måndag 14 april 2014

Bio: Non-Stop

Foton: Myles Aronowitz ©2014 Myles Aronowitz

På 1980- och till viss del även på 1990-talet var Joel Silver en karl att räkna med. Han producerade fläskiga actionfilmer som DIE HARD, DÖDLIGT VAPEN, COMMANDO, ROADHOUSE och ROVDJURET. Därefter förändrades actionfilmen och Silvers produktion de senaste decennierna har varit lite svajig, Han senaste film, actionthrillern NON-STOP, som regisserats av Jaume Collet-Serra (HOUSE OF WAX, UNKNOWN), har dock blivit en hyfsad framgång i USA.

Hård, hårdare, Liam Neeson. 61-årige Neeson, som ju blivit actionhjälte på äldre dagar, gör ytterligare en stenhård kille som är bra på det mesta - här heter han Bill Marks, men det skulle i princip kunna vara Bryan Mills från TAKEN-filmerna. Bill Marks är en så kallad Air Marshal - vilket ju är en tuff titel. Polis ombord på flygplan. Fast Marks har blivit Air Marshal eftersom han inte längre klarade av sitt jobb som snut i New York. Han är bitter, han super, han smygröker på flygplanstoaletten - och han gillar inte att flyga.
Mitt över Atlanten på väg till London får Marks ett SMS: en okänd passagerare hotar att mörda en passagerare var tjugonde minut om Marks inte för över 150 miljoner dollar till ett speciellt konto. Men hur ska det gå till? Hur kan någon begå mord ombord på ett flygplan utan att upptäckas? Det dröjer inte länge innan den förste passageraren stryker med - och tjugo minuter senare ännu en. De enda Marks litar på är den nojiga Jen (Julianne Moore), som hamnat i sätet bredvid Marks, och en flygvärdinna (Michelle Dockery).
NON-STOP bygger på en kul idé - det här känns som något Larry Cohen skulle kunna ha hittat på. Kanske har det även lite drag av THE TWILIGHT ZONE? Men som helhet är det här alltför osannolikt. All logik har kastats ut genom flygplansdörren - utan fallskärm. Handlingsutvecklingen blir alltmer korkad och det är omöjligt att acceptera det här som något slags verklighet.

... Men det är inget som hindrar Collet-Serras film från att vara underhållande. Några riktigt fåniga repliker irriterar, som när Marks ryter något i stil med "Jag har varit i dålig far och en dålig polis, men jag tänker inte låta det här planet krascha!", men annars har jag inga invändningar. Liam Neeson är stenhård och en fajt inne på en trång flygplanstoalett går inte av för hackor.

Varför släppte de inte den här som TAKEN 3: TAKING OFF?







(Biopremiär 11/4)

söndag 13 april 2014

Bio: Rio 2 - Prövar vingarna i Amazonas

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Den animerade RIO från 2011 är en film jag inte har några som helst minnen av. Detta beror på att RIO var en väldigt slätstruken och oinspirerad film. Den var i princip bara något färggrant som rörde sig på duken. Detta hindrade dock inte filmen från att spela in en massa pengar och därmed betinga en uppföljare. Denna uppföljare har vi här.
... Och den är om möjligt ännu mer slätstruken än originalet. De blåa pippifåglarna Blu och Jewel är tillbaka, och efter att filmen inletts i Rio, en stad där alla verkar sjunga och dansa dygnet runt, får de för sig att de ska fara till Amazonas och leta upp sina släktingar. Med sig på färden tar de sina tre ungar, som ska vara busiga, men vars bus är rätt lama. Väl på plats i djungeln uppstår förstås in massa problem. Det stoppas även in angelägna miljöbudskap, eftersom skogen håller på att skövlas av ett slemt företag.
Emellanåt sjungs och dansas det - och sångerna är hemska. Figurerna är trist designade, om än inte lika träiga som i samma studios ICE AGE-serie. Det är ont om humor och de skämt som förekommer är inte speciellt roliga. Filmen är i 3D, men det märks knappt. Den svenska dubbningen är av vanlig TV3-klass och det låter lite konstigt när alla figurer pratar svenska med har fått behålla sina engelska namn. Regissören Carlos Saldanha, som även regisserade den första RIO och nyss nä,mda ICE AGE-filmer, är född i Rio.
RIO 2 - PRÖVAR VINGARNA I AMAZONAS är bara något färggrant som rör på sig på bioduken.
Och nu har jag inte mer att säga om filmen.








(Biopremiär 11/4)

-->



fredag 11 april 2014

Förseningar på TOPPRAFFEL! på grund av vernissager

Som jag tidigare nämnt har jag just nu häcken full med Svenska Serieakademins dubbelutställning i Malmö. Jag har missat flera pressvisningar, jag har inte hunnit skriva om de filmer jag har sett. Således blir det inga filmrecensioner förrän efter helgen.
Men om ni befinner er i Skåne tycker jag allt att ni ska dyka upp på vernissagerna i morgon lördag, den 12:april! Här är några bilder tagna av Micke Lindström och Mattias Backström. Jag och Lasse Åberg uppe i Bålsta, där vi väljer ut objekt att visa, och jag och galleristen Tor Hedendahl när vi hänger grejorna (och jag kommenderar).
I morgon klocka 12-16! Äventyrare + Pionjärer! NWW43 på Lugna gatan 43 och på Elleroch på Friisgatan 14! Kom!



-->



torsdag 10 april 2014

Bio: Noah


Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag beklagar denna sena recension av NOAH. Det lär bli fler förseningar framöver. Jag är fullt upptagen med Svenska Serieakademins evenemang Äventyrare + Pionjärer, som rullar igång på lördag. Därför har jag missat ett helt gäng pressvisningar.
Darren Aronofsky har tidigare bland annat gjort de utmärkta THE WRESTLER och BLACK SWAN. Att han plötsligt skulle ge sig på ett stort, bibliskt epos lät märkligt - men intervjuer har han sagt att han funderat- och skrivit på projektet i tjugo år, eller vad det nu var. Sedan långt innan ha regidebuterade. Och när NOAH väl hade premiär, blev den en skandalsuccé. Filmen har förbjudits i flera muslimska länder, eftersom gubben Noak är profet där, och profeter får inte avbildas. I USA har folk gått man ur huse för att se filmen. När jag såg filmen (som trots annonserna inte visas i 3D) på en ordinarie visning bestod publiken till större delen av invandrare - och främst tonåriga sådana. Jag undrade varför dessa popcornkids ville se en film om den gamle båtbyggaren Noa.
Det visar sig att Aronofsky gjort en film som inte liknar andra bibelepos. Inte på långa vägar. Nej, vad han istället gjort är något som ser ut som ... det italienska stenåldersrafflet IRONMASTER - med åt helvete för hög budget.
Det här är hur flängt som helst. Russell Crowe är Noa, som tillsammans med sin hustru Naameh (Jennifer Connelly), de två sönerna Ham och Shem, och fosterdottern Ila (Emma Watson), bor i en mörk, hotfull, karg fantasyvärld (filmen är inspelad på Island). Gud kallas genomgående för "skaparen", och skaparen är besviken på mänsklighetens beteende; folk bara slåss och lever jävel, så en syndaflod ska utplåna allt levande. Och då snidar Noa förstås ihop sin jättebåt - med benägen hjälp av Väktarna; fallna änglar som ser ut som gigantiska stentransformers.
Ray Winstone är de slemme Tubal-cain, och han och hans råskinn vill förstås ta sig ombord på båten - för om bord finns förutom familjen Noa ett par av varje djurart. Alla nersövda. Ovädret bryter ut just som Tubal-cains armé anfaller.
Den här filmen är inte klok. Den ligger hela tiden SÅ HÄR nära kalkongränsen. Ibland går den över gränsen. Det är högtravande, pretentiöst och ibland hur fjantigt som helst. De datoranimerade djuren ser här och var inget vidare ut; de påminner om TV-spelsfigurer. Samtidigt är vissa scenerier otroligt pampiga.
Noa går omkring och är sur och beter sig som ett rövhål. Ibland blir det action så att blodet sprutar. Oftast händer det inget alls - mer än att folk står och fäller repliker i trista sammanhang. Russell Crowe har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Han är störtförbannad. Connelly går mest omkring och ser brydd ut - vilket även gäller för Emma Watson.
Kidsen som satt bakom mig på visningen tyckte att NOAH var det tristaste de sett på länge. De kunde inte hålla käften. De kunde inte sitta ställa. Det var ett farligt hyssjande i publiken. "Fy fan vicken fattig film, mannen!" sa de upprepade gånger.
Jag tycker att det är rätt coolt av Darren Aronofsky skapat den här bisarra fantasyvälden - men det är väl allt. NOAH är mest trist. Den är lång som ett ösregn. Samtidigt tycker jag att det här inte är tillräckligt dåligt att betinga en etta i betyg. Jag har än så länge inte träffat någon som gillar filmen, men vem vet - du tycker kanske att det här är fantastiskt bra.








(Biopremiär 4/4)

-->



onsdag 9 april 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Mickey Rooney

Härommånaden satt jag hemma hos en kompis och tittade på QUICKSAND, en film noir-rulle från 1950. Huvudrollen innehades av Mickey Rooney, vilket vi tyckte var lite märkligt. Den lille gossaktige Rooney, då 30 år gammal, var inte precis som klippt och skuren för en tuff thriller. Vi pratade lite om Rooney, om hur gammal han är - och om att han fortfarande är aktiv som skådis. Enligt IMDb har har 337 credits i filmer och TV-program. En sista; DR. JEKYLL AND MR. HYDE håller visst på att filmas just nu. Den kan herr Rooney inte se - eftersom han nu gått och dött i en ålder av 93.
Mitt eget förhållande till Mickey Rooney har väl inte varit det bästa. Nu har jag förstås sett långtifrån alla hans filmer - tvärtom, jag har sett rätt få av dem. Men jag har alltid tyckt att han som ung var en lite fånig och ibland direkt påfrestande hurtig typ. Jag har svårt för klämmiga typer och sitter upp shower och revyer på bakgården, där det sjungs och dansas på de mest käcka sätt.
Mickey Rooney spelade Mickey McMcGuire i en lång rad kortfilmer som påbörjades redan 1927 (!) och fortsatte in på 30-talet. I slutet av 30-talet påbörjades filmserien i vilken han var Andy Hardy. Det handlade nästan alltid om komedier och/eller musikaler, och han spelade bland annat mot Francis the talking mule, men Rooney medverkade även i en och annan thriller, Western och krigsfilm.
1961 gjorde Mickey Rooney en av sina konstigaste och idag mest föraktade roller - han spelade den jobbige japanske grannen i FRUKOST PÅ TIFFANY'S. Hans scener handlar om ren och skär rasistisk lyteskomik. I DRAGON - THE BRUCE LEE STORY finns en scen i vilken Bruce Lee tar illa vid sig när han ser dessa scener på bio, medan resten av publiken skriker av skratt.
Under 1970- och 80-talen blev det en hel del TV-serier och TV-filmer för Rooney, och under 90-talet började han plötsligt att figurera i de mest oväntade B-filmer. Eller vad sägs om SILENT NIGHT, DEADLY NIGHT 5: THE TOY MAKER och PM Entertainments hårda MAXIMUM FORCE?
De senaste åren har vi kunnat se Mickey Rooney på bio i till exempel NATT PÅ MUSEET och MUPPARNA. Men nu kan vi inte se honom längre.
MICKEY ROONEY
1920 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 3 april 2014

Bio: Det blåser upp en vind

Bilder copyright (c) TriArt Film

Varje gång en ny - eller gammal - film från Studio Ghibli får biopremiär, blir den samlade svenska kritikerkåren alldeles till sig i trasorna. Alla utom jag. Denna japanska studio gör alltid filmer som har två saker gemensamt: de är alltid otroligt snygga - och de är oftast mördande tråkiga. Åtminstone de som haft svensk premiär de senaste åren. UPPE PÅ VALLMOKULLEN är ett rejält sömnpiller, LÅNAREN ARIETTY och PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET några bättre.

DET BLÅSER UPP EN VIND ska vara regissören Hayao Miyazakis sista film och handlar om den närsynte Jiro, som inte kan bli pilot, vilket han drömmer om, och istället blir flygplanskonstruktör - inspirerad av den italienske flygplansritaren Caproni. Jiro är en fiktiv figur, en kombination av ingenjören Jiro Horikoshi och författaren Tatsuo Hori, men mycket av det som sker i filmen bygger på sanna händelser. Vi får följa Jiro från att han är  en ung pojke, via jordbävningen i Kanto 1923, till Japans inblandning i kriget. Det blir en hel del politik, Japans relationer till andra länder, främst Tyskland, skildras på ett nytt sätt. På vägen träffar Jiro den söta Nahoko, som han senare gifter sig med - och som blir sjuk och hostar blod.
DET BLÅSER UPP EN VIND är otroligt snyggt animerad. Ingen 3D här, inte, det är klassisk tecknad film, och det är extremt skickligt gjort. Men! Jag tycker att det är är ... fantastiskt tråkigt. Tempot i detta över två timmar långa drama är långsamt, många pratar med dämpade röster, och musiken är saggig. Jo, det ska vara vackert, känsligt, poetiskt, symbolfyllt. Men även om jag egentligen är hyfsat intresserad av flygplansbyggandet - jag läste Pilot som barn - blir jag uttråkad. Jag tycker även att kärlekshistorien med den sjuka Nahoko blir nästan löjeväckande sentimental.
De förekommer en del europeiska figurer i filmen och dessa är den enda som har försetts med ordentliga karaktärsdrag utseendemässigt. De har rynkor, buckliga näsor, olika frisyrer och så vidare. Alla japanska figurer ser i princip likadana ut - de är tecknade i vanlig, könlös mangastil. Blanka ansikten med stora ögon. Något jag har svårt för. Men det är lite kul att de europeiska figurerna pratar japanska med till exempel tysk och italiensk brytning - det hör man  inte alltför ofta!

Jag känner återigen att det här är en sådan där film jag inte har så mycket att säga om. Om man nu älskar Studio Ghibli, och det är det många som gör, lär man belåtet slicka i sig det här. Vi andra gäspar. Mitt betyg nedan är kanske i hårdaste laget, men jag tror inte att jag kan sätta något annat. Sorry.








(Biopremiär 4/4)

Dubbelvernissage med Svenska Serieakademin i Malmö!

Kära vänner, ovänner och bloggläsare! Det är dags för mig att sätta ännu en hatt på huvudet. Jag vill inte kalla mig "curator", eftersom det i det här fallet är aningen felaktigt och dessutom låter lite pretentiöst, men jag kommer inom kort - närmare bestämt den tolfte april - att begå min debut som projektledare för en utställning.
Ja, inte bara en utställning, utan två. Samtidigt!
Det är jag och mina glada vänner i Svenska Serieakademin som tillsammans med de två gallerierna NWW43 och Elleroch, och med hjälp av Seriefrämjandet och Svenskt seriearkiv, slår till med dubbelutställningen ÄVENTYRARE + PIONJÄRER. Självklart årets stora seriehändelse alla kategorier. Jo, det vågar jag påstå - eftersom det här är min blogg.
På NWW43 (Lugna gatan 43) visas original från bl a Lasse Åbergs och Sture Hegerfors samlingar. Klassiska äventyrsserier från tiden då serietecknare hade tusch på fingrarna. Här snackar vi toppraffel!
På Formgalleriet hos Elleroch (Friisgatan 14) visas sagoprinsessor i färgsprakande miljöer och tuffa brudar med skinn på näsan av Gunila Stierngranat och Margit Uppenberg (Gobi).

Jag utgår självklart från att ni kommer dit allihop! Jag kommer att vara där, liksom delar av serieakademin.
Klicka på bilden ovan för större version! (Kommer du dit med tåg ligger Triangelns station närmast)

-->



onsdag 2 april 2014

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.
Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.
Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.








(Biopremiär 4/4)

TOPPRAFFEL! sörjer: David Hannay


Ett av den australiska filmbranschens största skägg - troligen det allra största - har gått bort, 74 år gammal. David Hannay var en av Australiens mest aktiva producenter - och mycket av det han låg bakom är sådant vi känner igen från 1980-talets videobutiker. Hannay arbetade en del tillsammans med den trevlige regissören Brian Trenchard-Smith, som säger att Hannay helst jobbade med poitiska filmer, men det är inga sådana jag kommer att minnas honom för. Å andra sidan är jag inte australier, och majoriteten av Hannays filmer verkar inte ha nått till Sverige.
1970 fick Hannay sin första credit, då han var verkställande producent för något som hette THE SET. Därefter följde en rad TV-filmer - och 1974 kom det ökända postapokalypsrafflet STONE, som tydligen hette SNUTJAKTEN i Sverige. Dock inte när VTC släppte den på video. I filmografen hittar med även MANNEN FRÅN HONGKONG som Trenchard-Smith regisserade och som hade George Lazenby i rollistan.
ALISON'S BIRTHDAY var en skräckfilm från 1981 jag tydligt minns från hyllorna på Vlado Video. En annan skräckfilm kom 2001; THE CUBBYHOUSE, som jag såg i Cannes. Den släpptes tydligen som DEN TREDJE CIRKELN i Sverige. Samma år producerade Hannay en film som hette HILDEGARDE och handlade om en snäll anka.
DAVID HANNAY
1939 - 2014
R.I.P.

-->