben, men det kan jag ta.
Med jämna mellanrum får vi se rollfigurerna använda de tekniska prylar som var mer eller mindre nya just då, när episoderna spelades in; i början sitter Mason med en iMac, och denna byts ut mot andra maskiner, smartphones, det pratas om Facebook, och i en rolig scen diskuteras det om det kommer att göras några nya STAR WARS-filmer. Denna scen är alltså inspelad långt innan det blev klart att det kommer nya filmer.
Richard Linklater är en väldigt ojämn regissör. Jag intervjuade honom 2006, då hade han gjort filmen FAST FOOD NATION som visades i Cannes - och jag minns inget alls av det. Det enda jag minns av intervjun är att Ethan Hawke, som inte var med i filmen, plötsligt kom in till oss. Han var cool. 2006 gjorde Linklater även den animerade A SCANNER DARKLY, som väl också glömts bort. Jag kikar på hans filmografi och en hel del är inte speciellt minnesvärt. Det är nog BARA EN NATT, BARA EN DAG, BEFORE MIDNIGHT och BOYHOOD som kommer att få Linklaters namn att leva vidare.
Än så länge.







(Biopremiär 3/10)





lördag 4 oktober 2014

Expressen 23 december 1996

Jag kikar lite på mina gamla videokrönikor ur Expressen. Jag märker att de faktiskt är väldigt gamla vid det här laget - att jag har blivit äldre. Förvisso gick de hem i stugorna då, och det kommer fortfarande fram folk och tackar för dem, berättar hur mycket de älskade mina texter, men den här krönikan - den 26:e - håller bitvis en rätt pubertal ton jag tycker är lätt genant idag.




Hur kunde den visas på bio?

Okej, julafton i morgon. Julstämningen hänger över dig som en efterhängsen bakfylla. Du planerar för en uppesittarkväll. Pepparkakor. Glögg. Julöl  (herregud, det finns visst 30 sorters julöl i år!). Julslips. Men vad ska du fördriva kvällen med? De andra dansar runt granen, något du bojkottat. Varför inte hyra en film, eller fem?
Vad tittar svensken på så här i jultider? Är det filmer med julanknytning? I egenskap av undersökande reporter, begav jag mig till en ganska stor och välsorterad videobutik, för att kolla upp saken.
Nej, det är inte mycket julfilm som ses. Bland de 100 mest uthyrda filmerna från första helgen i december fram till nu hittar jag bara en renodlad julfilm; "Nu är det jul igen" på plats 15. Vill vi sträcka på termen julfilm, och det vill vi, hittar vi "Toy story" på plats 24, tätt följd av 26:an"Törnrosa".
Vad har man sett på istället? Tja, på de tio första platserna ligger inga större överraskningar, där har vi kioskvältarna som "Jägarna," "Sudden death", "The cable guy", "Spy hard" och så vidare. Dock är det kul att notera att "Trainspotting" ligger som nia, och jag finner det ganska intressant att "Il postino" ligger på plats 33, insprängd bland "Barb Wire", "Jumanji", "Seven" och liknande. Jag höjde lite på ögonbrynen när jag, direkt efter barnfilmen "Casper", plats 75, hittade en porrvåffla, "Örnens klor"! Är det den pappa går ut för att hyra efter maten på julafton, precis innan tomten dyker upp?
När jag växte upp på 70-talet gick det alltid bra söndagsmatinéer på TV. Det var pilsnerfilmer, Helan & Halvan, eller Danny Kaye. Det verkade alltid vara Danny Kaye på TV. Vad är väl bättre än att komma hem en kall, snöig eftermiddag, sätta på en balja kaffe, och kolla en Danny Kaye-film? Filmer som inte är tråkiga en sekund.
När jag var inne i ovan nämnda videobutik, passade jag på att kolla Danny Kaye-utbudet. De hade inte en enda film med honom! Enligt gamla videokataloger har det släppts en del Danny Kaye-filmer, men det är rullar man får leta efter idag. Alltså fick jag gå hem och rota fram de filmer jag lyckades banda från TV en gång i tiden; "Mirakelmannen", "Grabben från Brooklyn", och - den bästa - "Här kommer en annan". Som sagt, inte tråkiga en sekund. Men jag konstaterade också att Vera Ellen är en av världens hemskaste människor.
Först tänkte jag ignorera filmen i den här spalten, men jag kan inte låta bli att nämna det. Har ni noterat att de där extra scenerna i "Barb Wire" (SF) är filmade med videokamera? Kolla in förtexterna, och jämför bildkvalitén. Varje gång Pamela Anderson visar sina maracas är det video. Den där långa, trista hänga-i-trapets-medan-det-sprutas-vatten-på-en-showen är förstås också skjuten på video, och är lämplig att snabbspola.
För övrigt fattar jag inte att "Barb Wire" gick upp på bio. Jag fattar inte att producenterna trodde att filmen skulle bli en hit. Filmen ser väldigt billig ut, och är oerhört platt i regin (vilket i och för sig inte hindrar den från att vara rätt skojig emellanåt). Det här går alltså upp på bio, medan den makalösa "Crying Freeman" släpps direkt på video... Kulturskymning!
Nåja. God jul och så'nt där!

torsdag 2 oktober 2014

Bio: Säg aldrig aldrig

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland kommer det filmer som får mig att känna mig ... ung. Filmer som vänder sig till den äldre publiken; till seniorerna. SÄG ALDRIG ALDRIG (som heter AND SO IT GOES i original) är en sådan film. För regin står Rob Reiner, som ju gjort odödliga klassiker som STAND BY ME och NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ..., men på senare år usla saker som NU ELLER ALDRIG (BUCKET LIST, ni vet).
Michael Douglas fyllde nyligen 70 och ser numera faktiskt ut att vara 70 - för att inte tala om hur lik sin far Kirk han nu är. Douglas, som lyser i rollen, spelar den självupptagne änklingen och mäklaren Oren Little (Oren? Då får han väl tvätta sig!), som innan han ska dra sig tillbaka utan framgång försöker sälja ett svindyrt hus. Han är bitter och verkar hata allt och alla, denne Oren; han hatar saker passionerat.
Han äger något slags bungalowkomplex där han själv bor, och hans granne är nattklubbssångerskan Leah (Diane Keaton, 68). De gnabbas dagligen. Men så dyker plötsligt Orens före detta knarkare till son upp efter att inte ha synts till på tio år. Grabben ska in i fängelse och vill att farsan ska ta hand om det fram tills nu okända barnbarnet Sarah (Sterling Jerins). Oren vägrar, men har inget val. Han tänker dock leta upp flickans mor och dumpa henne där.
Kirk Douglas upp i dagen!
Leah är inte lika avigt inställd till Sarah och tar hand om tösabiten. De blir bästa vänner. Och gissa vad som händer? Jo, den kallhjärtade Oren börjar med tiden att mjukna. Inte nog med att han börjar engagera sig och se till att barnbarnet får det bra, han inleder även en romans med Leah, som han trots allt är hemligt förälskad i. Inga överraskningar här.
Och det överraskar inte heller att filmen är extremt sirapsindränkt. Diabetiker varnas. Leah sjunger ofta sentimentala låtar och gråter när hon gör detta (vilket irriterar Oren). Den lilla ungen är irriterande hjärtknipande och med tiden även beskäftig. Jag ser framför mig hur en åldrad publik lägger huvudet på sned, slår ihop händerna och utbrister "Åååååh!" när de tittar på det här. Själv suckar jag mest.
Fast helt hopplöst är det här inte. Rob Reiner själv spelar en kille med illasittande toupé som spelar i Leahs kompband. Han är jätterolig. Frances Sternhagen (84) gör en tant som jobbat på Orens kontor sedan urminnes tider. Där sitter hon och kedjeröker och fäller syrliga kommentarer. Och som sagt, Michael Douglas är väldigt bra när han är utstuderat cynisk och ibland direkt elak. Han skjuter med painballgevär på en lösdrivande hund.
Men som helhet är detta alldeles, alldeles för tillrättalagt, sockersött, beräknande och kletigt. Och den typen av film tilltalar mig inte alls. Vore jag 70 hade jag kanske varit av annan åsikt.








(Biopremiär 3/10)




onsdag 1 oktober 2014

Bio: Gone Girl

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Gillian Flynns roman "Gone Girl" är en bästsäljare som sålts i sex miljoner exemplar på trettio språk. Till på köpet blev boken nominerad till Årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin. När boken nu filmatiserats är det David Fincher som ligger bakom. Jag har inte läst boken, men nyss nämnda faktorer innebär förstås att förstås att förväntningarna är ganska höga.

Men dessa förväntningar kom allt på skam.

Ben Affleck spelar Nick Dunne, en författare som kanske sett sina bästa dagar. Han är till synes lyckligt gift med Amy (Rosamund Pike), som blivit berömd för sina barnböcker. GONE GIRL inleds med att Nick en förmiddag går in på baren The Bar som han äger tillsammans med sin tvillingsyster (Carrie Coon) och snackar skit. När han återvänder hem är Amy spårlöst borta. Ett glasbord är krossat, det finns blodspår i köket, något har hänt Amy, kanske har hon blivit mördad - men någon kropp går inte att uppbringa. Staden ställer upp i sökandet efter Amy, men så hittas resterna av Amys dagbok och enligt denna är Nick inte den schysste kille han ger intryck av att vara. Tvärtom: nu börjar polisen och övriga att misstänka att det är Nick som är mördaren.

Nu är förstås ingenting vad det ser ut att vara. De flesta rollfigurerna verkar ha en liten skruv lös. Några har fler skruvar lösa än andra - för att inte tala om dramats verkliga psykopat. En viktig detalj som avslöjas ganska snart i filmen är kanske allmänt bekant, men jag avstår från att nämna den här - för att undvika alla spoilers.
David Fincher har ett rätt bra rykte, men tittar man på hans filmografi är det bara att konstatera att hans karriär är rätt svajig. Han har nog gjort fler filmer jag inte tyckt varit något vidare, än filmer jag gillat. GONE GIRL lär inte bli ihågkommen som ett av hans främsta verk. Jag har en lång rad invändningar mot filmen.

Till att börja med varar det här 149 minuter. Två och en halv timme. Den är drygt en timme för lång. Det här hade kunnat bli en tät noir-thriller, men det blir den inte. Tvärtom - det här är extremt utdraget. Den långa speltiden innebär även att man hinner reflektera över alla dumheter. Handlingen är nämligen otroligt långsökt - den plan den onda satt i verket är i princip omöjlig att genomföra, den är för avancerad och utstuderad. Jag hade kunnat köpa det i en tajt, rafflande liten thriller, men inte i det här formatet.

Vidare är filmen fullkomligt spänningsbefriad. Här finns inga som helst spänningsmoment. Här finns många av genrens vanliga ingredienser; mord, våld, blod, samt en del sex, finns med, men jag kunde omöjligt engagera mig i det jag såg på duken. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Jag vet inte riktigt om Fincher faktiskt tänkt sig det här som en thriller i första hand, eller som ett drama med thrillerinslag - men resultatet har blivit varken eller. Återigen: det hade gått att göra en cool svettig liten rysare av storyn, men icke.
Ben Affleck brukar ofta omtalas som en riktig träbock, det ska alltid hackas på honom - men allvarligt talat, jag tycker inte att han är så hemsk som skådis. Det finns mångra andra som är betydligt sämre - och jag tror nog att grabben kan bli en utmärkt Batman. Rosamund Pike brukar jag däremot gilla - men hon är riktigt dålig i filmen. Hon är märkligt dålig. Hon pratar amerikanska med något slags beslöjad röst, och låter mest sömnig och ointresserad. Hennes agerande är livlöst.
Sömnigheten förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross' sömniga musik - och då är jag ändå gammal Nine Inch Nails-fan. Alla dessa komponenter bidrar till en lång, tråkig och ospännande film som leder fram till en inte alltför tillfredställande avslutning.

Har jag inget positivt att säga om GONE GIRL? Jodå. Kim Dickens är bra som polisen som leder utredningen. Neil Patrick Harris har en mindre roll som en udda figur. Tyler Perry inför lite välbehövlig humor som den svindyre stjärnadvokaten Nick anlitar. Det förekommer ett par andra kufar i marginalen, och filmfotot är snyggt.

... Men nej. GONE GIRL är ingen bra film.








(Biopremiär 3/10)

Bio: Walesa

Foton copyright (c) TriArt Film

Andrzej Wajdas film JÄRNMANNEN från 1981 är ett av mitt livs största besvikelser. Här förväntade jag mig Tony Stark på tuffa äventyr, och istället fick jag ett politiskt drama från Polen. Dessförinnan hade Wajda gjort MARMORMANNEN, som inte den heller handlar om en superhjälte, utan om en murare på 1950-talet.

Wajda är nu 87 år gammal, fortfarande hyfsat produktiv, men hans åtta-nio senaste filmer verkar inte ha haft svensk premiär. Fast jag kan ha fel. Men här kommer så hans senaste verk, som anknyter till ovannämnda JÄRNMANNEN. WALESA är inte helt oväntat ett drama om den polske fackföreningsledarens Lech Walesas liv och utspelar sig till större delen åren runt 1980.

Jag kunde inte undgå att fnissa en aning när filmen började rulla. En fruktansvärd massa produktionsbolag och institut är nämligen inblandade i filmen, vilket innebär att närmare tio (jag räknade inte) logotyper och vinjetter visas upp till olika trudelutter innan förtexterna rullas upp, det håller på i ett par minuter och ser rätt skojigt ut - nästan parodiskt.

Filmen inramas av att en italiensk journalist ska intervjua Walesa (Robert Wieckiewicz) i hans sunkiga lilla lägenhet i Gdansk. Där bor han med sin söta men hårt prövade fru Danuta (Agnieszka Groshowska) och deras sex barn. Fast Walesa är avigt inställd till journalisten, som han kallar hagga, och han vägrar bära slips. Intervjun börjar och vi kastas tillbaka till 1970-talet och får följa huvudpersonens kamp mot den kommunistiska diktaturen och hans väg mot ledarskap.

Lech Walesa, som nyligen fyllde 71, figurerade ofta i nyheterna på TV när jag var i 12-13-årsåldern, men jag kan väl inte påstå att jag haft någon järnkoll på hans liv och på fackförbundet Solidaritet. Mest beroende på att jag inte är speciellt intresserad av politik och polska fakföreningar. Wajda har gjort en grynig film som verkligen ser ut att utspela sig 1980. Han har dessutom klippt in flera autentiska scener och ibland är det svårt att se vad som är arkivbilder - så tillvida de inte är svartvita. Detta innebär att filmen känns väldigt autentisk - ett intryck som förstärks av det faktum att Wieckiewicz är väldigt porträttlik i huvudrollen.

Ibland blir filmen överraskande skojig; Walesas anhängare och vänner kommer och går som de vill i lägenheten, den är alltid fullproppad med folk, något Danuta inte är så förtjust i. De autentiska bilderna på folk som köar till butiker där hyllorna i princip är tomma är skrämmande; en radioröst redogör för antalet procent priserna höjdes med under det kommunistiska styret, typ 36,7% för en burk gurka, eller vad det nu var. Ingen hade råd till någonting.

127 minuter lång är den här filmen och den känns onekligen lång. I synnerhet för mig som inte är jätteintresserad. Dessutom spelas en rätt irriterande låt om och om igen på soundtracket. Men gamla råsossar lär uppskatta filmen.

Plus för fina mustascher.





(Biopremiär 3/10)