tisdag 12 augusti 2014

Bio: The Expendables 3

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Det har ju varit en hel del skriverier om THE EXPENDABLES 3 i pressen de senaste veckorna. Inte så mycket om själva filmen, utan om det faktum att en komplett version läckt ut på Internet flera veckor innan premiären. Nu har jag inte kollat på ett tag, men filmen laddades ner två miljoner gånger på bara några dagar - och siffran ökar varje dag. Ett faktum som förstås skadar filmbolaget. Jag får nästan intrycket av att de enda som inte redan sett filmen är vi filmkritiker.

För några dagar sedan dök de första recensionerna upp i de amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. Jag kunde inte låta bli att läsa dem - och de bekräftade det jag fruktade. De klagade på att det är en blodfattig film - bokstavligt talat blodfattig.

"Never send a boy to do a man's job" står det på filmaffischen. En tuff slogan - men den ljuger. För i den här tredje filmen i serien skickar man faktiskt ut inte bara en pojke, utan flera stycken - samt en flicka - för att göra karljobb. Jag gillade de två första filmerna - inte bara på grund av att de samlade de gamla hjältarna från 1980-talet i en och samma film, utan även för att de verkligen var hårda, blodsöliga och barnförbjudna. I synnerhet den första, som kom 2010. Actionfilmer idag är ju oftast väldigt slätstrukna och polerade; det görs inga riktigt hårda grabbfilmer längre. När THE EXPENDABLES 2 kom 2012 ryktades det att den skulle få åldersgränsen PG-13 i USA, vilket fick fansen att sparka bakut. När den väl hade premiär släpptes den, precis som föregångaren, med åldersgränsen R; från 17 år. Dock hade Chuck Norris, som medverkade i en liten roll, krävt att grovt språk inte får användas i filmen - han är ju numera djupt kristen. Blod och slakt är okej - så länge det inte svärs.
Den nya filmen har försetts med en PG-13-gräns. Allt för att locka så stor - och ung - publik som möjligt. Sylvester Stallone har sagt att det är för att de inte vill att fansen ska tvingas smyga in på biograferna. Men där har han fel. De som gillar sådana här filmer är 45+ - det handlar om oss som växte upp på 80-talet med de här skådisarna och med tuffa, reaktionära actionfilmer. Vi vill inte ha nertonad mesaction.

THE EXPENDABLES 3 är en märkligt slarvig, hafsig film. Förvisso är det ju inte meningen att de här filmerna ska vara några intellektuella milstolpar, men i det här fallet känns det lite för mycket som en direkt-på-DVD-film med alldeles för hög budget och kända namn. För regin står Patrick Hughes, som tidigare bara gjort en långfilm; något som heter RED HILL, och Stallone är förstås tillbaka som Barney Ross. När filmen börjar attackerar Ross och hans män; Lee Christmas (Jason Statham), Gunner (Dolph Lundgren), Toll Road (Randy Couture) och Hale Caesar (Terry Crews), ett tåg som transporterar en viss Doctor Death (Wesley Snipes), som suttit i fängelse i åtta år. Death var en av de första medlemmarna i The Expendables. Han skämtar och säger att han suttit inne för skattesmitning - vilket ju Snipes satt inne för på riktigt.
Efter att ha fritagit Death ger sig gänget genast iväg för att sätta ditt en mystisk man som säljer vapen till krigshärjade delar av världen. Det visar sig att denne man är en samvetslös typ som heter Stonebanks (Mel Gibson) och som Ross trodde sig ha dödat en gång i tiden. Stonebanks var en av grundarna av The Expendables och blev sedan ond. Strid utbryter och Caesar blir svårt skadad.

Harrison Ford är teamets nya chef och han gillar inte att de misslyckades med att plocka Stonebanks. Ross kommer fram till att hans gäng är för gammalt - han behöver nya, unga hårdingar. Kelsey Grammer dyker då upp som en som heter Bonaparte och som vet vilka som behövs. De flyger kors och tvärs över kontinenter för att hitta rätt personer, vilka i slutändan blir Thorn (Glen Powell), Mars (Victor Ortiz), Luna (kampsportaren Ronda Rousey - ville inte Gina Carano vara med?) och Smilee, som spelas av TWILIGHT-skådisen Kellan Lutz, som senast sågs i usla THE LEGEND OF HERCULES. Detta är inte världens charmigaste gäng - tvärtom, de är rätt trista. Och det första de gör, är att bli tillfångatagna av Stonebanks. Alltså måste Barney Ross samla sitt gamla gäng för att frita ynglingarna. Antonio Banderas spelar en pajas som tjatar sig till en plats i gänget, och även Arnold Schwarzenegger och Jet Li ansluter.
THE EXPENDABLES 3 innehåller en väldig massa action, det skjuts och sprängs fruktansvärt mycket, och när det inte skjuts och sprängs, slåss man med stora knivar. Det vräks på med så mycket våld att filmen självklart blivit barnförbjuden i Sverige, det spelar ingen roll att folk inte blöder när de träffas av kulor och knivar, och att ingen svär (Harrison Ford fäller filmens enda "fuck"). Men allvarligt talat: det ser fullkomligt befängt ut när hundratals människor slaktas utan att blodet sprutar. Det känns som att titta på när folk leker krig.

Att skrapa ihop ett nytt gäng yngre Expendables var en dum idé - det är ju ingen som vill se dem. Filmidén bygger på att få återse det gamla gardet i en och samma film. Det nya gänget ser mest ut som en samling posörer och de lyckas aldrig bli hårda och tuffa tack vare PG-13-gränsens restriktioner. Ronda Rousey spöar upp en del folk och utbrister "Karlar!", men fajterna är lite för snabbt klippta för att man ska kunna se dem speciellt bra.
Flera av de medverkande ser trötta, ointresserade och framför allt gamla ut. Schwarzenegger har blivit väldigt gammal - för att inte tala om Harrison Ford. Manuset är av By-the-numbers-varianten, och den synnerligen onde Stonebanks insisterar på att hela tiden göra dumma saker bara filmskurkar gör - som att ge hjältarna 45 sekunder på sig att fly innan en byggnad sprängs i luften, istället för att spränga på en gång, och vi får den klassiska dumheten, när man släpper sina vapen för att istället göra upp med nävarna. Det är lite slappt.

Dock är Mel Gibson en bra skurk och det är kul att se honom i en actionfilm igen. Han ser fräschare ut än på länge och hans forna utstrålning finns kvar. Detsamma gäller Stallone. Dolphan har knappt några repliker alls i filmen och stackars Jet Li är reducerad till att skjuta kulspruta i en scen. Märkligt - varför plocka in en fantastisk kampsportare och sedan inte låta honom slåss?

Man har lyckats stoppa in en och annan bra oneliner och det är kul när Stallone i en scen kliver in i en Ford, och därinne sitter Harrison Ford. Men i övrigt är THE EXPENDABLES 3 en stor besvikelse; en slätstruken och onödig film utan bett. Det här skulle bli den sista filmen i en trilogi, men Pierce Brosnan har pratat om att han ska medverka i en eventuell THE EXPENDABLES 4. Vi får väl se vad som händer. Den här filmen lär knappast bli lika framgångsrik som de första två.

Filmens svenske översättare heter passande nog Karl Hårding.








(Biopremiär 13/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Robin Williams

Det var inte utan att det kändes lite konstigt när jag inatt, omedelbart när nyheten kom, läste att Robin Williams tagit livet av sig, 63 år gammal. Han hade varit deprimerad en längre tid. Jag hade gått och lagt mig och tänkte bara kolla mail i mobilen en sista gång, och så plötsligt fylldes mailkorgen av braskande nyhetsmail och kort därpå handlade Facebook mest om Robin Williams.

Jag kan väl inte påstå att jag ägnat speciellt mycket energi på Robin Williams de senaste 10-15 åren. Sällan har väl en så begåvad komiker och skådespelare hamnat i så många ointressanta- och ibland direkt usla filmer - något han hade gemensamt med Steve Martin. Många av Robin Williams' filmer från senare år släpptes direkt på DVD i Sverige - och de som gick upp var under all kritik. OLD DOGS, någon?

Men jag gillade ju Robin Williams en gång i tiden.

Jag vet inte om GÄNGET OCH JAG-avsnittet i vilket Robin Williams dyker upp som utomjordingen Mork visats i Sverige - jag kan inte minnas att jag sett det. Figuren gjorde i alla fall succé i USA och Mork fick en egen TV-serie - MORK & MINDY (1978-82). Denna gick på svensk TV när jag gick på mellanstadiet och alla tyckte att den var hur kul som helst. För några år sedan fick jag den första säsongen på DVD, och jo, jag tyckte fortfarande att serien var rolig -  kanske tyckte jag bättre om den nu som vuxen. En sympatisk serie som utspelar sig på ett sympatiskt 1970-tal. Jag blev nostalgisk.

Robin Williams var en stand up-komiker som jobbat hårt för framgångarna, och när dessa kom över en natt, kunde han inte hantera dem. Han gick relativt omedelbart ner sig i sprit och knark (han lär ha varit med när John Belushi överdoserade), och kämpade mot depressioner. Tydligen kämpade han mot depressioner till och från under hela sitt liv, och jag vill minnas att han i en gammal intervju sa att han försvarade sig genom att vara rolig när han var barn och blev påhoppad av andra. I en annan intervju sa han att han slutade supa när han tröttnade på att vakna upp på motorhuven med bilnycklarna i röven.
Robin Williams långfilmdebuterade 1980 i Robett Altmans märkliga KARL-ALFRED, en fet flopp. Desto bättre gick det för Williams med nästa film; GARP OCH HANS VÄRLD, i vilken han gjorde en dramatisk, seriös roll. Han lyckades ju kombinera komiska roller med seriösa dramer rätt bra, den gode Williams. DÖDA POETERS SÄLLSKAP är kanske hans mest omtyckta film - och en film jag numera har lite svårt för, eftersom det var filmen som introducerade det irriterande uttrycket "carpe diem", något hurtiga och tillgjort positiva människor har en tendens att hela tiden säga. Williams fick en Oscar för sin roll i WILL HUNTING - en film jag inte sett. Den känns lite grann som urtypen för en film jag inte prioriterar.

Med tiden blev Robin Williams agerande i dessa seriösa dramer alltmer stereotypt. Han gick omkring med hopskrynklat ansikte och såg ledsen ut. År 2002 överraskade han genom att se genuint obehaglig ut. Då gjorde han huvudrollen i den lilla märkliga och rätt obehagliga thrillörn ONE HOUR PHOTO. Det är synd att han inte gjorde mer skräck och thrillers.
Men det är förstås främst som komiker vi kommer att minnas karln. GOOD MORNING VIETNAM var en film jag och mina polare tyckte var fruktansvärt rolig 1987. Jag såg den flera gånger och skrattade glatt åt Robin Williams excentriska radiopratande. Efter att inte ha sett den på över femton år såg jag om den - och konstaterade att Williams var rätt jobbig i filmen. Den som däremot är rlog, är den vissna komikern som drar polackvitsar och spelar polka.

Bland Robin Williams' övriga filmer hittar vi till exempel den utmärkta EN RYSS I NEW YORK, FISHER KING, den misslyckade HOOK, VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE, INSOMNIA och nyligen THE BUTLER, och han gjorde röster i en rad animerade filmer, som till exempel ALADDIN och HAPPY FEET. Och som sagt: mellan dessa filmer ligger drivor av filmer vi glömt bort eller knappt hört talas om.

Just nu ligger tre filmer med Robin Williams i post-production; bland dem en tredje del i NATT PÅ MUSEET-serien.
ROBIN WILLIAMS
1951 - 2014
NANU NANU!

måndag 11 augusti 2014

Bio: Into the Storm

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden
Låt oss ta det mest positiva med INTO THE STORM först: den varar bara 89 minuter. Det är förstås något att applådera i dessa tider, då var och varannan underhållningsfilm klockar in på över två timmar - eller känns längre än de är.
... Men i övrigt är detta inte mycket att bli exalterad över. Regissören Steven Quale långfilmsdebuterade med FINAL DESTINATION 5 och även det här gånger handlar det om katastrofer, om än på ett betydligt mer traditionellt sätt. INTO THE STORM är på många sätt en typisk katastroffilm av samma modell som klassikerna från 1970-talet - fast uppdaterad med moderna påhitt som Found Footage-inslag och YouTube-klipp. Och jag vet inte, men katastroffilmer har väl sällan varit speciellt kul; jag kan inte komma på en enda jag gillar.
Vi presenteras för en grupp professionella "stormjägare" ledda av den skrupelfria Pete (Matt Walsh), som försöker göra en dokumentärfilm om just oväder. De far omkring i olika specialutrustade fordon, varav ett är en pansarvagn. I teamet finns den tjusiga Allison (Sarah Wayne Callies), som inte träffat sin femåriga dotter på tre månader.
I staden Silverton bor bröderna Donnie (Max Deacon) och Trey (Nathan Kress) med sin änkling till farsa (Richard Armitage). Bröderna videodokumenterar sin vardag för framtiden och Donnie är hemligt kär i den söta Kaitlyn (Alycia Debnam Carey). I närheten finns även ett gäng amatörvåghalsar; bonniga tosingar som utför dumma stunts som de lägger ut på YouTube.
Det bär sig inte bättre än att Silverton drabbas av ett helt gäng tornados som blir värre och värre för att slutligen ge plats åt den största tornadon någonsin. Det blir inte mycket kvar av Silverton och vi får följa ovan nämnda personer när de försöker att dokumentära stormen, överleva den - och rädda de som råkar illa ut. Och folk råkar illa ut hela tiden. Donnie och Kaitlyn håller på att drunkna när de trillar ner i en källare som vattenfylls. Andra sugs upp i tornadovirvlarna.
Jag får erkänna att filmens specialeffekter är fantastiska. Destruktionsorgierna är massiva, det ser övertygande ut när man filmar inne i virvlarna, och visst är det maffigt när stora flygplan på en flygplats driver fritt för vinden och kraschar i byggnaderna.
Men det blir aldrig speciellt spännande eller engagerande. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Steven Quale blandar vanligt filmberättande med klipp från de kameror rollfigurerna använder; det handlar alltså inte om en renodlad Found Footage-film. Det blir lite märkligt tunt ibland, rollfigurerna är inte särdeles intressanta, och självklart pratas det mycket om att vara en familj som ska hålla samman. Amerikaner är ju besatta av detta.
1996 kom en Steven Spielberg-produktion som hette TWISTER och som också handlade om stormjägare. Den var inte speciellt bra, men den hade mer kött på benen än INTO THE STORM. Dessutom fick vi en jätterolig TWISTER-leksak på en pressvisning när den kom!
  







(Biopremiär 13/8)

-->



lördag 9 augusti 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Menahem Golan

För drygt tio år sedan drog jag runt på marknaden i Cannes en av de sista dagarna. Jag var bakfull och fruktansvärt trött. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig; en röst som lät nästan klyschig; som den gamle ortodoxa gubben i en judisk familj i New York med kraftig israelisk brytning - en sådan brytning man liksom bara hör på film. Det var Menahem Golan. Han sa till mig att jag såg väldigt sliten ut. Jag hängde kvar och pratade lite med Golan. Han hade ett par nya filmer på gång och han signerade flyern till en ninjafilm åt mig. Han textade sitt namn - och stavade fel. "MENHEM GOLAN" skrev han.
Annat var det på 80-talet. Då hade Golan och hans kusin Yoram Globus livvakter i Cannes. Golan och Globus är mest kända för att ha varit extremt viktiga på den internationella videomarknaden under 1980-talet. Efter att ha varit verksam hemma i Israel hamnade Menahem Golan hos Roger Corman - och 1979 köpte Golan och Globus filmbolaget The Cannon Group, som då var på fallrepet.
Cannon blev ett begrepp. De gjorde B-filmer främst för videomarknaden med ovanligt stor budget - och de gjorde stora biofilmer med ovanligt liten budget. Golan låg bakom filmer som THE DELTA FORCE med dess uppföljare, uppföljarna till DEATH WISH, MISSING IN ACTION- och AMERICAN NINJA-serierna, och en väldig massa annat. Cannon höll igång Chuck Norris' och Charles Bronsons karriärer och de gjorde Michael Dudikoff till ett namn.
Men Cannon producerade även prestigefilmer som RUNAWAY TRAIN och de producerade filmer som OVER THE TOP med STALLONE och framförallt tog de kål på Stålmannen med den billiga och taffliga SUPERMAN IV. Bolaget var på väg att bli en av Hollywood största studior.
Golan och Globus blev senare ovänner och gick skilda vägar, men i slutet av 90-talet hade de två en monter i Cannes igen. Bolaget hette Magic och deras slogan löd "The magic of Golan & Globus is back!". Jag vet inte om de hann producera någonting. Något år senare hade något som hette The New Cannon en monter på mässan. Vad bolaget hette när jag träffade Golan minns jag inte.
Då, på 80- och framför allt på 90-talet, var jag rätt trött på Cannon.
Idag saknar jag dem.
MENAHEM GOLAN
1929 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 7 augusti 2014

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

En gammal farbror försöker gå över en gata - och är på vippen att bli påkörd av en lastbil. En ung man kastar sig fram och knuffar undan farbrorn. Dock far en behållare med radioaktivt innehåll ut ur bilen och träffar den unge mannen i huvudet. Han blir blind - men utvecklar superkrafter. Men vad hände med behållaren? Den öppnades, hamnade i rännstenen och innehållet rann ner i en brunn. Där nere, i kloakerna, befann sig tre små bebissköldpaddor. När de utsattes för den radioaktiva geggan muterades de.

Det sägs inte rakt ut, men den unge man som åsyftas är förstås Matt Murdock, som blev Marvel Comics' blinde superhjälte Daredevil. Och det var så här ninjasköldpaddornas tillkomst förklarades för trettio år sedan. Det kan ha varit i Bild & Bubbla, men troligen var det i det danska fanzinet Fat Comic jag första gången läste om den lilla skitiga men otroligt hypade independenttidningen Teenage Mutant Ninja Turtles. De två serienördarna Kevin Eastman och Peter Laird hade skapat en parodi på de serietrender som rådde 1984: X-Men och de andra mutanterna, tonårshjältar som Teen Titans, och serier med japanska influenser, som Frank Millers Daredevil och Ronin. Eastman och Laird gav ut första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles på egna förlaget Mirage. Tidningen trycktes i 3 250 exemplar och tack vare synnerligen smart marknadsföring blev den en enorm succé och ny upplagor trycktes upp.

Jag fick aldrig tag på det första numret när det kom, men väl det andra. Jag minns att jag då, 1984, blev lite besviken på hur förhållandevis tafflig serien var. Och den var inte speciellt kul. Men som bekant exploderade fenomenet - och Eastman och Laird blev så stormrika att de aldrig behöver jobba mer i sina liv. Om de inte vill. Kevin Eastman gifte sig med Penthousebruden Julie Strain och tog över den legendariska tidningen Heavy Metal och dess förlag. Peter Laird har i princip inte gjort någonting alls sedan han pysslade med TMNT på 1980-talet. Alldeles nyligen lade Kevin Eastman ut den allra första teckningen på en Ninja Turtle till försäljning. Karlsloken vill ha två miljoner dollar för den!
Till vänster: Den allra första teckningen. Till höger: Nummer två av tidningen.
1987 blev TMNT en tecknad TV-serie, riktad till barn. Sköldpaddornas personligheter förändrades en aning, de började tjoa "Cowabunga", och i Europa döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet "ninja" ansågs associera till våld. TV-serien blev en serietidning som även kom ut i Sverige, förstås, och vi översköljdes av Turtlesleksaker. Horst Schröder gjorde ett misslyckat försök att ge ut originalturtles på svenska. Jag minns att barn pratade om "vuxenturtles" - de visste tydligen att det fanns en annan sorts serie också.

Mellan 1990 och 1993 gjordes tre stycken live action-filmer för bio. Jag minns dem som rätt trevliga. När den första filmen kom satt dåvarande chefen för Statens Biografbyrå; Gunnel Arrbäck, i Robert Aschbergs studio i TV3 och skulle försvara beslutet att barnförbjuda filmen. Hon sa att slagsmålen i filmen är lika avancerade och tuffa som i vanliga actionfilmer, det spelar ingen roll att det handlar om talande sköldpaddor. En påtagligt berusad Alf Robertsson satt också i soffan och sluddrade fram "Om ungarna vill se den här jävla skiten, så låt dem göra det!".

Ytterligare två animerade TV-serier har kommit, 2007 kom en animerad biofilm, som jag av någon anledning inte sett, och det görs fortfarande diverse serietidningar - och jag har inte läst en enda.
Nu har alltså en ny långfilm  biopremiär, producerad av Michael Bay - och redan när projektet först nämndes för några år sedan blev dem omdiskuterad. Det pratades om att Bay skulle ändra på det mesta i sköldpaddornas väletablerade mytologi. Fast i slutändan blev det inte så mycket av det. Vad vi fått är en typisk Michael Bay-film.
För regin står den ojämne Jonathan Liebesman. Han har tidigare gjort DARKNESS FALLS, THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag gillade, och den fullkomligt osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, samt nu senast WRATH OF THE TITANS.

Det hela börjar ganska bra. Öppningsscenerna är tecknade i samma stil som Eastman & Lairds serie, teckningarna tonar över till riktiga New York, och vi introduceras för den ambitiösa TV-reportern April O'Neil (Megan Fox - inte världens mest övertygande reporter) och hennes kollega Vernon (Will Arnett). De illasinnade gangsterninjorna i The Foot Clan, ledda av Shredder (Tohoru Masamune) härjar i New York, men April är säker på att det anlänt en vigilante som slår tillbaka. Hennes chef på TV-stationen (Whoopi Goldberg) avfärdar det hela som trams.

April har förstås rätt - men det handlar inte om en vigilante, utan om fyra stycken: Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello: Teenage Mutant Ninja Turtles, ledda av råttan Splinter. De är glada och käcka - och tuffa - och April blir genast kompis med dem. I handlingen figurerar även William Fichtner, som spelar den respekterade forskaren Eric Sacks. Om Fichtner är med i en film vet man genast att man inte kan lita på hans rollfigur - och självklart är fallet så även här.
... Och så blir det en väldig massa action, jakter och fajting. Detta är ju en Michael Bay-produktion, så kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Eller demoleras. Inte helt oväntat blir det för mycket av allting. Det är inte lika illa som i TRANSFORMERS-filmerna, men det här är könlöst och mest en massa brölande. Filmen känns längre än den är beroende på alla evighetslånga och gigantiska actionscener. Självklart i 3D.

Den här gången är sköldpaddorna datoranimerade. Johnny Knoxville gör Leonardos röst. Och av någon anledning är filmen bättre innan titelfigurerna dyker upp. Märkligt.

Filmen är från elva år och jag kan mycket väl tänka mig att låg- och mellanstadiekillar tycker att det här är skithäftigt. Men nej, det här är inget vidare - tycker jag i egenskap av vuxen.

... Däremot fick jag en märklig lust att se om de gamla långfilmerna från 90-talet ...








(Biopremiär 8/8)

onsdag 6 augusti 2014

Bio: Mimi & Grigris

Foton copyright (c) Folkets Bio

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - rättare sagt: fransk-tchadiskt.

MIMI & GRIGRIS, med manus och regi av Mahamat-Saleh Haroun, var Tchads  bidrag till Oscargalan 2014 - och jag var tvungen att kolla upp hur man böjer Tchad. Jag vet inte om jag någonsin skrivit något om Tchad någon gång. Knappt ens i skolan. Det är ju ett märkligt ord att böja - blir en man från Tchad i bestämd form singular "Tjadden"?

Förra veckan hade PETTSON & FINDUS premiär. Den som tror att MIMI & GRIGRIS är en barnfilm om en flicka och hennes skojiga gris tror  fel. Detta är ett barnförbjudet drama - och jag kan väl inte påstå att filmen är min kopp te. Eller annan dryck.
Huvudrollsinnehavaren Souleymane Démé har ett förlamat ben, men det hindrar honom inte från att vilja dansa - och han är tydligen en populär dansare i sin hemby i Tchad. Det är han som spelar titelns Grigris, en 25-åring som drömmer om att bli dansare. Men så blir hans styvfar svårt sjuk. Familjen behöver pengar och Grigris ser sig tvingad att börja jobba åt lokala bensinlangare. Grigris rör sig i N'Djamenas skumma kvarter nattetid, och bland de skumma existenserna där träffar han Mimi (Anaïs Monory). Hon är allt en riktig pudding, men utstött. För att motivera filmtiteln dras Mimi och Grigris till varandra.
Det dansas en hel del i den här filmen. Souleymane Démé är en rackare på att dansa - han har en egen stil som på grund av hans handikapp är svår att imitera. Men mellan dansutbrotten tycker jag att ... Njä, det här är rätt tradigt. Tempot är långsamt, dialogen är knapp. Sitt tema till trots blir det inte mycket till thriller eller kriminaldrama av det här. En film blir inte bättre bara för att den kommer från ett land som inte är känt för sin filmproduktion.

Det är habilt gjort, det kan väl inte sägas vara dåligt. Fast det är klart, jag brukar inte gilla den här typen av film till att börja med. Målgruppen lär ta emot filmen med öppna armar. Detta är en typisk filmfestivalfilm.

Av någon anledning var bara jag och Skånska Dagbladet närvarande på pressvisningen i Malmö. Hade alla andra redan sett filmen på olika festivaler?








(Biopremiär 8/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Marilyn Burns

Marilyn Burns har kastigt och oväntat gått bort, endast 64 år gammal. Burns kommer för all framtid främst att minnas för sin debutroll - det var hon som var Sally Hardesty ("The Screamer") i Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974.
Hon medverkade inte i speciellt många filmer, Burns. 1976 gjorde hon rollen som en i Charles Mansons gäng i den uppmärksammade och Emmybelönade TV-filmen HELTER SKELTER och 1977 hade hon en roll i Tobe Hoopers EATEN ALIVE. Detta var allt hon gjorde på 1970-talet.
Future-Kill
Under 1980-talet figurerade hon bara i två filmer. Dels var hon med i en skräckfilm jag aldrig hört talas om som heter KISS DADDY GOODBYE (1981), och dels var hon med i den usla framtidsthrillern FUTURE-KILL, som kom 1985. I denna återförenades hon med Ed Neal; liftaren från MOTORSÅGSMASSAKERN.
Helter Skelter.
Burns enda roll under 1990-talet var i den lika otursförföljda som usla TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION - men hon nämns inte i rollistan. Nästa roll kom först 2012, i en skräckfilm som heter BUTCHER BOYS och vars manus skrivits av Kim Henkel, som även skrev MOTORSÅGSMASSAKERN. 2013 dök hon upp som hastigast i TEXAS CHAINSAW 3D, och i år var hon med i något som heter SACRAMENT.
Marilyn Burns sista film är just nu i post production. IN A MADMAN'S WORLD heter den och har regisserats av en släkting till Burns.
MARILYN BURNS
1950 - 2014
R.I.P.





tisdag 5 augusti 2014

Bio: Isabelle

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Encore.
François Ozon har seglat upp som, om inte en favoritregissör, så en regissör som gör mig extra intresserad. Han är lite ojämn, den gode Ozon - POTICHE - EN FRANSK TROFÉFRU tyckte jag inte var något vidare, SWIMMING POOL var sådär, medan BAKOM STÄNGDA DÖRRAR är fullkomligt mästerlig.
Ozons senaste film ISABELLE, som tävlade i Cannes 2013, når inte upp till nyss nämnda films höga nivå, men får ändå anses vara klart godkänd.
Filmens originaltitel lyder JEUNE & JOLIE, vilket betyder ung & vacker. Det förvånar mig att distributören inte behöll den titeln. Eller drog till med UNG & KÅT. I vilket fall - det här är en film som fick mig att känna mig som en dålig, dålig pojke. Jag behövde en kalldusch efteråt. Och jag kollade genast upp huvudrollinnehaverskan Marine Vacths ålder. Hon är 23. Puh! Jag kan andas ut.

ISABELLE är en väldigt fransk film. Jag har svårt att tänka mig något annat land producera en film på samma tema och på samma sätt. Det skulle väl möjligtvis vara Italien (och här och var kom jag osökt att associera till Milo Manara). Vacth spelar den sjuttonåriga Isabelle, som under en sommarvistelse med familjen i södra Frankrike förlorar oskulden till en lite äldre tysk kille. Det hela var ingen höjdardebut för Isabelle och hon är inte särskilt intresserad av tysken.
Isabelle och hennes yngre bror Victor (Fantin Ravat) har en väldigt ... ovanlig relation. Han smygtittar på syrran när hon onanerar. Hon berättar för honom om sitt sexliv och kan slänga ur sig frågor som "Har du börjat runka än?". Isabelles mor (Géraldine Pailhas) verkar fullt normal, medan styvfadern (Frédéric Pierrot) ger intryck av att vara lätt oförstående.

Filmen hoppar från sommar till höst och Paris, och Isabelle har börjat att utforska sin sexualitet - och extraknäcker som prostituerad. Hon kallar sig Léa och träffar äldre män som betalar 300 euro för att ligga med henne. Isabelle verkar dock märkligt likgiltig till det hela - till både sexet och till pengarna. Hon unnar sig inget för de stora summor hon drar in, hon bara gömmer undan sedlarna i en garderob. Hon gör bra ifrån sig i skolan och hon har fortfarande kompisar. Ibland verkar hon njuta av träffarna på diverse hotellrum. Men så en dag dör plötsligt en kund i en hjärtattack, mitt under akten. Isabelle flyr från rummet - och snart blir hennes liv lite mer komplicerat.
Det är lite BELLE DE JOUR över det här. Och det hela är nog i tunnaste laget. Jag gillar filmen, den är hela tiden intressant och aldrig tråkig, men den förblir märkligt ytlig, troligen medvetet. Isabelles beteende förklaras aldrig riktigt, och jag som publik blir lika likgiltig till det som händer på duken, som Isabelle är till sitt märkliga sexliv. François Ozon varken fördömer eller hyllar Isabelle och hennes beteende, han bara konstaterar.-

Marine Vacth är en väldigt, väldigt, väldigt vacker flicka - och hennes nakna kropp exponeras flitigt i filmen. Alltid på de mest fördelaktiga sätt. Kameran älskar henne. Det känns väldigt franskt, de gillar ju sådant, fransmännen, och de är bra på det - det finns ju otaliga exempel på franska filmer om unga, truliga sexpaket och deras relationer med äldre män. Men det var inte utan att jag ibland kände mig som en fluktare. Som en av de gubbar som anlitar Isabelle. Det är en lite kymig känsla - i synnerhet när man sitter i en biosalong omgiven av andra människor. Det blev inte lika svettigt och obekvämt som när jag såg BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN med sina grafiska sexscener - men ändå. Fast det är kanske bara jag som svensk som känner det så - vad vet jag. Att François Ozon kommer undan med vissa scener och inte kallas gubbsjuk beror nog mest på att han är den respekterade François Ozon - och homosexuell.
Charlotte Rampling dyker upp i en liten roll på slutet.
Hon behåller kläderna på.







(Biopremiär 8/8)





lördag 2 augusti 2014

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.
GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.
Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA JAKTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.
Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.
... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!







(Biopremiär 1/8)