fredag 11 juli 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Lasse Kühler

Jösses! Jag fick alldeles just nu veta att dansaren Lasse Kühler gick bort den 28:e juni, 75 år gammal, efter en längre tids sjukdom - en sjukdom som tvingade honom att operera bort ena ögat. Detta hade jag helt missat. Därför denna något försenade nekrolog.
Lasse Kühler gjorde väldigt få filmer; han var med i MUSIK OMBORD 1958 och han dök upp i SVERIGE ÅT SVENSKARNA 1980 (och vem dök väl inte upp i den filmen?), och han gjorde på 1970-talet ett jullovsmorgonprogram tillsammans med Eva Rydberg; SUPERHJÄLPARNA. Kühler krogshowade på Rydberg på 70-talet.
För vissa är Kühler kanske mest känd för sin dansskola, från vilken medlemmarna i A-Teens plockades, men för mig är Lasse Kühler självklart synonym med 47:an Löken i Ragnar Frisks två filmer från 1971 och 1972; 47:an LÖKEN och 47:an LÖKEN BLÅSER PÅ. Lasse Åberg medverkar i den senare - och han har fortfarande inte vågat se den.
Jag hyllar Lasse Kühlers minne genom att reprisera min recension av Lökenfilmerna ur Helsingborgs Dablad 2007:

47:AN LÖKEN / 47:AN LÖKEN BLÅSER PÅ
Surrealism. Sverige 1971-72
Ingen regi: Ragnar Frisk
I rollerna: Lasse Kühler, Janne "Loffe" Carlsson, Lasse Åberg
Bonus: Fullscreen, dålig bild, uselt ljud, nakenscener, mustascher

BETYG: ?!

För en massa år sedan utnämnde jag 47:an Löken-filmerna till två av de absolut konstigaste svenska filmerna någonsin. Nu kan du skaffa dem i en dubbeldiscutgåva, garanterad att få din hjärna att koka.
Filmerna är fortfarande lika konstiga. De bygger på Lennart Elworths tecknade serie, ett 91:an-plagiat som gick i Lektyr. Uppenbarligen har man inte haft något egentligt manus, utan bara filmat serierna rakt av. Filmerna består av en rad sketcher som alla har det gemensamt att de är fantastiskt, genialiskt usla. I många fall är de totalt obegripliga, till exempel slutet på den första filmen, där en kille hållande en ölback springer efter en bil. När det är begripligt är det så dumt att tapeterna skiftar färg.
I "47:an Löken blåser på" medverkar Lasse Åberg som den franske general Pain Riche. Åberg har ännu inte vågat se filmen. Däremot har han en väldig massa anekdoter om inspelningen och Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk. I filmen klär Åberg ut sig till kvinna (han döljer mustachen med ett nummer av Husmodern) och badar bastu med nakna brudar. Tjejen han sitter bredvid är blivande porrstjärnan Marie Forså i sin första roll. Åberg äter även bönor och går på ett utedass som sprängs av ett bazookaskott.
Massor av kända skådespelare medverkar, ibland blir det sång och dans, ibland ser man inte vad som försiggår eftersom skärpan är kass och fotografen ointresserad. Mikrofonskuggor finns här många. Ställ till med en helkväll: bjud hem släktens vänner och visa "Sound of näverlur", "Kärlek 1-1000" och 47:an Löken-filmerna! Deras liv kommer aldrig mer att bli sig likt. 


LASSE KÜHLER
1938 - 2014
R.I.P.






TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Thorne

John Barrys ledmotiv till SNOBBAR SOM JOBBAR är troligen den bästa TV-signatur som någonsin gjorts - vilket ju är lämpligt, eftersom SNOBBAR SOM JOBBAR är den bästa TV-serie som någonsin gjorts. Dock var det inte Barry som stod för seriens score, det vill säga den övriga musiken. För denna stod Ken Thorne, och jag förknippar hans återkommande teman lika mycket med serien som Barrys signatur. Nu har Ken Thorne dött, 90 år gammal.

Engelsmannen Ken Thorne skrev filmmusik första gången 1948 till en film som hette THE CLOUDED CRYSTAL, men därefter dröjde det tills 1961 innan han åter anlitades. 1965 Grammynominerades han för filmmusiken till HELP! med The Beatles - för den musik som Beatles alltså inte stod för. Märkligt nog nämns han inte i för- eller eftertexter. Under 1960-talet skrev Thorne för filmer som KOMMISSARIE CLOUSEAU (den där Clouseau-filmen utan Peter Sellers), HUR JAG VANN KRIGET, KANALJEN I GALGEN (vilken höjdartitel) och LÅT PENGARNA RULLA (med Peter Sellers). 1966 tilldelades Thorne en Oscar för musiken till Richard Lesters EN KUL GREJ HÄNDE PÅ VÄG TILL FORUM.
Efter SNOBBAR SOM JOBBAR 1971 kom bland annat JUGGERNAUT, STRIDSHUNDARNA, han jobbade åter med Richard Lester på SUPERMAN II och STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTO-NIT, och han stod för musiken till rysaren THE HOUSE WHERE EVIL DWELLS, LASSITER med Tom Selleck, Charles Bronson-rafflet DEN DJÄVULSKA HÄMNDEN, James Glickenhaus' THE PROTECTOR - MANNEN UTAN FRUKTAN med Jacke Chan - och därefter jobbade Thorne nästan uteslutande med TV-produktioner; mest känd bland dessa är nog miniserien RETURN TO LONESOME DOVE (1993).

Ken Thorne skrev sitt sista score 2007 till TV-filmen MARCO POLO. Nu har han begett sig till den stora konserthallen ovan molnen.
KEN THORNE
1924 - 2014
R.I.P.

onsdag 9 juli 2014

Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska - så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är - och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult - och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island - vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall - och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad - och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.
Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder - och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen - som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen - som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig - den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA - för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi - och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.
Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet - och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.








(Biopremiär 11/7)

-->



tisdag 8 juli 2014

Bio: Transformers: Age of Extinction

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Äntligen är den här! utbrister vi unisont - och ironin formligen droppar från taket. Michael Bay är tillbaka med en fjärde TRANSFORMERS-film. Vad hände i den förra? Jag minns inte. Jag minns ingenting mer än att den var lång, bullrig och innehöll stridsscener som aldrig slutade. Förvisso tyckte jag att den första filmen i serien var överraskande bra, men sedan gick det utför.
Med den här fjärde filmen har Bay nästan överträffat sig själv. Enligt förhandssnacket skulle filmen bli betydligt bättre än föregångarna, inriktningen skulle bli annorlunda - men i slutändan visade det sig bara vara ännu mer av det gamla vanliga. Fast ännu längre och ännu mer öronbedövande. När filmen äntligen slutade efter två timmar och 45 minuter (!) var det inte utan att jag undrade vad jag hade sett. Vad fanken  handlade filmen om?
De mänskliga huvudpersonerna är nya den här gången. Mark Wahlberg är Cade Yeager, något slags mekaniker och robotexpert, ensamstående med söt dotter (Nicola Peltz), som i sin tur har en tre år äldre pojkvän (Jack Reynor). Cade köper en lastbil och det visar sig att det inte är vilken lastbil som helst - det är Transformersledaren Optimus Prime.
Kelsey Grammer spelar den onde CIA-agenten Harold Attinger som anser att alla jätterobotar är ett hot, även de goda, så han gör sitt bästa för att utplåna dem. I handlingen finns även en synnerligen illasinnad jätterobot från yttre rymden som även han vill utplåna Prime och hans plåtpolare. Bland de onda hittar vi även Stanley Tucci, fast han är kanske inte så ond ändå, och efter ett tag förflyttas handlingen till Hongkong. Polischefen där spelas minsann av Michael Wong; den gamle fine hjälten från Hongkongklassiker som IN THE LINE OF DUTY - det var minsann längesedan jag såg honom i något, fast jag ser här att han gör film precis hela tiden, ett par om året. Tja, det är väl jag som har tappat kollen på Hongkongaction.
Mark Wahlberg har ungefär ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom - vilket han ju oftast har i sina filmer. Fast i det här fallet passar det nog rätt hyfsat, eftersom rollen mest går ut på att springa och fly undan maffiga explosioner och nerfallande metallskrot. Och det är ingen hejd på explosionerna och robotslagsmålen. Allvarligt talat - det känns som om robotarna slåss oavbrutet i tre timmar. Det dröjde inte länge innan jag tröttnade. Det är möjligt att en tolvåring tycker att detta är fantastiskt, men det gör inte jag - i synnerhet som den eventuella handlingen försvann i stridens hetta. Ibland är dialogen hysteriskt dum - dummast är Optimus Primes avslutande utläggning om att man ska tänka sig att en stjärna på himlen kan vara hans själ. Hursa?!
... Men jag känner ändå att jag nog får sätta en tvåa i betyg. För det går inte att sticka under stol med att specialeffekterna och datoranimationen är otroliga och övertygande. Nog ser det här ut att vara på riktigt. Även (den idag obligatoriska) 3D:n funkar bra.
Filmen är en kinesisk samproduktion, Hollywood vill ju absolut inte missa den enorma publiken därborta, och på kort tid har TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION spelat in en hysterisk massa pengar. Med andra ord - det lär nog inte dröja alltför länge innan film nummer fem anländer. Fyra timmar lång och ännu bullrigare.








(Biopremiär 10/7)

-->



fredag 4 juli 2014

Expressen 25 november 1996

Spegeln håller stängt på grund av ombyggnad och öppnar inte på nytt förrän i oktober. Och antalet sommarpremiärer på SF:s biografer är relativt få. Således blir det knapert med recensioner av biofilm i sommar - och jag måste hitta annat skriva om. Men varför inte köra en repris på en av mina gamla videokrönikor ur Expressen? Det jag ju ett tag sedan senast. Här är min 24:e krönika:

Äntligen blev det fest igen

Efter ett par år som videoskribent har jag blivit avtrubbad på ett sätt jag inte räknat med. Själva feststämningen har så smått försvunnit.
Ni som samlar på film vet hur det är. När det kommer ett stort paket med filmer på posten, är det lite fest. Man öppnar paketet med ivriga fingrar. För att inte tala om när man varit i till exempel London, och kommer hem med resväskan överfull med filmer man köpt till fantasipriser. Det är fest i videosoffan.
Den känslan har nästan försvunnit för mig nu. Som kritiker får jag i stort sett varenda ny film hemskickad, vilket förstås innebär mindre drivor varje vecka. Självklart är detta fantastiskt kul, men det har blivit en grej som tillhör vardagen. MEN! Häromveckan fick jag uppleva feststämningen igen.
Den uppmärksamme har säkert noterat att Sverige har begåvats med ett nytt
videobolag, Odox, ett bolag som uteslutande sysslar med skräck/science
fiction/fantasy/kult. Jag blev minst sagt förvånad när jag för några
månader sedan hittade deras första släpp i en butik; George A Romeros
visserligen överskattade och alltför långa, men bra och jävligt blodiga
"Day of the dead" från 1985.
Självklart kontaktade jag Odox, och det visade sig att de förutom att ge
ut en massa fruktansvärd blodig skräck och action, även kommer att stå
för en av årets främsta kulturgärningar, vilket jag återkommer till nedan.
Låt oss ta skräckfilmerna först, och fälla några nostalgiska tårar över återseendet. Efter "Day of the dead" följde Umberto Lenzis spansk/italienska "Nightmare city" från 1981, en av de sämsta europeiska zombiefilmerna (zombies som kör bil?), vilket inte hindrar den från att bitvis vara hysteriskt rolig. Usla specialeffekter. Så följde den ganska trivsamma amerikanska spökhusfilmen "Superstition", fylld med kreativa mord a la "Omen".
Direkt legendarisk är nyligen bortgångne Lucio Fulcis "The house by the cemetery", 1981, i vilket den tosige dr. Freudstein traskar omkring i en källare där han håller sig vid liv i evigheter genom att mörda folk. Andra skräckpaketet innehåller David Cronenbergs klassiska men lite småtrista "Scanners" (1981), Wes Cravens "Ögon i natten", det vill säga "The hills have eyes", 1977, vars storhet jag inte ser, och den stilrena slashern "Terror train" med Jamie Lee Curtis och Ben Johnson.
Som synes en samling filmer varav flera blev väldigt omdiskuterade i videons barndom, men självklart ska de här finnas att hyra även i Sverige.
Det här är skräckfilmer från tiden innan genren fylldes av vitsande töntar till busemän och alltför glassiga specialeffekter.
På actionfronten har Ordox släppt inte minde än fem stycken Jackie Chan-rullar från 80-talet! Visst skiftar kvaliteten mellan filmerna, som är "The first mission", "Battle creek brawl", "Dragon Lord", "Weels on meals" och "Winners & sinners", men det är ju hejdlöst kul att kunna hyra dessa igen. Varning för "Battle creek brawl", som är släppt i en hemsk huvudvärksframkallande fullscreen-version.
Nå, den här kulturgärningen då? Jo! Inom kort släpper Odox en klassikerserie med stumfilmsversionerna av "Ringaren i Notre Dame", "Metropolis" och "Nosferatu"! Det var banne mig på tiden.
Förutom dessa, släpps "Skräckens ö" med Charles Laughton. Bör finnas i varje videotek.

-->



torsdag 3 juli 2014

Bio: Draktränaren 2

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
När DRAKTRÄNAREN kom 2010 gick den i en evighet på Filmstaden i Malmö - och säkert även i resten av landet. Den hängde kvar på repertoaren i flera månader. Och jag förstod inte riktigt varför. Visst lockar alla dessa stora, animerade filmer barnfamiljer - men jag tyckte inte att DRAKTRÄNAREN var något speciellt. Faktum är att jag inte kom ihåg något alls när jag bänkade mig för att se uppföljaren med den inte alltför överraskande titeln DRAKTRÄNAREN 2, återigen i regi av Dean DeBlois, men tydligen utan hjälp av Chris Sanders.
Vi är tillbaka i vikingabyn där alla lyssnar på irländsk folkmusik och DRAKTRÄNAREN 2 inleds med ett slags tävling där byns ungdomar flyger drake och kastar får på varandra - en scen som verkar inspirerad av kvaståkartävlingarna i Harry Potter-filmerna. Fast vår unge hjälte Hicke är inte med, han är ute på upptäcktsfärd med sin snälla drake Tandlös och han vänslas med tuffa bruden Astrid, som han nu fått ihop det med. Hicke och Astrid råkar hitta ett isberg i vilket det bor hundratals vilda drakar. Det dyker upp onda drakryttare - och snart uppstår stridigheter mellan de snälla vikingarna och de grymma skurkarna.
Jag läste igenom vad jag skrev om den första filmen - och vad jag tyckte då stämmer fortfarande in.
Animationstekniskt är DRAKTRÄNAREN 2 utmärkt, 3D:n fungerar riktigt bra och fyller en funktion, och figurdesignen är betydligt bättre än brukligt. Det är en pampig film med storslagna vyer och mycket action - väldigt mycket action. Däremot tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Den är knappt rolig alls. Dessutom har storyn en tendens att trilla över och bli ett kanske lite för vuxet drama.
Den första filmen såg jag i engelsk originalversion, men den här gången pressvisades filmen i sin svenskdubbade version, och då blir det ju per automatik alltid lite sämre och mer slätstruket. Dock slipper vi Niclas Wahlgren den här gången.
Jag hade en sexåring med mig på pressvisningen. Inte nog med att det var första gången han såg en film i 3D, det var faktiskt även första gången han var på bio. Och han var hänfört. När jag frågade vad han sätter för betyg mellan ett och fem sa han utan att tveka fem! Men han var nöjd redan när Dolby Stereo-loggan dök upp, det hade nog räckt med bara den.
Jag är lite mer återhållsam med mitt betyg.







(Biopremiär: 4/7)

-->



onsdag 2 juli 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Jan "Rock-Ola" Olofsson

Den här dagen började bra. Jag var på pressvisningen av DRAKTRÄNAREN 2 och med mig hade jag Erik, sex år. Det var första gången han var på bio och han tyckte att det var en magisk upplevelse. Filmen slutar, vi lämnar biografen för att gå iväg och fika - och jag nås av nyheten att Jan Olofsson har dött i en hjärtattack.
Jan Olofsson.
Rock-Ola.
Herregud! Det är ju min kompis Rock-Ola som har dött! Jag har inte sett till honom så ofta det senaste året. Förr brukade vi springa på varandra åtminstone varje hell, utbyta historier, och svinga några bägare. Han drabbades av cancer för några år sedan, men lyckades besegra den - men han var allt lite skör, denne ödmjuke herre.
För bara drygt tre veckor sedan fyllde Jan 70. Jag tittade förstås förbi på hans offentliga fest. Han var på väldigt gott humör, någon frågade hur han kunnat hålla sig så ung och han svarade "Jag har pippat som bara den!", han poratade om sina kommande utställningar och projekt, han skulle skriva nya böcker, och strax innan jag gick kramade han om mig och tackade mig för att jag stöttat honom och hans nya karriär sedan han flyttade hem till Malmö.
Det var sista gången jag såg honom. Jag tog bilden ovan på honom. En märkligt profetisk bild. Han ser rofylld och nästan änglalik ut. Som om han visste att han snart skulle checka in på den stora krogen ovan molnen.
Förra året recenserade Rock-Olas självbiografi. Jag gör det lätt för mig och återger valda delar av min text:
"Jag minns när jag var på premiären på Stefan Bergs och Magnus Gerttens film “Rolling like a stone” på Spegeln i Malmö 2005. Efter filmen hölls en liten frågestund och då reste sig en liten herre i publiken upp och berättade att han mycket väl kom ihåg den tid - the swinging ‘60s - som avhandlas i filmen. Han sa även att han precis flyttat hem till Sverige efter flera decennier utomlands och att det var han som en gång i tiden var känd som Rock-Ola.
Då pratade jag aldrig med Rock-Ola - eller Jan Olofsson, som han egentligen heter. Jag minns inte när jag först presenterades för honom - eller var. Det bör ha varit 2008 eller 2009 och på ett galleri. Kanske till och med en utställning med Jans bilder? Troligen. Det dröjde dock inte länge innan vi blev goda vänner. Vi träffas och umgås förhållandevis ofta, och jag har ofta fascinerats av hans fantastiska historier. Historier som nästan är för bra för att vara sanna. Sven Lindström, som skrivit den här biografin över Jan Olofsson, trodde först att karln var en mytoman. Men nej, allt är sant.
Den här boken har jag följt under dess tillkomst. Förra året trillade jag in på Bullen och där satt Jan med ett par människor i mogen ålder. En av dessa var Christer Gärdsby, som jag aldrig träffat - trots att jag känner hans bror. Little Gärdsby kallades Christer en gång i tiden. Jan stack till mig en liten hög papper, det var ett par kapitel ur boken, och jag läste dem till min öl. Och jag skrattade.
Jan Olofsson är född 1944 och han var bara fjorton år när han slog igenom som rockidolen Rock-Ola. Fast sångarkarriären blev kort - grabben kunde egentligen inte sjunga och kompenserade detta med att skrika. Något som fungerade på scen, men inte på skiva. I slutet av 50-talet lade Jan därför sångarkarriären på hyllan för att istället bli Sveriges yngste manager - och den första artisten i hans stall blev mer musikaliskt begåvade Little Gärdsby.
Det är när 50-tal blir 60-tal som Jan Olofssons galna tripp börjar. När han flyttade utomlands och fick uppleva saker man först har svårt att förstå att de verkligen är sanna. Men - det finns vittnen och bildbevis. När Jan hamnade i Hamburg behövde han någonstans att bo - och det slutade med att han delade lägenhet med ett okänt popband från Liverpool. Jodå, Jan var kompis med The Beatles - fast han brukar säga att han aldrig gillat bandet.
När Jan flyttade till Swinging London verkar det som om han blev kompis med alla. Åtminstone träffade han på alla på inneklubbarna. Han öppnade egen nattklubb, han startade skivbolag, han var musikförläggare (några guldskivor hänger på väggen hemma i Malmö), och han började att fotografera människorna han hade omkring sig. Han dokumenterade i stort sett allt av vikt inom 60-talets populärkultur. Mest spridda och uppskattade är antagligen alla bilder på Johnny Cash, som Jan blev vän med.

Jan Olofsson gör inte mycket väsen av sig; han är en lugn och vänlig man, och det skulle aldrig falla honom in att skryta om sina upplevelser. Men visst känns det lite märkligt ändå när vi sitter på valfri krog i Malmö och han berättar om Mick Jagger eller Jimi Hendrix, eller återger någon bisarr anekdot om John Lennon."
Det var kul att lära känna dig, Jan - you will be missed!
JAN "ROCK-OLA" OLOFSSON
1944 - 2014
R.I.P.

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Paul Mazursky

När jag växte upp brukade Landskrona Filmstudio inleda varje säsong med en gratisvisning av en riktig publikfilm. Jag minns att jag såg ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR, HEJ PUSSYCAT! och SCHAKALEN på gratisvisningar. Ibland hände det att jag faktiskt köpte medlemskort. På mellanstadiet var jag och en kompis - en kompis som var betydligt mindre intresserad än jag - medlemmar i filmstudion och såg filmer vi aldrig annars skulle ha sett. SPETSKNYPPLERSKAN. FÅGELSKRÄMMAN. FELLINI ROMA. NÄRGÅNGNA BILDER. Och så såg vi EN FRI KVINNA av Paul Mazursky. Vi tyckte nästan alltid att de här filmerna var skittråkiga - herregud, vi var tolv-tretton år och gillade bara actionfilmer och komedier. Jag har inte sett om EN FRI KVINNA, som kom 1978, sedan dess, och det enda jag minns är något slags sexscen och min kompis utbrast "Ööh, han tog hon på bopparna!".
Nu har Paul Mazursky dött, 84 år gammal.
Mazursky började sin karriär framför kameran och gjorde sin skådespelardebut 1953. Han medverkade i VÄND DEM INTE RYGGEN, FÅR JAG KYSSA DIN FJÄRIL, EN STJÄRNA FÖDS, DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN DEL !, TRASSEL I NATTEN, CARLITO'S WAY, och i TV-serier som THE UNTOUCHABLES, THE TWILIGHT ZONE, THE MONKEES, THE SOPRANOS och SIMMA LUGNT LARRY. Dock är det är väl mest som regissör och manusförfattare man minns honom. Mazursky regisserade sin första långfilm 1969; BOB & CAROL & TED & ALICE. På 1970-talet kom filmer som ALEX IN WONDERLAND och NEXT STOP GREENWICH VILLAGE, men för min del associerar jag nog Paul Mazursky främst med 1980-talet. Under detta decennium gjorde han filmer som EN RYSS I NEW YORK, PÅ LUFFEN I BEVERLY HILLS, BANANREPUBLIKEN och FIENDER - EN BERÄTTELSE OM KÄRLEK med Lena Olin. 1990 kom SCENER FRÅN EN GALLERIA med Woody Allen; en film jag bara sett dubbad till thailändska, och 1996 regisserade Mazursky sin sista film - FAITHFUL. Den har jag aldrig hört talas om.
Paul Mazursky Oscarnominerades fem gånger och han var en av männen som skapade The Monkees.
PAUL MAZURSKY
1930 - 2014
R.I.P.


-->



tisdag 1 juli 2014

Bio: Deliver Us from Evil

Foton copyright (c) UIP
Jerry Bruckheimer har producerat en skräckfilm. Jaha, och hu tror ni att det blir när Jerry Bruckheimer producerar en skräckfilm? Ja, vad tror ni? Det spelar ingen roll att det är Scott Derrickson, som gjorde den överraskande lyckade SINISTER, som regisserat - detta är en typiskt Jerry Bruckheimer-film.
DELIVER US FROM EVIL (varför kunde den inte få heta FRÄLS OSS IFRÅN ONDO här i Sverige?) inleds med texten "Inspired by true events" och filmen bygger på en bok skriven av den föredetta New York-polisen Ralph Sarchie, och det påstås alltså att detta har hänt på riktigt. Som om! som en tonåring skulle ha sagt. Nu vet jag inte hur nära boken filmen ligger, men om det som händer i filmen skett i verkligheten hade vår bild av verkligheten och vår värld förändrats rejält. Framför allt borde media varit fullt av reportage om dessa övernaturliga händelser.
Eric Bana spelar Sarchie, och Joel McHale är hans kollega Butler. Sarchie och Butler är två stenhårda, muskulösa, tatuerade snutar i södra Bronx. Butler är så hård att han gärna slåss med kniv. Det är en skitig värld de här två verkar i, Sarchie introduceras när han plockar upp ett mördat spädbarn ur en soptunna. När duon rycker ut till en lägenhet får att avstyra ett brutalt bråk, hittar de där en Irakveteran som blivit bindgalen.
Nu är det här inte vilken Irakveteran som helst - den här killen har blivit besatt av Satan. Han försöker bilda en liten armé genom att besätta fler, och detta gör han genom att fara runt på stan och klottra ner budskap på väggar. Sarchie och Butler går inte med på sådana dumheter, så de störtar efter - och Sarchie ser till att få hjälp av en katolsk präst. Nu är det exorcism i faggorna!
Låt mig ta det positiva först. DELIVER US FROM DEVIL är inspelad på plats i New York och filmen har en gritty look. Det är sällan vi får se snutfilmer som är så här gritty. Och i USA är filmen Rated R, så det fläskas på med en del blod och svordomar.
... Men ovanstående kan inte rädda filmen. Mycket till skräckfilm är det här inte, den är aldrig någonsin kuslig, otäck och/eller spännande. Det är för mycket actionfilm över anrättningen. De två hårda hjältarna är actionhjältar. De slåss och skjuter och jagar. Och det är en lång film, det här; 118 minuter - och när det inte är action, blir det drama. Tråkigt drama. Dialogen är ibland under all kritik. Snygga Olivia Munn spelar Sarchies fru, och för henne har han en dela klyschiga utläggningar om hur hans vidriga, våldsamma jobb tär på honom - han pratar om en svärta inom honom som bara växer. Det blir direkt löjeväckande ibland.
Sarchie och hans fru har en liten dotter som klagar på att hon hör krafsande ljud inne på sitt rum. På detta rum har hon även en del leksaker av den typ som brukar bli levande på natten. Clowndocka, speldosa och så vidare. Jodå, visst börjar dessa att röra på sig. I en scen springer Sarchie på ett självspelande piano. Sarchies dialekt kommer och går - han är ju egentligen australier.
DELIVER US FROM EVIL är inte helt värdelös, men väldigt långt från en bra film
... För övrigt är det återigen dags att ställa sig frågan "Vad hade skräckgenren gjort utan katolicismen?" - och för att kunna köpa det som sker i filmen måste man nog vara djupt, djupt troende katolik. Och väldigt, väldigt naiv.








(Biopremiär 2/7)

-->