torsdag 19 juni 2014

Bio: Förr eller senare exploderar jag

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag har aldrig sett LOVE STORY - men jag vet hur den slutar. Det har jag vetat sedan jag var barn. "Jasså, det är den där snyftaren där hon dör på slutet." Det känns liksom lite meningslöst att se den nu. FÖR ELLER SENARE EXPODERAR JAG, i regi av ynglingen Josh Boone och som bygger på en ungdomsbok jag förstås inte läst (eller ens hört talas om), är en kärlekshistoria om en tonårstjej som har obotlig cancer och är döende. Jag vet inte, men det känns liksom givet på förhand att detta inte kommer att sluta lyckligt. Fast riktigt så enkelspårigt och förutsägbart som jag trodde att filmen skulle vara är det inte. Det är ibland dessutom överraskande roligt.
Sextonåriga Hazel, som spelas av 23-åriga Shailene Woodley från DIVERGENT, är den döende flickan. Han har konstant slangar i näsan och kånkar runt på sin tunga syrgastub. Laura Dern (som ser väldigt gammal ut nuförtiden) och Sam Trammell är hennes föräldrar. Hazel är intelligent, intellektuell, och förhållandevis glad och positiv, men hon har inga vänner och sitter mest hemma. Morsan skickar iväg henne på olika aktiviteter och senast i raden är en kyrka där cancerdrabbade ungdomar träffas. Hazel tycker att stället är astöntigt, men en dag träffar hon den äldre killen Gus - han är nitton och spelas av tjugoårige Ansel Elgort (som även han var med i DIVERGENT); Woodley är alltså flera år äldre än sin motspelare. Det får mig att tänka på damen som spelar Cary Grants morsa i I SISTA MINUTEN; hon var i Grants ålder. Gus har haft skelettcancer och har därför en benprotes, men han kom till mötet främst för att stötta sin kompis Isaac (Nat Wolff), som håller på att bli blind.
Gus - som hela tiden har otända cigarretter i munnen - faller genast för den söta Hazel, och de börjar umgås. Fast hon försöker låta bli att bli kär i honom, hon hävdar att hon är en granat, och när hon exploderar kommer många att såras. Givetvis blir Hazel Gus' flickvän ändå - men det dröjer en bra stund innan första kyssen, som sker i Anne Frank-huset i Amsterdam.
... Hazel är nämligen besatt av en roman som skrivits av den mystiske Jan Van Houten i Amsterdam och Hazel lyckas resa dit med sin morsa och Gus för att träffa Van Houten. Jag har förstått att Van Houten, hans bok och Amsterdamresan är en betydande del i romanen - men i filmen känns det bara som ren utfyllnad, som om teamet ville åka på semester till Holland. Van Houten visar sig vara en bitter amerikan spelad av Willem Dafoe, men detta, liksom alla turistbilder på Amsterdam, tillför absolut ingenting. Fast filmens roligaste scen är när Van Houten frågar vad Hazel och Gus vet om svensk hip-hop och sätter på låten "Bomfalleralla" med Afasi & Filthy. Det förekommer mer svensk musik på soundtracket, bland annat Lykke Li.
FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG är en snyftare så att det stänker om det, jag har sett tonårstjejer börja gråta när de såg trailern (!) - och filmen är en stor succé i USA. Det lär den bli här också - småtöserna kommer nog att älska filmen. Men bortsett från den onödiga Amsterdamresan, är filmen en halvtimme för lång. Ansel Elgort är lite irriterande på ett sätt jag inte kan sätta fingret på, det är nog hans uppsyn. Vissa scener är skrattretande - som när museibesökarna applåderar när Hazel och Gus äntligen kysser varandra. Unga holländare kan inte engelska. Jag hade hellre sett att Hazel fick ihop det med den blinde Isaac - det hade kunnat bli jättekul, om han hela tiden gick in i stolpar och trillade ner i brunnar.
Men på det hela taget är det en ganska sympatisk film. I väntan på THE EXPENDABLES III.







(Biopremiär 22/6)

-->



onsdag 18 juni 2014

Bio: Transcendence

Foton copyright (c) Nordisk Film
Lite då och då anländer filmer som har totalfloppat och/eller totalsågats i utlandet, oftast i USA, förstås. Detta behöver alls inte betyda att filmerna är dåliga, tråkiga eller ointressanta. Tvärtom kan de i många fall vara helt okej, underhållande, och ibland riktigt bra. TRANSCENDENCE, regidebut av filmfotografen Wally Pfister, floppade i USA så att det plaskade om det.
... Men av uppenbara skäl kan man inte lita på en kille vars namn är snarlikt Fister. Jag hyste vissa förhoppningar om hans film, TRANSCENDENCE lät lite intressant, men herregud - filmen visade sig vara osannolikt dålig och ett rejält sömnpiller.
Johnny Depp är dr Will Caster, som tillsammans med sin fru Evelyn (Rebecca Hall), forskar om artificiell intelligens och håller på att bygga en maskin som ska samla in allt mänskligt vetande och dessutom utveckla riktiga mänskliga känslor. En militant antiteknikgrupp vill verkligen stoppa detta; de anklagar Will för att vilja leka Gud, så de tar helt enkelt och skjuter den populäre forskaren.
Will överlever skottet - men det visar sig att kulan utsatts för radioaktiv strålning, så han tynar långsamt bort. Innan han dör lyckas han med hjälp av frugan och sin assistent Max (Paul Bettany) gå online - han kopplar upp sig och överför sin själ till sin maskin och Internet. Eller hur jag nu ska förklara det. Will Caster blir ett överintelligent dataprogram. Max kidnappas av terroristerna men ansluter sig med tiden till dem. Wills gamle kollega Joseph (Morgan Freeman) och en FBI-agent (Cillian Murphy) jagar terroristerna, medan cyber-Will existerar i en håla i öknen, där ett stort forskningscenter byggts upp och där Will botar svårt sjuka och handikappade - till exempel får en blind kille synen tillbaka tak vare nanoteknik.
Visst kan man associera lite till 2001 - ETT RYMDÄVENTYR och det intelligenta, talande dator HAL, men på den tiden; på 1960-talet, var artificiell intelligens och i princip även datorer ren science fiction för de flesta. TRANSCENDENCE får mig snarare att tänka på filmer från 1980-talet, då datorer började tränga in i våra hem, och 1990-talet, då Internet var nytt, mystiskt och spännande. Jag köper i stort sett ingenting alls av det som sker i den här filmen. Det känns lite grann som TRON; filmen om en kille som sögs in i ett TV-spel, eller någon av alla de där fåniga virtual reality-filmerna från 90-talet. Efter att Will Caster dött och hamnat på Internet visar han sig på datorskärmar. Där lever han och ler mjukt och pratar ännu mjukare. Tydligen kan han styra lite allt möjligt fysiskt trots att han gått och blivit virtuell. Eller så missuppfattade jag något. I vilket fall är det bara ... jävligt dumt.
Detta berättas i ett tempo som håller kryphastighet. Filmmusiken är saggig. För att vara en thriller är filmen extremt ospännande - och det hela blir ännu mer ospännande, då filmen öppnar med slutet, för att sedan hoppa fem år tillbaka. Vi vet alltså redan från början hur det kommer att sluta. Specialeffekterna är knappast revolutionerande. Dessutom brukar Morgan Freemans namn i rollistan garantera en dålig film. Å andra sidan gillar jag ju Johnny Depp. Terroristerna leds av söta Kate Mara, och Cole Hauser har en liten roll.
Av någon anledning är filmen barnförbjuden. Varför i hela friden då?
TRANSCENDENCE? Snarare TRAMScendence!







(Biopremiär 21/6)

-->



tisdag 17 juni 2014

Bio: 22 Jump Street

Foton copyright (c) UIP Sweden
När 21 JUMP STREET kom 2012 fick den överraskande bra kritik i USA och England. Jag kikar på min egen recension och konstaterar att jag gav den en trea - jag tyckte att den var rätt rolig, men ärligt talat minns jag absolut ingenting av filmen. Inte helt oväntat drog filmen in en massa pengar (och jag gissar att majoriteten av publiken var för ung för att ha sett TV-serien filmen parodierar), så här har vi en uppföljare, återigen regisserad av Phil Lord och Christopher Miller.
Handlingen är i princip densamma som förra gången - vilket rollfigurerna hela tiden påpekar. En ny typ av knark; Whyphy, har börjat florera bland ungdomar och en tjej har dött, och de två snutarna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) tvingas arbeta under cover - förra gången var de high school-elever, den här gången hamnar de på college. Det dröjer inte länge innan Jenko blir bästis med deras huvudmisstänkte, footballspelaren och festprissen Zook (Wyatt Russell), medan Schmidt träffar- och kärar ner sig i den stiliga tösen Maya (Amber Stevens), vilket förstås ställer till med problem.
22 JUMP STREET - 22 eftersom de hamnat tvärsöver gatan från förra filmens adress - är en lång film, men man vräker på med skämt hela tiden och det blir aldrig speciellt tråkigt. Tvärtom - även om det här verkligen är en hit or miss-komedi, tycker jag att den är överraskande rolig; den här uppföljaren är nog roligare än originalet. Det handlar en hel del om metaskämt; det pratas om budget och resurser, om poliskaptenen Dicksons (Ice Cube) skor som kostar 800 dollar, men som inte syns i bild. Under en biljakt kör folk uppspeedat fram och tillbaka medan musiken låter som Benny Hill-låten. Det fläskas på med vulgoskämt mest hela tiden, om inget annat funkar kan man ju alltid dra till med sexskämt och påfallande många kukskämt, verkar man ha resonerat. Det är väl sådär roligt.
Då är det betydligt roligare att Schmidts och Jenkos relation till varandra utvecklas till en bromance som allteftersom snarare blir homoerotisk. Det skämtas väldigt mycket om hur gamla de här två under cover-snutarna är; de övriga collegeeleverna påpekar att de ser ut att vara trettio snarare än nitton, vilket de utger sig att vara - men dessa skämt faller lite på att Hill och Tatum är strax över trettio, medan till exempel Russell och Stevens båda är 28, så de är överåriga även de.
Filmens eftertexter är fullkomligt geniala och hysteriskt roliga, filmen är värd att ses - och ses om - enbart för dessa, men det absolut roligaste i hela filmen är att storyn slemme skurk, som spelas av Peter Stormare (tredje namnet i rollistan!) försetts med det synnerligen besynnerliga namnet Jöste Nillsen! Hur tänkte de där? Antagligen "That sounds so Swedish, dude!".
Rob Riggle återkommer från den första filmen i en rätt konstig scen, Seth Rogen gör ett minimalt inhopp i en cameo, vilket även Richard Grieco från TV-serien gör. De olika trailrarna för 22 JUMP STREET innehåller massor av skämt och scener som inte är med i den färdiga filmen.
Man kan ha betydligt värre saker för sig än att se 22 JUMP STREET - jag skrattade en hel del. Och Channing Tatum borde göra fler komedier. Han ser ju trots allt rätt korkad ut.







(Biopremiär 21/6)

-->



måndag 16 juni 2014

Serier: Skyttegravskriget

SKYTTEGRAVSKRIGET
av Jacques Tardi
Placebo Press
1979 hittade jag en liten gratisbok på disken inne på Thörnquists Bokhandel i Landskrona. "En bok om Carlsen Comics". På den tiden gav Carlsen ut mängder av fransk-belgiska albumserier, och i denna trevliga lilla bok presenterades de flesta av de främsta serierna och serieskaparna - och jag sög girigt i mig all fakta. På de sista sidorna skrevs det om albumen i Carlsens nya satsning "Serier för vuxna" - jag tyckte att det lät rätt spännande. Serier som inte var för barn? Corto Maltese av Hugo Pratt verkade hur bra som helst - för att inte tala om Adèles extraordinära äventyr av Jacques Tardi. Fascinerande och lite konstig. Ett eller ett par år senare hittade jag de första Adèlealbumen på biblioteket och jag gillade verkligen serien - och ytterligare något år senare lyckades jag köpa samtliga då utkomna Tardi-album (liksom alla Pratt-album).
När jag recenserade "Det var en gång i Frankrike" skrev jag att vi var rätt bortskämda med bra serier i Sverige på 1980-talet. Då gav ju Horst Schröder ut hur mycket som helst - och han publicerade en hel del av Tardi. Och jag älskade Tardi. Och jag konstaterar att det inte kommit ut något av Tardi på svenska sedan 1989 - bara tio år efter det att "En bok om Carlsen Comics" kom ut! Förrän nu.
Hastigt och lustigt har Sverige begåvats med två nya serieförlag som släpper bra, utländska serier. Dels är det Cobolt - och dels är det Placebo Press, vilket Agerings förlag och Sanatorium förlag kallar sig efter att ha gått samman för att ge ut serier för vuxna från de stora serieländerna, som det står i pressreleasen. Och det är Placebo som har gett ut Tardis "Skyttegravskriget" från 1993 i en stor, flott, inbunden utgåva.
I år är det hundra år sedan första världskriget utbröt - och det är ett krig som åtminstone jag tycker känns alltmer avlägset och obegripligt. Så pass att det hela börjar tendera något slags dystopisk science fiction. Andra världskriget hade kristallklara bad guys i form av nazisterna, få minns vad första världskriget egentligen gick ut på. Fyra års meningslös slakt, sadism, bisarr krigföring och allmänt obegripligt beteende.
Tardi har under sin drygt 45 år långa karriär flera gånger återvänt till första världskriget - inspirerad av sin farfars chockerande upplevelser som soldat; berättelser hans farmor berättade - farfadern satt enligt Tardi tyst. "Skyttegravskriget" är ett av Tardis absolut främsta album, kanske hans främsta - och jag vill påstå att det är ett av de bästa seriealbum som någonsin gjorts. Ska du bara köpa ett seriealbum i år, är det det här. (Fast varför bara köpa ett?)
Albumet består av korta episoder utan återkommande huvudpersoner, och Tardi har tagit fasta på det meningslösa och omänskliga i kriget. Och sällan har ett krig framställts som mer meningslöst och omänskligt som här. Tardi har gjort grundlig research, alla detaljer ska vara korrekta, och det hela har resulterat i en direkt omtumlande läsupplevelse - man kan nästan känna stanken av ruttnande lik och avföring. Albumet andas hopplöshet och ångest. Soldaterna vet att de troligen kommer att dö en vidrig död när som helst, det råder domedagsstämning. De rör sig i något slags dödsrike. En detalj som gör det hela ännu mer ångestframkallande är officerarnas tendens att arkebusera sina egna mannar om de misstänks för att försöka desertera - eller bara vara fega. Vid ett tillfälle vill man låta avrätta ett helt kompani.
Tardis teckningar är förstås lika bra och stämningsfulla som alltid. I detta album arbetar han främst med cinemascoperutor; tre lika stora rutor per sida, vilket inte alls känns så statiskt som det låter - tvärtom, resultatet är synnerligen effektivt. I slutet av albumet redovisar Tardi en massa siffror - uppgifter jag inte hade en aning om. Antalet döda, amputerade, lemlästade, hur mycket pengar allt kostade, och även de "bortglömda" soldater som hämtats från de franska och brittiska kolonierna, som Vietnam och Indien, figurerar. Översättningen av Viktor Agering är utmärkt och Allan Haverholm har bidragit med textningens typiska Tardifont.
"Skyttegravskriget" är ett mästerverk, varken mer eller mindre - och det är bara att hoppas att Placebo Press kommer att fortsätta att ge ut Tardi på svenska.
Tecknade serier blir knappast bättre än så här.





TOPPRAFFEL! sörjer: Francis Matthews

Christopher Lee blir alltmer ensam bland de gamla fina brittiska skräckskådisarna. Nu har Francis Matthews gått bort, 86 år gammal. Matthews var kanske inte främst känd som en utpräglad skräckskådis, bara en bråkdel av hans nästan hundra film- och TV-roller hade med skräck att göra, men vi kunde se honom mot Peter Cushing i Terence Fishers THE REVENGE OF FRANKENSTEIN (som visst hette FRANKENSTEINS BLODIGA HÄMND i Sverige), mor Boris Karloff och Christopher Lee i CORRIDORS OF BLOOD, mot Cushing igen i THE HELLFIRE CLUB (eller REVANCH PÅ HELL FIRE CLUB i Sverige) och mot Lee igen i både DRACULA - MÖRKRETS FURSTE och RASPUTIN: THE MAD MONK. 1974 medverkade han i Stelvio Massis giallo 5 DONNE PER L'ASSASSINO, ibland känd som FIVE WOMEN FOR THE KILLER.
5 donne per l'assassino.
Matthews, som debuterade 1955, syntes mest i TV-serier och han medverkade bland annat i THE ADVENTURES OF ROBIN HOOD, en serie om Biggles från 1960 jag aldrig hört talas om, HELGONET, THE AVENGERS, han gjorde titelrollen i PAUL TEMPLE, han var med i TAGGART och TILLBAKA TILL AIDENSFIELD.
För många engelsmän är Francis Matthews mest känd för att han gjort rösten till Captain Scarlet i TV-serien CAPTAIN SCARLET AND THE MYSTERONS, en marionettserie från 1966-67 som var Gerry Andersons nya serie efter THUNDERBIRDS.
FRANCIS MATTHEWS
1927 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 15 juni 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Sam Kelly

Vicki Michelle, som spelade Yvette i 'ALLÅ 'ALLÅ, 'EMLIGA ARMÉN (finns det någon som säger hela den dumma svenska titeln?), lät på sin Facebooksida igår meddela att Sam Kelly har gått bort, 70 år gammal. Sam Kelly spelade tyske officeren kapten Hans Geering i de första säsongerna av just 'ALLÅ 'ALLÅ, som började att sändas 1982.
Jag kikar på Kellys filmografi, och den visar sig vara hur lång som helst - och jag får en del suddiga flashes from the past. Jag stöter nämligen på en del titlar på TV-serier som känns oerhört bekanta, men som jag inte vet om jag faktiskt har sett. Sam Kelly medverkade främst i TV-produktioner, men gjorde även en och annan film. Han debuterade 1972 i ett par TV-serier, och 1973 var han med i Pete Walkers komedi TIFFANY JONES, baserad på den tecknade serien - en så kallad strip-strip, vars hjältinna hela tiden tappade kläderna. En film gammal brittisk genre.
Kelly var med i Dick Turpin-parodin CARRY ON DICK och ytterligare en CARRY ON-film; CARRY ON BEHIND, som hette NU TAR VI ROMARNA i Sverige. 70-talsserien PORRIDGE känns väldigt bekant, men jag vet inte om den gått på svensk TV. Kanske dansk? Detsamma gäller THE TWO RONNIES med Ronnie Barker och Ronnie Corbett. 1979 kom en långfilm baserad på PORRIDGE, är det månne den jag sett?
Sedan följer en lång rad TV-framträdanden, bland annat i långköraren CORONATION STREET, och minsann om han inte 1992 mötte Michael Caine och Sean Young i Russell Mulcahys actionthriller BLUE ICE. Han var med i ett avsnitt av INDIANA JOUNES ÄVENTYR, han spelade Hitler i TV-filmen STALAG LUFT, och syntes i ETT FALL FÖR FROST. Vidare medverkade han i Mike Leighs TOPSY-TURVY, LÄKARNA PÅ LANDET, MORDEN I MIDSOMER, JÄMNA PLÅGOR och han gjorde sin sista roll 2013 i ett avsnitt av AGATHA CHRISTIE'S POIROT.
Enligt IMDb fick ha 80 pund (!) för rollen i NU TAR VI ROMARNA.
SAM KELLY
1943 - 2014
R.I.P.

-->



fredag 13 juni 2014

Bio: Postis Per

Bilder copyrigh©2014 RGH Pictures and Classic Media. All rights reserved.

Jag har en del kompisar som tvingats titta på POSTIS PER på TV eftersom de har barn. Själv har jag aldrig sett denna brittiska dockanimation som började sändas 1981. Jag känner till figuren, men har ingen aning om vad det hela handlar om. Dock verkar det hela outhärdligt trist.

Här har vi så en ny, brittisk, datoranimerad långfilm om Postis Per - eller Postman Pat, som han heter i original - och det dröjer inte länge innan jag konstaterar att detta är en förlegad lågbudgetproduktion. Det upptäcker jag redan under förtexterna, som består av en enda jättelång kameraåkning över engelska landskap. Animeringen är med dagens mått oerhört primitiv - filmen ser ut som ett PlayStation-spel från 1996. Det är enkelt, livlöst, och detaljerna är få. Kanske är det medvetet eftersom filmen riktar sig till små barn, men varför ska inte småungar få något som ser bra ut?
Brevbäraren Postis Per är en glad sälle i en glad värld, och han ska åka till Italien med sin kära hustru. Men så dyker det upp en slem figur som heter Edvin Kvissla, som planerar att ta över Posten med hjälp av robotbrevbärare - och Pers Italienresa saboteras. Då upptäcker Per en talangtävling där förstapriset är en resa till Italien. Således blir det till att sjunga och dansa för att klara biffen.

Mike Disa heter killen som regisserat det här, och i originalversionen görs rösterna av karaktärsskådespelare som Jim Broadbent - medan vi i den svenska versionen som vanligt får Niclas Wahlgren. Dock är det fortfarande Ronan Keating som hörs när Postis Per sjunger. Filmens dansnummer är väldigt stiffa och simpla.

Precis som alltid är fallet när jag tittar på barnfilm, kunde jag inte hålla mig vaken. Jag missade stora delar av filmen. Jag kan väl inte säga att jag bryr mig.

... Och precis som oftast är fallet med barnfilmer som riktar sig till väldigt små kottar, kan jag inte betygsätta det här. De små glyttarna tycker säkert att detta är kul. Färgglatt är det, i alla fall. Ungarna märker nog inte heller att det är typiskt brittiskt, och att man fläskar på med amerikanska värderingar om familjen über alles.

Så - vad sätter jag för betyg på det här? Äh, jag spikar dit postverkets gamla fina varumärke!









(Biopremiär 13/6)

torsdag 12 juni 2014

Bio: Oculus

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Historier om hemsökta speglar är en fin skräckfilmsgenre; främst förknippar vi den väl med Ulli Lommels THE BOOGEYMAN, och - de betydligt sämre - MIRRORS och MIRRORS 2, vilka bygger på den koreanska INTO THE MIRROR.

"Oculus" är latin för öga, men det är även namnet på den här nya skräckfilmen, som jag aldrig hört talas om. OCULUS pressvisades inte i Malmö, så det blev allt till att se den på onsdagspremiären. Som så ofta är fallet när det gäller skräckfilm, bestod publiken till stor majoritet av unga tonårstjejer. Ett gäng av dem hade gjort det dåligt genomtänkta valet att köpa biljetter till den bänkrad jag satt på - de verkade inte känna till att jag helst vill ha hela raden för mig själv. Nu tvingades jag sitta där med en liten snuttgurka bredvid mig, men det var bara att bita ihop, så jag tog ett fast grepp om tösens nakna lår och lutade mig tillbaka i biofåtöljen.*

Mike Flanagan heter killen som skrivit och regisserat OCULUS, och filmen bygger på en 32 minuter lång kortfilm med av allt att döma samma handling, som Flanagan gjorde 2006. Tim Russell (Brenton Thwaites) heter en tjugoårig kille som släpps ut efter att ha tillbringat elva år på psyket. Han hamnade där efter att ha mördat sina föräldrar, men nu anses han vara frisk. Tim syster Kaylie (Karen Gillan) plockar upp honom, och de beger sig genast till kåken de växte upp i. Där planerar de att döda den egentlige mördaren. Det var förstås inte alls Tim som mördade föräldrarna, utan ett räligt spöke. Eller kanske flera spöken. Kaylie har riggat kameror och teknisk utrustning i kåken och i synnerhet framför en stor gammal spegel - det är denna spegel syskonen tror är roten till ondskan.
Vad som sedan följer är en allt annat än linjär story, i vilken Flanagan hela tiden hoppar mellan nutid och tragedin som inträffade elva år tidigare - och ofta flyter allt ihop så att både det vuxna och det unga syskonparet figurerar samtidigt. Vad är det för mystisk spökkvinna som traskar runt i kåken? Vad är hon ute efter?

... Hur ska jag kunna veta det? Här finns en scen - en statisk scen - i vilken Kaylie står rätt upp och ner och berättar spegelns historia utan att vi får se några av händelserna i bild, men vad hon sa uppfattade jag inte - tonårstjejerna bredvid mig tyckte nämligen att denna scen var så trist att de började att prata om annat och min uppmärksamhet försvann.
OCULUS gör sitt bästa för att vara surrealistisk och mardrömsaktigt suggestiv, men det hela blir bara dumt och förvirrat - ofta direkt tråkigt. Det är bara en massa händelser staplade på varandra, strukturen är hur stökig som helst, Flanagan får ingen rätsida på någonting alls, och jag blev rätt irriterad och undrade vad det var jag satt och tittade på. Är scenerna dröm eller verklighet? Spänningen förtas automatiskt så fort det handlar om drömmar och illusioner, eftersom rollfigurerna ju då inte hotas på riktigt - och eftersom precis vad som helst kan hända utan några regler.

Ett par scener är hyfsat kusliga, men det hela är så oengagerande att man inte bryr sig. Åtminstone inte jag. Men jag är å andra sidan väldigt härdad. Den unga publiken verkade verkligen gilla filmen. Ja, jävlar vad de skrev! De skrek nästan konstant från första scenen. Det hände att även jag hoppade till - detta beroende på att tjejen bredvid mig hoppade och skrek så att jag ryckte till. Och efter varje skrikattack skrattade och fnissade publiken hysteriskt.
Jasså, jaha. Här sitter jag och tycker att det bara är dumt, ospännande och skräckbefriat, och så slickar målgruppen glupskt i sig allt.

Syskonens morsa, som går ett grymt öde till mötes, spelas av Katee Sackhoff, och henne gillar vi ju. Stilig kvinna. Cool. Men hon kan inte rädda den här filmen. Jag sätter ett plus i kanten för det faktum att OCULUS är Rated R i USA, men det är fortfarande en snäll film, mest riktad till unga tonåringar. Jag gillade scenerna där huvudpesonerna äter krossat glas och porslin så att blodet forsar ur munnen på dem - men detta kan inte hindra mig från att sätta en sketen etta på denna ljumma skapelse. Det här är nämligen inte bra. Alls.







(Biopremiär 11/6)

*Ni som tror att jag ljuger och fantiserar tror alldeles rätt. Jag hade en tösabit intill mig, men jag tafsade inte på henne.**

**Det var hon som tafsade på mig.

onsdag 11 juni 2014

Bio: Tracks

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns tråkiga filmer och tråkiga filmer. Det finns filmer som är inspirerat tråkiga; som är så tråkiga att de blir fascinerande - som TURINHÄSTEN. Och så finns det filmer som bara är skittråkiga som fan. Som TRACKS - en riktig ökenfilm (och alls ingen dramadokumentär om det gamla P3-programmet, om du nu trodde det).

John Currans TRACKS, som har fått märkligt god kritik utomlands, bygger på australiskan Robyn Davidsons bok om sin strapatsfyllda vandring över en australisk öken 1977 - en tripp hon gjorde med endast några kameler som sällskap. Fast där ljuger jag - och filmens översättare. Det är dromedarer, men "camel" (dromedar) översätts genomgående med "kamel".

Mia Wasikowska, passande nog australiska även hon, spelar den unga Robyn, som berättar att hon alltid fascinerats av öknen. Hon anländer ensam till en liten håla, där hon arbetar gratis åt en tyrannisk dromedaruppfödare mot att hon ska lära sig att sköta dessa djuren, samt få en eller ett par när hon slutar. Fast det blir inte så mycket med det, så besviken hamnar hon hos några andra, vänligare gubbar, innan hon slutligen beger sig ut i öknen.

... Och sedan händer inte så mycket mer.
Jo, det dyker upp några människor lite då och då, bland annat en amerikansk fotograf (Adam Driver, som ska spela skurken i nya STAR WARS-filmen) som tar bilder som National Geographic publicerade och som visas under eftertexterna. Ibland tvingas Robyn skjuta en dromedar eller två. Hon är nära att ge upp. Hon tänker på sin barndom och vi får veta att hon har issues, men riktigt vad som fattas henne och vad som hände i hennes barndom får vi aldrig veta.

Hon går och går och går i öknen, och det är sandyner efter sanddyner - och det är mördande tråkigt. Och när man tror att det inte kan bli tråkigare, får vi långa scener som spelas upp i omotiverad slowmotion! Och allt detta ackompanjeras av flummig new age-musik.
Det är kanske tänkt att filmen ska tilltala folk som gillar, öh, berättelser om att finna sig själv och om den ensamma människan som sammanbitet övervinner alla hinder. Men TRACKS lär väl mest tilltala folk med sömnproblem.

Dock är det här inte tillräckligt dåligt gjort och illa spelat nog för att jag ska totalsåga filmen. Men tråkig film är som bekant alltid sämre än dålig film!








(Biopremiär 13/6)