måndag 15 september 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Sir Donald Sinden

Namnet Donald Sinden säger er kanske inte så mycket - och inte mig heller. Men detta beror på att jag aldrig haft ett namn på detta välkända ansikte. Donald Sinden, som 90 år gammal gått ur tiden, var nämligen en av Englands främsta skådespelare; han gjorde mängder av roller på scen, film och TV, och jag har sett honom i åtskilliga produktioner. Dock förekom han oftast i biroller och jag lade aldrig hans namn på minnet.
Donald Sinden skulle egentligen bli arkitekt, men han upptäckte ett amatörteatersällskap och utbildade sig istället till skådespelare - och etablerade sig snart som Shakespeareskådis. Filmdebuterade gjorde han 1948, fast i denna första film - något som hette HILDEGARD - var han närmast statist. Första ordentliga filmrollen kom 1953 i krigsdramat DET GRYMMA HAVET. Samma år syntes han mot Clark Gable, Ava Gardner och Grace Kelly i MOGAMBO.
Ett annat krigsraffel är OPERATION TIRPITZ från 1955. Sinden medverkar förstås även i denna - och denna film såg jag på TV första gången jag var i England; 1977. Fast jag misslyckades med att se hela filmen. Vi var tvungna att stoppa i mynt i en pryl för att få el i stugan vi hyrt, och strömmen gick under filmen. Den gick även under slutbollarna när Björn Borg vann Wimbledon.
Man kunde se Sinden i ett par DOKTORN-filmer med Dirk Bogarde, han var med i klassiska TV-serien THE PRISONER med Patrick McGoohan, hoppar vi fram till 1970-talet hittar vi roller i SCHAKALEN, som kom 1973, Disneys äventyrsraffel ÖN VID VÄRLDENS ÄNDE, och hutlöst många TV-filmer - något han fortsatte att framträda i fram till sin död. Han jobbade fortfarande när han satte tofflorna.
Sir Donald Sinden ägnade sig både år tunga, seriösa dramer och lättsam komedi. Satirserien SPITTING IMAGE; det där dockprogrammet, lät tillverka en Donald Sinden-docka, som återkom i flera program.
För övrigt var karlns ögonbryn fullkomligt oförglömliga.
SIR DONALD SINDEN
1923 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 14 september 2014

Bio: A Most Wanted Man

Foton: Kerry Brown Copyright: © A Most Wanted Man Limited / Amusement Park Film GmbH. All Rights Reserved.

Jag hörde att Anton Corbijns film THE AMERICAN ställde till det en del på Filmstaden i Malmö. Den filmen hade George Clooney i huvudrollen, en tuff titel - THE AMERICAN - och en affisch på vilken Clooney poserar tuff med pistol. Detta lockade mängder av tonåringar som förväntade sig fetaction. Det fick de inte. Istället serverades de ett långsamt, långsamt, ohyggligt långsamt och arty drama. De besvikna tonåringarna såg ibland till att visningarna blev kaotiska. Själv gillade jag verkligen filmen, många andra tyckte att den var något av det tristaste de någonsin sett.

Nu är Corbijn tillbaka med en film som förvisso inte är lika långsam och händelselös som THE AMERICAN, men för att vara en spionthriller är den anmärkningsvärt fri från raffel - och spänning. A MOST WANTED MAN har blivit omskriven främst för att vi i filmen för se Philip Seymour Hoffman göra sin sista huvudroll; han dog ju tidigare i år.

Hoffman är Günther Bachmann, agent i Hamburg - och jag måste erkänna att jag först inte kopplade att rollfigurerna faktiskt ska föreställa tyskar. Jag trodde att de var amerikanska agenter stationerade i Tyskland. Men de flesta av skådespelarna pratar med lätt tysk brytning - vilket är rätt onödigt, ja, det är ju faktiskt lite fånigt.

En tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och terror anländer till Hamburg. Han påstår sig vara son till en rysk general som satt in ett mångmiljonbelopp på en tysk bank. Rachel McAdams är flyktingadvokaten Annabel Richter, som kontaktar bankdirektören (Willem Dafoe). Det hela övervakas av underrättelsetjänsten, det vill säga den trötte Bachmann, men även amerikanska ambassaden lägger sig i; Robin Wright spelar en ambassadkvinna.

A MOST WANTED MAN bygger på John le Carrés roman "En eftersökt man" från 2008, och det är lika kallt och sjaskigt som det brukar vara hos le Carré. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY från 2011. Liksom Alfredsons film, är Corbijns nya en snårig historia. Det är säkert väldigt realistiskt, men lite ogreppbart. Jag tyckte dock bättre om Alfredsons film. Som jag nämnde ovan, är A MOST WANTED MAN besynnerligt ospännande.

Skådespelarinsatserna och dock till större delen lysande, i synnerhet Philip Seymour Hoffman, och det är för dessa man ska se filmen. Jag är väldigt förtjust i Rachel McAdams, men jag vet inte om hon övertygar riktigt som tysk flyktingadvokat.

Det är en klinisk film, det är iskallt, och hela tiden estetiskt genomtänkt. Flera scener där Bachmann sitter i barer - och han sitter ofta i barer - verkar inspirerade av Edward Hoppers "Nighthawks", vilket de säkerligen också är.

Philip Seymour Hoffman kommer vi att få ser mer av, eftersom hann ju medverkar i de två sista HUNGER GAMES-filmerna; den filmserien avslutas inte förrän i november 2015. Han lär även dyka upp i en TV-serie som ännu inte börjat sändas.





(Biopremiär 12/9)

fredag 12 september 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Joachim Fuchsberger

För snart 25 år sedan fick jag Tim Lucas' bok med samlade Video Watchdog-texter ur olika tidskrifter. I denna fanns en lång, lång artikel som gick igenom samtliga tyska Edgar Wallace-filmer. En oerhört fascinerande text. Jag hade aldrig hört tala om dessa filmer; jag kände knappt till någonting alls om tysk genrefilm, att det gjordes skräck, thrillers och till och med westerns i Västtyskland under främst 1960-talet. Alla dessa Edgar Wallace-deckare utspelar sig i England, alla rollfigurer är engelsmän - men filmerna är inspelade i  Tyskland, med tyska skådisar - Klaus Kinski var med i flera av dem. Med tiden kom jag att se en handfuill av de här filmerna, och Londondimman har väl aldrig legat tätare över Berlin.
Huvudrollen i de flesta av Wallacefilmerna inehades av Joachim Fuchsberger, som nu, 87 år gammal, har lämnat oss för den stora, tyska filmstudion ovan molnen.
Joachim Fuchsberger hade en lång, väldigt lång karriär som faktiskt inte avslutats när han dog. Han filmdebuterade 1953 i något som hette GEH MACH DEIN FENSTERL AUF, som följdes av mängder av filmer jag av förklarliga skäl aldrig hört talas om. Fuchsberger medverkade i en hel rad filmer baserade på Hans Helmut Kirsts böcker om Andra världskrigets tyska soldater - jag har aldrig läst dem, men jag minns annonserna för dem på 1970-talet; de var försedda med fantastiska omslag av Hans Arnold. Den första av dessa filmer kom 1954 och hette 08/15, även vid den svenska premiären, och den följdes av 08/15 I FÄLT och KORPRAL ASCH RENSAR UPP.
Under 1950-talet hann Fuchsberger, bland mängder annat, medverka i ubåtsrafflet U-47 ANFALLER, som regisserades av Harald Reinl. Reinl är den mest namnkunnige bland de tyska genrefilmsregissörerna; han låg bakom åtskilliga Edgar Wallace-filmer, Karl May-westerns (Karl May inspirerade för övrigt Olle Ljungström till att skriva låten "Som en tysk indian"), Jerry Cotton-raffel och skräckfilmer som den utmärkta SKRÄCKENS BLODIGA BORG med Lex Barker och Christopher Lee.
1960-talet var fullspäckat för Joachim Fucksbergers del, förutom alla Wallacefilmer var han med i till exempel Don Sharps FU MANCHU - SKRÄCKENS MÄSTARE med Christopher Lee, Reinls tyska western DE SISTA MOHIKANERNA, och han mötte Lex Barker i JOHNNY RINGO - DÖD ELLER LEVANDE; en spansk-tysk western.
Fuchsbergers 70-tal blev betydligt lugnare; han medverkade bara i ett fåtal filmer under decenniet, men en av dessa är Massimo Dallamanos MANNEN I SVART från 1972, bättre känd som WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE? - en av de bästa giallofilmerna. 1980- och 90-talen bestod nästan uteslutande av TV-filmer för Fuchsbergers del, och hans sista film är tydligen fortfarande under produktion.
Joachim Fuchsberger hann vara fallskärmssoldat, han var UNICEF-ambassadör, och han pysslade även med att skriva sångtexter åt populära tyska artister.
JOACHIM FUCHSBERGER
1927 - 2014
R.I.P.


-->



torsdag 11 september 2014

Bio: The Boxtrolls

Bilder copyright (c) UIP Sweden
BOXTROLLS. Ja, jösses. Detta måste vara årets i särklass mest bisarra familjefilm. Om det nu verkligen är en familjefilm. Jo, visst är det tänkt att det ska vara en sådan - men jag har en känsla av att främst vuxna kommer att uppskatta- och ha roligt åt dessa groteskerier, medan många små barn antagligen blir rädda och drömmer mardrömmar.
Om jag inte visste att detta är en amerikansk film, hade jag gissat på en brittisk produktion. Den känns väldigt brittisk i stil och ton. Det är folket som gjorde PARANORMAN som ligger bakom detta leranimerade äventyr som bygger på en barnbok. BOXTROLLS utspelar sig i staden Cheesebridge, där alla bara är intresserade av ost. Staden styrs av den egotrippade Lord Portney-Rind, som bär vit hatt; det finaste man kan ikläda sig.
Under staden huserar boxtrollen - märkliga varelser som  iklär sig kartonger och som smyger ut på nätterna för att stjäla metallprylar de bygger uppfinningar av. Stadsborna tror att boxtrollen även stjäler ost - och kidnappar små barn. Detta stämmer dock inte - men för tio år sedan hamnade en liten gosse av diverse anledningar hos boxtrollen, som uppfostrat honom som sin egen. Pojken har döpts till Ägg och nu får han reda på att han inte alls är ett boxtroll. Det hade han ingen aning om.
I staden härjar även de onda rödhattarna, anförda av den maktgalne Snatcher. De kallar sig Utrotare och far omkring för att utrota boxtroll. Men saker och ting är inte som de ser ut. Ägg och hans nyfunna vän, Lord Portney-Rinds dotter Winni, måste ställa en massa saker tillrätta.
BOXTROLLS är en osannolikt skitig film. Det ser ut som en mer bisarr och och vidrig version av Tim Burtons mardrömsvärldar. Alla människor är bleka och fula och har märkliga linjer - ådror? - i sina ansikten. Boxtrollen älskar att svina sig. De livnär sig på insekter och är allmänt grisiga. Men det är äckligt även när människorna äter ost - vilket de ofta gör.
... Och allt detta äckliga, tja, i det här fallet är det något positivt! Det är jättekul att allting är så vidrigt. Och allt annat i filmen är flängt och knasigt. Det är uppfinningsrikt, det är lite kaotiskt. Det är roligt.
Fast jag gissar att originalversionen är ännu roligare. Filmen, som är i 3D, pressvisades i sin svenskdubbade version; det är ju denna de flesta kommer att se, men filmen förlorar säkert oerhört mycket på de tristare svenska rösterna. I originalet får man nämligen höra Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost, Tracy Morgan, Elle Fanning, Simon Pegg och många andra kända namn.
Fast jag ser här på SF:s hemsida att BOXTROLLS även kommer att visas i sin engelska version - om än inte i 3D. Det är möjligt att jag höjer betyget efter att ha sett den.







(Biopremiär 12/9)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Richard Kiel

Den första James Bond-film jag såg var MOONRAKER, som kom 1979. Det här var ju innan videons genombrott och man var hänvisad till att se sådana här filmer på bio - eftersom de aldrig visades på TV. Och hade man inte åldern inne, eller var lång - som jag - gick det inte att se dem. MOONRAKER är en av de sämsta Bondfilmerna - men då tyckte jag att den var fantastiskt bra. Och skurken Jaws, som i Sverige försetts med det mindre passande namnet Hajen, gjorde comeback i den - även om jag då inte sett 1977 års ÄLSKADE SPION, visste jag förstås allt om filmen, och i den dök Richard Kiel för första gången upp som Jaws, jätten med ståltänderna.

... Och nu har Richard Kiel dött, 74 år gammal. 217 cm lång var han, och antalet filmroller måste ha varit ytterst begränsat. Hur ofta behöver man en jätte i en film? Jag minns ett nummer av serietidningen James Bond, i vilket man återgett Kiels ena hand i naturlig storlek. Den tog upp ett helt uppslag.

Trots detta hade Richard Kiel en lång karriär som sträckte sig över fem decennier. Han debuterade 1960 i ett avsnitt av TV-serien KLONDIKE, och fortsatte att figurera i flera serier, som THRILLER, THE RIFLEMAN, THE TWILIGHT ZONE och LASSIE. Han var även med i ett uselt pilotavsnitt till en planerad TV-serie om Fantomen - nej, det blev aldrig någon serie.

1961 medverkade Kiel i sin första långfilm, THE PHANTOM PLANET, och året därpå var han stenåldersmänniska i den beryktade kalkonfilmen EEGAH. 1963 fick vi se honom i HOUSE OF THE DAMNED, en inte så tokig liten rysare, om än med uselt slut. Därefter blev det mer TV, som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E., I DREAM OF JENNIE, GILLIGAN'S ISLAND, THE MONKEES och I SPY.

BENKNÄCKARGÄNGET var han minsann med i, liksom LARMET GÅR och STARSKY OCH HUTCH, och året innan ÄLSKADE SPION figurerade han i den på sin tid ohemult populära CHICAGO-EXPRESSEN.

Richard Kiel fick rollen som Hulk i TV-serien DEN OTROLIGE HULKEN, men byttes under inspelningen ut mot Lou Ferrigno. Dock är han faktiskt med i en scen, fast det går inte att se att det är han.

Rollen som Jaws gjorde Kiel till stjärna. Han var med i STYRKA 10 FRÅN NAVARONE, han åkte till Italien och medverkade i Aldo Lados science fiction-raffel ROBOTKRIGET, som skulle casha in på STJÄRNORNAS KRIG. Han var med i MITT I PLÅTEN 2 och slogs med Clint Eastwood i PALE RIDER, i vilken han även klöv en stenbumling. Han skrev, producerade och spelade titelrollen i något som hette THE GIANT OF THUNDERMOUNTAIN, han mötte Adam Sandler i HAPPY GILMORE och han bidrog med sin röst i Disneyfilmen TRASSEL.

För en del år sedan kom Richard Kiel till Sverige tillsammans med lille Verne Troyer för att göra den inte alltför genomtänkta TV-serien WELCOME TO SWEDEN.

Tydligen kämpade han under en period mot alkoholism, och han var djupt, djupt religiös.

Richard Kiel skulle fylla 75 på lördag.

RICHARD KIEL
1939 - 2014 
R.I.P. 

onsdag 10 september 2014

Bio: 100 steg från Bombay till Paris

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag läste häromdagen en intervju med Lasse Hallström i vilken ha sa att han är vegan och därför är hans nya film 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS ren matporr för honom. Det låter lite konstigt. Om han nu dreglar och blir hungrig av att filma en massa läckra maträtter, varför väljer han då att vara vegan? Om det inte är av medicinska skäl?

Jag brukar inte gilla Lasse Hallströms filmer. En kollega kallar dem "europeiska filmer för amerikaner som inte pallar se europeiska filmer". De brukar med få undantag vara sentimentala och slätstrukna. Utkalkylerade. Därför blev jag lite förvånad när den här nya filmen visade sig vara rätt rolig och trevlig.

Titeln 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS är lite märklig. I original heter filmen THE HUNDRED-FOOT JOURNEY och bygger på en roman som på svenska heter "En fransk curry - 100 steg från Bombay till Paris" av Richard C Morais. Bombay, ja, kanske. Paris - nej. Titeln åsyftar två restauranger som ligger mittemot varandra med trettio meters avstånd, den ena indisk, den andra fransk, i en fransk by som inte ligger ens i närheten av Paris. 30 METER FRÅN INDIEN TILL FRANKRIKE vore således en mer passande titel.

... Jag håller visst redan på att sväva ut här, märker jag. Nå, vad handlar då det här om? Jo, förstår ni, i centrum har vi familjen Kadam från Indien. De har flytt sitt hemland, modern i familjen har dött, och nu drar de runt i Europa och bedriver restaurangverksamhet - familjen har ett djupt, oerhört passionerat förhållande till mat.
Mitt ute på den franska vischan går familjens bil sönder. Den söta fransyskan Marguerite (Charlotte Le Bon) kommer till undsättning och de hamnar i en liten pittoresk by. Alldeles i utkanten av byn ligger en gourmetrestaurang försedd med en Michelinstjärna. Restaurangen drivs med järnhand av den känslokalla madame Mallory (Helen Mirren) och Marguerite jobbar där. På andra sidan vägen, trettio meter bort, ligger en tom, lätt förfallen byggnad. Entreprenören och familjefadern Papa Kadam (Om Puri) köper kåken för att öppna indisk restaurang där. Något Mallory absolut inte uppskattar. Rivaliteten utvecklas till krig mellan de två restaurangerna. Samtidigt fattar Marguerite och Papas skicklige kock till son Hassan (Manish Dayal) tycke för varandra.
Komedi med inslag av romantik och drama - och enorma doser matporr. Så kan väl 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS beskrivas. Och det är inte så dumt. Det är en lättviktig och lättglömd film, men det är trevligt. Helen Mirren är strålande, Om Puri är en skojig herre, och Charlotte Le Bon är det sötaste sedan Audrey Tautou - och jag kan aldrig motstå cyklande fransyskor i sommarklänning. Filmen är skjuten på plats i Frankrike, miljöerna är vackra och pittoreska, det ser precis så romantiskt ut som vi vill att Frankrike ska göra. Folk pratar engelska med fransk accent - enligt Helen Mirren beroende på att den amerikanska publiken inte kan läsa undertexter.
... Och så frossas det i matbilder. Se inte filmen hungrig. Herregud, vad gott det ser ut! Och när man inte får se mat, pratas det om mat. Recept och ingredienser gås passionerat igenom. Blev du hungrig av THE LUNCH BOX kommer du inte att stå ut med den här filmen.

Två timmar lång är filmen, lite för lång och utdragen, lite för förutsägbar, men som sagt: trevlig och mysig. Man lyckas till och med få in en politisk kommentar när medlemmar av ett franskt rasistiskt parti slår till mot indierna.







(Biopremiär 12/9)

tisdag 9 september 2014

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.







(Biopremiär 12/9)

söndag 7 september 2014

Expressen 9 december 1996

Jag såg inte filmen KRAKEL SPEKTAKEL under Malmö Filmdagar, och den pressvisades inte senare - och i fredags hade den biopremiär. Mitt mål är ju att recensera allt som går upp på bio i Malmö. Men herregud ... Jag vet inte om jag orkar traska iväg och se KRAKEL SPEKTAKEL. I alla fall inte idag. Och jag borde publicera något här på TOPPRAFFEL! känner jag.

Äh, jag drar till med en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min 25:e krönika i den tidningen:

Botten är nådd, Eddie Murphy!

1981 läste jag den amerikanska serietidningen Heavy Metal hyfsat  regelbundet. Den var i princip den enda tidning med vuxeninriktade serier man kunde få tag på i Sverige då.

1981 kom även den animerade långfilmen "Heavy metal", som jag självklart  ville se mer än något annat. På grund av nu bortglömda omständigheter  missade jag filmen då, och det dröjde fjorton år tills jag fick se den, på  en sällsynt biovisning förra året. På grund av diverse copyrightproblem  med filmens soundtrack släpptes "Heavy metal" aldrig på video.

Förrän nu. Egmont har nyligen släppt ut den, enbart som köpfilm. Var den värd att vänta femton år på? Jag tycker inte det. Jag har flera vänner som  tycker att filmen är fantastisk, men det kan bero på att de gillar hårdrocken på soundtracket. Jag tycker att filmen är alldeles för ojämn.

"Heavy metal" består av flera korta episoder, sammanhållna av en  ramhandling. Varje episod är gjord av olika animatörer, och de olika  stilarna gör att filmen känns väldigt splittrad. Handlingen i vissa episoder är också mer än lovligt tunn. Bäst är väl historien om  taxichaffisen i framtiden... och så gillar jag scenen framåt slutet där en  sexig krigarkvinna tar på sig sin krigsdräkt. Men varför är inte Den i  adaptionen av Richard Corbens "Den" helnaken? Nåja, det är i alla fall  John Candy som står för hans röst...

Trots min kritik av filmen tycker jag ändå att den kan vara värd att  införskaffa, i alla fall om man är intresserad av tecknad film, eller vill  känna sig lite nostalgisk.

Tidningen Heavy Metal skulle det aldrig falla mig in att köpa i dag.

Bland det absolut sämsta på videohyllorna just nu är Wes Cravens "En  vampyr i Brooklyn" (CIC), en så kallad "skräckkomedi". Om det är Cravens  sämsta film är svårt att säga, men det är stor chans att det är Eddie  Murphys sämsta. Ingenting funkar i filmen. Murphy har hockeyfrilla och  fånig dialekt, och det blir inte det minsta skojigt någon gång. Okej, jag  uppskattade killen som tappar kroppsdelar filmen igenom, men det räcker inte. Kör en ekpåle genom kassetten!

Å andra sidan, jag har aldrig förmått uppskatta Murphy till fullo, jag  tycker inte ens att den första "Snuten i Hollywood" är något speciellt.  Fast enligt förhandsrapport lär "Den galna professorn" vara bra (biopremiär 17 januari).

När Roger Moore slutade som James Bond ville han ta nya och bättre roller, vilket inneburit att han sedan dess dykt upp i väldigt få filmer, och enbart usla sådana. Den som vill se hur Lord Brett Sinclair (världens  bästa människa) ser ut i dag kan hyra "The quest" (Egmont), fast det är inget jag rekommenderar.

I huvudrollen ser vi Skådisen Ingen Gillar, Jean-Claude Van Damme, som även står för regin. Snygga slagsmål, men det här är definitivt inte bra. Inte undra på att Van Dammes stjärna dalar å det grövsta.

Men Roger Moore är rätt skojig som pirat.

Till sist... Varje gång jag passerar Eric Roberts kalsongreklam, känner  jag mig tvingad att kolla om det finns någon gul fläck på hans kalsipper.

fredag 5 september 2014

Bio: Tusen bitar

Foton copyright (c) Gunnar Näslund/TriArt Film

En gång för mer än 25 år sedan befann jag mig hemma hon en tjej och låg på rygg soffan i med tjejen i famnen. Plötsligt sa hon "Du måste väl gilla Björn Afzelius?". "Va?" sa jag. "Varför skulle jag göra det?" Hon motiverade sin fråga med att jag ju gillade Thåström och sådant. Hon gillade Björn Afzelius. Jag besökte henne aldrig mer.

När jag var barn tyckte jag att vänstern och proggen var det värsta som fanns - det kändes som om de lagt en blöt, möglig disktrasa över mitt unga liv. De var så fruktansvärt tråkiga. Allt jag gillade, allt som var kul och häftigt, var dessa skäggmuppar emot och försökte stoppa eller åtminstone sanera. Serietidningar, tecknad film, kul barnprogram, amerikanska TV-serier, actionfilmer, skräck, KISS, julafton. Och de som fick ge ansikte åt denna tråkiga tillvaro, var förstås främst Mikael Wiehe och Björn Afzelius.

Min farsa hade - och har väl fortfarande - några skivor med Wiehe och Afzelius, men i synnerhet den sistnämnde var någon vi ofta skojade om. Han synnerligen stiffa stil på scenen, han sätt att sjunga, hans texter. Jag har inte ändrat mig på den punkten. Förvisso var jag väl själv lite vänster ett tag innan jag blev politiskt ambivalent; yrkesmässigt har jag alltid motarbetats av vänstern - men Wiehe och Afzelius har jag aldrig kunnat med. Och jag känner mig lite för ung för att lyssna på dem. Det är ju sådant 40-talister gillar. Och möjligtvis 80- och 90-talister; det vill säga, de nya 40-talisterna som av någon anledning har anammat allt jag hatade när jag växte upp.

Filmen TUSEN BITAR av Stefan Berg och Magnus Gertten är en av de största svenska dokumentärerna någonsin - den får premiär på en farlig massa biografer. Björn Afzelius och hans musik är tydligen fortfarande populärt. Men inte mig emot - för det här är en bra dokumentär. Ska jag vara elak säger jag att det är synd att Björn Afzelius och hans låtar är med i den. Fast vi slipper höra tusen av hans bitar, vi får tack och lov bara något dussin.

Men då kommer han med mustaschen - och hans kompis.

Björn Afzelius var oerhört hemlig av sig, inte ens Mikael Wiehe hade koll på kompisens och kollegans liv, så därför har Berg och Gertten försökt ta reda på vem bondpojken Afzelius egentligen var. Till sitt förfogande har de haft tusentals diabilder och även smalfilmer - förutom en massa klipp från SVT, förstås. Dessutom har de intervjuat Marianne Lindberg De Geer, som Afzelius en gång levde med, Wiehe, förstås, och ett gäng andra musiker, kritiker, vänner och släktingar.

Han var en rätt fascinerande människa, den där Afzelius. Skygg - och splittrad. En vänsterkille som älskade livets goda - som en redig borgarbracka. Han fick även vänstern på sig när han ändrade åsikt om Kuba och kom fram till att det inte är paradiset på Jorden, utan en otäck diktatur. Han skänkte miljoner kronor till välgörenhetsorganisationer och han brann som bekant för Nicaragua, ett land han fortfarande inte är bortglömd i. Han smugglade pengar till Nicaragua! Han var gigantiskt stor i Norge och Danmark. Han var en jävel på fruntimmer och hade en flicka i varje hamn.

TUSEN BITAR är en ganska traditionellt uppbyggd dokumentär, men jag tror att den vinner på det. Den är hela tiden intressant och aldrig tråkig - och plötsligt bjuder Mikael Wiehe på en oväntad nakenchock. Berg och Gertten har i stort sett hoppat över det politiska i Afzelius' karriär, vilket nog gör att filmen blir mer lättillgänglig och bredare. Det tackar jag för.

... Men jag tycker fortfarande att Björn Afzelius är en särdeles trist artist. Usch, vad vissna hans låtar är. Och det är inte konstigt att de ofta spelas av dansband. Stefan Borsch intervjuas i den här filmen. Av någon anledning kände jag att jag gärna vill se en dokumentär om Stefan Borsch!

För övrigt minns jag en gammal intervju i vilken Björn Afzelius sa att han bland annat bott i Landskrona. Fast han sa inte när han bodde där.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/9)

TOPPRAFFEL! sörjer: Joan Rivers

En gång i tiden var Billy Crystal enbart känd som "fikusen i LÖDDER" (och jo, det stod alltid "fikus" i den svenska texten, medan de i den amerikanska dialogen sa "fruit" - numera säger väl ingen fikus eller fruit). När LÖDDER var som populärast dök det upp en film på Maxim i Landskrona: DET VÅRAS FÖR KANINERNA. Jag har fortfarande inte sett den, men i original heter den RABBIT TEST och är skriven och regisserad av Joan Rivers. Det är den enda film hon regisserat.

Igår dog Joan Rivers, 81 år gammal, och amerikanska medier exploderade. Nekrologer och hyllningar vällde ut - och väller fortfarande ut. Hon var en institution i USA - och närmast okänd här i Sverige. Självklart beror det på att hon främst figurerade i amerikanska TV-program som inte visades här. Rivers var stå upp-komiker och skrev gags till- och dök upp i program som THE TONIGHT SHOW, CANDID CAMERA och THE ED SULLIVAN SHOW.

Vad vi kunde se i Sverige var dock de långfilmer hon figurerade i. 1968 var hon till exempel med i THE SWIMMER med Burt Lancaster, 1984 syntes hon i MUPPARNA PÅ MANHATTAN, hon syntes inte, men hördes, i DET VÅRAS FÖR RYMDEN och TITTA, HAN SNACKRAR!, i vilka hon bidrog med sin raspiga röst.

Rivers spelade sig själv i John Waters SERIAL MOM, och samma roll upprepade hon i IRON MAN 3, och även i SHREK 2, men då gjorde hon förstås bara sin röst. I SMURFARNA ploppar hon upp på en fest. Vi kunde dessutom se henne i TV-serier och TV-filmer som THE LOVE BOAT, Jackie Collins' LADY BOSS, SIMMA LUGNT LARRY och INTE HELT PERFEKT.

1989-1993 hade hon sin egen THE JOAN RIVERS SHOW, och som manusförfattare bidrog hon även till SATURDAY NIGHT LIVE och THE LATE SHOW.

Förutom sin karriär som komiker, var Joan Rivers känd för sitt extrema utseende och många plastikoperationer. Och jo - tanten såg väldigt konstig ut.

Nej, förresten.

Hon såg jävligt otäck ut!

JOAN RIVERS

1933 - 2014

R.I.P. 

onsdag 3 september 2014

Bio: Third Person

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Du som gillade DEN TREDJE MANNEN kommer att älska THIRD PERSON! Eller vänta ... Nej, det här är ingen ny version av den gamla thrillern, titeln åsyftar den grammatiska termen tredje person. Engelsmannen Paul Haggis är främst verksam som manusförfattare, som regissör har han inte haft så mycket för sig sedan THE NEXT THREE DAYS som kom 2010, och han är fortfarande mest känd för 2004 års CRASH, som förstås inte ska blandas ihop med David Cronenbergs film.

SHORT CUTS och dess på sin tid nyskapande struktur verkar fortfarande inspirera filmskapare. Flera berättelser utspelas parallellt för att sedan knytas ihop på slutet. Ibland blir det lyckad komedi, som LOVE ACTUALLY, ibland blir det ett drama med inslag av romantik - och mindre lyckat. Som THIRD PERSON.

Liam Neeson spelar författaren Michael, som envisas att skriva romaner, som egentligen handlar om hans eget liv, i tredje person - han skriver även sin dagbok i tredje person. Michael verkar ha gott om pengar, eftersom han bor på ett lyxigt hotell i Paris. Dit kommer hans älskarinna; den aspirerande författarinnan Anna (Olivia Wilde) som Michael agerar mentor åt. De har en turbulent romans.
I Rom hittar vi Scott (Adrien Brody), som tillverkar och säljer billiga kopior av märkeskläder. På en bar träffar han den romska kvinnan Monika (Moran Atias), som behöver pengar, mycket pengar, för att få loss sin dotter som sitter på ett fartyg som anlänt från Rumänien. Av någon anledning bestämmer sig Scott för att hjälpa Monika.

I New York bor Julia (Mila Kunis), som anklagas för att ha försökt mörda sin lille son och därför har förklarats psyksjuk. Hennes advokat (Maria Bello) försöker hjälpa henne, men Julia är en strulig brud - och sonens far (James Franco) är en självupptagen konstnär som jobbar med fingerfärg och som inte vill att Julia ska få träffa grabben.

Det hela börjar rätt bra. Jag gillar Neesons och Brodys rollfigurer, och det är rätt roligt när Brody går in på den sunkiga Bar Americano där ägaren inte pratar engelska och tror att en kvarglömd väska med barnkläder är en bomb. Neeson och Wilde (32 års ålderskillnad!) har en del fina scener tillsammans (och Wilde har en fin, ytterst motiverad nakenscen). Och vem kan väl inte motstå Paris och Rom? Och jag har alltid varit svag för berättelser om författare.
New York-delen är betydligt mer ointressant. Julia är en rätt irriterande typ och James Franco har för få scener, hans rollfigur känns skissartad och enbart osympatisk. Och då håller ändå filmen på i två timmar och sjutton minuter!

Efter ett tag är det inte bara Julia, utan hela filmen som börjar irritera. Den är sanslöst ojämn. Ibland närmar den sig faktiskt kalkonfilm - ett par scener och en del dialog är under all kritik. Filmen är också för smart för sitt eget bästa. Scenerna glider in i varandra, Julia städar på ett hotell i New York och går in på Michaels rum i Paris; folk är i varandras länder, varandras scener, och Haggis har rätt svårt att få ihop det på slutet. Jo, jag begriper - nog - hur allt hänger ihop; titeln och Michels yrke är ledtrådar, men det blir ändå alldeles för förvirrat och jag undrar om Haggis själv har koll på allt. Eller han vill kanske bara förvirra på ett konstnärligt sätt? Historien i Rom får efter ett tag lite drag av thriller, med slemma utpressare och pickadoller, men det är ospännande och ointressant - liksom THIRD PERSON är som helhet.

Filmfotot är dock snyggt, förtexterna är tjusiga, jag gillar Adrien Brodys skrikiga skjorta på slutet, James Francos långbenta nya flickvän har snygga kängor, och Kim Basinger har en liten roll - hon sitter och pratar i telefon i två-tre scener.

Jag förstår den dåliga kritiken i USA.








(Biopremiär 5/9)