söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->



fredag 14 mars 2014

BUFF: De tøffeste gutta

Foton copyright (c) Filmbin/SF Norge
Dags för BUFF:s - och årets - andra nordiska superhjältefilm. En film som inte alls är en superhjältefilm, visar det sig. DE TØFFESTE GUTTA är snarare en vigilantefilm - och en synnerligen misslyckad vigilante. En norsk KICK-ASS för barn - utan ultravåld och excesser. Men mest av allt är detta en film om mobbing.
Liksom den danska ANTMAN handlar Christian Los film om en tolvårig pojke; Modulf (Sondre Blakstad Henriksen), men han bara fantiserar om att vara en superhjälte. Han älskar superhjälteserier, han saknar sin far, som är död - och han är hela skolans mobboffer. Han intalar sig själv att han är något slags superhjälte: eftersom de korkade mobbarna är upptagna med honom, slipper skolans övriga mesar mobbas. Han räddar massor av elever från mobbing, tycker han. Han kommer hem smutsig och blåslagen varje dag, men berättar inget för sin ömma moder; han säger att han spelat fotboll med alla sina kompisar.
En dag får Modulf nya grannar; en militär och dennes käcka dotter Lise (Regine Stokkevåg Eide), som bott i Japan och kan aikido. Lise börjar i Modulfs klass, de två blir kompisar, och när den tuffa tjejen inser hur det ligger till, tränar hon upp Modulf (Yes, we get a montage!) så att han ska kunna slå tillbaka. De tänker ut planer på hur de ska ge igen på mobbarna.
DE TØFFESTE GUTTA, som listas som THE TOUGH GUYS i BUFF-katalogen, men som visas textad på svenska med titeln TUFFA KILLAR, börjar och slutar med serietidningsestetik, och det fläskas mot med heroisk, Morriconeinspirerad musik - men däremellan ser det mest ut som en typisk nordisk barnfilm. Kompetent, bra flyt, men inget som sticker ut rent estetiskt. Filmen utspelar sig i Lillehammer och skolan Modulf går på är kliniskt fri från invandrare - med undantag av en av mobbarna som heter Ali och ser lite österländsk ut. Det ser kanske ut så i Norge, vad vet jag - men jag tänker osökt på BEYOND RE-ANIMATOR, som utspelar sig på ett amerikanskt fängelse helt utan svarta fångar. Den filmen spelades in i Spanien.
Det här är en sådan där film i vilken det bara verkar finnas en lärare på hela skolan, och varken han eller rektorn - eller någon annan vuxen - märker vad som pågår på skolan; hur pass grov mobbningen är, och det köper jag inte riktigt. Och ungefär två tredjedelar in i filmen går man lite för långt; Lise slås blodig och måste gå med kryckor, men ingen fattar vad som egentligen hänt. Överhuvudtaget stjälper den sista tredjedelen filmen en aning. Det hela mynnar ut i ett tal om- och mot mobbing, som vore det parodi på en amerikansk film. Alla applåderar, alla blir snälla. Men det är inte parodi, det är på allvar - och det blir bara dumt. Det hade onekligen varit mycket roligare om man sket i alla moralkakor och fina budskap, och istället lät Modulf (som ibland går omkring i en hemgjord superhjältedräkt) spöa skiten ur mobbarna och sedan fortsätta sin karriär som vigilante.
... Men fram till dess är det här trivsamt och småroligt. Lise är en väldigt irriterande typ med sitt eviga leende och sin hurtighet. Deras mustaschprydde lärare (Anders Baasmo Christiansen) är fantastisk och har den bästa scenen, som involverar en gylf, en pillesnopp, och mycket smärta. Den unga BUFF-publiken; mest mellanstadieungar, tror jag, kiknade av skratt då - och rent allmänt verkade de gilla filmen. De skrattade även åt vissa lustiga norska repliker.


-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Tonino Ricci

1983 debuterade jag som programledare på TV. Jag hade en liten show som hette BIZARRT PÅ VIDEO som visades på Landskrona Vision i fyra avsnitt 1993. Ett av programmen handlade om den skräpiga, italienska skräckfilmen PANIC (aka BAKTERION) från 1982 med Landskronas stolthet Janet Ågren i huvudrollen. Filmen var regisserad av en viss Anthony Richmond. Han hette egentligen Tonino Ricci, och alldeles nyligen - närmare bestämt den nionde mars - gick han och dog, 86 år gammal.
Tonino Ricci regidebuterade 1969 med DE DESPERATA (IL DITA NELLA PIAGA), ett krigsraffel med George Hilton och Klaus Kinski. Därefter rullade det på med en rad hyfsat välkända filmer - åtminstone för oss som hängde i videobutiker på 1980-talet. I filmografin hittar vi till exempel KARATE I VILDA VÄSTERN från 1973, VARGHUNDEN med Maurizio Merli och Henry Silva, BERMUDA: CAVE OF THE SHARKS, som är en annan film med Janet Ågren, och sword & sorcery-rafflet THOR THE CONQUEROR, som red på Conans popularitet och hade Conrad Nichols i huvudrollen.
1983 och '84 kom två filmer som cashade in på Mad Max-vågen; RUSH och RAGE, båda med Conrad Nichols, och den gode Nichols återkom i krigsfilmen DAYS OF HELL. Janet Ågren återkom 1988 i HAJARNAS NATT med Treat Williams och Antonio Fargas. Janet berättade för mig att hon under inspelningen ovetande simmade i ett ett område där det fanns riktiga hajar.
Efter denna gjorde Tonino Ricci ytterligare ett par obskyra filmer, den sista kom 1999. Men nu gör han alltså inte så mycket mer.
TONINO RICCI
1927 - 2014
R.I.P.  


-->



BUFF: Antboy

Foton copyright (c) Nimbus Film Productions

Jag och en god vän tog en öl under BUFF och pratade om barnfilmer vi gillade när vi själva var barn - och vi kom båda fram till att vi faktiskt inte tittade på barnfilmer när vi växte upp. Förvisso är jag rätt mycket äldre än min vän, utbudet såg annorlunda ut när han växte upp, men när vi själva fick välja vad vi ville se, såg vi aldrig på barnfilm. Jag gillade bara roliga filmer och äventyr - science-fiction, western, riddare, musketörer, superhjältar. Och monster, såklart. Spännande och coola saker. Jag var totalt ointresserad av de filmer vissa vuxna tyckte var lämpliga att se. Om det superhjälte- och sci-fi-films-utbud vi har idag hade funnits på 1970-talet, hade jag skitit på mig av lycka.

... Och jag hade älskat en film som den danska barnfilmen ANTBOY. Redan förra året besökte regissören Ask Hasselbalch BUFF och pratade om den då kommande filmen, som bygger på en rad danska barnböcker av en herre med det i Sverige märkliga namnet Kenneth Bøgh Andersen - en pseudonym hade nog varit på sin plats. Böckerna har inte översatts till svenska, och nej, figuren har ingenting med Marvel Comics-hjälten Antman att göra. Jag hade aldrig hört talas om figuren, men nu har jag sett den färdiga filmen - den enda film på BUFF i år vilken jag verkligen ville se.

Bokserien filmen ANTBOY bygger på.

ANTBOY inleds med pampig musik och serierutor tecknade i traditionell amerikansk superhjältestil. Det är snyggt och häftigt, och därefter hamnar vi i en typisk dansk småstad. Där träffar vi dem mesige lille tolvåringen Pelle Nøhrmann (Oscar Dietz), som är kär i söta rikemansdottern Amanda (Cecilie Alstrup Tarp). Hon har förstås inte noterat honom. När Pelle en dag på väg hem från skolan jagas av mobbare, gömmer han sig i en mystisk trädgård, där han råkar bli biten av en lika mystisk myra.

Väl hemkommen mår Pelle dåligt och somnar, och när han vaknar har han försetts med superkrafter: en myras krafter. Med hjälp av serietidningsnörden Wilhelm (Samuel Ting Graf) blir Pelle den maskerade Antboy, och förvandlas snart till traktens store hjälte och alla flickors idol. Men så anländer en superskurk till byn: Loppan (serietidningssamlaren Nicolas Bro från WAR HORSE och NYMPHOMANIAC). Loppan kidnappar Amanda för att pressa hennes far på pengar, och Amandas tuffa syrra Ida (Amalie Kruse Jensen) letar upp Antboy för att få hjälp. Nu blir det raffel och grejor!

Som helhet är ANTBOY en kul och trevlig film. Dock vill jag inte sticka under stol med att jag blev en aning besviken - vilket nog främst beror på bristen på originalitet. Figuren Antboy är mer eller mindre en kopia på Spindelmannen. Flera scener i filmen känns hämtade direkt på Sam Raimis första SPIDER-MAN - Pelle upptäcker sina krafter och i slowmotionscener duckar han undan en motståndares hårda slag, och eftersom han kan klättra på väggar är händerna klistriga och saker fastnar i handflatorna. Det är lite för likt för att bara vara en blinkning till den gamle nätskallen. Antboys enda unika kraft är att han har frätande urin! Han bryter upp hänglås genom att pissa på dem.

Jag läser att Antboys kostym är den dyraste som någonsin förekommit i en dansk film, vilket låter otroligt, men i övrigt är detta en lågbudgetfilm - jag vet inte vad den kostade, men enligt regissör Hasselbalch kostade ANTBOY ungefär lika mycket pengar som MAN OF STEELS filmteam spenderade på latte. Och det här ser rätt billigt ut. Effekterna är inte vidare imponerande, men till större delen effektiva, charmiga och fungerande.

Det är nog för mycket att hoppas på en svensk biopremiär, men nog borde ANTBOY kunna släppas på DVD här i Sverige. I Danmark blev filmen så framgångsrik att Ask Hasselbalch nu håller på att spela in ANTBOY 2.


torsdag 13 mars 2014

Bio: Saving Mr. Banks

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
MARY POPPINS från 1964 är den enda film som fått full poäng och grönt ljus på sajten CAP Alert. CAP-vaddå? utbrister säkert en del av er. CAP Alert. ChildCare Action Project: Christian Analysis of American Culture. En fullkomligt vansinnig sida där där filmer bedöms efter hur pass lämpliga de är för råkristna, hjärntvättade idioter - det vill säga, efter hur pass mycket eller lite anstöt man tar som rättrogen kristen. MARY POPPINS innehåller inget som helst anstötligt och är därför lämplig för precis alla.
Utom för mig. Jag tar anstöt av sådant som MARY POPPINS.
... Fast jag vet faktiskt inte om jag har sett hela MARY POPPINS. Jag har aldrig sett den på bio, däremot har jag fått recensionsex när den släppts på VHS och troligen även på DVD. Jag minns att jag började titta på den, men jag vet inte om jag såg hela filmen. Jag har ett svagt minne av att kassetten var dubbad till svenska och därför osebar, men det troligaste är att jag tyckte att det hela var så äckligt och irriterande att jag snabbt gav upp. En annan Julie Andrews-film jag heller aldrig sett klart, är SOUND OF MUSIC - jag skrattar så mycket att jag inte kommer förbi förtexterna.
Däremot har jag sett John Lee Hancocks film SAVING MR. BANKS, som handlar om inspelningen av MARY POPPINS - eller snarare månaderna innan de spelades in. Och detta är en bra, rekommendabel film. Emma Thompson Golden Globe-nominerades för sin huvudroll som Pamela L Travers; författarinnan som med start 1935 skrev bokserien om Mary Poppins. Filmen börjar med att mrs Travers, efter en längre tids tjatande, låter sig övertalas och reser från trygga London till Kalifornien för att träffa Walt Disney (Tom Hanks), som vill filmatisera de populära böckerna.
Mrs Travers visar sig vara en mycket bestämd dam. En riktig subba, faktiskt. Sur och tvär, ovillig till att samarbeta, lika okunnig som ignorant när det gäller filmskapande - och Walt och hans personal som försöker arbeta fram ett manus och få damen att skriva under kontraktet sliter sitt hår. Det verkar fullkomligt hopplöst. Travers vill absolut inte ha med några sångnummer, än mindre några animerade inslag, hon har tröttnat på färgen rött, så den får inte förekomma (!), mr Banks får inte ha mustasch, och så vidare - och hon hotar hela tiden med att hon ska resa hem. Hennes beteende för mina tankar till Margaret Thatcher!
Parallellt med detta skildras mrs Travers' barndom i Australien och hennes relation till sin kärleksfulle men alkoholiserade far (Colin Farrell). Uppväxten var visst tuff där.
Jag tycker nog att scenerna från Australien stjälper filmen en aning. Visst är de viktiga för berättelsen och PL Travers' karaktär, men det blir lite för smörigt och sentimentalt - på ett sätt som säkert går hem hos den stora publiken. Men annars är det här underhållande. Jag har alltid varit svag för filmer om film och filminspelningar, och det är kul att titta in bakom kulisserna hos Disney. Tom Hanks är bra som Uncle Walt, miljöerna känns realistiska, liksom det tidiga 1960-talets Disneyland. Bra är även Bradley Whitford, BJ Novak och Jason Schwartzman som Don DaGradi och bröderna Robert och Richard Sherman; de hårt prövade killarna som skrev manuset till- och sångerna i MARY POPPINS. Favoritskådisen Paul Giamatti har en mindre roll som sympatisk chaufför. Emma Thompson är strålande och borde tilldelats en Oscar för sin prestation.
En kul detalj är att filmen inleds med den logotype Disney använde för femtio år sedan.







(Biopremiär 14/3)

-->



onsdag 12 mars 2014

Bio: Need for Speed

Foton copyright (c) Nordisk Film

Avdelningen för filmer man inte får tycka om:

Jag har aldrig varit någon större fantast när det gäller TV-spel, men i slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet och översatte drygt halva tidningen varje månad. Dessutom fick jag de flesta PlayStationspel som släpptes, så under ett par år spelade jag rätt intensivt. Jag var dock aldrig någon större anhängare av racingspel och jag tyckte att de flesta var ganska likartade. Jag fick ett spel i Need for Speed-serien - men jag har inga som helst minnen av det. Det var väl som vanligt: ingen handling och man tävlade på olika banor världen över. Landets alla gamers får ursäkta min ignorans och okunnighet.

Filmer baserade på TV-spel brukar som bekant aldrig vara något vidare. Fast vissa spel är mer lämpade för filmatiseringar än andra. Tomb Raider-serien har ju en hjältinna och regelrätta äventyr med handling. I racingspel kör man liksom bara runt, runt, runt och en filmatisering kan handla om precis vad som helst. NEED FOR SPEED är säkert gjort för att rida på THE FAST & THE FURIOUS-filmernas popularitet - och faktum är att den senaste FAST & FURIOUS var den enda blockbuster som inte underpresterade på Filmstaden i Malmö förra sommaren. Av någon anledning får tonårskidsen inte nog av flashiga biljakter.

Scott Waugh, som gjorde den jönsiga ACT OF VALOR, har regisserat NEED FOR SPEED, och Aaron Paul från BREAKING BAD är hjälten Tobey Mashall. Tobey äger en bilverkstad, är skyldig banken pengar och tävlar i illegala bilrace. Dominic Cooper är den vidrige Dino Brewster, som inte bara är ihop med Tobeys polare Petes syster (som Tobey är kär i), Dino är även ett sadistiskt kräk som anser sig vara oslagbar som racerförare. För att bevisa detta tävlar han i ett illegalt race mot Tobey och Pete, och det bär sig inte bättre än att Pete omkommer, Dino smiter och sopar undan alla spår, och Tobey hamnar i fängelse.

Två år senare släpps Tobey ut. Han besatt av tanken av att sätta dit Dino och tillsammans med sina kumpaner och det brittiska kalaskexet Julia (Imogen Poots) ger han sig ut på en bilfärd tvärs över kontinenten. Han ska ställa upp i ett mytiskt race arrangerat av den mystiske Monarch (en vilt överspelande Michael Keaton). På vägen dit jagas Tobey och Julia av slemma konkurrenter och mängder av poliser.

NEED FOR SPEED är förstås urtypen för en film man inte får tycka om. Oändligt många biljakter. Dyra bilar. Vackra människor. Baserad på ett TV-spel. Dessutom två timmar och tio minuter lång - och i 3D. Jag brukar själv inte gilla sådana här filmer - och jag blev förvånad när jag kom på mig själv med att tycka att filmen är rätt ... trevlig.

Handlingen är lite gammaldags. Aaron Paul är en sympatisk hjälte. Dominic Cooper är överlägsen och skurkaktig. Imogen Poots är söt och rolig. Till skillnad från i FAST & FURIOUS-filmerna, går folk inte omkring och poserar och flexar med musklerna.

Biljakterna utspelar sig i olika miljöer och är medryckande. Det mesta är gjort på riktigt, med riktiga bilar; det är inte bara en massa datoranimationer. Jakterna, krascherna och stuntsen har inte förstörts med en massa hysteriskt snabba klipp; det går att se vad som sker.

Faktum är att jag kommer att tänka på den gamla trevliga, belgiska bilsportserien om Michel Vaillant. Och det är ju inte det sämsta.

Det svenska, superlyxiga bilmärket Koenigsegg har en framträdande roll i filmen.

Vore jag fjorton hade jag säkert älskat NEED FOR SPEED.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/3)

BUFF: Vägen till Cannes

Foton copyright (c) Berg Images
Jag har sett alldeles för många vissna, svenska dokumentärer de senaste åren. Segt navelskådande, ointressant, taffligt gjort - senast i raden var ATT SKILJAS, som inte har på bio att göra. Men så plötsligt - från ingenstans, höll jag på att skriva, men den kommer från BUFF - dyker det upp en svensk dokumentär som lyckas vara intressant, givande, underhållande och rolig. Samtidigt!
VÄGEN TILL CANNES är resultatet av projektet BUFF för ALLA; filmen är producerad av BUFF:s för tillfället mammalediga head honcho Julia Jarl, och regisserad av Stefan Berg. Fast titeln VÄGEN TILL CANNES är lite missvisande. De besöker nämligen Cannes två gånger i filmen; både i början och slutet. VÄGEN TILLBAKA TILL CANNES stämmer bättre. Dessutom får vi aldrig se själva vägen. Vi får se Kastrup. Vi får se en flygplansvinge och moln. Vi får inte se motorvägen mellan Nice och Cannes; vi får inte se F1-hotellet utanför Antibes, där jag bodde under filmfestivalen 1995.
Julia Jarls man Jonas arbetar på en gymnasieskola i Malmö för elever med funktionsnedsättningar; främst ADHD, Aspergers och odefinierade psykiska problem. En handfull killar på denna skola får i uppdrag att göra en kortfilm, något de verkligen går in för. De skriver, regisserar, agerar i-, och klipper ihop en thriller som antingen heter MANNEN PÅ BÄNKEN eller KALLA FÖTTER - beroende på vilken trailer man ser. Vi får inte se den färdiga filmen, bara korta snuttar och glimtar från premiärvisningen på Spegeln i Malmö.
Två av killarna utkristalliserar sig snabbt som dokumentärens huvudpersoner - den energiske Mattias Axelsson, som drivs av viljan att skriva och regissera, och den tystlåtne, introverte Dennis Hallén, som aldrig pratar mer än nödvändigt, blir Mattias' stjärnskådis. Mattias och Dennis får följa med BUFF-ledningen till Cannes 2012, där de får blodad tand. De vill dit igen året därpå - men då ska de minsann ha en film med sig! Man kan ju inte åka tomhänt till världens största filmfestival.
När en månad återstår till Cannesfestivalen 2013 lägger den driftige Mattias fram sin nya kortfilmsidé. Dennis tilldelas huvudrollen i den sex och en halv minuter långa JAZZTONES, och BUFF-arbetaren Tim Chronström anlitas för att sköta det tekniska. De lyckas spika ihop filmen, återvända till Cannes, och där visa upp den för ett par viktiga personer. Som en representant för Finlands filminstitut.
På pappret låter det här kanske inget vidare. Ungdomar med psykiska handikapp gör amatörfilm. Det kan kanske till och med kännas lite provocerande för helt friska filmare som inte lyckas finansiera- och göra sina filmer och som inte får åka till Cannes. Men det här är en lysande liten film. Inspirerande och rolig.
Dennis och framförallt Mattias genomgår förvandlingar under filmens gång, Mattias lyckas till och med genomgå en fysisk metamorfos. Han har blivit en självsäker filmare med stora drömmar - i sann amerikansk anda. Follow your dreams, som Paul Stanley skulle ha sagt om han suttit på BUFF:s kontor som rådgivare.
Har finns mycket dead pan-humor och roliga repliker. Dennis' korthuggenhet, som ibland påminner om Gary Cooper, Mattias' svada, scenen där idén till JAZZTONES läggs fram, som klippts på ett sätt så att bara nyckelorden finns kvar - homosexuell, utanförskap och så vidare; jag trodde först att denna scen var parodi, eftersom det låter som om Mattias medvetet gått in för att stoppa in så många angelägna ämnen som möjligt för att försäkra sig om att få bidragspengar (karate, duschscener och annat bra nämns inte, då får man inga bidrag).
Daniel Lundquist, programansvarig på BUFF, spelar huvudpersonens farsa i JAZZTONES, och fäller repliken "Vad är det här för jävla skitmusik?", en replik som hörs om och om igen, när filmskaparna traskar runt i Cannes och visar upp kortfilmen på en iPad. Det dyker upp en del andra bekanta ansikten, men mest oförglömlig i VÄGEN TILL CANNES är nog Lacostemannen - Mattias' fryntlige farsa Douglas. Här närmar sig filmen PLÖTSLIGT I VINSLÖV: Douglas har köpt en packe Lacostemärken på eBay. Dessa fäster han på billiga pikéer han köpt på Dressmann. Fantastiskt roligt!
Precis som fallet var med MANNEN PÅ BÄNKEN/KALLA FÖTTER får vi bara se korta klipp ur JAZZTONES, så vi får helt enkelt lita på de positiva omdömen filmen fick i Cannes.







(Filmen kommer att få distribution via Filmcentrum)

-->



tisdag 11 mars 2014

Bio: Tommy

Foton copyright © 2014 Baldur Bragason/Atmo
Jag tittar på den svenska thrillern TOMMY och vill verkligen tycka om den. Jag sitter och hoppas att den kommer att bli bra, att storyn kommer satt ta sig. Jag hoppas det hela hela tiden - och så plötsligt är filmen slut utan att det blev någonting av det hela.
Moa Gammel, som för inte så längesedan gjorde huvudrollen i den misslyckade KÄRLEK DELUXE, är Estelle Svensson, som i jultid tillsammans med sin lilla dotter återvänder hem till Stockholm (som i realiteten främst är Luleå), hennes man Tommy hade året innan begått ett av de största rånen någonsin i Sverige - men nu verkar han ligga död på en strand på Sri Lanka, där familjen Svensson häckat ett år. Estelle ska tydligen försöka hämta bytet från rånet, men ryktet om Tommys död sprider sig och Stockholms slemmaste gangstrar vill lägga fingrarna på stålarna.
Ola Rapace är en kriminell glidare som heter Bobby och gillar att hänga på nattklubb. Johan "Sjökvisten" Rabaeus är den grymme gangstern Steve. Sångerskan Lykke Li Zachrisson (vars fullständiga namn är Lykke Li Timotej!) spelar Estelles syster, jag gissar att det är hennes skådespelardedut. Lykke Li är inte det minsta lik Moa Gammel. Ewa Fröling är systrarnas mor, medan Amanda Ooms är med i tre-fyra scener i vilka hon inte har en enda replik. Jättekonstigt. Alla dessa gangsters går loss på varandra, ibland på de mest grymma sätt.
Jag har lite svårt att redogöra för handlingen. Det känns nämligen som om halva filmen fattas. Det är säkert ett konstnärligt grepp, men resultatet blir bara märkligt och ryckigt. Rumphugget. Jag tror inte att man någonsin får se rollfigurerna i bild samtidigt som deras namn uttalas. Vi får se Rapace, Rabaeus och de andra i bild, men ingen berättar vad de heter. Sedan får vi höra Estelle och andra prata om Bobby och Steve, med flera, och jag undrar vem som är vem.
Men som sagt: jag ville att det här skulle vara bra. Det kunde ha blivit jättebra. För regin står Tarik Saleh, som tidigare gjort den skitdåliga METROPIA, och han har en bra, egen stil i TOMMY. Det är snyggt, det är genomtänkt, det ser ut som en biofilm - och det är vi inte bortskämda med när det gäller svensk film. Klippning och filmfoto är raffinerat. Ljudmixen är bra. Skådespelarinsatserna mestadels bra, Moa Gammel är väldigt bra i huvudrollen - och Saleh och hans kamera älskar verkligen Gammel. Inte konstigt, det är en stilig tös. Vi serveras åtskilliga närbilder på hennes ansikte.
TOMMY är en överraskande tuff film. Gangstrarna är verkligen skoningslösa och stenhårda, Steve är härligt grym. Tortyr med elspis ser vi inte på bio varje dag.
... Därför är det synd att manuset är så stökigt och ofärdigt - om nu stora delar inte klippts bort. Filmen må vara raffinerat gjord, men berättandet är klumpigt. Jag satt ofta och undrade vad som hände och varför - och vilka personerna var.
Scenerna från Sri Lanka är inspelade på Sri Lanka på riktigt. Hade filmen så stor budget att de hade rått att bränna stålar på en sådan resa? Det handlar bara om några få scener, några minuter. De kunde lika gärna ha skjutit dessa på Ribban i Malmö.
Synd på så rara ärtor. TOMMY kunde ha blivit något riktigt bra. Dock befäster Moa Gammel sin positition som något slags filmstjärna.
"Pinball Wizard" spelas inte på soundtracket.







(Biopremiär 14/3)

-->