tisdag 16 september 2014

Bio: The Double

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
När jag flyttade hemifrån - det är väldigt längesedan nu - hade jag som brukligt inflyttningsfest. Efter att ha ätit och druckit hemma hos mig, gick vi vidare på lokal; jag vill minnas att det var Johns vi hamnade på. Det dracks ännu mer, stället stängde, och jag lullade ensam hemåt. Jag gick in genom porten, uppför trapporna, och tog fram dörrnyckeln.
Nyckeln passade inte!
Där stod jag och lirkade och hade mig utan att lyckas låsa upp. Plötsligt öppnades dörren - inifrån ...
Det visade sig att jag försökt ta mig in till grannen på våningen under - men när jag senare tänkte på incidenten associerade jag till Kafka. Det här var ju allt lite kafkaeskt. Tänk om jag mött mig själv? Tänk om det var jag som öppnade dörren för att be mig dra åt helvete.
Jag kom att tänka på denna episod när jag såg THE DOUBLE; en ny film av Richard Ayoade som gjorde SUBMARINE (som jag inte sett). Nu bygger förvisso Ayoades film; en brittisk produktion, på Fjodor Dostojevskijs kortroman "Dubbelgångaren" från 1846, men det är väldigt mycket Kafka över den här filmen och dess märkliga berättelse. Jag associerar även till Orwell och dennes "1984", och till Terry Gilliam - och då främst BRAZIL. Estetiskt sett tänker jag en del på europeiska och främst franska serietecknare. Färgskalan närmar sig Enki Bilals, kanske ser jag även lite Boucq i det här.
Jesse Eisenberg spelar Simon James, en grå mus med dåligt självförtroende som jobbar på ett besynnerligt och otroligt tråkigt företag. Där jobbar även Hannah (Mia Wasikowska) som Simon är hemligt förälskad i. När filmen börjar sitter Simon ombord på ett tunnelbanetåg. Kupén är tom sånär som på honom, trots detta kommer det fram en man och hävdar att Simon sitter på hans plats. Den osäkre Simon ser sig omkring, tvekar, men flyttar på sig. Denna scen sätter filmens ton och fångar Simons karaktär.
En dag dyker det upp en ny medarbetare på företaget. James Simon. Denne man ser ut exakt som Simon James och klär sig exakt likadant, men beter sig diametralt annorlunda. Han är utåtriktad, maskar på jobbet, och gillar att gå på krogen och ragga brudar. Simon känner att James börjar ta över hans liv. Dessutom limmar han framgångsrikt på Hannah.
Jag gillar verkligen THE DOUBLE. Jag har alltid fascinerats av sådana här historier - och av dystopier. Och detta är förstås en klassisk dystopi. Staden - och antagligen världen - de lever i är otroligt deppig och klaustrofobisk. Miljöer, bostäder och teknik är ett mischmasch av nytt och gammalt, och kombinationer av nytt och gammalt. Estetiskt sett är allt otroligt genomtänkt.
Företaget Simon jobbar på leds med järnhand av någon som kallas Översten (gamle fine James Fox), som figurerar i besynnerliga reklamfilmer, Wallace Shawn spelar mr Papadopoulos, som är något slags ettrig chef, Phyllis Sommerville gör Simons sjuka - och elaka - mor, vid hennes sida sitter en otroligt konstig kvinna och säger konstigheter, medan en manlig sköterska kräver att få alla kontanter Simon har på sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra i den dubbla huvudrollen; i vanliga fall brukar jag tycka att han är rätt blek och enkelspårig.
Enligt NonStop Entertainments pressida är THE DOUBLE en dramakomedi. Jodå, det stämmer väl - till viss del. För visst är det här ofta roligt. Ibland är det direkt absurt - som när en begravning på den dödas begäran hålls mitt i natten. Samtidigt är det här lite obehagligt. Det är dystert. Men det är också vackert. Det är oupphörligen fascinerande. Det är även ganska långsamt berättat, det här är arty, och filmen sticker ut från det som i vanliga fall visas på SF:s biografer. Här i Malmö känns det som om den skulle fungera bättre på Spegeln - men Spegeln håller på att byggas om och är stängd sedan några månader.
När jag i slutet av året sammanfattar filmåret 2014 lär jag placera THE DOUBLE som en av årets bästa filmer. Den är även en av de mest unika filmerna i år.
Den här ska du förstås se.








(Biopremiär 19/9)

-->



måndag 15 september 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Sir Donald Sinden

Namnet Donald Sinden säger er kanske inte så mycket - och inte mig heller. Men detta beror på att jag aldrig haft ett namn på detta välkända ansikte. Donald Sinden, som 90 år gammal gått ur tiden, var nämligen en av Englands främsta skådespelare; han gjorde mängder av roller på scen, film och TV, och jag har sett honom i åtskilliga produktioner. Dock förekom han oftast i biroller och jag lade aldrig hans namn på minnet.
Donald Sinden skulle egentligen bli arkitekt, men han upptäckte ett amatörteatersällskap och utbildade sig istället till skådespelare - och etablerade sig snart som Shakespeareskådis. Filmdebuterade gjorde han 1948, fast i denna första film - något som hette HILDEGARD - var han närmast statist. Första ordentliga filmrollen kom 1953 i krigsdramat DET GRYMMA HAVET. Samma år syntes han mot Clark Gable, Ava Gardner och Grace Kelly i MOGAMBO.
Ett annat krigsraffel är OPERATION TIRPITZ från 1955. Sinden medverkar förstås även i denna - och denna film såg jag på TV första gången jag var i England; 1977. Fast jag misslyckades med att se hela filmen. Vi var tvungna att stoppa i mynt i en pryl för att få el i stugan vi hyrt, och strömmen gick under filmen. Den gick även under slutbollarna när Björn Borg vann Wimbledon.
Man kunde se Sinden i ett par DOKTORN-filmer med Dirk Bogarde, han var med i klassiska TV-serien THE PRISONER med Patrick McGoohan, hoppar vi fram till 1970-talet hittar vi roller i SCHAKALEN, som kom 1973, Disneys äventyrsraffel ÖN VID VÄRLDENS ÄNDE, och hutlöst många TV-filmer - något han fortsatte att framträda i fram till sin död. Han jobbade fortfarande när han satte tofflorna.
Sir Donald Sinden ägnade sig både år tunga, seriösa dramer och lättsam komedi. Satirserien SPITTING IMAGE; det där dockprogrammet, lät tillverka en Donald Sinden-docka, som återkom i flera program.
För övrigt var karlns ögonbryn fullkomligt oförglömliga.
SIR DONALD SINDEN
1923 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 14 september 2014

Bio: A Most Wanted Man

Foton: Kerry Brown Copyright: © A Most Wanted Man Limited / Amusement Park Film GmbH. All Rights Reserved.
Jag hörde att Anton Corbijns film THE AMERICAN ställde till det en del på Filmstaden i Malmö. Den filmen hade George Clooney i huvudrollen, en tuff titel - THE AMERICAN - och en affisch på vilken Clooney poserar tuff med pistol. Detta lockade mängder av tonåringar som förväntade sig fetaction. Det fick de inte. Istället serverades de ett långsamt, långsamt, ohyggligt långsamt och arty drama. De besvikna tonåringarna såg ibland till att visningarna blev kaotiska. Själv gillade jag verkligen filmen, många andra tyckte att den var något av det tristaste de någonsin sett.
Nu är Corbijn tillbaka med en film som förvisso inte är lika långsam och händelselös som THE AMERICAN, men för att vara en spionthriller är den anmärkningsvärt fri från raffel - och spänning. A MOST WANTED MAN har blivit omskriven främst för att vi i filmen för se Philip Seymour Hoffman göra sin sista huvudroll; han dog ju tidigare i år.
Hoffman är Günther Bachmann, agent i Hamburg - och jag måste erkänna att jag först inte kopplade att rollfigurerna faktiskt ska föreställa tyskar. Jag trodde att de var amerikanska agenter stationerade i Tyskland. Men de flesta av skådespelarna pratar med lätt tysk brytning - vilket är rätt onödigt, ja, det är ju faktiskt lite fånigt.
En tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och terror anländer till Hamburg. Han påstår sig vara son till en rysk general som satt in ett mångmiljonbelopp på en tysk bank. Rachel McAdams är flyktingadvokaten Annabel Richter, som kontaktar bankdirektören (Willem Dafoe). Det hela övervakas av underrättelsetjänsten, det vill säga den trötte Bachmann, men även amerikanska ambassaden lägger sig i; Robin Wright spelar en ambassadkvinna.
A MOST WANTED MAN bygger på John le Carrés roman "En eftersökt man" från 2008, och det är lika kallt och sjaskigt som det brukar vara hos le Carré. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY från 2011. Liksom Alfredsons film, är Corbijns nya en snårig historia. Det är säkert väldigt realistiskt, men lite ogreppbart. Jag tyckte dock bättre om Alfredsons film. Som jag nämnde ovan, är A MOST WANTED MAN besynnerligt ospännande.
Skådespelarinsatserna och dock till större delen lysande, i synnerhet Philip Seymour Hoffman, och det är för dessa man ska se filmen. Jag är väldigt förtjust i Rachel McAdams, men jag vet inte om hon övertygar riktigt som tysk flyktingadvokat.
Det är en klinisk film, det är iskallt, och hela tiden estetiskt genomtänkt. Flera scener där Bachmann sitter i barer - och han sitter ofta i barer - verkar inspirerade av Edward Hoppers "Nighthawks", vilket de säkerligen också är.
Philip Seymour Hoffman kommer vi att få ser mer av, eftersom hann ju medverkar i de två sista HUNGER GAMES-filmerna; den filmserien avslutas inte förrän i november 2015. Han lär även dyka upp i en TV-serie som ännu inte börjat sändas.







(Biopremiär 12/9)

-->



fredag 12 september 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Joachim Fuchsberger

För snart 25 år sedan fick jag Tim Lucas' bok med samlade Video Watchdog-texter ur olika tidskrifter. I denna fanns en lång, lång artikel som gick igenom samtliga tyska Edgar Wallace-filmer. En oerhört fascinerande text. Jag hade aldrig hört tala om dessa filmer; jag kände knappt till någonting alls om tysk genrefilm, att det gjordes skräck, thrillers och till och med westerns i Västtyskland under främst 1960-talet. Alla dessa Edgar Wallace-deckare utspelar sig i England, alla rollfigurer är engelsmän - men filmerna är inspelade i  Tyskland, med tyska skådisar - Klaus Kinski var med i flera av dem. Med tiden kom jag att se en handfuill av de här filmerna, och Londondimman har väl aldrig legat tätare över Berlin.
Huvudrollen i de flesta av Wallacefilmerna inehades av Joachim Fuchsberger, som nu, 87 år gammal, har lämnat oss för den stora, tyska filmstudion ovan molnen.
Joachim Fuchsberger hade en lång, väldigt lång karriär som faktiskt inte avslutats när han dog. Han filmdebuterade 1953 i något som hette GEH MACH DEIN FENSTERL AUF, som följdes av mängder av filmer jag av förklarliga skäl aldrig hört talas om. Fuchsberger medverkade i en hel rad filmer baserade på Hans Helmut Kirsts böcker om Andra världskrigets tyska soldater - jag har aldrig läst dem, men jag minns annonserna för dem på 1970-talet; de var försedda med fantastiska omslag av Hans Arnold. Den första av dessa filmer kom 1954 och hette 08/15, även vid den svenska premiären, och den följdes av 08/15 I FÄLT och KORPRAL ASCH RENSAR UPP.
Under 1950-talet hann Fuchsberger, bland mängder annat, medverka i ubåtsrafflet U-47 ANFALLER, som regisserades av Harald Reinl. Reinl är den mest namnkunnige bland de tyska genrefilmsregissörerna; han låg bakom åtskilliga Edgar Wallace-filmer, Karl May-westerns (Karl May inspirerade för övrigt Olle Ljungström till att skriva låten "Som en tysk indian"), Jerry Cotton-raffel och skräckfilmer som den utmärkta SKRÄCKENS BLODIGA BORG med Lex Barker och Christopher Lee.
1960-talet var fullspäckat för Joachim Fucksbergers del, förutom alla Wallacefilmer var han med i till exempel Don Sharps FU MANCHU - SKRÄCKENS MÄSTARE med Christopher Lee, Reinls tyska western DE SISTA MOHIKANERNA, och han mötte Lex Barker i JOHNNY RINGO - DÖD ELLER LEVANDE; en spansk-tysk western.
Fuchsbergers 70-tal blev betydligt lugnare; han medverkade bara i ett fåtal filmer under decenniet, men en av dessa är Massimo Dallamanos MANNEN I SVART från 1972, bättre känd som WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE? - en av de bästa giallofilmerna. 1980- och 90-talen bestod nästan uteslutande av TV-filmer för Fuchsbergers del, och hans sista film är tydligen fortfarande under produktion.
Joachim Fuchsberger hann vara fallskärmssoldat, han var UNICEF-ambassadör, och han pysslade även med att skriva sångtexter åt populära tyska artister.
JOACHIM FUCHSBERGER
1927 - 2014
R.I.P.


-->



torsdag 11 september 2014

Bio: The Boxtrolls

Bilder copyright (c) UIP Sweden
BOXTROLLS. Ja, jösses. Detta måste vara årets i särklass mest bisarra familjefilm. Om det nu verkligen är en familjefilm. Jo, visst är det tänkt att det ska vara en sådan - men jag har en känsla av att främst vuxna kommer att uppskatta- och ha roligt åt dessa groteskerier, medan många små barn antagligen blir rädda och drömmer mardrömmar.
Om jag inte visste att detta är en amerikansk film, hade jag gissat på en brittisk produktion. Den känns väldigt brittisk i stil och ton. Det är folket som gjorde PARANORMAN som ligger bakom detta leranimerade äventyr som bygger på en barnbok. BOXTROLLS utspelar sig i staden Cheesebridge, där alla bara är intresserade av ost. Staden styrs av den egotrippade Lord Portney-Rind, som bär vit hatt; det finaste man kan ikläda sig.
Under staden huserar boxtrollen - märkliga varelser som  iklär sig kartonger och som smyger ut på nätterna för att stjäla metallprylar de bygger uppfinningar av. Stadsborna tror att boxtrollen även stjäler ost - och kidnappar små barn. Detta stämmer dock inte - men för tio år sedan hamnade en liten gosse av diverse anledningar hos boxtrollen, som uppfostrat honom som sin egen. Pojken har döpts till Ägg och nu får han reda på att han inte alls är ett boxtroll. Det hade han ingen aning om.
I staden härjar även de onda rödhattarna, anförda av den maktgalne Snatcher. De kallar sig Utrotare och far omkring för att utrota boxtroll. Men saker och ting är inte som de ser ut. Ägg och hans nyfunna vän, Lord Portney-Rinds dotter Winni, måste ställa en massa saker tillrätta.
BOXTROLLS är en osannolikt skitig film. Det ser ut som en mer bisarr och och vidrig version av Tim Burtons mardrömsvärldar. Alla människor är bleka och fula och har märkliga linjer - ådror? - i sina ansikten. Boxtrollen älskar att svina sig. De livnär sig på insekter och är allmänt grisiga. Men det är äckligt även när människorna äter ost - vilket de ofta gör.
... Och allt detta äckliga, tja, i det här fallet är det något positivt! Det är jättekul att allting är så vidrigt. Och allt annat i filmen är flängt och knasigt. Det är uppfinningsrikt, det är lite kaotiskt. Det är roligt.
Fast jag gissar att originalversionen är ännu roligare. Filmen, som är i 3D, pressvisades i sin svenskdubbade version; det är ju denna de flesta kommer att se, men filmen förlorar säkert oerhört mycket på de tristare svenska rösterna. I originalet får man nämligen höra Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost, Tracy Morgan, Elle Fanning, Simon Pegg och många andra kända namn.
Fast jag ser här på SF:s hemsida att BOXTROLLS även kommer att visas i sin engelska version - om än inte i 3D. Det är möjligt att jag höjer betyget efter att ha sett den.







(Biopremiär 12/9)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Kiel

Den första James Bond-film jag såg var MOONRAKER, som kom 1979. Det här var ju innan videons genombrott och man var hänvisad till att se sådana här filmer på bio - eftersom de aldrig visades på TV. Och hade man inte åldern inne, eller var lång - som jag - gick det inte att se dem. MOONRAKER är en av de sämsta Bondfilmerna - men då tyckte jag att den var fantastiskt bra. Och skurken Jaws, som i Sverige försetts med det mindre passande namnet Hajen, gjorde comeback i den - även om jag då inte sett 1977 års ÄLSKADE SPION, visste jag förstås allt om filmen, och i den dök Richard Kiel för första gången upp som Jaws, jätten med ståltänderna.

... Och nu har Richard Kiel dött, 74 år gammal. 217 cm lång var han, och antalet filmroller måste ha varit ytterst begränsat. Hur ofta behöver man en jätte i en film? Jag minns ett nummer av serietidningen James Bond, i vilket man återgett Kiels ena hand i naturlig storlek. Den tog upp ett helt uppslag.

Trots detta hade Richard Kiel en lång karriär som sträckte sig över fem decennier. Han debuterade 1960 i ett avsnitt av TV-serien KLONDIKE, och fortsatte att figurera i flera serier, som THRILLER, THE RIFLEMAN, THE TWILIGHT ZONE och LASSIE. Han var även med i ett uselt pilotavsnitt till en planerad TV-serie om Fantomen - nej, det blev aldrig någon serie.

1961 medverkade Kiel i sin första långfilm, THE PHANTOM PLANET, och året därpå var han stenåldersmänniska i den beryktade kalkonfilmen EEGAH. 1963 fick vi se honom i HOUSE OF THE DAMNED, en inte så tokig liten rysare, om än med uselt slut. Därefter blev det mer TV, som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E., I DREAM OF JENNIE, GILLIGAN'S ISLAND, THE MONKEES och I SPY.

BENKNÄCKARGÄNGET var han minsann med i, liksom LARMET GÅR och STARSKY OCH HUTCH, och året innan ÄLSKADE SPION figurerade han i den på sin tid ohemult populära CHICAGO-EXPRESSEN.

Richard Kiel fick rollen som Hulk i TV-serien DEN OTROLIGE HULKEN, men byttes under inspelningen ut mot Lou Ferrigno. Dock är han faktiskt med i en scen, fast det går inte att se att det är han.

Rollen som Jaws gjorde Kiel till stjärna. Han var med i STYRKA 10 FRÅN NAVARONE, han åkte till Italien och medverkade i Aldo Lados science fiction-raffel ROBOTKRIGET, som skulle casha in på STJÄRNORNAS KRIG. Han var med i MITT I PLÅTEN 2 och slogs med Clint Eastwood i PALE RIDER, i vilken han även klöv en stenbumling. Han skrev, producerade och spelade titelrollen i något som hette THE GIANT OF THUNDERMOUNTAIN, han mötte Adam Sandler i HAPPY GILMORE och han bidrog med sin röst i Disneyfilmen TRASSEL.

För en del år sedan kom Richard Kiel till Sverige tillsammans med lille Verne Troyer för att göra den inte alltför genomtänkta TV-serien WELCOME TO SWEDEN.

Tydligen kämpade han under en period mot alkoholism, och han var djupt, djupt religiös.

Richard Kiel skulle fylla 75 på lördag.

RICHARD KIEL
1939 - 2014 
R.I.P. 

onsdag 10 september 2014

Bio: 100 steg från Bombay till Paris

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag läste häromdagen en intervju med Lasse Hallström i vilken ha sa att han är vegan och därför är hans nya film 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS ren matporr för honom. Det låter lite konstigt. Om han nu dreglar och blir hungrig av att filma en massa läckra maträtter, varför väljer han då att vara vegan? Om det inte är av medicinska skäl?

Jag brukar inte gilla Lasse Hallströms filmer. En kollega kallar dem "europeiska filmer för amerikaner som inte pallar se europeiska filmer". De brukar med få undantag vara sentimentala och slätstrukna. Utkalkylerade. Därför blev jag lite förvånad när den här nya filmen visade sig vara rätt rolig och trevlig.

Titeln 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS är lite märklig. I original heter filmen THE HUNDRED-FOOT JOURNEY och bygger på en roman som på svenska heter "En fransk curry - 100 steg från Bombay till Paris" av Richard C Morais. Bombay, ja, kanske. Paris - nej. Titeln åsyftar två restauranger som ligger mittemot varandra med trettio meters avstånd, den ena indisk, den andra fransk, i en fransk by som inte ligger ens i närheten av Paris. 30 METER FRÅN INDIEN TILL FRANKRIKE vore således en mer passande titel.

... Jag håller visst redan på att sväva ut här, märker jag. Nå, vad handlar då det här om? Jo, förstår ni, i centrum har vi familjen Kadam från Indien. De har flytt sitt hemland, modern i familjen har dött, och nu drar de runt i Europa och bedriver restaurangverksamhet - familjen har ett djupt, oerhört passionerat förhållande till mat.
Mitt ute på den franska vischan går familjens bil sönder. Den söta fransyskan Marguerite (Charlotte Le Bon) kommer till undsättning och de hamnar i en liten pittoresk by. Alldeles i utkanten av byn ligger en gourmetrestaurang försedd med en Michelinstjärna. Restaurangen drivs med järnhand av den känslokalla madame Mallory (Helen Mirren) och Marguerite jobbar där. På andra sidan vägen, trettio meter bort, ligger en tom, lätt förfallen byggnad. Entreprenören och familjefadern Papa Kadam (Om Puri) köper kåken för att öppna indisk restaurang där. Något Mallory absolut inte uppskattar. Rivaliteten utvecklas till krig mellan de två restaurangerna. Samtidigt fattar Marguerite och Papas skicklige kock till son Hassan (Manish Dayal) tycke för varandra.
Komedi med inslag av romantik och drama - och enorma doser matporr. Så kan väl 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS beskrivas. Och det är inte så dumt. Det är en lättviktig och lättglömd film, men det är trevligt. Helen Mirren är strålande, Om Puri är en skojig herre, och Charlotte Le Bon är det sötaste sedan Audrey Tautou - och jag kan aldrig motstå cyklande fransyskor i sommarklänning. Filmen är skjuten på plats i Frankrike, miljöerna är vackra och pittoreska, det ser precis så romantiskt ut som vi vill att Frankrike ska göra. Folk pratar engelska med fransk accent - enligt Helen Mirren beroende på att den amerikanska publiken inte kan läsa undertexter.
... Och så frossas det i matbilder. Se inte filmen hungrig. Herregud, vad gott det ser ut! Och när man inte får se mat, pratas det om mat. Recept och ingredienser gås passionerat igenom. Blev du hungrig av THE LUNCH BOX kommer du inte att stå ut med den här filmen.

Två timmar lång är filmen, lite för lång och utdragen, lite för förutsägbar, men som sagt: trevlig och mysig. Man lyckas till och med få in en politisk kommentar när medlemmar av ett franskt rasistiskt parti slår till mot indierna.







(Biopremiär 12/9)

tisdag 9 september 2014

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.







(Biopremiär 12/9)