TOPPRAFFEL! sörjer: Gordon Willis

När jag skriver mina nekrologer här på TOPPRAFFEL! konstaterar jag att många, jag troligen de flesta, började sina filmkarriärer ganska anspråkslöst - de regisserade eller skådespelade i små B-filmer, TV-program och liknande. Men så är inte alltid fallet. Filmfotografen Gordon Willis har gått och dött, 82 år gammal.
Amerikansk 70-talsfilm hade ofta en speciell look. En look jag saknar idag, åtminstone när det gäller thrillers, deckare och skräck - men även drama. Det räcker med att kolla på vanliga TV-deckare. Ett avsnitt av KOJAK från 1973 ser betydligt mer gritty ut än dagens produktioner. Gordon Willis brukar anses vara mannen som skapade den amerikanska filmens 70-talslook.
Willis debuterade bakom kameran 1970 med END OF THE ROAD; en dramakomedi med Stacy Keach och James Earl Jones. Samma år följde han upp den med Irvin Kirshners LOVING och Hal Ashbys THE LANDLORD. 1971 plåtade han KLUTE - EN SMART SNUT, och 1972 stod han för filmfotot i GUDFADERN.

Filmer som BAD COMPANY, BETYGSJAKTEN och SISTA VITTNET följde, innan det 1974 var dags för GUDFADERN DEL II - en film som visuellt råkade illa ut när den släpptes på video och DVD. Av någon anledning gillade några viktiga personer inte filmens gyllenskimrande sepiatoner och ändrade detta. Det dröjde ett bra tag innan vi fick se filmen på DVD så som det en gång var tänkt.
Därefter kom ETT FALL FÖR HARPER och ALLA PRESIDENTENS MÄN, och 1977 inledde Willis sitt samarbete med Woody Allen i och med ANNIE HALL. Willis filmade INTERIORS, COMES A HORSEMAN och MANHATTAN, och 1980 gjorde han plötsligt debut som regissör. Han gjorde en thriller med Talia Shire som hette WINDOWS - men detta blev hans enda insats i registolen. Samma år sköt han STARDUST MEMORIES, och därpå PENNIES FROM HEAVEN, EN MIDSOMMARNATTS SEXKOMEDI, ZELIG, BROADWAY DANNY ROSE och KAIROS RÖDA ROS.

PERFECT med John Travolta och Jamie Lee Curtis är det väl ingen mer än jag som kommer ihåg; den kom ju under den period då Travolta var helt ute, men det var Willis som var filmfotograf på den. Så även på Tom Hanks-komedin HEM DYRA HEM, Michael J Fox-dramat BRIGHT LIGHT, BIG CITY och Harrison Ford-thrillern MISSTÄNKT FÖR MORD.
1990 kom den inte alltför lyckade GUDFADERN DEL III, för vilken Gordon Willis Oscarnominerades. De sista filmerna Willis jobbade på var SKENET BEDRAR med Alec Baldwin och Nicole Kidman från 1993, och EN FIENDE IBLAND OSS med Harrison Ford och Brad Pitt; den kom 1997.
Nu står Gordon Willis bakom kameran i den stora filmstudion ovan molnen.

GORDON WILLIS

1931 - 2014

R.I.P.

-->

Bio: Locke

Foton: Kerry Brown. © 2014 Concrete Pictures, Ltd. All Rights Reserved.

Ibland klagar jag på att det visas för mycket TV på stor duk när man går på bio - oftast gäller detta dokumentärer. Filmer som är mer lämpade för detta lilla formatet hemma i vardagsrummet.

Men ibland händer det att man råkar ut för radio på stor duk. Detta händer väldigt sällan - men visst händer det! Senast var det nog när BURIED hade premiär för fyra år sedan. Ryan Reynolds låg nergrävd i en likkista i en och en halvtimme och pratade i telefon - han var det enda vi såg i filmen, knappt det, eftersom det ju var mörkt, och filmen hade fungerat lika bra som radioteater.

Nu är det dags igen. Steven Knight, mest känd som manusförfattaren till EASTERN PROMISES, har skrivit och regisserat det brittiska dramat LOCKE - en film med Tom Hardy som enda skådespelare i bild. Hardy spelar Ivan Locke som sitter i sin bil och pratar i telefon - i en timme och 25 minuter. Han pratar med sin fru, med sin son, med kollegor - och så får han ett samtal som kommer att förändra hans liv för all framtid.

Ett flertal skådespelare medverkar - men den ende vi ser är alltså Hardy, som filmas i olika vinklar inne i sin bil. Ibland klipps det in miljöbilder på hur hans bil kör omkring i London nattetid. Och det funkar rätt bra. Tom Hardy har vi tidigare sett spela över så det visslar om det i filmer som BRONSON och THE DARK KNIGHT RISES, men här har han lagt band på sig och är utmärkt. Det blir ett rätt nervigt drama som utspelar sig där i bilen - eller över telefonnätet, om man så vill.

Sedan kan man förstås fråga sig vilken publik filmen riktar sig till. LOCKE känns som en typisk filmfestivalfilm. Eller ett experiment. Den vanliga biopubliken på Filmstaden lär undra vad i helvete det är de hamnat på. Nej, man ska inte underskatta sina medmänniskor - men man ska verkligen inte överskatta dem! Jag gissar att många kommer att tro att detta är en hård thriller.

Filmfotot är snyggt, musiken är tillbakalutad och lite väl saggig, och det var inte utan att jag log när jag såg alla namn som listas i eftertexterna. För att vara en film med så bergränsade miljöer och medverkande är det verkligen många som jobbat med filmen!

... Och ja, det här hade funkat precis lika bra som radioteater.

 

 

 

 

(Biopremiär 16/5)

Bio: 12 O'Clock Boys

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Lofty Nathans dokumentär 12 O'CLOCK BOYS inleds med att vi hör en man - han visas aldrig i bild - uttala sig om dirtbikegänget 12 O'Clock Boys i Baltimore. Mannen pratar om hur farliga de är, att ingen vågar säga något eftersom medlemmarna är afroamerikaner, att de borde kastas i fängelse - och att han inte skulle bry sig ett dugg om några av dem skulle omkomma.
12 O'Clock Boys är ett märkligt gäng. De kör alltså på motocrosscyklar av olika slag. Inne i stan. De far fram i parker och på trottoarer, de bär sig åt, och några av dem ägnar sig åt kriminell verksamhet (förutom att inte följa lagen när de åker hoj). Polisen har svårt att sätta dit dem, det bedöms som för farligt att jaga marodörerna inne i stan. Gängets namn kommer från en klockas visare när hon är tolv - de kör sina motorcyklar på bakhjulet så att de står rakt upp.

Nathan har följt den lille ungen Pug under tre år. Jag läser att han är tretton, men jag vet inte om de menar när filmen börjar eller slutar - han ser nämligen ut att vara högst tio i början av filmen. Lille Pug är en rätt charmig och gullig unge, men han vill inget hellre än att bli medlem i hojåkargänget. Detta bekymrar hans morsa Coco. Hon är en före detta "exotic dancer" - det vill säga strippa - och ja, jösses, vilken trashig kvinna. Det gäller för övrigt alla i den här filmen. Herregud, vilka människor! Det här känns nästan som en parodi på lågutbildade, fattiga, korkade, kriminella typer. De kan inte prata utan att få in några "fuck you, you fucking motherfucker" och varianter på detta. Föräldrar tilltalar sina barn med fucking motherfuckers.
Pug förvandlas under de tre år han filmas. I slutscenerna har han börjat säga "fucking bitches" istället för "girls", och han han berättar om hur man bäst stjäler en motorcykel utan att bli upptäckt. Under dessa år hinner även en eller ett par av gängets medlemmar stryka med i olyckor.

Svenska Filminstitutets head honcho Anna Serner har sagt att hon tycker att svenska folket ser alldeles för lite dokumentärer. Jag utgår från att hon menar på bio. För på TV ses det nog en hel del. Och det är på TV de flesta dokumentärer hör hemma. Så även 12 O'CLOCK BOYS. Om man inte är väldigt intresserad ser jag ingen som helst orsak till att se den här på bio. Den stora bilden tillför ingenting, filmfotot är pang på, utan några flashiga filmiska grepp. Visst är det lite intressant med ett fenomen som de här svarta hojåkarna; jag hade förstås aldrig hört talas om dem, men jag tröttnade på det hela efter ett tag - kanske främst beroende på att alla är så otroligt osympatiska. Jag satt bara och irriterade mig på stollarna. Därför sätter jag ett lägre betyg än jag kanske borde göra.

(Biopremiär 16/5)

Bio: Godzilla

Foton copyright (c) Warner Brothers

Enligt Wikipedia visades den japanska Godzillafilmen ALLA MONSTER SKA FÖRSTÖRAS från 1968 på svensk TV 1977. Det har jag inget som helst minne av - och jag såg inte filmen då. Jag tror inte ens att jag visste om att den visades. Och detta var ju nackdelen med att vara 60-talist - eller äldre - och växa upp i Sverige. Populärkulturutbudet var skralt ochom man missade till exempel en TV-sändning kunde det hända att man fick vänta decennier på nästa tillfälle (jag var för ung för skräcksommaren 1972 och fick därför inte se Universals gamla skräckklassiker förrän i början av 80-talet).

När jag gick på mellanstadiet minns jag att några klasskompisar hade sett KING KONG VS GODZILLA, som fanns på hyrvideo, men för min del var jag hyfsat vuxen innan jag äntligen lyckades ta del av dessa japanska monsterfilmer. Det var nog inte förrän på 90-talet och rubbet blev tillgängligt på köpvideo. Jag såg dem allihop - plus filmerna om sköldpaddan Gamera, och även ett par avsnitt av TV-serien om Ultra-Man (som Arne Weise visat ett inspelningsreportage om i mitten av 70-talet, vilket gjorde stort intryck på mig). Och, tja, det var väl kul. I alla fall mestadels. Det blev ju lite tjatigt i längden.

Godzilla 1954

Den första filmen om Godzilla, eller Gojira, som han heter i hemlandet, kom 1954. Det var en svartvit film och till tonen ganska seriös och allvarlig; det var en monster- och katastroffilm i Hiroshimas skugga om den radioaktive jätteödlan Godzilla som levde jävel (i en film som klipptes om när den fick USA-premiär). Senare blev filmerna alltmer barnvänliga, Godzilla förvandlades till hjälte i en lång rad färgglada filmer, fullspäckade med festliga monster och varelser som bor på Monster Island. Efter ytterligare ett par decennier blev filmerna åter allvarligare.

King Kong Vs Godzilla

1998 kom det en amerikansk film om Godzilla i regi av Roland Emmerich. Jag minns absolut ingenting av den. Jag såg den två gånger, men nej, det är blankt. Det enda jag minns är att jag inte var så förtjust i den - och att det visade sig att Godzilla var en hona! Vad hände med The King of Monsters? Och nu har vi åter en ny, amerikansk Godzillafilm. Gareth Edwards, som gjorde lågbudgetfilmen MONSTERS, står för regin, och jag hade en hel del förväntningar på filmen - den har nämligen till större delen fått ett varmt mottagande.

... Och tyvärr blev jag aningen besviken.

Filmen öppnar 1999 med att Bryan Cranston och Juliette Binoche spelar ett par som bor i Japan med sin lille son, där man hittat kvarlevorna av ett gigantiskt urtidsdjur. Saker och ting går åt skogen, Binoche stryker med, och så hoppas det till nutid. Den lille sonen har vuxit upp till soldaten Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson), som skickas till Tokyo för att lösa ut farsan, som hamnat i finkan. Något slags illasinnade, gigantiska, och närmast robotliknande varelser är på rymmen och ställer till det i Honolulu och Las Vegas och var de nu drar fram. Ford Brody och hans mannar beger sig ut på monsterjakt. Men vem kommer då traskande i vattenbrynet, om inte The King of Monsters - Godzilla. Är även han ond - eller är han mänsklighetens sista hopp?

Visst är specialeffekterna imponerande. Godzilla har väl aldrig sett så här realistisk ut. Destruktionsorgierna är enastående välgjorda. Men! Jag upplever filmen som (ursäkta ordvitsen) väldigt tungfotad. 2014 års GODZILLA är en alldeles för mörk och allvarlig film - och det dröjer alldeles, alldeles för länge innan titelfiguren dyker upp. Vi får se effekterna av monstrens framfart på ett nytt och lite för realistiskt sätt: de drabbade människorna irrar runt i chock som efter tsunamin och andra tragedier.

... Och är inte poängen med Godzilla; orsaken till filmseriens popularitet, det faktum att de är oförargliga och charmiga? Män i gummikostymer som brottas och stompar omkring i en modell av Tokyo. Till nästa film är staden återigen uppbyggd och alla är glada. Tills nya monster attackerar.
Den intetsägande Aaron Taylor-Johnson är ingen vidare kul hjälte - och det slog mig först nu att Elizabeth

Olsen spelar hans fru. Så minnesvärd är hennes rollfigur.

Edwards film är förstås inte dålig. Den är stor och maffig (fast 3D:n är knappt märkbar) och om man inte förväntar sig den traditionella japanska versionen, lär man nog bli mer nöjd än jag. Och jag ändrar kanske uppfattning när jag väl ser om filmen - vilket jag lär göra inom kort.

I vilket fall: GODZILLA är betydligt bättre än PACIFIC RIM.

(Biopremiär 14/5)

TOPPRAFFEL! sörjer: HR Giger

Märkligt. Mycket märkligt. Jag satt på pressvisningen av GODZILLA i förmiddags och när de alldeles i början av den filmen hittar kvarlevorna av urtidsdjur, kom jag att tänka på den schweiziske konstnären HR Giger. De organiska formationerna såg ut att vara inspirerade av Giger.
Efter visningen gick jag bort till Spegeln för nästa film, passade på att kolla mail och Facebook - och nåddes av beskedet att Giger dött, 74 år gammal, efter att ha trillat och skadat sig.

HR Giger är förstås mest känd för att ha designat monstret i ALIEN, men han har gjort betydligt mer än så. Av någon anledning är det första jag kommer att tänka på omslaget till VHS-utgåvan av den usla FUTURE-KILL - men det är jag nog ensam om. Giger led av sömnproblem, vilka inspirerade hans bilder, men han var även inne på Salvador Dalí. På 1960-talet studerade han industridesign i Zürich, och han regisserade en rad kortfilmer. Han inspirerades mycket av HP Lovecraft och Gigers första samling bilder döptes till "Necronomicon", efter Lovecrafts fiktiva bok.

Andra långfilmer Giger jobbade på var SPECIES och THE KILLER CONDOM. Han var även en av de som anlitades till Alejandro Jodorowskys aldrig fullbordade mastodontprojekt DUNE på 1970-talet.
I Schweiz finns det två stycken officiella Gigerbarer - barer designade av Giger.
Den japanska monsterfilmen GAMERS VS. GIGER har inget med konstnären att göra.

HR GIGER

1940 - 2014

R.I.P.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Les Carlson

Den amerikanske, men främst i Kanada verksamme skådespelaren Les Carlson har avlidit, 81 år gammal. Carlson är nog mest känd för att ha medverkat i tre David Cronenberg-filmer: han var den onde chefen för det ljusskygga bolaget i VIDEODROME, som kom 1983, samma år medverkade han i THE DEAD ZONE, och 1986 kunde vi se honom i FLUGAN.

Les - egentlige Leslie - Carlson debuterade 1972 och en av hans första roller var i John Wayne-raffler MCQ, som kom 1974. Samma år kunde ve se honom i två riktigt feta kultklassiker: först dök han upp i DERANGED (som tydligen hette ONDSKA BORTOM ALLA GRÄNSER i Sverige) och därefter syntes han i STILLA NATT, BLODIGA NATT. Han var med i den brittiska TV-serien THE NEW AVENGERS, och amerikanska serier som nyversionen av THE TWILIGHT ZONE, FREDAGEN DEN 13:E, MACGYVER, 21 JUMP STREET, HIGHLANDER, ARKIV X och en farlig massa annat jag aldrig hört talas om.
Förutom att jobba med film och TV, hade Les Carlson en lång karriär på teaterscenen.

LES CARLSON

1933 - 2014

R.I.P.

-->

Bio: The Legend of Hercules

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det händer ju lite då och då att filmer anländer i tandem. Förra året kom två stycker "DIE HARD i Vita Huset"-filmer, dessförinnan har vi fått två asteroidfilmer samtidigt, två Snövitfilmer, två vulkanfilmer, och så vidare. 2014 är det Herkules som gäller.

I juli har Brett Ratners HERCULES med Dwayne Johnson premiär. Trailern vevas just nu på biograferna, och Herkules går omkring och vrålar "AJ ... ÄM ... HÖR-KJU-LISS!!!". Denna helg hade Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES oväntat svensk premiär - den smögs upp utan att pressvisas. Jag är uppriktigt förvånad över att den går upp här, eftersom den hade amerikansk biopremiär redan i januari - och floppade så att det blixtrade om det. Filmen sågs av i princip ingen alls.

Herkulesfilmer är en gammal fin genre. Peplum, som den kallas. Svärd- och sandalfilmer. Tydligen går peplum hem på bio just nu, med tanke på att vi nu även kan se POMPEII och nyligen 300: RISE OF AN EMPIRE. Filmhistoriens främste Herkules är förstås Steve Reeves, som gjorde rollen i ett italienskt raffel från 1958. Reeves fortsatte att spela Herkules och andra muskelmän i en rad italienska filmer, och andra muskelknuttar äntrade filmbranschen och gjorde detsamma. Arnold Schwarzenegger var Herkules i den festliga HERCULES IN NEW YORK från 1969, och Lou "Hulken" Ferrigno var halvguden i Luigi Cozzis två stolliga filmer från 1980 och 1983. På 1990-talet var Kevin Sorbo Herkules i en populär TV-serie som jag följde slaviskt; det var en kul serie - och den lanserade Xena, som fick en egen serie som blev ännu mer populär.

Vem spelar Herkules i THE LEGEND OF HERCULES? Jo, Kellan Lutz. Vem? Killen som spelade Poseidon i IMMORTALS. Han ser ut ungefär som en amerikansk quarterback - och har så taskig utstrålning att automatiska dörrar inte öppnar sig för honom. För regin står finländaren Renny Harlin. Det var väldigt, väldigt längesedan vi fick se något av honom på bio. Det mesta han gjort på sistone har släppts direkt på DVD - och knappt det. Han hade sin storhetstid med röjarfilmer som DIE HARD 2 och LONG KISS GOODNIGHT. Den tiden känns väldigt avlägsen, än mer så efter att jag sett hans Herkulesfilm.

Varför går den här upp på bio i Sverige?

Och vad i helvete tänkte de på när de gjorde den här filmen?

Scott Adkins, en av mina favorit-actionskådisar, är den onde kung Amfitryon. Att han är ond märks främst på att han har skägg och vrålar. I början av filmen får vi veta att han har äktenskapsproblem och frugan letar upp Zeus fruga Hera, och i en synnerligen bisarr och fånig scen ligger hon i sin säng och blir påsatt i slowmotion av den osynliga Zeus. Hon har nämligen gått med på att bära hans barn. Hon föder Herkules, som dock går under annat namn.

Tjugo år förflyter, Herkules får ihop det med kalaskexet Hebe (Gaia Weiss), men hon ska giftas bort med Herkules onde halvbror. Amfitryon tillfångatar Herkules, som tvingas fara runt som gladiator, innan han samlar en armé för att störta den onde kungen.

Större delen av den här filmen satt jag och undrade vad fan det var jag tittade på. Bitvis är det hyfsat snyggt och pampigt; stora arméer tågar över broar och grejor. 3D:n - filmen är förstås i 3D - är betydligt bättre än väntat. Ett par fajter är rätt bra, i synnerhet den - SPOILER!!! - avslutande duellen mellan Herkules och Amfitryon.

... Men i övrigt är detta otroligt lamt och förvirrat. Dialogen är ibland sanlös. Handlingen är svårgreppbar. Till stora delar håller filmen kalkonnivå. Det här är skrattretande dumt. Herkules är ju känd för att ha ihjäl ett lejon - men lejonet i den här filmen är så illa datoranimerat att det ser ut som något slags parodi. Jag skrattade högt.

Att det ska vara så svårt att göra en Herkulesfilm? Jag menar, hur svårt kan det vara? POMPEII är ett mästerverk och en filmklassiker jämfört med THE LEGEND OF HERCULES.

... Och som den besserwisser jag är måste jag skjuta in att eftersom filmen utspelar sig i Grekland och alla har grekiska namn, borde ju vår hjälte heta Herakles. Herkules var romarnas namn på honom. Men det är väl så att rätt få vet vem Herakles var.

Det är synd att Scott Adkins slösas bort i sådana här filmer. Vill ni se honom sparka röv ordentligt, kolla in NINJA och NINJA: SHADOW OF A TEAR. Två B-filmer som levererar på actionfronten.

(Biopremiär 9/5)

Bio: The Unknown Known

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
"Why is this man smiling?" står det på affischen till denna dokumentär av Errol Morris. Ja, varför? Mannen på affischen är Donald Rumsfeld, 82, rådgivare åt Nixon, försvarsminister under Gerald Ford och George W Bush.
34 timmar har klippts ner till 103 minuter, och med undantag för några inklippta arkivbilder på händelser i USA och ute i världen, består filmen enbart av en intervju med Rumsfeld, som pratar oavbrutet och som ibland avbryts när Morris ställer en fråga och försöker dra åt tumskruvarna.
Han är slipad, den där Rumsfeld. Han är ju amerikan - och väldigt professionell. De lär sig ju retorik i skolan, de där amerikanerna, och de vet hur man kan köra över sina motståndare, och eventuellt släta över genanta misstag så att de inte märks. Den verbale Rumsfeld ler nästan oavbrutet och låter övertygande när han pratar - och jag blir inte klok på honom. Till en början framstår han som rätt sympatisk, för att snart bli mer och mer oebahaglig. Han pratar om kriget i Irak och kriget mot terrorn, om mängder av amerikaner så väl som irakier som dödas, och han verkar inte tycka att det är något fel med det - han bara ler. Han hävdar att Guantanamo är ett välskött fängelse som vilket som helst, och att de som torterats med skendränkning i kriget mot terrorn är två-tre stycken, och att det inte är något han haft att göra med.

Donald Rumsfeld var vida berömd för sina PM. Han skickade mängder av PM varje dag. "It has to be millions!" säger han när han ska försöka gissa hur många PM han skickade under sin karriär. Rumsfeld läser upp några av de PM han skickat. Han ägnar långa stunder åt att fundera över det engelska språket och ordens betydelser. Han är en fantastisk ordbajsare, Rumsfeld. Filmens titel anspelar på ett beryktat PM, i vilket han svamlade om ”known knowns” (”det vi vet att vi vet”), ”known unknowns (”det vi vet att vi inte vet”) och ”unknown unknowns” (”det vi inte vet att vi inte vet”). Det låter lite grann som Tage Danielssons resonemang om att kärkraftsolyckan i Harrisburg var som osannolik att den egentligen aldrig hänt.
Förra veckan hade dokumentären FREE ANGELA AND ALL POLITICAL PRISONERS. I den fick Angela Davis uttala sig oemotsagd och filmen framstod mest som ett idolporträtt. THE UNKNOWN KNOWN är en helt annan typ av film. Errol Morris försöker komma åt den hale Rumsfeld.
Varför ställde Donald Rumsfeld upp på den här filmen? Det är också Morris sista fråga innan han stänger av kameran. "I honestly don't know!" svarar Donald Rumsfeld.
Lite oväntat står Danny Elfman för filmmusiken.

(Biopremiär 9/5)

-->

Bio: Bad Neighbours

Foton copyright (c) UIP Sweden

Om det vore mitten av 1980-talet och jag vore tonåring - vilket jag fortfarande var i mitten av 1980-talet - skulle jag älskat NEIGHBORS - eller som den heter i Sverige: BAD NEIGHBOURS (notera att "neighbors" fått brittisk stavning; antagligen beroende på att filmen även döpts om i England, och även förtexterna har ändrats). Det här är en vulgokomedi av Nicholas Stoller i tvättäkta 80-talsstil. Det känns lite grann som att återigen slå sig ner med polarna och kolla på SVENSEXAN, PORKY'S, KING FRAT och allt vad de hette.

Det är bara fem år som skiljer Seth Rogen och Zac Efron. Rogen är bara 32, men har enligt Hollywood blivit så pass gammal att han kan spela nybliven familjefar som plötsligt och oväntat blivit "gammal". Rogen är här Mac Radner, gift med Kelly (Rose Byrne, som intressant nog - och för en gångs skull - är äldre än sin motspelare), och de två har med sin nyfödda dotter flyttat in i en trevlig villa i ett trevligt kvarter. Där tänker de leva medelklassliv och ha det trevligt. Dock dröjer det inte så länge innan de får nya grannar. En studentförening, ledd av en som heter Teddy (den överårige Zac Efron), flyttar in i huset intill, som förvandlas till ett "frat house".

Mac och Kelly oroar sig för att studenterna ska festa och vara högljudda dygnet runt - och att de själva ska framstå som gamla. De går över och pratar med Teddy och hans gäng - och får festa loss med dem. Det sups och röks på och dansas. Mac och Kelly blir polare med ungdomarna och lovar att om de tycker att det väsnas i frathuset ska de först ringa till Teddy och absolut inte till polisen.

Redan nästa kväll för studenterna väsen utan like. Teddy svarar inte i telefon, så Mac gör vad han tror ett anonymt samtal till polisen, som anländer. Teddy och hans gäng känner sig svikna, så de förklarar krig mot Mac och Kelly.

I dessa tider när var och varannan amerikansk film; action såväl som skräck och komedi, är sanerad och familjeanpassad, känns det skönt och befriande med en komedi som är R-rated; barnförbjuden i USA. BAD NEIGHBOURS fläskar på med svordomar, naket, sexuella situationer och droger. Som sagt - det här är verkligen som en 80-talsfilm. Det är allt annat än politiskt korrekt. Grabbar beter sig som grabbar. Och jodå, det är rätt roligt. Åtminstone till större delen. Jag gillar ju fjant - så länge det inte är en arthouseregissör som får för sig att fjanta sig.

Men för att bara vara 96 minuter känns BAD NEIGHBOURS aningen lång. Detta beroende på att det festas lite väl mycket i filmen, och allvarligt talat - hur kul är det att titta på andra människor som festar?

Lisa Kudrow är kul i en liten roll som universitetets dekanus, som bara tänker i tidningsrubriker, men roligast är nog Hannibal Buress som en märklig poliskonstapel.

(Biopremiär 9/5)

Bio: Det var en gång en skog

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.
Jag är genuint ointresserad av djur och natur. Verkligen. Visst kan jag tycka att det är trevligt att åka ut på landet ibland, men då måste det vara på mina villkor. Jag hatar att vara låst där ute, mitt ute i ingenting, utan att kunna ta mig tillbaka hem. Att vara beroende av andra. Träd och grönska tröttnar jag snabbt på - och djur ser jag helst serverade med goda, feta såser och ett bra vin.
Således är jag inte det minsta intresserad av naturfilmer (såtillvida de inte innehåller kannibaler). Och här har vi en naturfilm.

DET VAR EN GÅNG EN SKOG ska inte blandas ihop med den tecknade filmen från 1993 med samma namn. Denna nya film är en dokumentär av Luc Jacquet. Ekologen och botanisten Francis Hallé älskar träd. Oj, vad han älskar träd. Han tycker om att sitta uppflugen i trädkronor och rita träd. I Jacquets film tar Hallé sig djupt in i regnskogen och berättar om hur viktiga träden - och alla levande varelser - är för ekosystemet och vår överlevnad. Vi måste skärpa oss, annars kommer allt att gå åt helvete.
Hallé berättar lätt poetiskt på typiskt franskt manér. Det hela är oerhört flott filmat, med avancerade kameraåkningar i djungeln och upp i träd. Ibland förstärks bilderna med animationer för att förklara hur saker och ting går till.
... Men det här är som att sitta och titta på en 78 minuter lång skärmsläckare.
Angeläget ämne, vackra bilder - men jag tröttnade.

(Biopremiär 9/5)

-->